Reseberättelse
I oktober 2004 hade jag, Eva Ahlsten, för andra gången förmånen att få resa till Syrien. I
mars 2002 hade jag varit ressällskap till min make som är barnneurolog och som föreläst i
Damaskus om behandling av spaticitet, dvs ökad muskelspänning som man ser hos
framförallt CP-skadade barn. Jag själv är barnsjuksköterska och anställd sedan 1975 på
Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Vid sidan av min tjänst som sektionsledare vid
avdelningen för neonatal intensivvård (vård av för tidigt födda barn) har jag tagit en fil.mag.
med arkeologi som huvudämne.
Som barnsjuksköterska på den neonatala intensivvårdsavdelningen i Uppsala sedan snart 30
år tycker jag det är ett privilegium att få träffa både utbildade och blivande kolleger i Syrien.
Mitt syfte med resan är att undervisa dessa i neonatalvård. Jag har fått denna möjlighet av
SSMF Svensk-Syriska Medicinska Föreningen som verkar för ett medicinskt samarbete
mellan Sverige och Syrien. Föreningen är en ideell, opolitisk samt etniskt och religiöst
obunden sammanslutning av sjukvårdspersonal bosatt i Sverige och med akademisk
utbildning. Föreningens styrelse består i huvudsak av läkare och tandläkare, de flesta med
syriskt ursprung. Dess ordförande är barnneurologen Najah Khalifa. SSMF försöker finna
vägar för att sprida kunskap och ha ett erfarenhetsutbyte mellan Sverige och Syrien. Detta
genomförs bl a genom symposier i Syrien 1 – 2 gånger/år sedan föreningen startade för ca
åtta år sedan.
I min egenskap av arkeolog kändes det nu fantastiskt att få möjlighet att återuppleva Syrien –
här står ju verkligen kulturens och civilisationens vagga. Här fanns jordbrukarsamhällen
redan 8000 år f.Kr., man bearbetade keramik på 6000-talet f.Kr. och hanterade koppar på
5000-talet f.Kr. Det var också i Syrien som världens första skriftspråk skapades på 1300-talet
f.Kr. Flera gudar dyrkades i Syrien men den viktigaste var storm- och fruktbarhetsguden
Baal, även kallad ”molnens ryttare” och herren. Egypten och Syrien stod i ständiga strider om
överhögheten i norra Syrien under flera hundra år men Faraos makt försvagades och Syriens
auktoritet blev helt återställd under Adadnivari (908-889 f.Kr.). På 300-talet f.Kr utvandrade
greker till Syrien och Egeiska havet blev nu handelscentrum med grekiska som världsspråk.
Flera långa krig avlöste varandra och hela Mindre Asien avträddes till Rom vid segern i
Apanea år 188 f.Kr. Så småningom, år 63 f.Kr blev Syrien en romersk provins via den
romerske härföraren Pompeius och år 27 f.Kr. blev Octavianus dvs kejsar Augustus
prokonsul för Syrien. År 117 efterträddes kejsar Trajanus i Rom av den syriske guvernören
Hadrianus som han adopterat före sin död. Syrien blev kvar som en självständig enhet i det
rika Östrom med goda tillgångar på bl a kryddor som exporterades till väst.
Bland nutida fakta kan nämnas att landets namn Syrien egentligen är en förkortning av
2
Syriska arabrepubliken och landet som omfattar 185 000 km (inklusive Golan) är
medlemsland i FN. År 2002 bodde i landet 17,3 miljoner människor – en ökning från år 2001
med 700 000 personer. Huvudstaden Damaskus har 2,2 miljoner invånare och det finns flera
olika anekdoter om namnet Damaskus. En av dem säger att namnet betyder ”Hermes son”,
en annan att det betyder ”det bevattnade landet” – båda är positiva omdömen. Syrien har en
folkvald president som väljs för sju år i taget och som väljer premiärminister och ministär.
Den nuvarande presidenten är son till den förre vars äldre son var tilltänkt president men
som tragiskt omkom i en olycka. På flera håll både inom- och utomhus kan man se bilder på
far och son, ibland kompletterat med den döde sonen/brodern. Pass kompletterat med
inresevisum krävs för inresa i landet och valutan är syriska pund sk lira. Det officiella språket
är arabiska men det talas också i landet armeniska och kurdiska. Då det gäller religionen är
74 % av invånarna sunnimuslimer, men andra religioner finns som t ex alawiter, kristna och
druser. Naturen i landet är omväxlande med både havsstränder, berg (Hernon 2814 m ö h),
mjuka kullar, bördiga dalar, vidsträckta slätter, stäpp och öken. Av floder är Eufrat längst med
sina 675 km. Medelhavsklimatet kan delas in i fyra säsonger med en medeltemperatur som
0
0
0
varierar mellan 32 på sommaren, 10 på vintern och 22 vår och höst (vilket vi kunde njuta
av). När det gäller BNP kommer drygt 50 % från jordbruk och handel och finans. De
viktigaste naturtillgångarna är bl a olja, naturgas, marmor och salt och den viktigaste
exporten utgörs av bl a råolja, oljeprodukter, frukt, grönsaker, bomull, textilier och vete.
Vi avreser på kvällen den första oktober från Arlanda för en sex timmars lång flygresa
(inklusive mellanlandning i Aleppo) med Syrianair till Damaskus. En förväntansfull skara av
40 personer bestående av sjukgymnaster, lärare, läkare, tandläkare, ortopedtekniker,
psykologer och sjuksköterskor, vissa med sina respektive, träffas på Arlanda. Några av oss
har med sig extra väskor som är rutiga och har dragkedja. Väskorna var mycket billiga och
speciellt inköpta för tillfället. De innehåller leksaker till barnen i Syrien, bl a 1000 apor som
BRIO skänkt pga att de blivit anmälda i Sverige för att deras jackor ej hade barnsäkra
knappar. Aporna har blivit avklädda sina jackor av några av de blivande resenärerna ett par
dagar före avresan. Jackorna har sedan skickats åter till Brio. De flesta av oss resenärer
känner inte varandra sedan tidigare men vi hittar varandra lätt via väskorna och kommer
genast i god stämning. Vissa väskor har redan gått sönder i fogarna och lagats med stark
tejp.
Planet är försenat så vi anländer till Damaskus nästan två timmar försenade strax före 05.00.
Efter en kort busstur inkvarteras vi på hotellet efter att vi först via vår reseledare från
resebyrån Al Rashed växlat våra dollar till lira på bussen. Vi kommer i säng vid 06-tiden men
frukost serveras senast 09.30 så vid den tiden ses de flesta vid frukostbordet, nyfikna på vad
dagen har att bjuda. Efter frukosten kan vi vila till 12.00 då utfärden går till Sednaya och
Malloula. Sednaya ligger högt på en kulle tre mil norr om Damaskus och har sin bebyggelse
utspridd längs kullens topp. Klostret ligger högst upp och utsikten därifrån är hänförande.
Man ser tydligt Libanons berg i närheten och runtomkring i landskapet finns vinodlingar och
olivlundar. Klostret byggdes år 547 till den heliga jungfrun, Seyda Naya, Vår Fru. En bild på
jungfrun som tros vara målad av aposteln Lukas ses i klostret.
Efter besöket i Sednaya reser vi vidare till Malloula, som betyder ingång och ligger 1500 m ö
h, 56 km från Damaskus. Husen i Malloula ligger längs en enorm klippa. Här finns två kloster,
Saint Sergius och Saint Taqla. Invånarna talar arameiska, Jesu språk. Deras förfäder
invandrade på 1000-talet f.Kr. från den nordvästra arabiska öknen till Syrien och framförallt
till Damaskus, Munken som visar oss Saint Sergius läser en bön på arameiska för oss. För
att komma mellan de två klostren får vi gå en stig som leder genom en kilometerlång spricka
i berget. Först har vi dock ätit en mycket god lunchbuffé med allehanda smårätter (vad jag
längtat efter den syriska maten) och återvänder till Damaskus under sen eftermiddag. Där
äter vi middag på en restaurang som ligger på fjärde våningen i ett hus intill
Ohmayyadmoskén som vi skall besöka dagen därpå. Vi fascineras alla av att kyparen kan
bära ut både hela gruppens tallrikar och uppläggningsfaten på samma gång och han blir
därför flitigt fotograferad.
Nästa dag börjar symposiet på ett av Damaskus statliga sjukhus (Al Mujtahed) i närvaro av
TV och hälsovårdsministern. (Det visar sig att detta blir ministerns sista uppdrag för nästa
dag ombildar president Bashar al Assad regeringen). Ett par i vår grupp stannar hemma med
magproblem. Själv skall jag föreläsa nästa dag men alla föreläsare blir nu presenterade för
hälsovårdsministern och media. (Det känns konstigt att helt plötsligt i ett tal få höra sitt namn
utan att begripa något av talet). Idag föreläser Eva Kristina Salameh, en logoped från Malmö
som disputerat på språksvårigheter hos svensk-arabiska barn i Rosengård. Därefter kommer
Agneta Pewe, psykolog från Folke Bernadottehemmet i Uppsala och berättar om
utvecklingsrelaterade störningar.
Eftersom jag själv skall undervisa på sjuksköterskeskolan som ligger i en helt annan del av
Damaskus får jag möjlighet att se barnavdelningen på sjukhuset efter föreläsningarna. Vår
”reseledare” från Sverige, Najah Khalifa, har god hand med de flesta och kan också få
tillåtelse för mig att besöka neonatalsalen. Denna ligger i slutet av en korridor och på vägen
dit har vi tittat in i salar där större barn är placerade tillsammans med små. Hos alla verkar
det sitta någon förälder. När jag kommer in i neonatalrummet finns här på en liten yta längs
väggarna ett antal kuvöser av senaste modell och ett par äldre babysängar – totalt ligger där
ett tiotal barn. Det är dagsljus i salen. Två personer sköter barnen för tillfället och det visar
sig att bägge är doktorer. Här finns modern teknisk apparatur, som t ex respirator, kuvöser
och övervakningsutrustning men golvet är vått och kladdigt och läkarrockarna är definitivt inte
rena. Några av barnen ser väldigt sjuka ut och ett av dem är lätt blekcyanotisk (gråblek). De
ligger utslagna direkt på sina underlakan utan något som helst stöd för kroppen och ett barn
har en intravenös nål som gått fel. Föräldrar saknas helt. Läkarna är oerhört vänliga och
mycket stolta och glada för sin tekniska utrustning.
Jag förstår, när Najah börjar intervjua läkarna angående barnen att jag själv måste ha blivit
så chockad av det jag såg att jag inte kom mig för med att ställa frågor. Jag reagerar dock
tack vare Najahs frågor och är tacksam för att jag fått se deras verklighet före min
undervisning. Nu kan jag bättre förstå dem och inser vad jag skall understryka i mina
föreläsningar. Jag tänker också på hur vår utveckling på Akademiska barnsjukhuset förlöpt.
Vi förlitade oss i många år till den tekniska utvecklingen och det är först på senare år som vi
bl a insett att föräldrar är en tillgång och ej ett hinder och att barnen bör ha en lugn miljö. Med
detta facit i bakhuvudet skall jag de kommande dagarna försöka övertyga personalen om
vilka resurser de har i föräldrarna som ju vill sina barns bästa och därför är väldigt mottagliga
för information. Dessutom behöver inte sjukhuset avlöna dem. En annan viktig punkt blir att
informera om hygienen. Jag blir glad för att jag, det sista jag gjorde, packade ner en bild på
hur man tvättar sina händer för att bl a få rent även mellan fingrarna. Den skall jag visa
någon av de två kommande dagarna. Jag skall också förklara vikten av barnets miljö.
Efter ytterligare en fantastisk lunchbuffé med mängder av rätter i ett medeltida palats i
Damaskus följer ett besök i den stora Ohmayyadmoskén, Saladdins grav och basarerna,
souqen, före middagen. Moskén, som stått modell för andra moskéer, byggdes år 705 då
Damaskus var huvudstad i det arabislamska väldet. Den placerades på en 3000 år gammal
plats där ett hedniskt tempel för stormguden Hadad stått. Därefter har det under romersk tid
stått ett Jupitertempel på platsen och då kristendomen kom byggdes där en kyrka tillägnad
Johannes Döparen. Den fanns där till islams erövring år 635. Moskén har en stor bönesal
och är byggd kring en mycket stor öppen gård, samt har tre minareter. Ytterväggarna täcks
av vackra naturscener i mosaiker av både guld och olika stenslag. Kvinnor måste täcka sin
kropp för att få komma in i moskén så gruppens kvinnliga deltagare kläs i gråbruna kåpor
inför besöket. Alla får lämna sina skor utanför moskéns mur. Senare på kvällen äter vi
middag på en utomhusrestaurang. Den har plats för 1000-talet gäster och är uppbyggd med
grottor, vattendrag och broar. Den har en egen ”vulkan” som ”får ett utbrott” då mörkret lagt
sig.
Nästa morgon är det min tur att föreläsa. Mina föreläsningar skall hållas på svenska och
tolkas till arabiska. Jag har inte gjort några overheadtexter eftersom ingen kan förstå
svenska. Eftersom bara enstaka personer talar engelska är det ingen mening att ha engelsk
text heller. Däremot har jag med mig bilder från avdelningen i Sverige så att åhörarna får
något annat att titta på än mig. Jag har också en del hemgjort demonstrationsmaterial, som
bla CPAP-mössor och tubtejp (för användande vid andningshjälp), att visa. Vid frukosten
visar det sig att ytterliggare ett par stycken har fått problem med magen. Vattnet här i landet
är inte det bästa för svenska turistmagar och man kan se hur grönsaker sköljs på gatan
utanför affärerna med vatten från trädgårdsslangar. Jag äter av det mesta men det gäller att
äta klokt dvs inte för mycket av något och dessutom välja bort glass. Jag vill för allt i världen
inte bli sjuk och missa något. Jag och Chams Nayif, tandläkare från Stockholm och
snabbinsatt tolk för mig eftersom den ordinarie tolken fått förhinder strax före Syrienresan, får
ta plats i en taxi och reser iväg till sjuksköterskeskolan tvärsigenom Damaskus. Spännande –
inte kan jag språket, inte vet jag var jag är i sta´n och inte vart jag ska ta vägen! Resan tar
drygt 20 minuter i en Volkswagenbuss, modell äldre.
Sjuksköterskeskolan i utkanten av centrala Damaskus är uppförd med hjälp av pengar från
Italien och väl på skolan bjuds Chams och jag på arabiskt kaffe inne på rektorsexpeditionen.
Det kokta kaffet dricks i Syrien i små glas, är starkt och ofta kryddat med kardemumma och
sötat. Det visar sig att alla tåg och bussar inte hunnit anlända än varför vi får vänta i ca 45
minuter innan vi kan börja med undervisningen. Det verkar som den naturligaste sak i
världen för de ansvariga från skolan och jag slås av ett av landets talesätt: ”I morgon med
Allahs vilja.” Jag börjar dock som typisk svensk oroa mig för föreläsningen och kan inte
koncentrera mig på vårt samtal eftersom jag utformat programmet för fem timmar och nu har
vi förlorat nästan en timme. Det visar sig också att man inte kan hålla på så länge som vi
planerat för, eftersom många har rest långt och är trötta så vi är snart nere i drygt halva tiden.
Åhörarna är dels sjuksköterskeelever och dels färdigutbildade sjuksköterskor med olika
bakgrund – vissa med lång erfarenhet av intensivvård och andra med kortare och med små
resurser på sin avdelning. Några kanske arbetar på privatsjukhus där resurserna är klart
större. Detta vet jag sedan tidigare och har funderat mycket på hur jag skall lägga upp
undervisningen så att jag håller mig på rätt nivå. Jag har kommit fram till att det bästa är att
låtsas att alla är nyanställda på min avdelning i Sverige och skall lära sig vårt patientklientel
och våra rutiner. Förmodligen kommer några att tycka det är för basalt och andra att det är
på för hög nivå men på detta sätt kan jag bäst föra fram mitt budskap. Rektor och den kvinna
som har hand om läkarkandidatundervisningen har pratat med mig och Chams under
kaffestunden och bekräftat för oss att få talar engelska och att vidareutbildning i barnsjukvård
saknas i Syrien. Man lär sig av erfarenhet men vissa skickas också till utlandet, bl a Italien,
för vidareutbildning.
Med tanke på gårdagens besök på sjukhuset betonar jag vikten av föräldramedverkan i mina
föreläsningar men får som kommentarer från åhörarna höra att föräldrarna ej är intresserade.
Frågan är vad detta står för. Vågar man som förälder inte ta till sig barnen – dödligheten är
förmodligen större här - eller är det något vi själva förmedlar som sjukvårdspersonal? Jag
kan tänka mig en kombination av bägge delar. Att föräldrarna inte skulle ha möjlighet att
komma vill jag inte tro eftersom de fanns hos de äldre barnen. Detta skulle ha varit intressant
att diskutera ytterligare men tiden medgav inte detta just då. Här kände jag också bristen av
att inte kunna kommunicera direkt med åhörarna. Jag hade en ypperlig tolk (tror jag) men jag
vet ju inte om jag eller åhörarna kunde förmedla nyanser som bara den som arbetar direkt
med de underburna barnen känner till och som måste vara näst intill omöjligt att förmedla för
en tolk. Jag lyssnade hela tiden aktivt på arabiskan för att höra om jag kunde förstå något
ord. Jag blev nyfiken på ett ord som Chams sade flera gånger. Till slut blev jag tvungen att
fråga och fick reda på att ”toffel” betyder ”barn”.
Vi slutar strax före klockan 13.00 och beger oss då till en restaurang där vi skall möta de
andra i gruppen. Taxichauffören hittar inte och jag ler för mig själv åt det jag tänkte på vid
utresan. Efter att ha cirkulerat i samma område under en kvart blir taxin plötsligt stoppad av
en man. Det visar sig vara resebyråchefen som vill visa oss tillrätta. Eftermiddagen ägnas åt
mer sightseeing. Ett av målen är Azempalatset som ligger söder om Ohmayyadmoskén och
härrör från mitten av 1700-talet då det byggdes åt Damaskus guvernör. Det består av flera
vackra hus med mosaikinläggningar. I mitten finns en trädgård med citrusträd. Nu fungerar
palatset som ett museum för konst och folkliga traditioner. Vi hinner också besöka
Nationalmuseet med historiska fynd och en utsiktsplats ovanför Damaskus varifrån vi kan se
Golanhöjderna några mil bort. Här passerar vi flera vakter eftersom både presidentpalatset
och presidentens gästvilla ligger i närheten.
Nästa morgon följer Ulla Löthgren, en pensionerad sjuksköterska i gruppen, med mig och
Chams i vår taxi till sjuksköterskeskolan. Ulla har arbetat mycket i U-länder och är
intresserad av att höra hur vi sköter vården av de för tidigt födda barnen i Sverige. Ungefär
samma sak händer tidsmässigt som igår men istället för tåg och bussar som ej anlänt skall
sjuksköterskorna ge sig av från Damaskus och har tider att passa. Mina fem timmar blir nu
två och en halv men ”nu är jag syrier” så jag har tagit seden dit jag kommit och tycker det är
charmigt även om jag anser att jag inte ”gjort rätt för mig”. Många av åhörarna ställer idag
frågor. Sjuksköterskeleverna kommer upp på podiet efter föreläsningarna medan de som inte
är klädda i slöja ställer frågor direkt från åhörarplats. Vi blir tillfrågade om vi vill se
sjuksköterskeskolans avdelning för praktiska övningar och följer gärna med. I husets nedre
bottenvåning är några rum möblerade med bårar och sängar. I stora byråar finns i separata
lådor instrument och material för olika vårdåtgärder. Tyvärr kan vi inte se allt därför att den
som har nyckeln inte är på skolan idag.
Efter lunch på hotellet beger vi oss till Palmyra, denna fantastiska ökenstad belägen i en oas
235 km öster om Damaskus. Palmyra har varit bebodd sedan paleolitisk tid, dvs äldre
stenålder och varit landets viktigaste handelscentrum på karavanvägen mellan
Mesopotamien och Medelhavet. Staden har genom åren varit bebodd av många folkslag och
framförallt romarna har lämnat synliga spår efter sig i form av tempel. På 200-talet regerade
en mäktig drottning, Zenobia, metropolen och Palmyra blev nu huvudstad för Mindre Asien
och Egypten. Romarna insåg betydelsen av stadens strategiska läge och härskade i Palmyra
tills muslimska araber erövrade staden år 630.
Vår färd går genom öknen och kaffepaus sker på Bagdad Café. Här var vi för 2 ½ år sedan
också men nu känner vi inte riktigt igen oss i lokalerna. Snart har vi fått reda på att det
ursprungliga Bagdad Café drivits av två bröder som blev oeniga varför den ene stannade
kvar på första stället och den andre byggt ett nytt Bagdad Café 200 meter ifrån det gamla.
Det är busschauffören som avgör vilket café man besöker. Vi ser många beduintält längs
vägen mot Palmyra och får lära oss att ju fler tältpinnar desto rikare invånare. Vi kan även
avnjuta en solnedgång i öknen. Då vi kommit till Palmyra inkvarteras vi på ett lyxhotell,
Cham, med utsikt över tvåtusenåriga tempel, öken och oas. Detta för att professionella
idrottare fått överta våra förbokade rum på ett medelklasshotell och vi blivit ombokade till ett
mycket enkelt hotell. Najah accepterar ej detta så hon lyckas få det ändrat och då återstår
bara hotell Cham. Kvällsmålet avnjuts i beduintält där vi underhålls av beduiner och även
lockas upp att dansa. Flera prövar vattenpipan efter maten och då vi kommit åter till hotellet
känns det fel att gå och lägga sig så några av oss tar en promenad i det upplysta
tempelområdet.
Nästa morgon reser Najah till Deir Al Zoor tillsammans med bl a Roine Olsson som skall
förmedla 150.000 kr från Sundqviststiftelsen till en lägenhet åt barnhabiliteringen i Deir Al
Zoor. Lägenheten ligger på bottenplanet i ett hus. Tidigare har habiliteringen legat på andra
våningen i ett annat hus varför den varit svår att nå för handikappade barn. För oss som är
kvar i Palmyra blir det kamelritt bland antika kolonnrader för många och en guidad tur i det
vackra tempelområdet (med bl a ett tempel till Baal) före museibesök, lunch och fri tid i det
moderna Palmyra. Nu köps dadlar på stock, mattor av kamelhår, dukar och sjalar. Bussen får
vänta på alla pigga spekulanter men till sist blir vi tvungna att ge upp. Färden går nu mot
Aleppo, Syriens i storlek andra stad efter Damaskus och 350 km norr därom.
Aleppo är en av de äldsta kontinuerligt bebodda städerna i historien. Bibelns Abraham lär ha
slagit läger på stadens akropolis som redan då sedan länge varit platsen för en borg. Sedan
2000 f.Kr. är Aleppo en blomstrande stad med ett unikt strategiskt läge och staden är en länk
för handel på karavanvägar mellan Mesopotamien, bördiga halvmånen och Egypten.
Amoriter (beduinstammar från arabiska öknen) gjorde Aleppo till huvudstad på 1700-talet
f.Kr. men flera folkslag har invaderat staden och bl a byggde romarna en stor katedral där
som ännu finns kvar. Konflikter mellan Bysans och Persien resulterade i att perserna
ockuperade Aleppo år 440. De rövade och brände staden samt härjade där tills arabislamska
erövringen år 636. Staden återfick så sin status och Sayf al-Dawla gjorde år 944 Aleppo till
Syriens huvudstad i norr. Han byggde citadellet och staden rönte framgång i medicin,
vetenskap och litteratur. Staden var också känd för sin arkitektur och blev centrum för
handeln mellan östra medelhavsstränderna och köpmännen i Venedig. Handel bedrevs även
med turkar, Frankrike, England och Holland vilket gett spår i arkitekturen från ottomanska
eran (1300-1700-tal).
Innan vi anlänt till Aleppo stannar vi i Hama, 140 km söder om Aleppo för att dricka kaffe och
bese ett vattenhjul från medeltiden. Till kvällen anländer vi till Aleppo och ett enklare hotell,
Syahi (nu är Najah inte med). Vi inkvarteras men beger oss snabbt till Hammam, turkiska
badet, där vi efter att ha masserats och blivit tvättade av baderskor äter medhavd picknick i
den vackra badhusmiljön.
Efter en god sömn reser vi nästa morgon till sjukhuset i Idleb strax utanför Aleppo där vi efter
föreläsningar av Eva Kristina och Agneta får träffa representanter för de olika trossamfunden
i Syrien. Det är oerhört intressant att höra representanternas svar på våra frågor. De är som
politiker – man har förberett vad man skall svara och får fram sitt budskap utan att ha ett
specifikt svar på den ställda frågan. Allt går ut på att de olika trossamfunden kommer väl
överens med varandra men får dåligt rykte av ytterlighetspersoner - precis som inom alla
andra områden. Efter frågestunden reser vi in till Aleppo och äter lunch. Därefter väntar
guidad tur i de vindlande basarerna där ALLT kan köpas. Ofta bjuds man in på kaffe eller sött
te inför ett köp då det gäller att pruta. Vi besöker ett mentalsjukhus från 1300-talet där man
som behandling gav patienten i fyra faser allt större doser av luft, ljus, vatten och musik från
intagning fram till utskrivning. Miljön är behaglig med porlande vatten, grön växtlighet och vita
fåglar som kvittrar. På kvällen köper jag och Agneta kakor med pistaschmandel och
sesamfrön med hjälp av en annan medresenär, Zouhier Kourieh som vi ”sprungit på” då vi
letat efter en kakaffär. Han leder oss till en butik och vi får provsmaka kakorna innan vi köper
var sitt kilo för en minimal summa. Vi hittar också kardemumma i lösvikt (gott att ha i botten
av kaffekoppen), tar en öl på samma restaurang som Lawrence av Arabien har bevistat och
äter gott med resten av gruppen.
Nästa dag, som är avresedagen, skall man besöka det vackra citadellet. Jag får nu ta ett
svårt beslut men eftersom jag själv såg borgen förra gången och ej hunnit handla något
förutom det igår kväll följer jag med Najah på en shoppingtur. Vi köper nu kryddor, te och
olivtvålar i lösvikt för ”nästan ingenting” med svenska mått mätt. Innehavaren till en skoaffär
som ännu inte öppnat för dagen blir avbruten under sin kaffestund utanför affären och
övertalas att öppna för oss. Alla skor kostar ca 30 svenska kronor men jag hittar tyvärr ej rätt
storlek så det blir inga. Däremot köper jag bl a en fin lampa för mindre än 200 kronor i en
annan affär (och ändå har jag inte prutat). Najah köper i samma affär ett stort ”juvel”besatt
prydnadssvärd till sin dotter. Eftersom Najah skall stanna ytterligare en vecka och jag har
mindre packning, lovar jag ta med mig det hem till Sverige. Det visar sig inte få plats i
resväskan trots tappra försök utan jag får frakta det i sin kartong som ett eget gods.
Efter ytterligare en god lunch med bl a bröd, röror, piroger, grönsaker, kyckling, lammkött och
arabiskt kaffe går färden mot flygplatsen. Jag är väldigt avundsjuk på dem som skall stanna
ytterligare en vecka, i östra Syrien, och är otroligt sugen på att boka om min biljett men jag
vet att familjen väntar på mig där hemma och jag måste också hem till mitt arbete. Jag reser
därför hem med ”mitt svärd”. (Det känns så småningom lite pirrigt genom svenska tullen för
svärdet är både stort, skarpt och vasst men ingen är intresserad av mig).
Om jag summerar mina intryck i stort kan jag se en stor förändring mellan mina två resor –
bilparken är förnyad. Jag får av Chams reda på att det har skett en lagändring sedan mitt
förra besök som tillåter bilimport. Tidigare var det bara de rikaste som kunde anskaffa fina
bilar. Jag ser också fler turister nu än förra gången även om de fortfarande inte är många.
Landet är västorienterat och de flesta är västerländskt klädda i de områden i de stora
städerna där vi rör oss men vi ser också många män i fotsida kläder och en del kvinnor med
slöja. De stora vägarna är denna gång bättre underhållna än förra gången och den här
gången behöver vi inte heller väja på motorvägen för någon herde som korsar den med sina
får, som vi fick göra vid det förra besöket. Ingenstans har vi sett något bråk. Det kanske har
att göra med att alkoholkonsumtionen är låg. Det är bara de modernaste restaurangerna och
hotellen som serverar alkohol. Måltidsdrycken är vatten eller läskedryck och på
restaurangerna ser man både män och kvinnor dricka läsk ur burk med sugrör.
Jag lovar, slutligen, mig själv att jag, så snart jag får möjlighet, skall resa åter till detta
fantastiska land med sin rika kultur och sina gästvänliga invånare. Till dess går jag med i den
Svensk Syriska Medicinska Föreningen och hoppas att flera av mina medresenärer gör
detsamma.
