Franska presidentvalet förändrar knappast
eurokrisens spelplan
FÖRSTA OMGÅNGEN I DET FRANSKA PRESIDENTVALET ÄR GENOMFÖRD. Som väntat blir nu andra
omgången den 6 maj en kamp mellan sittande
presidenten Nicolas Sarkozy och Socialistpartiets
kandidat François Hollande. Ett franskt presidentval är
alltid en viktig händelse i Europa, men när valet nu
genomförs mitt under pågående eurokris är behoven av
att analysera konsekvenserna extra stora inte, minst
utifrån ett finansiellt marknadsperspektiv. Hollande har
en längre tid varit favorit i opinionsmätningarna om vem
som ska stå som segrare i den andra valomgången. Att
resultatet igår gav de två huvudfavoriterna något lägre
stöd än väntat, medan t ex Nationella Frontens Marine Le
Pen fick nära 20% av rösterna ökar dock osäkerheten.
Fortfarande verka dock sannolikheten överväga för en
Hollandeseger den 6 maj, även om det är för tidigt att helt
räkna ut den dynamiske men kontroversielle Sarkozy.
ETT SKIFTE PÅ PRESIDENTPOSTEN RESER FLERA
FRÅGOR. Kommer det viktiga fransk-tyska samarbetet att
knaka ännu mer i fogarna med ledare som står längre
ifrån varandra på den politiska skalan? Eller kan detta
uppvägas av en bättre fungerande personkemi mellan
Hollande och Angela Merkel efter de uppenbara
svårigheter som Merkels och Sarkozys vitt skilda
personligheter orsakat? En annan fråga är hur Hollande
kommer att agera när det gäller den finanspolitiska
inriktningen och i vilken grad Frankrike kommer att
fullfölja de utfästelser man har gjort angående
budgetdisciplin och lojalitet den nya stabilitetspakten. En
mer expansiv finanspolitisk linje i Frankrike skulle skapa
ökad osäkerhet kring den rekonstruktion av
MÅNDAG
23 APRIL 2012
stabilitetspakten som euroländerna nu är på väg att
genomföra (Se Andreas Johnsons Economic Insights från
20 april).
DEN SENASTE TIDEN HAR DET VARIT POPULÄRT ATT
DRA PARALLELLER TILL FRANCOIS MITTERRANDS
VINST I VALET 1981. Mitterrands seger är det enda
exemplet på ett maktövertagande för en vänsterkandidat
under den era med stark presidentmakt som infördes av
general de Gaulle år 1958 (den sk Femte Republiken).
Efter valet 1981 genomfördes en radikal linje med en
mycket expansiv finanspolitik samt förstatligande av stora
delar av den finansiella sektorn. Politiken orsakade en
häftig reaktion på de finansiella marknaderna med en
nedgång på Parisbörsen med över 30% på en månad
samt en betydande försvagning av dåtidens franska franc.
Många analytiker har tagit fasta på att det finns inslag i
Hollandes program som i viss mån påminner om
Mitterrands, t ex när det gäller åtgärder riktade mot den
finansiella sektorn samt förhoppningar om att kunna lösa
den ekonomiska krisen med mer offensiva finanspolitiska
satsningar.
SAMTIDIGT FÅR MAN INTE GLÖMMA BORT ATT
FRANSK POLITIK HAR EN SPECIELL LOGIK OCH
TRADITION. Större tilltro till statlig styrning och statliga
ingripanden präglar hela den politiska skalan. Även partier
i mitten och till höger för ofta en retorik med udden riktad
mot långt gångna liberaliseringar av ekonomin. Under sin
tid som president under perioden 1958-70 var Charles de
Gaulles ständiga tema att visa att Frankrike kunde och
borde utgöra en motkraft till USA såväl
politiskt/ideologiskt som ekonomiskt/militärt. Det arvet
lever kvar på många sätt. I den franska politiken ses
finanskrisen i hög grad som ett misslyckande för ett
anglosaxiskt dominerat system och att Frankrike nu har en
viktig uppgift att aktivt bidra med idéer till att bygga upp
ett stabilare system. I en sådan politisk miljö är det inte så
konstigt om det uppstår retoriska övertoner.
FRANKRIKE STÅR INFÖR EN RAD STORA
UTMANINGAR. Skattetrycket är redan mycket högt men
trots det är budgetunderskottet betydande samtidigt som
banksystemet är under press. Tempot när det gäller
tillväxthöjande strukturåtgärder har också varit lågt.
Hittills har inte valrörelsen gett anledning till någon större
optimism när det gäller viljan och förmågan att hantera
Veckans Tanke
dessa problem. Benägenheten att i ganska hög grad skylla
den ekonomiska krisen på omvärldsfaktorer försämrar
säkert krisinsikten om vad som behöver göras på
hemmaplan.
DET ÄR ÄNDÅ SVÅRT ATT TRO ATT FRANKRIKE SKA
SLÅ IN PÅ NÅGON ÄVENTYRLIG VÄG. Möjligheterna att
föra en nationell politik som avviker från omvärldens krav
är mycket mindre idag än för 30 år sedan. Frankrike är
djupt involverat i europrojektet med de finansiella
restriktioner det innebär på gott och ont. I grunden är
också Frankrikes nationella intresse och prestige starkt
sammanbundet med möjligheterna att hålla ihop euron.
Vi kan räkna med att Frankrike, oavsett vem som till slut
blir president, kommer att driva på frågor om finansiella
regleringar på internationell nivå. Frankrike har t ex
tillsammans med Tyskland förespråkat införandet av skatt
på finansiella transaktioner (sk Tobinskatt). Det franska
politiska systemet kommer säkert också att vara drivande
när det gäller att sätta press på ECB att genomföra olika
typer av åtgärder som kan mildra den europeiska krisen.
Man kommer också att fortsätta att förespråka s k
eurobonds och driva andra förändringar som fördjupar
integrationen inom Euro-zonen. Det är heller inte omöjligt
att Frankrike kan komma att förespråka en linje som
mjukar upp kraven på finanspolitiska besparingar såväl på
hemmaplan som i övriga Euro-zonen på kort sikt. Allt
detta kommer dock att ske i förhandlingar med Tyskland
och andra länder eller institutioner på europeisk och
global nivå. Det innebär således knappast att Frankrike
börjar gå sin egen väg.
I VISSA AVSEENDEN HAR DET NOG FUNNITS EN
TENDENS HOS BRITTISKA OCH AMERIKANSKA
analytiker och ekonomijournalister att lägga överdriven
stor vikt vid retoriska övertoner i valkampanjen. Även om
det funnits en del mindre trevliga inslag vore det snarast
lite märkligt om inte en presidentsvalskampanj i Frankrike
skulle innehålla en inslag som får omvärlden att höja på
ögonbrynen och de finansiella marknaderna att höja
vaksamheten.
hakan.frisen@seb.se +46 8 7638067
2
