1 (9)
Datum
2013-08-28
Fördjupning Elfenbenskusten
Republiken Elfenbenskusten fick sitt namn av franska handelsmän på jakt
efter elfenben redan under 1400-talet. Franska staten hade längre varit
intresserad av landet och under 1800-talet började man ge gåvor till
ursprungsbefolkningen för att få bygga hamnar och etablera monopol över
exporthandeln. Sakta men säkert hamnade fler regioner under franskt styre
och 1893 blev Elfenbenskusten en fransk koloni.
Under andra världskriget valde det ivorianska folket att stödja det fria
Frankrike under Charles de Gaulle. Som tack för Elfenbenskustens stöd
medgav de Gaulle att det var dags för en förändring, kolonierna skulle få
större autonomi samt få rätt att medverka i den franska konstituerande
församlingen och den lagstiftande församlingen med mål att skriva en ny
konstitution.
Då mycket diskuterades under Brazzaville-konferensen i januari 1944 blev
det tydligt att ökad autonomi var uteslutet i den nya konstitutionen.
Kolonierna fick nöja sig med en rad nya friheter som mötesfrihet,
organisationsfrihet och yttrandefrihet. Däremot ingick franskt
medborgarskap och stora summor pengar donerades för att utveckla det
ivorianska samhället.
Detta innebar förändringar för Elfenbenskusten, politiska partier hade för
första gången rätt att existera och att organisera sig. Diskriminerande lagar
införda av Vichyregimen, Frankrikes regerande regim under den tyska
ockupationen som varade mellan 1940 och 1944, och antikoloniala idéer
hade dock redan präglat det ivorianska folket som blev allt mer
nationalistiskt.
Som resultat startades ett av det första stora afrikanska politiska partierna
1946, det Demokratiska Partiet för Elfenbenskusten (Parti Démocratique de
Côte d’Ivoire, PDCI). Till partiledare utsågs Félix Houphouët-Boigny, en
förmögen ivoriansk läkare som var en av grundarna av partiet.
MSB-51.1
De sista åren som fransk koloni var en orolig period i Elfenbenskusten, fylld
med våldsamheter mellan de olika ivorianska partierna och den franska
staten. Under slutet av 1950-talet började nya reformer att utvecklas och
läggas till i den franska konstitutionen. Självstyret ökade och det ivorianska
2 (9)
Datum
2013-08-28
folket fick delta i beslutsfattande institutioner samt bestämma om de
fortfarande ville vara en fransk koloni. 1960 valde det ivorianska folket
självständighet med Houphouët-Boigny som president.
Ekonomiska problem
Från 1960 fram till början av 1980-talet var Elfenbenskusten ett afrikanskt
exempel på välstånd och utveckling. Landet blev ett av världens största
exportländer av kaffe, kakao, ananas och palmolja. Tack vare höga priser på
de olika exportvarorna växte landets bruttonationalprodukt med i snitt 7,9 %
per år mellan 1965 och 1975 och folkets levnadsstandard förbättrades.
Dock började landets ekonomi att falla isär under slutet av 1970-talet och
början av 1980-talet då en global ekonomisk lågkonjunktur drabbade
världen. Priserna på Elfenbenskustens exportvaror sjönk till rekordlåga
nivåer. Regeringen trodde att krisen snabbt skulle gå över och man fortsatte
att spendera stora summor pengar på att utveckla landets ekonomi och
infrastruktur, framförallt genom att ta stora lån från internationella
organisationer.
Då krisen blev långvarig tog det inte lång tid innan pengarna var slut och
1987 kunde landet inte längre betala tillbaka på de statliga lånen. I ett sista
försök att rädda landets ekonomi beordrade presidenten att stoppa all export
av kakao i hopp om att detta skulle bidra till att öka priserna. Embargot, som
fortsatte under ett och ett halvt år, misslyckades och bidrog bara till att
försämra situationen. Landet som en gång refererades till som det ivorianska
miraklet, var nu nära bankrutt.
En politisk kris
Under de första 20 åren som ett självständigt land var det få som klagade
över det ivorianska folkets brist på rättigheter. Landet var en enpartistat och
andra politiska partier var förbjudna. När regeringen införde en hårdare
politik för att ta igen den enorma statsskulden i slutet av 1980-talet bröt
dock en våg av demonstrationer ut runt om i landet.
Situationen förvärrades 1990 då soldater öppnade eld mot folkmassorna och
fem ungdomar miste livet. Detta ledde till våldsamma upplopp som varade i
flera månader. För att lugna folkmassorna lovade Houphouët-Boigny att
införa nya reformer för att skapa ett demokratiskt flerpartisystem samtidigt
som presidenten gjorde ett strategiskt val att anställa en muslimsk
statsminister med ursprung i norra Elfenbenskusten i hopp om att öka
folkstödet. Norra Elfenbenskusten var nämligen underrepresenterat inom
regeringen på grund av stora skillnader gällande både religion och etnicitet.
Redan samma år hölls det första demokratiska valet i Elfenbenskusten. Det
var också då som Laurent Gbagbo började sin officiella politiska karriär
med sitt parti, den Ivorianska Folkfronten (Le Front Populaire Ivorian).
3 (9)
Datum
2013-08-28
Gbagbos parti präglades av nationalistiska idéer och främlingsfientlighet.
Valet resulterade i en överlägsen seger för president Houphouët-Boignys
parti, det Demokratiska Partiet för Elfenbenskusten, vilket innebar att
presidenten fick sitta kvar vid makten.
Dock gav Gbagbo inte upp utan anklagade Houphouët-Boigny för valfusk
och startade enorma demonstrationer både 1991 och 1992. Som svar
beordrade Houphouët-Boigny landets militärchef, General Gueï, att slå
tillbaka hårt mot demonstranterna vilket också ledde till att Gbagbo blev
arresterad och dömd till 2 års fängelse.
Den politiska situationen förvärrades då president Houphouët-Boigny avled
1993 och en maktkamp utbröt mellan statsministern, Alassane Dramane
Outtara, och den konstitutionella efterträdaren, Henri Konan-Bedié. Outtara
blev dock snabbt utestängd från den politiska världen efter att hans
ivorianska nationalitet ifrågasatts. Han startade då sitt eget parti, Samlingen
för Republikaner (Rassemblement des Républicains).
Med Outtara ur bilden tog Konan-Bedié över makten och införde
ivorisationen, en ultranationalistisk politisk process med syfte att utesluta all
politisk opposition samt marginalisera invandrare i det ivorianska samhället.
Ledare för oppositionspartier arresterades och många ifrågasatte
presidentens legitimitet att sitta vid makten. Samtidigt anklagades KonanBedié för bland annat korruption och för att använda sig av politiskt
förtryck.
Regeringen som påstod sig leda landet demokratiskt blev allt mer auktoritär.
Det hela förändrades dock fyra år senare när General Gueï tog över landet i
en statskupp, en makt generalen behöll i endast ett år efter att ha gått med på
nya demokratiska val där han förlorade. Vann valet gjorde den Ivorianska
Folkfronten vilket gav makten till Gbagbo som från och med år 2000 var
landets nya president.
Början av ivorisationen
Elfenbenskusten har länge varit ett land som välkomnat invandring. Redan
1960, när landet blev självständigt, såg landets president Houphouët-Boigny
möjligheterna med att använda den omfattande invandringen som en
ekonomisk strategi då landets utveckling av primärproduktion innebar ett
stort behov av arbetskraft.
För att ytterligare favorisera invandringen antog regeringen ett antal nya
reformer. En av de tre största reformerna kom 1960 och innebar att alla
födda inom landets gränser fick ivoriansk nationalitet. Den andra kom 1970
och döptes till ”landet tillhör den som där odlar” vilket gav invandrare rätt
till sin egen mark. Den sista kom lite senare, under 1990, och gav rösträtt till
alla invandrare kommande från ett land med medlemskap i de
Västafrikanska Staternas Ekonomiska Gemenskap (ECOWAS).
4 (9)
Datum
2013-08-28
Detta ledde inte bara till att folk strömmade in från andra länder utan även
till stora förflyttningar inom landet. Folk bosatta i de norra delarna av landet
flyttade söderut för att dra nytta av arbetsmöjligheterna.
Landets ekonomiska kris ändrade dock folkets syn på invandring.
Fattigdomen ökade liksom arbetslösheten och de få som lyckades behålla
sina jobb såg sina löner sjunka. En direkt konsekvens av detta var att
främlingsfientligheten ökade och landet drogs in i en process som började
utesluta invandrare från det ivorianska samhället.
Som svar på stämningen i landet började regeringen under de följande åren
att införa förändringar i konstitutionen, ivoriansk nationalitet kunde enbart
godkännas om åtminstone en förälder hade ivorianskt ursprung och statliga
jobb blev allt mer reserverade åt folk med ivoriansk nationalitet.
När president Houphouët-Boigny dog 1993 och makten togs över av KonanBedié förvärrades situationen ytterligare. Året efter sin företrädares död
införde den nya presidenten lagar gällande rösträtt och rätten att kandidera.
Invandrares rösträtt drogs in och rätten att ställa upp i val begränsades till
personer vars både föräldrar hade ivoriansk nationalitet. 1998 bestämdes det
även att markägande inom landet var reserverat åt det ivorianska folket.
Främlingsfientligheten gällde dock inte bara invandrare utan även folk som
kom från de nordligaste regionerna av landet. Den stora skillnaden mellan
nord och syd är religionen, syd domineras av kristendom medan de flesta i
norr är muslimer. Även om det inte fanns lagar som uteslöt nordborna på
samma sätt som invandrare pågick en konstant diskriminering då en
majoritet ansåg att nordbor, eller så kallade ”Dioulas”, inte var en del av det
ivorianska folket.
Processen som ofta referats till som ”ivorisationen” av landet, skapade en
främlingsfientlighet som skulle leda till avskyvärda brott mot mänskliga
rättigheter, interna konflikter samt bidra till påbörjandet av ett inbördeskrig.
Etniska konflikter
Elfenbenskusten kan delas upp enligt etniska grupper. De sydöstra och
centrala delarna av landet är bebodda av Akan-folket, de sydvästra av Kroufolket, de norra och nordöstra av Voltaic-folket och nordvästra av Mandéfolket.
Den ekonomiska krisen och ivorisationen av landet ökade kraftigt
främlingsfientligheten. Invandrare och nordbor eller ”Dioulas” (subgrupper
av Voltaic- och Mandé-folken) ansågs vara smutsiga, leva i dåliga kvarter
och vara ansvariga för landets kriminalitet.
Då de nordliga regionerna drabbades värst av arbetslösheten var det många
Dioulas som flydde söderut i hopp om att hitta arbete. Stora migrationer
5 (9)
Datum
2013-08-28
söderut innebar dock etniska spänningar med Krou- och Akan-folken vilket
bidrog till påbörjandet av ett flertal etniska konflikter.
Under valet år 2000 drogs Krou och Dioulas in i en spiral av våldsamheter
som under fem år kostade närmare 500 människor livet. De två grupperna
hade även varit i konflikt med varandra i slutet av 1990-talet då Krou-folket
tog över land som tidigare tillhört Dioulas vilka inte längre fick vara
markägare efter lagändringen 1998. Som resultat utbröt våldsamma
konfrontationer och över 15,000 människor drevs på flykt.
Men konflikten mellan Dioulas och Krou var inte den enda. 1998 bröt en
konflikt ut mellan Maliska invandrare och Akan-folket i landets östra delar.
Ett flertal byar blev nedbrända och över 2000 människor flydde landet.
Det ivorianska inbördeskriget
Efter år av marginalisering, etniska spänningar och ett nära auktoritärt styre
kom dagen många länge fruktat, början på det ivorianska inbördeskriget.
Den 19 september 2002 attackerade rebeller från den Ivorianska Patriotiska
Rörelsen (Mouvement Patriotique de Côte d’Ivoire, MPCI) landets
ekonomiska huvudstad Abidjan samt Bouaké och Korhogo i de norra
delarna av landet. Även om attacken mot Abidjan misslyckades tog
rebellerna snabbt över de norra delarna vilket i praktiken innebar kontroll
över halva landet.
Rebellgruppens mål var att få bort president Gbabgo, anordna nya val samt
att få slut på den konstanta diskrimineringen av folk med nordligt ursprung.
Då stödet för rebellgruppen var relativt högt runt om i landet, samt att
förstärkningar anlände kontinuerligt från grannländerna Mali och Burkina
Faso, tog det inte lång tid innan MPCI:s styrkor kunde räknas till flera tusen
soldater. Gruppen var även välorganiserad och utnämnde guvernörer över
kontrollerade territorier samt började sända regeringsfientliga meddelanden
över tv och radio från huvudbasen i Bouaké.
Som svar på rebellattacken startade Gbagbos regering en säkerhetskampanj
som inriktade sig mot invandrarkvarter runt om i landet. Målet att lokalisera
rebeller och deras vapenförråd förvandlades snabbt till en häxjakt där hela
kvarter brändes ner och tusentals människor var tvungna att fly sina hem.
I början av oktober 2002 misslyckades Gbagbos trupper ett flertal gånger att
ta tillbaka viktiga städer runt om i landet samtidigt som rebellerna successivt
utökade sin kontroll österut.
Till slut gick båda parterna med på att starta fredsförhandlingar vilka ägde
rum i Togo i slutet av oktober 2002. De två parterna kom överens om att
införa vapenvila samt att sluta använda sig av barnsoldater och legosoldater
från andra länder. Men då Gbagbo vägrade anordna nya val gjordes få
6 (9)
Datum
2013-08-28
framsteg gällande lösningen på inbördeskriget. Samtidigt lovade de
Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) att mobilisera
fredsbevarande soldater till landet.
Situationen förvärrades en månad senare när två nya rebellgrupper oväntat
tog över Danane och Man, två städer i landets västra delar. Grupperna under
namnen Rörelsen för Rättvisa och Fred (Mouvement pour la Justice et la
Paix, MJP) och den Ivorianska Folkrörelsen från det Stora Öst (Mouvement
Populaire Ivoirien du Grand Ouest, MPIGO) presenterade en gemensam
vilja med MPCI att få bort president Gbagbo från makten, anordna nya val
samt hämnas General Gueïs som hade mördats av Gbagbos styrkor i början
av året. De nya grupperna lyckades snabbt ta sig söderut och erövra städer
längs gränsen mot Liberia.
Efter nästan två månaders våldsamheter gick de tre olika rebellgrupperna
med på att möta den ivorianska regeringen i Paris den 15 januari 2003.
Ännu en gång vägrade Gbagbo att överge makten men gick med på att
bevilja rebeller amnesti, en aktiv roll i regeringen samt att en ivoriansk
förälder räckte för att få kandidera till val.
Den officiella överenskommelsen som stipulerade att kriget var slut skrevs
under i början av juli 2004, dock fortsatte interna maktkamper och väpnade
konfrontationer. De tre rebellgrupperna, som nu kallades sig ”De Nya
Trupperna” (Les Forces Nouvelles, FN), drog sig ur regeringen ett flertal
gånger och situationen förvärrades mellan juni och november 2004 då den
ivorianska armén vid flera tillfällen attackerade rebellfästen i de nordliga
delarna av landet.
Det ivorianska flygvapnet blev bland annat helt förstört då ett luftangrepp
mot Bouaké dödade 9 franska soldater vilket ledde till att den franska armén
slog tillbaka. Frankrike hade sedan september 2002, med stöd av de Förenta
Nationerna, en militär närvaro i landet för att hedra ett försvarsavtal med
Elfenbenskustens regering från tidigt 1960-tal. Efter skarp kritik från det
internationella samfundet beslutade FN att skicka soldater till
Elfenbenskusten för att säkra freden.
Det tog ytterligare tre år innan ”Les Forces Nouvelles” och den ivorianska
regeringen nådde en överenskommelse. Den 4 mars 2007 kunde man till slut
komma överens om att Gbagbo fick sitta kvar som president och att
rebelledaren Guillaume Soro blev premiärminister i en övergångsregering
tills val kunde hållas. Landet var nu redo för sitt första val på tio år, ett val
som skulle visa sig upprepa landets våldsamma historia.
Valet 2010
Spänningarna var höga inför valet 2010, delvis eftersom att det var planerat
redan 2005 men hade blivit uppskjutet fem gånger. Valet stod mellan
7 (9)
Datum
2013-08-28
landets president Gbagbo och den före detta statsministern Outtara som nu
åter fick ställa upp i val.
Redan månaderna innan valet, i oktober 2009, uppstod det första problemet;
vallistan. Närmare 43 % av folket inskrivna på vallistan kunde antingen inte
dubbelkontrolleras med listan från tidigare val eller så gick det inte att
fastställa deras nationalitet. Detta resulterade i anklagelser angående valfusk
då Gbagbo ansåg att de 43 % som inte kunde verifieras var utlänningar utan
rösträtt.
Gbagbos parti, den Ivorianska Folkfronten (Le Front Populaire Ivorian),
representerade nämligen en minoritet av landets invånare, Bete-folket.
Genom att försöka utesluta en så stor del av befolkningen som möjligt hade
Gbagbo dock en chans att vinna valet. Efter veckor av undersökningar hade
man tillslut lyckats fastställa ivoriansk nationalitet för en tredjedel av de
tidigare 43 % av folket med osäker rösträtt.
För att lösa problemet med resten antogs två vallistor, en vit för personer
med rösträtt och en grå för personer som så snart som möjligt behövde
framföra bevis för deras ivorianska nationalitet. Detta innebar att valet ännu
en gång blev uppskjutet. Samtidigt återupptogs debatten om invandring och
ivoriansk identitet, ett ämne som tidigare bidragit till att inbördeskriget bröt
ut.
Nästa problem uppstod i början av januari 2010 då valkommissionen
fastställt den officiella vallistan. Ännu en gång anklagade Gbagbo och hans
parti kommissionen för valfusk genom att försöka lägga till namn på listan,
en lista som redan var ogynnsam för presidentens chanser att vinna valet.
Det hela slutade med att Gbagbo beslutade att upplösa valkommissionen
och ta tag i valet på egen hand. Medlemmar av den Ivorianska Folkfronten
gick istället igenom vallistan och tog bort namn med utländskt ursprung
vilket också godkändes av regeringsvänliga domstolar.
En majoritet av landets befolkning ansåg att presidentens beslut var en
statskupp vilket ledde till stora demonstrationer. På gatorna blev stämningen
allt mer aggressiv och ett flertal människor omkom i våldsamma
konfrontationer med säkerhetsstyrkor. Efter både externa och interna
påtryckningar återinsatte Gbagbo valkommission och valet var nu tillbaka
på rätt väg.
Den 28 november 2010 var det dags för det ivorianska folket att välja sin
nya president vilket utfördes utan några större incidenter. Samma natt
rapporterades de första valresultaten som gav segern till Samlingen för
Republikaner och Alassane Outtara. Men valkommissionen lyckades inte
framföra det officiella resultatet.
8 (9)
Datum
2013-08-28
Tidigt på morgonen efter valet intog säkerhetsstyrkor Abidjan och
valresultatet revs sönder av Gbagbos representanter. Under de följande
dagarna meddelade militären att gränserna stängts och att utländska
journalister inte längre hade tillstånd att sända ifrån landet. Samtidigt
utnämnde det Konstitutionella Rådet Gbagbo till landets president.
De följande månaderna i Elfenbenskusten sammanfattas av enorma
våldsamheter mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Flera eldstrider
uppstod i Abidjan och i staden Tiebissou då före detta rebeller lojala till
Outtara började anlända från norr för att få bort Gbagbo från makten.
Gbagbo möttes även av hård kritik från det internationella samfundet som
vägrade att erkänna hans presidentskap. Då FN varnade för början av ett
nytt inbördeskrig, hotade ECOWAS med en militär intervention i landet.
Den Afrikanska Unionen gav Gbagbo fram till slutet av mars 2011 att lämna
över makten, vilket han vägrade. I början av april intensifierades
våldsamheterna då tungt artilleri, raketgevär och kulsprutor började
användas mot civilbefolkningen och i striderna mellan de olika parterna.
Med stöd från det internationella samfundet började FN-soldater och franska
soldater attackera militära positioner för att skydda civilbefolkningen
samtidigt som Outtaras trupper intog stora delar av landet. Den ivorianska
valkrisen slutade äntligen i början av april då Gbagbo, efter att ha blivit
omringad av Outtaras trupper, gav upp och arresterades.
Striderna som följde Laurent Gbagbos vägran att överlämna makten
lämnade tusentals döda och drev hundratusentals människor på flykt samt
hotade den redan ömtåliga freden med början av ett nytt inbördeskrig.
Fortsatt osäkerhet
I november 2011 förflyttades Gbagbo från häktet i Elfenbenskusten till
Haag, Nederländerna, för att ställas inför rätta i den internationella
brottmålsdomstolen (ICC). Han ska åtalas på fyra punkter för brott mot
mänskligheten.
ICC har också bestlutat att förlänga utredningen så att även händelserna
under inbördeskriget i början av 2000-talet inkluderas, något som indikerar
att rättegången kommer att ta tid. Under 2013 bestämde ICC att skjuta upp
åtalet då det inte fanns tillräckliga bevis för att påbörja rättegången.
Även sedan oroligheterna som var direkt knutna till maktkampen i landet
avtagit har väpnade attacker varit ett återkommande fenomen. I gränslandet
mellan Elfenbenskusten och Liberia befinner sig ett antal grupper av
legosoldater, som bland annat var inblandade i en eldstrid där sju FN
soldater dödades i juni 2012.
9 (9)
Datum
2013-08-28
Möten med tidigare anhängare av Gbagbo har även rapporterats från Ghana
och länge talades det om att nya försök att med våld återta makten i landet
riskerade att ske. Också i den ekonomiska huvudstaden Abidjan har våldet
mot polisiära och militära posteringar varit relativt frekventa.
Det är dock väldigt osäkert om de som ligger bakom attackerna har politiska
motiv eller om det bara rör sig om kriminalitet och missnöje i ett land där
tillgången till vapen efter de många åren av orolighet är hög.
Stora utmaningar väntar för Elfenbenskusten. Återuppbyggnaden av landet
är en omfattande och mycket tidskrävande process. Under våldsamheterna
efter valet, men också efter de senaste inslagen av väpnat våld och plundring
har såväl infrastrukturen som grundläggande samhälleliga funktioner slagits
sönder. Flera av de internationella aktörer som är på plats för att bistå
fredsprocessen fokuserar på att stödja just dessa delar.
Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning,
Uppsala Universitet.
