1. inledning

Hälsa och samhälle
HEDERSRELATERAT VÅLD
KOMBINERAT MED
ANNAN PROBLEMATIK
- OM EVENTUELLA SAMBAND MELLAN
UTSATTHET FÖR HEDERSRELATERAT VÅLD
OCH UTVECKLANDET AV PSYKISK OHÄLSA
OCH/ELLER EN MISSBRUKSPROBLEMATIK
KATARINA RICHTER KRISTENSEN
SOFIA CARLBERT
Examensarbete i socialt arbete
15 p
Socionomprogrammet
Maj 2009
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
1
HEDERSRELATERAT VÅLD
KOMBINERAT MED
ANNAN PROBLEMATIK
- OM EVENTUELLA SAMBAND MELLAN
UTSATTHET FÖR HEDERSRELATERAT VÅLD
OCH UTVECKLANDET AV PSYKISK OHÄLSA
OCH/ELLER EN MISSBRUKSPROBLEMATIK
KATARINA RICHTER KRISTENSEN
SOFIA CARLBERT
Richter Kristensen, K & Carlbert, S. Hedersrelaterat våld kombinerat med annan
problematik. Om eventuella samband mellan utsatthet för hedersrelaterat våld och
utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik. Examensarbete i
socialt arbete 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och samhälle, enheten för Hälsa
och samhälle, 2009.
The purpose of this essay is to explore how social workers view a possible
connection between exposure to honour violence and development of mental illness
and/or substance abuse. We first heard of the possible connection from a voluntary
organization who work in this field and who believe that this connection could be
common. We therefore wanted to explore this from the perspective of social
workers who come into contact with victims of honour violence: was this
something they had noticed? How did they deal with it if it was noticed? We also
asked how the possible connection could be interpreted and, supposing the social
workers had failed to notice the connection, why this could be. We made five
qualitative interviews with six social workers working in different contexts whom
within their work come across honour-related issues. We took our theoretical basis
from research about children exposed to violence as well as theories about
patriarchal family structures and the development of identity. Our results show that
it is common for girls exposed to honour violence to feel mentally ill and that this
can lead to anxiety, depression and/or self harm. Not all of the social workers had
noticed a connection between exposure to honour violence and the development of
substance abuse, but several of them had witnessed it. The treatment of mental
illness happened mainly within the workplace, though sometimes the psychiatric
clinic was contacted. Where social workers came across both substance abuse and
honour violence, they had difficulties finding help for the girls. Furthermore the
results show that the connection can be understood in light of what the girls are
2
exposed to as well as the difficulties with a possible break up from the family. This
means a difficult and complex process where the identity of the girls are negatively
affected, which also gives consequences for their mental state and can possibly lead
to the development of substance abuse.
Nyckelord: Hedersrelaterat våld, identitet, missbruk, patriarkala familjestrukturer,
psykisk ohälsa, socialarbetare.
3
FÖRORD
Vi vill börja med att rikta ett varmt tack till våra informanter för att de ställde upp
på intervju och delade med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Utan er hade
vår uppsats inte kunnat genomföras.
Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare, Pernilla Ouis, som under arbetets
gång har varit till stor hjälp genom att ge oss inspiration och bidra med värdefulla
synpunkter.
Malmö maj 2009
Katarina Richter Kristensen och Sofia Carlbert
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
1.2 Syfte och frågeställningar
1.3 Förförståelse
1.4 Avgränsningar
1.5 Begrepp
1.5.1 Psykisk ohälsa
1.5.2 Hedersrelaterat våld
1.6 Upplägg
7
7
7
8
8
8
8
9
9
2. METOD
2.1 Metodval
2.2 Urval
2.3 Tillvägagångssätt och genomförande
2.4 Bearbetning och analys
2.5 Validitet, tillförlitlighet och generaliserbarhet
2.6 Etiska överväganden
10
10
10
11
12
12
13
3. KUNSKAPSLÄGE OCH TIDIGARE FORSKNING
3.1 Hedersrelaterat våld
3.2 Hedersrelaterat våld och psykisk ohälsa
3.3 Hedersrelaterat våld och missbruk
14
14
15
18
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
4.1 Våldsutsatta barn
4.1.1 Psykiska konsekvenser av fysisk och psykisk misshandel
4.2 Patriarkala familjestrukturer
4.2.1 Familjestilar
4.3 Identitetsutveckling
4.3.1 Identitetsutveckling i en hederskontext
19
19
19
20
21
22
23
5. RESULTAT OCH ANALYS
5.1 Informanterna
5.2 Informanternas syn på hedersrelaterat våld
5.2.1 Analys
5.3 De utsatta tjejerna
5.3.1 Skam i att söka hjälp
5.3.2 Tjejerna är inga offer
5.3.3 Analys
5.4 Det psykiska måendet
5.4.1 Det psykiska måendet över tid
5.4.2 Att bryta med familjen
5.4.3 Analys
5.5 Missbruk
5.5.1 Analys
5.6 Hur hanterar informanterna den psykiska ohälsan och ett eventuellt
missbruk?
5.6.1 Problem och hinder i arbetet
24
24
25
26
26
27
27
28
29
30
31
33
35
37
39
41
5
5.6.2 Analys
5.7 Fortsatt kontakt
5.7.1 Analys
5.8 Svårt att urskilja vad som är orsak och verkan
5.8.1 Analys
42
43
44
45
45
6. SLUTDISKUSSION
45
7. REFERENSER
49
BILAGOR
52
6
1. INLEDNING
Debatten kring och arbetet med hedersrelaterat våld är något som intresserar oss
båda, och från början var vi inställda på att skriva vår C-uppsats om socialarbetares
syn på och hantering av detta komplexa fenomen. Efterhand kom vi in på en
intressant aspekt av ämnet – nämligen fenomenets eventuella koppling till
utvecklandet av annan problematik. Vi hittade en del artiklar i ämnet, och en
organisation som menar att det kan vara vanligt att man i samband med att vara
utsatt för hedersrelaterat våld lider av psykisk ohälsa och utvecklar
självskadebeteende, som till exempel kan ta sig i uttryck i en missbruksproblematik.
Detta var en ny vinkling för oss, och något vi ville undersöka vidare. Är det något
som man kommer i kontakt med inom det sociala arbetet och hur kan denna
”dubbla” problematik i så fall bemötas och förstås?
1.1 Problemformulering
Efter att Fadime Sahindal den 21 januari 2002 mördades av sin pappa tog debatten
om hedersrelaterat våld fart på allvar i Sverige. Sedan dess har hedersrelaterat våld
diskuterats en hel del i samhället, både vad det gäller hur det ska förstås och hur
man kan bemöta det (Kurkiala 2005).
I en undersökning som gjordes av Socialstyrelsen bland gymnasieungdomar 2007
uppskattades att omkring 5600 av de 113 000 personer som deltog var utsatta för
hedersrelaterat våld (Socialstyrelsen 2007). Socialtjänsten är den myndighet som
företräder samhället och ska tillvarata intressena hos dem som är utsatta för
hedersrelaterat våld. I flera fall har dock samhällets skydd inte varit tillräckligt för
de utsatta (Schlytter 2004). Hagberg (2009) menar att det är vanligt att flickor som
är utsatta för hedersrelaterat våld lider av dubbel ångest och att det är den som gör
att dessa flickor ofta skadar sig själva, till exempel genom att skära sig eller
självmedicinera genom att missbruka läkemedel, sprit eller droger. Håkansson
(2008) tar upp hur en studie visar att flickor som på grund av hedersvåld kommer
till skyddat boende har en dålig psykisk hälsa. Vanliga symtom är exempelvis
ångest, nedstämdhet, koncentrationssvårighet, sömnproblem och huvudvärk. Även
självmordstankar förekommer. Frivilligorganisationen ”Tänk Om!” menar att det
finns en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och att utveckla ett
missbruk, ett självskadebeteende eller ett kriminellt beteende och att detta är något
som måste belysas och lyftas fram för att de här personerna ska få den hjälp de
behöver (www.tankom.net).
Eftersom det inte finns mycket forskning kring denna eventuella kombination av
problematik anser vi att det är motiverat att göra en studie kring om det är något
som socialarbetare kommer i kontakt med och hur man i så fall ser på och bemöter
detta. Detta tycker vi är viktigt eftersom det är av intresse för socialt arbete och kan
ge ytterligare en vinkling samt viktiga aspekter att ha i åtanke när det gäller hur
man kan bemöta och hantera hedersrelaterat våld.
1.2 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte är att undersöka huruvida socialarbetare i Malmö, som i sitt arbete
kommer i kontakt med hedersrelaterad problematik, har träffat på eller
uppmärksammat att personer som är eller har varit utsatta för hedersrelaterat våld
7
även lider av psykisk ohälsa och/eller har utvecklat en missbruksproblematik. Vårt
syfte är också att belysa hur detta i så fall hanteras, vad socialarbetare har för tankar
kring denna koppling samt hur kopplingen kan förstås.
Våra frågeställningar är:
 Hur ser socialarbetare på en koppling mellan att vara utsatt för
hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en
missbruksproblematik? Är det något man har påträffat och hur hanteras det i
så fall?
 Hur kan kopplingen förstås?
 Om det inte är något man har påträffat, hur kan det förstås i förhållande till
dem som menar att det kan vara en vanligt förekommande problematik?
1.3 Förförståelse
Att man som forskare aldrig kan vara fullständigt objektiv är ett allmänt accepterat
faktum. Det går inte att bortse från att man är påverkad av de kunskaper,
föreställningar och erfarenheter man har med sig sen tidigare. När man betraktar
och försöker förstå sin omgivning gör man det alltid utifrån vissa subjektiva
antaganden. Men trots att man aldrig kan åstadkomma en fullständig objektivitet är
det önskvärt att man som forskare strävar efter en rimlig opartiskhet och
fördomsfrihet när det gäller ämne, data och forskningsfynd (Denscombe 2004).
Vi har funderat över hur vår förförståelse har påverkat vårt uppsatsarbete. En aspekt
är att vår förförståelse har påverkat valet av informanter. Vi har intervjuat
socialarbetare som vi vet kommer i kontakt med hedersrelaterat våld i sitt arbete.
Vi har fått en viss förförståelse om kopplingen mellan att vara utsatt för
hedersrelaterat våld och utvecklandet av annan problematik, som en del anser
existerar. Vi tror dock inte att den har påverkat oss alltför mycket och att vi ändå har
kunnat vara öppna för vad våra informanter har haft att säga.
1.4 Avgränsningar
Vi har i vår undersökning valt att utgå från professionellas perspektiv. En anledning
till detta är att det ämnet vi undersöker är känsligt för den som berörs av det och att
det ur en etisk synvinkel hade varit tveksamt om det vore försvarbart att intervjua
personer som själva är utsatta för problematiken.
Vi har avgränsat oss till att undersöka en eventuell koppling mellan att vara utsatt
för hedersrelaterat våld och att utveckla psykisk ohälsa och/eller en
missbruksproblematik. Vi har inte gått djupare in på en koppling till prostitution
och kriminellt beteende, som också sägs finnas, då vi menar att det hade blivit ett
för stort område för vår uppsats.
1.5 Begrepp
1.5.1 Psykisk ohälsa
En definition av begreppet psykisk ohälsa ges av statens folkhälsoinstitut
(www.fhi.se). De tillstånd som inkluderas i deras definition av psykisk ohälsa ska:
”1) ha psykisk karaktär, 2) vara relativt vanliga, samt 3) öka risken för allvarig
8
sjuklighet, exempelvis risken för kliniska depressioner, eller död i förtid.
Preliminärt förefaller inåtvända psykiska problem som oro, ångest, depressiva
symptom, sömnsvårigheter och huvudvärk samt utagerande beteendeproblem bland
barn uppfylla dessa villkor.”
Vi har valt att använda psykisk ohälsa som ett samlingsbegrepp för de olika
psykiska problem som i forskningen har nämnts förekomma i samband med att vara
utsatt för hedersrelaterat våld, till exempel ångest, depression, sömnsvårigheter och
självskadebeteende. Vi anser att denna definition är bred och därför kan innefatta de
olika psykiska problem som en person kan utveckla i samband med att man är utsatt
för hedersrelaterat våld.
1.5.2 Hedersrelaterat våld
Vi väljer att främst använda oss av begreppet hedersrelaterat våld eftersom det
inbegriper både det psykiska och fysiska våldet som det i många fall rör sig om. Det
är svårt att hitta någon entydig definition av begreppet, men Socialstyrelsen har
fastställt att det för att man ska kunna tala om hedersrelaterat våld ska vara:
”1) planerat
2) ett kollektivt beslut eller utövas med kollektivets goda minne
3) att förövarna skyddas av resten av familjen eller kollektivet
4) att våldet är ett sätt att kontrollera kvinnornas sexualitet; det vill säga
det riktar sig mot kvinnor från det att puberteten inträder och för
resten av livet
5) att våldet även kan rikta sig mot pojkar som försöker skydda den
flicka eller kvinna som inte vill foga sig
6) att våldet kan vara psykologiskt och fysiskt.”
(Integrationsverket 2007, s 12). Det är denna förståelse av hedersrelaterat våld som
vi har som utgångspunkt i vår studie.
1.6 Upplägg
Vi fortsätter efter denna inledning med ett metodavsnitt där vi redovisar hur vi har
gått tillväga när vi har genomfört vår studie. Därefter kommer ett avsnitt med
kunskapsbakgrund och tidigare forskning på området. Sedan följer kapitlet
teoretiska utgångspunkter där vi redogör för vår teoretiska grund och de olika
begrepp som vi kommer att använda oss av i vår analys. Efter det kommer avsnittet
resultat och analys där vi presenterar och analyserar våra resultat. Vi avslutar med
en slutdiskussion där vi besvarar vårt syfte och våra frågeställningar samt diskuterar
vårt resultat.
9
2. METOD
2.1 Metodval
Vår uppsats har en explorativ, undersökande ansats då vi har lite kunskap om det vi
vill undersöka, och då det inte heller finns så mycket forskning i ämnet. Som metod
för att samla in data använde vi oss av den kvalitativa intervjun, en metod som
lämpar sig för att utforska, upptäcka och förstå händelser, situationer och företeelser
(Starrin & Renck 1996). Den kvalitativa intervjumetoden ger möjligheten att få en
djup inblick kring ett fenomen, bland annat då man har chansen att ställa direkta
följdfrågor under intervjun. Eftersom vi dels ville undersöka, men också höra
socialarbetares syn och tankar kring ett eventuellt samband mellan att vara utsatt för
hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en
missbruksproblematik, valde vi den kvalitativa intervjun som datainsamlingsmetod.
En nackdel med detta tillvägagångssätt är att vi pratade med ett begränsat antal
informanter. Genom att göra exempelvis en enkätundersökning hade vi kunnat få
höra flera informanters syn på det vi undersöker. Samtidigt tycker vi att den
kvalitativa intervjun ger en möjlighet att ställa följdfrågor och frågor som gör att
man kan upptäcka sådant som riskerar att inte komma fram i enkäter.
Våra intervjuer var semistrukturerade, vilket innebär att vi hade ett antal frågor som
vi ville ha svar på, men att frågorna var relativt öppna med chans för informanterna
att fritt utveckla sina svar (Denscombe 2000).
När det gäller tidigare forskning kring området letade vi dels efter material som
handlade om hedersrelaterat våld i sig och dels efter material som berörde just den
kombination av problematik som vi ville undersöka. När det gäller litteratur om
hedersrelaterat våld i sig tittade vi främst på den litteratur som fanns på högskolans
bibliotek, men även uppsatser skrivna i ämnet för att få tips om relevant litteratur.
För att hitta något om hedersrelaterat våld kopplat till psykisk ohälsa och missbruk
utökade vi vårt sökande till olika databaser, tidskrifter och rapporter.
2.2 Urval
Rosengren och Arvidsson (2002) menar att man vid studier utifrån det utforskande
forskningsintresset bör välja enheter, eller individer, som är informationsrika och
som kan tänkas bidra med så mycket information som möjligt till studien. Det är
detta tillvägagångssätt vi har använt oss av vid vårt val av informanter. Vi ville
intervjua socialarbetare som i sitt arbete kommer i kontakt med hedersproblematik
eftersom vi utgår från att det är de som kan ha träffat på den eventuella problematik
vi ville undersöka. Vi valde att intervjua socialarbetare som arbetar inom olika
områden, såsom socialtjänst, skola och frivilliga organisationer eftersom vi inte
visste var den problematik vi ville undersöka eventuellt har påträffats. När det
gällde socialsekreterare och skolkuratorer vände vi oss till personer som jobbar i
stadsdelar i Malmö där en hög andel av invånarna har en annan etnisk bakgrund än
svensk eftersom vår förkunskap säger oss att det framförallt är där hedersrelaterat
våld förekommer.
Vi gjorde fem intervjuer med sammanlagt sex personer. De vi intervjuade var två
personal på skyddat boende för flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld, en
10
socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgen, en kurator på en
högstadieskola, en person som arbetar inom en frivilligorganisation som vänder sig
till personer utsatta för hedersrelaterat våld samt en person som arbetar inom en
frivilligorganisation som vänder sig till tjejer som är utsatta för hedersrelaterat våld
och även har annan problematik såsom missbruk, självdestruktivitet eller
kriminalitet. Vår intention var att intervjua flera socialsekreterare men på grund av
svårigheter att få informanter blev det bara en. Av de vi kontaktade så var det en del
som inte hade tid att ställa upp på intervju och en del som inte ansåg sig ha någon
relevant information kring ämnet. Vi hade även tänkt intervjua personal på en
mottagning för ungdomar som har problem med alkohol eller droger, för att se om
de hade kommit i kontakt med hedersproblematiken. De ansåg dock att de saknade
kunskaper om just den kombinationen av problematik vi ville undersöka.
Under studiens gång fick vi tips på några personer att intervjua, som sades vara
insatta i den problematik vi undersökte. Vi funderade över om vi främst skulle
intervjua personer som vi visste var insatta, kände till och menade att det vi ville
undersöka faktiskt är ett förekommande problem. Det hade kunnat ge oss mycket
kunskap om själva fenomenet och om hur man ser på det. Men eftersom vi snarare
ville undersöka huruvida fenomenet är något som socialarbetare kommer i kontakt
med så tyckte vi att det passade vårt syfte bättre att prata med socialarbetare som på
ett generellt plan kommer i kontakt med personer som är utsatta för hedersrelaterat
våld. Vi valde dock ändå att prata med en företrädare för en frivilligorganisation
som riktar in sig just på hedersrelaterat våld i kombination med utvecklandet av
annan problematik eftersom vi behövde få mer kunskap och inblick kring detta
samband för att kunna intervjua andra socialarbetare.
2.3 Tillvägagångssätt och genomförande
Via internet fick vi tag på mailadresser eller telefonnummer till de personer vi ville
kontakta. Om de efter en första kontakt var intresserade av att ställa upp på intervju
bestämde vi tid och plats för detta. De fick innan intervjun en skriftlig
informationsbilaga med lite mer utförlig information om vår studie samt gav sitt
skriftliga samtycke till att medverka i studien. Intervjuerna varade ca 40-60 minuter
och spelades in på band för att sedan transkriberas. Detta eftersom en
ljudupptagning ger en fullständig dokumentation över vad som sägs under intervjun
(Denscombe 2000).
Vi valde att göra intervjuerna tillsammans för att kunna komplettera varandra när
det gällde att ställa relevanta följdfrågor. Vi gjorde bedömningen att ämnet för vår
studie inte var så känsligt för våra intervjupersoner att det skulle upplevas som
obekvämt att vi var två som kom och intervjuade, eftersom våra informanter
kommer i kontakt med ämnet på ett professionellt plan.
Vi transkriberade varje intervju så fort som möjligt efter intervjutillfället. Detta för
att vi ville ha med oss den nya kunskapen till nästa intervju. Vissa intervjuer låg
dock så tätt intill varandra i tid att vi inte hann göra detta, så vi kunde inte på ett
systematiskt sätt använda oss av den nya kunskapen inför nästa intervju. Däremot
kom vi på fler relevanta aspekter av vårt ämne som gjorde att vi kunde utveckla vår
intervjuguide något inför nästkommande intervju.
11
2.4 Bearbetning och analys
Vi transkriberade intervjuerna för att få en överblick och kunna hantera materialet.
Vi väntade med att påbörja analysen av materialet tills vi hade transkriberat alla
intervjuer. När vi analyserade intervjuerna läste vi först igenom dem noggrant. Vi
jobbade sedan med en intervju i taget och skapade kategorier som kunde tala för
eller sammanfatta olika delar av texten. När vi hade kategorier för hela texten
skapade vi teman inom vilka kategorierna kunde inordnas. Med utgångspunkt i
temana redovisar vi vårt resultat. Samma teman kunde i stort sett användas för alla
intervjuerna, med några undantag. För att kunna ge konkreta beskrivningar i
resultatdelen gick vi tillbaka till våra kategorier och de textdelar de representerar
och valde ut talande citat.
2.5 Validitet, tillförlitlighet och generaliserbarhet
En studies validitet handlar om huruvida man har undersökt det man hade för avsikt
att undersöka, och det handlar både om studiens upplägg och om dess resultat.
Begreppet validitet har främst använts inom kvantitativa metoder och det finns
delade meningar om huruvida begreppet är tillämpbart vid användandet av
kvalitativa metoder. Om man ändå använder sig av begreppet finns det olika sätt att
pröva kvalitativa studiers resultat. Ett exempel är validering genom triangulering,
som innebär att man förenar olika slags datakällor, till exempel att man intervjuar
olika personer i olika situationer och på olika platser (Svensson 1996). När det
gäller vår undersökning har vi försökt att under hela processen ha vårt syfte i
åtanke, för att säkerställa att vi har undersökt det vi faktiskt ville undersöka. Vi har
läst in oss på ämnet genom att ta del av litteratur, uppsatser och artiklar för att vi
skulle ha en kunskapsgrund att stå på när vi formulerade vår intervjuguide. De
socialarbetare som vi intervjuade kommer i sitt arbete på olika sätt i kontakt med
personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och vi menar att de därför har
kunskap som är relevant för vår undersökning. Genom att de arbetar inom olika
områden (socialtjänst, frivilliga organisationer, skola) gör vi en form av
datatriangulering och hoppas därmed kunna öka vår undersöknings validitet. Våra
informanter fick muntlig och skriftlig information om vårt syfte och vi skickade
intervjufrågorna till dem i förväg för att de skulle ha möjlighet att titta igenom dem.
Tillförlitlighet handlar om ifall undersökningen är utförd på ett konsekvent sätt och
att resultaten därför är trovärdiga (Svensson 1996). När det gäller vår studie har vi
försökt reflektera över och för oss själv motivera de val som vi har gjort under
arbetets gång. En aspekt av tillförlitligheten är hur man som intervjuare påverkar
informanten genom att ställa en viss typ av, eventuellt ledande, frågor. Detta kan
kopplas till vad som kallas intervjuareffekt, ett begrepp som syftar till att beskriva
den process i vilken intervjuaren och informanten påverkas av varandras
föreställningar om den andres förväntningar och reaktioner. På så sätt kan vissa svar
i intervjun ”skapas” som egentligen är missvisande och förvridna (Rosengren &
Arvidson 2002). Vi försökte under intervjuerna att ställa öppna frågor som gav ett
stort svarsutrymme. Samtidigt hade vi vissa konkreta frågor som vi tyckte var
viktiga att ställa för att kunna besvara våra frågeställningar. Det går inte att bortse
från det faktum att man i ett mellanmänskligt möte, som intervjun är, påverkar och
påverkas av varandra, och att detta eventuellt också påverkar svaren i intervjun. Vi
har under intervjuerna strävat efter att svaren ska vara tydliga för oss och ställt
uppföljande frågor för att säkerställa att vi har uppfattat informanterna rätt. När vi
har lyssnat på och transkriberat intervjuerna har vi dock märkt hur lätt det är att
12
man utan att tänka på det ställer en ledande fråga, eller missar att ställa en
uppföljande fråga kring något som är otydligt. I de fall vi tyckte det behövdes har vi
hört av oss till informanterna igen via mail eller telefon och ställt flera frågor kring
det som var oklart.
Generaliserbarhet handlar om att utifrån sin undersöknings resultat kunna dra
slutsatser som är applicerbara på en större grupp eller kategori. När det gäller
generaliseringar är de kriterier man har haft vid urvalet en avgörande utgångspunkt.
När det, som i vårt fall, rör sig om ett urvalsförfarande som grundar sig på
informanternas särskilda kvaliteter eller kunskaper kan generaliseringen
till exempel grunda sig på att man har valt studieobjekt för att de är typiska för
andra enheter och att resultatet därmed också sannolikt återfinns i just dessa andra
enheter. Det kan också handla om att man undersöker enheter som är ”extrema”, på
så sätt att de skiljer sig starkt från övriga enheter. Fynden från dessa extrema
enheter kan vara omöjliga att upptäcka i mer ”normala” enheter och därför utgöra
värdefull kunskap även i förhållande till de normala enheterna. Kunskapen från de
extrema enheterna kan ge en antydan om hur situationen i de normala enheterna kan
komma att förändras samt uppmärksamma aspekter som man annars skulle missa i
de mer normala enheterna (Denscombe 2004). Vi har i vår undersökning gjort så
pass få intervjuer att vi tror att det är svårt att dra några generella slutsatser av
resultatet. Med ovanstående resonemang om generaliserbarhet i åtanke kan man
tänka sig att vårt resultat endast kan ge en antydan till om det vi undersöker är
något som återfinns på ett mer generellt plan.
2.6 Etiska överväganden
Vi har när vi har genomfört vår studie utgått från Vetenskapsrådets forskningsetiska
principer för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (1990). Dessa är
konkretiserade i fyra huvudkrav som är informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. För att tillgodose informationskravet
har vi gett våra informanter muntlig och skriftlig information om vår studie. Den
skriftliga informationen beskrev bland annat syfte och tillvägagångssätt med vår
studie, att det insamlade materialet endast skulle användas till vår studie samt att de
som deltagare när som helst kunde avbryta sin medverkan i studien. Vi har inhämtat
skriftligt samtycke från samtliga informanter, och även från verksamhetschefer eller
motsvarande. När det gäller våra informanters integritet är vi medvetna om att det
aldrig går att säkerställa någon medverkandes totala anonymitet. Vi har däremot
behandlat våra informanters personliga uppgifter konfidentiellt och skriver inte ut
namn, ålder, eller namnet på deras arbetsplats. Det insamlade materialet användes
endast till vårt uppsatsskrivande, vilket också framgick i den skriftliga
informationen som våra informanter fick. Våra informanter fick om de var
intresserade ta del av den färdiga uppsatsen.
Som intervjuare och uppsatsskrivare går det inte att komma ifrån att man har makt
över informanternas svar och uttalanden samt över hur dessa framställs. Vi har gjort
vårt bästa för att försöka förstå och tolka informanternas svar utan att de blir
missvisande eller tagna ur sitt sammanhang. Vi har hört av oss till informanterna
igen via mail eller telefon kring svar som vi har uppfattat som svårtolkade.
Innan vi påbörjade vår studie godkändes den av Etikprövningsnämnden på Malmö
Högskola, enheten Hälsa och samhälle. Vår ansökan godkändes 2009-04-29 med
diarienummer HS60-09/348:6.
13
3. KUNSKAPSLÄGE OCH TIDIGARE
FORSKNING
Vi vill i det här avsnittet börja med att ge en kort kunskapsbakgrund när det gäller
själva fenomenet hedersrelaterat våld.
3.1 Hedersrelaterat våld
Det är svårt att fastställa hur många som är utsatta för hedersrelaterat våld eftersom
våldet sällan registreras som just hedersrelaterat. En årsrapport från FN:s
befolkningsfond visar dock att det varje år världen över mördas uppemot 5000
kvinnor och barn genom hedersmord av familjemedlemmar (Björktomta 2005). När
det gäller Sverige gjorde Länsstyrelserna 2004 en kartläggning som visade att 1500
till 2000 unga flickor och kvinnor är utsatta för hedersrelaterat våld samt att 10-15
procent av dessa behöver skyddat boende (Johnsson-Latham 2005). En annan
undersökning gjord av Socialstyrelsen bland gymnasieungdomar 2007 uppskattade
att omkring 5600 av de 113 000 personer som deltog i studien var utsatta för
hedersrelaterat våld (Socialstyrelsen 2007). I en kartläggning som gjordes i
Stockholms stad 2008, kring hedersrelaterat våld och förtryck, deltog 2824
skolungdomar i en enkätstudie. Studiens resultat visar att 11 procent av flickorna
motsvarar studiens kriterier för att vara utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck
(Schlytter m fl 2009). I flera rapporter (De los Reyes 2003, Johnsson-Latham 2006,
Integrationsverket 2007) tas upp att mörkertalet när det gäller antalet utsatta
förmodligen är stort. Dels är det många flickor som av olika anledningar aldrig
söker hjälp och dels rubriceras våld och dödsfall som är hedersrelaterat som vanligt
våld, olyckor eller självmord.
Socialantropologen Unni Wikans bok En fråga om heder skrevs i ett försök att
skapa förståelse för hur mordet på Fadime Sahindal kunde ske. Wikan (2003)
redogör för begreppet heder och hur detta gestaltas i olika samhällen och menar att
detta begrepp måste problematiseras innan man kan förstå hedersrelaterat brott.
Hon menar bland annat att begreppet heder har haft en historisk könsdimension
både i europeiska och i de flesta icke-västliga samhällen. Flera icke-västliga
samhällen har fortfarande kvar en så kallad hederskod, som europeiska länder hade
förr, där heder är något högt aktat och är sammankopplat med hur respekterad man
blir av omgivningen. Heder är något definitivt, som man antingen har eller inte har
och är knutet till ett kollektiv, till familjen och släkten. Hedern betraktas som något
manligt och som kan förstöras då kvinnan drar skam över mannen genom sina
handlingar, speciellt vad gäller hennes sexualitet och hur hon förvaltar den. Idag
förekommer våld i hederns namn främst på platser i Nordafrika, Mellanöstern,
Central- och sydasien samt vissa delar av Europa och det förekommer också inom
alla religioner och trosuppfattningar (a a).
Hedersrelaterat våld återfinns framförallt i familjer med starkt patriarkalt styre, där
mannens heder är nära sammankopplat med kvinnliga familjemedlemmars rykte
och uppförande. I detta sammanhang skapas också en form av maskulinitet, vilken
männen behåller genom att kontrollera och bestämma över kvinnliga
familjemedlemmars och släktingars uppförande (Reddy 2008). Kvinnan ses som
bärare av mannens heder och den ideala kvinnan är asexuell och klassas som oskuld
eller hora. Om kvinnan vill bestämma över sig själv och gå emot dessa normer
medför detta ofta en bestraffning. Det är ofta här det hedersrelaterade förtrycket
14
utvecklas till våldshandlingar och i extrema fall hedersmord. Formerna av
hedersrelaterat våld kan innefatta misshandel, förskjutning ifrån familj och släkt,
eller att kvinnan blir tillbakaskickad till familjens ursprungsland (Schlytter 2004).
Det har funnits en skiljelinje bland de olika aktörerna i debatten kring
hedersrelaterat våld, där framför allt två olika synsätt på våldet har varit
framträdande. Den ena sidan består av dem som anser att våldet har grund i
kulturspecifika traditioner medan den andra sidan utgör dem som förespråkar ett
universalistiskt perspektiv där våldet anses vara del i en världsomfattande
könsmaktsstruktur. Det universalistiska perspektivet stämmer överrens med en
feministisk förståelse av våld, där man menar att våldet bör förstås i ljuset av
samhällelig manlig dominans och kvinnlig underordning (Kurkiala 2005). En av
dem som lyfter fram att hedersrelaterat våld kan analyseras utifrån feministiskt
perspektiv är Åsa Eldén (2003). Detta perspektiv bygger också på en föreställning
om att det finns samband mellan våld, kön och kultur. Eldén skriver att i Sverige ses
ofta mäns våld mot kvinnor utifrån en skillnadsförståelse, vilket hon menar kan ha
som syfte att se mäns våld mot kvinnor som något som avviker ifrån ”svensk
normalitet”. Genom att istället analysera det hedersrelaterade våldet utifrån ett
feministiskt perspektiv menar hon att man kan komma närmare en förståelse av
grova våldshandlingar, såsom hedersmord, utan att man ser mannen som ett offer
för en ”grundläggande annorlunda kultur”.
De som förespråkar det andra synsättet menar att hedersrelaterat våld sker på basis
av kulturella föreställningar om relationen mellan heder och kön och därför skiljer
sig från andra typer av våld. Detta perspektiv framhäver skillnader i genusrelationer
som är kulturella och historiskt formade i olika kulturella gemenskaper. Våldet i
hederns namn legitimeras genom vedertagna normer i ett kulturellt sammanhang
och utövaren av våldet varken fördöms eller stigmatiseras, utan ses snarare som en
hjälte. Just detta, att våldet inte fördöms av den närmaste omgivningen, menar
förespråkare för detta synsätt är något som gör att det skiljer sig från det universella
våldet mot kvinnor. Man pekar också på det faktum att våldet och förtrycket utövas
eller har sitt stöd i ett kollektiv, vilket inte alltid är fallet när det gäller universellt
våld mot kvinnor (Kurkiala 2005).
Finns det någon tidigare forskning på just det område vi har valt att studera, det vill
säga en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av
annan problematik, och vad säger den i så fall? Det vi har hittat är ett fåtal rapporter
och artiklar som berör just den kombination av problem som vi är ute efter att
studera. I en del litteratur nämns mer i förbigående exempel på hur den psykiska
hälsan ser ut bland personer som är utsatta för hedersrelaterat våld, utan att det
presenteras finnas en direkt koppling till psykisk ohälsa.
3.2 Hedersrelaterat våld och psykisk ohälsa
I rapporten Frihet och familj – uppföljning av skyddade boenden för personer som
hotas av hedersrelaterat våld (Håkansson 2007) redogörs för hur personer påverkas
av att komma till skyddat boende vad det gäller områdena utsatthet för våld, hot och
förtryck, social situation i fråga om boende, utbildning, arbete och försörjning,
relationer till familj och andra samt hälsa och välbefinnande. Studien är genomförd
av IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete) och bygger på
intervjuer med personer som bott i skyddade boenden. När det gäller hur hälsa och
välbefinnande påverkas framkommer att de flesta led av psykisk ohälsa innan de
15
kom till det skyddade boendet och att många ett år senare fortfarande mådde dåligt.
Vid första intervjutillfället, som genomfördes då personerna nyligen hade kommit
till det skyddade boendet, angav majoriteten av de intervjuade att de ofta eller alltid
kände sig oroliga, ledsna, deprimerade eller ångestfyllda.
Koncentrationssvårigheter, sömnproblem och huvudvärk var lika vanligt. Även
självmordstankar förekom. Det andra intervjutillfället genomfördes cirka ett år
senare. Det var då färre som angav att de hade känt av de olika symtomen eller
känslorna under den senaste månaden, jämfört med vid det första intervjutillfället.
Den andel som ofta eller alltid mådde psykiskt dåligt var emellertid fortfarande
förhållandevis stor, jämfört med resultat från statistiska centralbyråns
undersökningar av ungdomars hälsotillstånd.
En granskning av Barnens hjälptelefon hos BRIS och BRIS-mailen angående
kontakter som handlade om oskuld, äktenskap och hederstänkande visar att
kontakterna i många fall handlade om flickor som just skulle gå ut grundskolan och
som var oroliga över att bli bortgifta vid resor till hemlandet och efter giftermålet
inte få studera vidare. Det framkom också att den hedersrelaterade problematiken
fick stora psykosociala konsekvenser för flickorna. Flera var uppgivna och beskrev
olika grader av självmordstankar, i något fall i kombination med allvarliga
ätstörningar. Samtidigt som flickorna ofta var utsatta för stark press och mådde
mycket dåligt kände de inte sällan en stark lojalitet och kärlek i förhållande till
familjen och ville inte göra föräldrarna besvikna. Att gå sin väg och lämna familjen,
som enligt många flickor innebar att helt bryta kontakten med familjen, eller att
stanna kvar i den situationen man befann sig kunde därför bli ett mycket svårt val
att göra (Cinthio 2005).
Bremer m fl (2006) skriver om ungdomar som är utsatta för hedersrelaterat våld och
om något de kallar transkulturellt behandlingsarbete. De menar att en del av de
hjälpsökande flickorna som lever i hederskulturer under ytan är deprimerade.
Tillsynes kan de vara glada och tillmötesgående, men hos exempelvis
skolsköterskan kan de berätta om hur dåligt de mår och att de inte har någon att
prata med. Att de till ytan kan se så glada och välmående ut kan göra att man tvivlar
på allvaret i deras berättelser. Men författarna menar att allmänna kunskaper kring
hur depressioner tar sig i uttryck ofta inte passar in på de här flickorna. För att
förstå den motsägelsefulla bild som man kan få av flickornas beteende kan man
utgå från ett transkulturellt synsätt, som i korthet går ut på att man som behandlare
kan släppa de självklara utgångspunkter man har i sin egen kulturella kontext och
röra sig mellan den unges, föräldrarnas och sin egen värld. Det transkulturella
förhållningssättet ska prägla allt stöd- och behandlingsarbete. Detta för att den unge
ska ges förutsättningar att utveckla ett liv som innebär en balans mellan egen
autonomi och tillhörighet till familj, släkt och kultur. Vidare menar författarna att
man generellt för att förstå ungdomar som är utsatta för hedersrelaterat våld måste
ha vissa kunskaper om hur tonårsutveckling och tonårsbeteende ser ut i Sverige,
både för tonåringar med svenskt ursprung och för tonåringar med utländskt
ursprung. Återkopplat till de deprimerade flickorna skulle det transkulturella
synsättet bidra med förståelsen att flickornas identitet är uppbyggd utifrån
traditionella patriarkala könsroller som säger att flickan ska bete sig på ett visst sätt:
vara söt, glad och vacker och där hennes främsta uppgift i livet är att gifta sig och få
barn. När familjen har migrerat till ett annat land finns ofta även ett internaliserat
krav från föräldrarna om att flickorna ska vara duktiga i skolan och ha höga betyg.
Det är denna del av identiteten som syns på ytan – i skolan, på stan, eller hos
släkten. När flickan börjar komma upp i tonåren och eventuellt börjar bryta sig loss
16
och revoltera krockar det med de traditionella könsrollerna som hon förväntas rätta
sig efter. I denna krock hamnar flickan i en offerroll, som kan vara ett sätt att
förhålla sig till förtryck i starkt patriarkala samhällen. Offerrollen blir ett slags
försvar då man inte öppet kan hävda sin vilja utan att bli straffad.
Schlytter och Linell (2008) beskriver situationen för flickor som har utsatts för
hedersrelaterat våld och förtryck genom att granska samtliga LVU-ärenden hos
Länsrätterna i Stockholm och Göteborg under 2006 där omhändertagande av 1318åriga flickor med stöd av 2 § LVU var aktuellt. Av de 57 ärenden det rörde sig
om kategoriserar författarna 18 som hedersrelaterade. I samtliga av dessa 18
ärenden framkom att flickan hade utsatts för upprepad psykisk misshandel och i 16
av de 18 fallen hade flickan även utsatts för fysisk misshandel. Den fysiska
misshandeln handlade bland annat om slag och örfilar mot kroppen och ansiktet,
med eller utan tillhyggen. När det gäller den psykiska misshandeln rörde det sig om
att systematiskt bli förlöjligad, hånad eller nedvärderad. I alla 18 fallen hade flickan
blivit hotad, och i 11 rörde det sig om att ha hotats till döden. Författarna har även
tittat på hur flickans hälsa såg ut innan omhändertagandet. Uppgifterna som finns
om detta kommer från skolan, hälso- och sjukvården eller från flickan själv. I 15 av
de 18 fallen fanns det uppgifter om fysisk och/eller psykisk ohälsa hos flickan. Sju
flickor sades ha någon typ av ätstörning och sex flickor uppgav att de hade haft
självmordstankar, varav tre hade försökt ta livet av sig en eller flera gånger. Andra
exempel på fysisk och psykisk ohälsa bland flickorna som nämndes var
bland annat sömnstörningar, mardrömmar, ryggvärk, huvudvärk, ärr efter
självförvållade skador, panikångest och ständig värk efter svår fysisk misshandel.
Med bakgrund av den psykiska ohälsan, eller utifrån hemförhållanden, var det fyra
av flickorna som av socialtjänsten erbjöds en individuell behandlingsinsats. Det var
dock bara en flicka som tog del av sådan behandling. I flera fall hade föräldrarna,
när de fått vetskap om stöd - eller behandlingsinsatser för flickan, motarbetat att
hon skulle få tillgång till vård. Detta gjordes genom påtryckningar mot flickan själv
eller genom att utebli från möten. Flickorna hade innan LVU-ansökan endast haft
tillgång till sådant stöd de kunnat få utan att föräldrarna har vetat om det eller
behövt godkänna det. Nio av de 18 flickorna hade någon form av stödkontakt,
antingen med en skolkurator eller med någon frivilligorganisation. Något annat som
påverkade vilken tillgång flickan hade till stöd och behandling var enligt författarna
att situationen kring flickan misstolkades. Även organisatoriska problem spelade in,
till exempel när det gällde vem som skulle stå för det stöd eller den behandling
flickan behövde.
I en skrift från Integrationsverket (2007) presenteras definition av, syn på och
insatser mot hedersrelaterat våld i tre olika länder (Sverige, Storbritannien och
Turkiet). När det gäller Sverige så belyses till exempel organisationers, föreningars
och skyddade boendes erfarenheter i arbetet med de utsatta. Personal på ett skyddat
boende menar att flickorna som kommer dit inte bara behöver akut skydd utan
eftervård och hjälp, och dessutom i en mycket större omfattning än vad man
tidigare har trott. Flickorna har ofta blivit starkt påverkade av och tagit till sig
uppfattningen att de har svikit familjens heder. Det fastslås att de behöver långsiktig
hjälp och behandling för att orka återuppbygga sina liv.
I en rapport från Integrationsverket (De los Reyes 2003) belyses situationen för
flickor och unga kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld. Rapporten bygger
på enkätundersökningar riktade till hjälpsökande på kvinnojourer runtom i landet
samt intervjuer med personal på dessa kvinnojourer. Resultaten visar att flickor och
17
unga kvinnor som söker hjälp befinner sig i en extremt utsatt situation. Även om
inga andra möjligheter återstår är uppbrottet med familjen en mycket svår situation
för dessa flickor eller kvinnor, som också ofta befinner sig i en akut hotsituation.
Enligt kvinnojourerna mår kvinnorna ofta mycket dåligt när de försöker bryta med
familjen. De problem som nämns är bland annat självmordstankar, depressioner,
missbruk och utåtagerande beteende. I vissa fall fortsätter hoten även efter att
flickan har lämnat hemmet, vilket förstärker skuldkänslor och gör det svårare för
flickan att gå vidare. I rapporten framkommer att flickorna har misshandlats under
en längre tid när de söker hjälp, vilket får ytterligare konsekvenser för deras
mående. Vanliga symptom är rädsla, ångest, smärta och koncentrationssvårigheter. I
rapporten tas det också upp att mörkertalet när det gäller hedersproblematiken är
stor och att många flickor och kvinnor aldrig söker hjälp.
En internationell artikel belyser hur kvinnors hälsa kan påverkas negativt i länder
och kulturer där hennes status är uttalat lägre än mäns. I samhällen där flickors
oskuld är kopplad till hennes värde kan man se att självmordsbenägenheten bland
dessa ungdomar är hög. Dessa flickor riskerar också att bli mördade av sin pappa,
bror, kusin eller farbror i syfte att återupprätta familjens heder. Om kvinnan förlorar
sin oskuld och detta leder till graviditet utanför äktenskapet kan det medföra att hon
kan tvingas rymma hemifrån eller utsätts för föräldrars aggression som i värsta fall
kan leda till mord. Bland flickor som lever under dessa förhållanden är depression,
ångest och självmordstankar utbrett (Douki m fl 2007).
3.3 Hedersrelaterat våld och missbruk
I artikeln ”Friheten” leder ofta till droger (2009) intervjuas Maria Hagberg om sin
nyutkomna bok ”Vid 20 börjar den ruttna”. Hagberg är magister i socialt arbete
och har de senaste åren arbetat med hedersproblematik och i detta kommit i kontakt
med cirka 200 ungdomar som har varit utsatta för hedersrelaterade kränkningar och
våld. Enligt Hagberg led majoriteten av flickorna av psykiska problem, de flesta var
exempelvis svårt deprimerade. Åtminstone hälften av dem hade haft
självmordstankar eller till och med försökt ta sitt liv, och missbruk av tabletter,
alkohol eller narkotika hade förekommit hos ungefär lika många. Hagberg menar
att barn som växer upp i hederstänkande familjer ofta blir mycket starkt bundna till
sina föräldrar, och då särskilt mamman. Kombinationen av isolering, våld och
komplicerade familjerelationer som finns i dessa familjer leder till ett mycket
speciellt psykologiskt tryck som kan vara förödande. De flickor som tar steget att
rymma från sina familjer drabbas således ofta av en dubbel ångest. Förutom det de
redan är utsatta för är det oerhört skrämmande att bryta de inlärda normerna och
lämna sin familj, som kan vara de enda människorna som står dem nära. Det är just
denna dubbla ångest som Hagberg menar ligger till grund för att många av flickorna
skadar sig själva. Det kan ta sig i uttryck genom att de drabbas av ätstörningar, skär
sig eller självmedicinerar genom att missbruka exempelvis läkemedel, sprit eller
droger. Detta kan leda till kriminella kontakter och att man hamnar i prostitution.
Hagberg menar att det är ovanligt att man inom socialtjänsten runtom i landet ser
djupet i denna problematik och att man är rädd för att ingripa och ta flickans parti
då det är en såpass känslig fråga. Trots att det finns möjlighet att komma till
skyddat boende och eventuellt även få skyddad identitet anser Hagberg att det är
ytterst ovanligt att de utsatta flickorna får korrekt terapi som är bevisat verksam.
Detta då det finns alldeles för få psykoterapeuter som är insatta i och behärskar
hedersproblematiken.
18
I uppsatsen ”En ärbar man och en kvinna av heder - om att leva i hederstänkande
familjer” (Polisi & Dyberg 2005), där socialarbetare som i sitt arbete kommer i
kontakt med hedersrelaterade problem har intervjuats, nämner en informant hur det
förekommer att tjejer som utsatts för hedersrelaterat våld får svårt att hantera den
kontrast som uppstår vid en brytning från familjen. Då tjejerna får en frihet de inte
är vana vid kan det leda till att de hamnar i utsatta situationer som kan resultera i ett
drogmissbruk tiden efter en placering. De kan även ha svårt att hantera pengar och
lätt hamna i situationer där de utnyttjas av killar.
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
För att förstå och belysa hur de utsatta tjejerna/kvinnorna påverkas av att vara
utsatta för hedersrelaterat våld och eventuellt utvecklar psykisk ohälsa och ett
missbruk tar vi våra teoretiska utgångspunkter i teorier om identitetsutveckling,
patriarkala familjestrukturer samt i forskning om våldsutsatta barn.
4.1 Våldsutsatta barn
Familjevåld äger oftast rum i hemmet, när ingen annan än familjen är närvarande.
Det finns inte mycket forskning när det gäller effekterna av barnmisshandel, varken
när det gäller fysiska eller psykiska konsekvenser. Det är dock fastställt att
misshandel kan få allvarliga följder på såväl kort som lång sikt. Förutom fysiska
skador kan misshandel påverka den psykiska, emotionella, kognitiva och sociala
utvecklingen. En anledning till misshandelns allvarliga konsekvenser kan vara att
misshandeln inte sällan är kombinerad med andra problem i familjen, som till
exempel dålig ekonomi eller missbruk hos föräldrarna (Hindberg 2006).
4.1.1 Psykiska konsekvenser av fysisk och psykisk misshandel
Det är av förklarliga skäl svårt att fastställa vad misshandel ger för psykiska
konsekvenser eftersom det inte går att mäta faktorer som tillit, självkänsla och
trygghet. Det är också svårt att bedöma huruvida barnets problem beror på just den
fysiska misshandeln eller har att göra med något annat. Vilka psykiska skador
misshandeln resulterar i beror på saker som hur gammalt barnet är, vilken typ av
våld det rör sig om, hur länge misshandeln har pågått samt förövarens relation till
barnet. Något som också spelar in är barnets personlighet; barn kan reagera väldigt
olika på misshandel trots att de har växt upp under liknande förhållanden. Generellt
sägs följderna bli extra allvarliga när barnet utsätts för upprepat våld, om förövaren
är en föräldragestalt och då föräldrarna uppvisar en negativ attityd i förhållande till
barnet. Vanliga konsekvenser vid misshandel sägs enligt en forskningsöversikt
bland annat vara ilska, aggressivitet, fientlighet, skuld- och skamkänslor,
depression, ångest samt dålig empatisk förmåga. De här psykiska skadorna som
misshandeln ger kan senare resultera i självmordsbenägenhet, mobbning, problem
med alkohol och kriminalitet. Det är vanligt att barn som mobbar och börjar begå
brott tidigt själva har varit med om våld och aggressivitet i familjen. Ett samband
19
finns också mellan att ha upplevt våld i barndomen och senare utveckla egen
våldsbrottslighet eller bli utsatt för våld (Hindberg 2006).
Att vara utsatt för våld eller övergrepp medför inte sällan känslor av skuld och
skam hos offret. Man föreställer sig att det är något man har gjort som har resulterat
i våldet och att man kunde ha förhindrat det på något sätt. För barn, som behöver se
sina föräldrar som goda och kärleksfulla, kan det vara svårt att ta in att ens föräldrar
begår brott och inte är pålitliga, varför det kan vara lättare att själv ta på sig
skulden. Om barnet är så stort att det kan berätta om upplevelserna kan skuld- och
skamkänslorna förstärkas om barnet känner att det inte blir trott på. Andra psykiska
konsekvenser av att utsättas för misshandel kan vara posttraumatiskt stressyndrom,
relationsstörningar och kognitiva skador (Hindberg 2006).
Den psykiska misshandeln kan förutom vid fysiskt våld sägas äga rum då barnet
blir försummat eller bevittnar våld inom familjen. Att växa upp i en våldsmiljö är
extremt utelämnande och kan få lika allvarliga psykiska konsekvenser för barnet
som om det själv blir misshandlat. Tillvaron för barnet blir oförutsägbar och
kaotisk, och det är vanligt att ha en stark ångest. Kroppsliga stressreaktioner är
också vanligt, och det kan röra sig om exempelvis magont, huvudvärk,
sömnsvårigheter och ätstörningar. Även långvariga psykiska problem, såsom
ångest, depression, självdestruktivitet och aggressivitet kan bli följden av att som
barn ha bevittnat våld inom familjen (Hindberg 2006).
4.2 Patriarkala familjestrukturer
Vad som menas med och läggs i begreppet familj skiljer sig åt mellan olika kulturer
och samhällen. I vissa delar av världen menas med familj en större grupp baserad
på släktskap, på andra håll förstås familj som pappa, mamma, barn och närmaste
släkten, och på en del platser avses med familj en kärna med pappa, mamma och
barn. Oberoende av vad som menas med familj har den genom historien funnits till
som en enhet som har haft en viss funktion för både samhället och individen. Den
så kallade patriarkala familjestrukturen dominerar i många delar av världen
(Mellanöstern, Nordafrika, vissa delar av Asien och Latinamerika) och
kännetecknas av att pappan är överhuvud i familjen. Han är den sociala och
ekonomiska medelpunkten i familjen, huvudman för de interna relationerna samt
den som företräder familjen i externa relationer. Mannen ges av denna
familjestruktur en oerhörd makt som ofta är sammankopplad med att mannen är
familjeförsörjare och har det ekonomiska ansvaret för familjen. Kvinnans roll i
sammanhanget blir att ta hand om hemmet, föda barn och eventuellt hjälpa mannen
med vissa saker. I en del familjer räknas kvinnan som mannens ägodel, och mannen
kan ha betalat en summa pengar för att gifta sig med henne. Det är inte heller
ovanligt med giftermål inom släkten, till exempel kusingifte. De inre relationerna i
familjen brukar organiseras på ett visst sätt, även om det självklart kan skilja sig åt
beroende på faktorer som exempelvis klasstillhörighet, föräldrarnas utbildningsnivå
eller beroende på om man bor i en storstad eller på landsbygden. Relationerna
brukar dock organiseras så att pappan står överst inom familjen och är den som har
mest makt. Även släkten utgör en central del, på så sätt att föräldrar på både
mammans och pappans sida är en del av familjen. I vissa fall ingår även mammans
och pappans syskon i familjen och man brukar då tala om en storfamilj. Far- och
morföräldrar har i regel en högre status än vad mamman och barnen har i
familjehierarkin (Al-Baldawi 2003).
20
En stor släkt fyller bland annat funktionen att det innebär en starkare och tryggare
miljö för familjen att existera i. Det är i den traditionella patriarkala familjen inte
bara barn och föräldrar som känner ansvar och förpliktelser i förhållande till
varandra, utan varje familjemedlem har rättigheter och skyldigheter i förhållande
till en större krets. Relationerna familjemedlemmarna emellan fungerar på så sätt
som ett fundament för individens moraliska liv. Det är inte bara det moraliska livet
som präglas av familjens inflytande, utan även det sociala livet påverkas starkt.
Barnet lär sig från början att sätta familjens heder och bästa framför det egna. Efter
pappan och släkten kommer i familjehierarkin mamman, som i det patriarkala
samhället historiskt sett har förmedlat och förmildrat makt från pappan och de äldre
i familjen till barnen. Barnen återfinns längst ner i familjehierarkin, där flickor
befinner sig nederst och således är en utsatt grupp i det patriarkala systemet. De
måste rätta sig efter makthavarna både inom subsystemet barn och inom hela
systemet familjen. Pojkar ges mer rättigheter och friheter än flickor eftersom
samhället bygger på att män har en mer framträdande roll än kvinnor. Patriarkala
familjers samspel med andra system i samhället utgörs främst av släkten, men också
”minisamhället”, exempelvis grannar och bekanta. I många fall ligger
myndigheterna längre ifrån det som utgör trygghet och skydd för familjen. Det är
inte till myndigheterna som människor i första hand vänder sig för att få hjälp med
sina problem, utan man försöker ofta lösa problemen med hjälp av de resurser som
finns inom släkten eller den stora familjen (Al-Baldawi 2003).
4.2.1 Familjestilar
Bremer m fl (2006) beskriver fyra olika familjestilar som är inspirerade av den
amerikanske familjeforskaren Larry Constantine; den öppna familjen, den
slumpartade familjen, den slutna familjen och den dolda familjen. Den öppna
familjen har en modern och kommunikationsinriktad prägel. Man strävar efter
jämlikhet och gemensamma överenskommelser, och livsstilen innebär ett
samtalande och diskuterande förhållningssätt. Relationen mellan barn och föräldrar
har en öppen och kamratlig ton där föräldraskapet handlar mycket om att försöka
förstå barnet. Skam fyller en viss funktion vid barnuppfostran, men går oftast att
prata om.
Den slumpartade familjen sätter individuella behov främst och värdesätter snarare
förändring och originalitet än stabilitet och tradition. Självständighet och
individuellt utrymme är något som eftersträvas. Kollektiva behov hanteras på ett
spontant sätt genom att individuella initiativ samordnas. Det finns ingen
familjeheder att försvara och familjemedlemmarna ställer generellt inte så stora
krav på varandra. Skam fyller ingen funktion i förhållande till ett kollektiv utan
utspelar sig på ett individuellt plan. Familjen är vanligen öppen gentemot sin
omgivning (Bremer m fl 2006).
Den slutna familjen sätter familjen och familjeidentiteten i första hand och vilar på
familjens traditionella auktoritet och anpassar sig till tidigare generationers värden.
Det förväntas att familjemedlemmarna finner sig i en auktoritär hierarki samt
accepterar beslut som har tagits av familjens överhuvud. Genom
familjemedlemmarnas lojalitet och serviceinställning gentemot familjen
tillfredsställs individuella beslut. Det kan finnas stora krav på lydnad, och som
familjemedlem förväntas man medverka till att bevara eller förstärka familjens
anseende, eller i varje fall inte skämma ut familjen. Just affekten skam är av stark
social vikt. Man försöker dölja avvikande beteende så långt det är möjligt, genom
att hålla uppe en samstämmig fasad. Vanligtvis diskuteras konflikter inte öppet utan
21
på sin höjd i enskilda samtal (Bremer m fl 2006).
Den dolda familjen utmärks av en tyst förståelse av outsagda regler som det
förväntas att alla ska förstå. Familjen är till ytan lugn och kommunikationen äger
rum genom tonfall, mimik och annan icke-verbal kommunikation. Skammen har
även inom denna familjestil en framträdande roll och det är viktigt att kunna rädda
ansiktet och hålla kvar sin individuella värdighet (Bremer m fl 2006).
De här olika sätten att organisera familjen kan alla mycket väl erbjuda ett
funktionellt familjesamspel, men det kan uppstå problem när en familj flyttar till en
kultur där en annan än deras egen familjestil dominerar. I hederskulturer verkar
familjestilen ha inslag från både den slutna och den dolda familjen. Det handlar i
dessa om att familjen utgör en stabil, traditionell och traditionsbunden enhet som är
underställd släkt- eller klanauktoriteter. När det gäller makt och identitet är
individen underordnad kollektivet. Utgångspunkten är att det är föräldrarna och
släkten som vet vad som är bäst för barnen och ungdomarna, som förväntas följa de
regler och normer som finns. Överträdelser av dessa kan godtas, så länge de inte är
offentliga. Om det inträffar har familjen skambelagts och hedern måste
återupprättas (Bremer m fl 2006).
4.3 Identitetsutveckling
Erikson (1968) menar att identitetsutvecklingen är en process som är i ständig
förändring och utveckling och något man genomgår hela livet. I denna process har
människor i personens omgivning stor betydelse. Det är genom deras värdering av
personen som denne värderar sig själv. Processen påbörjas då det första mötet äger
rum mellan mamman och spädbarnet för att sedan fortsätta ända tills förmågan av
ömsesidig bekräftelse hos människan har avtagit.
Frisén och Hwang (2006) utgår delvis ifrån Eriksons teori om identitetsutveckling
och menar att sökande efter identitet är ett grundläggande mänskligt behov och
framstår som lika viktigt som trygghet, mat och sexuell tillfredsställelse. Det mest
centrala inom identitetsutvecklingen ansåg Erikson vara en inre känsla av att vara
en och samma person genom hela livet. Upplevelsen av en stabil identitet har stor
betydelse. Detta innebär en känsla av att man själv är densamme oavsett om
individens levnadsomständigheter och relationer förändras. Det innebär också en
känsla av kontinuitet i tid och rum som inte är avhängig de olika roller och
kontexter man kan befinna sig i. Enligt Erikson är identitet en subjektiv upplevelse
av vad som gör att jag är jag. Upplevelsen är beroende av flera aspekter hos en
person, där Erikson betonar de biologiska, psykologiska och sociala aspekterna.
Individen genomgår i olika tider i livet utvecklingsfaser vilka innehåller konflikter
som måste hanteras. Dessa faser följer ett visst ordningsmönster fram till
ungdomstiden, vilken innehåller en primär konflikt mellan identitet kontra
identitetsförvirring. För att uppnå en identitet som är stabil underlättar det om man
lyckats utveckla positiva krislösningar i de tidigare faserna, såsom grundläggande
tillit, självständighet, verksamhetslust och initiativförmåga. En negativ lösning av
ungdomskrisen leder till identitetsförvirring, vilken utmärks av en identitet som inte
är sammanhållen. Detta kan ge olika negativa konsekvenser från att man inte vet
vem man är till att man utvecklar allvarligare förvirringstillstånd. Det kan också
betyda att man får svårigheter i utvecklandet av nästa fas eller stadium i livet.
Bremer m fl (2006) menar att identitet handlar om individens upplevelse av
22
tillhörighet och att det är något som uppstår i skärningspunkten mellan det
individuella och det samhälleliga. Den hänger även ihop med hur individualitet
uppfattas i en given kultur. Vidare nämner författarna med utgångspunkt i Eriksons
teori olika aspekter som är av vikt när det gäller individens upplevelse av att ha en
fast, eller stabil, identitet. Dessa är upplevelsen att över tid vara samma jag, att
känna sig någorlunda hemma i sin kropp, att känna sig omtyckt och bekräftad av för
individen betydelsefulla personer i den äldre generationen samt att känna att man
vet vad man håller på med. Upplevelsen av att vara samma jag handlar om
kontinuiteten i självbilden och är till stor del avhängig hur uppväxttidens viktiga
tidiga relationer har sett ut. Detta avspeglar hur familjen och nätverket klarar att
tillgodose barnets grundläggande behov, såsom behovet av adekvat anknytning. Att
känna sig hemma i sin kropp är en viktig del i identitetsutvecklingen, men är något
som är problematiskt för många. För framförallt tonårsflickor kan det vara svårt att
bli sams med och uppskatta sin kropp. När det gäller bekräftelse från viktiga
personer i den äldre generationen kan även detta bli svårt, eftersom den äldre
generationen inte ges samma auktoritet som förr. Här kan istället äldre vänner få
svara för den nödvändiga bekräftelsen. Att veta vad man håller på med är en kritisk
fråga under tonårsperioden, och ungdomar i Sverige söker sig ofta fram under en
relativt lång period innan de hittar ”rätt” psykosocialt sett.
4.3.1 Identitetsutveckling i en hederskontext
Att i Sverige växa upp i en familj med hederskulturella värderingar kan göra att
identitetsutvecklingen blir mycket komplicerad. Det kan exempelvis vara svårt för
en tonårsflicka, som befinner sig mellan två skilda synsätt på kroppen, sexualitet,
och vad som är acceptabel klädsel och lämpligt uppförande, att känna sig hemma
med sin egen kropp. Även aspekten som rör bekräftelse från auktoriteter inom den
äldre generationen kan bli problematisk. Det kan från flickans sida finnas en
splittrad inställning gentemot de traditionella auktoriteter som finns tillhands, då det
kan vara så att de bara kan bekräfta henne i roller som hon inte känner sig bekväm i
eller kan hitta en framtid inom. Här är även hedersbegreppet centralt, där
tonårsflickans beteende kan vara avgörande för familjens och släktens fortsatta
heder. För flickan kan det innebära en konflikt mellan rätten till att bestämma över
sin livsstil eller att underordna sig. När det gäller kontinuiteten i självbilden kan den
bli svår, exempelvis om familjen har migrerat till Sverige och det krävs en hastig
anpassning och acceptans av svenska villkor. Om familjen lever isolerat från resten
av samhället kan det bli svårt för tonåringen att se sig själv som en del av detta och
skapa visioner om framtiden där man själv har en aktiv del. Kontinuiteten i
självbilden kan också påverkas då tonårsflickan blir könsmogen och därmed blir
bemött helt annorlunda av föräldrarna. Flickan kan till följd av detta skapa en fasad
som inte motsvarar det inre känsloläget. När det gäller att veta vad man håller på
med, kan skolan innebära en fristad där tonåringen kan finna styrka i en
förhållandevis konfliktfri miljö. Det kan dock bli så att skolframgång för
tonårsflickan får utgöra en orimligt stor del av den goda självkänslan. Det blir också
problematiskt för flickan när hon både förväntas vara duktig i skolan och samtidigt
sköta hemmet (Bremer m fl 2006).
Jämfört med hur man ser på utvecklingen under tonårstiden inom västerländsk
utvecklingspsykologi ser den för flickor och pojkar som växer upp i hederskulturer
således ofta annorlunda ut. Inom västerländsk utvecklingspsykologi menas
utvecklingen vara relativt inifrånstyrd, medan den i hederskulturer snarare tenderar
att vara styrd av förväntningar utifrån. Vanligtvis blir en flickas inträde i puberteten
23
och den fysiska förändring som det medför utgångspunkten som förändrar
omgivningens förhållningssätt. Restriktioner när det gäller klädsel och vem flickan
får träffa är exempel på förändringar som flickan måste förhålla sig till, oberoende
av hur hennes inre utvecklingsläge ser ut. Detta blir en helt ny värld att relatera till
och hitta sig själv i, där självbilden måste förändras eftersom man betraktas och
behandlas på ett helt annat sätt än tidigare. Snarare än inre individuella drivkrafter
är det förväntningar riktade mot en utifrån som påverkar och styr en. En viktig
aspekt att beakta av utvecklingen mot självständighet för ungdomar i hederskulturer
är att individen ses som en del av en större helhet. Ett ”jag” och ett självständigt
tänkande utvecklas sannolikt ändå, men man lever i hög grad i en beroendesituation
till familjen. Det är familjens normsystem och värderingar som är vägledande och
de internaliseras under uppväxten hos barnet/ungdomen. Om man inte lever upp till
omvärldens moraliska förväntningar och utför handlingar som ligger utanför
omgivningens normsystem kan det leda till rädsla för att bli upptäckt och få yttre
straff. Detta fungerar som en stark källa till skam- och skuldkänslor (Bremer m fl
2006).
Tonårstiden innebär ofta såväl en frigörelseprocess från familjen som att hitta nya
grupptillhörigheter där vänner får stor betydelse. Om man som tonåring exempelvis
inte tillåts umgås med jämnåriga förutom i skolan, där vuxna ständigt är
närvarande, kompliceras frigörelsen från familjen. Den utveckling av
självständighet och identitet som förväntas i det svenska samhället försvåras
avsevärt. Tonåringar kan utveckla en identitetskris, som utmärks av känslor av
tomhet och isolering. En sådan kris framkallas av att uppfattningen av omvärlden
och uppfattningen man har av sig själv inte passar ihop och handlar snarare om inre
ensamhet än om yttre. När det gäller ungdomar som växer upp i hederskulturer kan
det man kallar den kulturella identiteten innebära särskilda problem. Man kan som
tonåring behöva hitta en balans mellan de olika kulturella tillhörigheterna men utan
att någon av tillhörigheterna tar över. Om man på grund av utsatthet för
hedersrelaterat våld blir tvungen att lämna sin familj kan det resultera i en mycket
djup identitetskris för tonåringen. Tonåringen kan ha svårt att känna fortsatt
tillhörighet till båda kulturerna och kan istället hamna i en situation där de känner
sig helt kulturellt identitetslösa (Bremer m fl 2006).
5. RESULTAT OCH ANALYS
Vi har nu kommit till det avsnitt där vi ska redovisa samt analysera vårt resultat. Vi
börjar med en kort presentation av våra informanter.
5.1 Informanterna
Vår första informant var en socialsekreterare som arbetar på boendeenheten som
ligger under vuxenenheten inom individ- och familjeomsorgen. Hon kommer i
kontakt med personer som behöver hjälp med boende och det kan då finnas
24
hedersrelaterad problematik med i bilden. Informant nummer två var en företrädare
för en relativt nystartad frivilligorganisation som vänder sig till personer som är
utsatta för hedersrelaterat våld och använder någon form av droger, har problem
med kriminalitet eller destruktivt beteende. I den tredje intervjun intervjuade vi två
socionomer som arbetar på ett skyddat boende för tjejer som är utsatta för
hedersrelaterat våld. Boendet tar emot tjejer mellan 16-22 år. Informant nummer
fyra var en socionom som arbetar inom en frivilligorganisation som vänder sig till
tjejer och kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld. De har två skyddade
boenden, ett för tjejer mellan 18-26 år och ett för kvinnor från 18 år med barn. Den
femte och sista intervjun gjorde vi med en kurator på en högstadieskola.
5.2 Informanternas syn på hedersrelaterat våld
Vi vill börja med att skildra våra informanters syn på hedersrelaterat våld då vi
tycker att det är viktigt att förstå deras utgångspunkt för att kunna tolka det fortsatta
resultatet på ett så bra sätt som möjligt.
Socialsekreteraren menar att grunden för vad hedersrelaterat våld är utgör en
persons upplevelse och att det kan vara svårt att skilja ut exakt vad det handlar om.
Hon berättar att hon kommer i kontakt med personer som behöver hjälp med
boendesituationen för att de blir inlåsta, slagna, eller känner att de inte får leva sitt
liv som de vill. Det handlar alltså om kontroll och begränsningar i en persons liv.
Om det hedersrelaterade våldet berättar hon: ”… det är ju många gånger olika
grader av det. Alltifrån att det är tonårsbarn som trotsar sina föräldrar och att det
ligger inom rimligheternas ram – att det är vanliga familjegräl, till att det är
ungdomar som blir inspärrade och blir slagna och är väldigt hotade.”
Företrädaren för organisationen menar att utsattheten för hedersrelaterat våld
handlar om att inte ha rätten till ett eget liv. Hon säger att det har att göra med ett
mansdominerat samhälle där aspekter som kultur, traditioner och religion spelar in.
Kvinnans sexualitet är central, där kvinnan ska vara oskuld och på så sätt bevara sin
och släktens heder. Vidare säger hon att ”Skillnaden på slagen är att det är en
gemenskap, det är flera personer som utför det här våldet och inte en person i
familjen /…/ det är flera som säger att också kvinnor utför detta, men jag
misstänker ju att kvinnan hon blir ju manipulerad, hon är ju tvungen att bete sig så
mot sin egen dotter eller vem det kan vara, för att hon har blivit så djupt rotad i den
här kulturen. Rädslan för utanförskap, rädslan för att själv bli illa bemött, bli
slagen och så vidare. ”
På det skyddade boendet menar man att hedersrelaterat våld handlar om att
bevarandet av flickans oskuld är kopplat till familjens anseende utåt. De betonar
även att det rör sig om att ett kollektiv ställer sig mot individen. Våldet är kollektivt
sanktionerat och det kostar mycket för tjejerna att bryta mot de normer som finns:
”Det handlar om konsekvenserna för tjejernas handlande och varande /…/ vad får
det att hon har en pojkvän för konsekvenser, vad får hennes kläder för
konsekvenser. Och även att leva under mycket begränsningar och kontroll och att
leva under ett hot att om du inte sköter dig enligt de här normerna, så kan det
hända saker, vad det nu än är.”
Socionomen inom frivilligorganisationen menar att hedersrelaterat våld kan knytas
till religion, tradition och kultur, men att det beror på hur man tolkar det och att det
kan tolkas på olika sätt. Skillnaden mot annat våld är att det inte kommer från en
25
person utan från en grupp. Hon menar också att hotbilden är bred, geografiskt sett
och säger: ”Det är hotbilden som är så pass bred och inte så specifik att du kan
sätta fingret på att hotet kommer ifrån den människan, eller att våldet kan
begränsas till det området…”
Kuratorn anser att hedersrelaterat våld handlar om ”…kontroll av flickor, vad de gör
och vad de inte gör, kontroll över deras sexualitet /…/ det är den främsta biten, där
flickorna inte har något att säga till om utan det styrs av andra släktingar.”
5.2.1 Analys
Våra informanters syn på och förståelse av hedersrelaterat våld kan kopplas till de
olika familjestilarna som tas upp av Bremer m fl (2006), och då framförallt den
slutna och den dolda familjestilen. Informanterna pratar om att det hedersrelaterade
våldet handlar om kontroll av flickan och en del nämner kontrollen av hennes
sexualitet samt att kontrollen handlar om att bevara familjens anseende utåt som
viktiga aspekter. Majoriteten av informanterna trycker på att våldet kommer från en
grupp, ett kollektiv, och inte bara från en enskild individ. Detta kan sättas i relation
till den slutna och den dolda familjestilen där individen är underordnad kollektivet
när det gäller makt och identitet, och förväntas finna sig i en auktoritär hierarki
samt acceptera de beslut som tas av familjens överhuvud. Kraven på kontroll kan
vara stora och man förväntas som familjemedlem bidra till att bevara och förstärka
familjens anseende (a a). Informanternas syn på hedersrelaterat våld stämmer även
till stor del överens med den definition av hedersrelaterat våld som vi har valt att
utgå ifrån, till exempel när det gäller att det stöds av ett kollektiv, att det handlar om
fysiskt och psykiskt våld och att våldet handlar om kontroll av tjejernas sexualitet.
5.3 De utsatta tjejerna
För att kunna belysa och förstå en eventuell koppling mellan att vara utsatt för
hedersrelaterat våld och utveckla psykisk ohälsa och/eller ett missbruk redogör vi
här för och analyserar hur de utsatta tjejernas situation ser ut.
Alla informanter berättar om hur personerna de möter i olika grader är utsatta för
såväl fysiskt som psykiskt våld. Det handlar exempelvis om begränsningar, hot,
kontroll och kränkningar och slag. På det skyddade boendet berättar man: ”… det
är begränsningar, fysiskt våld är väldigt vanligt, men begränsningarna finns ju där
alltid. Psykiskt våld också, mycket med kränkningar, hon blir förnedrad eller illa
behandlad i sin familj. Att hon är dålig, att hon är en hora, ingen vill ha henne, hon
blir inlåst, att hon inte får gå till skolan, att hon inte får göra val i sitt eget liv, [när
det gäller] utbildning, vänner, umgänge, partner, kläder, ja allt.”
Kuratorn tar upp både exempel på den kontroll som kan förekomma av flickorna
samt planerade bortgiften. ”...man är extremt kontrollerad av sina bröder eller
kusiner här i skolan, om man är tjej. Att man bara får gå från hemmet och till
skolan, får inte ha några kompisar, du får inte ha några fritidsaktiviteter utan det är
till och från skolan som gäller /…/ ska du gå ut på fritiden så går du ju alltid med
en manlig släkting…” När det gäller bortgifte säger hon att: ”…varje termin så har
vi ju någon flicka som ska bli bortförlovad eller bortgift mot sin vilja, för att man är
rädd att hon kanske inte ska vara oskuld mycket längre eller att det kanske har
börjat ett osant rykte…”
26
Socionomen från frivilligorganisationen berättar att de kommer i kontakt med
många kvinnor som har blivit bortgifta i hemlandet och sedan flyttar med mannen
till Sverige där de efter några månader börjar utsättas för fysisk och psykisk
misshandel av mannen. ”…de som är bortgifta kommer hit, blir misshandlade och
pressen kommer från familjen i hemlandet /…/ [som säger att] du har ingen plats
hos oss, du är gift, du kan inte komma tillbaka. Vi har ingenting som är en skild ung
kvinna som bor hos oss, vad ska grannarna säga, vad ska hela byn säga? /…/ de
kan inte bo här med mannen, hotbilden och misshandeln blir så pass plågsam för
dem så de orkar inte leva, och då kommer den andra processen, hur ska de stanna
här i Sverige när anknytningen är upplöst?” Socionomen berättar även om
kontakten de har med dem som är födda i Sverige: ”…de som är födda här men
ändå lever i ett oerhört tryck från familjen – du får inte bli svensk, du får inte ha
kontakt med svenskar, du får inte gå ut /…/ När hon går till skolan så har hon två
bröder och kusiner som följer henne, kommer tillbaka och blir kontrollerad oerhört
mycket.”
5.3.1 Skam i att söka hjälp
Något som kom fram i tre av intervjuerna var att det finns en skam i att flickan
söker hjälp eller kontaktar någon utomstående och berättar vad hon är utsatt för. På
det skyddade boendet berättar man: ”Det är ju också mycket heder i det där att få
hem tjejen så fort som möjligt, utan att någon ska upptäcka att hon har varit borta.
För det är ju också en skam i sig att – var är er dotter någonstans, har ni inte
kontroll över henne eller varför har hon gått till socialtjänsten, varför har hon
blandat in myndigheterna. Alla tjejerna berättar att familjerna ljuger och säger att
hon är hos en släkting eller att de är sjuka och så. Man måste liksom hålla den
fasaden uppe.”
Kuratorn har också sett att skam är någonting som finns med i bilden: ”…om det
kommer fram att man har bett om hjälp eller att dottern har fått flytta till skyddat
boende så utsätter man sin familj för skam.” Hon har även stött på en rädsla hos de
utsatta flickorna för att det de berättar ska komma fram. När det gäller möjligheten
att ha en grupp av elever som träffas och pratar om sin utsatthet för hedersrelaterat
våld, så säger hon: ”…men de är så fruktansvärt rädda att någonting ska komma
fram, även om de innerst inne vet att hon där eller han där har det nästan lika svårt
som jag.” Vidare säger hon att: ”…alla bor ju så fruktansvärt nära varandra /…/
alla känner alla, alla är nästan släkt med alla /…/ det är en enorm kontroll inom
detta området, så man vågar inte.”
Också företrädaren för frivilligorganisationen menar att det ligger mycket skam i
den hedersrelaterade problematiken och att det även kan innebära en skam för den
utsatta flickan, om andra vet att hon har problem med sin familj. Att dessutom ha en
annan problematik, såsom ett drogmissbruk, kan innebära att man känner ännu mer
skam och därför försöker dölja detta: ”Hedersvåldet kan göra att man
även utvecklat eller utvecklar ett beroende eller missbruk, dock väljer man att
hemlighålla vissa saker för sig själv. Man är uppvuxen med att vara
"fin flicka" och att dricka, droga eller överhuvudtaget är så
skambelagt så detta får absolut inte komma fram. Det är bättre att hålla
masken och inte avslöja om man nu har ett beroende genom att ha ett
fint yttre så ingen kan se att man har problem med missbruk av olika
slag.” Vidare säger hon att: ”Det handlar även om känslan av att vara
"smutsig" inför sig själv och andra, men när man döljer denna känsla
27
och endast är medveten om det själv kan man fortsätta leva det dubbla
livet och hålla kvar masken man visar för den yttre världen.”
5.3.2 Tjejerna är inga offer
Något som framkom var att informanterna uppfattade att kvinnorna trots sin utsatta
situation var väldigt starka. Socionomen inom frivilligorganisationen berättar att:
”…de är inte offer, de kvinnorna är inte offer. De är så pass starka som kan hitta
vägen ut ur en sådan situation och kan komma och ringa. Många av dem kan inte
ens engelska.” Kuratorn säger att: ”…många mår ju inte bra, men en del av dem
kan vara otroligt starka ändå, för nu har de fattat sitt beslut att nog är nog.”
Företrädaren för frivilligorganisationen betonar att: ”…det är väldigt modiga och
väldigt starka kvinnor, men någonstans har samhället målat ut dem som offer /…/
de är absolut inte offer utan det är starka kvinnor, så det är viktigt att framhäva den
sidan.”
5.3.3 Analys
Informanterna berättar om hur tjejerna de möter utsätts för både fysiskt och
psykiskt våld som innefattar stark kontroll, begränsning och press från familj och
släkt, där främst män står för kontrollen av tjejerna. Informanternas beskrivning av
tjejernas situationer menar vi visar att de sannolikt lever i familjer som präglas av
en patriarkal struktur. I denna är det mannen som är familjens överhuvud och den
som besitter mest makt. Flickor befinner sig nederst i hierarkin och socialiseras till
att sätta familjens bästa och heder framför sig själva (Bremer m fl 2006).
Informanterna berättar exempelvis att tjejerna inte får välja partner och riskerar att
bli bortgifta om det misstänkts att hon inte kommer vara oskuld mycket längre eller
om det har startat ett osant rykte. Familjens heder sätts således i främsta rummet.
En annan aspekt av familjens starka inflytande på tjejen är enligt författarna (a a) att
hennes sociala liv påverkas starkt. Detta återfinns i informanternas berättelser där
det framkommer att tjejen ofta inte får välja kompisar, ha fritidsaktiviteter eller göra
val när det gäller utbildning.
Informanterna berättar även om att det är skamfyllt för familjerna att flickan har
sökt någon form av hjälp, men också att flickan kan känna skam över att det
kommer fram att hon eventuellt har utvecklat annan problematik, som inte ligger
inom ramen för vad som är ett acceptabelt beteende för tjejer. Detta kan ses i
relation till en rapport från Socialstyrelsen (2007) som undersökte 113 000
gymnasieungdomars upplevelse av frihet att själva bestämma över sina liv. 29 000
av dessa hade varit utsatta för någon form av kränkande behandling, hot och/eller
våld från vuxna familjemedlemmar. Endast 25 procent av dem hade vänt sig till
någon utomstående vuxen för hjälp, fastän 50 procent ansåg sig ha behov av hjälp.
1500 flickor hade avstått från att söka hjälp för att de inte vågade. Det verkar
således inte vara otänkbart att det är många tjejer i behov av hjälp som våra
informanter inte kommer i kontakt med. Hindberg (2006) tar upp hur det att utsättas
för våld kan leda till skuld- och skamkänslor hos barnet och att dessa kan förstärkas
om det inte blir trott på när det berättar om misshandeln. Bremer m fl (2006) menar
att affekten skam är av stark social vikt inom den slutna familjen och att avvikande
beteende försöker döljas så långt som möjligt genom att hålla uppe en enad fasad.
Informanternas beskrivning av hur det är skamfyllt för familjen om flickan söker
hjälp menar vi därför kan förstås med hjälp av den patriarkala familjestrukturen där
familjens bibehållna heder är av stor vikt och är avhängig tjejens beteende. Även
aspekten att det inom patriarkala familjer är ovanligt att vända sig till samhället och
28
myndigheter för hjälp, det vanliga är att man tar hjälp av de resurser som finns
inom familjen och släkten (a a), tror vi kan stärka känslan av skam för familjen. Om
man vanligen hanterar problem inom familjen och släkten är det möjligt att det
känns ovant och dessutom skamfyllt att vända sig till myndigheter för hjälp. En
intressant sida av det informanterna berättar är hur tjejerna trots sin situation kan
vara oerhört starka. Även om många sannolikt har vuxit upp i en patriarkal
familjestruktur där man som ung tjej är extra utsatt och socialiseras till att
underställa sig kollektivet och det som anses vara det bästa för familjen, är man
stark nog att motsätta sig detta. Vi menar att ett sätt att förstå detta är med hjälp av
det som Hindberg (2006) säger om hur barn reagerar väldigt olika på misshandel
även om de har haft liknande uppväxtförhållanden, eftersom barnets personlighet
spelar stor roll när det gäller hur det påverkas av och hanterar sin utsatthet. Hur man
påverkas av att vara utsatt för hedersrelaterat våld tar sig således olika uttryck och i
informanternas berättelser handlar det bland annat om hur starka tjejerna är.
Samtidigt tror vi att det ligger lite i sakens natur att de tjejer som våra informanter
kommer i kontakt med upplevs som starka, eftersom just de tjejerna är de som har
utmanat och brutit mot de inlärda hedersnormerna på ett öppet sätt och sökt någon
form av hjälp. Att tjejerna upplevs som starka kan sägas bryta mot en bild av ett
offer som svagt och hjälplöst. Man kan tänka sig att det finns en risk att tjejerna, när
de inte bekräftar en eventuell offerbild, inte tros behöva så omfattande hjälp som i
vissa fall kanske är nödvändig.
5.4 Det psykiska måendet
Alla informanter uttryckte att det är vanligt att de personer de kommer i kontakt
med mår psykiskt dåligt på något sätt. På det skyddade boendet berättar man att:
”…psykiskt dåligt har väldigt många av dem mått, det är ju ett trauma att ta sig
ifrån familjen och väldigt många av dem har varit utsatta för kränkningar och
psykisk och emotionell misshandel. Så det är ju självklart någonting som sätter sina
spår och det är definitivt ett antal av tjejerna som har haft självskadebeteende.” De
berättar vidare att: ”Om man har fått höra hela livet att man inte duger, att man inte
är värd något, att man har blivit kallad hora eller vad det nu är, så får man ju en
väldigt låg självkänsla, en väldigt svag jagkänsla också oftast.” De har sett att
flickornas dåliga psykiska mående bland annat tar sig i uttryck på så sätt att de har
”fruktansvärt mycket sömnproblem”. Genom samtalen som sker i boendet och i den
skapande verksamheten, exempelvis målning eller diktskrivning, som finns i
boendet uttrycker flickorna också att de mår dåligt. Flickornas situation innebär
mycket stress vilket resulterar i att: ”…det sätter sig mycket i kroppen. Ont i magen,
ont i huvudet, ont i kroppen på olika sätt. Det är ju någonting som är fruktansvärt
vanligt.” De menar också att flickornas psykiska mående påverkas av: ”…både det
man har varit med om hela livet, alltså i många år, och sen då uppbrottet och vad
det ska leda till – om det är ett uppbrott eller om man går hem igen och vad det
leder till att man har varit borta. Det är ju väldigt mycket stress under den här
perioden.”
Socionomen inom frivilligorganisationen menar att ångest och depression är
vanliga symptom hos de kvinnor som hon kommit i kontakt med. Stressrelaterade
symptom såsom magont förekommer också. Hon berättar att: ”…när dom kommer
till oss så mår dom jättedåligt psykiskt, för dom vet ingenting, dom är väldigt
rädda, väldigt otrygga och dom är väldigt osäkra.” Hon säger att de har:
”…ångest och depression, mardrömmar, kan inte sova på nätterna, sitter och bara
gråter, det är väldigt vanligt hos dem, speciellt första och andra veckan.” Hon
29
berättar även om fysiska symptom som hon har sett hos kvinnorna, såsom långvarig
menstruation och järnbrist. Det finns även de som blivit svårt misshandlade och har
brutet käkben eller näsa och på grund av detta har svårt att sova och andas. Däremot
har hon inte sett att någon av kvinnorna har haft någon form av självskadebeteende.
Vidare säger hon att det kan vara först efter ett tag som man märker av psykisk
ohälsa hos tjejerna: ”Ibland när det är stödsamtal under en längre tid så ser man
annan problematik.”
Kuratorn menar att de flesta som söker upp henne har fått nog i sin situation och har
gått och tänkt på det under en längre tid. Hon säger att: ”Så många mår ju inte bra,
men en del av dem kan vara otroligt starka ändå, för nu har de fattat sitt beslut att
nog är nog. Sen har jag ju också träffat elever som mår jättedåligt och som främst
skär sig eller har slutat äta mer eller mindre. Det är väl främst de kategorierna, att
skära sig eller att inte äta.” Hon säger även att: ”…vissa försöker begå självmord
för att de inte står ut med sin situation.” Självmordsförsöken, berättar hon, har skett
med hjälp av tabletter som de hittat hos föräldrarna. Kuratorn har också sett en
frustration bland ungdomarna som inte förstår varför de blir bortgifta då detta går
emot svensk lagstiftning. Ungdomarna säger till kuratorn att: ”…skolan måste man
gå i och skollagen måste man följa, men varför kan det inte vara så att det är 18års gräns för oss också när det gäller att gifta sig, precis som för alla andra
svenskar.”
Företrädaren för frivilligorganisationen har också påträffat personer utsatta för
hedersrelaterat våld som mått psykiskt dåligt och det har till exempel handlat om
självskadebeteende, ångest och depression. Hon säger att:” Det är inte en örfil utan
det är mycket, mycket grövre misshandelsformer, så självklart präglar detta också
det som sker senare i livet.” När det gäller att vara utsatt för hedersrelaterat våld
menar hon att: ”…det handlar ju om själslig, andlig, psykisk, fysisk misshandel.”
Hon menar att en aspekt av det psykiska måendet kan handla om hur tjejerna ser på
sig själva och sin sexualitet: ”Det är där den sexuella vinkeln kommer in också, att
har du en gång blivit av med oskulden så spelar det ingen roll om du ligger med
tusen eller tvåtusen killar. Det är där prostitutionen kommer in hos de här
flickorna. Det är någon form av självskadebeteende för att på något sätt kunna
rättfärdiga det familjen hela tiden har intalat dig – du är en hora, eller si och så. Så
då vill man ju omedvetet uppfylla det som familjen hela tiden har sagt till dig, för
det blir ju din sanning till slut…”
Socialsekreteraren säger om de personer hon kommit i kontakt med som är utsatta
för hedersrelaterat våld att: ”Flera av personerna har jag upplevt som deprimerade.
Många har ju också kontakter främst på vårdcentraler och en hel del medicinerar
och eller är sjukskrivna. De flesta som kommer till oss är ju i en akut kris, nu går
det inte längre och ofta har det tillstött något som får bägaren att rinna över. I
denna fas mår ju personerna oftast mycket dåligt psykiskt med sömnsvårigheter och
viktminskning som fysiska symptom.”
5.4.1 Det psykiska måendet över tid
När det gäller hur det psykiska måendet kan förändras över tid, säger man på det
skyddade boendet att: ”Ibland blir det ju värre, tycker jag. Det kan vara av många
olika anledningar, men i början så kanske man inte har så mycket kontakt och man
kanske känner att – nej, nu räcker det, jag förtjänar någonting bättre, nu är jag
färdig med det. Och sen efter ett tag så kommer tankarna att – vad har jag gjort,
min lillasyster, ska jag aldrig få träffa henne. Ja, massa grejer i livet som dyker upp
30
och man undrar om man gjort rätt. Sen så kanske man får press hemifrån från
kusiner eller vad det nu kan vara, grannar kanske hör av sig. Det blir jobbigare
med tiden, det blir inte lättare om man bor hos oss en längre tid, tyvärr inte /…/ en
del i början är väldigt så här att – jag saknar inte ens dom, jag tänker inte på dom
och jag bryr mig inte. Och det vet vi ju att det går över, men de är fasta i den
övertygelsen i början och sen så händer grejer som gör att det blir väldigt jobbigt
att stå fast vid det beslutet. Och det med sömn också där utvecklas ju, i början är
man ju beredd på det, att okej nu har det hänt det här och det här, det är klart att
det är jobbigt att sova, men sen efter ett tag så blir det mer ett mönster. Kanske att
somna jättetidigt på morgonen eller sent på natten, och sova väldigt lite och kanske
äta dåligt.” Vidare säger de att: ”…det är lite förnekelse i början, att man trycker
alla de jobbiga känslorna åt sidan. Men efter ett tag så går inte det, utan då
kommer allt och just att man börjar tänka på ensamheten som kommer att följa, att
innan hade jag hela min familj runtomkring mig. Det är ju det att komma ifrån ett
kollektiv till att vara en ensam person och vad ska hända nu och frustration över att
- min familj låste in mig och nu har ni låst in mig, och varför ska jag straffas för
det? Så på något sätt kan man följa ett litet mönster, att först det här väldigt lugna
och trygga på något sätt, och sen så kommer alla känslorna fram. Lite när man
börjar bearbeta, när chocken har släppt, när man börjar tänka på konsekvenser
och – vad kommer att hända sen och hur kommer mitt liv se ut sen? Det tar ju oftast
hårt.” På frågan om hur tjejernas psykiska mående kan se ut vid utflyttningen från
det skyddade boendet säger de: ”Det beror ju på hur de flyttar ut. Alltså det är så
stor skillnad, ibland beror det på att man har fattat ett beslut och man är nöjd och
glad med det och man tror på framtiden och på den här lösningen som finns, om det
är att flytta hem eller egen lägenhet eller vad det nu kan vara. Det kan ju också
vara att man inte är helt säker på att det är en bra idé och att man är ambivalent
eller att man kanske signalerar i slutet av placeringen att man kanske inte vill gå
hem egentligen när det ställs lite på sin spets.”
Socionomen inom frivilligorganisationen menar när det gäller det psykiska måendet
över tid hos kvinnorna de kommer i kontakt med att: ”Det finns förändringar både
på ett positivt sätt och negativt sätt. Vi har sett att för majoriteten har det varit
positivt, självklart när de får stöd av jourkvinnor /…/ Om den psykiska
förändringen kan man säga att när dom kommer till oss är dom inte stabila alltså,
på det sättet att det är väldigt mycket press på dom, psykisk press kan man säga,
ifrån familjen.” Hon berättar också om den ensamhet som brukar komma efter ett
tag: ”…ensamheten kommer väldigt ofta efter ett tag, för att när dom kommer till
oss är dom väldigt chockade och det tar tid. När dom lugnar ner sig och kopplar av
och så förstår dom - vad har hänt egentligen? Är det verkligen så att jag inte ska ha
kontakt med min familj längre? Eller - ska jag inte ha kontakt med den man som jag
har älskat i fem, sex, sju år längre? Och jag har barn med honom. Och då efter ett
tag så bestämmer dom sig om dom ska stanna eller om dom ska tillbaka, helt
enkelt.”
5.4.2 Att bryta med familjen
Något som framkom i alla intervjuerna var att det är en svår och komplex process
för tjejerna att bryta helt med sin familj. På det skyddade boendet betonar man att
uppbrottet med familjen är en lång process: ”…bryter man med sin familj är det ju
ingenting som kanske kräver bara tre månader för att bli färdig med den processen,
utan det har man ju kanske resten av livet. Att det dyker upp vid högtider eller vad
det nu kan vara /…/ Där finns väl ett behov som vi kanske inte riktigt kan tillgodose
på sikt. När man har lämnat oss och kanske har sin egen lägenhet och sitter där
31
själv och mycket ensamhet kommer...” De säger vidare att: ”Det är ju ett väldigt
stort steg såklart att flytta ut på egen hand, då man aldrig har bott själv innan. Man
kanske fortfarande är rädd, man vet inte vem som dyker upp och så och har haft det
tryggt under en lång tid hos oss.” De har också lagt märke till att tjejerna känner sig
pressade av sina familjer att komma tillbaka: ”Oftast så lovar ju familjen guld och
gröna skogar, att nu ska allting förändras och bli bra bara du kommer hem.” De
menar också att tjejerna har en roll att spela utåt, gentemot familjen. De säger också
att: ”…uttalanden som – jag vill gå hem, har mest varit till förmån för familjerna,
det är inte riktigt vad de [tjejerna] har känt själva /…/ man har ju en roll att spela
utåt även som ung tjej, eller särskilt som ung tjej i de här familjerna, att visa att
man håller ihop och här har det inte hänt någonting.” Angående vart tjejerna ska ta
vägen efter placeringen på det skyddade boendet säger de: ”…för de tjejerna som
är under 18 så är det ju lite policy på något sätt att försöka reparera
familjerelationerna så långt det går, när det handlar om barn /…/ går det så är det
ju självklart det bästa alternativet, men det ser ju lite olika ut. Och vi har sett att
tjejer har kommit tillbaka också för att det inte har fungerat /…/ sen finns det dom
som flyttar till andra skyddade boenden eller kvinnojourer, i andra kommuner och
så. Det är någon som har åkt utomlands. Egen lägenhet, eget boende, eller till
släktingar eller till kompisar. Ja, det är väl främst dom.”
Även kuratorn berättar om den svårighet som finns för tjejerna att bryta med sin
familj: ”Och jag kan se att de allra flesta eleverna som verkligen har stått på sig
och sagt att jag kan inte leva efter de här gamla traditionerna som vi har i vår
familj, utan jag vill gå i skolan, jag vill få en utbildning, jag vill välja vem jag ska
gifta mig med. När de har tagit det beslutet och när socialtjänsten har placerat
dom, oftast på något skyddat boende, så i början så lever de upp och lever ut, men
efter ett tag så blir saknaden enorm efter syskon, efter föräldrarna trots allt. De
allra flesta återvänder hem och så är det en smekmånadsperiod då allting är
jättebra och så blir det oftast sämre igen och så blir det ofta en placering igen. Min
erfarenhet är att de allra flesta återigen väljer att flytta hem, men då beslutar man
sig för att gifta sig och att göra som familjen säger.” Hon säger också att: ”…det
kanske hade behövts insatser någonstans mittemellan för den här gruppen på något
sätt /…/ det känns som att det är ett för stort hopp direkt mellan att antingen aldrig
mer få återse sin familj eller att finna sig i det.” Kuratorn säger vidare att: ”…man
måste också tänka på att de här eleverna, de är barn fortfarande. De är någonting
mellan 11 och 15 år och det är ett stort ansvar att säga att det är du som måste ta
beslutet för hur ditt liv ska se ut. Det är inte så många 11, 12, 13-åringar som kan
ta det beslutet.”
Socionomen inom frivilligorganisationen menar att: ”… ensamhet är ett väldigt
stort problem. Om man tänker att man blir utsatt för hedersrelaterat våld, kommer
till en kvinnojour, bor där, får stödsamtal, går igenom en massa faser och sen
börjar processen. En lägenhet, att byta identitet, skyddad identitet och sen säger du
– varsågod, nu har du en lägenhet och du ska bo där, hejdå. Alltså det är väldigt
jobbigt, det är som att det kan leda till självmord. För tänk bara att du ska bryta det
bandet med familjen, även om de har gjort väldigt dumma saker är det ändå din
familj, det är din mamma, pappa och syskon.” Hon menar att det i detta skede är
viktigt med stöd och säger att: ”…då behöver de verkligen stöd, att man går till
dom /…/ även om hotbilden inte finns nu, så stark som den var innan och hon inte
behöver sånt stöd från oss, kan man ändå stödja på andra sätt tills hon står på
egna ben. Så att det [stödet] kan vara hur länge som helst.”
32
Socialsekreteraren nämner att det i samband med den hjälp de kan erbjuda någon
som är utsatt för hedersrelaterat våld handlar mycket om personens egna resurser:
”Och tyvärr är det ju väldigt mycket så att det landar tillbaka på personen själv,
och vad den vill och hur mycket kapacitet den personen har att hjälpa sig själv /…/
vill man ha hjälp att försöka hitta ett sätt inom familjen att kunna vara tillsammans
ändå, till exempel genom familjerådgivning, eller måste man rent fysiskt komma
bort ifrån familjen helt och hållet /…/ handlar det om att leva sitt eget liv i
kompromiss med resten av familjen eller handlar det om att jag är så pass hotad att
jag fruktar för mitt liv?”
5.4.3 Analys
Informanterna berättar om hur tjejerna ofta mår psykiskt dåligt och att det de har
utsatts för har satt djupa spår. Man verkar följaktligen ha sett att personerna man
kommer i kontakt med ofta har någon form av psykisk ohälsa. Hindberg (2006) tar
upp hur fysisk och psykisk misshandel kan påverka den emotionella, psykiska,
sociala och kognitiva utvecklingen. Vanliga konsekvenser av misshandel kan,
förutom fysiska skador, vara skuld- och skamkänslor, ångest, depression och
aggressivitet. Följderna sägs generellt bli extra allvarliga när barnet upprepat blir
utsatt för våld samt om det är en föräldragestalt som utövar misshandeln. Eftersom
detta är fallet hos de tjejer som informanterna berättar om menar vi att det givetvis
får följder för tjejernas psykiska mående, vilket informanterna också påpekat som
något självklart. Vi menar således att tjejernas psykiska ohälsa till viss del kan
förstås i förhållande till de konsekvenser misshandel generellt får för den utsatta
individen. Samtidigt betonar både Wikan (2003) och Kurkiala (2005) samt
majoriteten av våra informanter att våldet inom en hederskontext utmärker sig på så
sätt att det utövas av ett kollektiv samt att det grundar sig på föreställningen att
tjejens beteende är kopplat till familjens heder. Därför menar vi att den kunskap om
våldets konsekvenser som Hindberg (2006) ger inte är tillräcklig för att förstå hur
de utsatta tjejerna kan utveckla en psykisk ohälsa, men att den ändå kan ge en viss
förståelse.
Informanterna pratar också om att tjejernas självkänsla och jagkänsla påverkas
negativt till följd av det de utsätts för. Att få höra att man inte är värd någonting, att
man inte duger och att bli kallad hora kan få stora konsekvenser för tjejerna. Vi
förstår detta som att utsattheten får en stor inverkan i tjejernas liv och kan påverka
inte bara deras självkänsla utan även deras identitetskänsla. Vi menar att tjejernas
utvecklande av psykisk ohälsa delvis kan förstås med hjälp av teorier om identitet
och vad som är viktiga aspekter i utvecklandet av denna. Erikson anser att sökandet
efter identitet är ett av de grundläggande mänskliga behoven. Det är centralt att ha
en inre känsla av att vara en och samma person genom hela livet samt att man
upplever att man har en stabil identitet. Formandet av ens identitet pågår under hela
livet och innebär att man går igenom olika utvecklingsfaser. Under ungdomsåren
genomgår man en särskild fas som utgörs av en konflikt mellan identitet och
identitetsförvirring. Hur man tar sig igenom denna fas påverkar livets senare skeden
(Frisén & Hwang 2006).
Bremer m fl (2006) tar upp hur en viktig aspekt när det gäller känslan av att ha en
stabil identitet är att känna sig omtyckt av personer i den äldre generationen som är
viktiga för en. Andra viktiga aspekter är att man känner sig hemma i sin kropp och
en upplevelse av att över tid vara samma jag. Vi antar att om man blir misshandlad,
kränkt och nedvärderad av familjemedlemmar, som sannolikt är viktiga personer
för en i den äldre generationen, påverkar detta förmodligen aspekterna att känna sig
33
omtyckt av viktiga personer och att känna sig hemma i sin kropp på ett negativt
sätt. Att känna sig hemma i sin kropp menar vi också påverkas negativt av vad
informanterna berättar om hur det är viktigt för familjerna att tjejerna bevarar sin
oskuld och hur de kan kallas hora, då tjejernas sexualitet är en central del i
bevarandet av familjens heder. Att tjejen tvingas anpassa sig efter familjens syn på
hennes kropp och sexualitet, som kan skilja sig från hennes egen uppfattning, kan
även kopplas till det Bremer m fl (2006) säger om att tjejen kan tvingas ändra sin
självbild eftersom hon blir betraktad på ett sätt som inte stämmer överens med hur
hon själv uppfattar sig. Vi förstår det som att det tjejerna, som informanterna
berättar om, är utsatta för innebär en stark press för dem och att det sannolikt
påverkar de aspekter som är viktiga för upplevelsen av att ha en stabil identitet på
ett negativt sätt.
Även aspekten att uppleva att över tid vara samma jag påverkas sannolikt av
utsattheten för hedersrelaterat våld och att man kanske tvingas bryta med sin familj.
För tjejerna, som kommer från ett sammanhang där familjen och kollektivet spelar
en viktig roll och bidrar till en stark och trygg miljö, blir det troligtvis en stark
kontrast att skiljas helt från sin familj. En del informanter berättar också om hur
tjejerna efterhand börjar må sämre, när de inser konsekvenserna av att bryta helt
med familjen. Känslor av ensamhet och saknad är vanliga. Erikson menar att en
inre känsla av att vara en och samma person och ha en stabil identitet har stor
betydelse för en persons identitetsutveckling. I detta ingår exempelvis att man
oberoende av om ens levnadsomständigheter eller relationer förändras känner att
man själv är densamme (Frisén & Hwang 2006). Informanternas berättelser om hur
starkt tjejerna påverkas av att bryta med sin familj och vad det får för konsekvenser
tolkar vi som att det blir svårt för tjejerna att känna att de är samma person som
tidigare. I den patriarkala familjestruktur som många av dem kommer ifrån har
familjen och släkten en stor betydelse. Relationerna till familjemedlemmarna är
grunden för individens moraliska liv och man känner ansvar och förpliktelser
gentemot en större grupp, något som barnet tidigt socialiseras in i (a a). Detta tror vi
innebär att en stor del av ens identitetskänsla är knuten till att man tillhör ett
kollektiv. Informanterna berättar om att det är ett stort steg att bryta med familjen
och att många väljer att återvända till familjen. Detta menar vi visar hur stark
familjens betydelse är för tjejerna och vilken komplex process tjejerna går igenom,
vilken sannolikt får konsekvenser för deras psykiska mående. Det som
informanterna berättar om en brytning från familj och släkt och de
ensamhetskänslor det medför menar vi kan förstås som att tjejen förlorar känslan av
att ha en stabil identitet. Som tjej befinner man sig dessutom längst ner i
familjehierarkin (a a) och är uppväxt med att rätta och anpassa sig efter dem som
står över en i makthierarkin. Detta tänker vi kan vara ytterligare en faktor att ta
hänsyn till när man försöker förstå hur flickans mående påverkas av utsattheten för
hedersrelaterat våld, på så sätt att det kan bli en extra stor kontrast från att ha levt
längst ner i en stor familjs hierarki där kollektivet har satt ramarna för ens
handlingsutrymme till att stå helt på egna ben. Vi menar att kopplingen mellan att
vara utsatt för hedersrelaterat våld och att utveckla psykisk ohälsa, förutom de
konsekvenser det generellt kan medföra att vara utsatt för fysisk och psykisk
misshandel, även kan förstås i förhållande till att flickans känsla av att ha en stabil
identitet påverkas negativt. Dels på grund av det hon är utsatt för men också på
grund av konsekvenserna av detta, till exempel att hon tvingas bryta med familjen.
Det informanterna säger om hur svårt det kan vara för tjejerna att bryta med sin
familj stämmer överens och återfinns i mycket av den tidigare forskningen, där det
34
framkommer att tjejerna ofta mår mycket dåligt i samband med att de försöker bryta
med familjen (till exempel Cinthio 2005 och De los Reyes 2003).
5.5 Missbruk
När det gäller frågan om att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av
en missbruksproblematik var det olika huruvida informanterna hade kommit i
kontakt med personer med denna problematik.
Företrädaren för frivilligorganisationen menar att det kan vara vanligt att man i
samband med att man är utsatt för hedersrelaterat våld också utvecklar någon form
av missbruk. Hon säger att det är viktigt att se att personer som är utsatta för
hedersrelaterat våld även kan utveckla andra destruktiva beteenden, liksom man kan
göra när man är utsatt för annan typ av våld: ”Våldet ser och kan se annorlunda ut,
men känslan som man känner och ens känsloliv är detsamma /…/ oavsett om man
har hedersrelaterad bakgrund eller en annan bakgrund, såsom en alkoholiserad far
eller mor /…/ så utvecklar man destruktiva beteenden.” Organisationen har kommit
i kontakt med ett antal tjejer som varit utsatta för hedersrelaterat våld samt utvecklat
ett missbruk. Företrädaren har dessutom varit i kontakt med andra socialarbetare
som också träffat på tjejer med denna problematik. En av dessa socialarbetare
”belyste själv att hon träffat cirka 150-200 tjejer med den här problematiken, där
många av dem har ekonomisk brottslighet och har någon form av missbruk, eller
har testat.” En anledning till detta kan, enligt företrädaren för organisationen, vara
att tiden efter att man har bott i skyddat boende är svår då ”…ensamheten och
övergivenhetskänslor dyker upp.” Hon berättar också om hur komplext det kan vara
att få en ny identitet och flytta till en ny stad: ”…det som är en brist är att när du
väl rymmer hemifrån och kommer i kontakt med en socialtjänst och berättar att du
har problem med hedersproblematik och får ett eget boende, skyddade
personuppgifter och skyddad identitet och flyttar upp till Haparanda ifrån Malmö,
så förloras ju också den här subjektiva biten med den socialtjänst som finns i
hemkommunen /…/ när man väl utvecklar ett missbruk i den nya staden så har man
tappat grundproblematiken, vad det var som gjorde att man rymde hemifrån eller
vad det var som gjorde att man fick skyddade personuppgifter.” Hon menar också
att det är ett problem att man både ifrån socialtjänsten och ifrån de skyddade
boendenas sida oftast inte har någon kontakt med tjejerna när de flyttar ut till eget
boende: ”När de här flickorna får ett eget boende, så förlorar man kontakten, även
de skyddade boendena har ingen kontakt med de här tjejerna och vet inte hur det
har gått /…/ en del vill ha kontakt men en del säger att nej, för guds skull, jag vill
inte ha kontakt med er, och detta gör ju att man tappar vad som händer med de här
flickorna. Är de ute på gatan och prostituerar sig klockan tre på natten, eller har de
blivit mördade, eller är de ute i missbruket? /…/ man vet ju inte vad som händer,
och det är ett misslyckande tyvärr. För det är då arbetet ska börja, när flickorna väl
vågar ta den här risken.”
Hon ser missbruk som ett brett begrepp där mer än droger kan innefattas, till
exempel besatthet av relationer eller att skära sig. ”Det handlar ju om att fly ifrån
sina känslor. Känslor blir ibland så pass starka att man inte klarar av det. Sen
kommer ångesten och depressionen på det.” Missbruk kan således även fungera i
självmedicineringssyfte. Enligt henne kan det handla om: ”…att fly ifrån
verkligheten, absolut. Att röka hasch och dricka eller att dra några linor kokain,
det är en verklighetsflykt också, för det är jobbigt att vara i verkligheten.” En
annan aspekt av varför den dubbla problematiken existerar är: ”…det patriarkaliska
35
och mansdominansen i en kärnfamilj, att hela tiden känna sig kontrollerad och
styrd, att hela tiden vara på sin vakt. All misshandel, lite mer tortyrliknande skulle
jag vilja säga i vissa fall, och den här psykiska misshandeln. Den fortsätter ju hela
livet och minskar ju mer man arbetar med sig själv. Men paranoida tankar och
nojor det kvarstår.” Hon menar också att det kan vara svårt att se att denna
problematik finns: ” Det förs inga journaler, det förs ingen statistik, det finns inga
uppgifter på att det faktiskt existerar och att det är ett samhällsproblem /…/ det
ligger dolt.” Vidare säger hon att: ”det har varit väldigt svårt att få myndigheter
och kommuner att tro på detta, när det inte finns belägg, statistik eller forskning.”
Hon säger att: ”Det är så stort också, det räcker inte med att en forskare kartlägger,
utan det handlar om att skapa någon typ av forskarteam, som alla har sina
speciella kompetenser: prostitution, missbruk, hedersbegreppet och så vidare, och
utifrån det genomföra någon form av forskning eller kartläggning.” Hon menar att
det är viktigt att börja arbeta förebyggande och våga se att denna koppling finns.
Om kopplingen tror hon att: ”…den kommer bli mycket vanligare om man inte
börjar arbeta i förebyggande syfte /…/ se, undersöka och visa intresse – är det här
kopplingar som kan höra ihop?” När det gäller behandlingshem för personer med
missbruksproblematik anser hon att: ”Man träffar på problemet men man ser inte
sambanden /…/ man har inte öppnat upp sitt perspektiv.” Hon menar också att det
kan finnas vissa fördomar inom missbrukarvården: ”…man har svårt att släppa de
här skygglapparna, för ser man en missbrukare så är det ofta fördomar att – ja, då
får du skylla dig själv. Då har man svårt att koppla att det kan finnas
hedersproblematik i grund och botten och det är där vi vill komma in.”
Socialsekreteraren säger att det i samband med hedersproblematiken: ”…inte är
helt ovanligt att det också finns någon form av missbruk med, vilket gör att det
försvårar det hela. De flesta kvinnojourer, kriscentrum och så tar ju inte emot
kvinnor i missbruk.” Samtidigt säger hon också att: ”…det är väldigt många som är
utsatta för hedersrelaterat våld där du lever i en mycket, mycket mer sluten värld
där du inte har möjlighet till att vara ute eller till att ha ett eget socialt liv eller ett
privat liv. Då handlar det många gånger om de här unga kvinnorna som många
gånger hålls nästan gömda hemma. Där har jag väl aldrig stött på någon som har
ett missbruk i det, för det är ju nästan omöjligt att ha i den lilla världen.”
Kuratorn har i vissa fall kunnat se att personer utsatta för hedersrelaterat våld har
utvecklat ett missbruk: ”…ibland kan det gå något år innan jag får återse vissa
elever [efter att de slutat nian], innan de kommer på besök och så. Men ett antal av
dem som då till slut sa – okej, jag gifter mig då, fastän de egentligen inte ville, dels
har jag ju träffat dem när de kommit hit men jag hör ju också via andra syskon eller
andra kompisar och så, och det är ju inte helt ovanligt att man använder någon
form av droger för att ta sig igenom vardagen. Så det finns, missbruket.” Vid frågan
om dessa tjejer har kontakt med exempelvis socialtjänsten för sitt missbruk säger
hon: ”Det tror jag inte att de har, inte för drogproblematiken, men en del av de här
familjerna är ju redan kända på socialtjänsten för att det förekommer andra saker i
familjen, barnmisshandel eller hög frånvaro här i skolan, så att vi gör en anmälan
eller så.” Hon nämner också att: ”…väldigt många av föräldrarna äter redan
mediciner som de får av sin psykolog eller läkare, så här finns rätt mycket
narkotikaklassad medicin i området ändå, vilket är väldigt lätt för barnet att
komma åt.”
På det skyddade boendet har man inte kunnat se att tjejerna man varit i kontakt med
har haft eller har utvecklat en missbruksproblematik. De säger att: ”Det är ju inte
36
många som ens har druckit alkohol när de kommer till oss för det gör man ju inte i
deras familjer. Och de har ju inte det umgänget, att hänga på stan och dricka med
kompisar /…/ tjejerna är ju mer hårt hållna, deras bröder har kanske varit mer
utåtagerande och haft missbruksproblematik och kanske även vissa föräldrar har
haft det också, men tjejerna själva…nä /…/ oftast är det tjejer som går till och från
skolan, om de får gå i skolan, och det finns inget utrymme för annat, för socialt
liv.” De säger också att: ” …det känns som om revolten handlar mer om att få välja
kompisar och att få lov att gå på fest ibland, tjejfester till och med, att få välja
kläder och grejer själv. Att man har rätt så låga rimliga krav liksom. Revolten
handlar inte om att få vara ute och festa fem dagar i veckan /…/ de som har varit
hos oss har kommit ifrån stark begränsning och då är ju steget väldigt långt till ett
annat liv.” Samtidigt betonar de att:” …vi har ju inte kontakt med de tjejerna som
flyttat ifrån oss så där kan man ju inte svara heller för vad som har hänt sen, det
beror ju på hur de mår också /…/ men av dem vi har haft kontakt med så kan jag
inte se att det har varit något problem faktiskt. Sen är det kanske inte heller
någonting man berättar för oss kanske. Jag tror risken är större att de skulle hamna
i någon dålig relation än att de skulle vända sig till droger, faktiskt.” Vidare säger
de att: ”… man kan ju inte komma till oss med ett missbruk i bagaget heller. Om
man har missbruksproblematik sedan tidigare, om man har ett aktivt missbruk så
kan vi inte ta emot tjejen. Men det har inte varit någon som har ringt och frågat om
en sådan tjej ens, så det känns så främmande.”
Inte heller socionomen inom frivilligorganisationen har sett att några av de personer
hon har kommit i kontakt med har haft eller har utvecklat ett missbruk. Hon berättar
angående detta: ”Nä, det har jag inte haft, men som sagt jag kan bara svara efter
den tiden som jag har jobbat här, sen september 2008. Så vi har inte haft någon
som utvecklat den ångesten tillräckligt till att ta tabletter, alkohol eller droger eller
sådana saker, det har vi inte haft.”
5.5.1 Analys
Informanterna har olika erfarenheter kring huruvida utsattheten för hedersrelaterat
våld kan kopplas till utvecklandet av en missbruksproblematik. Al-Baldawi (2003)
menar att man ofta inom patriarkala familjestrukturer inte i första hand vänder sig
till samhället och myndigheter för att få hjälp med problem, utan främst använder
de resurser som finns inom släkten och familjen. Även ”minisamhället”, som utgörs
av grannar och bekanta, är ofta ett alternativ framför att vända sig till myndigheter.
Detta har även lyfts av Johnsdotter (2008) som i en forskningsstudie som
genomfördes i Rosengård undersökte invånares syn på psykisk ohälsa. Här
framkom bland annat att flera av intervjupersonerna förknippade psykisk ohälsa
med skam och man vände sig därför inte till psykiatrin i första hand. För att inte
behöva utsättas för skam inför andra försökte man hålla psykiska problem inom
familjen och enbart kontakta psykiatrin om det ansågs att det hade gått för långt. I
flera fall hade man andra strategier än sjukvård för att få bukt med psykisk ohälsa
av olika slag, exempelvis beskrev många av intervjupersonerna att de hade ett
socialt nätverk som mobiliserades omkring en då man mådde dåligt. Detta tror vi
kan vara en aspekt att ta hänsyn till när man ska förstå varför en del av
informanterna har sett kopplingen och andra inte. Om familjerna till tjejer med den
här kopplingen har en patriarkal familjestruktur där man helst inte söker samhällets
hjälp kanske de här tjejerna aldrig kommer till våra informanters kännedom. Andra
aspekter som kan bidra till att förstå att en del informanter har sett kopplingen och
andra inte är att man på det skyddade boendet oftast inte har fortsatt kontakt med
tjejerna när de flyttar. Det är således inte säkert att de skulle känna till om tjejerna
37
utvecklar ett missbruk. Informanterna nämner också hur skyddade boenden inte tar
emot tjejer som har ett missbruk, vilket också kan förklara varför man inte har
kommit i kontakt med denna koppling. Vissa informanter menar att tjejerna
kommer från en så pass sluten värld att det inte finns utrymme till att använda
droger. En annan aspekt är det som företrädaren för frivilligorganisationen tar upp
om hur det kan vara skamfyllt för tjejen att ha en drogproblematik och att det därför
är något man försöker dölja. Hon menar också att man inom missbrukarvården har
svårt att se de samband som finns mellan hedersrelaterat våld och missbruk. Man
kan ha svårt att se att det handlar om en hedersrelaterad problematik i grunden.
Samtidigt kan det vara så att kopplingen mellan hedersrelaterat våld och
utvecklandet av missbruk inte är så utbredd och därför inte är något som alla våra
informanter har kommit i kontakt med.
Företrädaren för frivilligorganisationen har sett missbruksproblematik hos tjejerna
och betonar att utsattheten för våld påverkar ens känsloliv, oavsett vilken typ av
våld det rör sig om, och att detta kan leda till att man utvecklar destruktiva
beteenden. Hindberg (2006) tar upp att psykiska skador, såsom depression, ångest
och skam, som kan uppstå av misshandel senare kan leda till exempelvis
självmordsbenägenhet och problem med alkohol och kriminalitet. Vi menar att en
aspekt i förståelsen av kopplingen mellan utsattheten för hedersrelaterat våld och
utvecklandet av en missbruksproblematik kan vara att man på grund av det man har
varit utsatt för använder droger för att hantera de psykiska skadorna man har fått till
följd av misshandeln. En annan aspekt som informanten lyfter är att tjejerna ofta
inte har fortsatt kontakt med socialtjänst och det skyddade boendet när de lämnar
det skyddade boendet. Detta bekräftas av vad det skyddade boendet berättar.
Företrädaren för organisationen menar att det är då, när tjejerna lämnar det
skyddade boendet, som arbetet med tjejerna ska börja. Detta kan förstås med hjälp
av att det sammanhang som tjejerna kommer ifrån troligen har utgjorts av en
patriarkal familjestruktur där familjen och kollektivet är av stor betydelse för
individen (Al-Baldawi 2003). Behovet av stöd och hjälp kan vid den tidpunkt man
lämnar ett skyddat boende således eventuellt vara stort. Informanterna betonade just
hur stor betydelse familjen hade för tjejerna. Att inte få återse föräldrar och syskon
menades leda till en stor ensamhet. Om man inte får stöd i detta skede menar vi att
det troligen medför negativa konsekvenser för individen som i sin tur kan öka
risken att exempelvis börja använda droger.
Det informanterna berättar om missbruk bland tjejerna kan även förstås i
förhållande till Hagbergs (2009) resonemang om det hon kallar dubbel ångest. Hon
menar att den grundar sig i dels det tjejerna är utsatta för, så som våld, isolering och
kontroll, och dels att de tar steget att bryta med sin familj. Den dubbla ångesten
leder enligt Hagberg till att många av tjejerna skadar sig själva, till exempel genom
att använda droger i självmedicinerande syfte. Informanterna berättar mycket om att
tjejerna är utsatta för både fysiskt och psykiskt våld och om den ensamhet som
uppstår efter brytningen med familjen. Hagberg menar också att barn i
hederstänkande familjer ofta blir starkt bundna till sina föräldrar. Det tjejerna är
utsatta för, i kombination med komplicerade familjerelationer, skapar ett starkt
psykologiskt tryck på tjejerna. Ett exempel på detta är det kuratorn säger om hur
tjejerna rättar sig efter familjens normer och går med på att gifta sig fastän de inte
vill. Det verkar således finnas ett tryck på tjejerna som gör att de väljer att gå emot
sin egen vilja och rätta sig efter familjen. För att ta sig igenom vardagen
förekommer det att dessa tjejer tar till droger. Detta verkar följaktligen vara ett sätt
att förstå varför en person som är utsatt för hedersrelaterat våld utvecklar ett
38
missbruk.
Företrädaren för frivilligorganisationen menar att missbruket kan uppstå i samband
med att man får en ny identitet och flyttar till en främmande stad. Härmed förlorar
man den ursprungliga personliga kontakten med myndigheter. Detta kan förstås
med hjälp av det Bremer m fl (2006) menar om att en central del av en individs
identitet handlar om upplevelsen av tillhörighet och att det är något som uppstår i
skärningspunkten mellan det individuella och det samhälleliga. Om tjejens identitet
och identitetsutveckling redan har påverkats negativt på grund av det hon har utsatts
för, vilket vi diskuterade i det förra analysavsnittet, menar vi att detta finns med och
påverkar hur tjejen hanterar den nya situationen. Frisén & Hwang (2006) tar upp
hur en negativ lösning av ungdomskrisen kan göra att individen upplever en
identitetsförvirring, vilket innebär att ens identitet inte är sammanhållen. Detta kan i
sin tur leda till olika negativa konsekvenser och till att man upplever svårigheter i
utvecklandet av nästkommande faser i livet. Bremer m fl (2006) tar upp att det i
samband med att man på grund av utsatthet för hedersrelaterat våld och måste bryta
med sin familj kan uppstå en mycket djup identitetskris hos ungdomen, som kan
känna att den varken hör hemma i sin familjs eller det svenska samhällets kultur.
Detta kan leda till att ungdomen har svårt att känna tillhörighet och istället känner
sig identitetslös. I och med ett uppbrott från familjen och en flytt till en annan ort
tolkar vi det som att individen tas ur sitt sammanhang och därmed kan upplevelsen
av tillhörighet bli lidande. Härmed tror vi att både de individuella och de
samhälleliga aspekterna när det gäller individens upplevelse av tillhörighet
påverkas negativt, vilket i sin tur kan inverka på individens känsla av att ha en
stabil identitet. Individens sammantagna situation när denne startar ett nytt liv i en
ny stad verkar kunna vara så pass instabil att det inte framstår som otänkbart att
man tar till droger. Det som företrädaren för organisationen säger om i vilket skede
ett missbruk kan uppstå menar vi kan förstås delvis med hjälp av ovanstående
resonemang kring identitet.
5.6 Hur hanterar informanterna den psykiska ohälsan och ett
eventuellt missbruk?
Informanterna berättar om hur de hanterar påträffandet av psykisk ohälsa och
eventuell missbruksproblematik bland de personer de möter som är utsatta för
hedersrelaterat våld.
Socialsekreteraren säger: ”När man kommer i kontakt med människor som behöver
någon form av annan kontakt också, så är man ju mer rådgivare, vägledare. Och
vad vi många gånger gör är att sammankalla till nätverksmöte /…/ då kallar man
ihop, till exempel om det är psykiatrin som behövs, eller vi från boende och kanske
någon från barn och familj. Man sätter sig då och drar upp vad det är som är
problematiskt och vem som kan bidra med vad till att det förbättras. Det händer ju
ofta, och det är ofta man får göra så för att försöka staka upp det. Det kanske är
någon från ekonomi som får komma in, om det är någon som mår psykiskt dåligt
under en period så kanske man inte ska ha så höga krav på sig med jobbsök, gå i
skola eller vad det nu kan vara.” Vad gäller hanteringen av
missbruksproblematiken så menar hon att: ”…nu är det ju så, tyvärr, att
socialtjänsten är väldigt uppdelad och där är det en stor problematik /…/ att det
också finns någon form av missbruk med gör att det försvårar det hela. De flesta
kvinnojourer, kriscentrum och så tar ju inte emot kvinnor i missbruk /…/ då är det
ju det här med att vi är väldigt indelade, att vi har en viss målgrupp. Och passar
39
man inte in i just den målgruppen så kan det bli väldigt svårt att få hjälp. Nu finns
det ju ett ställe som heter Fribo som är på försök här i Malmö, ett projekt, dit även
missbrukande kvinnor kan vända sig och få skydd /…/ det är jättesvårt, man kan ju
inte riktigt ställa det kravet att – för att du ska få hjälp med din hotsituation så
måste du först bli fri från ditt missbruk. Det klarar man väl inte av riktigt, men där
finns möjlighet att söka hjälp även om man är aktiv i missbruk.”
På det skyddade boendet säger man om hanteringen av tjejernas psykiska ohälsa att:
”Det beror lite på hur allvarligt det är. Är det någon som uttalar självmordstankar
så tar vi kontakt med psykiatrin. Det är ju inget vi sitter och håller på. Men är det
vanliga problem och vanliga bekymmer så är det klart att vi hanterar det i boendet.
Det är ju inte bara stödsamtal utan det finns ju alltid personal på plats, och vi har
ju många samtal som sker i boendet, alltså i vardagen /…/ det finns ju ett reellt stöd
runtomkring tjejerna när de är oss hos ju. Men de riktigt allvarliga grejerna kan ju
inte vi hantera för det är ett kollektivt boende. Det finns andra tjejer där och har
man någon som mår väldigt dåligt så påverkar ju det alla i gruppen. Men det
handlar väl mycket om att förebygga, till exempel att vi har knivarna inlåsta /…/
sen kan man ju aldrig hindra någon på det viset, man kan ju skada sig med vad som
helst. Men det är klart, om någon mår dåligt, särskilt på nätterna, att personalen då
kikar till och kollar om de sover eller om de ligger vakna. Vissa tjejer är sådär
väldigt medvetna också, att nu mår jag väldigt dåligt och jag vet inte vad jag kan
göra med mig själv, skulle ni vilja titta till mig inatt och se till att jag inte gör
någonting som jag hade ångrat. Där tar man ju alltid en diskussion, om hon kan
vara kvar eller om hon behöver annan hjälp /…/ när det gäller psykisk ohälsa så
hjälper man tjejerna att komma till den hjälp som är adekvat. Är inte vi tillräckliga
så stannar det ju inte där, utan det är ju viktigt att de kommer vidare då, att de får
den hjälp som de verkligen behöver.”
Socionomen inom frivilligorganisationen berättar att de hanterar psykisk ohälsa hos
dem de möter på följande sätt: ”Det enda som vi kan göra är att i första hand ge
stödsamtal, lyssna på dem, visa vårt stöd. Det hjälper faktiskt i de flesta fall. Men
om vi ser att de inte mår bra så kontaktar vi sjukhuset och bokar tid och går till
sjukhuset med dem som stöd. Det är det vi gör i de fall när vi tycker hon måste
besöka läkare.” Överlag tycker hon att det finns tillräckligt med skydd och hjälp för
de utsatta tjejerna: ”Vi har några kvinnojourer som jobbar väldigt bra, alltså vi har
bra samarbete och jag tycker att de gör ett lika proffsigt jobb som vi gör.” Vidare
menar hon att: ”…förändringen beror helt och hållet på hur du stödjer den
personen /…/ en väldigt viktig aspekt är att man ska hålla sitt stöd även om det är
samtal, även om man går och tar en fika eller de kommer och till exempel behöver
hjälp med försäkringskassan, ingenting som har med kvinnojouren att göra, utan
det är någonting helt annat och då stödjer man dom bara för att visa att – vi står
fortfarande på din sida och vi hjälper dig. Och den proffsiga vänskapen som man
skapar mellan varandra.”
Kuratorn berättar att då hon träffar elever med psykisk ohälsa så är ett alternativ att
kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Samtidigt säger hon att:
”…barnpsyk är ju någonting som många av dem är rädda för, - psykiskt sjuka, vi är
inte psykiskt sjuka /…/ och det är ju lite krångligt, ofta kan man inte söka till BUP
själv, utan att föräldrarna måste vara informerade och då hamnar man ju lite
grann i en återvändsgränd. Ska vi få tillstånd av föräldrarna att sonen eller dottern
ska gå dit, då vill ju föräldrarna ofta veta varför och så här. Så det är lite svårt,
ofta blir det ändå att det här blir ett ärende på socialtjänsten och då kommer ju
40
allting upp till ytan eftersom socialtjänsten måste informera föräldrarna. Då är det
lättare att ta vägen in på BUP sen.” Vidare säger hon också att: ”…kanske
socialtjänsten måste hjälpa, och då kan någon från socialtjänsten komma hit och
anonymt träffa den här eleven så att eleven får berätta sin problematik och
socialtjänsten kan säga att, ja det här och det här skulle vi kunna hjälpa dig med.
Så beroende på ärende, problematik, bråttom i ärendet eller inte, så kan man göra
lite olika saker.”
Företrädaren för frivilligorganisationen berättar att: ”Vi finns med just i stöd och
hjälp, ingen behandling, det kan vi inte erbjuda idag...” Vidare säger hon att:
”Tanken är att finnas till efter genomgången behandling, när vi väl har fått till den
här behandlingsmetodiken då, under det här året och i början av nästa år, en lång
behandling. Sen är tanken att eftervårdsbehandling också kommer att finnas i
början, första året med täta mellanrum, men andra året lite glesare för att klienten
ska ha kommit så pass långt med sig själv så att hon kan hantera livet utanför,
vardagen och kan använda sig av de verktyg som hon har fått med sig under
behandlingen. Men vi har räknat med att ha en uppföljning på sju år, två års
eftervård, men sen kommer vi att ha återträff en gång per år och kontakt under fem
år. På detta sätt kommer vi också kunna få fram hur det har gått och hur livet
fungerar.” Hon menar att: ”Det är jätteviktigt med behandlingsmöjligheter, att inte
sätta dem ute i skogen för vi tror inte på den modellen att alla behöver leva med
skydd resten av sitt liv. Utan vi tror att det finns möjlighet till att återvända och
kunna möta upp sitt förflutna och sin kultur med respekt. Kanske inte alla, vissa får
absolut leva i skydd resten av livet, men inte alla.” Hon menar att behandlingen ska
träda in efter att flickorna har varit på exempelvis skyddat boende eller
kvinnojourer.
5.6.1 Problem och hinder i arbetet
Majoriteten av informanterna har stött på problem och hinder i arbetet med
personer som utsatts för hedersrelaterat våld och också har någon form av psykisk
ohälsa och/eller utvecklat ett missbruk.
Socialsekreteraren tog upp att situationerna för de personer hon kommer i kontakt
med kan vara komplexa och att det därför också kan vara svårt att få den hjälp man
behöver, då man inte passar in i en viss målgrupp. När det gäller möjligheten att
placera på ett skyddat boende säger hon: ”Många gånger är det mer komplext än så
när en person söker hjälp. De tar unga, icke missbrukade kvinnor, utan barn. Och
många av dom som kommer hit kanske antingen har barn eller så har de något
missbruk /…/ Ett jättebra boende för dem det passar men för många passar det
inte.” Hon utryckte också att det fanns en svårighet i de fall där psykiatrin behövde
kontaktas: ”Sen har vi ju också stor problematik med tillgängligheten inom
psykiatrin, det gör tyvärr att det blir långa glapp. Speciellt om man har varit inne
på tvångsvård, att man kan få et tid inom två till tre månader och det kan ju vara en
evighet i det läget.” Angående kvinnor som är i behov av skydd säger hon att: ”Det
är jättesvårt att göra några akuta placeringar som blir bra. Det är många gånger
man kanske får sätta någon på hotell, vilket varken känns tryggt eller säkert.”
Även företrädaren för frivilligorganisationen menar att det är svårt att få adekvat
hjälp om man är utsatt för hedersrelaterat våld och även har annan problematik:
”…det finns ingen hjälp för flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och
också har utvecklat ett missbruk. Det finns råd och stöd, men man kommer inte så
långt med råd och stöd. Det är jätteviktigt att kunna landa, men det är jätteviktigt
41
att skapa behandlingsmetoder som fungerar.” Hon påpekar också dilemmat i att:
”Vissa är inte välkomna på skyddade boenden eller kvinnojourer, för när man har
utvecklat ett missbruk, så är man inte välkommen till kvinnojourer utan då får man
ta sig till missbruksenheten. Och där är det inte jättelätt att få någon behandling
eller att få sin röst hörd.” Hon har också upplevt att det ifrån kommuners sida inte
finns tillräckligt med engagemang eller vilja att lägga ner de resurser som krävs för
tjejer som är utsatta för hedersrelaterat våld och har annan problematik.
På det skyddade boendet tycker man det finns en svårighet i de fall där psykiatrin
behöver kontaktas: ”…det är väldigt svårt att komma in till psykiatrin över
huvudtaget /…/ man ska ju må väldigt dåligt. De är väldigt förtjusta i att säga att –
det här är sociala problem och ingenting vi kan göra någonting åt. Eller att det är
en normal krisreaktion. Och för mig kvittar det lite vad det beror på. Om här är en
människa som mår så pass dåligt, då borde man få den hjälpen. Sen kvittar det om
det är en krisreaktion eller om man har någon störning i sig själv.”
Kuratorn menar när det gäller samarbete med BUP att: ”Hade man fått önska så
vore det att barnpsyk skulle kunna komma till skolan eller till eleverna, istället för
att det är familjerna som ska ta sig till dem. Jag kan fortfarande tycka att barnpsyk
är rätt stelbent, och lite föråldrat ibland. Även om det finns ett antal kanonpersoner
som vi ofta jobbar väldigt nära är de fortfarande lite stelbenta med att man ska gå
dit och så där.” När kuratorn talar om de flickor som riskerar att giftas bort mot sin
vilja så lyfter hon frågan om vad som är skolans uppgift: ”…man kanske inte kan
gå in och avstyra ett bröllop helt, är det vår uppgift?” Något hon också säger är att:
”Jag kan se här inom skolan, vi försöker ju stötta eleverna till att bli starka och tro
på sig själva, att våga stå för sina egna tankar, åsikter och beslut. Och så, alla
eleverna bor tvärs över gatan och där ska man inte vara ensam och stark, utan där
är det ju familjen som gäller. Så det är ju ständiga konflikter. Sen här i skolan
prackar vi på dom – stå för vad du själv tycker, och så vidare. Men det får man inte
när man går tvärs över gatan. Så det är liksom två knäppa världar som familjen
finns i. ” När det gäller vad det får för konsekvenser för barnen säger kuratorn att:
”Jag tror att det för många elever känns förvirrande med olika budskap om samma
sak. Jag tror dock att flertalet elever hanterar det bra, och skiljer på dom två
världarna.” Kuratorn tycker också att det finns en svårighet i hur socialtjänstlagen
är utformad: ”Om jag tittar på svårigheterna så tänker jag en del utifrån
socialtjänstlagen, att den är den ramlag som den är, och att man har ganska så fria
tolkningar av lagen, kan jag tycka.” Hon säger att detta kan leda till att man inom
olika stadsdelar gör olika bedömningar: ”Det har hänt i misshandelsärenden att
[man säger att] – ja ja, det är ju en del av uppfostran. Nej det är det inte, man får
inte slå barn /…/ lite problem ser jag i att man tolkar lagen olika i olika stadsdelar,
vad man kan få för hjälp och stöd och när insatserna ska komma. Sen kan det ju
aldrig bli exakt lika, men ibland tycker jag att det är för stora tolkningar. Och just
kanske att man blir hemmablind på något sätt.” Hon tycker också det är viktigt att
jobba förebyggande och säger: ”…jag tror att man måste jobba mer med det
förebyggande arbetet. Både vi här inom skolan, men man måste också jobba med
föräldrarna, så att det inte blir det här glappet att i skolan säger vi så och sen går
man tvärs över gatan och så är det annorlunda. Att öppna upp och ha mer
diskussioner.”
5.6.2 Analys
Informanterna berättar om olika sätt att hantera psykisk ohälsa och ett eventuellt
missbruk. Majoriteten av informanterna talar om hur hanteringen handlar om att
42
stödja och lyssna på tjejerna. Om det finns behov av det tar man kontakt med
exempelvis psykiatrin, men annars försöker man hantera tjejens problematik inom
ramen för den egna verksamheten. En övervägande del av informanterna pratar om
att det är viktigt att lyssna på och fungera som ett stöd för tjejerna. Detta kan ses
som ett sätt att hjälpa och underlätta tjejernas krisbearbetning, något som enligt
Erikson gör det lättare att uppnå en stabil identitet. Den ”proffsiga vänskapen” som
en av informanterna talar om, och som kan pågå under en längre tid även efter det
att hotbilden mot tjejen inte är lika stark, tolkar vi som ett sätt att kompensera för en
del av den styrka och trygghet som det enligt Al-Baldawi (2003) innebär att tillhöra
ett kollektiv, och som tjejen har brutit med. En av informanterna berättar om hur
intentionen är att kunna erbjuda omfattande behandling med långvarig uppföljning.
Denna uppföljning, som enligt informanten ska sträcka sig under sju års tid, menar
vi kan ses som ett uttryck för hur stor betydelse familjen och kollektivet har för
individen och vilket tomrum det kan medföra när man bryter med detta.
Majoriteten av informanterna berättar om hinder de upplever i hanteringen av
tjejernas psykiska ohälsa och ett eventuellt missbruk. Något som flera tar upp är hur
kontakten med psykiatrin kan vara problematisk. Det nämns också att det är svårt
att hitta rätt hjälp för de tjejer där det finns psykisk ohälsa eller missbruk med i
bilden och att det råder brist på adekvat behandling. Kuratorn tar upp hur de
värderingar barnen lär sig i skolan inte stämmer överens med det barnen lär sig
hemma och att detta kan ses som att barnen lever i två olika världar. Även om hon
menar att de flesta hanterar det bra blir det för en del förvirrande. Detta kan förstås
med hjälp av det Bremer m fl (2006) säger om att en tonårings identitetsutveckling
kan bli mycket komplicerad när man i Sverige växer upp i en familj med
hederskulturella värderingar. De värderingar barnen enligt kuratorn lär sig i skolan
handlar om att vara stark, tro på sig själv och stå för egna tankar, åsikter och beslut.
I hemmet får barnen istället lära sig att det är familjen som går före en själv. De
förstnämnda värderingarna anser vi främst kan sägas återfinnas i den öppna
familjestilen, som präglas av en strävan efter jämlikhet och att individerna inom
familjen ska komma överens (a a), medan de värderingar som betonar kollektivet
och familjens betydelse kan härröras till den slutna familjestilen som vilar på
familjens traditionella auktoritet. Kuratorns resonemang menar vi kan ses som att
det uppstår någon slags krock mellan dessa familjestilars värderingar och att detta
är något som kan bli förvirrande för barnen i fråga.
Kuratorn tar upp att en problematik i arbetet kan vara att socialtjänstlagen är en
ramlag och därmed tillåter relativt fria tolkningar exempelvis avseende hur långt det
går innan man beslutar om insats samt vad det blir för typ av insats. Hon upplever
att detta kan se olika ut i olika stadsdelar där man i vissa stadsdelar erbjuder
betydligt mer hjälp och stöd än i andra. Hon talar också om att man kan utveckla en
hemmablindhet och därmed kan missa att se allvaret i en problematik. Detta menar
vi kan vara en komponent i hur den psykiska ohälsan och missbruket kan förstås, på
så sätt att den eventuellt kan existera utan att upptäckas och att man därmed inte får
någon hjälp att hantera det, vilket i sin tur kan leda till att det förvärras. Detta kan
också vara en del i förklaringen till att vissa har sett psykisk ohälsa och missbruk i
samband med utsattheten för hedersrelaterat våld och andra inte, då man kan ha
olika syn på vad som är ett missbruk eller vad som kan innefattas i psykisk ohälsa
och när hjälpen ska sättas in.
43
5.7 Fortsatt kontakt
De informanter vars verksamhet innefattar skyddat boende berättar om hur
kontakten med tjejerna kan se ut efter att de har flyttat. På det skyddade boendet
berättar man: ”…vi har ju uppföljningssamtal med en del utflyttade tjejer, så då
håller man ju kontakten lite grann och ser hur det går och det kan ju kännas lite
bra både för dom och för oss. För ibland går det ju så himla snabbt och då har vi
ju ingen aning om vad som händer efter det.” På frågan om vad som avgör om det
blir uppföljningssamtal säger de: ”Om hon vill. Det är ju ett erbjudande och
ingenting som vi pushar på. Det är likadant som med de här återträffarna som vi
har, det är helt frivilligt /…/ och när det gäller uppföljningssamtal på tu man hand
så beror det på vad tjejen har gått ut till. Om dom har flyttat hem till familjen igen
så kanske dom känner att det inte är lämpligt att ha fortsatt kontakt med oss. Det
kan också vara så att det finns en stödinsats i familjen, familjerådgivning på något
sätt. Och då blir det ju konstigt ifall vi kommer som en ytterligare insats där. Om
det inte är så att tjejen gärna vill fortsätta att träffas. Så att det blir väl väldigt
mycket på tjejernas villkor. Men vi försöker hålla det till ett visst antal gånger, så
att det inte blir för mycket, för att det är inte meningen att vi ska fortsätta vara
kontaktpersoner eller någonting av den sorten.” De säger också att: ”En del har ju
haft kontaktpersoner som bistånd via socialtjänsten. Men jag tror inte att man har
någon regelbunden kontakt sen, för det finns ju så mycket att göra ute på
stadsdelarna redan, alltså med akuta ärenden. Så då får man ju försöka hitta ett
nätverk själv och såklart söka hjälp om det händer något nytt så att säga. Men
någon långvarig kontakt tror jag inte att man har /…/ lite uppföljning har man ju
men längre stöd eller stödinsatser, det är inte automatiskt att det sätter in. Utan det
ska ju vara att det verkligen finns skäl för det, eller att man själv har bett om det.
Det är ju lite intrång i privatlivet annars, för där ska ju samhället backa. För man
ska ju på något sätt uppnå normalitet, eller vad man ska säga, och det normala är
ju inte att ha kontakt med socialtjänsten. Utan man ska ju ha sitt liv och bestämma
över det själv och så. Sen har ju vissa haft kontakt med psykiatri och kuratorer /…/
alla hittar ju sina egna lösningar också, ibland har man hittat en förening som man
känner att – här har jag funnit min plats lite grann. Det ser lite olika ut.” När det
gäller en eventuell utslussningsprocess innan tjejerna flyttar säger man: ”…
utslussning, det kan ju se lite olika ut, till exempel om tjejen skulle gå tillbaka till
familjen och känner att – jag provar att gå hem någon timme en dag och se hur det
känns, och sen kan man ju utöka det lite med att hon sover över. Det är verkligen
successivt, där kan man ju prata om processer. Det har ju hänt några gånger. Men
oftast blir det ju inte jättemycket till utslussning tyvärr. Det är ofta snabbt in och
snabbt ut.”
Socionomen inom frivilligorganisationen säger om den fortsatta kontakten: ”Även
när de flyttar ifrån oss så ska vi behålla kontakten och behålla det stödet som de får
ifrån oss /…/ det finns många som har kommit till oss som har fått väldigt mycket
stöd och hjälp och de har kunnat gå vidare i livet även med en ny identitet, även om
de fått en helt ny livsstil. Det är jätteviktigt om man ska behålla den positiva
förändringen hos dom att man fortsätter stödja dom.”
5.7.1 Analys
Här visas hur informanterna både har lite olika synsätt men också olika roller inom
ramen för sin verksamhet när det gäller hur den fortsatta kontakten ska se ut med
tjejerna. Socionomen betonar hur det är viktigt med att finnas till som ett fortsatt
stöd för tjejerna, något som också tas upp av företrädaren för frivilligorganisationen
i ett tidigare avsnitt. Från det skyddade boendet tar man upp hur det inte är tanken
44
att man ska fungera som någon långvarig kontakt efter att tjejerna har flyttat
därifrån.
5.8 Svårt att urskilja vad som är orsak och verkan
Flera av informanterna menar att det är svårt att utreda om den psykiska ohälsan
eller det eventuella missbruket har en koppling till att man är utsatt för
hedersrelaterat våld. Socialsekreteraren menar: ”…om det är orsak eller verkan,
just de två kopplingarna emellan. Det finns ju många som är utsatta för
hedersrelaterat våld, det finns många som är missbrukare, det finns många med
självskadebeteende, och ibland så har en och samma flera bitar. Sen så kan det ju
skifta i perioder också.” På det skyddade boendet säger man angående att tjejerna
mår psykiskt dåligt att: ”…om det har med just hedersproblematiken i familjer att
göra eller om det är tuff uppväxt och tonårstid, det är svårt att säga ju. Jag tror att
det är en normal reaktion för en person eller ett barn som vuxit upp under något
slags förtryck eller våld.” Kuratorn berättar när det gäller den
missbruksproblematik hon har sett i samband med hedersrelaterat våld att:
”…samtidigt är det svårt också, för i vissa kulturer är det ju helt normalt att man
sitter och tuggar khat tillsammans, men i Sverige hör man att det är en drog. Så vad
som kommer på grund av att man är i den situationen eller om man hade gjort det
ändå, är ibland svårt att säga.”
5.8.1 Analys
När det gäller huruvida informanterna har sett en koppling mellan utsattheten för
hedersrelaterat våld och utvecklandet av en psykisk ohälsa och/eller ett missbruk
samt hur denna i så fall kan förstås är en viktig del i resultatet att informanterna
tycker att det är svårt att urskilja vad som är orsak och verkan. Det är alltså svårt att
fastställa om den psykiska ohälsan eller missbruket kan härledas till att man är
utsatt för hedersrelaterat våld eller om det grundar sig i andra omständigheter. Detta
är något vi kommer att diskutera närmare i vår slutdiskussion.
6. SLUTDISKUSSION
I detta kapitel kommer vi att besvara våra frågeställningar och vårt syfte samt
diskutera resultatet. Vårt syfte med uppsatsen var att undersöka huruvida
socialarbetare i Malmö har sett en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat
våld och att utveckla psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik och belysa
hur det i så fall hanteras och kan förstås. Våra frågeställningar var:



Hur ser socialarbetare på en koppling mellan att vara utsatt för
hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en
missbruksproblematik? Är det något man har påträffat och hur hanteras det i
så fall?
Hur kan kopplingen förstås?
Om det inte är något man har påträffat, hur kan det förstås i förhållande till
45
dem som menar att det är en vanligt förekommande problematik?
När det gäller den första frågeställningen så menar alla informanter att tjejerna de
kommer i kontakt med som är utsatta för hedersrelaterat våld har mått psykiskt
dåligt på olika sätt. Detta har tagit sig i uttryck i exempelvis depressioner,
självskadebeteende, ångest och sömnproblem. Avseende utvecklandet av ett
missbruk är det tre av de sex informanterna som har påträffat detta. Hanteringen av
den psykiska ohälsan består främst av att man visar sitt stöd, lyssnar och har samtal.
I de fall det bedömdes som nödvändigt kontaktades psykiatri, sjukvård eller
socialtjänst. I de fall där missbruk hade upptäckts uttrycktes en svårighet i att hitta
adekvat hjälp. Detta bland annat då boenden för personer utsatta för hedersrelaterad
problematik inte tar emot personer med ett missbruk samt att det inom
missbrukarvården saknas relevant kunskap om hedersproblematik. En informant
berättade om hur en behandlingsmetod för personer med denna problematik är
under utveckling. Enligt en annan informant hade tjejerna med ett missbruk ingen
professionell kontakt där man fick hjälp med sin missbruksproblematik. När det
gäller kopplingen mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av
en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa tyckte flertalet av informanterna
att det var svårt att uttala sig om huruvida missbruket eller den psykiska ohälsan
kan härledas till att personen är utsatt för hedersrelaterat våld eller om den beror på
andra omständigheter.
Gällande hur kopplingen till psykisk ohälsa kan förstås uttryckte informanterna att
den situation tjejerna befinner sig i, dels förtrycket och våldet och dels en eventuell
brytning med familjen, påverkar det psykiska måendet på ett negativt sätt.
Informanterna har bland annat erfarit att tjejerna kontrolleras starkt när det gäller
beteende, sexualitet och livsstil och eventuellt bestraffas om de inte lever upp till de
krav och normer som finns från familjens sida vilket får konsekvenser för hur de
mår. Majoriteten av informanterna betonade hur en brytning med familjen är en
lång och svår process som ofta leder till känslor av ensamhet och övergivenhet. När
det gäller hur kopplingen till ett missbruk kan förstås menade de informanter som
hade sett detta att drogerna var ett sätt för tjejerna att fly från verkligheten, att de
använts i självmedicinerande syfte för att hantera psykisk ohälsa samt för att ta sig
igenom vardagen då man har tvingats inrätta sig efter familjens normer som
exempelvis kan innebära att gifta sig mot sin vilja. En informant menade att
missbruket också kan utvecklas i samband med den process det innebär att på grund
av hotbilden få ny identitet och flytta till en ny stad. Flera informanter menade
också att tiden efter att man har vistats på skyddat boende är viktig då tjejen
befinner sig i en svår situation, men att man i detta skede vanligen inte har någon
fortsatt kontakt med varken det skyddade boendet eller andra professionella aktörer.
Avseende hur man kan förstå om vissa har sett kopplingen och andra inte visade det
sig att alla informanter hade sett psykisk ohälsa hos tjejerna de kom i kontakt med,
även om man hade sett det i lite olika grad. De informanter som arbetade inom
verksamheter som hade skyddat boende verkade kunna uttala sig mer ingående om
tjejernas psykiska mående och hur det förändrades över tid. När det gäller
kopplingen till ett missbruk hade inte alla informanter sett denna. Detta kan förstås
med hjälp av flera olika aspekter. Dels tog man på de skyddade boendena inte emot
tjejer med en missbruksproblematik och man hade inte heller alltid kontakt med
tjejerna när de flyttade och kunde därför inte uttala sig om hur deras situation
utvecklades. Och dels kan det finnas en skam i att söka hjälp, både för familjen och
tjejen i fråga, och det kan vara en anledning till att tjejen aldrig kommer till
46
myndigheters eller organisationers kännedom. Det är också så att våra informanter
har olika roller och funktioner i förhållande till de utsatta tjejerna. De kommer i
kontakt med tjejer i olika åldrar och situationer och kontakten ser ut på olika sätt.
Detta innebär troligen att vissa har större möjlighet att upptäcka ett missbruk än
andra, men också att det för vissa informanters målgrupp inte är troligt att man
utvecklar ett missbruk, exempelvis på grund av att tjejerna är så pass unga. En del
informanter tog upp hur tjejerna kommer från en sluten miljö och att de inte kan se
hur tjejen inom ramen för denna skulle kunna utveckla ett missbruk. En informant
menade att kopplingen till missbruk är något som ligger dolt och att den är svår att
upptäcka eftersom det inte finns någon statistik eller uppgifter på att den faktiskt
existerar. Hon menade vidare att man inom framförallt missbrukarvården inte ser
sambanden mellan det hedersrelaterade och missbruket. En annan aspekt är att
missbruket kanske inte är så vanligt bland de här tjejerna och att det därför inte är
något som informanterna har träffat på.
I vår analys utgick vi från våra teoretiska utgångspunkter, som var forskning om
våldsutsatta barn samt teorier om patriarkala familjestrukturer och
identitetsutveckling. Utifrån dessa kan man förstå kopplingen genom de negativa
konsekvenser det får för ett barn eller en ungdom att vara utsatt för våld eller att
växa upp i en våldsmiljö och att det i förlängningen kan leda till utvecklandet av
annan problematik. Detta ger dock inte en tillräcklig förståelse av varför kopplingen
kan existera. Andra aspekter är att många av tjejerna växer upp i en patriarkal
familjestruktur som domineras av en dold eller sluten familjestil. Tjejen befinner
sig här längst ner i hierarkin och måste anpassa och rätta sig efter familjens
överhuvud och normer. Det familjesammanhang som tjejerna kommer från kan
samtidigt innebära en stabil och trygg miljö för individen att existera i där
kollektivet har stor betydelse. Sammantaget verkar denna situation ha en negativ
inverkan på tjejens psykiska mående och verkar enligt vår analys kunna förstås som
att tjejens känsla av en stabil identitet påverkas på ett negativt sätt. Om tjejen väljer
att bryta med familjen medför det ytterligare negativa konsekvenser för det
psykiska måendet. Känslor av ensamhet och övergivenhet dyker upp i samband
med den kontrast det blir från att ha levt i ett sammanhang där kollektivet är viktigt
till att vara utanför denna gemenskap. Vår analys visar också att viktiga aspekter i
ungdomars identitetsutveckling påverkas negativt av att vara utsatta för
hedersrelaterat våld samt den psykiska påfrestning det kan innebära att bryta med
familjen. I detta sammanhang verkar det förekomma att ett missbruk utvecklas.
De teoretiska utgångspunkter vi valde att utgå från har påverkat hur vi har sett på
och tolkat vårt resultat. Vi tycker överlag att våra teoretiska utgångspunkter har
hjälpt oss i besvarandet av vårt syfte och våra frågeställningar. Samtidigt upplevde
vi en viss begränsning i hur användbara de var när det gällde att analysera delar av
resultatet som handlade om organisatoriska aspekter. Utgångspunkten i teorier om
identitetsutveckling har gjort att vi har fokuserat mycket på frågor om identitet i vår
analys, där man med andra teoretiska utgångspunkter förmodligen hade kunnat se
andra vinklar av den koppling vi har undersökt. De teorier vi utgick från om
identitetsutveckling i en hederskontext berör framför allt ungdomsåren.
Informanterna kom i kontakt med tjejer i olika åldrar, och inte bara ungdomar, men
majoriteten av verksamheterna vände sig om inte bara så åtminstone delvis till
ungdomar. Identitetsutveckling är dessutom någonting som pågår hela livet, varför
vi tyckte att den teoretiska utgångspunkten var fördelaktig. Även kunskap och
teorier som fokuserar mer på frågor om missbruk hade kunnat vara av värde för
ytterligare förståelse av kopplingen. Någon form av organisationsteori tror vi hade
47
kunnat få in ett mer strukturellt perspektiv där även samhällsaspekter när det gäller
kopplingen hade kunnat belysas. Eftersom vi bland annat ville undersöka hur
kopplingen kan förstås tyckte vi ändå att det var mest relevant med teorier som
kunde hjälpa oss att förstå tjejernas situation, hur deras familjesituation kan se ut
och hur den påverkar dem. Med hjälp av teorier om identitetsutveckling kunde vi
delvis förstå hur kopplingen kan uppkomma och hur den kan ha sin grund i hur
tjejernas identitetsutveckling påverkas av den situation de befinner sig i.
Något som vi tycker är viktigt att lyfta fram och som även våra informanter har
tagit upp när det gäller kopplingen vi har undersökt är att det är svårt att fastställa
varför någon lider av psykisk ohälsa eller utvecklar ett missbruk. Det är troligen en
mängd olika orsaker och individuella faktorer som spelar in. Det är således svårt att
på ett allmänt plan tala om att kopplingen existerar, inte minst med tanke på att vi
har gjort få intervjuer. Samtidigt talar alla informanter om att de har sett en psykisk
ohälsa och hälften av dem har även sett en missbruksproblematik hos tjejer utsatta
för hedersrelaterat våld. Därför tror vi att det är viktigt att man är öppen för att se
att denna koppling kan existera, inte minst för att kunna utforma det sociala arbetet
på ett sådant sätt att man kan få tillgång till rätt hjälp. Det behövs troligen även mer
forskning kring denna koppling för att se dess utbredning och utveckla den hjälp
som finns idag.
En intressant aspekt är att ett antal socialarbetare som vi i början kontaktade för att
fråga om de ville ställa upp på intervju inte ansåg sig ha kunskap om eller komma i
kontakt med den koppling vi ville undersöka, och då framförallt kopplingen till
missbruk. Detta kan dels förstås som att den inte är så utbredd, men det kan också
tänkas bekräfta att det är en dold problematik som är svår att upptäcka, bland annat
eftersom det är förknippat med mycket skam för tjejerna och familjerna det rör att
söka hjälp. Dessutom kan man tänka sig att det är svårt att se att kopplingen kan
finnas om man inte har någon kunskap om den.
Ett framträdande resultat var vilken komplex process det är för tjejerna att bryta
med familjen. Det var också vanligt att inte ha någon fortsatt hjälp eller stödkontakt
efter vistelse på skyddat boende. I detta skede verkade ett stort ansvar läggas över
på den enskilde individen avseende vidare stöd eller hjälp. Eftersom detta verkar
vara en kritisk fas där man ofta mår psykiskt dåligt och är i behov av stöd tycker vi
att det verkar behövas fler insatser som på ett bättre sätt fångar upp tjejerna. Om
hjälpen är beroende av att man själv är stark nog att kräva den frågar vi oss om den
”enklaste” lösningen blir att gå tillbaka till familjen. Vi menar inte att detta i alla
fall behöver vara negativt men tror att det är viktigt att tjejen känner att det finns ett
verkligt alternativ till att återvända till familjen om det är något som hon egentligen
inte vill. Många av tjejerna är unga, och en del är fortfarande barn. Att ta ett beslut
om huruvida man ska bryta med familjen verkar i våra ögon vara ett mycket stort
beslut att fatta som kräver att man känner att man har tillräckligt stöd runtomkring
sig.
Många av tjejerna befinner sig, som vårt resultat visar, i en situation där de mår
psykiskt dåligt. Att de av olika anledningar, till exempel skam eller rädsla, inte
söker hjälp har sannolikt ytterligare en negativ inverkan på deras psykiska mående.
Vi frågar oss därför hur de tjejer mår som inte tar steget att söka hjälp och hur deras
situation utvecklas vidare. Men också dem som faktiskt bryter med familjen och
möter svårigheterna med att bygga upp ett nytt liv. Förvärras den psykiska ohälsan
ytterligare, med droger som ett sätt för dem att hantera sin situation?
48
7. REFERENSER
Al-Baldawi, R (2003) Migration och familjestruktur. I: Ahmadi, N (Red) Ungdom,
kulturmöten, identitet. Stockholm: Liber i samarbete med Statens
institutionsstyrelse, s 106-138.
Björktomta, S-B (2007) Unga kvinnor, frihet och heder. Stockholm:
Sköndalsinstitutets forskningsavdelning.
Bremer, S, Brendler-Lindqvist, M & Wrangsjö, B (2006) Ungdomar och
hedersrelaterat våld. Om transkulturellt behandlingsarbete. Författarna och Rädda
Barnen.
Cinthio, H (2005) Om oskuld, heder och giftermål i Barnens Hjälptelefon hos BRIS
och BRIS-mejlen. I: Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori
och praktik. Stiftelsen Allmänna Barnhuset, s 21-25.
De los Reyes, P (2003) Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld, hot och
kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Norrköping: Integrationsverket.
Denscombe, M (2000) Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt
inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Denscombe, M (2004) Forskningens grundregler. Samhällsforskarens handbok i
tio punkter. Lund: Studentlitteratur.
Douki, S, Ben Zineb, S, Nacef, F & Halbreich, U (2007) Women´s health in the
Muslim world: Cultural, religious, and social issues. Journal of Affective Disorders,
Vol 102, Issues 1-3, s 177-189.
Elden, Å (2003) Heder på liv och död. Våldsamma berättelser om rykten, oskuld
och heder. Uppsala: Uppsala universitet.
Erikson, E H (1968) Ungdomens identitetskriser. Stockholm: Natur och Kultur.
Frisén, A & Hwang, P (2006) Ungdomar och identitet. Stockholm: Natur och
Kultur.
Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning
(1990) Vetenskapsrådet.
Hagberg, M (2009) “Friheten” leder ofta till droger. Dagens Nyheter, 2009-03-17.
http://www.dn.se/insidan/friheten-leder-ofta-till-droger-1.802633
Hindberg, B (2006) Sårbara barn: att vara liten, misshandlad och försummad.
Stockholm: Gothia.
Håkansson, A (2008) Den psykiska ohälsan hos utsatta för hedersförtryck är stor.
Socionomen, 5, s 30-33.
49
Integrationsverket, (2007) Förtryckta flickor i patriarkala miljöer. Insatser mot
”hedersrelaterat våld” i tre länder. Norrköping: Integrationsverket.
Johnsdotter, S (2008) Kulturella aspekter av psykisk ohälsa. I: Östman, M (Red)
Migration och psykisk ohälsa. FoU Rapport 2008:3. Malmö: Malmö Högskola, s
123-164.
Johnsson-Latham, G (2005) Patriarkalt våld som hot mot mänsklig säkerhet - en
kartläggning av åtgärder mot patriarkalt våld och förtryck, särskilt i hederns namn,
mot kvinnor och homo- och bisexuella samt transpersoner. Stockholm:
Regeringskansliet.
Polisi, S & Dyberg, E (2005) ”En ärbar man och en kvinna av heder - om att leva i
hederstänkande familjer.” C-uppsats, enheten Hälsa och samhälle, Malmö
Högskola.
Reddy, R (2008) Gender, Culture and the Law: Approaches to ’Honour Crimes’ in
the UK. Feminist Legal Studies, 16, s 305-321.
Kurkiala, M (2005) I varje trumslag jordens puls. Stockholm: Ordfront förlag.
Rosengren, K-E & Arvidson, P (2002) Sociologisk metodik. Malmö: Liber AB.
Schlytter, A (2004) Rätten att själv få välja: arrangerade äktenskap, kön och socialt
arbete. Lund: Studentlitteratur.
Schlytter, A & Linell, H (2008) Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext: en
studie av omhändertagna flickor. Forskningsrapport 2008:2. Stockholm: FoUNordväst – Forsknings- och utvecklingsenheten för socialtjänstens individ- och
familjeomsorg i nordvästra Stockholm.
Schlytter, A, Högdin, S, Ghadimi, M, Backlund & Å, Rexvid, D (2009)
Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms Stad. Stockholm: Stockholms
universitet.
Socialstyrelsen (2007) Frihet och ansvar. En undersökning om gymnasieungdomars
upplevda frihet att själva bestämma över sina liv. (Artikelnr 2007-131-27).
Starrin, B & Renck, B (1996) Den kvalitativa intervjun. I: Svensson, P-G & Starrin,
B (Red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur, s 52-78.
Svensson, P-G (1996) Förståelse, trovärdighet eller validitet? I Svensson, P-G &
Starrin, B (Red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur, s
209-227.
Wikan, U (2004) En fråga om heder. Stockholm: Ordfront förlag.
Organisationen ”Tänk Om!:s” hemsida: www.tankom.net
Statens Folkhälsoinstituts hemsida:
http://www.fhi.nu/sv/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Psykisk-ohalsa--50
avgransning-/ hämtad 2009-03-30.
51
BILAGOR
Intervjuguide 1
Intervjufrågor socialsekreteraren
1) Skulle du vilja berätta om dina arbetsuppgifter?
2) Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld?
3) Skulle du vilja berätta om hur du i ditt arbete kan komma i kontakt med
personer som du misstänker eller vet är utsatta för hedersrelaterat våld och
förtryck?
4) Vad kan anledningen vara till att du kommer i kontakt med dessa personer?
5) Hur vanligt är det att du kommer i kontakt med personer som är utsatta för
hedersrelaterat våld eller förtryck?
6) Hur kan dessa personers problematik se ut?
7) Har ni några allmänna riktlinjer för hur ni hanterar denna problematik?
8) Har du varit i kontakt med personer som är eller har varit utsatta för
hedersrelaterat våld och förtryck som också har haft annan problematik?
Skulle du i så fall vilja beskriva sådana situationer?
9) Har denna andra problematik någon gång handlat om missbruk eller psykisk
ohälsa, såsom ångest, depression och självskadebeteende?
10) Vet du om andra på din arbetsplats har kommit i kontakt med personer som
har varit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck som har utvecklat en
missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa?
11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor?
Intervjuguide 2
Intervjufrågor till frivilligorganisationen ”Tänk Om!”
1) Skulle du vilja berätta om Tänk Om?
2) Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld?
3) Hur kom det sig att ni startade organisationen?
4) Hur många tjejer/kvinnor har ni kommit i kontakt med?
5) Kommer ni i kontakt med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och
även utvecklar en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa (t ex ångest,
depression, självskadebeteende)?
6) Hur vanligt anser ni i så fall att detta är?
7) I vilka situationer ser ni i så fall att detta förekommer?
8) Vänder ni er endast till tjejer/kvinnor eller även till pojkar/män? Hur kommer
det sig i så fall?
9) Hur jobbar ni?
10) Vad har ni för syn på den hjälp som finns att få för tjejer/kvinnor som är
utsatta för hedersrelaterat våld och har en missbruksproblematik och/eller
psykisk ohälsa?
11) Vad anser ni är viktigt i arbetet med tjejer/kvinnor som är utsatta för
hedersrelaterat våld och har en missbruksproblematik och/eller psykisk
ohälsa?
12) Ni skriver på er hemsida att mörkertalet är stort när det gäller den
52
problematik ni inriktar er på. Vet ni om det finns några undersökningar eller
kartläggningar angående detta?
13) Kan vi återkomma om vi har fler frågor?
Intervjuguide 3
Intervjufrågor till det skyddade boendet
1) Skulle ni vilja berätta om era arbetsuppgifter?
2) Vad lägger ni i begreppet hedersrelaterat våld?
3) Skulle ni vilja beskriva hur det kan gå till när en person kommer till er? Hur
kan personens problematik se ut?
4) Vad ser ni att flickor som kommer hit är i behov av för stöd, förutom
skyddsbehovet?
5) Hur brukar beläggningen se ut hos er?
6) Hur länge brukar man bo hos er?
7) Hur ser utslussningsprocessen ut?
8) Har ni fortsatt kontakt med flickorna efter att de har flyttat ifrån er? Hur ser
denna kontakt i så fall ut?
9) Har ni sett att psykisk ohälsa såsom ångest, depression och
självskadebeteende är något som förekommer bland flickorna som kommer
till er? Hur hanteras det i så fall?
10) Har ni sett att de flickor som kommer till er har haft eller har utvecklat en
missbruksproblematik där man använt tabletter, alkohol eller droger (t ex i
självmedicinerande syfte)?
11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor?
Intervjuguide 4
Intervjufrågor till frivilligorganisationen
Skulle du vilja berätta om organisationen och om hur ni jobbar?
Vad har du för arbetsuppgifter?
Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld?
Hur ser problematiken ut för de personer ni kommer i kontakt med?
Hur kommer man i kontakt med er och hur länge brukar kontakten vara?
Hur många personer har ni kommit i kontakt med hittills?
Vad anser du är viktigt i arbetet med personer som är utsatta för
hedersrelaterat våld?
8) Har ni sett att de personer som kontaktar er på grund av utsatthet för
hedersrelaterat våld även har annan problematik? Skulle du i så fall vilja
beskriva sådana situationer?
9) Har denna andra problematik någon gång handlat om psykisk ohälsa, såsom
ångest, depressioner och självskadebeteende? Hur hanteras detta i så fall?
10) Har ni sett att de personer som kontaktar er på grund av utsatthet för
hedersrelaterat våld även har haft eller har utvecklat en
missbruksproblematik, där man använt tabletter, alkohol eller droger (t ex i
självmedicinerande syfte)? Hur hanteras detta i så fall?
11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor?
1)
2)
3)
4)
5)
6)
7)
53
Intervjuguide 5
Intervjufrågor till kuratorn
1) Skulle du vilja berätta om dina arbetsuppgifter?
2) Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld?
3) Hur kommer du i kontakt med personer som du vet eller misstänker är
utsatta för hedersrelaterat våld? Hur ofta händer detta?
4) Hur ser dessa personers problematik ut?
5) Hur jobbar du med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och hur
länge brukar ni ha kontakt?
6) Vad anser du att de personer som du kommer i kontakt med, som är utsatta
för hedersrelaterat våld, är i behov av för stöd och hjälp?
7) Hur bedömer du att deras psykiska hälsa ser ut?
8) Om du upplever att dessa personer mår psykiskt dåligt, hur hanteras detta i
så fall?
9) Har du sett att personer som är utsatta för hedersrelaterat våld också har
använt alkohol, droger eller tabletter (t ex i självmedicinerande syfte)? Har
det någon gång rört sig om ett missbruk? Hur hanteras detta i så fall?
10) Hur ser du på möjligheten för personer som är utsatta för hedersrelaterat
våld och även har psykisk ohälsa och/eller utvecklat en
missbruksproblematik att få den hjälp de behöver?
11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor?
54