PDF sample

APPIANUS
ROMS KRIG MED
KARTHAGO OCH HANNIBAL
Översättning från grekiskan
med inledning och kommentar av
INGEMAR LAGERSTRÖM
NORSTEDTS
Utgiven med bidrag från:
Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur
Prins Carl Gustafs stiftelse
Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare
Gunvor och Josef Anérs stiftelse
Sven och Dagmar Saléns stiftelse
Norstedts
Besöksadress: Tryckerigatan 4
Box 2052
103 12 Stockholm
www.norstedts.se
Norstedts ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB,
grundad 1823
© 2012 Ingemar Lagerström
och Norstedts, Stockholm
Omslag: Carl Åkesson
Kartor: Stig Söderlind
E-boksproduktion: Elib AB 2012
ISBN E-BOK 978-91-1-304099-8
ISBN TRYCKT UTGÅVA 978-91-1-303910-7
FÖRORD
Av greken Appianus tjugofyra böcker om romarrikets historia har knappt hälften bevarats till våra
dagar, helt eller endast i fragment. Medan han översatts till flera moderna språk, bland annat engelska,
tyska och franska, har ingen översättning till svenska av hans verk utkommit, kanske för att han råkat
hamna i skuggan av de mer kända historikerna, främst Livius och Polybius. På så sätt har han förblivit
tämligen okänd för de flesta, utom för en akademisk minoritet.
Den volym som här presenteras innehåller bok sju och åtta. Det betyder att läsaren får en
lätthanterlig bok med Appianus levande och medryckande skildring av de mest spännande och
spektakulära skedena av Roms krig med Karthago, från Hannibals infall i Italien år 218 f.Kr. fram till
den berömda förstörelsen av Karthago 146 f.Kr.
Linköping i november 2011
Ingemar Lagerström
INLEDNING
Appianus och hans verk
Appianus – låt oss använda hans latinska namnform – föddes omkring år 95 e.Kr. i den berömda
lärdomsstaden Alexandria i Egypten, ett område som varit romersk provins alltsedan slaget vid
Actium 31 f.Kr. Det var nästan 250 år efter Karthagos förstörelse år 146 f.Kr., den händelse han så
levande skildrar. Staden Alexandria hade grundats av Alexander den store och var alltjämt ett av
tidens främsta centra för bildning och vetenskap.
När Appianus kom till världen tillhörde de för oss så kända kejsarnamnen Augustus, Tiberius,
Caligula, Claudius och Nero (död 68 e.Kr.) redan historien. År 69 var det stormiga ”trekejsaråret”. De
därefter följande kejsarna, Vespasianus och dennes son Titus, hade även de hunnit gå hädan. Men
Titus bror, Domitianus, innehade kejsartronen 81–96, och möjligen var det under hans regeringstid
som Appianus kom till världen. I annat fall bör det ha varit under kejsar Nerva (96–98). Det är värt att
notera att Appianus ungdomstid således inföll under en tid då romarriket, efter sekler av
erövringskrig, var större och mäktigare än någonsin.
Runt tjugo år gammal bör han ha upplevt det judiska upproret i Egypten år 116 e.Kr., medan
Trajanus ännu var kejsare.
Bland det som bevarats till våra dagar av hans skrifter finns även hans Förord (prooímion), ett
tiotal sidor i vilka han bland annat redogör för romarrikets utsträckning, samt förklarar hur han valt att
fördela det mycket omfattande historiska stoffet på de olika böckerna. I slutet av förordet finns några
rader om honom själv, vilka i översättning lyder:
”Vem jag, som har författat detta verk, är, vet många, ty det har jag redan talat om. Men för att
uttrycka mig tydligare, så är jag Appianus från Alexandria, en man som innehaft en hög ställning i
mitt fädernesland, samt i Rom varit advokat i kejsarnas tjänst, ända tills de ansåg mig värdig att bli
deras prokurator.”
Appianus skriver ju på grekiska, men man har antagit att han med det som här har översatts med
”advokat” menar latinets advocatus fisci, ”advokat för skattkammaren”. En prokurator (lat.
procurator) var förvaltare, föreståndare, för någon institution, och tjänsten förutsatte romerskt
medborgarskap.
För snart tvåhundra år sedan upptäcktes en del brev som Appianus vän Fronto skrivit till kejsar
Antoninus Pius (138–161). Där ber han kejsaren att utse Appianus till procurator, inte för lönens
skull, utan för ärans skull, emedan hans vän var en hederlig och rättrådig man.
Vid kejsarens trontillträde var Appianus således drygt fyrtio år. Och av det redan nämnda förordet
framgår det att Appianus åtminstone påbörjat sitt historiska verk vid mitten av kejsar Antoninus Pius
regering.
Låt oss ännu en stund stanna vid Appianus förord. Där utbrister han i förundran över hur romarna
alltid målmedvetet och under stora umbäranden och uppoffringar tillkämpat sig en dittills aldrig
skådad maktposition i världen. Han erinrar om hur staden Rom förskönats alltsedan kejsartidens
början, hur statens inkomster ökat och hur tider av fred och säkerhet skapat välfärd och blomstring.
Inget annat välde kan mäta sig med Rom i fråga om ålder och storlek, säger Appianus vidare.
Grekerna försvarade sig visserligen framgångsrikt mot perserna, och Athéns, Spartas och Thebes
kampvilja var berömvärd. Men deras kamp gick ut på att försvara sin frihet, eller var en följd av några
grekiska städers rivalitet. Vid intet tillfälle gjordes några nämnvärda erövringar utanför Grekland
självt.
Om Asien säger han: ”Asien kan i fråga om bedrifter och tapperhet inte jämföras ens med Europas
minsta länder – till följd av de asiatiska folkens veklighet och feghet, en sak som föreliggande skrift
kommer att visa. De asiatiska folk som romarna i dag härskar över underkuvades i ett fåtal strider,
trots att Makedonien stod på deras sida. Erövringarna i Afrika och Europa däremot kostade romarna
stora ansträngningar.”
Om Assyrien, Medien och Persien säger han att inte ens deras sammanlagda ålder uppgår till de
niohundra år som Rom funnits till. Alexander den stores välde, fortsätter han, var helt lysande i fråga
om rikets storlek och militära resurser, och den snabba takt varmed erövringarna gjorts. Och det kunde
ha gällt som det största av alla tiders välden, om inte dess korta livstid fått det att likna ett vackert
stjärnfall på himlen.
Det är svårt att undgå intrycket att Appianus är stolt över att vara romare, och är en stor beundrare
av det mäktiga Rom. I den andan beslutar han sig för att skriva romarrikets historia.
Photios, patriarken i Konstantinopel (800-talet e.Kr.) säger i sin förteckning över litterära verk som
bevarats till hans tid att det fanns tjugofyra böcker av Appianus. Av dessa finns i dag elva bevarade i
så gott som komplett skick, nämligen Krigen i Spanien (bok 6), Hannibalkrigen (bok 7), Afrikanska
krigen (bok 8 del 1), Illyriska krigen (bok 10), Syriska krigen (bok 11) och Krigen med Mithridates
(bok 12), samt fem böcker om inbördeskrigen.
Av några andra böcker, bland annat en om Roms kungatid, finns endast fragment bevarade.
Om en ”bok” beräknas omfatta i genomsnitt 75 till 100 sidor i en modern volym bör Appianus verk
ursprungligen ha omfattat ca 2 000 sidor.
Appianus framställer inte det historiska skeendet efter annalistiska principer (i tidsföljd), utan ”kat
´éthnos”, det vill säga han berättar vad som ägt rum i olika områden. För de tre puniska krigen, det vill
säga krigen med Karthago, betyder detta följande:
I BOK 5 (Om Sicilien), av vilken endast några få sidor bevarats redogjordes en gång för första
puniska kriget (år 264–241).
I BOK 6 (Krigen i Spanien), kap. 8–13, behandlas förspelet till andra puniska kriget (år 218–201),
det vill säga Hannibals erövring av saguntum och övergången av gränsfloden Ebro fram till tåget över
Pyrenéerna.
I BOK 7 (Hannibalkrigen) kommer först, kap. 1–3, en sammanfattning av det för puniska krigen
relevanta i början av bok 6. Därefter följer en redogörelse för Hannibals övergång av Alperna och hans
härjningar i Italien under sexton år, tills han kallas hem till Karthago i Nordafrika och han därför
lämnar Italien 203 f.Kr.
I BOK 8 (Afrikanska krigen), del 1, får vi först en kort återblick i kap. 1–6. Därefter behandlas, i kap.
7–66, händelserna fram till slaget vid Zama år 202 och fredsfördraget följande år, då andra puniska
kriget slutade. Efter en framställning i kap. 67–73 av viktiga händelser i Afrika mellan andra och
tredje kriget behandlas i kap. 74–136 det tredje kriget fram till dess slut, det vill säga Karthagos
förstörelse år 146 f.Kr. Resten av bok 8 finns endast kvar i fragment.
Om datering av olika händelser säger Appianus i sitt förord att han inte tycker det är nödvändigt att
ange tidpunkt ”för allting”, men att han kommer att meddela tidpunkten för de viktigaste händelserna.
Problemet med försummade tidsangivelser är för övrigt vanligt hos antikens historiker. När en
författare sviker på den punken kan vi dock ofta få uppgift om tidpunkten från andra historiska verk.
Det viktiga och spektakulära skede i romersk historia som kampen mot Karthago utgör har
behandlats av många antika historiker, både på grekiska och latin. Detta faktum påminner starkt om
situationen i dag när det kommer ut det ena verket efter det andra om våra dagars krig och konflikter,
detaljerat eller mer översiktligt, alltefter författarens förmåga och intresse. En händelse försummas
medan en annan framhävs, osv. I ett avseende skiljer sig dock antikens historieskrivning från den
moderna: gränsen mellan historia som vetenskap och skönlitteratur är inte så skarp som i våra dagar.
Där källuppgifter saknades kunde man fylla ut med kloka gissningar. Alltsedan den grekiske
historikern Thukydides från 400-talet f.Kr., som behandlade kampen mellan Sparta och Athén, var det
dessutom vanligt att man prydde ett historiskt verk med tal av fältherrar och andra viktiga personer.
Särskilt i Appianus avsnitt om Karthagos förstörelse är sådana tal både många och långa. Och läsaren
finner kanske att författaren framför allt där visar sin stilistiska förmåga.
Ett kärt ämne för forskningen brukar vara de källor som en antik författare utnyttjat. Appianus
nämner på olika ställen i sitt omfattande verk namn som Polybius, Hieronymus, Caesar, Augustus och
Asinius Pollio, och på sådant sätt att man kan förmoda att han använt sig av deras historiska verk.
Andra, exempelvis Fabius Pictor, talar han om, men utan att det framgår om han utnyttjat dem eller
inte. Det är även värt att notera att han inte nämner de kända historikerna Livius, Sallustius och
Diodorus. Klart torde det dock vara att han även för de två böcker som ingår i vår volym, bok 7 och 8,
hämtat stoff från historiker som behandlat denna tid.
Bland det som kritiserats hos Appianus kan nämnas att hans framställning är ”ojämn”. Han förbigår
till exempel år 214 med tystnad, medan andra tidsavsnitt kanske fått för stor uppmärksamhet,
proportionellt sett. Den sparsamma dateringen, som redan berörts, är en annan svaghet, liksom den
brist på exakthet i fråga om fakta som någon gång kan konstateras.
Till Appianus förtjänster kan räknas att han i regel berättar på ett lättfattligt och medryckande sätt,
utan de språkliga krusiduller och den tunga och otympliga stil som finns hos många andra historiker.
Appianus text om de puniska krigen som här presenteras (bok 7 och 8) har dessutom den stora
förtjänsten att den innehåller den mest detaljerade skildringen av det tredje puniska kriget som
bevarats till våra dagar. Det är framför allt i sin framställning av detta slutskede i den långdragna
konflikten mellan Rom och Karthago som Appianus visar sin förmåga både som historiker och stilist.
OM DENNA ÖVERSÄTTNING
Översättningen motsvarar för bok 7 främst den grekiska texten i Appien, Histoire romaine , Tome III,
Livre VII, Texte établi et traduit par Danièle Gaillard, 1998, samt för bok 8: Appien, Histoire romaine,
Tome IV, Livre VIII, Texte établi et traduit par Paul Goukowsky & Serge Lancel, 2002.
I personnamn och geografiska namn har, för överensstämmelse med Nationalencyklopedin och
traditionen, i ett par fall den grekiska formen bibehållits, med ändelsen –os (motsvarande latinets –us)
och k-ljudet stavat med k (Asklépios, Hamílkar Bárkas, Rhódos, Samothráke).
De flesta namn har således fått den latinska formen (Andríscus, Apóllo, Hánnibal, Hánno, Epírus, i
stället för grekiskans Andrískos, Apóllon, Hanníbas, Hánnon, Épeiros). För uttalet av latinska ord
gäller: c uttalades i tidigt latin alltid som k, och så kan vi ännu uttala det. Man kan även följa det
senare latinet och uttala c som svenskt s före -ae, -e, -i och -y (Cae´sar, céntum, Cínna, Cýrus); u
uttalades i latinet som kort eller långt svenskt o i on t , ok (Marcus , Útica), men i dag uttalar vi
svenskar det gärna som svenskt u; ae och oe uttalades en gång som ai och oi, men i dag lämpligen som
svenskt ä (Caesar) och e.
Ph, th och ch i både grekiska och latinska ord uttalas lämpligen som vanligt svenskt f, t och k.
Geografiska namn och personnamn, har i regel fått den moderna svenska formen, om en sådan finns
och normalt används (Afrika, Italien, Etrurien, Korinth, Rom, Krösus, i stället för latinets África,
Itália, Etrúria, Corínthus, Róma, Croe´sus). I kommentaren ges det latinska namnet i regel inom
parentes.
I kommentaren har de flesta namn, både geografiska namn och personnamn, försetts med
accenttecken, oavsett om namnet har den grekiska eller latinska formen, eller är en ”etablerad” svensk
namnform (Asklépios). Accenten har dock ej utsatts vid personnamn på –ius, emedan tryckaccenten
regelbundet ligger på stavelsen före (Manílius, Cornélius).
Asteriskerna i texten hänvisar till den alfabetiska ordlistan, som förklarar begrepp och förhållanden
som praetor, riddare, senaten, gudarna. Asterisken finns normalt endast första gången ordet uppträder
i en av de två böckerna.
Notsiffrorna hänvisar till kommentaren som ger korta förklaringar.
Inledningen, kommentaren och ordlistan är inte avsedd att tillföra vetenskapen några nya fakta eller
synpunkter, utan är endast tänkt som hjälp för den som inte är fackman i ämnet.
Vid utarbetandet av kommentaren har bland annat de ovannämnda franska volymerna samt Serge
Lancel, Carthage, 1995 varit till hjälp och inspiration.
KARTHAGO OCH DE PUNISKA KRIGEN
Karthago, i dagens Tunisien, grundades enligt modern uppfattning på 800-talet f.Kr. av den feniciska
staden Tyros. Med sitt strategiska läge nära det moderna Tunis blev denna så kallade handelsfaktori
snart den viktigaste av de kolonier som fenicierna grundade i södra Spanien och Nordafrika.
Feniciska kolonier hade även anlagts på Korsika, Sardinien och Siciliens sydvästspets. Då
Karthagos fältherre Hamilkar 480 f.Kr. försökte utvidga karthagernas område på Sicilien led han ett
förkrossande nederlag i striden mot den grekiske härskaren Gelon i Syrakusa. Därigenom försvagades
Karthagos ställning på Sicilien och möjligheten att få spannmål från ön minskades. Det har därför
antagits att det var behovet av jordbruksprodukter som tvingade karthagerna att odla upp de på den
tiden bördiga områdena i det inre av nuv. Tunisien.
Relationerna mellan Rom och Karthago var under flera århundraden goda, men år 264 f.Kr. började
fientligheter som med ett par avbrott skulle pågå till år 146 f.Kr., då Rom slutligen krossade Karthago.
Denna långvariga kamp har i historien fått benämningen ”puniska krigen”, emedan romarna kallade
karthagerna Poeni.
Första puniska kriget (264–241 f.Kr.)
När romarriket, efter flera sekler av erövringar, år 117 e.Kr. nådde sin största utbredning omfattade
det allt land runt Medelhavet, i norr ända upp till Skottland, floderna Rhen och Donau, och i öster ända
bort till nuvarande Iran och Irak.
Vid krigsutbrottet 264 f.Kr. bestod riket, det vill säga Rom med bundsförvanter, endast av det
italienska fastlandet söder om en linje från Pisa i väster till Rimini i öster.
På Sicilien hade de så kallade mamertinerna, före detta legosoldater från trakterna söder och öster om
Rom som tjänstgjort under den grekiska kolonin Syrakusa, gjort sig till herrar i staden Messana (nuv.
Messina). I ett försök att utvidga sitt område drog de nu härjande fram genom stora delar av ön.
Syrakusas härskare Hieron II tog då med hjälp från Karthago upp kampen mot mamertinerna och
belägrade Messana, varvid mamertinerna fick hjälp från Rom.
Romarna gick därför år 264 med en här över Messinasundet, undsatte Messana, samt belägrade
Syrakusa och slöt separatfred med Hieron. Två år senare sände karthagerna en stark här till Sicilien
för att skydda sina besittningar, men besegrades av romarna.
I Rom insåg man att man inte kunde kuva karthagerna så länge dessa behärskade havet med sin
starka flotta. Därför byggde man år 260 f.Kr. ett hundratal skepp försedda med svängbara
änterbryggor som gjorde det möjligt att föra över fotsoldater till fiendeskeppet och strida som till
lands. Med denna flotta besegrade man karthagerna i sjöslaget vid Mylae (nu Milazzo) på Siciliens
nordöstra kust. År 256 segrade romarna i ännu ett sjöslag, och lät därefter konsuln Regulus med en här
landstiga strax öster om Karthago. Invasionen var först en framgång, men ledde snart till att både
hären och flottan så gott som utplånades.
Efter fortsatta strider, som var förödande för båda sidor, ledde från och med 247 f.Kr. karthagernas
fältherre Hamilkar Barkas med framgång operationerna på Sicilien.
År 242 f.Kr. vann dock romerske konsuln Lutatius Catulus med en nybyggd flotta en lysande seger
över karthagerna i sjöslaget vid Egadiska öarna utanför Siciliens västra udde. Efter detta nederlag var
Karthago utmattat och tvingades i ett fredsfördrag 241 f.Kr. avträda Sicilien, utom Hierons kungarike,
samt betala ett skadestånd om 3 200 talenter. Sicilien blev Roms första provins.
Efter fredsslutet gjorde de karthagiska legosoldaterna uppror i Afrika. Rom utnyttjade situationen och
tvingade Karthago att år 238 f.Kr. även avträda öarna Sardinien och Korsika, vilka några år senare
organiserades som en provins. Trots detta kunde Karthago under tiden fram till andra puniska kriget
under fältherren Hamilkar Barkas och svärsonen Hasdrubal erövra områden i södra och östra Spanien
upp till floden Ebro, som år 226 fastställdes som gräns mellan romare och karthager. Hasdrubal
grundade år 227 staden Carthago Nova.
Andra puniska kriget (218–201 f.Kr.)
Kriget blossade upp på nytt sedan Hamilkar Barkas son Hannibal år 219 erövrat staden Saguntum i
Spanien (nu Sagunto strax norr om Valencia), som var Roms bundsförvant. Rom förklarade krig mot
Karthago, varvid Hannibal under försommaren 218 med en stor här, omkring hundratusen man och
tjugo elefanter, erövrade landet mellan Ebro och Pyrenéerna. På hösten samma år gick han över
Pyrenéerna, tågade vidare genom södra Gallien (nu Frankrike), gick över Alperna och kom efter stora
förluster ned på Poslätten.
Sedan Hannibal ersatt förlusterna med galliska legosoldater segrade han i tre stora slag, vid Ticinus
och Trebia (bifloder till Po) år 218, samt följande år, 217, vid Trasumenus lacus (Trasimenska sjön,
väster om Perugia), där romarna förlorade närmare 30 000 man i stupade och tillfångatagna.
Efter att förgäves ha försökt erövra några befästa städer nära Rom drog Hannibal söderut. Diktatorn
Fabius Maximus, kallad Cunctator, ”Sölaren”, förordade en taktik som gick ut på att stora fältslag
skulle undvikas och fienden i stället angripas under marsch och hindras från proviantering.
Konsulerna Terentius Varro och Emilius Paulus anföll ändå år 216 karthagerna vid Cannae på södra
Italiens östkust. Hannibal vann en lysande seger, medan romarna förlorade omkring fyrtiotusen man
och många befälhavare och senatorer.
I stället för att vända sig mot staden Rom gick Hannibal med hären till Capua, som tillsammans
med flera andra områden i södra Italien ställt sig på hans sida, för att där invänta förstärkningar från
Karthago. Efter segern vid Cannae fick Hannibal dock ringa hjälp från Karthago eller Spanien, och
flera viktiga städer stod emot hans angrepp.
Åren närmast efter slaget vid Cannae återerövrade romarna flera viktiga områden, bland annat
Saguntum i Spanien och Sicilien. I Spanien tvingade Scipio (Africanus) åren 210–207 Hannibals son
Hasdrubal att överge flera områden, bland annat Carthago Nova.
Hasdrubal lämnade till sist Spanien och begav sig med trupper till Italien för att undsätta Hannibal,
som nu, år 207, befann sig med sin här i landskapet Bruttium i Syditalien. Romarna utplånade
emellertid samma år hans här i slaget vid floden Metaurus i Mellanitalien. Hannibals bror Mago kom
år 203 med en undsättningsstyrka till norra Italien, men besegrades.
År 204 landsatte romarna under Scipio Africanus befäl en här i Afrika och besegrade karthagerna i
två stora strider, varpå dessa kallade hem Hannibal och hans här från Italien. Scipio besegrade sedan
Hannibal i det stora fältslag som kallas ”slaget vid Zama” år 202. I fredsfördraget tvingades Karthago
bland annat avträda samtliga besittningar i Spanien, samt Balearerna, utlämna flottan och alla
krigsfångar, förbinda sig att inte rusta till krig utan Roms tillstånd, och betala skadestånd om tiotusen
talenter under femtio år.
Hannibal flydde efter nederlaget till Syrien och Bithynien i Mindre Asien, där han begick självmord
för att slippa utlämnas till romarna.
Mellan andra och tredje puniska kriget erövrade romarna områden i öster. Förloppet är komplicerat,
och här nämns endast några huvudpunkter.
Efter tre krig mot Makedonien besegrades till sist, år 168, kung Perseus i slaget vid Pydna i
Grekland. Drygt tjugo år senare, år 146, blev Makedonien tillsammans med Illyrien och Epirus
romersk provins. Grekland hade Rom redan år 196 befriat från Makedonien och förklarat som
romerskt protektorat.
Antiochos III av Syrien, som lagt under sig stora områden i Mindre Asien och öster därom,
besegrades både till lands och till sjöss. Genom freden vid Apamea år 188 tvingades han lämna från
sig hela Mindre Asien. De avträdda områdena delades upp på några stater, bland annat Pergamon i
västra Mindre Asien.
Tredje puniska kriget (149–146 f.Kr.)
Medan romarna ägnade sig åt erövringspolitik i öster sökte karthagerna genom hårt arbete återskapa
sin forna militära och ekonomiska styrka. När romaren Cato den äldre som sändebud kom till
Karthago såg han att staden var rik och välmående som aldrig förr, varför han vid hemkomsten till
Rom envist hävdade att Karthago borde förstöras.
År 150 angrep Karthago efter en längre tids fientligheter kung Massinissa i grannstaten Numidien.
Eftersom Massinissa nu var Roms bundsförvant svarade romarna med en krigsförklaring mot
Karthago och sände en stor här under befäl av Scipio Africanus den yngre till trakten av Karthago. Då
karthagerna vägrade att åtlyda Scipios alla befallningar jämnade han deras stad med marken år 146
f.Kr.
ROMERSKA HÄREN
Hären vid republikens mitt
Redan under Roms näst siste kung, Servius Tullius (död ca 530 f.Kr.) kunde staden vid behov
mobilisera en medborgarhär på basis av den förmögenhetsindelning som då införts. Män ur de högsta
samhällsklasserna tjänstgjorde som ryttare och tungt beväpnade fotsoldater, övriga som
lättbeväpnade.
Behovet av en taktik som tillät större rörlighet ledde till att den gamla kompakta och tungrodda,
med lansar utrustade hoplithären övergavs och att ”manipeln” (manipulus) blev den minsta taktiska
enheten.
Det är främst tack vare den grekiske historieskrivaren Polybius (200–120 f.Kr.) som vi har
uppgifter om hären under republiken.
Vid republikens mitt (200-talet f.Kr.) kunde de två konsulerna anföra var sin här som normalt
bestod av två legioner (legio) romerska soldater. Till varje sådan legion, som bestod av 30 maniplar,
hörde ett trehundra man starkt rytteri uppdelat på 10 skvadroner (turma) om 30 ryttare i varje, samt en
lättbeväpnad styrka om 1 200 man, kallad vélites. Till var och en av de två romerska legionerna hörde
även en styrka italiska bundsförvanter, till storlek och uppbyggnad liknande legionen. Den kallades
ala (vinge), var även den indelad i 30 maniplar, men hade ett rytteri som var tre gånger så stort som
den romerska legionens, således 30 skvadroner.
Under konsulns befäl fanns i varje romersk legion sex militärtribuner. De turades om med att föra
befälet, två åt gången. Bundsförvanternas ”legion” leddes av tre prefekter.
Legionens fotsoldater var indelade i 10 hastati-maniplar, 10 principes-maniplar och 10 triariim ani pl ar. Hastati-manipeln
och principes-manipeln bestod i regel av 120 man, medan
triarii-manipeln endast var 60 man stark. Varje manipel var uppdelad på två ”centurior” ( centuria).
Centurian anfördes av en ”centurion” (centurio) med ställföreträdare (optio), och hela manipeln av en
av de två centurionerna.
En fulltalig legion bestod således, bortsett från rytteriet, normalt av följande styrkor:
10 hastati-maniplar
1 200 man
10 principes-maniplar
1 200 man
10 triarii-maniplar
600 man
velites
1 200 man
S:a
4 200 man
Styrkorna var ofta reducerade till följd av sjukdom, sårade och stupade soldater. Å andra sidan kunde
en fulltalig legion innehålla ända upp till femtusen, till och med sextusen man.
Hastati och principes var legionens kärna. De hade full rustning, hjälm, en oval, lätt välvd sköld (ca
120 x 75 cm) och bröstpansar i olika utförande, samt svärd (gladius) och kastspjut (pilum), ett lättare
och ett tyngre. De förra var i tjugoårsåldern, de senare omkring trettio. Triarii, som var legionens
veteraner, hade samma utrustning, bortsett från att de i stället för kastspjut hade en lans (hasta) att
stöta med. De var legionens reserver. Velites hade en lätt, rund sköld och hjälm, samt ett antal
kastspjut. Ryttarna hade lätt harnesk och hjälm, rund sköld och lans.
I den till strid formerade legionen, ”slaglinjen” (acies), bildade hastati-maniplarna första linjen
med en lucka mellan maniplarna som motsvarade en manipels bredd. I andra linjen stod principesmaniplarna som täckte mellanrummen i första linjen. I tredje linjen stod triarii på samma sätt.
Legionen var således tre maniplar djup. Velites stod längst fram, framför hastati-maniplarna.
I den till strid formerade legionen bildade manipeln en fyrkant, vanligen 6 man djup och 20 man
bred.
I den till strid formerade hären stod de två romerska legionerna i mitten flankerade av
bundsförvanternas två legioner (ala). På slaglinjens flyglar stod rytteriet, 40 skvadroner (1 200
ryttare) på vardera flygeln, om de fördelades lika på flyglarna. Rytteriets uppgift var främst att skydda
hären medan den bildade slaglinje, att göra omfattningsrörelser samt förfölja och nedgöra en vikande
fiende.
Striden
Medan slaglinjen ordnades var fienden i regel upptagen av motsvarande åtgärder.
Striden inleddes med att de lättutrustade velites oroade fienden, för att sedan dra sig tillbaka genom
luckorna mellan maniplarna. Sedan slaglinjen ryckt fram och gjort halt omkring 20 meter framför
fiendens här slungade hastati först det lätta spjutet, sedan det tyngre, varpå de i sammanhållna led och
med dragna svärd sökte bryta upp fiendens led. Om verkan inte blev den avsedda kunde en eller flera
maniplar i nödfall retirera genom principes-maniplarnas luckor för att reorganisera sig i skydd av
triarii. I ett sådant läge var det principes-maniplarnas uppgift att fortsätta striden i främsta linjen.
Kunde inte heller de skingra fiendens led, så var kanske nederlaget ett faktum.
Fienden sökte i sin tur genom liknande taktik skingra eller bryta upp den romerska slaglinjen.
Vikande styrkor nedgjordes av det fientliga rytteriet.
En kort beskrivning som denna kan ge intrycket att ett fältslag utspelades under loppet av en kort
stund. I själva verket kunde det ta lång tid att ordna hären i slaglinje, och även själva striden pågick
för det mesta i flera timmar.
Trossen
Under ett fälttåg behövdes en mängd utrustning av olika slag, belägringsmaskiner, tält, förråd av mat,
kläder och vapen av olika slag, verktyg och materiel för fältarbeten, utrustning för sjukvård och
mycket annat. Sådant förvarades och transporterades på kärror och vagnar som drogs av hästar eller
mulor. Allt detta, tillsammans med tillhörande personal, kallades ”trossen” ( impedimenta). Under
marsch var det främst rytteriets uppgift att skydda trossen mot fiendens angrepp. Då legionerna
formerades till strid avdelades en lämplig styrka som skydd för trossen.
Lägret
Efter en avslutad dagsmarsch slog hären läger. Innan marschkolonnen kom fram var det
lägerprefektens uppgift att mäta upp och planera lägret (castra). Detta var i regel ett rektangulärt
område, kanske en km2, och större eller mindre beroende på härens storlek. Inne i lägret bildade två
vägar liksom ett kors. Soldaternas tält slogs upp utmed en mängd små ”tvärgator”. Alla maniplar och
centurior hade sina bestämda platser. Ett tältlag (contubernium) bestod av åtta man. I lägrets mitt låg
högkvarteret (praetorium) med uppställningsplats för hären, fältherrens/befälhavarens tält med mera.
Runt tältet grävdes, om det var möjligt, en vallgrav (fossa) med spetsig botten. Runt ett vanligt
marschläger gjordes vallgraven normalt omkring 1 meter djup och 1,5 meter bred. Jorden från detta
dike lades upp som en vall (agger) på insidan av graven. Ovanpå vallen byggdes en palissad (vallum)
av spetsiga pålar. Lägret hade fyra ”portar”, en på vardera sidan. På insidan av vallen lämnades ett
fritt utrymme, som bland annat skulle skydda mot fientliga kastvapen.
Utanför lägret placerades förposter (stationes) bestående av fotsoldater och ryttare. De skulle slå
larm om fienden närmade sig. På vallen och inne i lägret sattes vaktposter ut.
Belägring och stormning
Om en fientlig stad eller fästning vägrade överlämna sig kunde fienden tvingas till underkastelse efter
en tids belägring. Genom denna åtgärd gjorde man det omöjligt för den instängda fienden att skaffa
proviant eller förstärkningar.
Runt fienden anlades i regel en vallgrav (fossa) med tillhörande vall och palissad för att förhindra
utbrytningar. Vinkelrätt mot fiendens mur byggdes en angreppsvall ( agger) av korslagda stockar. Som
skydd under bygget användes ett sköldtak (testudo). Denna ”ramp” skulle utjämna nivåskillnader i
terrängen framför muren och bära upp den ”körbana” på vilken belägringstornet (turris) skulle rullas
fram. Detta var ett trätorn byggt i flera våningar. I tornets övre del fanns soldater som skulle beskjuta
försvararna och inta muren. Längst ned i tornet fanns murbräckan (aries), en kraftig stock som var
upphängd i en ställning på så sätt att den kunde fås att svänga i sin längdriktning och med sin
järnskodda spets slå sönder fiendemuren.
I skydd av en löpgrav (porticus) som bestod av en rad stormtak (vinea) kunde angriparna ta sig fram
till fiendemuren för att underminera den. För liknande ändamål användes även en bräschtunnel
(musculus), som var en mycket motståndskraftig ”tunnel” ovan jord.
Anordningar som fördes fram mot fienden skyddades mot brandfacklor med hjälp av våta hudar.
Fienden brukade försöka slå sönder angriparens anläggningar med stenar och bjälkar som avsköts
från kastmaskiner av olika slag. Sådant ”artilleri” använde för övrigt även angriparen mot fienden.
Ofta kunde en stad eller fästning intas utan de omfattande och tidsödande förberedelser som en
belägring innebar. Då fördrevs försvararna från muren med hjälp av beskjutning från bågskyttar och
slungare, och från kastmaskiner av olika slag, varpå stormstegar (scalae) restes mot muren och
angriparna klättrade upp på dessa.
Flottan
Romerska krigsskepp omtalas redan omkring 300 f.Kr., men en större flotta (classis) började byggas
först vid mitten av 200-talet under kampen mot Karthago, Medelhavsområdets främsta sjömakt. År
261 f.Kr. beslöt republiken att bygga etthundratjugo krigsskepp.
I en sjöstrid försökte man ramma motståndarens skepp genom att med den förstärkta förstäven
ränna in i fiendeskeppets sida. Ett annat sätt att oskadliggöra ett fientligt skepp var att i hög fart på
nära håll passera dess ena sida och ”stryka bort” dess åror. De marinsoldater som i stort antal fanns på
krigsskeppen kunde borda fiendens fartyg med hjälp av en änterbrygga. Med änterhakar kunde ett
fiendeskepp hållas fast.
De antika texterna talar om treroddare, fyrroddare, femroddare, sexroddare och tioroddare. Hur
dessa olika typer såg ut har länge diskuterats. Den vanliga uppfattningen numera är att treroddaren
(triremis) hade tre rader åror i tre ”våningar”. Fyrroddaren (quadriremis) anses ha haft två roddare vid
den övre åran och två vid den undre. Femroddaren (quinqueremis) anses likaså ha haft två rader åror i
två ”våningar” med tre man vid den övre åran och två vid den nedre, eller tre rader över varandra med
två man vid översta och mellersta åran och en vid den undre.
Under republikens senare del kom den gamla medborgarhären som nu skildrats att ersättas av en
värvad yrkesarmé, i vilken krigsdugliga romerska medborgare kunde tjänstgöra oavsett ekonomisk
status. Den omorganisation av hären som därvid genomfördes kan till en del tillskrivas fältherren
Marius (156–86 f.Kr.)
I den ”nya” hären, till exempel på Julius Caesars tid, var legionen fortfarande den största enheten.
Den indelades nu i 10 kohorter. I varje kohort (cohors) fanns 6 centurior om normalt 80 man i varje.
En fulltalig legion bestod således av 4 800 man, men kunde vara både större och mindre.
Rytteriet hade ungefär samma uppgifter som tidigare. Hjälptrupper (auxilia) i form av lätt infanteri
var vanliga.
I de stora fältslagen var hären liksom förut formerad i tre linjer och taktiken påminde starkt om den
som tillämpats i den äldre hären.
APPIANUS
BOK 7
1. Vad karthagern Hannibal uträttade under de sexton år han framhärdade i kriget alltifrån det han
lämnade Spanien* och inföll i Italien, hur romarna bekämpade honom fram till dess att karthagerna
kallade honom tillbaka när deras stad var i fara, och hur romarna drev ut honom ur Italien, om detta
handlar denna bok.1 För den verkliga orsaken till Hannibals angrepp, och det skäl han själv sade sig
ha, har ingående redogjorts i min spanska historia, men jag erinrar här kortfattat om huvudpunkterna.2
2. Hamilkar med tillnamnet Barkas, fadern till den Hannibal vi talar om, var karthagernas fältherre på
Sicilien när romarna och karthagerna stred om ön. När hans politiska motståndare anklagade honom
för att ha misskött sitt uppdrag och han fruktade för följderna lyckades han, innan han ställdes inför
rätta, bli vald till befälhavare i kampen mot numiderna3. Efter att ha visat sin duglighet i detta krig
och vunnit härens förtroende genom plundringar och gåvor for han utan karthagernas samtycke över
sundet till Spanien och vände sig mot Gades4. Därifrån skickade han hem mycket byte till Karthago i
syfte att blidka folket och så om möjligt undgå deras vrede på grund av hans befälsföring på Sicilien.
Efter att ha erövrat stora områden var han mycket berömd, och karthagerna ville bli herrar över hela
Spanien i tanken att denna önskan skulle vara lätt att förverkliga. Invånarna i Saguntum5, liksom
övriga greker i Spanien, bad då romarna om hjälp, och så fastställdes en gräns för karthagernas
besittningar i Spanien på så sätt att de inte fick överskrida floden Hiberus6. Detta skrevs in i
fredsavtalet mellan karthagerna och romarna.7 Sedan stupade Barkas i strid medan han förvaltade de
karthagiska områdena i Spanien, varpå hans svärson Hasdrubal efterträdde honom som befälhavare.
3. Denne Hasdrubal blev under en jakt mördad av en slav vars husbonde han dödat.
Därefter utsåg hären till befälhavare i Spanien för tredje gången i ordningen en som verkade vara en
klok man med intresse för krigföring, nämligen Hannibal. Han var son till Barkas och bror till
Hasdrubals hustru. Han var mycket ung och hade redan som ung pojke tillbringat mycken tid i faderns
och svågerns sällskap. Karthagerna bekräftade hans val till befälhavare. På så sätt blev Hannibal, som
jag nu ska skriva om, karthagernas fältherre i Spanien.8
Men Barkas och Hasdrubals fiender förföljde deras vänner och ringaktade Hannibal som de menade
var alltför ung. Denne trodde då att detta förakt egentligen gällde honom själv, och då han ansåg att
det bästa sättet att skydda sig själv var att försätta fäderneslandet i ett tillstånd av fruktan fick han
idén att kasta in folket i ett stort krig. Ett krig mellan romare och karthager skulle, antog han, – och
däri fick han ju rätt – bli ganska långvarigt, och ett sådant företag skulle helt visst ge honom glans och
ära även om han misslyckades. Det påstods även att han redan som ung pojke av fadern förmåtts att
inför altaret avlägga en ed att aldrig sluta att bekämpa romarna. Således beslöt han att bryta
fredsfördraget och gå över Hiberus.
För att få en förevändning för sin handling förmådde Hannibal några personer att rikta anklagelser
mot invånarna i Saguntum. Genom att upprepade gånger skriftligen framföra dessa beskyllningar till
Karthago, och dessutom hävda att romarna i hemlighet sökte få de spanska områdena att avfalla från
Karthago, lyckades han få sina landsmäns tillstånd att vidta de åtgärder han ansåg lämpliga. Sedan
gick han över floden Hiberus, förstörde Saguntum och dödade stadens alla vapenföra män. Därmed
hade det fördrag kränkts som efter kriget om Sicilien ingåtts mellan romare och karthager.9
4. Vad Hannibal själv och karthagernas och romarnas fältherrar efter honom uträttade i Spanien
omtalas i min skrift om Spanien. Efter att ha samlat en så stor styrka som möjligt bestående av
keltiberer10, afrikaner och andra folk, och överlämnat befälet i Spanien till sin bror Hasdrubal11, gick
Hannibal över Pyrenéernas bergskedja och in i kelternas område, vilket nu kallas Gallien*. Den här
han förde med sig utgjordes av nittiotusen fotsoldater, omkring tolvtusen ryttare och trettiosju
elefanter.12 Genom att muta gallerna med pengar, övertala dem eller tvinga dem att släppa fram
honom kunde han ta sig igenom deras land. När han kom fram till Alperna och inte fann någon väg
genom eller över bergen – de är nämligen mycket branta – gick han i alla fall tappert över dem under
svåra lidanden i kylan och den djupa snön.13 Han lät hugga ned skog och göra upp eldar, varpå glöden
släcktes med vatten och ättika. Efter att på så sätt ha gjort klippan mör slog man sönder den med
järnsläggor och byggde en väg över bergen som används ännu i dag och går under beteckningen
”Hannibals pass”. När han började lida brist på livsmedel ökade han marschtakten och kom utan att
upptäckas ner i Italien. Sex månader14 efter uppbrottet från Spanien kunde han efter svåra förluster15
lämna bergen bakom sig och gå ned på slätten.
5. Efter ett kort uppehåll anföll Hannibal den galliska staden Taurasia 16. Sedan han stormat och tagit
staden lät han döda fångarna för att injaga skräck hos resten av gallerna. Sedan kom han fram till
floden Eridanus, som nu kallas Padus17, där romarna låg i krig med de galler som kallas boier. Där
upprättade han sitt läger.
Vid den tiden var den romerske konsuln* Publius Cornelius Scipio invecklad i strider med
karthagerna i Spanien. När han nu blev underrättad om att Hannibal infallit i Italien så lämnade han,
på samma sätt som Hannibal, sin bror Gnaeus Cornelius Scipio18 i Spanien med uppdrag att bevaka
Roms intressen där, och seglade därefter över till Etrurien 19. Under marschen därifrån samlade han så
många bundsförvanter han kunde och kom fram till Po före Hannibal. Manlius20 och Atilius 20, som
ledde kriget mot boierna20, sände han tillbaka till Rom under förevändningen att de inte hade rätt att
föra befäl när en konsul var närvarande. Därefter övertog han deras här och ställde upp den till strid
mot Hannibal. Efter lite småfäktande och en rytteristrid blev romarna omringade av afrikanerna och
flydde till lägret.21 När natten kom drog de sig undan till det starkt befästa Placentia22, sedan de gått
över Po på broar som de sedan rev. Men Hannibal byggde en ny bro över floden och gick över även
han.
6. Denna bedrift, som var den första efter övergången av Alperna, stärkte Hannibals rykte bland
gallerna hitom Alperna så att han kom att gälla som en oövervinnelig fältherre gynnad av ett
synnerligen välvilligt öde. Därtill befann han sig bland män som var lätta att lura av två skäl: de var
barbarer*, och de beundrade honom. Därför bytte han kläder och ändrade frisyren hela tiden med hjälp
av nya påhitt. När han gick omkring bland gallerna såg folk honom än som gammal man, än som ung
eller som medelålders, och hela tiden i ny skepnad. Därför blev de förbluffade och trodde att han fått
en rent gudomlig natur.
När den andre konsuln, Sempronius23, som då befann sig på Sicilien, fick veta vad som hänt,
avseglade han till Scipio och slog läger på ett avstånd av fyrtio stadier24 från honom. Följande dag var
alla beredda att gå till strid. Mellan romarna och Hannibal flöt floden Trebia 25, som romarna gick
över genom att vada i vatten som stod dem upp till bröstet, före gryningen en fuktig och kall morgon
runt vintersolståndet. Hannibal lät sina trupper vila till andra timmen*, varpå han förde ut hären.
7. Slagordningen på båda sidor var denna: Romarnas rytteri stod på flyglarna som skydd för
fotsoldaternas slaglinje*.26 Hannibal ställde sina elefanter mot romarnas ryttare och sina fotsoldater
mitt emot deras slaglinje. Hans ryttare fick order att hålla sig stilla bakom elefanterna tills han själv
gav signal. När härarna kom i närstrid utmed hela linjen uthärdade romarnas hästar varken anblicken
av elefanterna eller lukten från dem, utan flydde. Fotsoldaterna var modlösa och utmattade av kyla, av
strapatserna under flodövergången och av brist på sömn, men hoppade ändå djärvt på djuren och
sårade dem. På en del av dem högg de av hälsenorna och höll redan på att tränga tillbaka
fotsoldaterna. När Hannibal såg detta gav han signal till rytteriet att omringa fienden. Sedan
elefanterna skingrat de romerska ryttarna var fotsoldaterna ensamma utan skydd och hårt ansatta. Av
rädsla för att omringas flydde de då från alla håll till lägret. En del nedgjordes av fiendens ryttare som
ju lätt hann upp dem, andra omkom när floden drog dem med sig. Ty sedan solen smält snön var
vattenståndet högt i floden, och de kunde varken hålla sig upprätta i det djupa vattnet eller simma på
grund av rustningen. Då Scipio följde efter och försökte intala dem mod blev han sårad och var nära
att dö, men man lyckades med knapp nöd rädda honom och föra honom till Cremona27.
Nära Placentia fanns ett litet skeppsvarv som Hannibal angrep och därvid förlorade fyrahundra man
och själv sårades. Sedan gick alla i vinterläger, Scipio i Cremona och Placentia, och Hannibal vid
floden Po.
8. När romarna i huvudstaden fick höra talas om detta tredje nederlag vid Po – de hade ju även
besegrats av boierna innan Hannibal anlände – skrev de ut en ny här bland stadsbefolkningen, så att de
tillsammans med de trupper de redan hade vid Po fick ihop tretton legioner*. Bundsförvanterna* ålade
de att tillhandahålla dubbelt så många.
Vid den tiden bestod legionen av femtusen fotsoldater och trehundra ryttare. 28 Av de nämnda
styrkorna skickade romarna en del till Spanien, andra till Sardinien, ty även där pågick krig, och till
Sicilien. Större delen av trupperna skickades ut mot Hannibal under befäl av Gnaeus Servilius29 och
Gajus Flaminius29, vilka valts till konsuler efter Scipio och Sempronius. Servilius begav sig
skyndsamt till Po, där han övertog befälet efter Scipio som avseglade till Spanien efter att ha valts till
prokonsul*. Flaminius bevakade Italien innanför Apenninerna, det vill säga det egentliga Italien, med
trettiotusen fotsoldater och tretusen ryttare. Apenninerna sträcker sig från mitten av Alperna till havet.
Allt land väster om Apenninerna är det egentliga Italien. Landet på andra sidan vid Adriatiska havet är
numera även det en del av Italien, på samma sätt som Etrurien är italiensk mark, fast en del av landet
vid Adriatiska havet bebos av greker och resten av galler, ett folk som tidigt angrep och brände Rom.
Det är min uppfattning att gallerna*, när Camillus29 drev ut dem och förföljde dem ända till
Apenninerna, gick över bergskedjan och slog sig ned utmed Adriatiska havet i stället för i sina tidigare
områden. Denna del av landet kallas därför ännu i dag ”det galliska Italien”.
9. Romarnas stora här var således splittrad i flera styrkor för samtidiga insatser på olika håll. När
Hannibal kom underfund med detta skövlade han under början av våren Etrurien, utan romarnas
vetskap, och ryckte fram ända ned till trakten av Rom. När han kom allt närmare greps man av stor
fruktan, ty man hade inga stridsdugliga trupper till hands. Av de män som ännu fanns kvar satte man i
alla fall upp en här om åttatusen man. Då det inte fanns någon befälhavare tillgänglig utsåg man en
framstående privatman vid namn Centenius till anförare och skickade ut honom till sjön Plestina30 i
Umbrien för att besätta de pass genom vilka den kortaste vägen till Rom går. När Flaminius, som med
trettiotusen man bevakade det inre av Italien, under tiden fick veta att Hannibal snabbt närmade sig
bröt han omedelbart upp därifrån med hären och marscherade utan rast och vila. Av rädsla för vad som
skulle hända huvudstaden skyndade han sig att möta Hannibal i strid, trots att han inte hade
krigserfarenhet utan fått befälet genom att smickra folket.
10. Väl medveten om Flaminius iver och brist på erfarenhet gick Hannibal i ställning på andra sidan
ett berg och en insjö31, dolde sina lättbeväpnade styrkor och rytteriet i en ravin och slog läger. När
Flaminius följande morgon fick se fienden dröjde han ett tag för att låta hären vila efter marschen,
samt befäste lägret, varpå han genast gick till strid, fast soldaterna var svaga efter allt nattvak och hårt
arbete. När fienden dök upp ur sitt bakhåll fångades han mellan berget, sjön och fiendens styrkor och
stupade tillsammans med tjugotusen32 av sina soldater. De återstående tiotusen flydde till en befäst
by.
Hannibals befälhavare Maharbal, som åtnjöt gott anseende efter sina insatser i fält, kunde inte
erövra byn utan svårighet, och inte heller ansåg han att det var klokt att gå i strid med modlösa
soldater. Därför uppmanade han motståndarna att sträcka vapen och förband sig att låta dem fritt bege
sig vart de ville. När de så överlämnat sina vapen förde han dem obeväpnade till Hannibal. Denne
framhöll då att Maharbal inte var bemyndigad att utan hans medgivande träffa en sådan
överenskommelse, men behandlade det oaktat Roms bundsförvanter hänsynsfullt och lät dem
återvända var och en till sitt, i syfte att med detta prov på mildhet vinna städernas förtroende.
Romarna själva däremot höll han kvar som fångar. Bytet gav han till de galler som tjänstgjorde i hans
här, för att även de skulle förbli honom trogna som tack för vad de fick.
Därefter fortsatte Hannibal framryckningen. Servilius, som förde befälet vid floden Po, hade redan
blivit underrättad om händelseförloppet och begav sig nu i högsta fart med fyrtiotusen man till
Etrurien, medan Centenius med sina åttatusen soldater redan besatt de nämnda passen.
11. När Hannibal fick se sjön Plestina och berget som höjde sig över den, och märkte att Centenius
befann sig mellan honom och romarna och behärskade den trånga genomgången, frågade han
vägvisarna om det fanns någon väg som ledde förbi hindren. När dessa svarade att det inte fanns
någon väg utan hela trakten var otillgänglig med branta stup, så sände Hannibal i alla fall under natten
ut sina lättbeväpnade avdelningar i den svåra terrängen med uppgift att under Maharbals33 befäl gå
runt berget. När han bedömde att de borde ha hunnit utföra denna kringgående rörelse riktade han ett
anfall rakt mot Centenius styrkor. Medan båda sidor var invecklade i en het närstrid kunde man se
Maharbal uppe på bergets topp, där han lät höra ett stridstjut. Romarna hade nu blivit omringade,
varför de flydde under stort manfall, varvid tretusen soldater stupade och åttahundra togs till fånga.
De övriga kom med nöd och näppe undan.
När nyheten om det inträffade nådde huvudstaden fruktade man att Hannibal genast skulle gå mot
Rom. Därför byggde man på murarna med hjälp av sten och satte vapen i händerna på de gamla. Då
man led brist på vapen gick man till templen och bar från dem ned sådana som man i andra krig tagit
som byte och nu hängde där som tempelprydnader. Och, såsom man brukade göra då fara hotade,
valde man en diktator*, närmare bestämt Fabius Maximus33.
12. Men en gudomlig ingivelse fick Hannibal att vända tillbaka till Adriatiska havet, där han under
marschen härjade och plundrade i kustområdet och tilltvingade sig mycket byte. Konsuln Servilius
tågade jämsides med honom och kom fram till Ariminum 34, en stad från vilken det var en dagsmarsch
till Hannibal. Där lät han hären stanna och uppmanade de galler som ännu var vänligt inställda till
Rom att vara vid gott mod. När sedan diktatorn Fabius Maximus anlände sände han Servilius till Rom,
eftersom denne, nu när en diktator hade utsetts, varken var konsul eller befälhavare. Fabius följde tätt
efter Hannibal, men inlät sig inte i strid även om han flera gånger utmanade honom. Han bevakade
honom och störde honom och tillät honom inte att belägra någon stad. När landsbygdens tillgångar
uttömts började Hannibal lida brist på livsmedel, varför han gick igenom samma område än en gång,
ställde upp sin här varje dag och sökte locka motståndaren till strid. Men Fabius inlät sig inte i strid
trots att hans rytteriöverste Minucius Rufus klandrade honom och skrev till sina vänner i Rom att
Fabius var feg och tveksam. När Fabius sedan skyndsamt begav sig till Rom på grund av vissa offer*
övertog Minucius befälet över hären och råkade i strid med Hannibal. Då han trodde sig ha läget under
kontroll var han övermodig nog att skriva till senaten* i Rom och anklaga Fabius för att vara
ointresserad av en seger. När Fabius återvänt till lägret förklarade senaten att hans rytteriöverste på
lika villkor skulle dela befälet med honom.
13. Därför delade fältherrarna hären och upprättade sina läger nära varandra. Var och en vidhöll sin
uppfattning, varvid Fabius menade att det bästa var att trötta ut Hannibal genom att låta tiden gå och
undvika honom, och Minucius att man borde söka få till stånd en avgörande strid. När Minucius sedan
drabbade samman med fienden förutsåg Fabius vad som skulle hända och ställde därför upp sin här
fullt synlig men utan att göra några rörelser. Därför kunde han ta emot Minucius soldater när de slogs
på flykten och slå tillbaka Hannibals styrkor när de förföljde de flyende. På så sätt mildrade han
Minucius olycka utan att hysa något agg till honom för att han förtalat honom.
När Minucius insåg sin brist på erfarenhet lade han ned befälet och överlämnade sin del av hären
till Fabius, som ansåg att det bara fanns ett tillfälle då man fick gå till strid mot ett militärt snille,
nämligen om det var absolut nödvändigt. Den regeln iakttog längre fram många gånger även
Augustus35, som helst ville slippa strida och föredrog att hellre använda sig av listighet än av
tapperhet.
Fabius fortsatte att hålla ett öga på Hannibal precis som tidigare. Således hindrade han honom från
att skövla landet, undvek att inlåta sig i strid med hela hären och gav sig bara på mindre avdelningar
som avlägsnat sig från huvudstyrkan. Han visste nämligen helt säkert att Hannibal snart skulle börja
lida brist på förnödenheter.
14. Nu var det inte långt kvar till ett trångt pass som Hannibal inte kände till. Men Fabius skickade
fram fyratusen man att besätta det medan han själv med de återstående styrkorna slog läger på en av
naturen väl skyddad höjd bakom fienden.36 När Hannibal märkte att han fångats mellan Fabius och det
bevakade passet greps han av en fruktan han aldrig känt tidigare. Han hade nämligen ingen väg ut ur
fällan, utan överallt fanns bara branta och svårframkomliga stup. Och inte heller hyste han något hopp
om att kunna rå på Fabius eller styrkorna vid passet, så stark som deras ställning var tack vare
terrängen. I detta omöjliga läge lät han avrätta sina omkring femtusen fångar för att de inte skulle
vända sig mot honom när det drog ihop sig till strid. Sedan lät han binda fast facklor vid hornen på all
den boskap han hade i lägret – det fanns en stor mängd sådan –, och då natten kom såg han till att
facklorna tändes medan alla lägereldar släcktes, varpå han gav order om absolut tystnad. De djärvaste
bland de unga soldaterna beordrades sedan att snabbt driva boskapen uppför de branta sluttningar som
fanns mellan Fabius och passen. Pådrivna av sina förare och brända av facklorna rusade djuren
hänsynslöst och i våldsam fart uppför branterna, föll och reste sig igen.
15. När romarna på båda sidor om Hannibal märkte att det var tyst och mörkt i hans läger och såg alla
fladdrande lågor på bergssluttningarna kunde de inte riktigt begripa vad som pågick, mitt i natten som
det var. Fabius gissade visserligen att det rörde sig om en krigslist som Hannibal tänkt ut, men då han
inte var helt säker höll han hären stilla av fruktan för nattmörkret. De som höll passet besatt
misstänkte det som Hannibal ville att de skulle tro, nämligen att han, i det svåra läge han befann sig i,
nu höll på att fly genom att arbeta sig uppför de branta klipporna. Och så sprang de under ett fasligt
rännande hit och dit snabbt mot det ställe där de såg ljusen, i tron att de där skulle finna Hannibal i en
svår belägenhet. Men när denne såg romarna komma ned från passet gjorde han en snabbutryckning –
utan ljus och under tystnad för att inte märkas – och besatte passet. Efter befästningsarbeten lät han ge
en trumpetsignal, varpå lägret svarade med att ropa tillbaka och genast tända en eld.
Romarna insåg då att de blivit lurade, medan resten av Hannibals här och de som drev boskapen
utan fruktan skyndade till passet. När han fått alla styrkor samlade fortsatte han framryckningen.
Således undkom Hannibal själv och räddade sin här ur ett hopplöst läge. Sedan gick han snabbt mot
Geronium i Japygien37, en stad med god tillgång på livsmedel. Han intog staden och tillbringade
vintern där, utan att behöva frukta någonting, och i ett överflöd av förnödenheter.
16. Fabius höll alltjämt fast vid sin plan, varför han följde efter och slog läger tio stadier* från
Geronium med floden Aufidus 38 mellan sig och fienden. Då de sex månader för vilka romarna väljer
sina diktatorer gått till ända, återgick konsulerna Servilius och Atilius till sina befattningar och kom
till lägret, medan Fabius avreste till Rom.
Hela denna vinter39 utkämpade Hannibal och romarna en rad småstrider med varandra, under vilka
romarna var både överlägsna och modigast. Hannibal skickade hela tiden överdrivna redogörelser hem
till karthagerna, och nu när han förlorat mycket folk och behövde hjälp, då bad han också om soldater
och pengar. Hans politiska motståndare hånade honom för allt möjligt, och nu svarade de att de inte
kunde fatta varför han bad om pengar samtidigt som han sade att han var så framgångsrik. Och
segerrika fältherrar brukade ju inte be om pengar, utan skicka hem pengar till sitt fosterland. Av
sådana tankar lät sig karthagerna övertalas och skickade varken soldater eller pengar. Hannibal
klagade över detta och skrev till sin bror Hasdrubal i Spanien och bad honom att så fort sommaren
kom ta med sig allt han hade av soldater och pengar och tränga in i Italien och härja i motsatta delen
av landet, så att hela Italien blev skövlat. Av deras angrepp från två håll skulle romarna till sist bli helt
utmattade.
17. I detta läge befann sig Hannibal. Romarna var bedrövade över Flaminius och Centenius
förkrossande nederlag och ansåg att dessa oväntade olyckor i snabb följd var ovärdiga dem. Och ett
krig på egen mark var överhuvudtaget något outhärdligt. I sitt raseri mot Hannibal skrev de så ut fyra
nya legioner romerska soldater och såg till att bundsförvanterna från alla håll samlades i Japygien40.
Till konsuler valde man Lucius Aemilius 41, därför att han var en ansedd militär som kämpat i
Illyrien41, samt Terentius Varro 41 emedan han lyckades förvärva folkets stöd genom sedvanliga och
förtroendeingivande utfästelser. När man vid deras avfärd ledsagade dem ut ur staden bad man dem att
söka få till stånd ett avgörande genom strid och inte trötta ut huvudstaden genom att bara låta tiden gå
under ständig krigstjänst, skatter, hungersnöd och sysslolöshet till följd av att åkrarna härjades.
När konsulerna tagit befälet över hären i Japygien förfogade de allt som allt över sjuttiotusen
fotsoldater och sextusen ryttare, och med denna styrka slog de läger nära en by som hette Cannae42.
Hannibal upprättade sitt läger mitt emot dem. Han var av naturen alltid beredd till strid och
avskydde overksamhet, men nu var det den besvärande bristen på förnödenheter som drev honom att
gång på gång ställa upp hären till strid. Dessutom fruktade han att soldaterna skulle överge honom för
att de inte fick ut sina löner, eller ge sig i väg åt olika håll för att söka efter föda. Därför utmanade han
hela tiden romarna till strid.
18. Konsulernas planer var följande: Aemilius ansåg att man skulle förhålla sig avvaktande och på så
sätt trötta ut Hannibal, som inte skulle hålla ut så länge till på grund av brist på livsmedel, och inte
inlåta sig i strid mot en fältherre och en här som var vältränad efter framgångsrika krig. Terentius å
andra sidan, som den folkledare han var, erinrade om vad folket vid deras avresa ålagt dem, och ville
snabbt få till stånd en avgörande strid. Servilius, konsuln från föregående år som ännu var kvar, anslöt
sig till Aemilius uppfattning, medan de senatorer och så kallade riddare* som förde befäl i hären
stödde Terentius. Medan befälhavarna ännu var upptagna av sådana resonemang angrep Hannibal
några avdelningar som höll på att samla in foder och bränsle, varpå han låtsades att han besegrats. Vid
sista nattväkten* drog han sedan i väg med större delen av hären, till synes i avsikt att bryta upp från
platsen. När Terentius fick se detta förde han ut hären för att angripa den ”flyende” Hannibal, men
Aemilius avrådde honom även den gången. Då Terentius inte lydde tog Aemilius på egen hand sin
tillflykt till fågelskådning*, såsom romarna har för sed, och skickade bud till Terentius, som redan
befann sig på marsch, för att meddela att dagen var ogynnsam. Då Terentius inte vågade handla mot
tecknen vände han tillbaka, men slet sitt hår i härens åsyn och klagade över att medkonsulns avund
hade berövat honom segern. Och hären delade hans upprördhet.
19. Då Hannibals krigslist misslyckats vände han genast tillbaka till lägret och visade på så sätt att han
bara hade låtsats fly. Men inte heller av detta lärde sig Terentius att se upp med allt vad Hannibal
företog sig. I stället skyndade han, så som han stod och gick i sin rustning, till fältherretältet, där han i
närvaro av senatorer, centurioner 43 och militärtribuner* anklagade Aemilius för att med hjälp av
fågelskådning ha skaffat sig en förevändning för att beröva Rom en säker seger, antingen för att han
tvekade på grund av feghet eller i sin avundsjuka missunnade honom en seger.
Medan han stod där och skrek ut sin vrede kunde soldaterna som stod runt tältet höra honom, och så
smädade även de Aemilius, som förgäves försökte ge dem som befann sig därinne goda råd. När alla
utom Servilius ställde sig på Terentius sida gav Aemilius med sig, och nästa dag ordnade han hären
till strid, sedan Terentius överlämnat befälet till honom.
Hannibal såg vad som hände men gick inte ut ur lägret den gången, ty han var ännu inte beredd till
strid. Men följande dag gick båda sidor ned till slätten. Romarna ställde upp sig i tredubbel slaglinje
med ringa avstånd mellan linjerna, och varje linje hade fotsoldater i centern, samt lättbeväpnade
styrkor och rytteri på flyglarna. Aemilius anförde centern, Servilius vänstra flygeln och Terentius den
högra. Båda hade i sin närhet tusen man utvalt rytteri, som skulle rycka in där nöden så krävde. På
detta sätt hade romarna ställt upp sig till strid.44
20. Hannibal visste först och främst att det alltid mitt på dagen brukade blåsa en sydostvind med
mörka skyar över området och hann därför att välja en plats där han skulle ha vinden i ryggen. Sedan
lade han en del ryttare och lättbeväpnade i bakhåll på en skogklädd höjd som var full av raviner. Dessa
fick nu order att falla fienden i ryggen så snart slaglinjerna drabbade samman och vinden började
blåsa. Han lät även beväpna femhundra keltiberer på så sätt att de förutom sina långa svärd även
skulle bära dolkar under sina tunikor*. Dessa vapen skulle de använda när han gav signal till dem.
Även Hannibal ordnade sin här i tredubbel slaglinje och ställde rytteriet på flyglarna med stort
avstånd från dessa för att om möjligt kunna omringa fienden. Befälet över högra flygeln gav han till
sin bror Mago45, medan systersonen Hanno45 fick anföra den vänstra. Centern anförde han själv
emedan Aemilius var känd för sin stora krigserfarenhet. Till hans förfogande ställde sig tvåtusen
utvalda ryttare, medan Maharbal45 fick tusen andra som han höll kvar som reserv att användas där han
såg att man behövde hjälp.
Upptagen av dessa förberedelser väntade Hannibal till andra timmen* för att vinden skulle hinna bli
tillräckligt stark.
21. När allt var klart på båda sidor red befälhavarna utmed linjerna och intalade sina soldater mod. På
romarnas sida påminde man dem om föräldrar och barn och hustrur, och om det nederlag de lidit, och
framhöll att den förestående striden nu gällde deras överlevnad. Hannibal erinrade sina män om
tidigare segrar över just dessa motståndare och sade att det skulle vara en skam att besegras av redan
besegrade.
När trumpeterna ljöd och slaglinjerna stämde upp sina stridstjut rusade först bågskyttarna,
slungarna och stenkastarna fram mellan härarna och började striden.46 Därefter gick slaglinjernas
fotsoldater till anfall, och så kämpade båda sidor i förtvivlans mod och under stora förluster. Under
tiden gav Hannibal signal till rytteriet att omringa fiendens flyglar, medan romarnas ryttare, som var
färre än fiendens, ryckte fram för att hejda dem. Därvid drog de isär sina led så att de blev alltför
tunna, men de kämpade ändå tappert, och särskilt de som befann sig på vänstra flygeln åt havet till.
Hannibal och Maharbal förde nu fram sina livvaktsstyrkor under öronbedövande skrik på barbarers vis
i tron att de kunde skrämma motståndaren, men romarna höll stånd mot dem utan att vika och låta sig
skrämmas.
22. När även detta försök slog fel gav Hannibal signal till sina femhundra keltiberer. De sprang då
snabbt ut från linjen och gick över till romarna, varvid de höll fram sina spjut och sköldar och synliga
svärd för att överlämna dem som om de varit överlöpare. Servilius berömde dem, tog genast ifrån dem
deras vapen och ställde dem bakom sig, så som han trodde i bara tunikan. Han tyckte nämligen det var
oklokt att fängsla överlöpare i fiendens åsyn. Dessutom kunde han ju inte ana något där han såg dem i
bara tunikan, och i stridens hetta fanns det inte heller tid att tänka på sådant.
Nu låtsades några andra av afrikanernas enheter under höga tjut fly bort till bergen. Men detta var
bara en signal till de styrkor som stod gömda i ravinerna att vända sig mot de förföljande romarna.
Och med ens kom lättbeväpnade styrkor och ryttare fram ur sitt bakhåll, samtidigt som det började
blåsa en stark vind som romarna fick rakt i ansiktet tillsammans med allt mörkt damm den rörde upp,
så att de inte kunde se en skymt av fienden. Kraften hos romarnas kastvapen dämpades i motvinden
medan fiendens vapen däremot lätt träffade målet då vinden gav dem extra kraft. Romarna som inte
såg någonting kunde varken undvika fiendens kastvapen eller själva sikta väl, utan stötte ihop med
varandra så att allt blev en enda röra.
23. När de femhundra keltibererna såg att den anbefallda tidpunkten var inne drog de fram sina dolkar
ur kläderna och stack först ned dem de hade närmast framför sig. Därefter tog de deras svärd, sköldar
och spjut, och kastade sig hänsynslöst över alla andra, den ene efter den andre. Eftersom de befann sig
bakom romarna blev det de som åstadkom det största manfallet bland fienden. Romarna var nu hårt
ansatta på flera olika sätt: de angreps av fienden rakt framför dem, de var omringade av fiender som
legat i bakhåll, och de höll på att stickas ned av fiender som nästlat sig in bland deras egna led. Mot
dem kunde de inte vända sig eftersom fienden hela tiden plågade dem genom angrepp i fronten, och
inte heller var det lätt att känna igen dem eftersom de hade romerska sköldar. Men mest av allt
pinades de av dammet som gjorde att de inte ens kunde gissa sig till vad som försiggick. Och så gick
det så som det ofta går under villervalla och skräck: de trodde att allt var värre än det var, och att de
styrkor som kom fram ur bakhållet var större än de i verkligheten var. Inte heller visste de att de
femhundra inte var flera än så, utan de hade för sig att hela deras här hade omringats av ryttare och
överlöpare, och så började de en oordnad flykt, först på högra flygeln under Terentius befäl, och sedan
på vänstra flygeln vars anförare Servilius skyndade över till Aemilius. Kring dessa två samlades nu de
tappraste ryttarna och fotsoldaterna till ett antal av tiotusen.
24. Romarnas befälhavare, och även alla de andra beridna, hoppade nu ned från sina hästar och stred
till fots mot Hannibals rytteri som omringat dem. Tack vare erfarenhet blandad med tapperhet och
förtvivlan utförde de många lysande bedrifter medan de i sitt raseri kastade sig över fienden. Romarna
stupade överallt medan Hannibal red runt omkring dem och eggade sina män. Han uppmanade dem att
slåss för det lilla som återstod för att segern skulle bli fullständig, och skrek och gormade och skällde
ut dem för att de besegrat fiendens huvudstyrka men inte kunde rå på det lilla som fanns kvar.