Att se med Guds ögon!

Att se med Guds ögon!
Av: Johannes Djerf
Vad är det första du ser när du går ut genom ytterdörren på morgonen?
Vad skulle du säga om du gick ut genom dörren och möttes av människor
som stod redo att döda dig? Det var faktiskt vad Elisas tjänare möttes av
en tidig morgon när han gick ut för att andas in den friska morgonluften.
Men han hann inte ta många djupa andetag fören hela hans kropp darrade
av skräck genom det hans ögon nu möttes utav. En stor armé med hästar
och vagnar som stod beredda att anfalla och ge den här morgonen något
helt annat än en vacker soluppgång.
Kungen i Aram, Ben-Hadad, låg i krig med Israel. När han hade rådgjort
med sina tjänare och sagt ”på den och den platsen ska jag slå läger”, så
hade Elisa sänt bud till Israels Kung och sagt åt honom att inte dra förbi
de platserna för att arameerna skulle vara där. ”Elisa, profeten i Israel
meddelar Israels kung varje ord du talar i din sovkammare”, hade en av
tjänarna sagt. Det var därför som Kungen hade skickat den arameiska
armén som nu hade omringat hela staden Dotan, där Elisa befann sig.
Elisas tjänare tog några stapplande steg tillbaka in huset. ”Ok, det är så
här mitt liv kommer sluta”, tänkte han när han i nästa andetag försökte
forma några ord och ropa på Elisa. ”O, min Herre, vad skall vi ta oss till?”
Med ett bevarat lugn tittade Elisa på honom, höll om honom med sina
armar och sade ”Lugn, var inte rädd, de som är med oss är fler än de som
är med dem”! Va! Vi är två personer! Det är en hel här utanför huset, vi
är väl inte fler än dem! Sover han fortfarande? tänkte tjänaren, och blev
inte direkt lugnare av de orden. Men då hörde han att Elisa bad "HERRE,
öppna hans ögon, så att han ser." Och med de orden så var det som att
all rädsla försvann. Och när han tittade ut igen så såg han något som han
aldrig kommer glömma. Han såg hur hela berget var fullt av hästar och
vagnar, men som inte tillhörde några blodtörstiga soldater, utan det såg
mer ut som änglar som brann av Guds eld, och inte bara dem utan hela
Elisa brann av Guds kraft, och tjänaren visste att detta var inte slutet utan
bara början. Arameerna började komma emot dem, men Elisa bad på nytt
” Slå detta folk med blindhet." Och de såg hur Herren slog hela armén
med blindhet. Hästarna började skena, för det var ingen som längre visste
var de var någonstans.
Elisa sade till soldaterna att ”det här är inte den rätta vägen eller den
rätta staden. Följ mig, så skall jag föra er till den man som ni letar efter."
Och han förde dem istället till Samaria.
Visst är det en fantastisk berättelse!? Visst, det är få av oss som varit
omringade av en armé på detta sätt och vi kanske kan tycka att det är
svårt att känna igen sig, men det finns så många andra saker som vi kan
vara omringade utav. Jag tror att många utav oss kommer ihåg
situationer då vi känt att vi heller inte haft någon väg ut, precis som
tjänaren kände. Vi har många gånger varit omringade av modlöshet. Vi
har längtat och bett efter att någon gång få vara den som verkligen bryr
sig om den som vi faktiskt ser mår dåligt. Vi har drömt om att få berätta
vad Jesus verkligen betyder för oss men när de tillfällena plötsligt kommer
och blir verkliga så är det som att vi möts av allt annat än frimodighet.
Det är som att försagdheten omsluter oss på varje sida. Vi har orden inom
oss, de finns där i vårt hjärta, men det är ofta ett väldigt stort steg till att
öppna sin mun och faktiskt säga det som finns där. Varför skulle mina ord
ha någon betydelse, tänker vi och tror att det är bäst att hålla det tillbaka
så att det inte rör upp något, för man vill ju inte vara i vägen. Känner ni
igen er?
Det är inte alltid, men många gånger när jag kommer in i en ny grupp av
människor, där det känns som att de flesta är personer med större
erfarenheter, mer kunskap och har betydligt lättare för att prata och
diskutera, så drar jag mig gärna undan och blir tyst. Skulle det vara så att
jag kommer på någonting jag gärna vill säga så sitter jag oftast bara och
tänker ut hur jag ska formulera mig på ett bra sätt. Skulle någon fråga
mig något så är jag förmodligen kvar i det som vi pratade om för 10
minuter sedan. Och eftersom jag då kanske inte har stenkoll på det vi
pratar om just då så blir svaret kanske inte så som jag ville att det skulle
bli. Så därför blir den resterande tiden en stund då jag sitter och istället
gräver ner mig och tänker ”varför sa jag inte det”? Men så är det också så
att jag faktiskt märkt att det inte behöver bli en olycka varje gång när jag
vågar höja min röst i gruppen och säga det som ligger på mitt hjärta. Inte
minst har jag märkt att Gud faktiskt kan använda mig och mina ord, när
jag väl väljer att inte låta försagdheten omringa mig.
Elisas tjänare lät rädslan först ta över situationen, för det var det som
hans ögon såg, det var det enda självklara att tänka, att nu är slutet nära.
Vi vet också hur lätt det är att alltid tänka och göra det självklara efter
vad våra ögon ser. Vi har ögon att se med, och de flesta utav oss ser
väldigt bra, vilket är en fantastisk gåva.
Men eftersom vi också kan se saker som inte är viktiga för Gud så är det
väldigt lätt att andra saker blir vårt största fokus, och vi missar det som
egentligen är viktigt. Det låter lite märkligt kanske, men många gånger
tror jag att våra ögon gör oss blinda.
Våra ögon kanske säger till oss att vara rädd för all den ondska som vi ser
runt omkring oss, men då säger Guds ögon ” de som är med oss är fler än
de som är med dem”! ”Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem,
ty han som är i er är större än den som är i världen.” Våra ögon kanske
säger åt oss att vara modlösa och försagda, men då berättar Guds ögon
att ”Den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är
kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande”, 2 tim.1:7. Vi är precis
som Elisa var, omringade av Guds eld och kraft! Elisa såg saker som inte
hans tjänare kunde se. Men tjänaren fick se fantastiska och chockerande
saker när Gud öppnade hans ögon! Det kan du och jag också få,
öppnande ögon. Det handlar inte om att vi tar på oss några speciella
glasögon eller hur mycket kunskap vi har och inte har, det är något som
Gud gör, när vi låter Gud visa oss vad hans ögon ser i den situation som
vi befinner oss i.
Ok. Om vi går tillbaka nu till vår text i kungaboken. Den Arameiska armén
fick faktiskt åter sin syn tillbaka, när de väl kom till Samaria. Vi läser vad
som hände, 2 Kung.6:20–23.
Det mest självklara i den här situationen för Israels kung hade ju varit att
utplåna fienderna. Nu hade han chansen. Elisa hade lett hans fiende till
honom, som han nu hade i sitt grepp. Det hade varit lätt att tro att Gud
hade gett fienderna i hans hand så att han skulle utplåna dem. Men
kungen tog sig tid att fråga Elisa vad han skulle göra. Vilket ger oss alla
en utmaning den här dagen. För det kanske är så att det är för många
gånger som vi inte stannar upp och ber Gud om att få se det som han ser.
Att ta tid och be ”Gud, det självklara borde ju vara att göra så här, men
vad tycker du egentligen?” Visa mig, för jag vill verkligen veta”. Igår på
årsmötet berättade jag om att jag alltid är tvungen att gå och hämta hjälp
när det blir fel på maskinen, då jag ibland står och jobbar på
industrigolvet. Jag kan kanske ana vilka knappar jag ska trycka på, men
jag måste ändå fråga för att inte förstöra något. Och på samma sätt så
behöver du och jag fråga Gud, få instruktionerna vi behöver för att våra
val ska bli efter hans vilja.
Men det är allt för ofta tror jag, som vi sätter för stort värde på det vi
själva ser och vår egen visdom. Vi har redan klart för oss hur saker och
ting är innan vi ens frågat Gud.
Kanske är det för att vi har så lite tålamod att vänta på Gud. Kanske är
det för att vi förlitar oss för mycket på vad andra säger, vilket gör att vi
börjar tvivla på det som borde vara det rätta, och det som är Guds
perspektiv.
Om Israels Kung hade utplånat hela armén så hade troligtvis Ben-Hadad,
kungen i Aram återvänt med en ännu större armé och det skulle blivit
ännu fler dödsoffer. Men Elisa sa till Kungen att istället sätta fram mat och
vatten till dem. Här har vi det! När Elisa såg vad Gud såg så kunde istället
han istället visa kärlek. Och jag tycker att sista versen talar tydligt om vad
det gjorde med soldaterna. ”Sedan kom det inte mer några arameiska
strövskaror in i Israels land.” Kärleken som Israels Kung hade visat dem,
gjorde att de förändrades. Så storhet i Guds ögon är när du och jag är
villiga att se det som kanske är dolt för oss men som är uppenbart i Guds
ögon. För när du och jag också vill se det som Gud ser så kommer vi att
reagera på ett annat sätt.
Israels Kung valde att reagera med kärlek istället än hat, det som han
först hade tänkt handla med. Och jag tror att när vi ser med Guds
perspektiv så kommer även vi behandla situationer på ett annorlunda
sätt. Vi vet ju hur det är när vi redan vet om saker i förväg, eller hur!? Vet
du om att din jobbarkompis eller skolkamrat har varit sjuk en längre tid,
eller haft en jobbig och sorglig tid bakom sig så bemöter du den
personens trötthet och irritation med ett bevarat lugn, när den kommer
över dig. Och istället vill du visa lite extra kärlek och omsorg om den
personen. Och så är det när vi också väljer att se med Guds ögon. Vet du
om att Gud faktiskt längtar och älskar Lasse eller Maria som gjort dig
ledsen så kommer du behandla de med Guds kärlek och tålamod, även
om det går emot det självklara, är ni med!? Alltså, vet du om att Gud kan
göra stora och mäktiga under när vi ber, så kommer det inte vara lika
jobbigt att sätta sig ner och be för det som känns omöjligt. Är vi villiga att
påminna oss om att vi är viktiga för honom så kommer det inte vara
några problem att öppna sin mun när man sitter i den där gruppen av nya
människor och funderar på om man har något att säga eller inte. Om vi är
villiga att påminna oss om att Guds kraft faktiskt omsluter oss var och en
som tror med hans Helige Andes eld, så kommer det heller inte vara så
stort steg att berätta om våra upplevelser med Jesus för våra grannar.
Modlösheten får ge vika för vi ser nu istället med Guds ögon, som bryter
allt vad försagdhet och rädsla är för något!
”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det
synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” står det i 2.kor.4:18. Du
och jag tillhör ett folk som alltid kommer få vara med om mer än vad vi
tror och vad vi ser med våra mänskliga ögon. Låt det få vara vår bön, vår
längtan, den här dagen att Gud skulle öppna våra ögon så att vi kan se
hans vägar. Stanna upp och låta hans sätt att se på saker och ting beröra
oss på nytt. För det ger oss hopp!
Låt vår bön vara att vi inte ska glömma bort att när vi tänker på
framtiden, på alla de drömmar vi har för det här samhället, den här
församlingen, så ser Gud alltid mer!! Det kan vara oerhört skönt att veta…
”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger
HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är
mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar!”
(Jes.55:8-9)
vilka hinder finns i ditt liv för att se det som Gud ser?