Akademins nätverk

Akademins nätverk
av Ylva Hasselberg
DEBATT, Tvärsnitt nr 4:2004
Nätverk och kluster är positiva utvecklingskrafter. Denna föreställning finns inbyggd i det
forskningsläge som behandlar kunskaps- och informationssamhället. Men vad händer när
man tar denna föreställning och gör forskningspolitik av den? Den här artikeln är ett försök
att på grundval av författarens egen forskning skapa debatt kring förhållandet mellan nätverk
och vetenskaplig utveckling.
Nätverk skapar utveckling. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen har det sista
decenniet allt större tyngd lagts vid teorier och modeller som utgår från påståendet att grupper
eller förtätningar av aktörer med vissa egenskaper leder till förtätningar, kluster eller nätverk
som ger upphov till utveckling.
Forskning skapar också utveckling. FoU är en högt prioriterad verksamhet i
samhället. Forskarna, särskilt inom naturvetenskapen, åtnjuter högt förtroende hos
allmänheten. Den enda del av den statliga sektorn i Sverige som inte minskade
personalmässigt under 1990-talets kris var universitetssektorn. Forsknings- och
utbildningspolitik har hög status, samtidigt som detta politikområde i dag ligger närmare
näringspolitiken än det någonsin gjort förr. Forskning ger upphov till innovation. Innovation
ger tillväxt, och tillväxt måste vi ha, för att det svenska samhället ska fortsätta att fungera på
ett tillfredsställande sätt.
Forskning skapar alltså utveckling, och nätverk skapar utveckling. Nätverk inom
forskningsområdet måste skapa väldigt mycket utveckling. Denna slutsats har redan dragits av
svenska politiker, och leder just nu till särskilda satsningar på s.k. starka forskningsmiljöer
hos vissa anslagsgivare. Om det finns förtätningar, kluster, inom forskningen som är särskilt
produktiva, då måste de få ekonomiska resurser så att de kan fortsätta att blomstra. En annan
aspekt av samma tänkande är en ständigt ökande betoningen på internationella kontakter. En
forskargrupp utan internationella kontakter av någon dignitet riskerar att uppfattas som
provinsiell och därmed av lägre vetenskaplig kvalitet ”Vetenskap  Nätverk = sant” är alltså
redan ett etablerat faktum. Det ger mig, i egenskap av nätverkforskare, lust att göra några
elaka ifrågasättanden av den förenklade bild av vetenskapliga nätverk som ligger till grund för
forskningspolitiken.
Men låt oss först fundera en stund över det traditionella universitetet, och dess
forskare. Vilka är de och vilka normer styr deras agerande? Gemensamt för forskarvärlden är
en uppfattning om att forskning skiljer sig från andra aktiviteter som man kan hålla på med.
För att ett vetenskapligt resultat ska vara giltigt krävs att man har följt etablerad praxis för vad
som är god vetenskap. Därför gillar inte Normalforskaren när hennes 8-åriga dotter kommer
hem och berättar att hon forskar i skolan. All faktainsamling är inte forskning. Postmoderna
tankar om icke-existensen av vetenskapliga sanningar, eller sanningar över huvud taget, har
inte mottagits väl i det svenska forskarsamhället. De allra flesta av oss bekänner sig till någon
slags normalvetenskap, som vilar på föreställningen att resultat kan vara mer eller mindre
riktiga, och alltså mer eller mindre godtagbara, beroende på vilka frågor, teorier, metoder och
undersökningsobjekt som valts av forskaren. Forskarens val kräver argumentation och
reflektion, och utsätts i idealfallet för hård granskning av kollegorna.
Den här typen av vetenskapsutövning har också en överbyggnad, en slags
ideologisk eller mytisk dimension, som vi kan kalla myten om den fria forskningen. Myten om
den fria forskningen säger att forskning är en aktivitet som pågår frikopplad från övriga
samhället. Dess kritiker säger att den fria forskningen aldrig har funnits, en utsaga som det
kan förefalla som jag ger stöd här när jag använder begreppet myt. Andra kritiker säger att det
är bäst att hålla forskningen i strama tyglar, om inte de enögda forskarna ska dra iväg och
åstadkomma saker som atombomber och massutrotning i koncentrationsläger. Den fria
forskningens försvarare talar dock om helt andra saker: om möjligheten att forska i botanik
och latin fastän det inte uppfattas som tillväxtskapande, samt om forskarens rätt att själv välja
teorier och metoder för sin forskning. Dialogen förefaller förvirrad.
Myten om den fria forskningen är osann, om man med det menar att forskning
pågår i en avskild sfär, en liten bubbla av vetenskaplighet. Samhället, och kanske ännu oftare
staten, och vetenskapen interagerar, annars skulle vi inte med säkerhet ha vare sig
atombomber, cellgifter eller nationalekonomi (som ju är läran om statens hushållning). Men
myten om den fria forskningen är också något annat. Den innehåller påståendet att det
vetenskapliga normsystemet är överordnat inom vetenskapen. Det är till och med överordnat
vetenskapsutövarna. Inför det vetenskapliga normsystemet är vi alla lika, och vi är kollegor,
inte chefer och underlydande. Om det alltså uppstår en konflikt mellan en professor och
hans/hennes doktorand, som rör doktorandens vetenskapliga gärning, är doktoranden i sin
fulla rätt att argumentera emot professorn, på vetenskapliga grunder. Professorn har inte rätt
att utan vidare säga åt doktoranden ”vad han/hon ska göra/skriva”. Professorn kan komma
med påpekanden om att doktorandens argument inte är tillräckligt bra, att beläggen inte
räcker, peka på andra undersökningar som kommit fram till ett annat resultat, etc. Men
professorn kan inte skriva doktoranden den vetenskapliga uppfattningen på näsan. Professorn
kan inte ens hindra doktoranden från att disputera på sin ”ogrundade” tes, det har doktoranden
nämligen lagstöd för att få göra, även om handledaren inte godkänt avhandlingen. (Om
avhandlingen sedan blir godkänd är en annan sak.)
Nu är detta ett konstruerat exempel, och var och en som satt sin fot inom
akademin vet att det är mycket ovanligt att doktorander har uppfattningar som radikalt skiljer
sig från deras handledares. I själva verket gör doktoranden ofta exakt som professorn säger.
Men varför är det då så, om det finns ett normsystem som säger att doktoranden kan ha rätt?
Jo, det kan förstås bero på en mängd faktorer, som exempelvis att de flesta
doktorander inser att deras handledare har större erfarenhet än de själva, och alltså har större
kompetens på området. Men framför allt beror det på att universitetet som organisation inte är
en modern hierarki, som de flesta organisationer i vårt samhälle. Arbetsförmedlingen, Volvo,
IKEA och Vinnova är alla hierarkier, organisationer som vuxit fram i och med det moderna
samhället. Grunden för sådana organisationer är existensen av formella regelverk samt
systemtillit, samhällets tilltro till dessa formella regelverk. Systemtillit och personlig tillit är
ett begreppspar som myntats av den tyske sociologen Niklas Luhmann. En mängd regler och
rutiner omger allt dessa organisationer gör. Det finns lagar, förordningar, garantisedlar,
ångerveckor, arbetsrättsliga förhållanden, regleringsbrev, budgetar, internationella standarder,
etc., som begränsar och kanaliserar organisationernas handlande, internt och i relation till
omvärlden. Det finns också sanktioner, om en organisation skulle bryta mot regelverket.
Omvärlden kan på grundval av detta förutse organisationernas handlande: man vet att garantin
på en Volvobil täcker fabrikationsfel. Den som är chef i en sådan hierarki ansvarar för att
regelverket följs.
Universiteten är naturligtvis också omgärdade av sådana regler och institutioner.
Men kärnan i universitet, den vetenskapliga verksamheten, följer inte denna logik. Den
vetenskapliga verksamheten är organiserad enligt ett mycket äldre mönster; den är i grunden
feodal, och bygger på personlig tillit.
Vad innebär ett sådant påstående? Jo, det påståendet bygger på det förhållandet
att relationen mellan vetenskapsutövarna är personlig. Mellan professorn/handledaren och
doktoranden råder ett lärjungeförhållande, som inte stannar vid ett formellt
anställningsförhållande. Att doktorander är anställda är för övrigt en nymodighet som inte ens
nu alltid är en realitet. Förhållandet mellan en professor och doktorand bygger ofta på
vetenskaplig samsyn och gemensamma vetenskapliga intressen. Doktoranden upptas som
lärjunge, och involveras då i ett förhållande som liknar det traditionella förhållandet mästare
 gesäll, inom ramen för ett skråsystem. Mästaren delger gesällen alla sina yrkeshemligheter
och överför, till stor del genom tyst kunskap, den hantverksskicklighet han eller hon besitter. I
gengäld blir gesällen skyldig mästaren lojalitet. Gesällen blir också ofta förbunden att föra
vidare ett vetenskapligt arv: förvalta en skolbildning, hävda de principer mästaren ansett vara
viktiga, och engagera sig i de vetenskapliga strider mästaren påbörjat. På så sätt liknar ett
universitetsämne ofta en karta över Europas furstehus under den tidigmoderna tiden. Den
insatte vet vilka som vetenskapligt är släkt med varandra, vem som ligger i fejd med vem, och
vilka stödtrupper, i form av lärjungar och före detta lärjungar, varje furstehus har resurser att
mobilisera. Grunden är de ömsesidiga trohetsbanden mellan aktörerna. Akademins nätverk är
enligt min uppfattning feodalism i dess mest särpräglade och konsekventa form. I ett sådant
system finns egentligen ingen praktisk akademisk frihet. Friheten ligger i att välja den
feodalherre som passar ens vetenskapssyn och intressen bäst. Den förtänksamme ser också till
att förse sig med band till en feodalherre som är hyfsat liberal, samt har makt och resurser. En
sådan feodalherre ger sina vasaller stor frihet, samtidigt som han eller hon har goda
möjligheter att tillvarata deras intressen. I furstens/professorns roll ligger nämligen också att
se till att lärjungarna får positioner inom vetenskapen eller inom andra viktiga områden. Ju
fler vasaller man har lyckats plantera på olika ställen, och ju större deras lojalitet är, desto
större blir furstehusets makt. Jag har hittat ett flertal empiriska belägg för att vetenskapen
reproduceras på detta sätt i mina undersökningar av det samhällsvetenskapliga fältet under
perioden 19201970. Ännu fler exempel finns att hämta i Håkan Gunneriussons avhandling
om det historiska fältet.
Den här organisationsformen är universitetet inte ensam om. Aspekter av
feodalism finns på många ställen i samhället, framför allt inom grupper som i någon mening
är professionella, och som ser på sin verksamhet som ett kall, och inte ett arbete. Sådana
grupper drar inte gränsen mellan arbete och fritid, mellan privat och professionellt. De
professionella relationerna blir privata. Professorn bjuder hem sina doktorander på te.
Doktoranderna vaknar med sitt avhandlingsämne och somnar med det. Mellan hårt arbetande
doktorander uppstår täta band, inte minst av det skälet att de delar såväl systemets avigsidor
som dess belöningar: ungefär på samma sätt som för ett gäng lumparkompisar. Det här
förhållandet intensifierar det personliga elementet i vetenskapen. När arbetet invaderar
privatlivet äter nämligen den professionella identiteten upp resten av människan. Kvar blir
forskaren, vars livsverk nu inskränkts till vetenskapen. När den vetenskapliga positionen eller
uppfattningen hotas, blir forskaren personligt förbannad, och vetenskapliga tycken och
motsättningar går i samma stund över gränsen och blir personliga motsättningar. Forskarens
nätverk bygger på personligt förtroende, och personligt förtroende återskapas bara genom
lojalitet, tjänster och gentjänster.
Det kan tyckas som om de fenomen jag nu diskuterat ligger inom ramen för
universitetets sociala organisation, och därmed inte påverkar vetenskapen i sig. Man kunde ha
en hypotes om att vetenskapandet är en sak och positioneringen på det vetenskapliga fältet en
annan. Så är inte fallet. De personliga relationerna uttrycks och återskapas också genom det
medium som är det allra mest grundläggande vetenskapliga kommunikationsmetoden:
referenssystemet. När vetenskapsmän belägger sina påståenden hänvisar de till tidigare
forskning, och det gör de av flera skäl. Ett skäl är naturligtvis att styrka påståendet. Ett annat
skäl är att göra texten transparent, d.v.s. att ge läsaren möjlighet att bedöma det riktiga i
påståendet. Ett tredje skäl är att behovet av att redogöra för ursprunget till olika resultat, så att
äran för ett visst resonemang tillfaller den som först fört detta resonemang.
Referenskonventionerna innehåller i sig stora doser tillit, både systemtillit och
personlig tillit. De är till för att vi ska kunna göra vetenskapliga framsteg utan att varje
forskare behöver göra om varje undersökning som har gjorts tidigare. I stället väljer vi att lita
på den tidigare forskningens resultat. Men, observera, vi litar inte lika mycket på allt vi läser.
Vi hinner för övrigt inte ens läsa allt som är relevant inom vårt forskningsområde, utan
tvingas tillämpa olika metoder för urval. När vi läser en text tillkommer dessutom alltid en
tolkning av den texten, som kan vara mer eller mindre empatisk. Om vi väljer att uppfatta en
text som nydanande eller som en alldeles obetydlig utveckling av ett redan förut välkänt
faktum, ja, se det beror alldeles på. Här kommer vi till forskningsprocessens kärna;
sanningssökandet sker inte i ett vakuum, utan i ett socialt sammanhang.
Vetenskapens kärna är intersubjektivitet, som innebär att vi sinsemellan kommer
överens om en standard för bra vetenskap. Intersubjektivitet präglar faktiskt hela
forskningsprocessen, men den gör det i form av lokala attityder, snarare än i form av generellt
omfattade värderingar, som är den betydelse intersubjektivitet handboksmässigt ges. Detta
betyder i klartext att informationssökning, informationsbearbetning och textproduktion hela
tiden påverkas av lokala värderingar. I stället för att beta av enorma databaser för att sätta sig
in sitt avhandlingsämne läser den nyblivna doktoranden några böcker ”som handledaren
rekommenderat”. Här begränsar alltså informationssökningen av handledarens beläsenhet och
uppfattningar om vad som är bra vetenskap. På samma sätt är det med de andra leden i
processen. När de sedan ska omsättas i egna fotnoter, kommer dessa att spegla den lokala
miljöns ställningstaganden i olika frågor. Fotnoterna speglar det egna vetenskapliga nätverket.
Ibland blir den lokala aspekten nästan löjligt tydlig, som när avhandlingar från Lund mest
refererar tidigare arbeten från Lund, medan man i Uppsala av någon anledning mest notar till
arbeten från Uppsala.
Det kan förefalla som det som nu diskuterats är ett slags vetenskapens oskick,
helt enkelt dålig vetenskap. Men det är ett alltför trubbigt och förenklat påstående. Snarare är
det så att inga vetenskapliga sanningar kan skapas, kanske inte ens tänkas, utan en social
kontext. Det som kan uppfattas som oskick, som ett slags ”Följa-John-mentalitet”, är faktiskt
också det sätt på vilket vi lär oss forska. Det finns inget annat. Inga formaliserade rutiner, inga
individuella studieplaner eller genomarbetade metodhandböcker har mig veterligen kunnat
ersätta härmandet som metod för att lära sig forska. Referenssystemet, som för den invigde är
som ett doftspår är för en hund, är dessutom ett av de mest raffinerade och sofistikerade språk
som existerar, ett vetenskapens lingua franca som dessutom är sant demokratiskt. Man måste
bara förhålla sig kritiskt till det, som en god vetenskapsman för övrigt alltid måste.
Myten om den fria vetenskapen innehåller påståendet att det vetenskapliga
normsystemet är överordnat andra normer, och det innehåller också påbuden: var kritisk! Var
misstänksam! Var originell! Dessa normer skapar förutsättningar för god vetenskap och de
skapar ett handlingsutrymme för individen i systemet. Det är den huvudsakliga uppgiften för
myten om den fria vetenskapen, att vara en norm som ger individerna stöd att stå emot
universitetets mest konsekventa feodala drag. Av detta skäl måste myten om den fria
forskningen konstateras vara inte bara en myt utan också en myt med en viktig funktion.
Vetenskaplig utveckling skapas genom att en balans upprätthålls mellan de i grunden feodala
vetenskapliga nätverken, och den idealbild av den fria forskningen som tillskapats under det
sena 1800-talet.
Det senaste decenniet har myten om den fria forskningen stormats från många
håll. Attacken har anförts av samhällsvetenskaplig forskning, nämligen författarna till de två
verken The new production of knowledge och Rethinking science. Deras uppfattning är att den
fria forskningen är en organisationsform på utdöende, som kommer att ersättas med ett annat
sätt att organisera kunskapsproduktionen. I den nya modellen kommer vetenskapens normer
att underordnas samhällets, och bli mer transparenta och påverkbara. Universiteten ska inte
lägre kunna gömma sig bakom sina normer: de ska selas som goda arbetshästar framför
tillväxtplogen. Politiker och forskningsbyråkrater över hela världen har med öppna armar tagit
emot detta budskap. De omsätter det till politik i många olika former, av vilka de flesta har det
gemensamt att de ifrågasätter akademins normsystem och organisation. En del av dessa beslut
riktar in sig på det man vagt känner är ett kärnproblem om man vill förändra universiteten: det
som kallas kollegialitet, och som är samma sak som det jag här kallat feodalism. Om man
bara kunde införa en mer rationell styrning, lokalisera resurser på ett mer effektivt sätt, etc., så
skulle samhället få ett större utbyte av sin insats. En icke förutsedd konsekvens är att de beslut
som fattas tenderar att ha större påverkan på normen om den fria forskningen än på de
akademiska nätverken. Kraven på självständighet och originalitet sjunker, (självständighet tar
ju tid och riskerar därmed att vara mindre effektivt) men den feodala organisationen består.
Idén om den nya kunskapsorganisationen har stor släktskap med andra idéer om
det postindustriella samhället, det s.k. nätverks- , informations- eller kunskapssamhället. Den
positiva värderingen av nätverk är gemensam för dessa idéer, liksom, om man ska vara elak,
den ytterst naiva och ogenomtänkta uppfattningen om vad nätverk faktiskt är. Det är nämligen
skillnad på medborgarskap och socialt kapital. Om man utgår från att nätverk och kluster
skapar utveckling är det rimligt att ge pengar till framgångsrika feodalherrar, särskilt om de
har goda kontakter med andra framgångsrika feodalherrar. Tanken är att när två
”feodalherrar” möts, då ska de lägga sina pannor i djupa veck och tänka: hmm, hur ska vi nu
åstadkomma lite utveckling tillsammans? Problemet med resonemanget är, som varje
historiker inser, att detta inte alls är vad som händer när två furstar och deras hov möts.
Antingen blir det krig, eller så blir det äktenskapsallians. Ingetdera ger upphov till utveckling.
Det ger bara upphov till ännu starkare polariseringar av makt på det akademiska fältet. Den
som verkligen tänker fritt och kreativt är narren, och honom har ännu ingen politiker kommit
på tanken att kasta några pengar efter. Han är knappt ens välkommen vid hovet: han är ju så
svår att styra.
REFERENSER
Benner, M. (2001). Kontrovers och konsensus: vetenskap och politik i svenskt 1990-tal.
Stockholm Nora, Institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER); Nya Doxa.
Gibbons, M. (1994). The new production of knowledge: the dynamics of science and research
in contemporary societies. London, Sage.
Gunneriusson, H. (2002). Det historiska fältet: svensk historievetenskap från 1920-tal till
1957. Uppsala, Acta Universitatis Upsaliensis: Studia Historica Upsaliensia 204.
Hasselberg, Y. (2004). Eli och Arthur, Arthur och Eli : ett vetenskapssociologiskt perspektiv
på ekonomisk historias födelse i Sverige, 1920-1940, i Opuscula Historica Upsaliensia 31.
Nowotny, H., P. Scott, et al. (2001). Re-thinking science: knowledge and the public in an age
of uncertainty. Cambridge, Polity Press.
Nybom, T. (1989). Universitet och samhälle: om forskningspolitik och vetenskapens
samhälleliga roll. Stockholm, Tiden.
Segerstedt, T. T. (1966). Den akademiska gemenskapen: en sociologisk skiss. Uppsala;
Stockholm.
Waluszewski, A (2004). Försöker någon styra nätverk dör de, i Axess 2004: 3.
Widmalm, S. (2001). Det öppna laboratoriet: Uppsalafysiken och dess nätverk 1853-1910.
Stockholm, Atlantis.