Musik att höra eller musik att göra? Professionellt musikskapande,
musikande och musicerande i ett senmodernt samhälle.
Projektet syftar till att utifrån ett synsätt som betonar musikens karaktär av process, deltagande
och flerriktad kommunikation studera aktiviteter i gränsområdet mellan å ena sidan medieinriktat,
professionaliserat musikskapande och å andra sidan musikutövande i andra kontexter. Fokus riktas
på genrer med ursprung i ett mer eller mindre utbrett, ofta gehörsinriktat, musicerande där
musikaliska yttringar inte alltid har verks- eller produktkaraktär. Post dok-projekt med anknytning
till Musikskapandets villkor.
Vilka räknar vi som ”skapande musiker”? Hur ser relationen ut mellan professionella kompositörer
och artister å ena sidan och å den andra det musicerande som sker utanför medierna och de stora
scenerna, ofta i form av projekt, kurser osv.? Vill vi i begreppet ”skapande” också inbegripa
medskapande och omskapande?
Via medier och globala och translokala flöden skapas och influeras nya lokala musikformer. Hur ser
ett sådant kretslopp ut, mellan medieburen och levande musik, mellan t.ex. cyberrummet och det
konkreta lokala rummet? Hur förhåller sig detta kretslopp till tidigare perioders flöden mellan de
muntliga/gehörsmässiga och skriftliga/medierade polerna i ett kontinuum?
Vilka exempel på genuskodningar finns det i vardagligt respektive professionellt musicerande? Hur
ser relationerna ut mellan genus å ena sidan och artistskap, komponerande, pedagogisk verksamhet
osv. å den andra? Även ålder, sociala skikt, etnicitet och andra intersektionella faktorer är viktiga att
belysa.
Se Projektbeskrivning
Projektstatus: Pågående
Ämnesområde: Etnologi
Forskningsområde: Musiketnologi
Forskare: Ingrid Åkesson, Institutionen för kultur- och medievetenskaper
Projektbeskrivning
När vi studerar medierad och medialiserad musik ligger tyngdpunkten i stor utsträckning på musik
som ”ting”. Stora delar av dagens musikliv präglas av långt avstånd mellan producent och
konsument, och i mellanledet mellan musiker/kompositör och mottagare finns en mängd aktörer
som spelar allt större roll. När musik i första hand betraktas som en produkt, vilken ska framställas
med inriktning på en mottagande publik och konsumeras av denna, riskerar vi dock att tappa bort
den dynamiska karaktär av icke avslutad process eller skeende som präglar i synnerhet
gehörsdominerat och spontant musicerande. Somliga aspekter av människors musikaliska aktivitet
och av musik som meningsskapande hamnar i skymundan. I musikindustrin, liksom i festival- och
konsertsammanhang, är kommunikationen övervägande enkelriktad. Musik betraktas främst som
något som skapas och utövas av experter – även om lyssnaren/konsumenten sedan kan förhålla sig
aktivt till både det klingande och dess metanivåer av identitetsskapande etc. genom olika former av
”musikande”. Mer eller mindre underförstått är också att musik skapas i performanssyfte och kan
delas in i bestämda genrer.
Ett perspektiv med annan tyngdpunkt utgår från musik som i första hand en fundamental och spridd
mänsklig aktivitet (t.ex. Merriam 1964, Blacking 1974, Rice 1987, Bjørkvold 1991, Small 1998) och
som i stor utsträckning handlar om flerriktad kommunikation. Musiketnologer och
musikantropologer har länge huvudsakligen studerat musikkulturer i olika typer av förindustriella
eller icke-medialiserade samhällen, där musicerandet främst utövas inom en folklig offentlighet
(Andreassen 1992) och endast marginellt är knutet till en marknad. De musikaliska eller expressiva
specialisterna (Merriam 1964, Herndon & McLeod 1982, Lundberg & Ternhag 2002) har behövt få sitt
erkännande i samspel med en kunnig omgivning; de olika definitionerna av specialistbegreppet är
tentativa och kan diskuteras vidare, bland annat i samband med genus (Åkesson 2006).
Delar av det nutida musiklivet utgörs av musikslag med denna typ av historia och där tyngdpunkten
länge har legat på flerriktad kommunikation i anslutning till lokalsamhällets mötesplatser snarare än
på artist – publikrelationen (jfr Pickering & Green 1987). Det kreativa arbetet inom gehörspräglade
genrer kan karakteriseras som överlappande skikt av återskapande, omskapande och nyskapande
processer. Dessa har ständigt ägt rum (bland annat i form av tyst kunskap) i levande gehörsmusik och
äger fortfarande rum; de har idag också fått karaktären av verbaliserade och medvetna verktyg
(Åkesson 2007). De musikslag jag syftar på är t.ex. folkmusik, blues och andra s.k. etniska musikslag
vilka idag ingår i paraplybegreppet världsmusik; vi kan också tala om delar av invandrad musik eller
musik i diaspora. Även flera slags sångaktivitet har en bakgrund i gemensamt utövande utanför scen
och marknad: allsång, andlig sång, folkrörelse/föreningssång, somlig vissång och delar av körsången. I
genrer som dessa finner vi ofta ett flytande och överlappande gränsområde mellan musikskapare och
publik.
Projektet Musik att höra eller musik att göra rör musikskapande och musicerande utanför och i
gränsområdet till det professionaliserade och institutionaliserade musiklivet och musikmarknaden
och bygger bl a på tankar om musik som fundamental mänsklig aktivitet, som process och som
flerriktad kommunikation. Några nyckelbegrepp är vardagsmusicerande och kreativitet, flow,
kroppslighet, den musiska människan, musicking, genus, generation och själsfrändskaper.
Projektets syfte är att i diskussionen kring musikskapande, musikmarknad och kulturpolitik lyfta fram
aspekter av musik som fundamental mänsklig aktivitet, vilken inte är begränsad till relationen
producent – publik. Studien ska bidra till ett vidare perspektiv på musikskapande i samhället och
bland annat ur ett genusperspektiv problematisera den kulturpolitiska diskussionen kring
musikskapandets villkor. Tanken är också att diskutera minnes- och kulturarvsinstitutinernas uppgift
att vidareföra kunskap om musik som ett vardagslivets kulturuttryck och som gemensamt arv i det
senmoderna samhället.
