Lunds Universitet
Statsvetenskapliga Institutionen
STV 004, 61-80p
D-uppsats, VT 2005
Handledare:
Ylva Stubbergaard
Sociala rörelser
Politiska möjligheter, framing och samhällsvärderingar.
En fallstudie på Sovjetunionen och transitionen till demokrati.
Alexandra Andersson
Abstract
This thesis is a study of social movements and their possibilities to effect politics by
influencing values in society through framing. I've looked upon social movements from
a functionalistic-structuralistic perspective, as if they were carriers of values from
people that otherwise won't be represented in the political life. The values that the social
movements are struggling for can affect both the opinion and the decision-makers since
the social movements in an active way are trying to influence the society. The thesis
examines the political opportunities that social movements have to mobilise and grow. I
have looked at different factors that either improve or make the political opportunities
worse. In my case study I've examined the social movements in Soviet Union during and
before the transition from state socialism to democracy. I’ve found that the social
movements even though they weren’t that many in Soviet Union succeeded to put their
issues and values on the agenda. Especially the politicians were influenced by their
framing.
Key words: social movements, beliefs, frames, political opportunity structure, Soviet
Union.
Innehållsförteckning
1.INLEDNING ..............................................................................................................1
1.1.Syfte/Problemformulering ............................................................................................................................... 1
1.2.Teori/Anknytningsmodell ................................................................................................................................ 1
1.3.Metod och disposition ......................................................................................................................................2
1.4.Operationaliseringar ........................................................................................................................................2
2.POLITISK MÖJLIGHETSSTRUKTUR OCH TRESTEGS-MODELLEN ...................5
2.1.Det politiska systemets karaktär och sociala rörelsers möjligheter ............................................................. 5
2.1.1.Internationell kontext...................................................................................................................................... 6
2.1.2.Den ekonomiska situationen ........................................................................................................................... 7
2.2.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer .................................................................................................7
2.3.Trestegsmodellen ..............................................................................................................................................8
3.SOCIALA RÖRELSER, DESS POLITISKA MÖJLIGHETER OCH
TRESTEGSMODELLEN I SOVJETUNIONEN/RYSSLAND .....................................10
3.1.Trestegsmodellen ............................................................................................................................................10
3.2.Politisk möjlighetsstruktur ............................................................................................................................ 12
3.2.1.Det politiska systemet ................................................................................................................................... 12
3.2.2.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer med makthavare, befolkningen och andra oppositionella ...... 13
3.2.3.Internationell kontext.................................................................................................................................... 14
3.2.4.Ekonomisk situation ..................................................................................................................................... 14
3.3.Diskussion ....................................................................................................................................................... 15
4.SOCIALA RÖRELSER, FRAMING OCH SAMHÄLLSVÄRDERINGAR ................16
4.1.Sociala rörelser och frames ........................................................................................................................... 16
4.2.Agenda-setting ................................................................................................................................................17
4.3.Samhällsvärderingars betydelse för demokrati ........................................................................................... 18
4.4.Diskussion ....................................................................................................................................................... 19
5.FALLSTUDIE PÅ TRANSITIONEN I SOVJETUNIONEN. SOCIALA RÖRELSER
OCH SAMHÄLLSVÄRDERINGAR............................................................................21
5.1.Sociala rörelser och dess frames ................................................................................................................... 21
5.1.1.Mänskliga rättighetsrörelser ......................................................................................................................... 21
5.1.2.Neo-slavofila rörelser ................................................................................................................................... 22
5.1.3.Fackförbunden .............................................................................................................................................. 22
5.1.4.Rörelser i kommunistpartiet ......................................................................................................................... 23
5.1.5.Diskussion .................................................................................................................................................... 23
5.2.Värderingar i Sovjetunionen/Ryssland ........................................................................................................24
5.2.1.Värderingar bland politiker .......................................................................................................................... 24
5.2.2.Samhällsvärderingar i Sovjetunionen/Ryssland ............................................................................................ 24
5.3.Media i Ryssland ............................................................................................................................................26
6.SLUTSATSER ........................................................................................................27
7.REFERENSER .......................................................................................................29
7.1. Boklitteratur ..................................................................................................................................................29
7.2.Artiklar ........................................................................................................................................................... 32
1.Inledning
1.1.Syfte/Problemformulering
Jag vill i min uppsats undersöka sociala rörelsers roll som opinionspåverkare vid transition till
demokrati. Har de av staten oberoende aktörerna möjlighet att påverka politiken när det gäller
stora samhällsförändringar?
Vid omvälvande policyförändringar måste även
samhällsvärderingar förändras om de ska kunna bli bestående och få legitimitet. I uppsatsen
kommer jag att utgå ifrån hypotesen att sociala rörelser är bärare utav värderingar och
ideologier. Jag räknar med att sociala rörelsers framing påverkar politikerna och även
opinionen. Min avsikt är att undersöka om man kan finna tecken på att sociala rörelser varit
bärare utav värderingar som sedan etablerats i samhället. Påverkar sociala rörelser genom att
föra nya ämnen och nya vinklingar till agendan opinionen så att befolkningen förändrar sina
värderingar, vilket i sin tur underlättar samhällsförändringar? Jag vill dels studera vad teorier
på dessa ämnen säger och även se vilken betydelse samhällsvärderingar och sociala rörelser
hade i Sovjetunionen under transitionen ifrån det auktoritära, kommunistiska styret till ett
demokratiskt.
Sovjetunionen var under flera decennier hårt kontrollerat men det var först på 1980-talet som
en opposition med möjlighet att påverka bildades. Jag vill diskutera vad som gjorde det
möjligt för de sociala rörelserna att mobilisera sig vid den tidpunkten. Vilka faktorer
underlättar bildande och mobilisering utav sociala rörelser i allmänhet?
1.2.Teori/Anknytningsmodell
Eftersom jag vill undersöka sociala rörelsers påverkan på samhällsvärderingar anser jag att det
är lämpligt att använda mig utav ett funktionellt-strukturalistiskt förhållningssätt till sociala
rörelser. De strukturella-funktionella teorierna om sociala rörelser anser att sociala rörelser
representerar de delar av befolkningen som annars inte kommer till tals i det politiska livet.
Deras funktion är inte att genomföra förändringar utan just att framföra synpunkterna och få
politiker och opinionen att lyssna på dem (Pickvance 1995:125). Jag ser de sociala rörelserna
som bärare utav värderingar som kan vara ett alternativ till hegemondiskursen. Vid en sådan
omfattande förändring, som transition ifrån socialism till demokrati innebär, måste även
samhällsvärderingarna förändras. Jag vill diskutera om sociala rörelser har den funktionen att
de för fram nya idéer som sedan anammas utav makthavarna och opinionen och därmed bidrar
till att förändring sker. Fanns de värderingar som ersatte socialismens bland sociala rörelser i
Sovjetunionen innan de kom att etableras i det politiska livet och bland befolkningen? För att
1
kunna diskutera sociala rörelsers påverkan på samhällsvärderingar kommer jag att diskutera
framing och agenda-setting i uppsatsen.
Political process approach och political framework process diskuterar när sociala rörelser
bildas och vilka faktorer som underlättar mobiliseringen av sociala rörelser. Bl a så anses
policy debatten och medborgerliga organisationer påverka möjligheterna för sociala rörelser
att mobilisera sig (Osa 2003:78). Eftersom nätverken kom att få stor betydelse i Östeuropa för
bl a distributionen utav oppositionens information då uttrycksfrihet och organisationsfrihet
inte existerade kommer jag även att diskutera de sociala nätverkens betydelse för bildandet av
opposition och sociala rörelser.
I uppsatsen kommer jag även att se om den trestegsmodell som utarbetats efter studier utav
sociala rörelser i Spanien, Portugal, Brasilien och Hong-Kong stämmer med hur sociala
rörelser utvecklades även i Sovjetunionen.
1.3.Metod och disposition
För att genomföra uppsatsen kommer jag att göra en kvalitativ litteraturstudie.
Jag kommer att dela in uppsatsen i två delar som kommer att bestå av varsin teoridel som
åtföljs utav en empirisk del där jag kommer att jämföra fallet Sovjetunionen/Ryssland med de
teorier som finns på ämnet samt försöka förklara utvecklingen där med hjälp utav teorierna. I
den första teoridelen tar jag upp teorier om sociala rörelsers möjligheter att verka i allmänhet
och i auktoritära stater. Vilka omständigheter underlättar deras mobilisering och spridning? I
den delen vill jag också diskutera den trestegsmodell som sociala rörelser i allmänhet går
igenom i länder som demokratiseras. Därefter beskrivs de viktigaste sociala rörelserna som
existerade före och under transitionsperioden och därmed kan ha påverkat
samhällsvärderingarna och underlättat den politiska förändringen. De politiska
omständigheterna diskuteras och hur de kan ha gjort det svårare eller lättare för de sociala
rörelserna.
I den andra teoridelen har jag för avsikt att diskutera sociala rörelser i samband med
samhällsvärderingar och (även samhällsvärderingars betydelse för att kunna genomföra stora
policyförändringar), som transition till demokrati, i ett land. I fallstudien kommer jag sedan att
analysera om de sociala rörelserna i Sovjetunionen kan ha påverkat värderingarna och därmed
möjliggjort transitionen till demokrati. Därför kommer jag att diskutera de sociala rörelsernas
mål och ideologier närmare och även diskutera om förändring utav värderingar skedde bland
opinionen och makthavarna.
Jag inleder uppsatsen med operationaliseringar utav begrepp, framförallt sociala rörelser, där
jag förklarar hur jag valt att använda begreppen och även vilka begränsningar jag gör i
uppsatsen.
2
1.4.Operationaliseringar
Bland studierna utav sociala rörelser finns det en tradition att använda sig av marxistiska idéer
och att se sociala rörelser som del av en klasskamp. Mitt synsätt är att sociala rörelser inte är
uttryck för klassmotsättningar utan motsättningar mellan olika värderingar. Jag menar att
rörelserna tyder på protester mot de rådande värderingarna i samhället och en vilja att förändra
dessa.
Det finns ingen allmängiltig definition utav sociala rörelser (Thörn 1997:66-73). Sociala
rörelser består av individer med gemensamma intressen och ideologier som förenats för att
agera kollektivt för att nå gemensamma mål (Melucci 1992:33-36). Begreppet har genom
historien utvidgats till ett vidare begrepp som omfattar såväl lokala protester till omfattande
revolutionära rörelser (Pakulski 1995:56-57). Trots det så beskrivs sociala rörelser ofta som
homogena fastän det finns en mängd skilda rörelser. De skiljer sig i från varandra i hur de
agerar och organiserar sig (Melucci 1996:13) och framförallt i fråga om ideologier och mål.
Tarrow skiljer på sociala rörelser som han definierar som massopinioner och
protestorganisationer som han ser som social organisering (Melucci 1992:39). I min definition
är dock gränsen mellan sociala rörelser och sociala organisationer mer flytande. En del av de
sociala rörelser jag valt att studera skulle enligt den definitionen rymmas under sociala
organisationer. Sociala rörelser ses här som politiska grupper som utmanar de existerande
policies som finns, och använder icke-institutionaliserade metoder. Bland de sociala
rörelserna inräknas inte de traditionella politiska partierna (Pickvance 1999:354). Min
operationalisering utav sociala rörelser har mycket gemensamt med Touraines. Han anser att
konflikterna och strukturerna i samhället har stor betydelse för hur samhället utvecklas och
även för sociala rörelsers bildande (Melucci 1996:17). Sociala rörelser strävar efter att skapa
ett samhälle som skiljer sig ifrån det existerande. De vill nå en samhällsförändring men
Touraine menar till skillnad ifrån många som använder sig utav de marxistiska teorierna att
samhällsförändringen inte behöver innebära en progressiv utveckling. Som Touraine anser jag
inte att de sociala rörelserna behöver vara direkt riktade mot staten (Touraine 1981:80).
Sociala rörelser ses ofta som resultat utav historiska händelser eller sprungna ur kriser och
motsättningar. Eller så ser man strukturerna i samhället som orsak till att de uppstått. Melucci
menar att man genom dessa synsätt begränsar analyserna om sociala rörelser när man relaterar
dem till något annat. Man bortser ifrån de motiv man har med rörelserna. Kollektivt agerande
är inte resultat utav historiska händelser utan skapas av de gemensamma värderingar som
individer i kollektivet bär (Melucci 1996:13-15). Touraine ansåg även han att sociala rörelser
var uttryck för den kollektiva viljan. De var inga undantag eller dramatiska händelser utan en
del utav samhället (Touraine 1981). Jag håller med Melucci att man bör analysera sociala
rörelser utifrån deras mål men jag anser att man även bör se på den kontext de verkar och
uppstår i. I min uppsats har jag för avsikt att endast inkludera sociala rörelser som strävade
efter att uppnå demokrati, liberala reformer och politisk frihet. De rörelser som hade andra
mål anser jag i denna kontext är intressanta bara så till vida att deras existens visar på
uttrycksfrihet.
Touraine menar att sociala rörelser inte är direkt riktade mot staten och att de inte bör ses som
politiskt agerande för att ta över makten. Snarare bör de ses som en klassaktion riktad mot sin
motsats (Touraine 1981:80). Typiskt för sociala rörelser är enligt Melucci att de är engagerade
i en konflikt. De kämpar mot en motståndare av annan politisk åsikt (Melucci 1992:45).
3
Touraine ser de sociala rörelserna som huvudaktörer då det gäller att förändra samhället
(Touraine 1981:9). Sociala rörelser och kollektivt agerande kan ses som tecken på den
officiella politikens begränsningar. De visar att samhället har behov och krav som inte ryms i
det politiska systemet. I de sociala rörelserna upptas förväntningar och frågor som gås förbi i
den politiska beslutsprocessen (Melucci 1996:287). De visar på en ineffektivitet hos de
traditionella institutionerna med politisk representation (Melucci 1996:113). Sedan 1970-talet
har klasstolkningen i samband med sociala rörelser avtagit. Ett nytt begrepp, nya sociala
rörelser etablerades som beteckning på de rörelser som inte anses ha uppstått ifrån
arbetarklassen. Rörelser som de för mänskliga rättigheter, miljörörelser, fundamentala rörelser
i mellanöstern och demokratirörelserna i öststatsländerna har liksom de fascistiska varit svåra
att förklara utifrån marxistiska teorier (Pakulski 1995:56). Gemensamt för de nya sociala
rörelserna är att de förenar människor efter nya samhällsgrupperingar. Kön, etnicitet, eller
livsstil kan vara exempel på vad som kan skapa den kollektiva identiteten i dessa rörelser.
Organisationerna är i allmänhet informella och decentraliserade i sin struktur (Pakulski
1995:72).
För uppsatsens syfte är det framförallt de rörelser som uppstod och existerade under 1980talet som är intressanta att diskutera. Men även tidigare rörelser är av betydelse eftersom de
anses bana väg för andra efterföljande rörelser och eftersom det tar tid att etablera nya
värderingar. Därför kommer jag kortfattat att ta upp oppositionella rörelser som kan ha funnits
så tidigt som under slutet utav 1950-talet under den så kallade tövädersperioden. Jag har i
uppsatsen valt att endast inrikta mig på sociala rörelser som verkade för demokratisering och
liberalisering. Dels därför att jag vill studera sociala rörelser i samband med värderingar och
dels därför att jag vill se på rörelsernas påverkan för att uppnå just demokrati. Dock kan andra
rörelser vara intressanta att diskutera i ett tidigt stadium eftersom bara det faktum att de tilläts
existera tyder på att vissa liberaliseringar gjorts.
Transitionstiden är den period då ett samhälle övergår ifrån auktoritärt styre till ett
demokratiskt. Övergången varierar i tid mellan olika länder. Det är inte omöjligt att en
tillbakagång sker och fördröjer demokratiseringen (Pickvance 1999:358). I Sovjetunionen
påbörjades liberaliseringarna under glasnost i mitten utav 1980-talet. Därför ser jag det som
början utav transitionsperioden. Det är svårt att säga när demokrati uppnås. 1989 hölls val till
folkkongressen men de valen gällde långt ifrån alla politiker. De representanter som valdes
utav folket hade lite inflytande i viktiga beslut. 1991 valdes Jeltsin till president i allmänna
val. Men de fria valen innebar inte att demokratin hade etablerats i Ryssland. 1991 utfördes en
misslyckad kupp och 1993 ockuperades vita huset av parlamentet efter att Jeltsin begärt att
parlamentet skulle upplösas, något som gick i strid mot dekretet. Presidenten och hans
anhängare vann och reformerna fortsattes. I Ryssland behöll de institutioner som styrs utav
icke-valda tjänstemän makten även efter att demokratiseringen inletts därför tog det tid innan
man kan säga att demokratin var fullt utvecklad. Fortfarande idag menar en del att Ryssland är
för auktoritärt för att kallas för en demokrati. Jag har dock valt att se transitionsperioden som
avslutad i slutet utav 1990-talet. Eftersom Sovjetunionen slutade existera 1991 och den ryska
republiken förklarade sig självständiga 1990 vacklar mitt språkbruk i uppsatsen mellan de två.
I uppsatsen har jag dessutom inriktat mig på vad som hände i just den ryska delrepubliken. Jag
ville inrikta mig på rörelser med mål att införa demokratiska reformer och därför valde jag att
inte diskutera de sociala rörelserna som fanns i de andra delrepublikerna och som framförallt
kämpade för självständighet. Många av dem hade även demokratiska mål. Men för att
begränsa materialet diskuterar jag endast federala rörelser och rörelser i Ryssland.
4
2.Politisk möjlighetsstruktur och trestegsmodellen
I denna teoridel har jag sett på vad som krävs för att sociala rörelser ska kunna mobiliseras
och påverka. Tidigare ignorerades statens betydelse ofta då sociala rörelser studerades. Staten
de sociala rörelserna existerar i sågs inte som ett centralt tema (Maheu 1995:127-128). När
studier av politiska processer och studier av sociala rörelser sedan närmade sig varandra
började mer hänsyn tas till det politiska system som de sociala rörelserna verkade i . Political
opportunity structure, eller politisk möjlighetsstruktur, blev då det koncept som användes mest
för att diskutera politiska möjligheter för protester. Eisinger, McAdam och Tarrow är några av
de främsta forskarna som behandlar de politiska möjlighetsstrukturerna i samband med sociala
rörelser (Della Porta 1996:62). Dessa studier fokuserar på interaktionen mellan sociala
rörelser och den institutionaliserade politiken (McAdam-McCarthy-Zald 1996:3). Enligt
Lipskys och Eisingers definition av den politiska möjlighetsstrukturen visar den till vilken
grad grupper borde ha möjlighet att vinna makt och påverka det politiska systemet.
Variablerna som väljs att diskuteras skiljer sig något åt mellan olika skolor och forskare
(McAdam, 1996:23-25). Tarrow ser det politiska systemets karaktär som centralt för de
politiska möjligheterna som erbjuds sociala rörelser. Han inräknar där systemets öppenhet,
flexibilitet och elitpolitikernas karaktär (Melucci 1992:38). Jag har p g a min fallstudie valt att
sammanfoga teorier om sociala rörelser, politiska möjligheter, transition och nätverk för att se
vilka omständigheter som borde gynnat eller försvårat de sociala rörelsernas situation i
Sovjetunionen. Även den ekonomiska och den internationella situationens påverkan kommer
att diskuteras.
2.1.Det politiska systemets karaktär och sociala rörelsers
möjligheter
McAdam har efter att ha studerat Brocketts, Kriesis, Ruchts och Tarrows politiska
möjlighetsstrukturer valt de vanligaste variablerna som de diskuterar för att se på sociala
rörelsers möjligheter. Faktorer som påverkar möjligheterna är:
* Hur pass öppet eller stängt det politiska systemet i landet är.
* Stabilitet eller instabilitet hos de grupperingar bland elitpolitikerna som stöder den rådande
policyn.
* Huruvida man har allierade bland den politiska eliten.
* Statsmaktens kapacitet och vilja att straffa de som utmanar makten (McAdam 1999:27).
Tocqueville menade att folk tar tillfällen i akt till att förändra samhället i den riktning man
vill. Han menade att just när makthavarna själva försöker förändra politiken har människorna
den största chansen att revoltera. Även splittring hos eliten har genom historien visat sig ge
5
opponenter tillfälle att organisera sig. Både i Spanien och i Brasilien var det splittring hos
makthavarna som gav klartecken till oppositionella organisationer (Tarrow 2003:74-79). En
splittrad politisk elit uppmuntrar icke-representerade grupper som sociala rörelser att gå
samman för politisk aktion (Tarrow:1996:56). När kulturella motsättningar uppstår och dessa
leder till en konflikt har sociala rörelser lättare att mobilisera sig (Zald 1996:268). De har
lättare att knyta band med den politiska eliten i tider med förändring eller splittring bland
makthavarna eftersom eliten då i högre grad söker stöd utifrån för att bilda nya koalitioner
(Tarrow 1996:55). De kan i en konfliktsituation också fånga upp det missnöje som finns för
att finna stöd och mobilisera opposition. Att alternativa åsikter tillåts bland de styrande ger
andra inspiration och mod att uttrycka sina åsikter. När sedan några grupper gjort uppror mot
auktoriteterna visar det på myndigheternas sårbarhet och banar väg för andra (Tarrow
2003:77).
Regimers legitimitet påverkar befolkningens attityd till makthavarna. Faller regimens
ideologiska legitimitet kommer regimen i större utsträckning att ifrågasättas. Legitimiteten är
bl a beroende utav den ekonomiska framgången. Regimer ifrågasätts i större utsträckning
under lågkonjunktur (Saxonberg 2001:73).
Enligt de huvudteorier som finns om sociala rörelsers möjligheter i länder som styrs utav
statssocialism finns det två alternativa framtidsvisioner för de sociala rörelserna. De belagda
teorierna innebär att de sociala rörelserna antingen kommer att tystas ner eftersom frihet att
uttrycka sig inte existerar (Zald i Pickvance 1995:137) eller så kommer de om de trots allt
lyckas växa sig starka och då bli ett hot mot regimen (Crighton i Pickvance 1995:137). En
faktor som tros ha påverkat när revolutionen i Östeuropa kom är hur pass auktoritär
statssocialismen varit. I Polen där det politiska systemet varit mer tillåtande kom de tidigaste
och de livligaste oppositionella rörelserna på 1980-talet. Tjeckoslovakien däremot hade sedan
Pragvåren 1968 haft en mycket stark statskontroll och blev de sista att revoltera (Tarrow
2003:81). Teorierna förenklar dock situationen och räknar inte med att oppositionens styrka
och regimens policies påverkar hur starka de sociala rörelserna blir. Arbetarrörelsernas kraft i
Polen och Ungerns reformer påverkade båda möjligheterna för folket att uttrycka sig fritt
(Pickvance 1995:136-137).
Om sociala rörelser har möjlighet att uppnå framgång antas utifrån political framework
process bero på de medborgerliga organisationer som existerar och den policydebatt som
finns. Under socialismen fanns inte samma möjligheter att påverka politiken som i en
demokrati eftersom systemet inte gav de sociala rörelserna möjlighet att påverka opinionen
och media. Politiska medborgerliga organisationerna tilläts inte i öststatsländerna och de
organisationer som fanns var i princip alla sanktionerade utav staten. Att ingen fri politisk
debatt tilläts och att media var tvungen att följa partilinjen gjorde det naturligtvis svårt för
sociala rörelser att påverka politiken eller att ens existera. Trots det så existerade både
protester och mobilisering inom sociala rörelser även i de mest kontrollerade staterna (Osa
2003:78).
2.11.Internationell kontext
Den internationella kontexten kan även den underlätta för de sociala rörelserna
(McAdam1999:34). Under den postmoderna tiden har det skett en globalisering utav
6
världsekonomin och media, samma media når nu för tiden hela världen (Melucci 1996:115).
Vad som sker i omvärlden påverkar idag i högre grad vad som sker i de enskilda länderna.
Därför är den internationella kontexten viktigare för de sociala rörelsernas möjligheter idag än
tidigare. Om man har allierade i andra länder eller om den politiska situationen i omvärlden
gynnar de sociala rörelserna ökar dess politiska möjligheter.
2.12.Den ekonomiska situationen
Trots de relativt gynnsamma förhållanden var de sociala rörelserna färre i öst än i väst. Det
tros bl a bero på den ekonomiska situationen. Om det är fallet kan man vänta sig att nya
sociala rörelser etableras när ekonomin förbättras (Pickvance 1995:144-145). Seymour Martin
Lipset's diskuterade redan 1959 i sin studie, Some Social Requisites of Democracy: Economic
Development and Political Legitimacy, den ekonomiska utvecklingens betydelse för att uppnå
och bevara demokratin (Boussard 2003:33-35). Sambandet mellan den ekonomiska och den
demokratiska utvecklingen har sedan dess diskuterats. Studier visar på att det finns ett
samband även om orsaken till det är omdiskuterat. Den ekonomiska utvecklingen ses som en
faktor som underlättar demokratiseringen eftersom prioriteringen utav vad människor sätter
främst förändras när den ekonomiska situationen förändras. När människor kan fokusera på
annat än att bara överleva kommer vanligtvis krav på politiska och civila rättigheter
(Inglehart-Norris-Welzel 2003:108). Därför kan ett lands goda ekonomi förbättra de sociala
rörelsernas möjligheter om det medför ett starkare politiskt engagemang ifrån befolkningen. Å
andra sidan kan en försämring i landets ekonomi leda till att folket tappar tilltron till regimen
som därmed förlorar sin legitimitet.
2.2.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer
Studier på sociala nätverk i demokratiska länder har visat att de kan användas som struktur för
att underlätta mobilisering och grundande utav sociala rörelser. Enligt Osa gjorde de dåliga
förutsättningarna för sociala rörelser att de sociala nätverken blev ännu viktigare i Östeuropa
än vad de var i andra länder. Eftersom varken fri debatt och fritt näringsliv existerade i
socialiststaterna fick nätverken till viss del fungera som ersättare för både massmedia och de
medborgerliga organisationer där. Genom nätverken distribuerade man ocensurerad
information, pengar och material till mobilisering (Osa 2003:78-79).
Termen nätverk har kommit att användas allt mer de senaste tio åren. Inom sociologin är det
framförallt de sociala nätverken som studeras, d v s relationer mellan människor. De sociala
nätverken har inom sociologin kopplats samman med utbyte av information och resurser,
samarbeten, rekrytering värdesystem och till sociala rörelser. Inom statsvetenskapen
kombineras policystudier och nätverk. Statsadministrationens kopplingar till icke-statliga
organisationer som intresseorganisationer och näringslivet studeras liksom deras påverkan på
hur policies formas. Policy nätverksanalyser ser i första hand på de formella nätverken men
även de informella relationerna studeras (Hedin 2001:55-61). I nätverksstudier studeras hur
aktörers attityder och beteenden påverkas utav relationer (Hedin 2001:67). Sociala rörelser är
en typ av nätverksstrukturer. Hur pass formella de sociala rörelserna är varierar och det är inte
alltid som det finns klara gränser för vilka som tillhör rörelserna. En del stöder de sociala
7
rörelserna indirekt genom de relationer de har med aktiva inom rörelsen (Diani 2003:1). Även
om proteströrelser bildas utav individer med gemensamma värderingar och intressen så är de
starkaste banden som förenar dem de personliga relationerna och platsen de befinner sig på
(Tarrow 2003:47). Personer som umgås med individer som deltar i sociala rörelser påverkas
av deras åsikter (Diani 2003:1-2). I de moderna, komplexa samhällena finns de sociala
rörelserna ofta inbäddade i nätverk. De moderna rörelserna har oftast inte tydliga ledare. Deras
utbyte utav information skapar solidaritet och homogenitet i grupperna (Melucci 2003:113115). Sociala rörelser är idag mer beroende utav vad som sker i det politiska systemet och i
statsapparaten. Rörelserna formas utav förhandlingar, beslut och konflikter mellan aktörer av
vilka tillfällen som uppstår och av sina motståndare (Melucci 1996:4). Därför har nätverken
blivit en viktig komponent när de sociala rörelserna ska påverka. Hedin hävdar att politiska
nätverk är särskilt viktiga då snabba och radikala politiska förändringar genomförs. Vid t ex
transitioner till demokrati finns inte alternativa institutioner som sociala rörelser kan bygga
vidare på. Därför får sociala rörelser ofta lita på icke-institutionaliserade strukturer som
personliga nätverk (Hedin 2001:15).
Studier som gjorts på transitionen till demokrati i Östeuropa har visat att revolutioner emot
auktoritära kommuniststyren varit mest framgångsrika när;
Grupper med oppositionella funnits och man kunnat använda deras nätverk för att kunna
organisera demonstrationer och protester.
När arbetare och intellektuella kunnat agera gemensamt.
När ledarna för oppositionen kunnat kommunicera med befolkningen.
Oppositionen etablerat kontakt med delar utav den styrande regimen (Saxonberg 2001:85).
Nätverken har med andra ord haft stor betydelse för de sociala rörelsernas framgång under
transitionerna.
2.3.Trestegsmodellen
Teorier som behandlar sociala rörelsers utveckling under transition i allmänhet visar att även
under övergången ifrån socialism följer de sociala rörelserna samma trestegsmodell som man
funnit i studier utav Spanien, Portugal, Brasilien och Hong-Kong. Trestegsmodellen innebär
att det först kommer en lugn period med sporadisk rörelseaktivitet som snabbt slås tillbaka.
Därefter följer en snabb ökning utav sociala rörelser i perioden innan fria val tillåts, när sedan
politiska partier uppkommer minskar samtidigt deltagarna i rörelserna och antalet sociala
rörelser (Pivkvance 1995:138). Att sociala rörelser minskas efter att fria val etablerats
förklaras med att rörelserna institutionaliseras. Från att ha varit grupper som försöker påverka
politiken utan att vara del av det officiella politiska livet blir de partier som kan påverka i
systemet. I auktoritära stater är det en risk att utmana statsmakten och därför ett undantag att
protester organiseras och att sociala rörelser uppstår (Osa 2003:100). Därför uppstår de flesta
sociala rörelser i den andra etappen utav trestegsmodellen när vissa lättnader utav
statskontrollen redan gjorts. Brocketts studier av proteströrelser stöder de första delarna av
teorin med trestegsmodellen. Enligt Brockett inleds protestcykler i regel med initiativtagande
rörelser som gör det möjligt för andra rörelser, spin-off rörelser, att starta eftersom de första
rörelserna ökar de politiska möjligheterna för rörelser som kommer efter. Genom dessa
grupper förändras förhållandet mellan staten och utmanargrupper, t ex så är risken för straff
mindre för rörelserna som kommer efter än vad de var för de första rörelserna. De sociala
8
rörelserna har större möjligheter att verka i den andra etappen men samtidigt är konkurrensen
om uppmärksamhet större då eftersom fler sociala rörelser existerar då (McAdam 1999:3133).
9
3.Sociala rörelser, dess politiska möjligheter
och trestegsmodellen i
Sovjetunionen/Ryssland
I min studie av de sociala rörelsernas politiska möjligheter har jag valt variabler som jag anser
vara av vikt för fallstudien utav transitionen i Sovjetunionen. I fallstudien kommer jag att
diskutera det politiska systemet i Sovjetunionen och ta upp dess stabilitet, legitimitet och hur
oppositionen behandlades. Även nätverk och relationer mellan sociala rörelser, folket,
makthavare och andra oppositionella kommer att diskuteras. Dessutom vill jag också kort
diskutera den internationella och den ekonomiska situationens påverkan på de sociala
rörelsers politiska möjligheter. Jag börjar med att beskriva de sociala rörelsernas utveckling i
Sovjetunionen för att kunna diskutera om de följer trestegsmodellen.
3.1.Trestegsmodellen
Redan under 1940-talet fanns oppositionella som kritiserade regimens politik. Dessa rörelser
var dock endast sporadiska och begränsade till antalet. Det var först efter Stalins död som
oppositionen växte sig starkare (Petro 1995:88). Tövädersperioden, som följde efter
erkännandet utav Stalins terrordåd, innebar ett mildare politiskt klimat där viss politisk
aktivitet tilläts. Perioden kännetecknades utav oppositionell aktivitet men denna var spontan
och oorganiserad. Framförallt var den en reaktion på Chrusjtjovs tal som avslöjade vad som
skett under Stalins tid (Petro 1995:126) då massarresteringar gjordes av oppositionella och
även av andra. Under tövädret tilläts kritik utav Stalin som ensam ansågs vara ansvarig för vad
som skett men kritik utav kommuniststyret eller makthavarna bemöttes fortfarande med
bestraffningar (Fish 1995:31). Att regimen fortfarande hade ideologisk legitimitet (Saxonberg
2001:73), p g a landets stabilitet och att regimen inte förlorade politisk styrka tros vara
anledningen till att stark kritik av makthavarna inte förekom. De oppositionella inriktade sig
på att försöka reformera partiet (Saxonberg 2001:74). Det var först efter tövädret som
organiserad opposition med konkreta politiska mål uppstod (Petro 1995:127). 1968 då
studentupproren i Polen och de oppositionella i Tjeckoslovakien slogs ner blev det hårdare
tider även i Sovjetunionen för oppositionella. Därför valde många oppositionella att gå under
jorden (Petro 1995:128) eller om möjligt flytta utomlands. Många oppositionella övertygades
om att reformer inte var möjliga att uppnå och den icke-statliga politiska aktiviteten minskade
(Saxonberg b 2001:65). Sovjetunionens invasion utav Tjeckoslovakien efter Pragvåren gjorde
samtidigt att framförallt intelligentsian i Sovjetunionen utvecklade en starkare känsla för de
mänskliga rättigheterna. De bildade rörelser som kämpade för att de mänskliga rättigheterna
skulle respekteras (Petro 1995:128).
Under slutet utav 1980-talet uppstod en våg utav proteströrelser i Östeuropa som utmanade
10
kommunistregimerna (Oberschall 1996:93). Även i Sovjetunionen uppstod allt oftare
demonstrationer, strejker och protestmarscher. I huvudsak var de fredliga men vid några
tillfällen uppstod våldsamma konflikter med polisen (Tarrow 2003:73-74). Efter ledarbytet
1985 inom kommunistpartiet, då Gorbatjov blev landets ledare, inleddes en ny era.
Liberaliseringarna som gjordes startade en explosion av icke-statliga organisationer som
ägnade sig åt politisk aktivitet. Den socialistiska pluralism som infördes tillät begränsat
bildande av små icke-statliga rörelser. De första sociala rörelserna som bildades var för
bevarande av historiska monument, miljörörelser absolutiströrelser (Fish 1995:33). Den
tolerans som makthavarna visade mot rörelserna, strejkerna och demonstrationerna gjorde att
fler sociala rörelser bildades i Sovjetunionen (Tarrow 2003:76). Mellan 1988 och 1989 skedde
en explosionsartad ökning utav sociala rörelser, över 60 000 informella grupper bildades då i
Sovjetunionen (Petro 1995:133). De olika rörelserna som uppkom fick varierat bemötande
beroende på deras mål. Eftersom de flesta rörelsernas mål gick ut på att stöda perestrojkans
upplevdes de inte som något allvarligt hot mot regimen (Fish 1995:33-34). Under 1989 blev
ställde de sociala rörelserna som tidigare begränsat sina politiska mål krav på större politiska
förändringar. Vändpunkten kom vid valen till Sovjetunionens folkkongress i mars 1989.
Valen var inte utvecklade demokratiska val då kommunistpartiet gynnades kraftigt och 1/3 av
platserna var reserverade för representanter ifrån statliga institutioner dessutom hade
folkkongressen mycket begränsat inflytande. Valet var dock det första öppna nationella valet i
Sovjetunionen och gav civilsamhället inspiration (Acton 1996:325-326).
Även om det fanns reformvänliga politiker i kommunistpartiet var det också många som var
missnöjda med liberaliseringarna som gjorts. De var missnöjda med att oppositionella tilläts
kritisera politiken och framföra alternativa politiska idéer. En konservativ fraktion inom
Kommunistpartiet, Soiuz, ville helt förbjuda politiska partier och hindra frigivandet utav
politiska fångar. Försök ifrån de politiska ledarna att föra en hårdare linje inleddes redan 1989
när flera liberala tjänstemän byttes mot mer konservativa. (Fish 1995:46). Även nya
konservativa motrörelser bildades som var emot reformerna. Dessa rörelser var inblandade i
kuppen 1991 (Zdravomyslova 1996:124).
Under 1990 lyckades flera demokratiaktivister ifrån sociala rörelser ta sig in i folkkongressen.
Nya småpartier bildades under året med aktiva i sociala rörelser som medlemmar (Fish
1995:41). De sociala rörelserna började samarbeta i än större utsträckning och många av
rörelserna gick samman för att bilda paraplyorganisationen, Democratic Russia Movement
(Fish 1995:44). Democratic Russia hade brett stöd utav befolkningen och stödde Jeltsin. De
etablerade också band med från staten oberoende ekonomiska krafter (Fish 1995:48). Efter att
de informella politiska aktiviteterna ökat sedan 1987 följde efter 1990 en tid med minskad
aktivitet (Pickvance 1999:366).
Enligt Zdravomyslova pågick en protest- och en reformcykel mellan 1985 och 1991.
Gorbatjovs förkunnande av inledningen utav glasnost inledde reformcykeln. Reformerna som
var ett steg i demokratisk riktning gjorde det möjligt för oppositionen att verka och ett år
senare startades protestcykeln (Zdravomyslova 1996:122). Minskningen utav rörelsernas
aktiviteter inleddes när kommunistpartiets monopol togs bort i konstitutionen och val utav
president införts i maj 1991. Efter det kunde många av aktivisterna nu börja arbeta politiskt
inom partier och flera sociala rörelser omvandlades till politiska partier. Det faktum att många
utav de sociala rörelserna institutionaliserades ledde till en minskning utav protestaktioner
(Zdravomyslova 1996:124). De sociala rörelserna i Sovjetunionen tycks följa mönstret med
trestegsmodellen. D v s till en början var de sporadiska och sedan uppstod en boom av sociala
11
rörelser innan fria val infördes. Efter att den alternativa politiska kulturen så småningom
kunnat etableras fortsatte många utav de tidigare oppositionella att arbeta politiskt, men nu i
institutioner som politiska partier. Flera utav de sociala rörelserna ombildades också till
politiska partier. De sociala rörelserna institutionaliserades (Petro 1995:182). Minskningen
utav de sociala rörelsernas minskade aktiviteter har dock andra förklaringar än
institutionalisering. I Ryssland tros den ekonomiska krisen ha gjort att befolkningen i högre
grad tvingades ägna sig åt personlig överlevnad och därför inte hade samma möjligheter att
ägna sig åt politiskt arbete (Pickvance 1995:139). Vad trestegs-modellen inte diskuterar är att
rörelserna före en transition kan gå igenom flera perioder av uppsving och minskningar av
sina aktiviteter. I Sovjetunionen möttes de sociala rörelserna utav större motstånd ifrån staten
efter 1968, något som ledde till att många aktivister drog sig för att arbeta politiskt. Under
tider präglade av större tolerans mot oppositionen ökade de sociala rörelsernas aktiviteter
igen.
3.2.Politisk möjlighetsstruktur
3.21.Det politiska systemet
Från att ha varit ett auktoritärt styrt land förändrades Sovjetunionen till ett mer öppet som till
viss del tillät opposition. Förändringen ökade avsevärt de sociala rörelsernas möjligheter
eftersom icke-statliga organisationer tidigare inte tillåtits. I Sovjetunionen växte sig
oppositionen starkare samtidigt som Gorbatjov började reformera landet. Den ostabila
politiska situationen gjorde att Gorbatjov inte trodde att Sovjetunionen kunde behålla sin
maktposition utan liberaliseringar, därför påbörjade han förändringarna. Efter
liberaliseringarna tilläts medborgarorganisationer som inte kontrollerades utav staten och
snabbt följde allt mer oberoende sociala rörelser (Tarrow 2003:74-75). Som Toqueville
poängterade är det under reformperioderna som befolkningen har lättast att resa sig mot
auktoritära politiker. Liberaliseringarna i Sovjetunionen underlättade de sociala rörelsernas
möjligheter att kommunicera. Information och oppositionella idéer tilläts uttryckas. Även i
nyhetsmedia tilläts alternativa åsikter till partiets uttryckas. Liberaliseringarna innebar också
att bestraffningarna minskades och att det civila samhällets aktiviteter därmed ökade
(Saxonberg b 2001:98).
Eftersom Gorbatjov förde en politik som låg mitt emellan de reformvänligas och de som förde
en hård linjes önskemål fick han kritik ifrån båda sidor. Opposition uppstod då många ansåg
att han väntade för länge med att skapa flerpartisystem, medan de som ville ha en hårdare linje
upprördes utav reformerna, något som dessutom gav anledning till det misslyckade
kuppförsöket 1991 (Pickvance 1998). Att regimen var splittrad visade på dess sårbarhet något
som gjorde att oppositionen insåg att det fanns möjlighet att påverka politikereliten eftersom
den inte längre var enad. Reformpolitikerna i Ryssland tappade kontrollen under transitionen
(Pickvance 1995:137). De hade antagligen inte väntat sig att reformerna skulle få de följder de
fick. De trodde befolkningen skulle nöja sig med vissa liberaliseringar istället medförde
liberaliseringarna nya krav på fler steg mot demokrati. De sociala rörelserna och
demonstrationerna i Sovjetunionen visade på att det fanns ett missnöje (Fish 1995:60). Även
12
om missnöjet funnits tidigare också hade det inte varit så uppenbart tidigare. När oppositionen
tilläts komma till uttryck visade det på makthavarnas brist på legitimitet och att det fanns en
skild uppfattning om hur befolkningen ville att landet skulle styras och hur det styrdes. Bristen
på legitimitet för kommunisternas styre var något som gynnade oppositionen (Oberschall
1996:94). De sociala rörelserna hade en konkret konfliktsituation som de kunde visa på.
Regimens legitimitet minskades också då händelserna i de före detta sovjetiska
satellitländerna tydligt visade på en försvagning av regimens makt.
De sociala rörelser som existerade i Sovjetunionen riskerade ständigt att bli straffade för sin
politiska aktivitet. Även om repressalierna inte var de samma som under Stalins tid, så
straffades oppositionella med långa fängelsestraff. Organisatörerna för de första mänskliga
rättighetsrörelserna på 1960-talet, Civic Appeal Resistance och Initiative arresterades förutom
de som hann fly utomlands. Ledarna för den neo-slavofilarörelsen ASCUP, bestående av
studenter fick 20 års fängelse för sina politiska aktiviteter. Antagligen var syftet att avskräcka
andra oppositionella (Petro 1995:127-140). 1977 års konstitution innebar en åtstramning utav
föreningsfriheten jämfört med Stalins konstitution ifrån 1936. Den nya konstitutionen innebar
att all föreningsaktivitet skulle överensstämma med statens mål. Under Brezjnev var det
tillåtet med föreningsaktivitet endast i de statliga institutionerna. Trots det så lyckades sociala
rörelser att verka. Men rörelserna hade inte möjlighet att uttrycka sig fritt och kunde därmed
inte sprida sina åsikter och idéer i den utsträckning som de velat (Fish 1995:31). De sociala
rörelserna kunde när som helst ha tvingats avsluta sin verksamhet av staten utan att lagligt
kunna motsätta sig det. Det fanns inga garantier för ett fritt föreningsliv i Sovjetunionen förrän
i augusti 1991 (Fish 1995:60).
De första sociala rörelserna som bildades i Sovjetunionen var absolutiströrelser, miljörörelser
och feministiska rörelser (Fish 1995:31). Dessa rörelser, framförallt miljörörelser, har haft det
lättare än andra sociala rörelser att verka. Yanitsky menar att anledningen till att dessa rörelser
tilläts var att man inte såg deras mål som oförenliga med regimens (Pickvance 1995:138). De
rörelser som framförde kritik av regimen stötte däremot på motstånd. T ex Memorial
motarbetades och fick efter påtryckningar ifrån Kommunistpartiet flytta sin kongress från
oktober som var planerat till januari nästa 1989. Rörelsers tillgångar och operationer
kontrollerades (Fish 1995:33). Democratic Union kämpade för att etablera ett flerpartisystem
och var en av de första rörelserna som kallade sig för ett parti och som därmed utmanade
regimen som ett alternativ till kommuniststyret. Trots att det endast var ett dussintal aktivister
plus sympatisörer i sina demonstrationer utsattes aktivisterna för våldsamt motstånd och
arresteringar (Fish 1995:34).
3.22.Nätverk, sociala rörelser och dess relationer med makthavare,
befolkningen och andra oppositionella
I bland annat Ungern fanns det under transitionsperioden en klar uppdelning mellan de
politiskt aktiva som arbetade i sociala rörelser och de som arbetade i politiska partier och en
motsättning fanns dem emellan. I Ryssland fanns inte samma uppdelning, rörelserna
samarbetade ofta med oppositionspartierna där. Förklaringen till det tros ligga i att partierna
som bildades i Ryssland var väldigt ostabila och oppositionen var svagare, för att ändå kunna
påverka gick man samman för att bli starkare. Flera av politikerna i Ryssland som kom till
makten under transitionen har varit verksamma i sociala rörelser, bl a miljörörelser (Pickvance
13
1998:195-196). Yanitsky beskriver sociala rörelser i Moskva som har ytterst utvecklade
informella nätverk som även nådde in i statsapparaten. Det visar på en motsägelse mot att
sociala rörelsers förhållande till myndigheter i allmänhet är konfliktfyllda som varit hans och
flera andra forskares tidigare ståndpunkt (Pickvance 1995:143). Däremot möttes sociala
rörelser utav varierande motstånd ifrån staten. De som valde att framföra sin kritik försiktigare
och även arbeta för att etablera relationer med politiker tilläts agera friare än de mer radikala
grupperna. The Leningrad Peoples´s Front hade samma mål som Democratic Union men sågs
inte som DU som negativ opposition. De tilläts i massmedia, delta i valen och förhandla med
partitjänstemän (Zdravomyslova 1996:131-134). Vid strejker vägrade staten att
överhuvudtaget förhandla med de oberoende rörelserna (Fish 1995:59). De sociala rörelserna
försökte framförallt att påverka policybildandet genom de personliga kontakterna med
tjänstemän. Dessa relationer var informella och de med policyskaparna var svagt utvecklade
(Fish 1995:58).
Förändringen i det sociala och ekonomiska livet under Gorbatjovs och Jeltsins tid skedde trots
frånvaron av betydande massiva sociala rörelser. De skedde inte p g a missnöje med
makthavarna. Missnöjet hade varit relativt konstant under hela Sovjettidden. Istället var det
grupperingar bland de styrande och bland intressegrupper som drev utvecklingen. Gudkov
menar att ingen betydande mobilisering för demokrati skedde i Ryssland och att Ryssland
därför skiljer sig ifrån det övriga östblocket (Gudkov 2004:461).
De sociala rörelsernas möjligheter i Sovjetunionen förbättrades, särskilt under transitionen, i
hög grad av nätverken då de underlättade mobiliseringen. Att rörelserna lyckades påverka
politiken berodde mycket på det samarbete som existerade mellan olika sociala rörelserna och
att man etablerade kontakter med makthavare. De rörelser som hade goda relationer med
politiker fick större inflytande.
3.23.Internationell kontext
Oberschall hävdar att de sociala rörelserna gynnades både utav internationellt och nationellt
gynnsamma förhållanden (Oberschall 1996:94). Den brutala nedslagningen av upproren i
Polen och Tjeckoslovakien gjorde att mänskliga rättigheter kom på agendan över vad folket
diskuterade och var en anledning till att sociala rörelser som behandlade ämnet uppstod och
kunde få stöd. Att sociala rörelsers aktioner bemöttes mildare än tidigare kan ha berott på den
internationella uppmärksamheten. Kanske ville inte de politiska ledarna skada sitt anseende
genom att bruka våld mot oppositionen i slutet av 1980-talet. Demokratiseringen gynnades av
händelserna i de f d sovjetiska satellitländerna. Att liberaliseringar tilläts där utan att Kreml
blandade sig i allt för mycket gav ett mer tillåtande klimat även i Ryssland. Det gav antagligen
också de aktiva i rörelserna starkare förhoppningar om att förändringar var möjliga även i
Sovjetunionen när demokratisering påbörjats i de andra Östeuropeiska länderna. T ex i Polen
hade de sociala rörelserna varit drivande för förändringarna som skedde där. De externa
politiska tillfällena hade stor påverkan för de sociala rörelsernas framgång (McAdam-TarrowTilly 2001:252).
3.24.Ekonomisk situation
14
Under Brezjnevs tid som generalsekreterare för kommunistpartiet, 1964-1982, tappade
kommunistpartiet ideologisk legitimitet när ekonomin försämrades och landet samtidigt
hamnade efter västvärlden i den tekniska utvecklingen (Saxonberg b 2001:65). Det skedde
även under Gorbatjovs tid när perestrojkan, omstruktureringen av det ekonomiska systemet
som innebar närmanden till en marknadsekonomi, inte fick de positiva verkningar som man
väntat sig. Perestrojkan infördes 1987. Efter införandet stagnerade ekonomin fram till 1989
och därefter sjönk BNP. Under 1990 sjönk invånarnas inkomster med 4 % och 1991 med 15
% (Acton 1995:318). De ekonomiska misslyckandena skapade missnöje och sågs som ett
misslyckande vilket minskade regimens legitimitet.
De postmateriella värderingar, som bl a innebär krav på civila rättigheter tros öka vid
ekonomisk tillväxt eftersom befolkningen då har tid att ägna sig åt annat än just överlevnad. I
Sovjetunionen stämmer sambandet mellan den politiska aktiviteten och ekonomins
utveckling. Under 1970-talet då levnadsstandarden ökade (Acton 1996:281) uppstod fler
rörelser som strävade efter demokrati. Fler mänskliga rättighetsrörelser och även mer politiska
rörelser bildades under denna tid (Petro 1995:128-131). Sambandet med den ekonomiska
försämringen tros även förklara varför den icke-statliga politiska aktiviteten minskade 1990
(Pickvance 1999:366).
3.3.Diskussion
Fallet Sovjetunionen skiljer sig ifrån flera av de andra Öststatsländerna så till vida att sociala
rörelser aldrig fick samma inflytande eller spridning där. Sovjetunionen var under flera
decennier hårt kontrollerat men det var först på 1980-talet som en opposition med möjlighet
att påverka bildades. De studier som gjorts på transitionen i Östeuropa visar att där reformerna
gick att införa snabbt fanns det fungerande institut, stöd hos befolkningen för händelserna och
en politisk kultur där starka sociala rörelser existerade (Gudkov 2004:456-457). Demokratin
etablerades inte lika lätt i Ryssland som i de andra östeuropeiska länderna (Pickvance
1999:192). Bristen på välutvecklade demokratiska institutioner försvårade de sociala
rörelsernas möjligheter att påverka politiken (Gudkov 2004:448). Den ekonomiska situationen
minskade befolkningens engagemang i politiken men samtidigt ledde den ekonomiska krisen
till att regimens legitimitet minskades. Att de sociala rörelserna trots att de var så pass få i
jämförelse med de sociala rörelserna i de andra Öststatsländerna ändå hade visst inflytande
berodde på internationellt inflytande. Politikerna tvingades genomföra en del reformer
eftersom de andra Öststatsländerna gjorde det. När lättnader i det auktoritära styret införts
underlättades de sociala rörelsernas möjligheter att påverka och de nya kraven ledde till nya
reformer.
15
4.Sociala rörelser, framing och
samhällsvärderingar
Strukturella-funktionella teorier om sociala rörelser ser de sociala rörelserna som drivande
aktörer i samhället vars funktion är att uppmärksamma den del utav opinionen som annars inte
finns representerad i det politiska livet. Deras handlingar ses inte av strukturfunktionalister
som lika viktiga för att åstadkomma förändringar som de värderingar som de bär och sprider.
Interaktionen mellan de politiska institutionerna och de sociala rörelserna är därför av intresse
eftersom rörelserna antas påverka dem genom att påverka den politiska, den offentliga och
den mediala agendan. Sociala rörelser ses av anhängare till de strukturella-funktionella
teorierna som kortlivade då de politiska partierna antas vara lyhörda för dessa röster och de
sociala rörelserna behövs inte längre när deras ämnen tagits upp i den offentliga debatten.
Detta perspektiv ger också en förklaring till varför sociala rörelsers aktiviteter ofta minskar
efter att demokratiska reformer påbörjats eftersom de då uppfyllt sin funktion och inte längre
behövs (Pickvance 1995:125).
De sociala rörelserna är bärare utav idéer som uppstår p g a de strukturer som råder i
samhället. Men de är även aktörer som aktivt producerar och upprätthåller oppositionella
åsikter och idéer om alternativ politik (Benford-Snow 2000:613). De sprider information och
idéer för att påverka opinionen och för att på så vis kunna påverka politiken. Utgående ifrån
det strukturella-funktionella perspektivet har jag valt att i denna teoridel se på hur
samhällsvärderingar skulle kunna påverkas utav sociala rörelser.
4.1.Sociala rörelser och frames
Ideologin är för sociala rörelser central. Den används för att rättfärdiga rörelsernas aktioner
och för att mobilisera aktivisterna. Ideologin är en hopsättning utav symboliska frames som
betonas för att försvara de intressen man har inom gruppen. Vissa värden poängteras för att
legitimera handlingarna som t ex rättvisa och solidaritet. Enligt Touraine innefattar rörelsernas
ideologier såväl en definition utav aktören, dess motståndare och vilka mål man i de sociala
rörelserna har (Tarrow 2003:348-352). Frames i samband med sociala rörelser definieras utav
Goffman som tolkningar. De innebär förenklade vinklingar som speglar de sociala rörelsernas
värderingar. Frames visar vilket perspektiv som individer i sociala rörelser har på ett ämne. De
gemensamma åsikterna och värderingarna ingår i rörelsens frames (Benford-Snow 2000:614).
De värden som man inom rörelsen värdesätter tolkas som positiva ur kulturellt, politiskt och
etiskt synsätt. Motståndarna och dess ideologi ses däremot som helt negativ. Man kan säga att
sociala rörelser har ett mål som är en utopi (Tarrow 2003:348-352). Frames väljs utav de
sociala rörelserna för att värva nya medlemmar och mobilisera dess anhängare (Benford-Snow
2000:624). För att lyckas med det krävs trovärdighet och att man är övertygande. Rörelser i
andra länder och den internationella politiska situationen kan bidra till att öka trovärdigheten
16
hos de sociala rörelserna. De sociala rörelsernas mål ses som trovärdigare om dessa mål
uppnåtts i andra länder (Benford-Snow 2000:619-621). Sociala rörelsers frames spelar ofta på
de kulturella normer som råder i samhället, vilket ökar trovärdigheten för dem. De orättvisor
som poängteras strider vanligtvis emot de samhälleliga normerna för hur något borde vara.
Ofta finns det en kulturell anknytning i den symbolism som de sociala rörelserna använder.
Att värderingarna stämmer med de samhällsvärderingar som råder gör att man lättare kan få
stöd för rörelsernas idéer. Men de kulturella normerna och värderingarna är inte statiska utan
förändras (Zald 1996:267-271). Sociala rörelsers frames kan i viss mån påverka
samhällsvärderingarna.
Benford och Snow har delat in sociala rörelsers frames i tre huvudkategorier; diagnostic,
prognostic och motivational frames. Diagnostic framing innebär att problemet identifieras.
Ofta är det en situation som upplevs som orättvis och som rörelsen arbetar för att förändra.
Även de som anses vara skyldiga till orättvisan identifieras. Prognostic framing ger förslag på
hur problemet skulle kunna lösas. Konkreta planer utarbetas. Ofta är det tillvägagångssätten
för hur man vill förändra som skiljer de olika rörelserna ifrån varandra. Motivational frames
mobiliserar de aktiva och talar om hur man ska agera (Benford-Snow 2000:615-617).
De sociala rörelserna kan aktivt förbättra sina politiska möjligheter med strategisk framing.
McAdam har funnit fyra vägar till att förbättra sociala rörelsers möjligheter. De kan
uppmärksamma en motsägelse mellan hur man praktiserar något och de rådande kulturella
värdena som råder i samhället, framföra missnöje, visa på det politiska systemets sårbarhet
eller illegitimitet och på ett framgångsrikt vis framföra sina mål och klagomål med master
frames (McAdam 1999:25). Masterframes är inte specifika för enskilda rörelser. De är frames
som ska kunna appellera till den stora massan och bör därför inte vara för specifika. Ofta finns
dessa masterframes bland flera sociala rörelser. Vänsterrörelserna på 1950 och 1960-talen var
i allmänhet för smala i sina frames eftersom de var inriktade på arbetarklassfrågor och inte
inkluderade andra ämnen som t ex feminism. Demokratirörelserna på 1980-talet däremot gav
plats för fler rörelser och fick starkare stöd (Benford-Snow 2000:619). Sambandet mellan
sociala rörelsers framing och dess politiska möjligheter är inte helt klart. Det råder delade
meningar om hur dessa påverkar varandra. Dels så antas politiska möjligheter kunna
underlätta för de sociala rörelserna att nå ut med sina frames. T ex kan rådande konflikter eller
missnöje med en situation förbättra de sociala rörelsernas möjligheter att få stöd för sina idéer.
Samtidigt så menar man att de sociala rörelserna själva skapar politiska möjligheter genom
framing (Benford-Snow 2000:628-631).
Sociala rörelser ska trots individernas gemensamma värderingar inte betraktas som enhetliga
subjekt menar Melucci. Inom rörelserna existerar skilda åsikter, och meningar om hur man
ska agera. Viss konkurrens mellan olika värderingar sker även inom rörelserna (Melucci
1992:44).
4.2.Agenda-setting
Den aktuella agendan är de ämnen som för tillfället diskuteras och uppmärksamma. Ämnen på
agendan varierar och belyses under vissa tider (McCarthy-Smith-Zald 1996:292). Att få
media, allmänheten och politiker att diskutera ett ämne som man vill prioritera innebär makt
17
och ger individer eller organisationer möjlighet att påverka beslutsprocessen. Kan man
dessutom se till att få dem att se på problemet ur samma vinkel är det naturligtvis positivt
(Dearing-Rogers 1996:3). Ämnena varierar något mellan medias, politikernas och den
offentliga agendorna men de är i viss mån beroende av varandra (McCarthy-Smith-Zald
1996:293). Agendan som rymmer vad folket i samhället diskuterar är i högre grad beroende
utav de sociala nätverken än de andra agendorna (M-S-Z 1996:295). Tillgång till någon utav
agendorna ger möjlighet att påverka opinionen och därmed politiken.
Politiker kan dock strategiskt välja vilka ämnen de för vidare och att tysta ner vissa rörelser
(Pickvance 1995:125). Även media väljer vilka ämnen som aktualiseras i den offentliga
debatten och påverkar därmed vad folk kommer att diskutera (Dearing-Rogers 1996:1).
Framing sker i interaktion med media. För att kunna nå befolkningen underlättar det om de
sociala rörelserna diskuteras i media. Möten, debatter och demonstrationer når utan media
bara ett begränsat antal människor (Zald 1996:270). Politikereliten och intressenter tävlar om
att få medias uppmärksamhet i agenda setting-processen (Dearing-Rogers 1996:1). Dearing
och Rogers menar att agenda-setting direkt kan påverka den politiska processen även om de
flesta kommunikationsteoretiker inte gör det (Dearing-Rogers 1996:4). Massmedia används
för att skapa normer som ska influera policyinitiativ (Wallack 1990 i Dearing-Rogers 1996:4).
Sociala rörelser arbetar aktivt med att uppmana media att rapportera deras berättelser (Zald
1996:270). Kulbowicz och Scherer menar att media används av sociala rörelser för att nå
publik och eventuella anhängare men också för att skapa band med andra politiska aktörer och
dessutom för att ge aktivisterna ett psykologiskt stöd (Klandermans-Gosling 1996:319).
Problemet med media är dock det samma som med politikerna journalister kan även de vara
selektiva i vilka ämnen de väljer att diskutera. Media är inte neutral. I de kaitalistiska
demokratierna måste media ta hänsyn till ägarnas och marknadens önskemål (Zald 1996:270).
I auktoritära länder styrs media utav staten. Likriktningen inom media är i allmänhet stor.
Journalister har ofta liknande bakgrunder och dessutom har de en benägenhet att ta efter hur
andra medier rapporterar om ämnen och vilka ämnen de väljer att prioritera (Dearing-Rogers
1996:34-35).
4.3.Samhällsvärderingars betydelse för demokrati
Samhällsvärderingar är baserade på medlemmarnas upplevelser och medlemmarnas
individuella åsikter. De samhällsvärderingar som råder i samhället är inte konstanta utan de
förändras hela tiden. Värderingar som från början burits utav individer eller delats utav mindre
grupper kan sprida sig och övergå till att bli karaktärsdrag i ett samhälles kulturella identitet
(Bar-Tal 2000:55-56). Rajs menar att kulturen och samhällsvärderingar i ett land skapar
villkoren för byggandet utav samhället och den ekonomiska marknaden (Gudkov 2004:449).
Förändringar i de gemensamma värderingarna sker långsamt men både vad individer vill ha ut
av sina liv och förväntningar på politiker förändras (Nevitte-Kanji 2003:158-159). Nya synsätt
tar flera år att etableras (Bar-Tal 2000:69). Upptagandet utav nya värderingar i samhället sker
genom kommunikation. Värderingar sprids både genom informella relationer och från
institutioner i samhället (Bar-Tal 2000:60-61). T ex så medverkar massmedia till att sprida
värderingar. Sociala rörelser är en typ av grupperingar som aktivt arbetar för att finna
acceptens för sina frames (Bar-Tal 2000:71). För att nya samhällsvärderingar ska kunna
18
etableras i samhället krävs det att befolkningen förstår dem, anser dem viktiga och har
förtroende för dem. Dessutom underlättar det om de har relevens och uppfyller en funktion
(Bar-Tal 2000:62).
Under totalitärt styre råder en ideologihegemoni där kritik av regimens värderingar inte är
tillåten. Det förekommer att enstaka kritiska röster gör sig hörda som t ex Solzjenitsyn i
Sovjetunionen, men mobilisering utav större grupper är ovanligare. När reformer införs som
leder till vissa lättnader brukar utrymme för alternativa åsikter uppstå (Saxonberg 2001:73).
Därför är det möjligt att de värderingar som inte stämmer med de auktoritära regimernas
existerar i stor utsträckning men inte uttrycks offentligt p g a av rädsla för repressalier.
Inglehart har utifrån databaserna World Values Surveys (WVS) och European Values Surveys
(EVS) studerat samhällsvärderingar och attityders betydelse för demokratin (Inglehart
2003:1). Inglehart anser att vilka samhällsvärderingar som råder är avgörande för om
demokratiska institutioner ska bli varaktiga eller inte. Hans studier visar att sedan andra
världskriget har värderingar i allmänhet förändrats från att tidigare ha fokuserat på bekymmer
över att uppnå en högre levnadsstandard till postmateriella värderingar som märkts i krav på
en öppen regering, kritik mot hierarkiska institutioner (Nevitte-Kanji 2003:158-159), krav på
politiska rättigheter och civila friheter (I-N-W 65-66) samt tolerans mot oppositionen och
efterföljande av lagar. Databaserna visar också att demokratiska institutioner i allmänhet
förstärker dessa demokratiska värderingar (Inglehart-Norris-Welzel 2003:107-108).
Sovjetunionens efterföljarländer avviker ifrån den tendensen. Där har värderingarna gått åt
motsatt håll. Förklaringen till detta tros vara att den osäkra ekonomiska och fysiska tillvaro
som befolkningen lever i påverkar dem mer än att deras ledare väljs genom fria val. Den
ekonomiska utvecklingen tycks ha betydelse för sociala och kulturella förändringar som
underlättar demokratiska institutioner att överleva. Det förklarar varför demokrati inte
etablerades förrän relativt sent i historien och varför det är troligare att man finner demokrati i
mer utvecklade länder (I-N-W 2003:107-108). Samhällsvärderingar har med andra ord
betydelse för att förändring ska kunna ske. Man kan också se det som att den ekonomiska
utvecklingen är en av de drivande krafterna som kan leda till demokrati eftersom
prioriteringen utav vad man sätter främst förändras. När människor kan fokusera på annat än
att bara överleva kommer också krav på politiska och civila rättigheter (I-N-W 2003:108).
Almond – Verba och Inglehart hävdar att länder med demokratiska värden etablerade i
samhället har bättre möjligheter att uppnå och bevara demokrati eftersom värderingar som
stöder demokratin behövs för att kunna etablera demokratiska institutioner. Muller och
Selesson däremot menar att det är demokratin som etablerar värdena (Boussard 2003:33-35).
När människor lever i demokratier kommer de att uppskatta demokratin och dessa värden
kommer att befästas. Antagligen stämmer båda påståendena men säkert är att demokratiska
värden underlättar demokratiseringen.
4.4.Diskussion
Aktiv framing av politiska ämnen görs inte bara utav sociala rörelser. Bland de som försöker
påverka opinionen finns politiker, journalister, intressegrupper (Zald 1996:269) och individer
med bestämda politiska åsikter. Så därför kan det vara svårt att se vilket inflytande just de
sociala rörelserna har. Ofta finns det andra personer med samma värderingar som också
19
försöker påverka opinionen. När sociala rörelser lyckas få media, opinionen och politiker att
uppmärksamma deras frames får de i alla fall viss möjlighet att påverka. När de sociala
rörelserna lyckas föra ett nytt ämne till agendan och det leder till att dessa frågor för första
gången på allvar diskuteras på den politiska agendan måste man se rörelserna som en
maktfaktor som påverkar politiken. Vid stora policyförändringar sker påverkan framförallt
genom attityd och värderingsförändringar. Utan att ha stöd ifrån opinionen blir det svårt att få
legitimitet för sin policy. Förändringar i politiken behöver stöd utav befolkningen för att
kunna legitimeras och bli konstanta. Sociala rörelser arbetar aktivt för att påverka
samhällsvärderingarna. Ur funktionellt-strukturellt perspektiv kan sociala rörelser påverka
opinionen även om de är få. Funktionen påverkas inte av hur många rörelser det finns utan det
viktigast är ur den synvinkeln att man når ut med sitt budskap till opinionen eller makthavarna
eftersom det är värderingarna som man vill förändra. Då är inte de framgångar som sociala
rörelser har genom att forcera fram förändringar genom t ex strejker lika väsentliga som till
vilken grad de kan förändra samhällsvärderingar och normer.
20
5.Fallstudie på transitionen i Sovjetunionen.
Sociala rörelser och samhällsvärderingar.
5.1.Sociala rörelser och dess frames
Bland de sociala rörelserna i Sovjetunionen som strävade efter lättnader i det auktoritära
kommunistiska styret fanns flera olika ideologier. Det existerade rörelser med allt ifrån
demokratiska till nationalpatriotiska och konservativa ideologier. Det mest framgångsrika
sociala rörelserna var de som kämpade för respekterande av de mänskliga rättigheterna, ryska
nationella rörelser som ville ha bort kommunismen och återgå till ett förrevolutionärt
Ryssland och de som arbetade för en mer humanitär socialism inifrån kommunistpartiet (Petro
1995:127). Även de från staten oberoende fackförbunden kom att arbeta för liberala reformer.
5.11.Mänskliga rättighetsrörelser
Efter att Stalins brott avslöjats kom mänskliga rättighetsfrågor upp på agendan. Många ville
kämpa för respekterandet av de mänskliga rättigheterna och förhindra att nya brott mot dem
begicks. Civic Appeal som bildade gruppen Resistance 1965 på Moskvas Universitet var en
av de första mänskliga rättighetsrörelserna (Petro 1995:127). De stödde politiska fångar i
demonstrationer och krävde frihet att få organisera fria diskussionsgrupper. Rörelserna var
radikala och möttes av hårt motstånd ifrån statsmakten (Petro 1995:127). Rörelserna som
bildades efter 1968 för mänskliga rättigheter var försiktigare än de tidigare studentrörelserna.
De var en reaktion på det brutala bemötandet av upproren i Polen och Tjeckoslovakien.
Rörelsera ville inte framställa sig som oppositionella utan de försökte påverka statsmakten till
att respektera mänskliga rättigheter genom att hävda att den sovjetiska konstitutionen stödde
dem. Dessa rörelser var bättre organiserade och hade realistiska mål över vad som var möjligt
att göra. Bland dem fanns Memorandum on Peaceful Coexistence och Chronicle of Current
Events (Petro 1995:128). 1969 bildades Initiative, en grupp som endast bestod utav 15
personer. De vädjade till omvärlden genom FN, att uppmärksamma de brott mot de mänskliga
rättigheterna som begicks i Sovjetunionen. Även om gruppen var liten och inte kunde
åstadkomma någon förändring eftersom deras vädjan ignorerades gav de i alla fall inspiration
till andra grupper. Mellan 1970 och 1975 bildades fler mänskliga rättighetsrörelser som
lyckades få internationell uppmärksamhet (Petro 1995:128-129).
Rörelserna som arbetade för respekt utav de mänskliga rättigheterna hade en funktion. De
främjade utvecklingen utav en bredare opposition. De ökade de politiska möjligheterna för
den alternativa politiska kulturen (Petro 1995:129) genom att kämpa för uttrycksfrihet och
politiska friheter. Efter viss tid blev det politiska klimatet också mer tillåtande och större
21
hänsyn togs till de mänskliga rättigheterna särskilt efter den internationella uppmärksamheten.
Dessa rörelser blev relativt kortlivade men bidrog till att utveckla ett civilt medvetande hos
befolkningen (Petro 1995:127) genom att inspirera andra. De sociala rörelserna som kämpade
för respekterande utav de mänskliga rättigheterna hade ingen master frame som gav dem brett
stöd. Även om många i befolkningen ville ha ett samhälle som respekterade de mänskliga
rättigheterna gjorde det faktum att de sökte stöd hos västvärlden att de avskräckte potentiella
anhängare. Nationalister och traditionalister såg dem som förrädare. Rörelserna hade en stark
orättviseframe som under Pragvåren aktualiserades. De var också taktiska i sin kritik och
undvek att stöta sig med makthavarna. Rörelserna hade dock inte någon plan för politisk
förändring och var inget alternativ till den existerande regimen (Petro 1995:131).
5.12.Neo-slavofila rörelser
De neo-slavofila rörelserna som startades under 1960-talet hade fler politiska mål än de
mänskliga rättighetsrörelserna. De hade välutvecklade program för vilket politiskt system de
ville uppnå. Neo-slavisterna var traditionalister (Petro 1995:133) som hämtade inspiration
ifrån de slavofila rörelserna som uppstod under 1800-talet. Slavofilerna stod för
kulturnationalism och ansåg att landets specifika identitet grundades i ryska slaviska värden
som stod i motsats till västsamhällets (Karlsson 1995:99-100). Bland dem var All-Union
Social Christian Union for the Liberation of People, ASCULP, och Popular Labor Alliance of
Russian Solidarists ,NTS, de mest framstående (Petro 1995:133). ASCULP, 1964-1967, var
en hemlig militär-politisk rörelse som ville upphäva det tyranniska, totalitära styret och bilda
ett samhälle grundat på ortodoxkristna värderingar. De ville ha ett politiskt system med
demokratiskt valda representanter. De ville tillåta personligt ägande och trodde på människans
individulism (Petro 1995:134-138). NTS hade rötter så långt tillbaka som till tiden före kriget.
Ideologin liknade ASCULPs. De ville utveckla en demokrati liknande de som existerade i
väst. 1949 utarbetade de en detaljerad strategi för hur de skulle kunna göra revolution. Ett
underjordiskt nätverk bestående utav mindre enheter skulle när det var dags för revolution
bilda grupper för att ta strid mot regimen (Petro 1995:138). NTS beräknas ha haft c:a 2000
medlemmar och hade kontakt med andra sociala rörelser och fackförbund som arbetade för
demokrati. Eftersom gruppens ideologi delades med många av de oppositionella i
Sovjetunionen och därför kunde tänkas få stöd utav flera såg de som ett allvarligt hot mot
regimen (Petro 1995:139-140).
I väst har man ansett att det funnits en motsatsställning mellan värderingar bland de slavofila
och de västvänliga rörelserna. Det hade dock flera gemensamma idéer och värderingar (Petro
1995:150). De neo-slavofila rörelsernas ideologier var inte så långt ifrån idealen i
västdemokratierna. Rörelserna fick stöd utav de antivästanhängare som ansåg att marxismen
var ett påhitt ifrån väst som sedan importerats till Sovjetunionen. De såg kampen emot
kommunismen som liktydig med kamp emot västinfluenser (Petro 1995:150). De neoslavofila rörelsernas frames hade kulturell anknytning och byggde på traditionella ryska
värderingar och nationalism därför kunde de i större grad än de mänskliga rättighetsrörelserna
vinna stöd av befolkningen. Deras politiska mål var så utvecklade att de kunde ses som
alternativ till det existerande politiska systemet. Att de hade alla typer av frames; prognostic,
diagnostic, motivational och master frames, gjorde dem mer framgångsrika eftersom de då
fick större uppbackning av befolkningen.
22
5.13.Fackförbunden
Efter att enskilda arbetare tröttnat på att ingen uppmärksammade deras situation trots
petitioner gick de samman och bildade fackförbund som var oberoende av staten. Till en
början var de inriktade på att tillvarata arbetarnas intressen. 1978 bildades Free Labour Union
och Independent Interprofessional Workers Union (Petro 1995:130-131). Under 1980-talet
bildades fler oberoende fackföreningar. Dessa fackförbund begränsade sig inte till att tillvarata
medlemmarnas intressen utan arbetade också för politisk förändring. Den starkaste
fackföreningen var den som samlade kolgruvearbetare. De organiserade massiva strejker för
att förbättra arbetssituationen men också för ekonomiska reformer och tillåtande av privat
ägande (Fish 1995:38-39). Fackförbunden blev allt mer politiska. 1990 ordnade
kolgruvearbetarna politisk strejk för att få bort Gorbatjov och landets regim. 1991 ordnades
nya strejker i mars och april då de även ställde krav på att kommunistpartiets representanter
som fanns i alla institutioner i samhället skulle tas bort (Fish 1995:47-48). Fackförbundens
frames skilde sig ifrån de andras då de hade en starkare betoning på ekonomiska
liberaliseringar. Därför lyckades de inte finna samma stöd hos den breda massan som de
neoslavofila rörelserna. Deras metoder utmärkte dem dock, strejkerna och
massdemonstrationerna gjorde att deras aktioner uppmärksammades.
5.14.Rörelser i kommunistpartiet
Eftersom oppositionen inte kunde organisera sig fritt valde många att försöka påverka
kommunistpartiet inifrån det. Det fanns en mängd organisationer inom Kommunistpartiet
(Pickvance 1999:357) Dessa organisationer blev ibland täckmantel för politisk aktivitet. Efter
Stalins död tilläts diskussionsgrupper i Komsol. Några av dem ville reformera samhället
eftersom de ansåg att sann marxsism inte praktiserades. Senare utvecklades grupper som
arbetade för en mer human socialism och ekonomiska reformer (Petro 1995:142-145). Inom
kommunistpartiet bildades 1990 Democratic Platform, en reformrörelse som ville ha ett
demokratiskt samhälle liknande det i västvärlden (Tarrow 2003:75). Gruppen ville ha
betydligt större förändringar än de som Gorbatjov var villig att genomföra. De var rädda för
att man var på väg mot en återgång till totalitärt styre (Fish 1995:41). Democratic Russia, en
paraplyorganisation som samlade upp en mängd sociala rörelser kom att bli en stark politisk
aktör med brett stöd av befolkningen (Fish 1995:45). De bestod både av sociala rörelser och
reformister i kommunistpartiet (Acton 1995:335). DR stödde bl a Jeltsin (Fish 1995:45).
Rörelserna inom kommunistpartiet hade den fördel att de inte i samma grad sågs som
opposition och hade därför större möjligheter att påverka. Deras idéer för reformer hade i för
det mesta framförts tidigare utav sociala rörelser. Därför kan man säga att de sociala
rörelserna hade politiskt inflytande i Sovjetunionen.
5.15.Diskussion
Splittringen bland de sociala rörelserna försvagade dem. Att värderingarna mellan de sociala
rörelserna varierade gjorde det svårt att få stöd av en bred opinion. De progressiva grupperna
var starkast och bäst organiserade (Fish 1995:55). Rörelserna var dock relativt eniga i vilka
politiska mål och vilken politisk ideologi de hade. De masterframes som förenade dem var att
de verkade för demokrati och marknadsekonomi och emot kommunistpartiet (Fish 1995:49-
23
50). De sociala rörelserna i Sovjetunionen tros ha bidragit till den demokratiska framgången i
1990 års val (Zdravomyslova 1999:122). Framförallt de mänskliga rättighetsrörelserna och de
neoslavofila rörelserna som yckades bra med att framföra sina värderingar. De som arbetade
för mänskliga rättigheter bidrog till att oppositionen fick lättare att verka då dessa värderingar
vunnit stöd. De neoslavofila rörelserna lyckade finna ett brett stöd tack vare genomarbetade
politiska mål som utgjorde ett alternativ till regimen.
5.2.Värderingar i Sovjetunionen/Ryssland
5.21.Värderingar bland politiker
Efter att Sovjetunionen hårt kontrollerats och styrts utav kommunistpartiet påbörjades 1985 de
reformer som sedan kom att leda till demokratisering. Ideologin hade tidigare varit
oföränderlig men efter nationella och internationella påtryckningar genomfördes vissa
förändringar som tillät andra diskurser att komma till tals. Det gjorde att man även bland
makthavarna kom att diskutera alternativa policies. På 1980-talet hade de sociala rörelsernas
frames, framförallt de neoslavofila idéerna, accepterats och liknande värderingar fanns i alla
samhällets nivåer t o m bland partieliten (Petro 1995:140-141). Bl a Jeltsin använde sig av
samma frames som de neoslavofila rörelserna. Han spelade på de patriotiska känslorna som
fanns i Ryssland samtidigt som han förespråkade liberaliseringar.
1987 utfärdade Gorbatjov amnesti till en stor del av de politiska fångarna i Sovjetunionen
(Petro 1995:140-141). 1989 diskuterades förslag på ett eventuellt flerpartisystem utav
politikerna (Fish 1995:40). Kommunistpartiet hade fortfarande all makt i Ryssland men de
sociala rörelserna som kämpade för demokrati hade visat på regimens illegitimitet, brutalitet
och ineffektivitet. De sociala rörelserna hade visat på en enorm förmåga att mobilisera sig och
göra sig hörda och mildrat det auktoritära styret. De hade dock inte fått någon betydande makt
vid den tiden (Fish 1995:51). 1989 slogs rörelser som kämpade för flerpartisystem tillbaka
trots att man inom partiet diskuterade samma fråga. Det visar både på splittring hos de
politiska ledarna och även på en skillnad i vad man sa sig vilja göra och hur politiken
praktiserades (Fish 1995:40). Det tyder på att man inom Kommunistpartiet genomförde
reformerna mer för att oppositionen inte skulle ha anledning till att protestera än för att de
trodde på dem. Det är inte säkert att alla reformer görs av önskan att utveckla demokrati.
Regimer går ibland med på en del utav oppositionens krav för att vinna över dess anhängare
till sin sida (Pickvance 1999:362). En del menar att liberalismen i sig inte var självändamålet i
Ryssland utan en strategi för att återgå till en stark stat där den liberala ekonomin skulle vara
bas (Gudkov 2004:449).
5.22.Samhällsvärderingar i Sovjetunionen/Ryssland
Under de år som Sovjetunionen styrdes av statssocialism utarbetades stora program för att
inpränta de värderingar som kommunistpartiet stod för. Genom bl a skolor och media
förmedlades kommunistiska värderingar som bl a innebar solidaritet och man skulle arbeta för
24
samhällets bästa (Miller-White-Heywood 1998:36). Känslan för kollektivet som finns i
Ryssland kan dock ha utvecklats redan under tsartiden. Dallin m fl hävdar att den ryska
kulturen präglas utav auktoritism och kollektivism (Pickvance 1998:196-197). Känslan för
kollektivet har utvecklats efter traditionen med bykollektiv och med betoningen av
kollektivets vikt under kommunisttiden. Den kollektiva känslan i Ryssland tros vara
anledningen till att de sociala rörelserna oftare gått samman i federala organisationer och
paraplyorganisationer i Ryssland än i de övriga Öststaterna. Paraplyorganisationerna gjorde de
sociala rörelserna till en starkare politisk kraft eftersom aktivisterna i dem var fler men
samtidigt försvagades de p g a svårigheterna att enas (Pickvance 1998:196-197). Genom
historian har Ryssland haft starka ledare, först i form utav tsarer och sedan det auktoritära
kommunistiska styret. (Pickvance 1998:196-197). Under transitionen var befolkningens ovana
vid demokrati därför en tillgång för det auktoritära styret. De demokratiska krafterna tros ha
haft mindre inflytande både på befolkningen och ledarna (Gorskova 2004:70) än vad de skulle
haft på ett land som under längre tid upplevt demokratiskt styre. Både tsarerna och
kommunisterna såg politiska opponenter som hot mot deras möjligheter att styra riket och
tillät därför inte befolkningen att påverka politiken. Därför är ryssarna vana vid att få direktiv
uppifrån vad man ska göra och även hur man bör tänka. (Richmond 1996:69-71). Andra
menar att den ryska befolkningen utvecklat passiviteten under decennier utav det socialistiska
styret (Gudkov 2004:451). Eftersom forskare som studerat transitionen i Östeuropa funnit att
utvecklingen skiljer sig åt mellan olika länder är det troligare att det är den långa perioden
utav auktoritärt styre som format befolkningen. I Ryssland och Ungern var reformerna i högre
grad elitledda medan medborgarrörelser och befolkningens protester hade större betydelse i de
andra länderna (Pickvance 1995:136-137). Men samtidigt så var inte medborgarna i
Sovjetunionen passiva. De deltog i grupper inom Kommunistpartiet, t ex på arbetsplatserna,
där olika beslut togs. Befolkningen kunde dock inte påverka de stora politiska frågorna. I
Sovjetunionen var de aktiva i de sociala rörelserna inte så många och det kan ha berott på att
man vant sig vid att protester inte lönade sig då politikerna inte tidigare lyssnat på dem.
Inglehart, Norris och Welzels studier visade att människor prioriterar överlevnadsstrategier
och strävanden och att förbättra levnadsstandarden före politiska strävanden som uppnående
av civila rättigheter. Den förvärrade ekonomiska situationen i Ryssland kan därför mycket väl
vara anledningen till att civilbefolkningen inte var så aktiv i den politiska förändringen. Den
teorin stöds utav statistik ifrån Ryssland som gjorts år 2003. 45 % av de tillfrågade angav då
att anledningen till att de inte deltog aktivt i det politiska livet var att de var upptagna med
sina egna problem och därför inte hade möjlighet (Gorskova 2004:91).
Gorskova menar att den relativt korta tid som transitionen innebar skedde en snabb förändring
utav samhällskaraktären. Folket anpassade sig till den förändrade livssituationen som landets
reformer innebar. Samtidigt så var reformerna också ett resultat utav de förändringar i
samhällsvärderingarna som genomgicks. Den breda massans förändrade värderingar var
anledning till reformernas framgång (Gorskova 2004:5-6). Rajs och Birjukov hävdar däremot
att utvecklingen utav det ryska samhället hölls tillbaka utav den ryska mentaliteten hos
invånarna inte utav det politiska och ekonomiska systemet. De menar att revolutionen
framförallt skedde uppifrån (Gudkov 2004;450). Det har varit svårt att stabilisera den nya
demokratiska politiken då liberala värderingar inte etablerats hos folket (Birjukov 1998:106).
Befolkningens förhållningssätt till demokrati tycks vara komplicerat. Visserligen uppskattas
demokratin och de demokratiska institutioner som nu utvecklats. Yttrandefrihet och fria val
värdesätts (Gorskova 2004:71) men samtidigt är många negativa till de försämringar som skett
i samhället. En anledning till att befolkningen varit mer pessimistisk till förändringarna i
Sovjetunionen än i andra östeuropeiska länder kan bero på utvecklingen i landet efter
25
perestrojkan. Många är kritiska till att sedan reformerna infördes har levnadsstandarden
sjunkit och den politiska stabiliteten ersatts med kaos (Gorskova 2004:17-19). Fram till 1991
hade demokraterna starkt stöd men sedan började det sjunka (Birjukov 1998:106). I en
undersökning från 2001 om hur ryssarna ställde sig till reformerna vid den tid de infördes
svarade nära hälften av de tillfrågade att de stödde dem (Gorskova 2004:13). Bland
befolkningen i Ryssland var stödet för demokratiseringen svagast bland de fattiga i landet
(Gorskova 2004:70). Eftersom de ekonomiska och de demokratiska reformerna infördes
samtidigt kopplas de demokratiska och de liberala ekonomiska reformerna samman. De som
är negativa till reformerna är kanske framförallt negativa till konsekvenser som övergången
till en marknadsekonomi fick i Sovjetunionen. Idag håller en dock en liberal karaktär på att
formas i Ryssland (Gudkov 2004:451).
Antiamerikanismen var ett utav huvudteman i den sovjetiska propagandan. Under det kalla
kriget sågs hela Västvärlden med de utvecklade länderna som fiender. Västvärlden var den
motpol till vilken man förhöll sig mot och tävlade mot. När de politiska ledarna närmade sig
väst och betraktade väst som ”normala” länder sågs det på med skepsis ifrån befolkningen
(Gudkov 2004:496-500). Även det var en anledning till att man var skeptisk till reformerna.
De neoslavofila rörelserna kunde vinna en del stöd p g a sin betoning av de ryska värdena men
samtidigt var deras mål steg mot ett samhälle liknande det i väst, vilket avskräckte en del.
5.3.Media i Ryssland
Fram till 1980-talet kontrollerades media i Sovjetunionen utav Kommunistpartiet.
Journalisterna fick klara direktiv om vad som skulle skrivas (Kalinina 1998:60-61). De ickeofficiella rösterna fick komma till tals i samizdat-publicerade tidsskrifter. De nådde dock inte
så många i befolkningen eftersom utgåvorna var små. I den vanliga media var det i princip
ingen som utmanade regimen (Fish 1995:35). Förändringen under Gorbatjov i mitten av 1980talet innebar att viss kritik kunde framföras dock kunde inte kritik emot landets ledare fritt
uttryckas (Kalinina 1998:60-61). I november 1989 infördes en lag emot censuren utav media
och individer tilläts ge ut skrifter. Det underlättade spridningen utav alternativa politiska
skrifter och de sociala rörelserna fick det lättare att göra sig hörda (Fish 1995:39-40). Men
samtidigt motarbetades regimens opposition utav staten. Den statsstyrda median diskuterade
knappt de demokratiska rörelserna. Statsmonopolet gjorde det möjligt för de styrande att
försvara tryckning av skrifterna (Fish 1995:46). Även de demokratiska ledarna försökte
kontrollera media när de kom till makten, något som inte är unikt för Ryssland (Kalinina
1998:69-70). Under 1991 under Jeltsins tid återinfördes restriktioner gällande media som
återgick till vad den varit före glasnost. Några utav de oberoende rörelsernas utgivningar
stängdes också (Fish 1995:47). Media blev samtidigt ett maktredskap som användes utav
intressenter som köpte bl a tidningar när de ombildades till aktiebolag. Särintressen kom allt
mer att styra medierna i Ryssland och befolkningen fick vänja sig vid att det inte längre var
kommunisterna som styrde vad som diskuterades i medierna utan att det nu var flera aktörer
som ryckte i trådarna (Kalinina 1998:71-74).
De sociala rörelserna diskuterades under mitten av 1980-talet ofta i den offentliga debatten.
Man frågade sig om de oberoende rörelserna var tecken på otillräcklighet och svaghet i de
statliga organisationerna eller om de var en naturlig och önskvärd konsekvens utav
26
liberaliseringarna. Huruvida de var permanenta eller temporära diskuterades också (Fish
1995:34). Det bidrog till att sprida de sociala rörelsernas värderingar.
27
6.Slutsatser
Den kommunistiska ideologin var intolerant mot andra ideologier. Därför hade en del
kommunistiska värderingar rotats djupt hos befolkningen. För att delegitimera
diskurshegemonin var man tvungen att framföra alternativa ideologier och etablera
dem. Sociala rörelser medverkade till att det gjordes. Jag anser att de sociala rörelserna bidrog
till att förändra samhällsvärderingarna i Sovjetunionen. Fastän de inte var många till antalet
eller storleksmässigt tycks deras ideologier ha spridits och anammats utav delar av
befolkningen och senare av en del politiker. De sociala rörelserna som kämpade för
respekterande utav de mänskliga rättigheterna bidrog till ett mer tillåtande politiskt klimat
som gjorde det möjligt för efterkommande rörelser att föra fram sina idéer. Det är dock svårt
att bevisa sambandet mellan de sociala rörelsernas mål och de värderingar som låg till grund
för transitionen till demokrati. Att sociala rörelsers frames medverkat till att frågorna
hamnat på den offentliga och den politiska agendan kan mycket väl ha påverkat regimen till
att införa glasnost och perestrojka. Värderingsförändringarna skedde under år av
påtryckningar ifrån sociala rörelser. Min slutsats efter att ha studerat sociala rörelser är att de
kan påverka regimer även då det gäller stora policyförändringar. Jag menar att rörelserna kan
bidra till att värderingar som stöder deras mål hos opinion och politiker genom framing i
teorin och jag anser även att det skedde i Sovjetunionen. Men samtidigt krävs en politisk
situation som gör förändringen möjlig. Många andra faktorer påverkar policyförändringar. I
fallstudien hade antagligen de politiska händelserna i omvärlden stor påverkan. När de
andra Öststatländerna omvandlades till demokratier var det svårare för Sovjetunionen att
inte följa befolkningens krav på demokrati.
När fri media tilläts nådde sociala rörelser trots motarbete fler eftersom de nu i högre
grad kunde påverka den offentliga agendan. Under mitten av 1990-talet var det även
andra intressegrupper, som näringsliv, som förde fram liberala idéer. Dessa påverkade
också agendorna och samhällsvärderingar, därför är det svårt att säga hur mycket de
sociala rörelserna påverkade. Det verkar dock som om det är just de sociala rörelserna som
först förde fram idéerna och sedan efter flera år kom att anammas av politiker och
andra intressenter. Både de liberaliseringar som infördes och den internationella
kontexten underlättade de sociala rörelsernas framing. Men samtidigt så gav de sociala
rörelsernas framing oppositionen bättre politiska möjligheter. I synnerhet de värderingar som
de mänskliga rättighetsrörelsernas framförde bidrog till när de väl etablerats av makthavarna
till ett mer tillåtande samhälle.
Demokratiska värden underlättar etablerandet av demokrati samtidigt som demokratiska
institutioner bidrar till att stärka de demokratiska värdena. I Sovjetunionen dröjde det innan de
demokratiska institutionerna fick någon verklig makt. Makten låg även efter
reformernas införande kvar hos de icke-valda representanterna. Därför fördröjdes
utvecklingen av demokratiska värden. Missnöjet med hur transitionen gick till tycks ha gjort
befolkningen mer kritisk till reformerna och därför var det svårare att etablera värderingar som
stödde de liberala reformerna. Framförallt de ekonomiska reformerna mötte på motstånd
bl a på grund av de konsekvenser de fick. En stor del av befolkningens levnadsstandard
28
försämrades också medan andra lyckades tjäna stora pengar då de statliga bolagen såldes
ut till småsummor. Den förvärrade ekonomiska situationen gjorde även att befolkningens
politiska aktivitet minskade då man övergick till att koncentrera sig på överlevnad.
29
7.Referenser
7.1. Boklitteratur
Acton, E, 1996. Russia, the Tsarist and Soviet Legacy. Harlow: Longman.
Bar-Tal, D, 2000. Shared beliefs in a Society. Social Psychological Analysis. Thousand Oaks: SAGE
Publications.
Birjukov, N: Har den ryska demokratin någon framtid? i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om
vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag.
Boussard, 2003. Crafting Democracy:
Lund:Statsvetenskapliga Institutionen.
civil
society
in
post-transition
Honduras.
Della Porta: Social Movements and the State: Thoughts on the policing of protest i McAdam, D –
McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political
opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press.
Diani, M – McAdam, D, 2003. Social Movements and Networks. Relational approaches to Collective
Action. Oxford: Oxford University Press.
Dearing, J, W – Rogers, E, M, 1996. Communication concepts 6. Agenda-setting. Thousands Oaks:
SAGE Publications, Inc.
Fish, M, S, 1995. Democracy from Scratch. Opposition and Regime in the New Russian Revolution.
New Jersey: Princetown University Press.
Gorskova, M, K (red), 2004. Izmenjajuscajasja Rossija v zerkale sociologii. Moskava: Letnij sad.
Gudkov, L, 2004. Negativnja identicnost, stati 1997-2002. Moskva: Novoe literaturnoje obozrenije.
Hedin, A, 2001. The politics of social networks: interpersonal trust and institutional change in postcommunist East Germany. Lund: Statsvetenskapliga Institutionen.
Inglehart, R: Introduction i Inglehart, R (red), 2003. Human Values and Social Change, Findings from
the Values Surveys. Brill: Koninklijke.
30
Inglehart, R – Norris, P – Welzel, C: Gender Equality and Democracy i Inglehart, R (red), 2003.
Human Values and Social Change, Findings from the Values Surveys. Brill: Koninklijke.
Kalinina, J: Ryska medier kvar i maktens händer i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till
demokrati. Stockholm: Ordfront förlag.
Karlsson, K-G,: Riket utan gränser i Furuhagen, B, 1995. Ryssland ett annat Europa. Historia och
samhälle under 1000år. Stockholm: SNS Förlag.
Klandermans, B – Goslinga, S: Media discourse, movement publicity, and the generation of collective
action frames: Theoretical and empirical exercises in meaning construction i McAdam, D – McCarthy,
J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities,
mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press.
Konstantinov, A: Organiserad brottslighet och korruption i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om
vägen till demokrati. Stockholm: Ordfront förlag.
Maheu, L (red), 1995. Social Movements and Social Classes. The Future of Collective Action. Toronto:
SAGE Publications.
McAdam, D: Conceptual origins, current problems, future directions i McAdam, D – McCarthy, J, D –
Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities,
mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press.
McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N: Introduction: Opportunities, mobilizing structures, and
framing processes – toward a synthetic, comparative perspective on social movements i McAdam, D –
McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political
opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press.
McAdam, D – Tarrow, S – Tilly, C, 2001. Dynamics of Contention. Cambridge: Cambridge University
Press.
McCarthy, J, D – Smith, J – Zald, M, N: Accessing public, media, electoral, and governmental agendas
i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social
movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge:
Cambridge University Press.
Melucci, A, 1992. Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov I dagens samhälle.
Göteborg: Daidalos.
Melucci, 2003
Miller, W, L – White, S – Heywood, P, 1998. Values and Political Change in Postcommunist
Europe.New York: PALGRAVE.
Melucci, A, 1996. Challenging codes. Collective action in information age. Cambridge: Cambridge
University Press.
31
Nevitte, N – Kanji, M: Authority Orientations and Political Support: A Cross-national Analysis of
Satisfaction with Governments and Democracy i Inglehart, R (red), 2003. Human Values and Social
Change, Findings from the Values Surveys. Brill: Koninklijke.
Olson, M, 1977. The Logic of Collective Action. Public Goods and the Theory of Groups. Harvard:
Harvard University Press.
Oberchall; A: Opportunities and framing in the Eastern European revolts of 1989 i McAdam, D –
McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political
opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press.
Osa, M, 2003. Solidarity and contention: Networks of Political Culture. Minneapolis: University Press.
Pakulski i Maheu, L (red), 1995. Social Movements and Social Classes. The Future of Collective
Action. Toronto: SAGE Publications.
Petro, N, N, 1995. Russian Democracy. An Interpretation of Political Culture. Harvard University
Press.
Pickvance i Maheu, L (red), 1995. Social Movements and Social Classes. The Future of Collective
Action. Toronto: SAGE Publications.
Razgon, L: Rätt och makt i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till demokrati. Stockholm:
Ordfront förlag.
Richmond, Y, 1996. From Nyet to Da. Understanding the Russians. Yarmouth: Intercultural Press, Inc.
Saxonberg, S: Legitimacy under Communist Regimes i Lopez, J – Thompson, M – Saxonberg, S, 2001.
Toward an Explanation of Transitions and Non-transitions from communism. Falun: Högskolan
Dalarna.
Saxonberg, S: Opposition Actors and Strategies i Lopez, J – Thompson, M – Saxonberg, S, 2001.
Toward an Explanation of Transitions and Non-transitions from communism. Falun: Högskolan
Dalarna.
Sergejev, V, M: Ryska reformer utan återvändo? i Söderberg, A (red), 1998. Ryska röster om vägen till
demokrati. Stockholm: Ordfront förlag.
Tarrow, S, 2003. Power in Movement. Social Movements and Contentious Politics. Cambridge:
Cambridge University Press.
Tarrow, S, 1996
Touraine, A, 1981. The Voice & the Eye. An analysis of social movements. Cambridge: Cambridge
University Press.
32
Thörn, H, 1997. Modernitet, Sociologi och Sociala Rörelser. Göteborg: Sociologiska Institutionen,
Göteborgs Universitet.
Zald, M, N: Culture, ideology, and strategic framing i McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N
(red), 1996. Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing
structures, and cultural framing. Cambridge: Cambridge University Press.
Zdravomyslova, E: Opportunities and framing in the transition to democracy: The case of Russia i
McAdam, D – McCarthy, J, D – Zald, M, N (red), 1996. Comparative perspectives on social
movements. Political opportunities, mobilizing structures, and cultural framing. Cambridge:
Cambridge University Press.
7.2.Artiklar
Benford, R, B – Snow, D, A: Framing Processes and Social Movements: An Overview and Assessment
i Annual Revies, 2000, 26, s.611-639.
Pickvance, C, G: Democratisation and the decline of social movements: the effects of regime change on
collective action in Eastern Europe, Southern Europe and Latin America i Sociology, 1999, vol 33, no
2.
Pickvance, K: Democracy and grassroots opposition in Eastern Europe: Hungary and Russia compared
i The Sociological Review, 1998.
33
