Helena Lindholm Schulz, 2010
Kunskapsöversikten: Civilt försvar, Skydd mot olyckor och
Krisberedskap i ett globalt perspektiv
Inledning
Föreliggande studie är genomförd på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap och behandlar samhällsvetenskaplig forskning kring krisberedskap, konflikt och
säkerhet i ett globalt perspektiv. Särskilt fokus kommer att fästas vid krisberedskap i relation
till internationell säkerhet och internationella konflikter. Områdena civilt försvar och skydd
mot olyckor nämns mer kortfattat. Inledningsvis presenteras en övergripande omvärldsanalys
kring hur krishantering blivit ett allt viktigare fält för policyskapande, reglering och
institutionell hantering samt hur internationell säkerhet och konflikter förändrats på senare tid.
Globalisering ses som en övergripande faktor vilken påverkar såväl samhällets uppfattning av
risk och kris som förändring av hotbilder och internationell säkerhet. Därefter presenteras just
förändrade hotbilder och förändrad internationell säkerhet.
Den därpå följande översikten över kunskapsläget är med nödvändighet övergripande och av
generell karaktär. Presentationen kommer att fokusera på forskningsmiljöer,
centrumbildningar och institut, snarare än individuella forskare. Avslutningsvis ges några
förslag kring hur forskningen skulle kunna förnyas.
Övergripande omvärldsanalys
Från risksamhälle till krissamhälle
Begreppt ‘‘risk’’ har under senare decennier kommit att bli en definierande och bestämmande
term för det senmoderna1 samhället. Ledande sociologer har betecknat det samhälle och den
tid vi lever som bestämt av hur risker uppfattas, definieras och hanteras. En av dessa, Ulrich
Beck, har myntat begreppet ‘‘risksamhälle’’. Träffande nog utkom Becks bok med denna titel
för första gången 1986, alltså samma år som Tjernobyl-katastrofen inträffade. Beck var på så
sätt förutseende. Begreppet ‘‘risksamhälle’’ kan förstås som att det moderna samhället, vilket
1
Det skall noteras att det inte råder någon enighet om huruvida samtiden skall beskrivas som post-modern, post-
industriell eller en-modern.
baserades på industriell produktion, har övergått till en ny sorts modernitet där samhällets
övergripande mål blivit att hantera risker och uppnå säkerhet. Samhällets organisationsform
har därigenom kommit att fokusera på riskhantering, snarare än produktion. Genom en
fokusering på risk har en ‘‘reflexiv’’ modernitet infunnit sig; en modernitet där samhället
präglas av oro och ständiga kalkyler över vilka risker som föreligger snarare än
framtidsoptimism. En grundläggande otrygghet har blivit en drivkraft för samhällets
organisationsform; institutioner skapas på samtliga nivåer i samhället (liksom regionalt och
globalt) i syfte att hantera risker och kriser, att söka skapa trygghet och säkerhet. Ett globalt
krismedvetande har tagit form (Beck 1992; 2009).
Zygmunt Baumann, en annan internationellt ledande sociolog, har beskrivit det postmoderna
eller senmoderna samhället som en värld i vilken det saknas kontroll. Samhällets institutioner,
vilka är skapade för att bla hantera risker och kriser, har inte längre kontroll över vad som
orsakar risk, osäkerhet och kris. Därmed saknas kapacitet och förmåga att hantera dem,
liksom förmåga att överblicka dess konsekvenser. I en av Baumanns böcker (2006), Flytande
rädsla, beskriver Baumann vad han kallar för en ‘‘rädslans tid’’. Vårt tidevarv definieras av
rädsla för det oförutsägbara, för faktorer vi inte kan kontrollera. Det handlar om rädsla för vad
som döljs i innehållsdeklarationer av industriellt tillverkade livsmedelsprodukter,
smittspridning (galna ko-sjukan, sars, fågelinfluensan, den nya influensan), misstag eller
katastrofer i kraftverk eller i teknologiska system, den globala finansvärlden med svårigheter
att nationellt kontrollera densamma, naturkatastrofer, globala våldsdåd eller terrorhandlingar.
Det gångna 00-talet har redan kommit att beskrivas som ett krisernas decennium: Det inleddes
med 11 september och terrorhot/dåd fortsatte att utgöra ett nav för nationell och internationell
krispolicy, genom dåden i Madrid och London. Men 00-talet bevittnade också tsunamin,
Katrina, stormen Gudrun och andra naturrelaterade fenomen vilka visade på det moderna
samhällets sårbarhet, liksom på globaliseringens effekter. Under decenniets senare år stod
många delar av världen inför en akut livsmedelskris. Energikris diskuterades och år 2008/09
var en världsomspännande ekonomisk och finansiell kris ett faktum. Under 00-talet övergick
oron för risker till en hantering av inträffade kriser och katastrofer. Krisberedskap och
krishantering är därför fenomen som diskuteras, regleras, organiseras och beforskas som
aldrig förr.
Samtidigt måste det på en gång påpekas att västvärlden kanske aldrig har varit säkrare än
idag. Det förs få krig i västvärlden (även om flera västmakter befinner sig i krig långt bort); vi
lever längre och allt friskare liv; våra bostäder är förhållandevis trygga, genom
arbetsmiljölagstiftning strävas efter att minimera risk för skador på arbetsplatser, trafikdöden
minskar osv. Men vad som är nytt med risksamhällets risker, är att de risker och faror
samhället har att hantera i hög grad är skapade av det moderna samhället självt. Vårt stora
beroende av elektricitet skapade tex problem av vittgående karaktär och proportioner när
stormen Gudrun inträffade. Samhällets komplexa organisationsformer innebär en påtaglig
sårbarhet. Det är denna sårbarhet som gör att riskerna uppfattas som så många och så stora.
Detta har också inneburit ett ökat fokus på institutioner och dessas kapacitet och förmåga att
hantera risker, kriser, hot och osäkerhet2. Den offentliga sektorn och myndigheter världen
över blir allt mer inriktad på policyformulering kring risk- och krishantering (Fink 2000;
Gilpin & Murphy 2008). Ny lagstiftning och nya regelverk utformas för att söka minimera
risker och faror samt att definiera ansvarsförhållanden i händelse av att en risk faktiskt blir till
en kris. I västvärlden har myndigheter inom den offentliga sektorn blivit alltmer fokuserade
just på att försöka förutse risker, att planera inför en krissituation, att kommunicera med
allmänheten och att hantera akuta kriser och katastrofer. Samhällets institutioner och
myndigheter utvecklas således för att kunna svara mot risker, kriser och hot. Samtidigt ska det
på en gång understrykas att detta förhållningssätt på ett sätt är problematiskt. Är det alls
möjligt för samhällets institutioner att planera inför oförutsedda katastrofer? Kanske är det
inte emllertid det som skall vara målsättningen; utan att genom redan gjorda erfarenheter
kunna dra lärdomar inför liknande situationer i framtiden.
På många håll i världen samverkar emellertid ett antal faktorer och skapar vad som ibland
kallas humanitära katastrofer, på engelska ‘‘complex humanitarian emergencies’’, en extrem
variant av katastrof vilken innefattar stort lidande för befolkningen (Pieterse 1998; Nafzinger,
Stewart & Väyrynen 2000). Dessa situationer kan vara resultat av en naturkatastrof i ett fattigt
land med svaga institutioner. Ofta är en dylik katastrof relaterad till krig och våldsamma
övergrepp. Utdragna konflikter mellan regeringstrupper och rebeller drar ofta in
civilbefolkningen som utsätts för övergrepp och drivs på flykt. Miljö, fattigdom och krig blir
faktorer som samverkar och skapar dessa humanitära katastrofer. Ofta handlar det om stor nöd
under långvariga tidsförlopp. Kris blir till en sorts normaltillstånd. Här saknas dessutom
2
Samtliga dessa begrepp är omstridda och betecknar olika fenomen.
institutionell kapacitet att hantera kristillståndet. Bristande institutionell förmåga ses av
många forskare som en bidragande orsak till dessa katastrofsituationer.
Svaga samhällsinstitutioner ses i ökad utsträckning som ett hot i sig. Svaga stater och
bräckliga samhällsinstitutioner ses tex som bidragande orsaker till såväl brist på utveckling
som förekomst av krig och interna konflikter inte minst i Tredje världen. Begrepp såsom
‘‘misslyckade’’, sönderfallande’’ eller tom ‘‘kollapsade’’ stater har kommit i svang inom
såväl fredsforskningen som statsvetenskapen (Rotberg 2003). Med detta menas att statens
förmåga att leverera säkerhet, trygghet och välfärd till sina befolkningar brustit. Institutionell
kapacitet kan därför ses som faktorer av vikt att studera när risk skall bedömas.
Dessa tankegångar utgör utgångspunkt för föreliggande studier och avser att sätta denna
studie i ett större perspektiv. För att förstå forskning om risk, kris, konflikt och osäkerhet,
behöver vi också redskap att förstå vad det är som skapar vår samtida känsla av ständig
otrygghet och samhällets upptagenhet med viljan att minimera risker och att hantera
verkningarna av en krisartad händelse.
Globalisering
Upplevelsen av osäkerhet hänger nära samman med den övergripande samhällsförändring
som vi kallar globalisering.3 Med globalisering avses den omfattande process som innebär en
utvidgning såväl som en fördjupning av samband mellan olika delar av världen. Olika platser
länkas samman i samhällets samtliga aspekter. Gränser spelar allt mindre roll för människors
aktiviteter liksom för ekonomiska, politiska, sociala och kulturella processer. Man skulle
kunna säga att världen i ökad utsträckning och ökande hastighet blir till mer av en delad social
plats, mer av ett delat socialt utrymme. Händelseutvecklingen i en del av världen (oavsett om
vi pratar om bolånemarknaden i USA eller krigsutvecklingen i Afghanistan) får snabbt
konsekvenser i och för andra delar av världen. Geografiska/rumsliga aspekter som under
moderniteten upplevts som och ansetts vara begränsande förlorar mycket i betydelse för
sociala processer och mänsklig aktivitet. Allt fler människor, processer och aktiviteter är
alltmer rörliga och med allt större hastighet.
3
Litteraturen om globalisering är mycket omfattande och täcker ett flertal discipliner inom humaniora och
samhällsvetenskaperna. I detta sammanhang räcker det att nämna Held, McGrew 1999 och Scholte 2005.
Globalisering är emellertid inte någon entydig, monolitisk eller harmonisk process.
Globalisering betyder inte att världen länkas samman i ett globalt fredligt tillstånd. Inte heller
är det enbart fråga om en ny brutal form av kapitalism. Av många förknippas
globaliseringsdebatten med idén om att det finns en global enhet, att olika delar av världen är
så sammanlänkade med varandra att fysiska gränser och nationalstatliga barriärer blivit
överflödiga. De risker och hot globaliseringen medför, innebär emellertid ett samtidigt starkt
fokus på gränser, på behov av att kontrollera fysiska gränser och skapa enheter (de må vara
lokala eller nationella) inom vilka det går att skapa säkerhet och trygghet. Detta kan tyckas
paradoxalt, men är egentligen logiskt. Gränsernas upplösning skapar upplevelser av nya hot,
vilka samhället saknar reella förutsättningar att hantera. En reaktion blir att söka upprätta nya
gränser.
Globaliseringen gör att det blir allt svårare att bedöma och avgränsa risker och samhällshot.
Militära och civila hot överlappar varandra i allt högre utsträckning och i konventionella
säkerhetsdoktriner ses processer som tex migration liksom kriminella organisationer, i ökad
utsträckning i termer av möjliga hot mot samhället som sådant. Säkerhetspolitik i västvärlden
inkluderar numer frågor om ekologiska förhållanden, migration, organiserad brottslighet,
narkotikahandel och global terrorism. Allt fler frågor i samhället ges en säkerhetspolitisk
innebörd. I den anglosaxiska litteraturen talas om ‘‘securitisation’’/‘‘säkerhetifiering’’ (se tex
Dannreuther 2007; Collins, 2008; Williams 2008) . Detta innebär en mer komplex och
komplicerad bild och analys av kunskapsläget och forskningshorisonten inom det
övergripande fältet vilket MSB har att hantera. Det betyder också att frågor som tidigare
hanterats som civila och som beforskas inom ramen för krishantering överlappar med
forskning om säkerhet och konflikt. Det gör också att den forskning som är relevant för
förståelsen för detta kunskapsfält spänner över flera discipliner och områden.
Förändrad risk, hotbild och sårbarhet: Globaliseringens betydelse
Den mest avgörande faktorn för bedömning av utsatthet för risk och hot är således
globaliseringen. Globalisering som process utmanar centrala antaganden om stater och
nationer som distinkta och urskiljbara enheter, vilkas grundläggande strukturer och processer
kan studeras avgränsade gentemot varandra. Ett flertal händelser understryker att hot och
risker är globala och gemensamma. Ett tydligt exempel utgörs av Tsunamin under julen 2004
som med all nödvändig emfas understryker dilemmat vi står inför. En naturkatastrof inträffade
i sydostasien. Genom vårt ökade resande befann sig ett stort antal svenskar i regionen, särskilt
i Thailand som drabbades mycket hårt. Svenska medborgare fann sig nu utsatta och sårbara,
långt bort från den svenska välfärdsstatens gränser, mandat och suveränitet. Samtidigt fanns
förväntningar på att den svenska staten skulle agera och undsätta de utsatta medborgarna.
Vilka krav skall medborgaren kunna ställa på det svenska systemet i kris- eller nödsituationer
utanför landets gränser och hur skall svenska myndigheter hantera kriser, risker eller hot som
äger rum långt utanför Sveriges gränser, men likväl kan utgöra hot mot svenska medborgare
eller svenska intressen? På ett sätt går det att hävda att den enskilde medborgarens resande
över nationers gränser inte utgör ett statligt ansvar. Samtidigt blir detta problematiskt, då den
allt mer globaliserade medborgaren kräver samhällsansvar, och då staten och dess
institutioner är i behov av legitimitet. Debatten efter tsunamin kom i mångt och mycket att
handla om olika samhällinstitutioners krismedvetenhet och förmåga att agera med snäva
tidsmarginaler.
Det blir således allt svårare att skilja mellan vad som är ‘‘internt’’ och ‘‘externt’’, liksom
mellan vad som är ‘‘nationellt’’ och ‘‘internationellt’’. Andra källor till risk utgörs av klimatoch miljöförändringar vilka inte heller känner några nationella gränser, liksom pandemier,
mest nyligen illustrerat av den nya influensan. Också här är människors ökande rörlighet en
avgörande komponent. Detta faktum, den ökade rörligheten av människor, kapital, arbete,
vapen är således en grundläggande komponent i bedömningar av säkerhet, risker och hot. Jag
menar på inget vis att rörligheten i sig är hotfull, men den skapar osäkerhet kring vilka risker
ett samhälles institutioner egentligen har att bedöma och hantera. Vad som händer bortanför
ett lands gränser är par definition bortom dess kontroll, mandat och suveränitet. Därav ett ökat
behov av att hantera gränsproblematiken genom avtal gällande ansvar för asylsökande, nya
barriärer för att hindra migrationen, ett stort fokus på gränssäkerhet, övervakning och kontroll.
Risksamhället övergår till ett kontrollsamhälle eller övervakningssamhälle (Lyon ed, 2006).
Konflikter och säkerhet
Globaliseringen har således resulterat i att hotbilder i säkerhetspolitiska termer har
diversifierats. Detta har å ena sidan lett till nya regionala och globala samarbetsformer, där (ur
ett svenskt perspektiv) inte minst EU-samarbetet kommit att bli allt mer centralt, och å andra
sidan till nya former av krig och källor till konflikt. Globala och regionala samarbetsformer
etableras i syfte att gemensamt kunna hantera risker och kriser, då insikten växt om att dessa
risker och kriser i sig är gemensamma.
Vad gäller hotbilder i militära termer har vi de senaste decennierna kunnat notera en
reducering av klassiska mellanstatliga krig och en samtida ökning av lokala eller inomstatliga
(inbördes-) krig (Kaldor 2007) . Även om huvudaktörerna är grupper inom stater har dessa
krig ofta anknytning till regionala och/eller globala aktörer och processer, varför de samtidigt
kan sägas vara globaliserade på flera olika vis. I termer av inblandade aktörer är de ofta röriga
och parterna är ofta sådana som agerar utanför statens logik, dvs det saknas ofta kontroll över
stridande parter. Säkerhetssektorns utformning är därför stadd under stor förändring. Dessa
krig utgör inte i sig något hot mot Sverige. De flesta bedömare är också eniga om att det inte
på länge förelegat något militärt hot mot Sverige. Samtidigt är det så att den nya tidens krig
och den nya tidens försvarspolitik innebär att Sverige genom deltagande i internationella
fredsbevarande insatser kan komma att faktiskt delta i krig.
Ett begrepp som kommit att användas i militära sammanhang och särskilt inom ramen för
NATO-samarbetet är ‘‘Comprehensive approach’’. Här uppmärksammas ett behov av närmre
samarbete mellan de civila och militära sektorerna. Ursprunget är den upplevda situationen i
Afghanistan, där det uppmärksammats att åtskillnaden mellan civila och militära insatser
leder till bristande effektivitet (Oliker 2004; Bellamy 2007). Även om detta begrepp inte är
tillämpligt inom ramen för denna studie är det värt att nämna det som ett exempel på hur
åtskillnaden mellan civila och militära insatser ifrågasätts. De civila och militära sfärerna går i
varandra. Biståndsinsatser görs i områden vilka är konflikthärjade och konflikter måste
således tänkas in i biståndet. Militära styrkor i exempelvis Afghanistan behöver inte sällan
göra insatser i den civila sektorn.
Att gränsen mellan det civila och militära upplöses åskådliggörs också inom ramen för
diskussionen om ‘‘terrorism’’. Händelserna den 11e september 2001 kullkastade dittills kända
definitioner av global säkerhet. Hotet kom samtidigt ‘‘inifrån’’ och ‘‘utifrån’’. Terrorism
utgör en hotbild av våldsam natur, men ursprunget står oftast inte att finna inom den militära
sektorn. Skiljelinjen mellan terrorism med politiska förtecken, militärt förknippat våld och
kriminalitet suddas ut och innebär behov av mer sofistikerade analytiska ramverk och
begrepp. Likaså blir gränsdragningen mellan externt genererade och internt genererade hot
problematisk. Konventionellt har vi betraktat militära hot som externa och civila hot som
interna. Vad som hände den 11 september var att attentatsmännen levde och verkade i USA
och kunde inte sägas representera något ‘‘fiendeland’’, eller vara del av en konventionellt
definierad fientlig handling. Mönstret var detsamma i London, dvs gärningsmännen var i detta
fall brittiska medborgare. Liknande sådana situationer har förvisso inträffat tidigare, såsom
när den federala kontorsbyggnaden i Waco, USA, sprängdes 1995 av en sekt med extrema
politiska åsikter. 2001 var emellertid den politiska motiveringen bakom handlingen relaterad
till global politik och till USAs roll i det globala systemet. Gärningsmännen var kopplade till
en organisation med transnationell räckvidd. Ett svar på denna nya hotbild var en
omorganisering av den amerikanska administrationen och Homeland Security skapades som
ett helt nytt departement. I Storbritannien fick förloppet också som resultat en diskussion om
integrationspolitik.
Med globaliseringen har antalet aktörer inom fältet säkerhet och militärt handlande ökat
kraftigt. Stater har inte längre monopol på våldsanvändning i relation till internationella
konflikter. Detta innebär i sin tur en förändring av suveränitetsprincipen (Krasner 2001).
Statens suveränitet har till stor del härrört ur vad Max Weber kallat statens kontroll över den
legitima våldsanvändningen. Med den explosionsartade spridningen av antalet aktörer,
militära och semi-militära enheter vi bevittnat under de senaste decennierna är exakt denna
kontroll starkt ifrågasatt. Suveräniteten som princip är fragmenterad och själva statssystemet
är således utmanat. Staten har inte längre monopol på våldsanvändningen och krishantering
liksom säkerhetspolitik är därför stadd under stora omvälvningar.
Krishantering kan också vidgas och i ett internationellt perspektiv analyseras utifrån ett
säkerhetsperspektiv. Traditionellt och konventionellt har säkerhetsbegreppet fokuserat på ett
militärt perspektiv och säkerhetspolitiken har svarat för att hantera militära kriser och militära
hot. På senare tid har begreppet i sig vidgats och kommit att inkludera termer såsom ‘‘soft
security’’ och ‘‘human security’’. Med det förstnämnda har ofta avsetts att hot mot den
nationella säkerheten inte enkom står att finna i just militära hot, utan också utmaningar och
risker såsom de vilka utgörs av klimatförändringar, ekologiska förlopp, medicinsk
smittspridning (pandemier), narkotikahandel. ‘‘Soft security’’ avser således säkerhetshot vilka
inte har ett militärt ursprung. Migration inkluderas ofta bland dessa säkerhetsrisker. Denna
tendens att ‘‘säkerehetifiera’’ ett flertal samhällsfrågor är problematiskt i så måtto att
perspektivet på tex flyktingfrågor blir att flyktingar utgör ett hot. Utifrån ett
säkerhetsperspektiv är ju egentligen förhållandet exakt det omvända. Människor flyr för att de
upplever ett hot mot sin säkerhet. Det har därför utvecklats en kritiskt orienterad
säkerhetsforskning (tex Mccormack 2009), vilken hävdar att det är problematiskt att hantera
exempelvis migrationsfrågor i termer av hot mot den nationella säkerheten snarare än som en
sociopolitisk fråga. Begreppet ‘‘human security’’ refererar till att det inte är enbart stater vilka
utgör säkerhetens objekt, dvs det är inte enbart staten som skall göras säker, utan även
människan/individen utgör ett objekt för säkerhet. Således blir säkerhetspolitiken mer
omfattande både i termer av vilken sorts hot som behöver förberedas och vilka aktörer som
skall göras säkra och trygga. Säkerhet och krishantering kommer således att tangera varandra,
då säkerhetspolitiken trätt in en sfär som tidigare betraktats som civil. Rollerna blir luddiga.
Sammanblandning av olika hotbilder, en uppluckring av åtskillnader mellan begrepp såsom
hot, kris och risk kan också innebära en försåtlig politik, där kampen mot terror sker i
vardagliga och civila situationer, vilket riskerar att leda till övergrepp mot mänskliga
rättigheter, under täckmantel av riskhantering och globalt krig mot terror (Heng & McDonagh
2009)
Vad gäller internationell säkerhet i vidare bemärkelse är således organiseringen av den
nationella säkerhetspolitiken stadd under omvandling. Traditionellt statscentrerade
antaganden har försvagats genom det faktum att säkerhetspolitik avgörs av fler sociala krafter
och aktörer än just staten. Säkerhetsagendan har i sig vidgats, vilket förändrar
den militära logikens relevans. Multilaterala säkerhetsarrangemang och samarbeten har blivit
viktigare. Säkerhet söks i ökande utsträckning via regionala institutioner och
samarbetsformer. Den globala säkerhetsordningen karakteriseras av ett mångfacetterat
spektrum av en mängd lokala/interna krig och konflikter, regionala säkerhetsstrukturer samt
en alltmer utmanad amerikansk militär hegemoni. Samtidigt innebär globaliseringens
diversifierade risk- och hotbild en återgång till gränsens logik och realistiska antaganden. Den
11 september kan återigen tjäna som exempel; terrorattackerna innebar en ny form av
transnationella hot mot vilka det fanns få utvecklade strategier och metoder. Den amerikanska
reaktionen blev således en konventionell militär strategi innebärande militära attacker mot de
stater vilka antogs härbärgera al-Qaida aktivister.
Det är också så att olika hotbilder eller risker mot samhället i ökande grad hänger ihop eller
påverkar varandra: narkotikasmuggling och vapenhandel har ett samband med väpnade
konflikter; miljökatastrofer och därmed förändrade levnadsbetingelser för många grupper i
världen har samband med förekomsten av väpnade konflikter, väpnade konflikter i sin tur har
samband med migration och flyktingströmmar. Konflikter som äger rum i svaga stater löper
risk att påvisa samband med den globala terrorismen. Det under lång tid krigshärjade och
fattiga Afghanistan är för närvarande den mest framträdande arenan för det globala kriget mot
terrorismen. Svaga stater som Afghanistan., där det saknas förmåga till central kontroll och
sammanhållning, utgör möjliga etableringsplatser för al-Qaida och liknande transnationella
organisationer. Efter den planerade men avvärjda attacken mot ett flygplan över Detroit på
juldagen 2009 har blickarna vänts mot Jemen som en ny arena för al-Qaida och liknande
rörelser. Hot och risk för kriser och osäkerhet blir därmed allt mer komplexa och gör
riskbedömning och krishantering mer svårhanterligt. Såväl militära som civila hot måste
övervägas i ett nytt ljus.
Översikt över befintliga forskningsmiljöer inom fälten kris, krishantering, konflikt,
konfliktlösning och internationell säkerhet
Civilt försvar
Inom samhällsvetenskapen (statsvetenskap, internationella relationer och freds- och
konfliktstudier/utvecklingsforskning) är forskning om civilt försvar eftersatt. Forskning om
civilt försvar bedrivs nationellt framförallt inom ramen för Totalförsvarets forskningsinstitut,
men inte som ett delområde inom den mer disciplinärt orienterade forskningen. Freds- och
konfliktforskningen i Sverige har tex inte ägnat civilförsvaret särskilt mycket uppmärksamhet.
Med civilt försvar avses då civilt skydd av samhället som ett komplement till det militära
försvaret i händelse av väpnat angrepp, men också i händelse av andra större utmaningar, tex
naturkatastrofer. I dagens myndighets-Sverige ligger ansvaret för det civila försvaret främst
hos MSB. Analogt med vad som konstateras i denna rapport, skulle det kunna hävdas att
själva terminologin civilt försvar (liksom för den delen miltärt försvar) är förlegad. Hantering
av tex naturkatastrofer och dess effekter har mer med hantering av risk, kris och olyckor att
göra än med försvar gentemot någon form av fiende. Jag skall återkomma till detta senare i
rapporten.
Skydd mot olyckor
Inte heller kan det sägas att detta område är särskilt väl utforskat inom ovan nämnda delar av
samhällsvetenskapen. Dock finns inom offentlig förvaltning, socialpolitik samt journalistik
och masskommunikation relevant forskning. Ett exempel utgörs av forskning utförd vid
Högskolan Väst och Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet kring samverkan mellan
olika myndigheter (SOS Alarm, räddningstjänsten, polis, ambulans) vid olyckor. En slutsats
av denna forskning är att det krävs mer av tydliga ansvarsförhållanden för enskilda
organisationer och myndigheter snarare än målsättningar om samverkan. Vid institutionen för
socialt arbete, Göteborgs universitet, finns studier av hur personal på utryckningsfordon
agerat vid olyckor. Vid Institutionen för journalistik, media och kommunikation, Göteborgs
universitet, finns också forskning om journalistik runt olyckor liksom om hur katastrofer
behandlas och beskrivs i massmedia. Vid Institutionen för journalistik, media och
kommunikation, Stockholms universitet, finns ett projekt kring hur krig och våld visualiseras i
massmedia. Också inom psykologins och beteendevetenskapens domäner är olyckor och
hantering av olyckor ett tema för forskning. På vilket sätt människor kan förväntas reagera på
olyckor i termer av omedelbar chock liksom posttraumatisk stress är givetvis väsentliga
bidrag inom ramen för forskning om skydd mot olyckor. Denna forskning är självfallet av stor
relevans också när det gäller internationella kriser.
Krishantering, konflikt och internationell säkerhet
Följande delområde utgör den största komponenten i föreliggande studie. Perspektivet utgår i
huvudsak från internationella kriser, internationella konflikter, global säkerhet och väpnat
våld. Kris och krishantering hanteras således i ett något vidare perspektiv i föreliggande
studie. Det finns naturligtvis en i sammanhanget ohanterligt stor mängd forskningsmiljöer och
forskare som fokuserar på krishantering i olika former, liksom på konflikt, fred och säkerhet.
En total inventering låter sig inte göras, utan en selektion är nödvändig.
Krishantering
Sverige
Forskning kring krishantering har uppmärksammats och stärkts under senare år; inte minst
som ett resultat av de många kriser som samhället tvingats hantera under senare tid och som
en konsekvens av vad som i den inledande diskussionen med hjälp av Beck kallas
‘‘risksamhället’’. Eftersom samhällets organisationsformer i ökad utsträckning hanterar risker
och kriser, ökar behovet av forskning inom fältet. Detta gäller såväl grund- som tillämpad
forskning. Att internationell krishantering är ett växande fält för internationell policybildning
liksom internationell forskning märks genom en ökning av antalet miljöer inom detta fält,
men också genom etableringen av internationella tidskrifter. Forskningen kan grovt delas upp
i mer tekniskt orienterad forskning, dvs sådan som söker finna tekniska lösningar för att
minimera risker och hot samt effekterna av dessa å ena sidan och den mer
samhällsvetenskapligt orienterade å den andra. Den sistnämnda (fokus i föreliggande studie)
kan i sin tur delas upp i två övergripande traditioner: å ena sidan den sociologiskt inriktade
som sätter ljuset på individers och gruppers beteende och agerande samt å andra sidan den
politiskt/förvaltningsmässigt inriktade som fokuserar på institutioner, myndigheter och
beslutsfattande. Sett i ett större och globalt perspektiv där katastrofer också har att göra med
konsekvenser av våldsamma konflikter, av fattigdom och strukturella ojämlikheter blir det
också viktigt att uppmärksamma discipliner såsom ekonomisk och kulturell geografi,
utvecklingsstudier och fredsforskning. Studiet av kris och krishantering kan således göras
mycket brett. Terminologin varierar också något, från studiet av krishantering till katastrofer.
I Sverige är det främst vid Försvarshögskolan som det finns en längre sammanhängande
tradition av forskning kring kris och krishantering, genom CRISMART, Crisis Management
Research and Training (http://www.crismart.org/Startpage____391.aspx). Vid CRISMART
studeras samhälleliga organisationers beredskap, beslutsfattande och kommunikation i
relation till kris. De kriser vilka inkluderas i CRISMARTs verksamhetsfält är sådana vilka
härrör i ‘‘naturkatastrofer, smittsamma sjukdomar, stora olyckor och infrastrukturstörningar,
konflikter, terrorism, kravaller, politiska skandaler och andra typer av extraordinära
händelser’’ (ibid). Exempel på krishantering som studerats är mordet på Olof Palme,
diskoteksbranden i Göteborg 1998, elavbrottet i Kista 2002 samt terrordådet i London.
Vid Umeå universitets statsvetenskapliga institution finns ett utbildningsprogram i
krishantering och fredsbyggande, vilket således länkar samman de osäkra betingelser som
genereras av kris såväl som av konflikter.
Vid Göteborgs universitet finns en centrumbildning, CEFOS (Centrum om forskning av
offentlig sektor) (www.cefos.gu.se), där det finns stark forskning om risk och
riskkommunikation, framförallt relaterad till områdena infrastrukturens lokalisering,
energiförsörjning, naturresurshantering, miljöpolitik, arbetsmiljö och livsmedel.
Forskning kring internationella kriser och hur dessa hanteras nationellt och globalt kom att
utgöra ett fokus i 2008 års forskningsproposition (Ett lyft för forskning och innovation;
Proposition 2008: 09/50). Bland prioriterade och strategiska forskningsområden återfanns
säkerhet och krisberedskap. Detta är en tydlig indikation på statsmakternas ökade intresse för
dylika frågeställningar. Fokus i propositionens text var teknisk utveckling för att finna nya
lösningar på utmaningar mot säkerheten.
Två tvärvetenskapligt sammansatta miljöer tilldelades medel för forskning inom detta
område: Ett av dessa utgörs Centre for Natural Disaster Science (CNDS); ett samarbete
mellan universiteten i Uppsala och Karlstad samt Försvarshögskolan. Medel tilldelades för
forskning inom samhälls-, geo- och teknikvetenskaperna och det ultimata syftet med projektet
är bättre kunna förutsäga, mildra eller förhindra påverkan på samhället och viktiga
samhällsfunktioner av en naturkatastrof, t ex flodvågor eller jordskred. Basen är
naturvetenskaplig
Den andra forskningsmiljön är Security Link, ett konsortium bestående av forskare från
Linköpings universitet, FOI, KTH och Chalmers. Forskningsprogrammet fokuserar på
‘‘prioriterad samhällsnytta, vilket inkluderar beslutsstöd inom risk- och hot-områden, skydd
av infrastruktur (flygplatser, hamnar, transportsystem, stora publikevenemang, kärnkraftverk
osv.) och katastrofhantering. Basen ät tekniskt orienterad. Givet det stora stöd dessa miljöer
beviljats inom ramen för denna satsning, finns skäl att anta att en stor del av den nationella
forskningen inom detta fält kommer att utvecklas här. Även om samhällsvetenskap ingår som
en komponent i båda miljöerna är basen naturvetenskaplig eller teknisk.
Övriga världen
Inom det internationella forskarnätverket International Sociological Association finns en
särskild kommitté, Research Committe on Sociology of Disasters (http://www.isasociology.org/rc39.htm.), ett internationellt sociologiskt forskarnätverk med fokus på sociala
aspekter av kris och krishantering.
I USA finns ett flertal institut och centrumbildningar vars forskning är orienterad mot
krishantering och förberedelse för katastrofer. The Disaster Research Center (DRC)
(http://www.udel.edu/DRC/), vid University of Delaware, är ett tvärvetenskapligt centrum,
även om basen återfinns i sociologi. DRC grundades ursprungligen 1963 och centret utgör
enligt egen utsago det äldsta centret av denna typ i världen. Forskningens inriktning är hur
grupper och organisationer förbereder sig liksom reagerar på framförallt naturkatastrofer samt
vad som kallas teknologiska kriser. Pågående projekt fokuserar på faktorer som påverkar ett
samhälles sårbarhet såväl som dess återhämtning, upplevelse av hot samt hur olika aktörer
beter sig under hot, organisationers dynamik, utvecklingsproblematik och katastrofer, social
och politisk dynamik som främjar policyskapande för att reducera effekterna av en katastrof,
hantering av infrastruktursystem.
Vid University of Wisconsin finns ett Disaster Management Center
(http://dmc.engr.wisc.edu/) som framförallt erbjuder utbildningsprogram om hantering av
katastrofer i en internationell kontext. Jacksonville University har ett Institute for
Emergency Preparedness med såväl utbildning och forskning inom ett bredare fält av
beredskap, hantering, kommunikation och beslutsfattande.
University of Maryland bedriver ett större forskningsprojekt med namnet International
Crisis Behaviour (http://www.cidcm.umd.edu/icb/info/project_information.asp). Syftet med
detta projekt är att kartlägga och analysera beteenden under internationella kriser relaterade
till konflikt och säkerhet. Hur beter sig olika aktörer (tex svaga stater) under stor press? Hur
fungerar beslutsfattandet i sådana situtationer?
Vid Edith Cowan University, Australien finns ett Security Research Centre
(http://www.secau.org/) som bedriver forskning om övervakning och säkerhetsinformation,
digital säkerhet, flygplatssäkerhet, krishantering, strålning och kärnteknologi, biosäkerhet och
kemisk säkerhet. Fokus är således ytterst infrastruktur samt fysisk, biologisk och kemisk
säkerhet.
I Australien finns också The Australian Security Research Centre som en ‘‘think tank’’
vilken producerar analyser och forskning om inrikes säkerhet, katastrofhantering och
återhämtning; anpassning till klimatförändring samt pandemisk risk. Här finns en bred
ambition att hantera forskning om såväl pandemier som energisäkerhet och ekonomisk
säkerhet.
Vid Massey University, Nya Zeeland, finns ett Joint Centre for Disaster Research
(http://disasters.massey.ac.nz/) som syftar till att förstå konsekvenserna av katastrofer, att
förbättra riskhantering och samhällets beredskap, samt förmåga till återhämtning.
Forskningens inriktning är till stor del faktorer som påverkar samhällets förmåga till
återhämtning, planering inför hur stora kriser kan hanteras, människors förståelse av och
beredskap inför naturkatastrofer och allmänhetens gensvar på olika former av larm. Här finns
således en profil gentemot kommunikation, kunskap, beredskap och respons. Centret är
tvärvetenskapligt men utgör samtidigt en del av psykologin vid universitetet. Utan att några
slutsatser egentligen kan dras av detta, är det intressant att notera att Australien och Nya
Zeeland är relativt väl försedda med forskningsmiljöer inriktade på krishantering, vilket kan
förklaras av att det rör sig om välfärdsstater med starka institutioner, vilka samtidigt utgörs av
ö-nationer, sårbara för klimatförändringar och naturkatastrofer.
I ett europeiskt perspektiv finns the Crisis Research Centre (CRC) vid University of Leiden
(http://www.socialsciences.leiden.edu/publicadministration/research/crisis-researchcenter.html). Forskningsfokus utgörs av hur regeringar hanterar olika typer av kriser. Syftet är
att förklara orsaker till kriser liksom dess effekter samt ansträngningar att hantera dem. För
närvarande är den specifika inriktningen krisers utveckling, organisationers förmåga till
återhämtning, krishanteringens politik, institutionell kris, EUs krishanteringssystem, samt
osäkerhet i beslutsfattande under kris. Basen är samhälls- och beteendevetenskaplig.
Vid Oxford Brookes University finns ett Centre for Development and Emergency Practice
(CENDEO) (http://www.brookes.ac.uk/schools/be/research/cendep/index.html) som erbjuder
en mycket välrenommerad mastersutbildning med samma namn som centrumbildningen.
Denna utbildning kopplar samman frågor om fattigdom, internationell utveckling, konflikt
och katastrofhantering och utgör således ett exempel på en miljö med ett integrerat
förhållningssätt, dvs katastrofer ses i ett globalt perspektiv i relation till fattigdom och
konflikter i utvecklingsländer.
Aon Benfeld Hazard Research Centre (ABUHRC) finns vid University College of London
(http://www.abuhrc.org/Pages/index.aspx). Här är fokus naturrelaterade katastrofer
(jordbävningar, vulkanisk aktivitet, stormar, översvämningar), men också socioekonomisk
sårbarhet och krishantering.
Ytterligare ett prestigefyllt brittiskt forskningscentrum på temat återfinns vid London School
of Economics and Political Science och har namnet Centre for Analysis of Risk and
Regulation (CARR) (http://www.lse.ac.uk/collections/CARR/). Som namnet antyder handlar
forskningen här mer om risk än om kriser. Liksom i flertalet andra centra finns emellertid ett
starkt fokus på beredskap, planering, reglering och hantering. Här finns också en explicit
ansats att söka begreppsliggöra regleringsprinciper och –policies som något som inte måste
knytas till en statsbildning. Ett tematiskt forskningsområde handlar om tillit till myndigheter i
relation till risk och krishantering.
CRISMART och CRC i Leiden ät initiativtagare till the European Crisis Managament
Academy (ECMA) som bildades år 2000 (http://www.ecm-academy.nl/). ECMA syftar till att
skapa ett europeiskt nätverk för praktiker och akademiker inom fältet.
Också ökningen av etablerandet av internationella tidskrifter inom detta fält är en tydlig
indikation på hur forskningen följer samhällets utveckling och hur behov av policyskapande
också medför ökat forskningsintresse. The International Journal of Mass Emergencies and
Disasters (IJMED) etablerades 1982 och fokuserar på sociala och beteendevetenskapliga
aspekter av plötsliga kollektiva stressisutationer, såsom katastrofer. Exempel på händelser
vilka behandlas av IJMED är översvämningar och jordbävningar, explosioner och
omfattande bränder, upplopp och kravaller, energiavbrott, påverkan av giftiga kemikalier
och radioaktiv strålning.
En annan tidigt etablerad tidskrift i denna genre är The Journal of Disaster Studies, Policy
and Management, som etablerades redan 1977. Ett nummer av denna tidskrift (juli 209) har
som tema ‘‘Emerging Perspectives on the Politicisation of Reconstructing Conflict-Affected
Countries’’ vilket indikerar möjligheterna till kopplingar till fredsbyggande som en sorts
krishantering. I detta nummer samsas artiklar om återuppbyggnad och fredsbyggande i
Afghanistan samt den inom fredsforskningen pågående debatten om den liberala freden med
bidrag om perioden post-tsunamin i Sri Lanka.
Till mångt och mycket är etableringen av tidskrifter inom detta fält emellertid ett 2000-tals
fenomen. IJEM, International Journal of Emergency Management etablerades exempelvis
2001. Denna tidskrift behandlar risker och kriser samt katastrofhantering och policyskapande.
Till skillnad mot exempelvis IJMED som har ett mer sociologiskt perspektiv, är denna
tidskrift mer inriktad på frågor som rör förvaltning och institutionell kapacitet.
2003 startade tidskriften Journal of Emergency Management, med ett brett fokus,
inkluderande terrorhandlingar, bränder, översvämningar, storm/orkan och andra
väderrelaterade krissituationer samt andra katastrofer. Här finns också en tydlig inkludering
av inte bara planering inför katastrofer utan också lagstiftning.
The Journal of Contingencies and Crisis Management behandlar riskplanering,
scenarieanalyser, krishantering i privat såväl som offentlig sektor.
I USA finns en tidskrift med namnet Journal of Homeland Security and Emergency
Management, uppkommen efter 11e september och som visar på hur terrorism och
krishantering kopplas ihop.
Krishantering har helt enkelt fått en helt ny innebörd efter 11e september och det nya
säkerhetshot den globala terrorismen medförde. Elfte september innebar en massiv
omorganisering av hur kriser hanteras nationellt och internationellt, med konsekvenser för
policy-formulering på såväl nationell som internationell nivå. Om krishanteringen blivit bättre
eller sämre med detta är en omtvistad fråga.
Konflikt/konflikthantering och internationell säkerhet
Givet tidigare konstaterande av samband mellan olika osäkerhetsfaktorer samt upplösningen
av gränsen mellan civilt/militärt liksom mellan internt/externt är det också relevant att
inkludera forskningsmiljöer vilka ägnar sig åt konflikter och konflikthantering.
Sverige och Norden
I de nordiska länderna har byggts upp starka forskningsmiljöer kring konflikter och fred, dels
genom oberoende forskningsinstitut, dels genom ämnets etablering vid flera universitet. Det
sistnämnda gäller emellertid framförallt för Sverige och Finland. Vid Institutionen för fredsoch konfliktforskning, Uppsala universitet, bedrivs bla forskning om inbördeskrig i modern
tid, konflikthantering, konfliktlösning och återuppbyggnad (www.pcr.uu.se). Här finns också
en omfattande databas över internationella väpnade konflikter, Uppsala Conflict Data Base
(UCDB). Databasen bedrivs i samarbete med SIPRI och uppdateras årligen. Databasen utgör i
ett nationellt likväl som internationellt perspektiv en unik källa till kunskap om konflikter och
dess utveckling. Databasen har mycket stort internationellt renommé. Genom att följa
databasen är det också möjligt att skissera scenarier över möjliga konfliktförlopp. Databasen
utgör också en unik potential till forskning och används som utgångspunkt för ett flertal
doktorsavhandlingar och annan forskning vid institutionen.
Vid Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet (www.globalstudies.gu.se),
utförs forskning om konflikter, hantering av resurser, institutionell återuppbyggnad i
samhällen vilka genomlevt långvariga konflikter, och försoningsprocesser.
Försoningsprocesser och återuppbyggnad i situationer efter våldsamma konflikter kan med
fog ses som en form av krishantering. De flesta inbördeskrig återuppstår 5-10 år efter ett
formellt avslut i form av en överenskommelse eller ett avtal. För att förebygga och hantera de
kriser ett nytt våldsutbrott innebär, behövs ett synsätt som inte par definition delar upp krig i
tidsserier om pre-, dure och post-konflikt. Insatser postkonflikt kan på många sätt ses som
förebyggande. Också vid Lunds universitets Statsvetenskapliga institution
(http://www.svet.lu.se/) finns stark forskning kring framförallt konflikthantering och
konfliktlösning.
Vid SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) (www.sipri.se), finns ett
starkt fokus på vapenspridning, upprustningsfrågor, vapenindustri och militärutgifter i
världen, men också i ökande utsträckning forskning kring global säkerhet, nya konflikter
(inbördeskrig) och fredsbyggande. SIPRIs årsbok är en ovärderlig källa för förståelse av
trender och tendenser inom fältet.
Den norska motsvarigheten, PRIO (Peace Research Institute, Oslo), utgör en viktig miljö
för forskning om konflikthantering och fredsbyggande såväl som säkerhetspolitik.
Forskningsprogrammet om säkerhet hanterar hur enskilda stater, EU och FN svarar på
utmaningar och hot.
Danmarks motsvarande institut, COPRI (Copenhagen Peace Research Institute) var
ursprunget till en inflytelserik skolbildning inom den kritiska säkerhetsteorin. COPRI
avvecklades 2003 och denna forskning har istället integrerats vid DIIS (Danish Institute for
International Studies) (http://www.diis.dk/sw152.asp) samt Statsvetenskapliga institutionen,
Köpenhamns universitet (http://polsci.ku.dk/english/research/). Vid DIIS är fokus den nya
tidens konflikter, nya hot och utmaningar mot säkerheten samt hur dessa utmaningar bidrar
till att omdefiniera säkerhetspolitiska antaganden. Här finns också ett starkt intresse för
religionens roll i internationell politik. Migrationsproblematik är en frågeställning på
Köpenhamns universitet liksom vid DIIS. På Köpenhamns universitet är ett centralt område
europeisk säkerhet och integration.
Vid Christian Michelsen Institutet (http://www.cmi.no/) i Bergen, återfinns också forskning
av relevans. En orientering här är fredsbyggande; under vilka betingelser långvarig fred kan
byggas; vilken roll statliga institutioner spelar och vilken roll religiösa rörelser och aktörer
kan inneha samt hur det internationella samfundet kan bistå samhällen efter krig och
våldsamma konflikter.
I Finland, är det TAPRI, Tampere Peace Research Institute
(http://www.uta.fi/laitokset/yti/english/tapri/index.html) som utgör den främsta plattformen
för forskning om konflikt och säkerhet. För närvarande bedrivs forskning om politisk
förändring och säkerhet i Europa, samt om nya former för konflikter och lösning av desamma.
Ytterligare ett område utgörs av studier om säkerhet i medelhavsområdet.
Bland internationella databaser kan nämnas IISS (International Institute for Strategic
Studies) Armed Conflict Database (ACD) (http://www.iiss.org/publications/armed-conflictdatabase/), som också genomför analyser av trender och tendenser. Databasen innehåller
information om konflikter, politisk utveckling, militära trender och typ av vapen som används
i internationella konflikter; fakta om de involverade parterna; analyser om humanitära
konsekvenser av konflikter; samt historiska bakgrundsfakta. IISS är ett av de äldsta och mest
välrenommerade fristående instituten med forskning kring internationell säkerhet.
En annan välkänd databas finns vid INCORE (International Conflict Research)
(http://www.incore.ulst.ac.uk/), etablerat 1993. INCORE är ett samarbete mellan FN
universitetet och University of Ulster. Ett särskilt fokus är Nordirland. INCORE främjar också
konfliktlösnings- och konflikthanteringsstrategier. Ett särskilt fokus är fredsprocesser i syfte
att finna ut varför de så ofta misslyckas. Vidare finns på agendan bla intresse för
transitionsprocesser (dvs tiden efter det att en våldsam konflikt fått ett avslut) och politisk
styrning under desamma.
The Correlates of War-Project (http://correlatesofwar.org/) är en annan databas kring krig
och konflikter. Projektet initierades 1963 och syftet har alltsedan dess varit att systematiskt
samla information och kunskap om förekomsten av krig. Exempel på forskning inom COW är
systematisk information om vilka stater som faktiskt engagerar sig i krig, med vilka stater och
på vilken våldsnivå. En nutida orientering har också att göra med kulturella skillnader mellan
och inom stater och på vilket sätt dessa skillnader kan antas påverka förekomsten av konflikt.
Det samlas också data om intrastatliga krig.
The Minorities at Risk (MAR) Project är baserat vid University of Maryland
(http://www.cidcm.umd.edu/mar/) och samlar data och information kring
minoritetsgrupperingar och risk för såväl minoritetsförtryck som väpnade konflikter mellan
grupper. Detta utgör också en mycket värdefull källa för uppgifter och information relaterat
till konflikter. MAR prioriterar datainsamling kring minoriteter och etniska grupper vilka är
politiskt aktiva och där det finns politiska organisationer med politiska målsättningar.
Vid Oxford University finns sedan lång tid etablerad forskning om krig och hur krigets
karaktär, organisationsform och målsättningar har förändrats över tid, inte minst genom
programmet the Changing Character of War (http://ccw.modhist.ox.ac.uk/). Här finns ett
tvärvetenskapligt samarbete, framförallt inkluderande internationella relationer och historia.
CRISE, the Centre for Research on Inequality, Human Security and Ethnicity
(http://www.crise.ox.ac.uk/) har en specifik profil inriktad på vad som orsakar konflikter i
utvecklingsländer. Bland de faktorer som analyseras är etnisk mångfald samt ojämlikheter
mellan etniska grupper; vad som kallas horisontell ojämlikhet. Det tål att understrykas att
insikter som dessa kan användas för att analysera risk för kravaller och upplopp också i
västerländska samhällen. Vidare; om strukturella ojämlikheter utgör en risk för inbördeskrig i
svaga stater, finns också en risk att sådana sönderfallande stater med svaga institutioner kan
utgöra hemvist för organisationer med terror som metod.
Det finns vidare en mängd institutioner och forskningsmiljöer vilka har konfliktlösning som
sin huvudsakliga agenda. Vid The Department of Peace Studies (DPS), Bradford University
(http://www.brad.ac.uk/peace/), finns ett flertal centrumbildningar. Ett av dessa är Centre for
Conflict Resolution med studier av konfliktlösning, medling, fredsbyggande och
fredsbevarande.
Forskning om säkerhet och säkerhetspolitik är vanligen organiserad inom ramen för
statsvetenskap eller internationell politik/internationella relationer. Detta utgör en mycket
bred forskningstradition. International Studies Association (ISA) (http://www.isanet.org/) är
ett internationellt nätverk av forskare med 4000 individuella medlemmar. ISA är indelat i sex
geografiska underavdelningar och 23 intressegrupperingar. ISA publicerar flera
internationella tidskrifter av vilka kan nämnas International Studies Quarterly och
International Studies Review.
Vad gäller forskning om säkerhet kan i en brittisk kontext nämnas the International
Relations Department (http://www2.lse.ac.uk/internationalRelations/Home.aspx) vid
London School of Economics and Political Science, Department of Politics and
International Studies vid University of Cambridge (http://www.polis.cam.ac.uk/),
Department of Politics and International Studies, Oxford University
(http://www.politics.ox.ac.uk/), Department of Politics and International Studies vid
School of African and Oriental Studies, London.
I USA finns bla the Paul Nitze School of Advanced International Studies (http://www.saisjhu.edu/)vid Johns Hopkins University. En miljö med mycket stark kompetens kring såväl
internationell säkerhet, konfliktlösning som terrorism är John F Kennedy School of
Government vid Harvard University (http://www.hks.harvard.edu/about). Kroc Institute for
International Peace Studies (http://kroc.nd.edu/ http://kroc.nd.edu/), vid Notre Dame
University har en specifik profil inriktad på religion, konflikt och fredsbyggande.
Centre for Foreign Policy Studies vid University of Kings College i Halifax, Canada har
stark forskning om global säkerhetspolitik, konfliktlösning och fredsbyggande.
Den mest välrenommerade tidskriften inom fredsforskningen är Journal of Peace Research,
som ges ut av PRIO i Oslo. Fokus är orsaker till våldsam konflikt samt vad som kan skapa
möjligheter till konfliktlösning.
Kopplad till the International Peace Research Association (IPRA), dvs fredsforskarnas
internationella nätverk, finns The International Journal of Peace Studies med en bred agenda
innefattande säkerhetssystem, rättvisa och mänskiga behov, mänskliga rättigheter,
konfliktlösning och fredsutbildning, ursprungsfolk och fredsrörelser.
Andra viktiga tidskrifter inom detta fält är Journal of Conflict Resolution samt Conflict and
Cooperation.
För forskning om internationell säkerhet utgör Millennium: The Journal of International
Studies en viktig arena, liksom Security Dialogue. Den sistnämndas profil utgörs av
publikationer av analyser av traditionella, konventionella säkerhetsfrågor, likväl som nya
utmaningar. Här ryms också artiklar om pandemier, global terrorism liksom inbördeskrig.
Vidare finns ett intresse för identitetsbaserade konflikter, liksom ett uttalat fokus oå
genusaspekter av säkerhet.
Terrorism och det globala kriget mot terror
11e september har också utgjort grogrund för etablerandet av nya forskningsmiljöer vilka
koncentrerar sig på terrorism och politiskt våld. I Sverige finns bara en forskningsmiljö som
har som huvudfokus att studera terrorism. Detta är Centrum för Asymmetriska Hot- och
Terrorismstudier (CATS), vid Försvarshögskolan
(http://www.fhs.se/sv/Forskning/Centrumbildningar/CATS/). CATS är inriktat på studier
kring vad som kallas ‘‘de asymmetriska hoten i informationsåldern’’. I nutid koncenteras
CATS verksamhet på följande tre delområden: Strategisk kontraterrorism;
underrättelsemetodik och psykologiska operationer.
The Centre for the Study of Terrorism and Political Violence (CSTPV), etablerat 1994
vid University of St.Andrews, är det äldsta och förmodligen också det mest välrenommerade
centret i denna genre. CSPTV har en vidare agenda än enkom studier av terrorism. Exempel
på forskning som bedrivs är terrorismens utveckling, kontraterrorismens effektivitet,
terrorismens psykologi, terrorism och internet, organiserad brottslighet och piratverksamhet,
uppror och politiskt våld. I början av 2010 anordnar CSTPV en konferens på temat Terrorism
and War: The Changing Relationship between Terrorism, Insurgency and Inter-State War.
Ett annat ämne för en konferens under 2010 är konflikten i Somalia och hur denna
globaliseras. Vid detta centrum finns alltså en insikt om kopplingar mellan terrorism och
andra former av politiskt våld, inte minst sådant som utspelar sig inom ramen för konflikter i
redan svaga stater.
Ett annat sådant centrum, the International Center for the Study of Terrorism (ICST), vid
Pennsylvania University ägnar sig åt forskning och utbildning. Agendan liknar i viss mån den
ovan nämnda och här studeras terrorismens psykologi, gruppbeteende (dvs hur
terrororganisationer fungerar), reaktioner mot terrorism, hur risk för terrorattacker hanteras
och kommuniceras samt hur återhämtning kan främjas. Fokus är i hög grad
beteendevetenskapligt. Här saknas emellertid studier vilka kan förklara samband mellan
terrorattacker och konflikter samt andra former av politiskt våld.
Det finns också en uppsjö av privata initiativ till centrumbildningar och institut för studiet av
terrorism. Vanligen finns anledning att vara något vaksam inför detta fenomen. Det är
nämligen svårt att egentligen hävda att terrorism låter sig förklaras på ett väldigt specifikt sätt
i förhållande till andra former av politiskt våld. Terrorism utgör en kategori av specifik
våldsanvändning i så måtto att syftet är att uppnå maximal skrämseleffekt. Begreppet
terrorism kan i sig betraktas som vilseledande, då terrorism inte utgör ett enhetligt fenomen
eller omhuldar någon speciell ideologi. Vad gäller tex förståelsen av islamistiska
organisationer vilka använder terror som metod för att uppnå vissa politiska målsättningar, är
det många som hävdar att det är långt bättre att söka sig till forskning med ambitioner att
förstå och förklara dessa specifika rörelser i sin unika historiska kontext. Det är annars lätt att
blanda ihop organisationer med långt olika politiska ambitioner och målsättningar, enkom för
att de använder en viss sorts våld som sin metod. Exempelvis är skillnaderna milsvida mellan
organisationer såsom Hamas, med målsättningar relaterade till territoriet Palestina och al
Qaida som löst organiserat transnationellt nätverk. En sådan kunskapsöversikt låter sig inte
göras inom ramen för föreliggande studie, men det är värt att understryka att det kan vara
viktigt att vända sig till andra forskningsmiljöer än de vilka har ett explicit fokus på terrorism
för att förstå fenomenet. Institutioner och centrumbildningar med fokus på internationella
relationer och global säkerhet har också en tradition av kritiska säkerhetsstudier, vilket
inkluderar ett mer kritiskt analytiskt förhållningssätt till frågan om global terrorism och kriget
mot detsamma.
Kompetensförnyelse genom kunskapsuppbyggnad
Det finns stora behov av förnyelse av forskningen gällande internationella kriser,
krishantering, säkerhet och konflikter. Alltjämt finns stor åtskillnad gällande just kris och
konflikt/säkerhetsforskningen. Det är naturligtvis så att detta är olika storheter, med olika
kunskapstradition och teoribildning, men här finns också likheter, inte minst vad gäller just
studiet av dramatiska, oväntade händelser och de kriser som genereras av krig och konflikter.
Båda tillstånden karakteriseras av tillstånd utanför det normala, ofta kaos, utsatthet och
sårbarhet för individer och grupper, där normala samhällsfunktioner blir svåra att upprätthålla.
En skillnad är naturligtvis att en akut kris ofta är ett mer kortvarigt tillstånd medan krig kan
vara under mycket långa perioder och då bli till en sorts normaltillstånd.
I en global kontext talas ibland om komplexa humanitära katatstrofer, (‘‘complex
humanitarian emergencies’’, vilka ofta utgör en mycket komplex materia, där väpnade
konflikter eller krig och fattigdom utgör en bakgrund till svåra umbäranden vilka sedan
innebär akut utsatthet, svält, sjukdom, fortsatt osäkerhet i form av plundringar, våldtäkter,
misshandel och övergrepp. Darfur har beskrivits som en sådan situation.
Vad gäller en svensk kontext, som förvisso inte karakteriseras av denna utsatthet, finns
likafullt samband mellan olika hotbilder, vilket skapar behov av förnyelse av forskningen;
Samtidigt skall det understrykas att det inte går att göra alltför svepande generaliseringar av
dylika samband. Det är alltjämt så att kris och krig inte är detsamma, utan kräver olika
analysredskap. I termer av förberedelse för effekter av krig, vilka ofta synliggörs såsom kriser
(flyktingströmmar, mänskliga nöd) är det dock väsentligt att lägga märke till samband. Vidare
finns likheter mellan ett samhälles återhämtning efter en omfattande kris eller katastrof och
återuppbyggnad efter krig. Det finns således ett behov av kunskapsuppbyggnad där risk- och
krisforskningen å ena sidan och konflikt- och säkerhetsforskningen å den andra hämtar
lärdomar och influenser från varandra
Risksamhällets fokus på institutioner gör att den statsvetenskapliga trenden mot att studera
institutioner är viktig att ta fasta på också inom krishanteringsforskningen. Vilken kapacitet
har samhälleliga institutioner att hantera risker och kriser? Vilken förmåga finns till
information och kommunikation? Vilka faktorer skapar institutioner med sådan kapacitet?
Här finns förvisso förhållandevis mycket forskning i en internationell kontext, men det är icke
desto mindre ett väsentligt fält för fortsatta studier.
En värdefull förnyelse av forskningen skulle också vara genuint tvärvetenskapliga studier där
teknik, naturvetenskap, medicin och samhällsvetenskaplig forskning möttes i studier av
gemensamma forskningsproblem. Även om en risk tex i form av en epidemi är medicinsk till
sitt ursprung, krävs samhällsvetenskap för att hantera frågor som rör såväl information,
kommunikation, beslutsfattande och mänskligt beteende. Detsamma gäller frågor som tex
flygplatssäkerhet. Tekniska lösningar avseende tex säkerhetskontroller på flygplatser kan
förvisso förbättra möjligheterna att avvärja terrorattacker, men kan inte komma åt de mer
djupgående orsakerna till upplevda eller reella hot.
Det saknas också större komparativa studier av kris och krishantering i olika typer av
samhällen. Här skulle behövas just sådana studier där det görs jämförelser av länder med olika
makroekonomiska förutsättningar, olika typer av politiska system och institutionell
uppbyggnad, olikheter avseende konfliktförekomst, fattigdom och miljöpåverkan.
Vad gäller frågan om civilt försvar, finns också här behov av förnyelse i begreppsapparat.
Med tanke på att agendan för aktörer som är satta att hantera risk och kriser samt de vilka har
civilt försvar som fokus allt mer överlappar varandra, är frågan om den begreppsliga
distinktionen alls låter sig göras. Civilt försvar avser att utgöra ett komplement till det militära
försvaret i händelse av militärt anfall, men också att skydda samhället gentemot omfattande
kriser av olika slag. Värt att överväga är möjligheten av att frångå en sådan uppdelning och
istället låta krishantering utgöra ett samlande begrepp med underkategorier.
Rekommendationer
En stark rekommendation skulle således vara att främja tvär- och mångvetenskaplig forskning
kring specifika problemområden. Exempel på sådana problemområden skulle kunna vara
•
Institutioners kapacitet och förmåga att hantera större kriser
•
Regionala och globala samarbetsformer för att hantera omfattande kriser
•
Förutsättningar för och problem med militärt/civilt samarbete i konflikter liksom i
komplexa humanitära katastrofer
•
Medias roll, globalt och nationellt, för att förstärka krismedvetenhet, förmedla
kommunikation
•
Samband mellan internationella kriser och internationella konflikter
•
Samband och likheter mellan återhämtning efter omfattande kriser och återuppbyggnad av
samhällen efter långvariga konflikter.
•
Komparativa studier
Sammanfattande konklusion
Sammanfattningsvis kan sägas att områdena kris och krishantering å den ena sidan och
konflikt och internationell säkerhet å den andra allt mer kommit att tangera varandra. Detta
bottnar i olika orsaker, men en grundläggande förklaring är att globaliseringen medfört att
grändragningar mellan ‘‘internt’’ och ‘‘externt’’, ‘‘nationellt’’ och ‘‘internationellt’’ samt
mellan ‘‘civilt’’ och ‘‘militärt’’ blivit svårare att upprätthålla. Begreppsapparater och analyser
inom säkerhetsorienterad forskning ser i ökad utsträckning vad som tidigare hanterats i termer
av risk och kris, som nya hotbilder. Även om en naturkatastrof självklart skiljer sig markant åt
från ett utdraget inbördeskrig, finns det ändå likheter i termer av umbäranden för
civilbefolkningen och i termer av återhämtning/återuppbyggnad. Även om kris och krig
alltjämt skall hållas isär teoretiskt såväl som empiriskt, finns det kunskapsluckor att fylla
genom ökade tvärvetenskapliga samarbeten och genom kunskapsutbyten mellan de olika
fälten. Vad gäller inte minst MSBs internationella åtaganden och uppdrag torde sådana
utbyten kunna utgöra väsentliga bidrag till kunskapsutvecklingen.
Referenser i urval
Baumann, Zygmunt 2006, Liquid Fear, Cambridge: Polity Press.
Bauman, Zygmunt, 2007, Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty, Cambridge: Polity
Press
Beck, Ulrich, 1992, Risk Society: Towards a New Modernity, London: Sage Publications
Beck, Ulrich, 2009, World at Risk, Cambridge: Polity Press.
Bellamy, Alex, Roland Bleiker, Sara E. Davies & Richard Devetak (eds), 2007, Security and
the War on Terror: Civil-Military Cooperation in a New Age, Routledge,
Boin, Arjen, Paul t’Hart, Eric Stern, Bengt Sundelius, 2006, Politics of Crisis Management:
Public Leadership under Pressure, Cambridge University Press.
Booth, Ken, 2004, Critical Security Studies and World Politics, Lynne Rienner Publishers.
Collins, Alan, 2007, Contemporary Security Studies, Oxford University Press.
Dannreuther, Roland, 2007, International Security: The Contemporary Agenda, Polity Press.
Ett lyft för forskning och innovation; Proposition 2008: 09/50
Fink, Stevem, 2000, Crisis Management: Planning for the Inevitable, iUniverse.inc
Gilpin, Dawn, R & Priscilla J. Murphy, 2008, Crisis Management in a Complex World,
Oxford University Press.
Haddow, George, Jane Bullock and Damon P. Coppola, 2007, Introduction to Emergencey
Managemeng, Third edition, Elsevier Butterworth-Heinemann.
Held, David, Anthony McGrew, David Goldblatt & Jonathan Perraton, 1999, Global
Transformations: Politics, Economics, and Culture, Polity Press.
Held, David, 2004, A Globalizing World?_ Culture, Economics, Politics (Understanding
Social Change), Routledge.
Heng, Yeu-Kuang & Ken Mcdonagh, 2009, Risk, Global Governance and Security: The
Other War on Terror, Routledge.
Kaplan, Seth D, 2008, Fixing Fragile States: A New Paradigm for Development, Praeger
Publishers.
Kaldor, Mary, 2007, New and Old Wars: Organized Violence in a Global Era, Second
edition, Stanford University Press.
Krasner, Steven, 2001, Problematic Sovereignty: Contested Rules and Political Possibilities,
Columbia Universities.
Lyon, David, 2006, Theorizing Surveillance: The Panopticon and Beyond, Willan Publishing.
Mccormack, Tara, 2009, Critical Security Theory and Contemporary Power Relations:
Emancipation, Critique and the International Order, Routledge.
Nederveen Peiterse, Jan, 1998, World Orders in the Making: Humanitarian Intervention and
Beyond, Palgrave Macmillan.
Nafziger, E Wayne, Frances Stewart & Raimo Väyrynen, 2000, War, Hunger, and
Displacement: The Origins of Humanitarian Emergencies, Volume 1, Oxford University
Press.
Oliker, Olga, 2004, Aid During Conflicts: Interaction Between Military and Civilian
Assistance Providers in Afghanistan, RAND National Defense Research Institute.
Rotberg, Robert I, 2003, When States Fail: Causes and Consequences, Princeton University
Press.
Scholte, Jan Aart, 2005, Globalization: A Critical Introduction, Second edition, Palgrave.
Williams, Paul D., 2008, Security Studies: An Introduction, Routledge.
