RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129
115
Bokanmeldelse: Anu Pylkkänen, Trapped in
Equality. Women as Legal Persons in the
Modernisation of Finnish Law, Suomalaisen
Kirjallisuuden Seura/Finnish Literature
Society, Helsinki 2009, 277 s.
Eva-Maria Svensson
EVA-MARIA SVENSSON, PROFESSOR I RÄTTSVETENSKAP, JURIDISKA INSTITUTIONEN
VID GÖTEBORGS UNIVERSITET OCH DET JURIDISKE FAKULTET, UNIVERSITETET I
TROMSØ
Keywords: (Legal) equality, gender equality, equality policy, rights discourse, legal personality
Anu Pylkkänen har skrivit en ambitiös, bred och övergripande historisk analys av
utvecklingen av det rättsliga begreppet jämlikhet (equality) i Finland under moderniseringsprocessen, d.v.s. från slutet av 1800-talet fram till idag. Även om fokus är
på Finland och finsk rätt, innehåller boken många utblickar och jämförelser med
övriga nordiska länder vilket gör den synnerligen intressant också för nordiska läsare. Jämlikhet som ideologisk referensram har varit central i uppbyggandet av de
jämförelsevis egalitära nordiska staterna, både när det gäller mellan sociala grupper
och relationen mellan kvinnor och män (gender equality). I viss mån görs också utblickar gentemot övriga Europa, framförallt gäller detta den del av boken som berör
tiden från och med Finlands inträde i EU. Det finns en hel del referenser till den
europeiska rättsvetenskapliga diskussionen om jämlikhet. Dessutom är många av
resonemangen generella på ett sätt som gör boken relevant även för en internationell publik. Att den är skriven på engelska är givetvis en förutsättning för detta.
Eftersom boken är relevant och angelägen för en bredare läsekrets än den finska är
det en påtaglig brist att inte fler referenser görs till andra nordiska rättsvetenskapliga forskares publikationer inom fältet genus och välfärdsstaten. En hel del av resonemangen har tagits upp av andra forskare på fältet, vilket författaren säkerligen
inte är omedveten om.1 Att forskare relaterar till varandra, kritiserar och vida1
Det gäller framförallt bidragen av Åsa Gunnarsson i (Gunnarsson, Å., Niemi-Kiesiläinen,
J., Nousiainen, K., & Lundström, K. (eds.), The Responsible Selves. Women in the Nordic Legal
Culture, Ashgate; Svensson, E-M., Pylkkänen, A. & Niemi-Kiesiläinen, J. (eds), Nordic
Equality at a Crossroads. Feminist legal studies coping with difference, Ashgate 2004; Gunnars-
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
116
RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129
reutvecklar tidigare tänkta tankar är oerhört viktigt, inom fältet feminist legal studies
(genusrättsvetenskap eller kjønn og rett) såväl som inom andra kunskapsfält.
Enligt baksidestexten är det framförallt rättshistoriker, historiker och feminist
scholars of law and social sciences som är de tänkta läsarna. Jag menar att boken borde
ha en bredare läsekrets. Den är av intresse för välfärdsstatsforskare i allmänhet. Den
är i ännu högre grad av stor vikt för rättsvetenskapliga forskare. Vill man förstå en
av de mest angelägna frågorna inom rättsvetenskapen idag, spänningen mellan den
ökande fokuseringen på individers universella mänskliga rättigheter och den för
norden så typiska traditionen av »att lägga livet till rätta«2 eller med andra ord, att
med hjälp av rätten styra samhället mot demokratiskt beslutade centrala mål, är
den en bra början. I Sverige, Danmark och Norge brukar traditionen (inom rättsvetenskapen) förklaras med en starkt rättsrealistiskt influerad samhällsingenjörskonst.
Rättsrealismen har inte varit betydelsefull i Finland. Men den politiska kraften att
styra samhället har varit stark, i Finland likaväl som i de övriga länderna. Denna
tradition som författaren kallar kommunitaristisk, även om det är ett begrepp hon
inte riktigt är bekväm med, är gemensam och i kontrast till den liberala. De nordiska länderna har påverkats av varandra, inte minst har Finland influerats av
svenska tendenser, visar författaren. Så även om den nordiska traditionen har många
variationer (och olika rättsteoretisk grund och/eller spegel) kan vi ändå tala om en
nordisk modell. Utifrån rättsvetenskapligt perspektiv är det viktigt att se att modellen känneteckna(t)s av en speciell kombination av politik och rätt, eller t.o.m. en
öppet politiskt styrd (policy) lagstiftning. Detta medför att rätten bör studeras ur ett
brett perspektiv, vilket också görs i denna bok.
Analysen av rätten sker utifrån en mångfald av perspektiv och är såväl teoretisk
som praktisk på ett sätt som är typiskt för forskningsfältet feminist legal studies. Författaren lyckas på ett övertygande sätt tydliggöra hur förståelsen och implementeringen av det rättsliga begreppet jämlikhet samverkar med andra normsystem och
med politik. Analysen bygger på en heltäckande och imponerande bred kunskap
om samhällsutveckling, om politiska debatter, om filosofiska och teoretiska traditi-
2
son, Å., Svensson, E-M., Davies, M. (eds.), Exploiting the Limits of Law, Swedish Feminism and
the Challenge to Pessimism, Aldershot, Ashgate 2007). Vidare saknar jag hänvisningar till Kirsten Ketscher som är ledare för WELMA (Retlige Studier i Velfærd og EU Markedsintegration) och som har välfärdsstaten och dess koppling till jämlikhet/jämställdhet i fokus. När
det gäller osynliggörande av människans relationella drag och jämlikhetsbegreppets nära
koppling till den autonoma individen i den nordiska kontexten saknar jag min avhandling
från 1997 (Svensson, E.-M., Genus och Rätt : en Problematisering av Föreställningen om Rätten,
Iustus förlag). Även om tankarna finns i internationell feministisk forskning är det mig veterligen en av få rättsvetenskapliga publikationer i Norden som har de genusrättsliga konsekvenserna av denna aspekt i fokus.
Vilket är titeln på Yvonne Hirdmans bok från 1989, Att lägga livet till rätta. Studier i svensk
folkhemspolitik, Carlsson, Ny utg. 2000.
Eva-Maria Svensson
RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129
117
oner inom framförallt rättsvetenskap och om rättsliga förändringar. Vikten av att
innefatta alla dessa dimensioner i den historiska analysen av olika förståelser av jämlikhet blir uppenbar. Rätten ses i sin kontext, det rättsliga begreppet förstås och
implementeras i samverkan med samhället i övrigt och får effekter som inte alltid
kan observeras om inte denna breda analys görs. Analysen är kritisk i enlighet med
ett traditionellt vetenskapsideal.
Boken är upplagd kronologiskt i fem kapitel vilka härrör sig till olika tidsperioder, från det sena 1800-talet till vår samtid. Dessutom är det ett inledande och ett
sammanfattande kapitel. Syftet är inte att definiera begreppet jämlikhet. Inte heller
är syftet att förklara förändringarna utifrån en (eller flera) förklarande faktor(er).
Tvärtom är syftet att undersöka mängden av förståelser och hur begreppet getts
olika innebörder och förhandlats i en sammansatt kontext av politiska, ideologiska,
kulturella och moraliska normer. Utifrån kvinnors perspektiv är bilden inte särskilt
positiv. Undertiteln på boken anger att fokus ligger på konstruktionen av kvinnor
som rättssubjekt i den finska rättens moderniseringsprojekt. Detta är en medveten
perspektivisering men den utesluter inte att konstruktionen av rättssubjekt (i allmänhet) och av män (i synnerhet) framträder klart. Perspektiviseringen är berättigad av det faktum att de nordiska länderna länge ansetts vara kvinnovänliga och att
politiken till stor del formats utifrån en feministisk ideologi. Jämställdhet (gender
equality) är och har varit ett uttalat mål som de nordiska staterna säger sig sträva
emot. Målet som sådant är detsamma i övriga västvärlden och uttryckt i internationella och regionala konventioner av olika slag, men de nordiska länderna har länge
ansetts kommit närmre målet än många andra länder. Det är de nordiska länderna
som tävlat om tätpositionerna i olika jämställdhetsindex under många år.
Det som författaren har som syfte att fånga är det som uttrycks med huvudtiteln
Trapped in equality. Varken en politisk strävan efter jämlikhet eller en lagstiftning
där jämlikhet varit en viktig grundläggande princip och inte heller en stark feministisk kritik verkar ha gjort någon större skillnad i praktiken. Fortfarande är
ojämställdheten mellan män och kvinnor påtaglig, eller med andra ord; fortfarande
diskrimineras kvinnor och de åtnjuter inte samma rättsliga skydd som män. Jämlikhetsbegreppet har tagit oss långt men en historisk analys avslöjar att begreppet
också har kommit att bli en fälla som vi fastnat i. Det rättsliga jämlikhetsbegreppet
har (fortfarande) alltför stor koppling till en liberal individualism som betonar individen som ett ägande subjekt. Det verkar som att den dominerande rättsliga
förståelsen av jämlikhet svårligen låter sig förenas med ett synliggörande och erkännande av diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter, än mindre med
ett åtgärdande av sådana handlingar. En av huvudpoängerna med analysen är att
diskriminering fortsätter i praktiken, men att sådan inte kan ses om rätten behandlas formellt och separat från sin reella kontext. Rätten samverkar med omgivande
strukturer, ideella och materiella, och detta måste, om den ska kunna leva upp till
idag omfattande åtaganden att åtgärda diskriminering, erkännas och synliggöras i
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
118
RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129
rättsvetenskaplig forskning och på den rättsliga arenan. Ointresset från rättsvetenskapen generellt har varit och verkar fortfarande vara påtagligt. En annan sak är
att man för att se the gendered nature of law måste lyfta blicken från ett rättsområde
till hela rättssystemet. Detta innebär ett ansvar för rättsvetenskapliga forskare att
ha en bred kompetens och våga sig på att göra analyser som är disciplinöverskridande. Vidare förutsätter sådana analyser en stor teoretisk och metodologisk medvetenhet, vilket inte alltid rimmar väl med rättsvetenskapliga studier.
Första kapitlet fokuserar på 1800-talets upplösning av det förmoderna patriarkatet. Den rättsliga utvecklingen sammanfattas som en strävan efter att skapa koherens i den kapitalistiska marknadsekonomin, samt efter konstruerandet av en etiskt
och kulturellt homogen inkluderande nationalstat bestående av alla som kunde
anses vara finnar. Även om begrepp som individ och privat egendom började få
genomslag var det i en kommunitaristisk inramning med starka nationalistiska
drag. Inom denna ram konstruerades emellertid kvinnors och mäns roller helt olika.
Även om kvinnor sågs som aktiva och med samma ansvar för familjens försörjning
och statens väl och ve, begränsades kvinnors frihet i större utsträckning. Skydd av
det privata för män betydde frihet medan det för kvinnor betydde en förutbestämd
omvårdande identitet (dock inte definierad som essens) och tydliga normer för
uppträdande m.m.
Kapitel två startar i 1920-talets rättsliga konsolidering av formell jämlikhet och
av uppdelningen mellan den privata och den publika sfären i rätten. Det privata
ansågs böra skyddas från statlig inblandning i form av reglering. Samtidigt som en
könsneutral och formellt jämlik lagstiftning genomförs på familjerättens område,
fördjupas skillnaden mellan könen i det kulturella och rättsliga ramverket. Kvinnor
kopplades starkare till omsorgsrollen och till familjens sfär på bekostnad av deras
tidigare erkända betydelse i uppbyggandet av nationen och därmed deltagande i
den publika sfären. Rätten förhöll sig generellt neutral till kvinnor och män, med
det fanns undantag till detta. Intervenering i familjen (med störst konsekvenser för
kvinnor) kunde motiveras med allmänhetens intresse av hälsa och hygien t.ex. Till
detta kommer den olika verklighet som kvinnor och män levde i. Sammantaget
visas att den jämlika modellen formas i en starkt bekönad (gendered) kontext.
Tiden från 1960-talet, som behandlas i tredje kapitlet, jämlikhetens era, kännetecknas av den universella arbetsmodellen till skillnad mot den tidigare
könskomplementära. Lagstiftningen på 1970-talet bygger i stor utsträckning på att
alla förväntades vara självförsörjande. Kvinnors »problem« att kombinera denna roll
med moders- och omsorgsrollen löstes framför allt med krav på och så småningom
införande av sådana politiska åtgärder som barnomsorg och rätt till ledighetsperioder i samband med barnafödande och omsorgsuppgifter. Det för övriga nordiska
länder så typiska deltidsarbetet för kvinnor blev aldrig någon modell i Finland. Förutom ekonomiskt oberoende hyllades också valfrihet. Att valfriheten inte alltid var
en valfrihet i praktiken för kvinnor med barn, ansågs inte vara en fråga för rätten
Eva-Maria Svensson
RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129
119
eller rättsvetenskapen. Medan kvinnors omsorgsansvar i praktiken var ett tvång,
infördes valfriheten för män att ta omsorg om sina barn, om de ville och kunde för
exempelvis krav från arbetsgivaren.
I det fjärde kapitlet fokuseras på de sista årtiondena av 1900-talet då en ökad
betoning av individers mänskliga rättigheter och i enlighet med detta, antidiskriminering blivit ett allt mer centralt rättsligt begrepp. »Equality is a powerful
discourse in Finland, whereas discrimination is an alien concept« (s. 11). I detta avsnitt
diskuteras denna diskussions tvetydighet. Å ena sidan har införandet av rättighetsdiskursen bidragit till att synliggöra frågor som tidigare varit helt osynliggjorda i
den finska kontexten, frågan om mäns våld och övergrepp i det privata samt frågan
om diskriminering (av individer) i olika sammanhang. Å andra sidan har denna
rättighetsdiskurs utvecklats samtidigt med att en nedmontering av välfärdsstaten
har skett, vilket har mycket stor betydelse för kvinnors möjlighet att leva upp till
den universella arbetsmodellen. Finns det ingen barnomsorg, eller är den av dålig
kvalitet, kan en kvinna med det primära omsorgsansvaret inte arbeta (detsamma
gäller så klart för män med det primära omsorgsansvaret, men här framträder
poängen med att se rätten kontextuellt. Det finns inte särskilt många män i den
situationen). Då hjälper det inte att ha en rättighet till barnomsorg. Rättigheterna
har i det rättsliga ramverket framförallt tolkats formellt. Trots att t.ex. CEDAW
och EUF-fördraget ställer stora krav på stater att aktivt arbeta för att undanröja
bristande jämställdhet och faktisk diskriminering, verkar det som att de rättsliga
instanserna är väldigt ovilliga att acceptera proaktiva åtgärder (som t.ex. positiv
särbehandling). En sådan åtgärd för att undanröja diskriminering ifrågasätts i
rättslig argumentation som i sig diskriminerande. Detta gör att författaren är tämligen pessimistisk i sin syn på rättighetsdiskursens möjligheter att bidra till uppnåendet av jämställdhet och jag är beredd att hålla med. Jag tror dock att situationen ter sig något mörkare i Finland än i såväl Sverige som Norge. Staten har fortfarande tydliga ambitioner att styra mot ökad jämställdhet, såväl individuell som
strukturellt.
Det sista av de fem kapitlen behandlar det första årtiondet av 2000-talet. De
frågor som tas upp där är olika debatter om jämlikhet samt olikhet och/eller mångfald. Individen har ytterligare förstärkts genom att identitet och erkännande av
identitet har blivit en central fråga. Identiteten kopplas dels till tillhörandet av olika
kulturella grupper men också till en process där identiteten förhandlas. Identiteten
blir därmed också viktig för att kunna komma i åtnjutande av det skydd som antidiskrimineringslagstiftningen ger. Detta är formulerat som handlingar som relaterar
till vissa erkända, specifika grupper eller egenskaper. Enligt författaren flyttas därmed fokus från själva den diskriminerande handlingen till den person med den
egenskap som anses vara orsak till diskrimineringen. Trots att avsikten med skydd
mot diskriminering är att ge alla människor möjlighet att utvecklas och välja som
de själva vill (empower), kan detta tvärtom leda till stigmatisering.
Jurist- og Økonomforbundets Forlag
120
RETFÆRD ÅRGANG 33 2010 NR. 2/129
Det är ett kritiskt förhållningssätt till jämlikhetsbegreppet som framträder.
»Equality can be an efficient front for masking gendered patterns and inequalities to certain
degree« (s. 201). Men detta ska inte tolkas som att begreppet bör förkastas. »However, equality can also be conceptualised as a principle which can be applied to locate and eradicate unequal structures and practices« (s. 201). Inte heller ska det kritiska förhållningssättet till rättighetsdiskursen tolkas som att den bör förkastas. Även om det kan
tyckas vara en mörk bild av ett historiskt skede som författaren ger, är analysen en
bra grund för att i framtiden kunna implementera de goda avsikter som antidiskrimineringslagstiftningen är ett uttryck för, nämligen att i möjligaste mån skapa ett samhälle där diskriminering inte förekommer. Det räcker inte med att ge
individer rätt att föra klagan om de upplever sig diskriminerade, det är samhällets
(och juristernas och de rättsvetenskapliga forskarnas) ansvar att arbeta för att individer inte ska bli utsatta för diskriminering. Jag tolkar det som att författaren trots
allt ger ett starkt stöd åt strukturellt inriktade jämställdhetsåtgärder. Därmed verkar författaren föredra den nordiska modellen framför en alltför stark liberalt
präglad rättighetsdiskurs och dessutom lyfta ett varnande pekfinger mot att alltför
mycket låta sig charmas av en rättighetsdiskurs som överlämnar ansvaret på individerna själva och som förhåller sig passiv till de strukturer som formar oss som individer, kapabla och autonoma eller begränsat kapabla och beroende (relationella).
Denna bild bekräftas enligt min uppfattning av den diskussion som börjat föras i
länder med en historia i den liberala rättighetsdiskursen. Intresset för den nordiska
modellen ökar bland feminist legal scholars i många länder i takt med att kritiken mot
den formellt präglade rättighetsdiskursen ökar.
Boken är något tungläst genom att den är tät och har många återkopplingar
bakåt i texten. Det innebär många upprepningar och återkommande resonemang,
dock i delvis nya sammanhang. Boken hade tjänat på att lättas upp språkligt och
rensas från alltför mycket omtagningar. Men frånsett detta tycker jag att författaren
lyckats väl i sitt projekt med att skriva en bred kritisk samhälls-, rättslig och
(rätts)historisk analys av en pågående kontinuerlig process av att konstruera
förståelsen av jämlikhet och jämställdhet och dess bekönade natur. Om vi är fångade i jämlikhetsbegreppet, avgör vi delvis själva. Konstruktionen är en process där
kritisk forskning bidrar till att spränga tvångströjan.
Eva-Maria Svensson
