Ett skepp kommer lastat
Om EU:s fiskeriavtal i Västafrika
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Text: Mikael Cullberg
Reportage: Isabella Lövin
Projektledare: Kajsa Garpe, Naturskyddsföreningen
Layout: Ingela Espmark, Naturskyddsföreningen
Omslagfoto: Steve Trent
Tryck: åtta.45, Stockholm, 2009
Tryck: åtta.45, Stockholm
Varunummer: 8 9536
Producerad med ekonomiskt stöd från Sida. Sida har ej medverkat i utformningen av publikationen och tar ej ställning till de åsikter som framförs.
2
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Innehållsförteckning
1 Sammanfattning
2 Inledning
3 Fiskets förtjänster
3.1 Fisk som mat
3.2 Fiske som livsuppehälle
3.3 Fisk som handelsvara
4 Fiske i Västafrika
4.1 Regional förvaltning
4.2 Fiskeresurser
4.3 Tjuvfisket i Västafrika
5 EU:s externa fiskeripolitik
5.1 Målen för EU:s externa fiskeripolitik
5.2 Den kommande reformen av fiskeripolitiken
5.3 Fiskevatten som handelsvara
6 Fiskeriavtal i praktiken
6.1 Reglering av fisket
6.2 Frivilliga avtal mellan jämlika parter?
6.3 Befintliga avtal och protokoll
6.4 Naturskyddsföreningen sätter avtalens öppenhet på prov
6.5 Hur säkerställs ett överskott?
6.6 Fisken är del av ett ekosystem
7 Fiske- och utvecklingspolitik
7.1 Parisagendan och fisket
7.2 Fiske och FN:s utvecklingsmål
7.3 Det bortglömda fisket
7.4 God samhällsstyrning är en förutsättning för hållbar naturresursförvaltning
7.5 Fiske och handel
7.6 Sveriges ansvar och uppdrag
8 Avtalens effekter
8.1 Vinnare och förlorare
8.2 Korruption och annan negativ inverkan på samhällssystemet
9 Partnerskap på riktigt!
10Fisket och framtiden – fyra länder
11Slutsatser
12Rekommendationer
6
10
11
11
11
12
13
13
14
15
17
17
18
18
22
22
24
26
27
28
28
29
29
29
31
33
33
37
45
46
50
52
54
56
57
3
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Ahmedou Ould Abderahane, 40 år, fiskare. Foto: Mikael Cullberg
144 kilometer söder om Nouakchott, Mauretanien. 14 februari 2009
– Det är farligt att fiska här. Det finns ingen hamn längs med
hela kusten. Vågorna är ofta mycket höga. I förra veckan
förliste två båtar och tretton personer drunknade.
Här? På den här stranden?
– Ja. Det var våra vänner. Vi sågs varje dag.
Hur gick det till?
– Havet är mycket oroligt så här års. De föll överbord. Enligt
lag ska de ha flytvästar, men de flesta hade inte det. Några
hade, och de räddades av sjöräddningen.
Varför hade inte alla flytvästar?
– Vissa hade, vissa hade inte.
Men de som inte hade, varför hade de inte det?
– De hade inga.
4
Hur känner du dig nu?
– Jag är alltid orolig. Jag hoppas min son inte ska arbeta här.
Han är i Nouadhibou, norr om Nouakchott, och lär sig fiska
nu. Där är det mycket säkrare, där finns en naturlig hamn.
Här är allt oskyddat. Det sker olyckor nästan varje dag.
Vad händer med de 13 familjerna som förlorat sina försörjare nu?
– De anhöriga hjälper dem.
Har du flytväst när du är ute till havs?
– Nej.
Varför inte?
– Jag har ingen.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Förord
Under nittiotalet kritiserades ofta EU:s fiskeriavtal med
tredje land och sättet EU-kommissionen genomförde den
externa fiskeripolitiken1. EU:s gemensamma fiskeripolitik,
GFP, reformerades år 2002, vilket medförde ett ansiktslyft
för de kritiserade fiskeriavtalen som nu fick namnet partnerskapsavtal. Även om partnerskapet ser bra ut i teorin,
och kritiken mot avtalen därmed har mildrats, finns fortfarande starka skäl att ifrågasätta om avtalen främjar hållbart brukande av havsresurser och om utvecklingsaspekter
tillgodoses tillräckligt i praktiken. 2012 ska GFP återigen
reformeras. Medlemsstaterna och alla berörda och intresserade har under 2009 bjudits in att utifrån en rad frågor i en
så kallad grönbok från kommissionen komma med synpunkter inför reformen. Nu finns alltså en särskilt god möjlighet för Sveriges regering att ta sitt ansvar och vara med i
utformningen av EU:s externa fiskeripolitik. Regeringen
bör tillsammans med andra aktörer engagera sig för att den
här gången ge kommissionen ett uppdrag som är i enighet
med den svenska politiken för global utveckling, PGU, och
med EU:s beslut om en samstämmig politik för utveckling.
Kommissionen bör verka för att säkra tillgången på fisk för
dem som bäst behöver dem, nu och i framtiden. Ett led i
detta är att fylla partnerskapsavtalen med ett meningsfullt
innehåll och inleda långsiktigt fiskeri- och utvecklingsarbete med EU:s avtalsländer, i Västafrika liksom i övriga
världen.
Rapporten har tagits fram inom ramen för Natur­
skyddsföreningens Globala marina program. Rapporten
hade inte varit möjlig att skriva utan den värdefulla hjälp vi
fått från i synnerhet Abdoulaye Diame, African Mangrove
Network, Senegal, Béatrice Gorez, Coalition for Fair Fisheries
Arrangements, Belgien, Jedna Deida, Chefredaktör, Le
Quotidien de Nouakchott, Mauretanien och Sid ’Ahmed Sidi
Mohamed Abeid, ordförande i Pêcheurs Artisanaux Nord,
Mauretanien men också från många andra, i Europa såväl
som i Västafrika. Naturskydds­föreningen riktar ett varmt
tack till alla inblandade.
Naturskyddsföreningen, maj 2009
Mikael Karlsson
ordförande Naturskyddsföreningen
1 Politik för EU:s fiske i fjärran (tredje lands) vatten
5
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
1. Sammanfattning
De så kallade partnerskapsavtalen kostar EU drygt 150 miljoner euro (mer än 1,6 miljarder kronor) år 2009. Vilket är
16,8 procent av den totala fiskeribudgeten och tillgodoser
uppskattningsvis 718 båtars behov (varav 59 procent kommer från Spanien, 14 från Frankrike och 10 från Portugal).
Av avtalspengarna öronmärks 25 procent under 2009 för
utveckling av avtalsländernas fiskeripolitiska mål. De mest
omfattande avtalen har slutits med länder i Västafrika, och
upprätthåller en lång tradition av europeiskt fiske i regionen. I syfte att undersöka vad pengarna används till, hur
västafrikanerna upplever det så kallade partnerskapet med
EU och tillgången på fisk reste Naturskyddsföreningen till
fyra länder i Västafrika. I Mauretanien, Guinea-Bissau,
Senegal och Guinea (Conakry) intervjuade vi fiskearbetare,
ansvariga myndigheter och regeringsrepresentanter.
Resultatet var nedslående. De flesta bottenlevande
fiskbestånd i Västafrika är överfiskade, liksom många andra
bestånd. För åtskilliga vet man inte hur situationen är. Det
finns alltså i många fall litet eller inget utrymme för att öka
fisket, till exempel genom att släppa in utländska fartyg,
utan tvärtom ofta ett behov av att minska det. Vi fann dessutom få tecken på att EU:s pengar kommit fiskesektorn till
godo, åtminstone inte det småskaliga fisket. Även om fiskeriavtalen sedan reformen 2002 fått tydligare utvecklingsinslag, är och förblir de så kallade partnerskapsavtalen grundade på ett kommersiellt förhållande mellan säljare och
köpare, och därmed avhängiga att det finns bärkraftiga bestånd att handla med. Och fiske och fisk som en förutsätt­
ning för tryggad tillgång på mat är bortglömt av i stort sett
alla.
Väl tillbaka från Västafrika besökte vi EU:s direktorat
för hav och fiske i Bryssel, där vi bland annat fick höra kommissionen uttala sig om bristen i uppföljningen av sektorsstödet. I syfte att testa avtalens öppenhet, som kommissionen gärna lyfter fram till avtalens försvar, bad vi om att
få tillgång till ett antal högst relevanta uppgifter om avtalen
och fisket inom desamma. Inga av uppgifterna lämnades ut,
av olika skäl.
Medlemsländerna ger kommissionen i uppdrag att utforma fiskeriavtal i enlighet med den externa fiskeripolitik6
ens mål. Alla medlemsländer kan vara med vid förhandlingar om avtal och protokoll. Samtidigt är det vedertaget att
fiskande stater dominerar avtalsdiskussioner. Initiativ från
övriga EU-medlemsstater, inklusive Sverige, är sporadiska
trots att kommissionen uppmuntrat dem till större engagemang.
För många som vi träffade under våra resor har arbetet med
2012 års reformering av EU:s gemensamma fiskeripolitik
redan börjat . I Västafrika vässar företrädare för det inhemska fisket på sina argument för ett långsiktigt fiskerisamarbete och för satsningar på det småskaliga fisket och på beredningsindustrin. Den externa fiskeripolitiken som antogs
2002 har varit ett misslyckande men inför 2012 ges en ny
chans. Det är dags att förändra fiskeri- och utvecklingssamarbetet på ett sätt så att det verkligen gör skillnad i praktiken. Skillnad för kvinnor, män och barn som är beroende
av fisket i länder som Mauretanien, Guinea-Bissau, Senegal
och Guinea.
Den mauretanske fiskaren Mohamed Ould Saleck, ordförande för hantverksfiskarna i södra Mauretanien frågade
oss med vilken rätt barnen i Europa äter fisk, men inte
barnen i Mauretanien. Också Gaoussou Gueye, fiskhandlare och vice ordförande i CONIPAS, Senegals hantverksfiskeorganisation, skickade en hälsning till Europa: ”Varför
är det så viktigt med hygienstandard för fisk som exporteras
till EU, samtidigt som ingen bryr sig om att upprätthålla
hygienstandard för fisk som konsumeras av västafrikaner?”
I och med 2012 års reformering av GFP hoppas Mohamed,
Gaoussou och många västafrikaner med dem att EU kommer att ta partnerskapet på allvar och inleda ett långsiktigt
samarbete som kommer den inhemska näringen till godo.
Med anledning av de brister som finns, förespråkar Natur­
skyddsföreningen att EU:s externa fiskeripolitik reformeras på ett sätt som bereder väg för partnerskap grundade på
samstämmighet mellan fiske-, utvecklings- och handels­
politik i enlighet med EU:s utvecklingspolitik och FN:s
utvecklingsmål. Naturskyddsföreningen föreslår att EU
skiljer helt på å ena sidan samarbets- och utvecklingsdelen
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
För barnen i Västafrika är fisk en viktig källa till protein. Foto: Kajsa Garpe
och, å den andra, tillträde till fisket. Sam­arbets­länder i
Afrika och i andra världsdelar ska erbjudas ett grundläggande, långsiktigt fiskerisamarbete inom förvaltning, kontroll och utveckling. Partnerskapet bör bygga på ett fattigdomsbekämpnings- och hållbarhetsperspektiv. Det bör
prioritera förvaltningen av det småskaliga, hantverks­
mässiga fisket, som är mest gynnsamt för människors
livsuppehälle och för livsmedelsförsörjningen. För att
förhindra utarmning av havets resurser krävs ekosystembaserad förvaltning och delaktiga lokalsamhällen. Finns ett
säkerställt överskott, i enlighet med försiktighetsansatsen,
som EU-fartyg kan få tillträde till utan att det påverkar det
inhemska fisket, bör det förhandlas för sig i en särskild kommersiellt överens­kommelse. En sådan överenskommelse
skulle vara underordnad det långsiktiga samarbetsavtalet,
öppen för gransk­ning och i huvudsak bekostas av dem som
nyttjar resursen. Med stöd i Sveriges Politik för global
utveckling, PGU, kan Sveriges regering bli drivande i denna
fråga.
Även småskalig fiskhandel och bearbetning bör stödjas.
Därigenom förbättras tillgången och kvaliteten på mat och
viktiga näringsämnen på ett mycket betydelsefullt sätt.
Samtidigt ökar människors möjligheter att försörja sig, i
synnerhet kvinnors, och utvecklingen främjas på ett sätt
som särskilt gynnar de allra fattigaste. Endast genom partnerskap som i praktiken fylls med innehåll, kommer Sverige
och EU att vinna Mohameds och Gaoussous förtroende och
skapa förutsättningar för att Västafrikas barn ska få samma
rätt till fisk, av samma kvalitet, som barnen i Europa, idag
liksom i framtiden. Och om det råder brist på fisk, ska västafrikanerna ha företräde till sin egen fisk!
7
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Mauretanien/
République Islamique de Mauritanie
Självständighet från Frankrike: 1960
Folkmängd: 3, 1 miljoner invånare
Yta: 1 000 000 km2 (drygt två gånger Sverige)
Huvudstad: Nouakchott
Naturtyper: öken, halvöken
Naturtillgångar: järnmalm, gips, koppar, fosfat, diamanter, guld, olja, fisk
Odlingsbar mark: 0,2 procent
Statsskick: Militärjunta tog makten vid kupp i augusti 2008. Det folkvalda parlamentet fortsatte dock att arbeta. Fria presidentval hölls i juli
2009.
Medianålder: 19 år
Förväntad livslängd: 60 år
Analfabetism: 36 procent för män och 65 för kvinnor
Arbetslöshet: 30 procent
HDI-ranking: 140/1792
Övrigt: Slaveriet avskaffades formellt 1980. Ägandet av slavar kriminaliserades 2007.
Inhemskt fiske:
Fisket är inte alls så omfattande och tekniskt utvecklat som i Senegal. En betydande del utgörs av fisket efter bläckfisk. Det olagliga fisket är
enligt berörda myndigheter omfattande.
Fiskeriavtal med EU:
EU har hittills betalat 86 miljoner euro per år för tillträde till mauretanska vatten, vilket gör avtalet till EU:s mest betydande fiskeriavtal.
Ersättningen minskas nu stegvis varje år från 2009 fram till det nuvarande protokoll löper ut 2012 eftersom fiskemöjligheterna liksom EUflottans behov minskat. Fartygsägarna (från Spanien, Portugal, Italien, Grekland och Frankrike men också Holland, Polen och Litauen) betalar
dessutom 15 miljoner euro om året för sina licenser. Fisket gäller tonfisk men också alla andra pelagiska3 samt bottenlevande fiskarter,
bläckfisk samt skaldjur. Ersättningen utgör fortfarande nästan en tredjedel av Mauretaniens statsinkomster.4 Det första avtalet tecknades
1987.
EU:s stöd till den nationella fiskepolitiken:
Mellan 11 och 20 miljoner euro årligen (stegvist ökande) är enligt avtalet öronmärkta till att genomföra Mauretaniens nationella
fiskeripolitik. Däribland ska stöd ges till lokalt fiske, kustbevakning samt vetenskapliga beståndsuppskattningar.
2
3
4
8
Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett
bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179.
Lever i öppna havet, långt från kustvatten och bottenmiljö
Europeiska kommissionen 2008
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Med vilken rätt ska barnen i
Europa äta fisk, men inte barnen här?”
144 kilometer söder om Nouakchott, Mauretanien. 14 februari 2009
– Låt mig ställa några frågor, och jag menar dem på fullt
allvar! Varför köper EU inte fiskerättigheter av Norge? Hur
många är norrmännen, hur mycket fisk har de? Skulle det
inte vara enklare att köpa fiskevatten av dem istället för av
oss? När du har svaret på frågan varför Norge inte säljer sin
fisk, har du också svaret på varför ett fattigt land som
Mauretanien säljer sin fisk. Förr var européerna kolonisatörer som dikterade villkoren, idag är det precis likadant.
Jag kallar det ekonomiskt slaveri! Mauretanien kan inte
avstå från de här avtalen, vi klarar oss inte utan dem. Det är
ren utpressning! Och vad händer med oss här under tiden?
Ingenting. Vår teknologi har inte utvecklats, vi har vant oss
vid att vara beroende av Europa, vi är förslavade! Det mauretanska fisket får ingenting ut av EU-avtalen, ingenting!
– Låt mig ställa en fråga till: Hur många kilometer är det
mellan Nouakchott och Tokyo? Och hur många kilometer
är det mellan Nouakchott och Bryssel? Lissabon?
Amsterdam? Hur kommer det sig då att det är japanerna
som har byggt skolor och vägar här, när de inte ens fiskar i
våra vatten – de köper istället fisken från oss! Ryssarna fiskar
visserligen här, men de säljer tre procent av fisken i landet,
men det gör inte européerna – de landar allt på Las Palmas!
Vi ser dem aldrig här! De skapar ingen sysselsättning, de
landar ingen fisk, de bygger ingenting. Allt som byggs av
utlänningar är gjort av kineser och japaner. Varför är det
så? Fiskeauktionsbyggnaden i Nouakchott, vet du vilka som
finansierat den? Japanerna! Inte européerna, aldrig européerna!
– Det står i avtalet med EU att hantverksfisket ska få del av
pengarna, men vi har aldrig sett några pengar från protokollet. Ser du några sjukhus här? Vet du att vi bara kan gå ut två
dagar av sju för att havet är så farligt? Var är kyllagringen
längs med kusterna, var är transportmöjligheterna? Vår fisk
ruttnar. Vi kan inte exportera – men ni kan! Människorna
här är fattiga och har inte råd att köpa fisken. Tycker du att
kvinnorna i Portugal ska äta fisk, men inte kvinnorna i
Mauretanien? Med vilken rätt ska barnen i Europa äta fisk,
men inte barnen här?
Mohamed Ould Saleck (fjärde från höger), ordförande i PAS, Pêcheurs Artisanaux Sud (Sydliga hantverksfiskarna i Mauretanien). Foto: Mikael Cullberg
9
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
2. Inledning
Det småskaliga fisket är ofta icke-selektivt, många arter fiskas. Foto: Kajsa Garpe
Världshaven töms på fisk, ofta med hjälp av statliga subventioner och långt från de vatten som regleras av fartygens
ursprungsländer eller flaggstater. En undersökning från
2008 visar att inget havsområde på jorden är opåverkat av
människans aktiviteter.5 Tvärtom är en stor del (41 procent)
starkt påverkad av diverse mänskliga aktiviteter. Samtidigt
befinner sig världens fiske i kris. 80 procent av världens bestånd är maximalt fiskade eller överfiskade och endast 20
procent kan fiskas mer.6 EU:s fiskeflotta omfattas av 88 600
fartyg, varav 718 fiskar huvudsakligen utanför Europa,
5 Halpern et al. 2008. Science, 319: 948-952.
6 The State of World Fisheries and Aquaculture, FAO 2009
7 Dagens Nyheter 4 april 2008
10
många i Västafrika. Daniel Pauly, världsledande fiskeforskare kritiserar EU för att först fiska ut sina egna vatten och
sedan fortsätta med grannens.7 De få beståndsuppskattningar som görs utanför Västafrikas kust visar att det industriella fisket inte kan öka, tvärtom bör det minska för att bereda plats och resurser åt det mer hållbara småskaliga fisket.
Under de närmaste åren förutspås starkt internationellt
fokus på småskaligt fiske, det så kallade hantverksfisket, och
dess betydelse för tryggad tillgång till mat, hälsa och försörj­
ning.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
3. Fiskets förtjänster
Fisket har en avgörande betydelse för en stor andel av
världens fattiga. Det skapar sysselsättning och livsuppehälle
för många människor, och förser ännu fler med mat och
väsentliga näringsämnen, i Afrika liksom i övriga delar av
världen. Det småskaliga fisket utgör ett säkerhetsnät för fattiga och marginaliserade grupper och även en ekonomisk
drivkraft för fattiga länder. Med FN:s millenniemål i åtanke
är fisket ett nyckelområde genom vilket möjlighet ges att nå
miljontals människor som lever under fattigdomsgränsen8
och ge dem verktyg att höja sin inkomst, förbättra sina
familjers näringsintag och utbildning samt arbeta aktivt för
ekonomisk utveckling och förbättrade samhälleliga och
demokratiska förhållanden.9
3.1 Fisk som mat
Fisk är en livsviktig basvara för över en miljard människor.10
Fiskkonsumtionen per capita har ökat stadigt från cirka 10
kg på sextiotalet till nästan 17 kg 2006.11 Konsumtionen av
fisk och skaldjur varierar idag, från ett till mer än 100 kg per
person och år, beroende på region. På senare år är det framför allt den kinesiska fiskkonsumtionen som ökat. År 2030
kommer vi behöva ytterligare 37 miljoner ton fisk per år för
att behålla nuvarande konsumtionsnivå av fisk när världens
befolkning växer. I Afrika får 200 miljoner människor mellan 22 och 70 procent av det animaliska protein som de äter
från fisk.12
Fisken äts färsk, men ännu oftare rökt, torkad eller i form
av fiskmjöl. Ofta är det nästan den enda källan till protein och
livsviktiga näringsämnen, såväl för isolerade byar på landsbygden som för fattiga i städerna. Likväl minskar afrikanernas fiskkonsumtion. Afrikaner äter idag mindre än hälften
så mycket fisk per capita som genomsnittet i världen.
Fisket bidrar också indirekt till livsmedelsförsörjningen
genom handel och export. Motsvarande hälften av den mat
Världens fiskkonsumtion i kg per person och år.13 Källa:FAO
som importeras till länder med livsmedelsunderskott,
täcktes av inkomster från export av fisk och fiskprodukter
enligt WorldFish Center.
Medan vattenbruket har ökat enormt i Asien, står det i
Afrika för mindre än två procent av fiskproduktionen.
Potentialen för expansion anses i vissa läger som betydande.
Men också vattenbruket har problem med hållbarheten,
främst produktionen av räkor och rovfisk som i huvudsak
är beroende av foder som framställs av viltfångad fisk.
3.2 Fiske som livsuppehälle
Småskaliga fiskare fiskar oftast från land eller med små båtar
längs kusten och på inlandsvatten. Enligt WorldFish Center
uppskattas att tre fjärdedelar av världens 30 miljoner fiskare
finns inom det småskaliga fisket. Om alla som arbetar inom
fiskerisektorn – alltså också fiskhandel och bearbetning –
och deras familjer räknas in, är uppskattningsvis 150 miljoner människor direkt beroende av det småskaliga fisket
för sitt livsuppehälle.
I Afrika söder om Sahara räknar man med att åtminstone
mellan sex och nio miljoner människor arbetar hel- eller
8 Här definierad som den inkomstnivå där gränsen går mellan att ha råd att köpa alla resurser som krävs för att överleva eller inte.
9 The Millennium Development Goals – fishing for a future, WorldFish Center (2007). WorldFish Center är en internationell organisation som i samarbete med statliga och icke-statliga aktörer bedriver forskning
i syfte att utveckla ett hållbart småskaligt fiske och vattenbruk.
10 The State of World Fisheries and Aquaculture, FAO 2009
11 Ibid
12 Fish, Food and Energy: balancing our approaches to meeting growing demand, WorldFish Center 2008
13 UNEP/GRIDA. Källa: State of the world’s fisheries and aquaculture, FAO 2006
11
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Minst 30-45 miljoner människor
i Afrika är beroende av fisket
för sitt livsuppehälle.”
deltid med fiske längs kusterna och i inlandet, inräknat dem
som handlar med fisk och bearbetar den efter att den landats.
En mycket försiktig uppskattning ger att minst 30-45 miljoner människor i Afrika är beroende av fisket för sitt
livsuppe­hälle.
Kvinnor har en nyckelroll inom fisket i utvecklingsländerna som hädanefter refereras till som länder i syd eller bara
syd; de flesta inom bearbetning och lokal handel är kvinnor.
Många av de fattigaste familjerna i fiskebyarna försörjs av
kvinnor.
Fiske är också en alternativ sysselsättning för andra än
yrkesfiskare. Många fattiga som arbetar inom jordbruket
använder fisket för att få ytterligare inkomster, särskilt när
skördarna är små eller boskapen råkar ut för sjukdomar. På
så vis blir småskaligt fiske ett sätt att trygga överlevnaden.
För dem som inte har råd att köpa mat, kan fiske för det egna
husbehovet betyda skillnaden mellan hälsa och sjukdom,
mellan svält och överlevnad. Inte bara yrkesfiskare bidrar
till den egna familjens mat, utan alla familjemedlemmar i
alla åldrar i otalet afrikanska byar bidrar till överlevnaden
genom att då och då ägna sig åt fiske.
3.3 Fisk som handelsvara
Det samlade värdet av världens export av fisk och fiskeprodukter var 92 miljarder US-dollar år 2007 enligt FAOstatistik. Av världens totala fiskproduktion på 144 miljoner
ton varav 77 procent är matfisk, från fångstfiske och vattenbruk, säljs 55 miljoner ton eller 38 procent på den internationella marknaden. Handeln med fisk ökar mycket mer än
den med jordbruksprodukter. En allt större andel av världs­
produktionen går också på export. Värdet på fiskeriexporten från länder i Syd är högre än för många stora jordbruksprodukter som länderna exporterar. 14
Länderna i Syd står för ungefär hälften av fiskexporten
räknat i värde. Länderna i Nord köper 62 procent av all
fiskimport, om man mäter i vikt, men 80 procent av värdet,
14 The State of World Fisheries and Aquaculture, FAO 2009
15 Handeln med fiskprodukter expanderar, FAO Norden 2008
16 Här är underskottet lika med nettoimporten: produktion minus export plus import=konsumtion.
17 World Fish Center 2009
12
Hiv och aids drabbar fiskebyarna
Det småskaliga fisket är mångskiftande, geografiskt spritt och
sårbart för yttre påverkan och kriser– som hotar människornas
livsuppehälle. Ett sådant hot är hiv och aids. I fiskesamhällen
är förekomsten mellan fem och tio gånger större än i
befolkningen som helhet. Orsakerna är flera: fiskarna är ofta i
de mest sexuellt aktiva åldrarna, mellan 15 och 35; de flyttar
mellan olika platser vilket leder till att de ofta utsätter sig för
riskbeteenden. I vissa fall ingår sex som en del av affärerna
mellan fiskarna och de kvinnor som köper fångsterna och som
kan ha en svag ställning gentemot säljaren. Dessutom är
fiskesamhällena ofta marginaliserade och har ingen eller
otillräcklig tillgång till hälsovård och stöd mot hiv och aids.
eftersom de i större utsträckning importerar dyrare produkter som räkor och lax. Nettoinkomsterna i Syd från exporten
av fisk var runt 25 miljarder US-dollar år 2005, en ökning
från 3,4 miljarder år 1980 och 17,4 miljarder år 2001.15 I det
ingår både viltfångad och odlad fisk.
Sammanlagt räknar man med att Syd kommer att fortsätta att vara nettoexportör av fisk fram till 2020, men det
gäller inte Afrika vars underskott av fisk 16 förväntas öka
niofalt enligt WorldFish Center. Vissa afrikanska länder
satsar likväl på export till Europa, Asien och Amerika, vilket
riskerar att undergräva den lokala och regionala livsmedelsförsörjningen.17
Fisk som exporteras och därmed ”försvinner” från de
afrikanska marknaderna kan visserligen teoretiskt ersättas
med import och valutainkomsterna från exporten kan stimulera ekonomierna på många sätt. Men marknaderna fungerar oftast inte för de fattiga på Afrikas landsbygd, knappt
ens för städernas fattiga. De kan därför inte nyttiggöra sig
fördelarna av exporten, utan riskerar att bara förlora på
exporten. Alltför stor betoning på export kan ibland också
gynna mer storskaligt fiske, på det småskaligas bekostnad.
Det är sannolikt inte till fördel för de fattigaste. Ett undantag är Senegal där det småskaliga fisket bidrar till en omfattande export.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
4. Fiske i Västafrika
Tre fjärdedelar av världens 30 miljoner fiskare finns inom det småskaliga fisket. Foto: Mikael Cullberg
Fisket är i allmänhet av större betydelse i Västafrika, än i
många andra delar av världsdelen. Det gäller både för människors livsuppehälle och för tillgången till mat. Konsum­
tionen är ofta mycket högre än i Afrika i allmänhet. Senegal
är en fiskets stormakt i regionen, med en stor egen flotta som
fiskar inte bara de egna vattnen utan också i grannländernas
zoner. För Senegal är också exporten mycket betydande,
såväl till Europa som till övriga Afrika.
På många håll i Afrika saknas resurser att ta hand om
och bevara fångsterna när de kommer i land.18 Det saknas
hamnar, kylar, is och fordon för att transportera fångsten.
Livsmedelsförsörjningen påverkas negativt både genom att
den tillgängliga mängden för konsumenterna minskar och
att producenterna får lägre inkomster. Det leder också till
ett ökat fisketryck, eftersom fiskarna måste ta upp mer för
att försörja sig själva och förse marknaden med fisk.
4.1 Regional förvaltning
Vattnen utanför västra Afrika, från Gibraltar sund till
Kongoflodens mynning, regleras genom en rådgivande
fiskerikommitté inom FN:s livsmedelsorgan, FAO, på engelska kallad Committee on East Central Atlantic Fisheries,
CECAF. I kommittén samarbetar medlemsstaterna, där
även EU och vissa av EU:s medlemsstater ingår19 för att sammanställa data om fiskbestånden och fisket samt att komma
överens om råd för hur fisket ska förvaltas. Till kunskapen
18 Fish and Food Security in Africa, WorldFish Center 2005
19 I internationella organisationer inom områden där EG besitter kompetens, som fisket, kan både EU-medlemsstater och EG vara medlemmar. EG (fortfarande EG och inte EU) företräds i så fall av kommissionen.
13
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Enligt CECAF är, utifrån bästa tillgängliga kunskap, de flesta
bestånd antingen fullständigt utnyttjade eller överfiskade”
Eftersom det på många håll i Afrika saknas resurser för att ta hand om fångsterna, går upp till en tredjedel av dem förlorade. Foto: Isabella Lövin
om beståndssituationen bidrar bland annat undersökningar som det norska fartyget Fridtjof Nansen genomför i
dessa vatten.
4.2 Fiskeresurser
Enligt CECAF är, utifrån bästa tillgängliga kunskap, de
flesta bestånd antingen fullständigt utnyttjade eller överfiskade. I många fall är statusen okänd. Det finns alltså i
många fall lite eller inget utrymme för att öka fisket, till
exempel genom att släppa in utländska fartyg, utan tvärtom
ofta ett behov av att minska det. De senaste vetenskapliga
råden är från 2007.20 För pelagiska arter var situationen
20 Main outcomes of the 5th session of the scientific subcommittee, CECAF. 2008
14
blandad; vissa bestånd bedömdes vara överfiskade, medan
andra sannolikt är underutnyttjade. Osäkerheter betonades
i flera fall och för vissa bestånd kunde kommittén inte uttala sig på grund av brist på tillförlitligt underlag.
För bottenlevande arter var situationen genomgående
allvarlig. Rådgivningen från 2007 gäller 24 bestånd i den
norra delen av CECAF-området, från Marockos
Atlantgräns till Senegals södra gräns. Ett av dessa anses
vara utfiskat (thiof, Epinephelus aeneus, en värdefull och
uppskattad matfisk), medan 13 är överfiskade, bland annat
bläckfiskar, kummel och vissa bestånd av räkor. Tre bestånd bedömdes vara fullt utnyttjade, medan situationen
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Illegalt fiske i Guinea. Foto: Pierre Gleizes
Den högt värderade matfisken, thiof, är utfiskad utanför Västafrikas kust.
Foto: Kajsa Garpe
CECAF-området. Källa FAO
var osäker för övriga sju bestånd beroende på otillräckliga
data.
(Illegal, Unreported and Unregulated fisheries). Länder i
Syd har i allmänhet inte tillräckliga ekonomiska och mänsk­
liga resurser för att reglera, övervaka och kontrollera fisket.
I vissa fall kan tjuvfisket vara nästan lika stort som det lagliga. När Greenpeace räknade fartyg Guineas vatten vid ett
tillfälle år 2001 fann de att mer än en tredjedel fiskade olagligt.21 En rapport från 2005 beräknade värdet på olagligt fångad fisk i guineanska vatten under en tolvmånaders­period
under åren 2003-2004 till runt 110 miljoner dollar.22
4.3 Tjuvfisket i Västafrika
Förutom bristen på heltäckande och regelbundna bestånds­
uppskattningar, bidrar det omfattande tjuvfisket till att
skapa osäkerhet om tillståndet för Västafrikas fiskresurser.
Ingen vet hur många båtar som tjuvfiskar, än svårare är att
uppskatta hur mycket de tar upp. Här kommer vi att använda termen ”tjuvfiske” för att täcka det som internationellt
kallas för ”olagligt, orapporterat och oreglerat” fiske, IUU,
21 Environmental Justice Foundation 2006
22 Ibid
15
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Sid ´Ahmed Sidi Mohamed Abeid. Ordförande i PAN,
Pêcheurs Artisanaux Nord (nationell företrädare för
hantverksfisket) och också ordförande för Regional
Permanent Forum of Artisanal Fisheries Professional
Actors in West Africa. Foto: Mikael Cullberg
Nouakchott, Mauretanien. 14 februari 2009
– Min pappa var beduin, han hade flest kameler i sin stam.
När min äldre bror dog blev jag den äldste sonen, därför var
det jag som fick studera. Alla mina andra syskon växte upp
i öknen, men jag fick bo i stan och gå i skolan. Min farbror
var fiskare, så på alla skollov reste jag till honom och åkte ut
och fiskade. Jag var med och bildade det första fiskekooperativet i Nouadhibou 1971. Och jag var den förste som började fiska bläckfisk, först med cementburar, sedan med
tomma femliters tomatkonservburkar. I Spanien fick jag tag
på 4 000 tomma femliters vattenflaskor, då använde vi dem
som burar. Det fungerade väldigt bra. Nu tillverkar vi plast­
burar och jag äger fem båtar. Vi fiskar både vanlig fisk och
bläckfisk.
– Sedan 2008 har vi en mycket allvarlig kris i fisket efter
bläckfisk. Enligt mauretansk förvaltningsplan har vi fyra
månaders stopp i fisket under september och oktober, och i
april och maj. Men när vi märkte att priset av bläckfisk var
på väg ner på den japanska exportmarknaden, förlängde vi
mauretanier frivilligt fiskestoppet ytterligare en månad.
Problemet är bara att EU-fartygen inte slutade fiska, och
deras subventionerade båtar har fortsatt att exportera bläck-
fisk till Japan trots de sjunkande priserna. Nu har priserna
på mindre än ett år sjunkit med 57 procent, och vi har i
Mauretanien 3 000 ton bläckfisk på lager som inte går att
sälja. Det är illojal konkurrens! Våra fiskare är fattiga, och
regeringen har påfört en extra skatt på bränslet medan EUfartygen sponsras av europeiska skattebetalare! De bryr sig
inte: de kan sälja till mycket lägre priser än vad vi kan! De
har förstås också bättre handelskanaler och all sorts sofistikerad utrustning. Vi är helt emot att Mauretanien har ett
avtal med EU om just bläckfisken! Den är strategiskt viktig
för det småskaliga fisket som sysselsätter 25 000 personer.
Dessutom har vi mycket skonsammare fiskemetoder än
EU-båtarna. Vi sätter tillbaka de små bläckfiskarna levande,
och vi har inga bifångster av fisk. De utländska fartygen
från EU, men också de från Ryssland och Kina, bottentrålar
och förstör fiskarnas habitat och ofta också våra burar. Nu
är vi rädda att EU-fartygen riktar mer intresse mot de stora
matfiskarna istället så att vi får problem med dem också.
Ingenstans i avtalen står det hur mycket de får ta, bara hur
många båtar som får vara här. De tar förstås så mycket de
kan.
”Regeringen har påfört en extra skatt på bränslet för våra fattiga
fiskare, medan EU-fartygen sponsras av europeiska skattebetalare!”
16
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
5. EU:s externa fiskeripolitik
Inom EU finns en gemensam fiskeripolitik, GFP, som be­
slutas av unionens ministrar i enlighet med EG-fördraget.
GFP täcker även de europeiska fartygens fiske i fjärran
vatten, det vill säga havsområden som ligger utanför EU:s
ekonomiska zon. Det fisket ska ha samma målsättningar
som fisket inom EU – ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt
hållbart fiske.
Reformen av GFP 2002 innebar ganska stora förändringar, inte minst för det externa fisket. Tidigare kunde fiskeri­
företag få bidrag för att bygga nya fartyg, men det avvecklades från 2002. Det fanns också bidrag för att flagga ut
fartyg eller flytta dem till fjärran vatten, men det upphörde
också. Fram till 2002 ökade antalet EU-fartyg i den externa
flottan, men sedan 2002 har både den interna och den externa flottan minskat.
5.1 Målen för EU:s externa fiskeripolitik
EU:s externa fiskeripolitik, som förverkligas genom fiskeri­
partnerskapsavtal, innebär att EU-fartyg mot en ersättning
får fiska i avtalslandets ekonomiska zon. Syftet med de så
kallade partnerskapsavtalen från 2002 är trefaldigt:
• att skaffa fiskemöjligheter för den europeiska flottan,
• att försörja den europeiska marknaden,
• att främja ett hållbart fiske i avtalsländerna.
Dessa mål kan ifrågasättas. Det första, att skaffa fiskemöjligheter, kan vara godtagbart om det verkligen finns
tillgängliga resurser som ingen annan nyttjar. I praktiken
har avtalen också omfattat bestånd där det inte har funnits
tillräckligt utrymme. Fisket har därför i dessa fall påverkat
det inhemska fisket i avtalsländerna negativt. Numera
hand­lar avtalen främst om att skapa tillträde för EU:s tonfiskflotta i olika delar av världen, vilket i allmänhet är mindre problematiskt än fiske närmare kusten.
Det andra målet, att försörja den europeiska marknaden
med råvara är helt föråldrat. Utan tvekan kan importörerna
i EU-länderna alltid köpa råvara, oavsett om den tas upp av
europeiska eller andra fartyg. För avtalsländernas del är det
självklart bättre att inhemska fartyg tar upp fångsten och
I partnerskapsavtalet med Mauretanien står att en del av betalningen ska
ägnas den inhemska fiskeripolitiken. Likväl har fiskarna på stranden inte
sett en enda satsning i deras region. Foto: Isabella Lövin
sedan exporterar den till Europa, än att europeiska fiskare
fångar den. Hindret för de västafrikanska länderna utgörs
framför allt av de hygienkrav som EU ställer.
Det sista målet går ut på att främja ett ansvarsfullt och
hållbart fiske i de länder som EU sluter avtal med, särskilt
genom att stödja ländernas fiskeripolitik. Det tillkom i 2002
års reform och det är här som tanken om ”partnerskap”
kommer in. Avtalen skulle inte längre handla bara om tillträde till fisket, utan EU skulle även ta ansvar för att fisket i
avtalsländerna skulle bli hållbart, genom att bidra till
fiskeri­förvaltningen och fiskerikontrollen, liksom även till
att utveckla det inhemska fisket. Sådana inslag hade redan
funnits tidigare, men betoningen skulle öka och hur avtalen
17
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
I Mauretanien fiskar både EU och lokala fiskare efter samma bläckfiskar. Foto: Mikael Cullberg
genomfördes skulle förändras. Syftet är lovvärt, men enligt
tillgängliga utvärderingar23 har det inte slagit igenom ännu.
Våra egna efterforskningar och intryck stöder den slutsatsen.
5.2 Den kommande reformen av fiskeripolitiken
Med anledning av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken la EU-kommissionen i april 2009 fram ett diskussions­
underlag, en så kallad grönbok.24 Grönboken innehåller en
rad frågor som är öppna för alla att svara på. Frågorna ska
också diskuteras med medlemsstaterna i ministerrådet.
Efter 2009 års konsultationsperiod kommer debatten att
sammanfattas och förslag till en reviderad fiskeripolitik
läggas fram.
Vad gäller fiskeriavtalen ifrågasätter grönboken två av
målen: att skapa fiskemöjligheter för den europeiska flottan
och att försörja den europeiska marknaden. Kommissionen
säger också att det har varit svårt att genomföra avtalen rätt
i flera länder, beroende på politisk oro och en bristande eller
obefintlig förmåga att tillgodogöra sig stödet till fiskeripolitiken. Bäst med avtalet är enligt kommissionen att de bidrar
till bättre fiskeriförvaltning i länderna, men forskningen
måste förbättras för att man ska kunna veta vad som är
hållbara fångstnivåer.
23 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007
24 Grönbok – Reform av den gemensamma fiskeripolitiken, Europeiska kommissionen 2009
18
Avtalen har enligt grönboken bidragit till utvecklingen
av EU:s fiskerinäring, men har inte haft någon verklig betydelse för kampen emot fattigdomen. EU borde enligt
grönboken ta bättre hänsyn till ländernas arbete för att
trygga livsmedelsförsörjningen. Det nuvarande upplägget
måste omprövas och andra samarbetsformer måste undersökas, skriver kommissionen.
– Vi är besvikna över resultaten av fiskeripartnerskapen
hittills, säger Fabrizio Donatella som är chef för den enhet
som har hand om fiskeriavtalen vid kommissionens general­
direktorat för hav och fiske, när Naturskyddsföreningen
träffar honom.
5.3 Fiskevatten som handelsvara
Havsrättskonventionen
Kuststaterna råder sedan 1982 över havet och dess resurser
ut till 200 sjömil från land, den ekonomiska zonen (EEZ).
Detta stadfästes genom FN:s bindande havsrättskonvention
(UNCLOS). Enligt havsrättskonventionen måste en kuststat
sälja rätten till eventuella överskott av fiskeresurser som den
inte själv kan utnyttja, om någon annan vill fiska dem i stället. En förutsättning är att man vet att det finns ett överskott av resurser. I verkligheten är ofta kunskaperna om
bestånden alldeles för dåliga för att avgöra om det finns ett
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Enligt havsrättskonventionen måste en
kuststat sälja rätten till eventuella överskott av
fiskeresurser som den inte själv kan utnyttja.”
överskott. I de FAO-regelverk som de flesta länder håller sig
till, ställs dock krav på att vara försiktig vid osäkerhet (försiktighetsansatsen).25
Innan de ekonomiska zonerna skapades var fisket helt
fritt på haven ända in till staternas territorialvatten (12
sjömil från land). Europas fiskare, i synnerhet från Spanien,
Portugal och Frankrike fiskar sedan länge i fjärran vatten,
bland annat utanför Västafrika. Fisket var etablerat redan
under kolonialtiden och fortsatte därefter. Möjlighet till
kontroll över fisket och nya inkomster var skälet att utvecklingen av ekonomiska zoner drevs på under 70-talet. Kravet
att tillhandahålla fiskerättigheter mot betalning i ekonomisk zon tillkom inom havsrätten som en kompromiss när
ett tidigare fritt fiske stängdes för utländska fiskare.
Avtalen – ett sätt att hindra sydeuropeiskt fiske i gemenskapens nordliga vatten
Flera stater i Europa började sluta avtal med kuststaterna
för att tillförsäkra sina fiskeföretag fortsatt tillträde till fisket. För dem som var med i dåvarande Europeiska gemenskapen, slöts gemensamma avtal. Det första avtal som EG
slöt var med Senegal år 1980. Vid Spaniens och Portugals
förhandlingar om medlemskap i dåvarande EG gjorde man
en kompromiss. Spanien och Portugal fick inget tillträde till
gemenskapens nordliga vatten, varken Nordsjön eller övriga Nordvästatlanten. Här fick endast fartyg fiska som kommer från EU:s nordliga medlemsstater. I gengäld slöt gemenskapen fiskeriavtal med de länder i Västafrika, där fartyg
från dessa nya medlemsstater fiskade. Dessa flottors fort­
levnad garanterades på så sätt, inte minst i Marockos vatten.
Detta är en faktor som försvårar förändringar av EU:s
externa fiskeripolitik. Att gemenskapen skulle ta över fiskeriavtalen med dessa länder regleras i fördraget. Men hur
omfattande avtalen ska vara eller hur länge de ska finnas är
ett politiskt åtagande.
Kostnaden
Europeiska unionen betalar varje år runt 150 miljoner euro
I Afrika är minst 30-45 miljoner människor beroende av fisket för sitt
livsuppehälle. Foto: Mikael Cullberg
(drygt 1,6 miljarder kronor) av skattemedel för att europeiska fartyg ska få tillträde till fisket på andra länders
vatten, främst i Afrika. Även om varje svensk bara bidrar
med några kronor om året till kostnaden, är det en betydande summa för en sektor som har så liten betydelse för
Europas ekonomi som helhet. Det är en minskning sedan
den högsta nivån på 296 miljoner euro år 1997. Utöver de
offentliga medlen betalar fartygsägarna avgifter för att få
licens att fiska i dessa vatten. Under år 2007 var den totala
ersättningen för fisket till avtalsländerna 191 miljoner euro.
Av det kom 33 miljoner från fisket, alltså 17 procent av kostnaden.
Avtal av många slag
Liksom EU sluter även USA avtal om fiske i fjärran vatten,
främst med östaterna i Stilla havet. Även fartyg från bland
annat Kina och Sydkorea fiskar inom ramen för avtal med
fjärran länder, bland andra i Afrika. Då är det som regel inte
fråga avtal mellan två stater, utan med sammanslutningar av
företag. Sådana avtal är inte offentliga, så det är mycket svårt
att veta vilka villkor de sluts på och hur omfattande de är.26
25 FAO:s uppförandekod för ett ansvarsfullt fiske (FAO Code of Conduct for Responsible Fisheries), antagen 1995 av över 170 medlemsstater i FN:s livsmedelsorgan FAO
26 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007
19
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Guinea-Bissau/ Repùblica da Guiné-Bissau
Självständighet från Portugal: 1974
Folkmängd: 1, 5 miljoner invånare
Yta: 36 000 km² (en tolftedel av Sverige)
Huvudstad: Bissau
Naturtyper: savann, regnskog, mangrove. Ett trettiotal öar utgör den stora Bijagos-arkipelagen
Naturtillgångar: fisk, timmer, fosfat, bauxit, olja (oexploaterad)
Odlingsbar mark: 8,3 procent
Statsskick: republik. Interimspresident efter att landets president Joao Bernardo Vieira mördades den 2 mars 2009
Medianålder: 19 år
Förväntad livslängd: 48 år
Analfabetism: enligt UNESCO:s bedömning 55 procent
Arbetslöshet: okänd
HDI-ranking: 171/17927
Inhemskt fiske:
En liten och outvecklad sektor som är hårt avgiftsbelagd. En fiskelicens för hantverksfisket kostar mellan 150 000 och 300 000 franc CFA
(225-450 euro), alltså tio gånger mer än i Senegal – en enorm summa för en fattig fiskare. Licenserna ger en inte obetydlig inkomst till
statskassan. Beståndssituationen är till stor del okänd.
Fiskeriavtal med EU:
Avtalssumman utgör närmare 30 procent av landets statsinkomster. Det första avtalet slöts 1980. Det senaste avtalet ger sju miljoner euro
om året för att fartyg från främst Spanien, Portugal, Italien, Grekland och Frankrike får fiska efter bläckfisk, räkor, bottenlevande fisk samt
tonfisk i landets vatten.
EU:s stöd till den nationella fiskeripolitiken:
35 procent av ersättningen, det vill säga 2 450 000 euro, ska enligt avtalet öronmärkas till projekt som hjälper Guinea-Bissau att upprätta
långsiktigt uthålligt fiske i sina vatten. Utöver detta ska EU betala en årlig summa av 500 000 euro för att förbättra hygienen inom det
inhemska fisket, samt att stärka övervakning och kontroll i Guinea-Bissaus vatten. Det finns starka tvivel om hur Guinea-Bissau har uppfyllt
villkoren i avtalen.
Övrigt:
Krisläge råder i landet efter morden på presidenten och landets arméchef i början av mars 2009. Avtalsbetalningarna är helt avgörande för
att landet ska hållas någorlunda ekonomiskt och politiskt stabilt. Ett militärt kuppförsök inträffade vintern 2008, flottans chef mördades i
januari 2007. Även 2003 skedde en militärkupp, liksom 1998 – vilket ledde till ett blodigt inbördeskrig som tog slut 1999. En tredjedel av
landets budget går till armé och polisväsende, endast 3,5 procent går till sjukvård, enligt WHO. Den obevakade skärgården utnyttjas enligt FN
i stor omfattning för införsel av droger från Sydamerika, vilka sedan smugglas vidare till Europa. Guinea-Bissau delar niondeplatsen på
rankinglistan över världens mest korrumperade nationer. 28
27 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett
bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179.
28 Transparency International 2008. Transparency International är en ideell, enskild organisation med syfte att motverka korruption.
20
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
José Antonio Assõe, biträdande chef
för fiskerimyndigheten i Region Nord
Foto: Mikael Cullberg
Mussa Mané, kabinettschef,
fiskeriministeriet, Bissau
Foto: Isabella Lövin
Cacheu, Guinea-Bissau.
17 februari 2009
Bissau, Guinea-Bissau.
18 februari 2009
Cacheu är alltså en av Guinea-Bissaus största fiskehamnar. Hur många båtar har hemmahamn här?
– 75 kanoter utan motor och 27 kanoter med motor. Vi
utfärdar ungefär 80 licenser om året, men vi vet att
många fiskar utan licens.
Har ministeriet data över hur stora fångster EUfartygen tar i era vatten?
– Vi får årliga rapporter, men vår erfarenhet är att fartygsägarna gärna underrapporterar. Det ska finnas oberoende observatörer ombord, men det är trots det väldigt
svårt att få in de rätta data. Observatörerna jobbar ihop
med fartygsägarna kan man säga. Enligt bestämmelserna ska man rapportera position och fångstdata varje dag,
men normalt sett gör man inte det.
Vad händer om ni ertappar någon som fiskar utan licens?
– Då får de böta. Först får de betala licensen som är 200
000 CFA, och utöver det 200 000 i böter (totalt ungefär
5 700 SEK). Träffar vi på kanoter från exempelvis Senegal,
Ghana, Sierra Leone eller Guinea får de böta drygt det
dubbla.
Händer det att ni tar fast större utländska fartyg som
fiskar olagligt också?
– Ibland. Förra veckan tog vi in två koreanska fartyg som
fiskade olagligt. Vi vet att av sju koreanska fartyg är det
ett som fiskar lagligt, men vi har små chanser att stoppa
dem. Det finns 150 EU-båtar som fiskar i våra vatten och
ett okänt antal koreanska och kinesiska fartyg – och vi
har bara tre kustbevakningsfartyg.
Vi såg ett kustbevakningsfartyg som ligger här i hamnen. Varför är det inte ute och patrullerar?
– Det är väldigt dyrt att inspektera till havs. Vi har begränsade ekonomiska möjligheter, bränsle är för dyrt helt
enkelt. De utländska fartygen vet om det, de kan mycket
lätt undkomma genom att gå ut utanför vår räckvidd.
Nej, vi har ingen flygbevakning, och ingen radarövervak­
ning heller.
Vad händer med de fartyg som inte följer bestämmelserna om att rapportera fångster och position?
– Det ska bli en påföljd enligt avtalet, men det är en ”mindre förseelse” , och normalt sett gör vi ingenting åt det.
Vi har inga resurser att kontrollera eller anmäla alla fartyg som överträder bestämmelserna, då skulle vi behöva
ta fast vartenda fartyg i våra vatten.
Enligt fiskeriavtalet med EU ska 35 procent av pengarna från avtalet, det vill säga 2 450 000 euro gå till att
stärka den inhemska fiskepolitiken, samt ytterligare
500 000 euro till att stärka bland annat kustbevakningen. Kan ni inte använda dessa pengar för att skärpa
kontrollen?
– Det där är lite komplicerat. Vi har ju ett mycket stort
budgetunderskott, och alla statsinkomster måste ju passera finansministeriet. Avtalspengarna från 2008 sitter
sedan i september 2008 fast hos finansministeriet.
”Vi har inga resurser att kontrollera och anmäla alla
fartyg som överträder bestämmelserna. Då skulle
vi behöva ta fast vartenda fartyg i våra vatten”
21
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
6. Fiskeriavtal i praktiken
Fiskeriavtalen sluts ofta utan tidsbegränsning, men undantag finns. Själva avtalet innehåller allmänna skrivningar och
inga detaljer om fisket. Inom ramen för avtalen, förhand­lar
sedan parterna – EU och kuststaten – om tidsbegränsade
överenskommelser, så kallade protokoll, om hur stort fisket
ska vara och vilken betalning landet ska få av EU.
Tidigare präglades EU:s förhandlingar med kuststaterna
av att de fiskande staterna sökte uppnå så stort tillträde som
möjligt och att kommissionen hade en tämligen svag ställ­
ning. Många gånger fick man intrycket att kommissionen
mest gick Spaniens och övriga fiskande staters ärenden.
Bakgrunden till det var att övriga EU-länder inte engagerade
sig i förhandlingarna. Kommissionen verkar dock hela tiden
ha vakat över att hålla nere kostnaderna. Över tiden har
situationen förändrats. Kritiken ökade från olika håll under
90-talet. Såväl enskilda organisationer som vissa med­
lemsstater kritiserade avtalen, även Sverige. Kritik hördes
också från unionens kontrollinstanser, såsom Revisions­
rätten och kommissionens egen budgetkontroll.
I Guinea-Bissau saknar fiskarna det mesta: infrastruktur, kylmöjligheter,
motorer och reservdelar. Foto: Isabella Lövin
22
EU-kommissionen har sedan dess mer och mer sökt hålla
tillbaka kraven från de fiskande staterna. Mer och mer uppmärksamhet har ägnats åt att fisket måste bli mer hållbart.
Reformen av GFP år 2002 bekräftade och stadfäste detta.
Strävan att inte fiska på bestånd, där man inte vet att det
finns ett överskott, är numera tydlig. Utvärderingar görs
före varje omförhandling. Fisket i kustzonen har minskat
betydligt, med en övergång till mest tonfiskavtal. Numera
(och sedan flera år) kan det mycket väl hända att avtals­
länderna vill sälja mer fiske, än vad EU är villigt att köpa.
6.1 Reglering av fisket
Fisket regleras så gott som alltid i antal fartyg när det gäller
fiske efter tonfisk, eller i bruttoton (fartygets vikt) när det
gäller annat fiske. I dessa överenskommelser finns också
bestämmelser om hur mycket fartygsägarna ska betala för
sina fiskelicenser och vilka bestämmelser de ska följa. Det
kan röra sig om tillåtna och stängda områden, till exempel
att de inte får fiska inom avtalslandets kustnära vatten.
Regler kan också finnas om vilka redskap som får användas
och hur de ska se ut, som minsta tillåtna maskor i näten.
Europeiska regler tillämpas inte. Överenskommelser som
slutits inom avtalen gäller före ländernas interna fiskeregler,
eftersom internationella avtal alltid står över nationella
lagar och regler. Men det finns självfallet inget som hindrar
att man kommer överens om att EU-fartygen ska följa interna regler. Fördelen med det skulle vara att överenskommelsen inte måste förhandlas om, när det behövs nya fiske­
regler som strängare redskapsbestämmelser.
De flesta avtal gäller bara tonfiskarter, alltså långtvand­
rande bestånd som rör sig över världshaven. Men några
blandade avtal finns kvar, där alltså mer kustnära och lokala bestånd ingår. De blandade avtalen ger de största ersätt­
ningarna från fisket, inte minst är bläckfisk attraktivt för
europeiska fiskare. Det pelagiska fisket är ofta mycket storskaligt och går i hög grad till fiskmjölstill­verkning. Här
finns inte bara spanska och sydeuropeiska intressen, utan
även nord- och östeuropeiska fartyg inblandade.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
ningsbåtarna, eftersom det är väldigt dyrt. Vi har en
vattenyta på 72 000 km2 – dubbelt så stor som vår landyta!
Våra kustbevakare kan vara ute i max tre dagar, de kan inte
åka för långt ut, för då kommer de inte tillbaka igen. De
olagliga båtarna ser bara till att fly dit de vet att vi inte når.
Cirilo Vieira, fiskeridirektör, Fiskeridirektoratet, Guinea-Bissau
Foto: Isabella Lövin
Bissau, Guinea-Bissau. 19 februari 2009
Vad har fiskeriavtalet med EU för inverkan på det inhemska fisket?
– För att förstå vårt fiskeriavtal med EU måste man gå tillbaka till 1975, då Guinea Bissau blev självständigt. Då slöt vi
ett fiskeriavtal med Sovjetunionen som skulle ge oss pengar för att bygga upp landet efter den koloniala epoken.
Portugiserna hade inte utvecklat det inhemska fisket, och
det gjorde inte ryssarna heller. När vi sedan slöt avtal med
EU 1980 fortsatte det på samma sätt. Visserligen är det en
annan filosofi bakom avtalen idag, men i realiteten kan jag
inte se någon skillnad. Problemet är att det guineanska fisket är totalt outvecklat. Vi har idag mellan 100 och 150 motoriserade kanoter i hela landet. 1994 hade vi mellan 400 och
500 motoriserade båtar – kriget 1998 förödde allt här, och vi
har inte hämtat oss ännu.
Det är omöjligt att svara på hur stor inverkan det utländska fisket har på våra inhemska fiskares fångster, eftersom
fisket här är ingenting, det är knappt mätbart.
Men alla pengar som enligt avtalet ska gå till att stärka
det inhemska fisket – vart har de tagit vägen?
– De räcker inte så långt som vi skulle vilja. Det mesta lägger
vi på övervakning, främst då till bränsle till kustbevak­
Guineanska yrkesfiskare måste betala väldigt många och
höga avgifter, licenser och skatter. Är det en bra politik
om man vill utveckla den inhemska fiskeflottan?
– Jag vet att våra fiskare klagar på att de måste betala
mycket avgifter för att fiska, men jag tycker verkligen inte
att 200 000 CFA (ungefär 2 850 kronor) för ett års licens är
så mycket att prata om. Alla måste vara med och betala skatt
till regeringen så att regeringen kan bygga sjukhus, skolor
och vägar – allt det de betalar får de ju tillbaka.
Vilka problem är det mest bråttom att lösa inför fram­
tiden?
– Vi måste få stopp på slöseriet av resurserna, då EU-fartyg
som fiskar efter räka dumpar enorma mängder bifångster.
Det kan vara 90 procent bifångst i en räktrål, det betyder att
en EU-båt som fångar 2,5 ton räka på en dag kanske dumpar
25 ton fisk! Har vi då här hundra EU-båtar betyder det 2 500
ton fisk som går till spillo varje dag – fisk som vi skulle behöva för mänsklig konsumtion!
Ett annat problem är att EU-fartygen inte landar här i
landet, utan att allt förs ut, till Las Palmas, eller till Vigo och
Sevilla i Spanien, eller till Porto i Portugal. Vi vet inte hur
mycket EU-fartygen fångar. Självklart har vi frågat många
gånger, men EU-kommissionen svarar att den själv har svårt
att få data om fångsterna.
Vi vill att fisken ska landas här i framtiden, och därmed
skapa arbetstillfällen, och bidra till tryggad tillgång till mat,
men då måste vi först bygga en hamn.
Det är oändligt mycket vi måste göra. Allt saknas: infrastruktur, frysar, is, kylar, reservdelar, motorer, kontrollmöjligheter. Jag tror att framtida partnerskapsavtal med
EU måste vara verkliga partnerskapsavtal. EU måste komma
hit och ta med sig know-how och hjälpa oss utveckla
sekt­orn.
23
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Fiske efter tonfisk regleras regionalt
För tonfisk sätts kvoter för hela Atlanten, liksom för andra
världshav eller delar av dem. Fångstkvoterna fördelas utifrån
tidigare fiske mellan de fiskande staterna. Hittills har tonfiskkvoterna dock satts alltför högt i många fall, varför flera
tonfiskarter och bestånd är hotade. Vissa stater accepterar
inte heller kvoterna och det finns ett omfattande olagligt
fiske. Fångstrapporteringen är dessutom svårkontrollerad
och därmed finns en risk att den blir otillförlitlig. Fisket efter
tonfisk skulle behöva regleras bättre, men det görs genom
samarbetet i tonfiskkommissionerna29, inte genom avtalen.
Tonfiskavtalen kan tillåta att fartygen också fiskar betesfisk som används för att sedan fånga tonfisk. De får alltså
även ta upp små pelagiska arter. Vare sig i betesfisket eller i
fiske efter andra arter får EU-fartygen fiska i kustzonen, som
är reserverad för det inhemska fisket.
Fiske utan kvoter
När EU förhandlar fram tillträde till andra arter än tonfisk
(och övriga långtvandrande arter), rör det sig om mer lokala bestånd, även om de i och för sig kan vara gränsöverskridande. Det finns som regel inga fångstkvoter, utan man
förhandlar om tillträdet i bruttoton fartygsvikt. Det kan
sägas vara ett mått på fiskeinsatsen, eller ansträngningen.
Problemet är dock att fartygens effektivitet inte kan mätas
med enbart fartygets storlek. Motorstyrkan är förstås
avgörande, liksom vilka redskap och hjälpmedel som används. Fångstkvoter är å andra sidan inte särdeles lätta att
tillämpa i detta fiske, där många arter fångas samtidigt. Det
är också en erfarenhet som gjorts i Europa att fångstkvo­
tering för med sig en mängd problem, i synnerhet oönskade
bifångster och fisk som bara kastas. Med dagens system
finns å andra sidan inga incitament överhuvudtaget för att
fartygsägarna ska undvika arter som är överfiskade eller
hotade. Uppgifterna om hur mycket fisk fartygen verkligen
fångar är dessutom mycket svårtillgängliga.
6.2 Frivilliga avtal mellan jämlika parter?
Förhandlingarna mellan EU och avtalsländerna i Västafrika
(och andra låginkomstländer) är ofta uppenbart ojämlika.
Beroendeställningen är tydlig; det rör sig om länder som
ofta får omfattande bistånd från EU och dess medlems­stater.
Ofta är EU den viktigaste exportmarknaden. Det är omvitt­
nat att det tidigare har gjorts kopplingar mellan handels­
avtal och fiskeriavtal; i exempelvis handelsavtalet med
Sydafrika var det till och med uttryckligt när förhandling­
ar hölls om ett fiskeriavtal år 2001.30
Åtminstone två länder, Mauretanien och Guinea-Bissau,
är i dagsläget i det närmaste helt beroende av att få inkomster från fiskeriavtalen, för att staten ska fungera. I båda
fallen står EU:s betalningar och licensinkomsterna för upp­
emot en tredjedel av statens samlade inkomster. Andra
länder har ett bättre förhandlingsläge, såsom Senegal,
Angola och Marocko. Betalningarna från EU och licensavgifterna från EU-fartygen är dock betydelsefulla inkomster för de flesta avtalsländerna i Västafrika.
Ojämlikheten mellan EU och avtalsländerna är ett starkt
vägande skäl för att en regional ansats bör övervägas för
avtalen, alltså ett övergripande regionalt samarbete för exempelvis hela Västafrika. Bestånden, men också utmaningarna inom förvaltningen – inte minst förekomsten av tjuv­
fiske – är gränsöverskridande. I en eventuell regional ram
måste de individuella staternas och institutionernas (inklusive lokala och nationella intresseorganisationers) olika möjlighet att påverka (jämför Senegal med exempelvis GuineaBissau) beaktas. I den regionala ramen bör samarbete om
fiskerikontroll och forskning ingå. Här bör man också sätta
gemensamma fiskeregler och fastställa hur stort det maximala fisketrycket får vara. Minimiregler för hur mycket EU
ska betala för tillträdet bör också sättas upp. Så har länderna
i Stilla havet gjort inom Forum Fisheries Agency, som av
FAO framhålls som föredöme hur man ska förvalta ett utländskt fjärrfiske på ett bra sätt.
29 Internationella organisationer som reglerar fisket efter tonfisk i exempelvis Atlanten eller Indiska oceanen.
30 Författaren deltog själv i förhandlingarna.
24
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Efter inbördeskriget i Guinea-Bissau är det svårt att köpa fiskeredskap liksom allehanda material och reservdelar till fiskebåtarna. Foto: Isabella Lövin
Marockos fiskevatten har sedan länge varit viktiga för
EU, särskilt för den spanska fiskeflottan. Idag är inte EU:s
avtal med Marocko lika omfattande som tidigare. Det
avspeglar självfallet att det marockanska fisket kan ta upp
större delen av de tillgängliga resurserna självt. Men beståndssituationen i området har också blivit sämre i flera
avseenden. En komplikation i fallet Marocko, är att landet
ockuperar Västsahara sedan 1975. Zonen utanför Väst­
saharas kust täcks av avtalet med EU, men jurister hos kommissionen och ministerrådet tolkade folkrätten så att detta
var tillåtet. Som grund angavs ett yttrande från FN:s dåvarande rättschef Hans Corell, där det framgick att en ockuperande makt hade rätt att sluta avtal på det ockuperande
områdets vägnar, om det var till fördel för invånarna.
Emellertid har Hans Corell, efter det att han hade gått i pension, framhållit att han inte stöder den tolkningen av hans
yttrande.31 Också svenska fartyg fiskar på Västsaharas vatten
på licenser utfärdade av Marocko.
Namibia, liksom Sydafrika, har valt att inte ingå något
fiskeriavtal med EU. När Namibia blev fritt hade utländska
intressen, främst sydafrikanska, överfiskat vattnen. Landet
lyckades dock reglera fisket tillräckligt väl, för att det skulle
kunna fortsätta. I stället för utländskt fjärrfiske uppmunt­
rades ett inhemskt, som dock till stor del byggdes upp med
utländskt kapital – ofta i gemensamma företag med upp till
49 procent utländskt kapital. Jämfört med dem som har
slutit avtal med EU, får Namibia en betydligt större del av
förädlingsvärdet – till nytta för den inhemska ekonomin.
31 Hans Corells hemsida, www.havc.se
25
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
6.3 Befintliga avtal och protokoll
EU har 20 gällande fiskeriavtal (eller fiskepartnerskapsavtal)
med länder i Afrika, Indiska oceanen och Stilla havet. Fyra
av dem tillämpas inte. Viktigast, det vill säga flest fartyg och
högst betalning, är avtalen med Mauretanien, Marocko och
Guinea-Bissau. Även avtalet med Senegal hörde till de
störs­ta fram till att det slutade tillämpas år 2006.
Foto: Isabella Lövin
Land
Gällande protokoll
Angola
Inget gällande protokoll
Typ
EU-ersättning per år
Därav stöd till fiskeripolitiken
Ekvatorialguinea
Inget gällande protokoll
Elfenbenskusten
2007–2013
Tonfisk
595 000 €
100 %
Gabon
2007–2011
Tonfisk
860 000 €
60 %
Gambia
Inget gällande protokoll
Guinea
2008-2012
Tonfisk
450 000 € plus särkilt stöd
100 %
+ 600 000 € (år 1)
+400 000 € (år 2)
+300 000 € (år 3)
Guinea-Bissau
2007–2011
Blandat
7 000 000 €
35 %
Kap Verde
2007–2012
Tonfisk
385 000 €
80 %
Kiribati
2006–2012
Tonfisk
478 400 €
30, 40, 60 %
Komorerna
2007–2010
Tonfisk
390 000 €
60 %
Madagaskar
2007–2012
Tonfisk
1 197 000 €
80 %
Marocko
2007–2011
Blandat
36,1 milj. €
13,5 milj. €
Mauretanien
2008–2012
Blandat
86, 76, 73, 70 milj €
11, 16, 18, 20 milj €
Mauritius
Inget gällande protokoll
Mikronesien
2007–2010
Tonfisk
559 000 €
18 %
Moçambique
2007–2011
Tonfisk
990 000 €
100 %
Salomonöarna
2006–2009
Tonfisk
400 000 €
30 %
São Tomé och Principe
2006–2010
Tonfisk
663 000 €
50 %
Senegal
Inget gällande protokoll sedan 2006
Seychellerna
2005–2011
Tonfisk
5 355 000 € (fr. 2008)
56 % (fr. 2008)
Källa: www.ec.europa.eu, egen bearbetning
26
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
12 Feb, 2009
To Mr Fabrizi
o Donatella
Head of Unit
Bilateral Agr
eements
DG Mare
”Öppenhet och möjlighet till
ansvarsutkrävande är två lika
viktiga begrepp vid förhandling
och förvaltning av dessa avtal.
EU:s fiskeriavtal är de enda
fiskeriavtal i världen som är
offentligt tillgängliga för
allmänheten”
Dear Sir!
We are writi
ng to you, b
ecause the Sw
Nature Conse
edish Societ
rvation (SSN
y for
C), an NGO
000 members,
th
at represents
is producing
184
a report abou
Partnership
t the EU’s Fis
Agreements
h
er
ies
(F
P
A
:s). The repo
lished 2009 w
rt will be pu
hen Sweden h
ba
s the presiden
it intends to
cy of the EU,
look deeper
a
n
d
into these oft
agreements.
en criticized
What is true
FPA
and what is
impact on th
not true abou
e EU fishing
t the
fleet in WestBefore we go
A
frican waters
on, we would
?
li
ke
to apologize to
for the exten
you right away
sive paper-w
ork we are a
your collabor
bout to ask yo
ators to do, b
u an d
ut at the sam
to stress how
e time we wou
extremely im
ld
like
portant it is
taxpayers to
for the Euro
know that th
p
ea
n
es
e
FPA:s are m
and open ma
ade in a corr
nner. We wou
ec
t
ld also like to
report will b
point out tha
e distributed
t
th
is
to decision m
and media d
akers, stakeh
uring the Sw
ol
d
er
ed
s
is
h
p
First of all we
residency.
would like to
te
st
the often men
parency” of th
tioned “tran
ese agreemen
st.
EU:s generaldirektorat för fiske- och havsfrågor (DG MARE)
6.4 Naturskyddsföreningen sätter avtalens
öppenhet på prov
I syfte att sätta fiskeripartnerskaps­avtalens
påstådda öppenhet på prov, efterfrågade vi följande uppgifter för de aktuella länderna,
Mauretanien, Guinea-Bissau, Senegal och
Guinea. Nedan i fotnot citeras de orsaker den ansvarige tjänstemannen vid EU-kommissionen,
Fabrizio Donatella angav för att inte kunna förse
oss med de efterfrågade uppgifterna.
Lämnar EU-kommissionen ut
dessa handlingar/uppgifter?
För Guinea-Bissau?
För Senegal?
Utvärdering av avtalet? 32
Resultat och kontroll
av öronmärkta pengar? 33
Lista över EU-fartyg
och ägare? 34
Rapporterade
EU-landningar i ton? 35
Värde EU-landningar? 36
Totala värdet FPA-landningar? 37
Destination/marknad FPA-fisk? 38
För Mauretanien?
För
Conakry?
betyder ja
betyder kanske senare
betyder nej
32 ”Ej offentligt material. Men utvärderingarna skickas till alla berörda parter, EU-parlamentet, medlemstaterna, ministerrådet och till avtalslandets regering. Alla dessa länder ska ha fått se utvärderingarna
innan de förhandlat.”
33 ”Vi är fokuserade på resultaten och de åtagande dessa regeringar gör, inte på hur de använder sin egen budget. Därför insisterar vi inte alltför mycket på att analysera i detalj hur dessa länder använder sina
pengar. Om vi gjorde det skulle vi kanske glömma bort den verkliga frågan: vilka resultat som ska uppnås.”
34 ”Vi kan inte lämna ut denna information, eftersom den innehåller kommersiella uppgifter som skulle kunna användas emot fartygsägarna av konkurrenter. Uppgifterna ska hur som helst finnas hos de
medlemsstater som har fartyg vilka fiskar under dessa avtal.”
35 Ibid
36 Ibid
37 ”Uppgifter finns inte tillgängliga ännu, men totalutvärdering av avtalen ska komma.”
38 Ibid
27
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”I verkligheten är det underlag som finns inför
förhandlingarna ofta bristfälligt”
även om EU-fartygen som fiskar inom ramen för fiskeriavtal,
liksom andra fiskare i EU, ska rapportera sina landningar.
Landningarna syns inte heller i handelsstatistiken, eftersom
ursprunget bestäms av fartygets flagg. Fångsterna räknas
således i EU som inhemska. Inte heller fungerar systemet
med observatörer alltid i praktiken eftersom länderna sällan
har tillräckligt med observatörer. De kan dessutom vara hårt
utsatta, ensamma ombord på ett utländskt fartyg. Det förekommer också att observatörerna mutas eller hotas.39
6.6 Fisken är del av ett ekosystem
På stranden i Dakar kan fiskhandlarnas väntan bli lång. Foto: Kajsa Garpe
6.5 Hur säkerställs ett överskott?
I princip utgår havsrättskonventionen, liksom förhandlingarna, från att det ska finnas tillräcklig kunskap om hur
läget är för fiskbestånden, och hur den inhemska fiskenäringen ser ut. I verkligheten är det underlag som finns inför
förhandlingarna ofta bristfälligt. Detta har lett till att EUkommissionen numera är mycket mer försiktig med att
förhandla fram fiskemöjligheter, annat än för tonfisk. Ett
exempel är förhandlingarna med Guinea (Conakry) i december 2008, där avtalslandet ville sälja tillträde till fisket
efter räka. Kommissionen avstod den möjligheten, av försiktighet. Endast en skrivning om att läget skulle ses över
kommande år kom med i överenskommelsen.
Fångstrapportering
I syfte att ge avtalsländerna kännedom om EU-fartygens
fiske, finns det i fiskeriavtalen bestämmelser om fångstrapportering samt om möjlighet till satellit- och radarövervak­
ning. I många fall finns dessutom observatörsprogram, allt­
så att fartygen ska ta ombord en observatör från avtalslandet.
Observatören är normalt anställd och avlönad av staten i det
landet. Likväl är tillförlitliga data om de fångster som EUfartygen tar upp en bristvara. Det publiceras ingen statistik,
39 Intervju med Abdoulaye Fall, Senegal
28
Ett grundläggande problem med beståndsuppskattningar
och fiskereglering i hela världen är att man inte har en helhetssyn på havsmiljön. Även om det finns ett så kallat överskott som går att sälja till fjärrfiskenationer, kan det kustnära fisket påverkas negativt även av ett fiske inom biologiskt
hållbara gränser. Ett fisketryck längre ut till havs, även om
det är inom gränsen för vad som är ekologiskt hållbart, kan
påverka tillgången på samma eller någon annan art närmare
kusten. För att förstå fiskets samlade påverkan bör fiskets
och beståndsstorlekens effekter på andra arter såväl som på
bottenmiljö utredas. Fiske på en art påverkar i vissa fall
andra arter, en påverkan som inte uppdagas genom konventionella beståndsuppskattningar. Bottentrålning är vanlig
inom ramen för blandfiskeriav­talen. Bottentrålning resulterar i förstörd bottenmiljö, omfattande koldioxidutsläpp
och stora bifångster som slängs tillbaka döende. Liknelsen
mellan bottentrålning för att fånga fisk och skogskövling i
syfte att jaga vilt är slående. En bottentrål som dras längst
botten får med sig allt som kommer i dess väg. Trålarna kan
ha en öppning lika stor som en fotbollsplan. Växter, bottendjur och fiskar av olika arter och storlekar slukas av
trålen. Trålarna lämnar djupa sår i botten som ingen vet hur
lång tid de tar att läka. I sammanhanget bör nämnas att
norra Europa knappast har kommit särskilt långt i tillämpningen av den så kallade ekosystemansatsen, trots mycket
forskning och trots att det bara finns en bråkdel av alla de
arter som finns i sydliga vatten.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
7. Fiske- och utvecklingspolitik
på detta krävs både att fiskeripolitiken antar seriösa utvecklingsmål och att utvecklings- och handelspolitiken prioriterar och höjer kompetensen i fiskefrågor.
7.1 Parisagendan och fisket
Parisagendan som internationell överenskommelse syftar
till att utvecklingsinsatser från olika rika stater samlas till
färre sektorer och länder samt att givarna ska koncentrera
sig och inte sprida sina insatser. Budgetstöd betonas, alltså
obundna medel som går rätt in i ländernas statsbudgetar.
Betalningen genom fiskeriavtalen liknar delvis budgetstödet,
i det att pengarna inte binds till särskilda sektorer. Att utvecklingsinsatserna i och med Parisagendan har samlats till färre
sektorer har – på det sätt det genomförts – förstärkt tendensen att ignorera fisket och dess betydelse för ut­veckling­
en. Fiskeriavtalen blir därmed, i nuläget, den enda (potentiella) källan från EU:s sida till medel för denna sektor.
7.2 Fiske och FN:s utvecklingsmål
Väl förvaltat kan fisket ge påtagliga bidrag till FN:s så kalla­
Foto: Isabella Lövin
Om EU ska lyckas minska fattigdomen i världen krävs att
alla EU:s politikområden har tydligt fattigdomsfokus och
inte motverkar utvecklingspolitiken. Detta sammanfattas
i EU:s beslut om en samstämmig politik för utveckling. Vi
har redan sett hur viktigt fisket är ur ett fattigdomsperspektiv. Hur samverkar då EU:s fiskepolitik med exempelvis
utvecklings- och handelspolitiken? Med tanke på EU:s roll
som global utvecklingsaktör, finns det all anledning att
granska EU:s externa fiskeripolitik ur ett samstämmighets­
perspektiv.
Medan fiskeriavtalen sedan 2002 fått tydligare utvecklingsinslag, bidrar EU:s budget för utvecklingssamarbete
inte till fiskerisamarbete eller förvaltning av havsresurser.
De så kallade partnerskapsavtalen är och förblir grundade
på ett kommersiellt förhållande mellan säljare och köpare
– och därmed avhängiga av att det finns bärkraftiga bestånd
att handla med. Fiske och fisk som en förutsättning för
trygg­ad tillgång på mat tycks bortglömt.
Sammanfattningsvis råder det stor brist på samstämmighet mellan de ovan nämnda områdena och för att ändra
29
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Tänk att jag har samma namn
som USA:s president – men jag
är antitesen till min berömda
namne. Hur jag än betett mig
går det bara sämre och sämre
med fisket”
Barack Maé Bianta,
35 år , fiskare.
Foto: Mikael Cullberg
Cacheu, Guinea-Bissau.
17 februari 2009
– Jag fick köpa min båt 1992 via ett biståndsprojekt från
Portugal. Vi var några stycken som fick gå en utbildning
och så fick vi köpa glasfiberbåtar med motor förmånligt.
Men så gick motorn sönder och jag lämnade in den för
reparation före kriget 1998, och där försvann den. Idag
ror vi båten, och vi måste ständigt ösa den för att den
läcker. Det finns inga reservdelar i Guinea-Bissau, ska
man ha en motor får man åka till Senegal. Om det här
var ett bra land skulle det finns utrustning och materiel
att köpa till rimliga priser, men det gör det inte. Inte ens
nät går att få tag på. Men jag får vara nöjd, en glasfiberbåt
är ändå mycket hållbarare än en träbåt.
Trivs du som fiskare?
– Jag har inget val. Om jag får välja så vill jag inte att mina
barn ska bli fiskare, det är enorma problem. Förr, när jag
hade motor, kunde vi få kanske 100 kilo på en tredagars­
tur. Nu får vi oftast bara 60 kilo. Då måste vi köpa is och
mat, betala licenser, hamnkontroll och veterinärintyg –
och så ska vi dela vinsten på tre man. Tänk att jag har
samma namn som USA:s president – men jag är antitesen
till min berömda namne. Hur jag än betett mig går det
bara sämre och sämre med fisket.
Hur ser du på EU:s fiske i Guinea-Bissau?
– När jag hade motor till båten brukade vi se fartygen.
Men numera när vi bara kan paddla kommer vi aldrig så
långt ut att vi ser dem. Men jag vet ju att de ligger där .
30
Cacheu, Guinea-Bissau.
17 februari 2009
– Jag började fiska 1975. Min pappa sysslade med både
jordbruk och fiske, som många gör här. Jag hade gärna
studerat om det funnits möjligheter, men nu blev det
fiske. Jag fiskar för mina fem barns skull, så att de ska
kunna studera. Jag ber till Gud att de ska lyckas, och att
de kan försörja mig sedan på min ålders höst.
Hur går fisket?
– Sämre och sämre. Jag hade tidigare en motor och fiskade
för ett franskt företag som ägde beredningsindustrin här.
Men när de slog igen och lämnade landet tog de min
motor också. Jag är med i en fiskareorganisation som slåss
för att försvara oss emot myndigheterna och alla pålagor.
Det är licens och avgifter och kontroller hela tiden. Det
gör det helt omöjligt för oss att leva. Därför är det många
som fiskar olagligt och då får man betala mutor istället.
Hur mycket måste man betala i muta om man åker
fast?
– För en liten kanot kan man få betala 30 000 CFA (430
kronor), för en stor 120 000 CFA (1 700 kronor) – annars
beslagtar de redskapen och då kan man inte fiska längre.
Hur tror du att fisket skulle kunna förbättras här?
– Om de som kommer hit och fiskar skulle investera här,
så skulle vi kunna jobba för dem. Om de gav oss motorer
och bra material, och satsade på beredningsindustrin, så
skulle de få ut mycket av oss!
”Alla avgifter
gör att många
fiskar olagligt.
Då får man
betala mutor
istället.”
Carlos Sagna, 52 år, fiskare.
Foto: Isabella Lövin
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Foto: Kajsa Garpe
de millenniemål om utveckling. WorldFish Center redovis­
ar på sin hemsida fiskets olika betydelse för att uppnå dessa
mål.40
Människors levnadsförhållanden kan förbättras genom
fiske och fiskodling, vilket kan bidra till att minska fattigdomen och hungern (mål 1). Inkomsterna från fisket kan täcka
fiskarfamiljernas utgifter för skolgång (mål 2). Kvinnor får
självständighet genom inkomster från fisket, eftersom de
står för det mesta av arbetskraften och den lokala handeln
inom det småskaliga fisket (mål 3).
Protein och näringsämnen av hög kvalitet finns i fisk,
vilket bidrar till att minska barnadödligheten och förbättra
mödrarnas hälsa (mål 4 och 5). Likaså bidrar fisken till att
dämpa effekterna av hiv och aids genom att göra smittbärarna mer motståndskraftiga emot infektioner och mer
mottagliga för läkemedel (mål 6).
För att uppnå ekologisk hållbarhet (mål 7) måste hoten
emot havs- och inlandsfisket avvärjas. Fisket är också en
tillförlitlig indikator på vattenkvaliteten och tillståndet i
naturen som helhet. Slutligen, om länderna samarbetar
sins­emellan och regionalt för att angripa miljöproblem
inom fisket, bidrar det till att skapa ett globalt partnerskap
för utveckling (mål 8).
Fiskarna i Guinea-Bissau behöver fler och fler licenser och tillstånd för att
fiska. Alla dokument kostar pengar och fisket blir en förlustaffär.
Foto: Isabella Lövin
7.3 Det bortglömda fisket
Inom EU:s utvecklingssamarbete, liksom i många länders
fattigdomsstrategier, är fisket inte prioriterat, vilket med
FN:s utvecklingsmål i åtanke är förvånande. Fattigdoms­
strategierna utgör nationella ramar och verktyg för utveckling och fattigdomsbekämpning i enlighet med FN:s utvecklingsmål. Det är visserligen en återspegling av ländernas
egna prioriteringar, men i vissa avseenden skulle ändå
mycket mer kunna göras från EU:s sida. EU:s utvecklingsinsatser med avseende på fiske skulle också kunna vara mer
sammanhållna och långsiktiga och kompetensen högre.
Fångstfisket kommer att fortsätta att vara viktigt för matförsörjningen i Afrika. Därför måste uthålliga insatser göras
för att stödja, främja och skydda det småskaliga och arbets­
40 The Millennium Development Goals – Fishing for a Future, WorldFish Center 2007
I Guinea-Bissau finns bara drygt ett hundratal båtar med motor.
Foto: Mikael Cullberg
Porto de Canoa är en av Guinea Bissaus största fiskehamnar.
Foto: Mikael Cullberg
31
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
“Vi ser dem därute. De fiskar 24
timmar om dygnet, det lyser och
bullrar, havet har aldrig stängt.
Fortsätter det så här har vi ingen
mer fisk här om 50 år.”
Augusto Dju, ordförande i anapa (Association National Armadores
Pesca Artisanal), en paraplyorganisation för Guinea-Bissaus
organiserade fiskearbetare. Foto: Isabella Lövin
Bissau, Guinea-Bissau.
19 februari 2009
Diana Diara, fiskförsäljare. Foto: Isabella Lövin
Fiskmarknaden i Bissau,
Guinea-Bissau. 19 februari 2009
– Barracuda kostar 1 000 CFA (14 kronor) per kilo. Folk
tycker det är för dyrt. Fiskarna har det tufft nu, de säger
det är för dyrt att fiska. Vi har inga kunder, knappt någon
fisk. Ingen har råd längre.
Cacheu, Guinea Bissau.
19 februari 2009
Cipriano Fernandez Sa,
projektledare för
fiskberedningsanläggningen i
Cacheu, den näst största i
Guinea-Bissau.
Foto: Isabella Lövin
32
– Anläggningen byggdes 1981
med pengar från USA och EG,
men uppfyller inte EU:s krav
för hygien, så fisken får inte
exporteras härifrån till EU.
– Vad som är det största
problemet? Det största? Det
är omöjligt att säga. Det är ju
en hel kedja av problem: Att
det saknas utbildning,
utrustning, infrastruktur och
att köpkraften på den inhemska marknaden är så svag.
Inget problem är större än de
andra, allt saknas! Allt behöver göras.
Vad är det största problemet för er idag?
– Ekonomin i fisket. I går uppvaktade vi fiskeriministern
med en sammanställning av de kostnader en hantverksfiskare har i genomsnitt. Det är idag nästan ekonomiskt
meningslöst för fiskare att fortsätta med sitt värv. Vi har
mer utgifter än inkomster. Ministern har lovat att se över
situationen.
Hur har ni uppfattat att pengarna från fiskeriavtalet
med EU används?
– De försvinner någonstans! De går i vart fall inte till
den fiskare vars båt går sönder. Han får sluta fiska, för
han har inte råd att reparera den, och inte heller att köpa
en ny båt. I det här landet fungerar ingenting, det är det
som är problemet.
Vi tjänar inte på de utländska avtalen, så mycket är
säkert. Man säljer ut fisken bara. Om man tog hit bered­
ningsindustrin fick vi åtminstone några arbetstillfällen
här. Nu ser vi de europeiska båtarna bara, och hör dem
därute, de fiskar 24 timmar om dygnet, det lyser och
bullrar, havet har aldrig stängt. Fortsätter det såhär har
vi ingen mer fisk här om 50 år!
Hur många företräder din organisation?
– Jag vet inte. Den extrema majoriteten av våra fiskare är
analfabeter. Det svårt att få dem att organisera sig, som
fiskarna gör i Senegal och Mauretanien. De håller sig
gärna undan från myndighetskontroller också. Här
fiskar man fortfarande från kanoter, och man paddlar.
Vi vill ha motorer och nät, men det finns inte här. Många
flyr till Spanien. Alla drömmer de om Europa, men få vet
ju hur det är där, att det är ett hårt liv och många
svårigheter för dem även där.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
I Mauretanien utbildas kvinnor i fiskberedning. Foto: Mikael Cullberg
intensiva fisket, både längs kusterna och i inlandet. Fisket
måste förvaltas bättre så att inte resurserna utarmas – och
det förutsätter att lokalsamhällena är delaktiga. Om länderna inte kan förmås att prioritera sitt fiske högre, kan ändå
givarna betona fiske och naturresursförvaltning på det regionala planet, exempelvis i hela Västafrika. Om man ska
skydda bestånden och få bukt med det olagliga fisket, krävs
ändå samlade insatser över landsgränserna.
Tidigare gav många länder, inte minst Sverige, stöd till
utvecklingen av fisket i Syd. Dåvarande Fiskeri­styrelsen
hade till exempel åtskilliga anställda i Angola och GuineaBissau. Resultaten av fiskeribiståndet var dock ofta nedslående och gav ofta inte önskade resultat, främst eftersom
man satsade på att få bättre avkastning från fisket utan att
förbättra förvaltningen. Istället för att reformera så avvecklade Sverige sitt stöd till fisket i början av 90-talet så gott som
helt. Andra gjorde likadant, jordbrukstödet gick en liknande
utveckling öde till mötes. Sida ger numera bara mindre
belopp främst till FN:s livsmedelsorgan FAO som också har
ansvar för fisket. Nu börjar så smått uppmärksamheten åter
riktas emot jordbruket. Men fisket är fortfarande osynligt
i utvecklingssamarbetet, även i länder där en stor del av i
befolkningen är beroende av fiske för uppehälle eller mat.
7.4God samhällsstyrning är en förutsättning för
hållbar naturresursförvaltning
Kraven är höga på samhällssystemet i ett land för att klara
av att förvalta dess resurser väl. Om utvecklingssamarbetet
inte klarar av att främja en god förvaltning och samhälls­
styrning, får samarbetet svårt att lyckas i andra avseenden.
Stöd till behövande länders statsbudgetar och olika former
av utvecklingssamarbete kommer alltid att ge sämre resultat,
eller inga alls, om inte samhällsstrukturen fungerar. I många
länder, inte minst Guinea och Guinea-Bissau är staten nästan
helt frånvarande, vilket möjliggör rovdrift på naturresurserna och en mängd andra problem. Oavsett om just fiskeri­
sektorn prioriteras eller ej, har utvecklingssamarbetet en
uppgift i att bygga fungerande samhällsinstitutioner och en
genomtänkt, långsiktig förvaltning av naturresurserna.
7.5 Fiske och handel
I de pågående förhandlingarna mellan EU och Afrika om
ekonomiska partnerskapsavtal, EPA, avgörs hur andra politiska styrinstrument än fiskeriavtalen utformas, vilka kan
påverka hur fisket kommer att bedrivas och vem som tjänar
på det. EPA förhandlas regionalt och ska främja regionalt
samarbete, till skillnad mot fiskeriavtalen som avtalas bilateralt. I Västafrika är det den regionala organisationen
Economic Community of West African States, ECOWAS,
som förhandlar med EU.
Det som förhandlas är en mängd handelsregler såsom
tullar, exportskatter, ursprungsregler och investeringsregler
som påverkar de lokala möjligheterna att utnyttja fiskresurserna. Indirekt påverkar dessa regler hur mycket fisk som kan
fiskas av EU:s fartyg. Dessutom finns avtal i Världshälsoorganisationen, WTO, exempelvis SPS-avtalet41 som är en
uppsättning sanitetsregler, som bland annat påverkar exempelvis andra länders möjlighet att exportera till EU.
Ursprungsreglerna styr hur besättningens sammansättning, båtens ägarskap och hyresavtal för båt ska se ut för
att fisk ska kunna exporteras till EU med fördelaktigt
marknadstillträde.
Tillgång på råvaror är viktig för EU:s fiskeindustri. I de
pågående förhandlingarna vill EU begränsa de afrikanska
ländernas möjlighet att använda exportskatter. Men det
minskar handlingsutrymmet för de afrikanska länderna att
kontrollera fiskresurserna och skapa incitament för lokal
förädling och lokal konsumtion.
Det behövs mer samstämmighet mellan de olika instrument som EU använder för att forma sina relationer med Syd
med avseende på fisket. För att främja handel och utveckling
regionalt har ECOWAS föreslagit ett regionalt ramverk för
fiskeriavtalen. Grunden bör vara att följa EU:s beslut om en
samstämmig politik för utveckling och de utvecklingspolitiska målen om en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar
utveckling av fiskesamhällen i länder i Syd.
41 Avtalet om sanitärt och fytosanitärt skydd (djur och växthälsa).
33
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
SENEGAL/République du Sénégal
Självständighet från Frankrike: 1960
Folkmängd: 13,7 miljoner
Yta: 196 000 km2 (knappt hälften av Sverige)
Huvudstad: Dakar
Naturtyper: mangrove, slätt, högland, öken
Naturtillgångar: fisk, fosfat, järnmalm
Odlingsbar mark: 12 procent
Statsskick: republik
Medianålder: 18,6 år
Förväntad livslängd: 59 år
Analfabetism: 53 procent för män, 72 procent för kvinnor
Arbetslöshet: 48 procent
HDI-ranking:153/17942
Inhemskt fiske:
Har vuxit explosionsartat under en lång följd av år och nu finns en stor överkapacitet. 60 000 personer beräknas vara sysselsatta i fisket och
få eller inga alternativa sysselsättningar finns. Man fiskar även i grannländernas vatten och Senegal har egna fiskeriavtal. Fisket står för
uppemot 40 procent av Senegals exportinkomster. Idag finns inga konkreta planer på en begränsning av antalet fiskande båtar. Eftersom det
finns få alternativa utkomstmöjligheter är det politiskt mycket känsligt.
Fiskeriavtal med EU:
Redan 1980 slöt Senegal, som första land, ett fiskeriavtal med dåvarande Europeiska gemenskapen. Det senaste avtalsprotokollet var värt 16
miljoner euro per år (2002 – 2006), och inkluderade kustfiske efter bottenlevande arter, djuphavsfiske med trålar och långrev, fiske efter
tonfisk, skaldjur och små pelagiska arter. Inget nytt avtalsprotokoll slöts 2006 eftersom beståndssituationen försämrats för vissa arter men
också för att avtal om utländskt fiske i Senegal är politiskt känsligt då det inhemska fisket är så betydande för sysselsättningen. Fortfarande
finns dock några spanska och franska båtar kvar som fortsätter att fiska tonfisk med licenser direkt från senegalesiska staten. Motivet är att
de ska försörja den inhemska konservindustrin eftersom landet inte har något tillräckligt eget fiske efter tonfisk. Dessutom har ett flertal
europeiska fartyg bytt till senegalesisk flagg, genom att de förts över till senegalesiska företag – dock med upp till 49 procent europeiskt
ägande.
EU:s stöd till den nationella fiskeripolitiken:
Enligt det senaste avtalsprotokollet skulle 12 miljoner euro per år gå till att stödja Senegals fiske. Sedan 2006 har den senegalesiska
fiskeriförvaltningen och kontrollen märkt av minskade medel.
Övrigt:
Enligt UNDP (FN:s utvecklingsprogram) lever 17 procent av befolkningen i extrem fattigdom, definierat som mindre än en US-dollar om
dagen. 56 procent lever under två dollar om dagen. Människohandel är ett problem då Senegal fungerar som ursprungsland, transitland och
mottagarland för handel med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.
42 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett
bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179.
34
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Mamadou Sy, chef för den regionala fiskerimyndigheten,
har sedan 1989 jobbat med övervakning, kontroll,
statistik och inspektioner.
Foto: Kajsa Garpe
Saint-Louis, Senegal. 10 februari 2009
– Vi har ett alldeles för högt fisketryck här, situationen är
katastrofal. Alla bottelevande arter, thiof, tunga, havsruda,
allt har försvunnit i en mycket oroande takt. Det är inte bara
utlänningarnas fel, även om våra fiskare gärna säger det.
Det lokala fisket fiskar nästan helt utan begränsningar, och
de lagar som finns bryter man emot. Man fiskar på uppväxtområdena, man tar fisken innan den har blivit lekmogen,
man fiskar med dynamit och man använder seine du plage
(strandvad), ett slags trålfiske från stranden – en metod som
förstör fiskens lekområden. Problemet är att vi har för
många fiskare, för många båtar, för många människor som
försöker leva på fisket. Många här är desperata och försöker antingen fly till Kanarieöarna, eller också mönstrar de på
ett så kallat bateau ramasseur (uppsamlingsskepp) ett gammalt lastfartyg med frysar ombord, vanligtvis koreanska.
De fungerar som moderskepp som lastar ombord mindre
båtar och sedan transporterar dem till exempelvis Guinea
där man lastar av dem och låter dem fiska för fartygsägaren.
Det här har blivit en växande inkomstkälla för fiskarna här,
cirka 2 000 personer jobbar så här nu. Arbetsförhållandena
ombord är mycket svåra, om jag fick bestämma skulle det
här förbjudas. Numera har man begränsat tillståndsgivningen, det får vara max 40 “piroger” (kanoter, små fiskebåtar)
ombord, det ska finnas en sjuksköterska och en observatör
ombord, och fartygen måste ha giltiga försäkringar – men
det räcker ändå inte långt. Det är ändå minst 230 personer
ombord på båtar som är byggda för kanske 30 personer, och
man ligger ute månader i sträck med ransonerat vatten av
dålig kvalitet.
Är det bra att avtalet med EU har upphört?
– Både ja och nej. Det fanns förstås inte någon överskottfisk
att sälja längre. Men tidigare fick vi en del pengar till kompetensutveckling genom avtalet, men det har upphört nu.
En del av pengarna till övervakning och kontroll har också
frusit inne. Ironiskt nog har vi å andra sidan fått extra ekono­
miskt tillskott till kustbevakningen från Spanien i år, eftersom de illegala båtflyktingar till Kanarieöarna samtidigt har
blivit ett växande problem. Om inte det hade varit hade vi
inte haft någon kustbevakning här överhuvudtaget.
35
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Abdoulaye Fall, 38 år, fiskare på bateau ramasseur. Foto: Kajsa Garpe
Saint-Louis, Senegal. 10 februari 2009
– Jag fiskar inte här hemma i Senegal längre, det var många
år sedan. Jag tillbringar större delen av året med att fiska åt
så kallade bateau ramasseur, moderskepp med stora frysar,
främst från Sydkorea. De lastar ombord 40 piroger härifrån,
med en besättning på minst fem personer till varje båt, och
så går man iväg längs med kusten dit det inte är så utfiskat:
till Guinea, Angola, Guinea-Bissau, Gabon eller Sierra
Leone. Förhållandena ombord är mycket dåliga. Vi sover
tätt packade ihop, kliver upp fyra på morgonen och arbetar
ute till havs hela dagarna, till åtta på kvällen. Varje dag får
vi bensin, arton liter, tio liter vatten för oss alla att dela på,
och mat. Sedan fiskar vi och säljer fisken till moderskeppet
varje kväll. De betalar dubbelt så mycket för europafisken
som för afrikafisken. Afrikafisken är de mindre arterna, de
bästa går till Europa. Förskottet vi fått för bensin, proviant
och utrustning dras av på betalningen. Så här jobbar vi tre
månader i sträck. Vi ska ha en ledig dag i månaden, men det
brukar bara bli en ledig dag på tre månader.
– Vad vi gör ombord på kvällarna? Äter, dricker té och
sover. Det är allt. Vi pratar med varandra förstås. Men ingen
törs klaga högt, gör man det åker man av båten med en gång.
Ingen journalist skulle släppas ombord, för om någon skulle
36
”Ingen journalist skulle släppas
ombord, för om någon skulle
rapportera om det här skulle de
här båtarna inte få licens.”
rapportera om det här skulle de här båtarna inte få licens.
Dricksvattnet ombord är alldeles gult, det gör att man får
ont i magen. Lukten och värmen ombord är fruktansvärd,
de tvingar ut oss i riskabla väderförhållanden, de som sköter
fartygen är okunniga och kan inte wolof eller något annat
afrikanskt språk och de gör ständiga misstag. Nyss var det
två koreanska bateau ramasseur-skepp med 40 piroger ombord som blev kvarhållna i Angola för att de fiskat på fel
områden, där det inte var tillåtet att fiska. Vi stöter förstås
på de lokala fiskarna när vi är ute, och det blir konflikter när
de anklagar oss för att ta deras fisk. Det här blir ju värre när
den koreanska kaptenen har falska papper, och tror att han
har tillstånd att fiska när han inte har det. Det finns observatörer ombord på båtarna som ska ha kontroll, men de
rapporterar aldrig om några missförhållanden. Varför? De
får väl betalt för att inte säga något.
– Tre gånger om året går jag ut med de här båtarna, det
är tre månader per gång, plus resan till och från fiskevattnen. Min dröm? Ja, det är att spara pengar för att kunna
lära mig ett annat yrke. Fiskhandlare skulle jag vilja bli. Jag
är väldigt trött på livet till havs.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Fiskeriavtal – från
förslag till beslut
Beslut om att ingå fiskeriavtal fattas av EU-rådet, men förhandlingarna sköts av Europeiska kommissionen. Rådet behandlar förslag från kommissionen i tre nivåer, arbetsgrupper på tjänste­
mannanivå, ständiga företrädarnas kommitté (Coreper) och själva
ministerrådet. Förslag som rör fiskeriavtal tas alltså först upp i
arbetsgruppen för extern fiskeripolitik, där medlemsstaternas
företrädare går igenom förslaget punkt för punkt och alla talar om
vilka åsikter, önskemål och invändningar som de har. Nästa steg är
att Coreper tar upp förslaget och diskuterar de frågor som inte har
lösts på den lägre nivån. Om medlemsstaterna är överens i Coreper,
beslutar ministerrådet (i det här fallet medlemsstaternas fiskeri­
ministrar) om förslaget utan debatt.
Fiskeriavtal förhandlas enligt samma upplägg, oavsett om avtalet
är med Norge eller med Guinea-Bissau.
1. Kommissionen lägger förslag till rådet om ett
förhandlingsmandat som avser ett visst land.
2. Rådet beslutar om mandatet (normalt är medlemsstaterna
överens redan i arbetsgruppen). I mandatet ingår att kommis­
sionen ska biträdas av medlemsstaterna under
förhandlingarna.
3. Inför förhandlingar med landet tar kommissionen upp frågan i
arbetsgruppen som diskuterar upplägget.
4. Under varje förhandlingsrunda med motparten
(förhandlingarna hålls I Bryssel eller i avtalslandets huvudstad)
får medlemsstaternas företrädare vara med. Alla är inbjudna,
men oftast deltar bara de stater som har direkta fiskeintressen.
Medlemsstaterna på plats ses som en förlängning av
arbetsgruppen för extern fiskeripolitik.
5. Inför förhandlingarna och mellan de olika sittningarna
samråder kommissionen med medlemsstaterna.
Samrådsmötena leds av sittande ordförandeskap.
6. Under sittningarna med avtalsparten förhandlar kommissionen
för gemenskapens räkning och utifrån ministerrådets mandat.
Vid dessa sittningar har medlemsstater rätt att delta, men inte
yttra sig.
7. Innan kommissionen slutför förhandlingen och sätter sina
initialer under överenskommelsen, sammanträder
kommissionen med medlemsstaterna och går slutgiltigt
igenom vilka synpunkter de har.
8. När EU och avtalslandet är överens börjar avtalet oftats
tillämpas provisoriskt.
9. Så snart som möjligt därefter lägger kommissionen ett förslag
till rådet att godkänna avtalet eller överenskommelsen.
10.När medlemsstaterna har röstat ja till förslaget, undertecknar
ordföranden fiskeriavtalet eller överenskommelsen om fiske i
tredje land (protokoll till avtalet).
Om någon medlemsstat har invändningar måste de framföras så
snart som möjligt för att få genomslag i förhandlingarna. Normalt
signalerar man det redan i arbetsgruppen inför förhandlingarna.
Sverige agerar exempelvis alltid aktivt i alla faser av förhandlingarna med Norge. Under själva förhandlingarna med Norge i Bryssel
eller Oslo finns alltid svenska tjänstemän på plats med instruktioner från Regeringskansliet (Jordbruksdepartementet).
Källa: EU:s fiskeriavtal med utvecklingsländer. Mikael Cullberg,
Fiskeriverket 2005
EU tillämpar sedan 2006 inte sitt avtal med Senegal. I Senegal är frågan
om förnyat protokoll politiskt känslig eftersom det småskaliga fisket är så
viktigt för försörjningen. Likväl hoppas regeringen på ett tillämpat avtal i
framtiden. Foto: Kajsa Garpe
7.6 Sveriges ansvar och uppdrag
Det finns ett behov av att förändra både fiskeripolitiken och
utvecklingspolitiken i EU och i Sverige. Vad kan då Sverige
göra? Sverige är med och fattar besluten – och betalar med
svenska skattemedel för dem. Sverige påverkar som
medlemsstat det uppdrag kommissionen ges. Sverige kan
agera inom såväl fiske- som utvecklingsområdet samtidigt,
så att insatserna samverkar.
Sveriges politik för global utveckling
Sverige var först i världen med att 2003 anta en tydlig samstämmighetspolitik för utveckling, Politiken för global
utveckling, PGU. Enligt PGU ska alla politikområden bidra
till att främja utvecklingsmålen. Inom fisket är det mycket
tydligt att den förda politiken påverkar ländernas utveckling.
Sveriges ansvar
EU-kommissionen har, tillsammans med medlemsstaterna,
i uppdrag att förvalta och genomföra den gemensamma
fiskeripolitiken. Den allra största delen av förvaltningen
finns hos medlemsstaterna, medan kommissionen har
mycket små resurser i jämförelse. Arbetet styrs av det
beslutade gemensamma regelverket och andra riktlinjer
som EU:s fiskeministrar har kommit överens om. Idag
styrs fiskeri­avtalen av rådslutsatser som antogs av fiskeri­­
37
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
El Hadj Dao Gaye och Gaoussou Guye leder CONIPAS, Senegals organiserade småskaliga fiskare. CONIPAS för inte bara de småskaliga fiskarnas talan i
Senegal, utan arbetar också med att förbättra EU:s externa fiskeripolitik, samt FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske med avseende på villkoren för
de småskaliga fiskarna i Västafrika. Foto: Kajsa Garpe
minist­rarna år 2004. Riktlinjerna har alla medlemsstater
ställt upp på, även Sverige. Finansieringen av avtalen kommer ifrån EU-budgeten som också beslutas av medlemsstaternas ministrar när det gäller fiske. Sverige har därför, tillsammans med de andra staterna, ett fullt ansvar för och
stöder hur EU agerar inom fisket i andra delar av världen,
inklusive i Västafrika.
Sveriges regering saknar tydliga och konsekventa
ståndpunkter
Bland dem inom den svenska förvaltningen som arbetar
med internationella utvecklingsfrågor med koppling till
fisket, inom både Sida och Fiskeriverket, finns uppfattningen att Sverige kan och bör göra mer för att påverka EU:s
externa fiskeripolitik. Sverige kan både löpande följa hur
politiken tillämpas i verkligheten och påverka hur den utformas. Sverige kan samarbeta med EU-kommissionen och
andra medlemsstater i en öppen dialog om hur man kan
uppnå en god förvaltning av naturresurserna och hur man
kan få fartygsägarna att bete sig på rätt sätt. Om svenska
företrädare utnyttjar den kunskap som redan finns och om
de aktivt driver frågor har de goda möjligheter att göra en
skillnad i Bryssel. Berörda myndigheter har sedan 90-talet
löpande tagit fram underlag för ett starkt svenskt agerande
på europeisk nivå, men insatserna har varit svaga och
43 Fabrizio Donatella, enheten för fiskeriavtal, Generaldirektoratet för hav och fiske, mars 2009
38
spridda. Kommissionen betonar att den önskar att alla
medlemsstater deltar vid förhandlingar om fiskeriavtal, inte
bara de med fiskeintressen.43 Det har ibland funnits svenska
tjänstemän närvarande vid förhandlingarna, men de har
oftast inte haft något mandat att agera. Numera finns en
allmän så kallad instruktion med svenska ståndpunkter om
fiskeriavtalen, men några specifika instruktioner för olika
förhandlingstillfällen finns fortfarande inte. Kommissionen
har uppfattat det svenska deltagandet som negativt, eftersom inga tydliga och konsekventa ståndpunkter har
företrätts. De hade hellre sett tydliga ställningstaganden
som hade kunnat bemötas.
Sverige har också ett särskilt ansvar att övervaka och
kontrollera vad svenska fartyg och fartygsägare gör i fjärran
vatten. Exempelvis har det förekommit att svenska fartyg
har fiskat i marockanska vatten, men också i västsahariska,
på licenser som Marocko har utfärdat. Självfallet måste
svenska, franska och spanska myndigheter, i den mån som
lagstiftningen tillåter, ta ansvar för vad företag och medborgare i landet gör i andra delar av världen. Här finns en möjlighet att samråda med kommissionen – och även marockanska myndigheter – om vilka åtgärder som Sverige kan
vidta, om Sverige har invändningar. Det finns erfarenheter
från liknande situationer med exempelvis franska fartyg
som har köpt marockanska licenser.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Foto: Isabella Lövin
Ett urval fiskeriavtalsförhandlingar under de senaste åren – med fokus på Väst- och Centralafrika.44
FÖRHANDLING
SVERIGES AGERANDE
I FÖRHANDLINGAR OCH SAMRÅD
SÅ RÖSTADE SVERIGE
Riktlinjer för FPA (2002-2004)
Sverige deltog och samarbetade med
likasinnade (nordliga) medlemsstater.
Sverige röstade för riktlinjerna som nu
bestämmer hur avtalen ser ut
Angola (2004)
Sverige deltog inte.
Sverige röstade för.
Kap Verde (2005)
Sverige deltog inte.
Sverige röstade för.
Guinea-Bissau (2006)
Sverige deltog genom en tjänsteman från
Fiskeriverket.
Jordbruksdepartementet utfärdade ingen
instruktion.
Sverige röstade för.
Senegal (2006)
Sverige deltog genom en tjänsteman från
Fiskeriverket.
Jordbruksdepartementet utfärdade ingen
instruktion.
Inget resultat och därmed ingen röstning.
Marocko (2005-2006)
Sverige deltog inte. Avtalet täcker Västsahara.
Sverige röstade emot.
Elfenbenskusten (2007)
Sverige deltog inte.
Sverige röstade för.
Gabon (2007)
Sverige deltog inte.
Sverige röstade för.
Mauretanien (2008)
Sverige deltog inte. Detta är det dyraste avtalet.
Sverige röstade för.
Guinea (2008)
Sverige deltog genom en tjänsteman från
Fiskeriverket.
Jordbruksdepartementet utfärdade ingen
specifik instruktion.
Sverige röstade för.
44 Vid förhandlingar med stater i Östafrika och Indiska oceanen, liksom i Stilla havet, deltar Sverige aldrig.
39
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Jordbruksminister med ansvar för fiske Eskil Erlandsson. Foto: Erik Bratthall
”Vi har ett ansvar! I allra högsta
grad! Och vi kommer att titta
närmare på frågan inför den
kommande reformen av den
gemensamma fiskeripolitiken”
Jordbruksdepartementet i Stockholm, Sverige. 26 mars 2009
Vad är den svenska regeringens inställning till EU:s fiskeriavtal med länder i Syd?
– Min uppfattning är att vi måste ha fiskresurser som inte
överutnyttjas och att pengar ska gå till att stödja och utveckla de lokala fiskemöjligheterna i de här områdena. Vi ska
inte subventionera den här typen av privata avtal, utan de
som nyttjar avtalen ska själva få betala dem.
bli en ny fiskeripolitik 2012, och då är det ju aktuellt att börja
granska även dessa avtal, och bearbeta kommissionen.
Vad anser regeringen om principen att öronmärka pengar från avtal med kommersiell grund till biståndsliknande ändamål?
– Vi har varit pådrivande i att pengarna ska användas till
att bygga upp kontroll, forskning och en fungerande förvaltningsapparat.
Knappa 20 procent av budgeten för EU:s gemensamma
fiskeripolitik går idag till dessa externa fiskeriavtal. Hur
har Sverige arbetat för att påverka utformningen på dessa
avtal?
– Enligt rådslutsatserna som antogs 2004 så är det kommissionen och ingen annan som är förhandlingspartner i avtals­
förhandlingarna. Sverige har flera gånger bevakat förhand­
lingar genom att skicka observatörer.
Är det rätt att EU gör den här typen av avtal med länder
med hög korruption och där statskupperna avlöser varandra?
– Jag kan för lite om stabiliteten i just de aktuella länderna.
Jag måste passa på den frågan. Men om inte vi sluter avtal,
så gör andra det. I princip ska vi inte gynna länder som inte
följer folkrätten.
Enligt våra källor har det skett på initiativ av enskilda
tjänstemän, och dessa har inte haft några instruktioner
från den svenska regeringen. Vad har de bevakat?
– Det finns en stående instruktion att bevaka att bestånden
inte överutnyttjas.
Kommissionen har önskat att fler medlemsstater ska delta
aktivt i arbetet med fiskeriavtalen, inte bara de som har
flottor på plats. Hur har Sverige svarat på den inbjudan?
– Jag har inte hört talas om några sådana önskemål eller
någon inbjudan.
Enligt avtalen ska en stor del av avtalspengarna gå till att
stödja det inhemska fisket i dessa länder. Har Sverige gjort
tillräckligt för att följa upp att avtalspengarna används
på rätt sätt?
– Baserat på att vi haft de här rådsslutsatserna från 2004 har
vi inte haft uppe de här frågorna. Nu vet vi ju dock att det ska
Sverige utnyttjar ju inte dessa avtal. Anser du att de EUländer som inte utnyttjar avtalen har ett ansvar för hur
de är utformade?
– Vi har ett ansvar! I allra högsta grad! Och vi kommer att
titta närmare på frågan inför den kommande reformen av
den gemensamma fiskeripolitiken.
40
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Hassena Ould Ely, fiskeriminister efter militärkuppen i augusti 2008.45
Foto: Mikael Cullberg
”Min inställning är att fisken
som finns i Mauretaniens vatten
tillhör alla som äter fisk i världen”
Fiskeriministeriet i Nouakchott, Mauretanien, 15 februari 2009
Är fiskeriavtalet med EU i sin nuvarande form fördelaktigt för Mauretanien?
– Det kan förbättras. 2006 insisterade européerna på att
sänka ersättningen till oss, men sanningen är att de inte har
någon annanstans att fiska. Jag önskar dock att avtalen skulle
generera fler investeringar i Mauretanien. Fisken finns, det
är inga problem. Min inställning är att fisken som finns i
Mauretaniens vatten tillhör alla som äter fisk i världen. Vår
uppgift är att förvalta den på det mest optimala sätt.
En del av avtalspengarna, mellan 11 och 20 miljoner euro
om året, ska gå till att till att stödja det inhemska fisket.
Gör de det?
– Jag kom till min post i augusti 2008, och jag har velat bjuda
in EU-kommissionen så att vi tillsammans ska se över att
dessa pengar till sista öret används till ändamål som gynnar
fiskesektorn. Det ska vara full öppenhet, allt ska hanteras
precis lika öppet som på ett svenskt ministerium! Egentligen
skulle vi kunna göra vad vi vill med dessa pengar, men nu
vill vi ge er full öppenhet. Jag väntar fortfarande på svar från
kommissionen. Låt oss hoppas att EU kan vara lika öppet
som Mauretanien!
Men EU:s avvaktande hållning beror väl på att ni hade en
militärkupp i augusti 2008? Den regering du ingår i är ju
inte demokratiskt vald.
– Jag är en stor Olof Palme-vän, inget ”diktaturens kreatur”.
Jag vill påpeka att nuvarande regim fick träda in eftersom
islamisterna var en hårsmån ifrån att ta över landet. Men
låt oss en gång för alla skilja på den politiska och den ekono­
miska utvecklingen. Överallt ropar man på mer demokrati,
men vad vi behöver är ekonomisk utveckling!
Du har nyligen infört ett exportförbud av en rad fiskarter,
vilket försämrat den ekonomiska situationen för maure­
tanska fiskare. Varför?
– Det fanns inte tillräckligt med fisk på de lokala markna­
derna, helt enkelt. Och den fisk som fanns var alldeles för dyr.
Nu har vi lyckats få ner priserna med mer än 50 procent, och
det är åter möjligt för mauretanier att köpa fisk. Det är ett
nödvändigt livsmedel för oss, vi måste höja vår fiskkonsumtion.
Företaget Holland Shellfish vill utnyttja stora musselbankar i era vatten. Den tilltänkta fiskemetoden är myck­
et destruktiv och förbjuden inom EU och det så kallade
experimentella fiske som man vill starta är större än något
kommersiellt musselfiske som existerar i världen idag –
hur ser ni på detta?
– Jag har tillbringat timmar tillsammans med Greenpeace
och forskare och jag är extremt känslig för såväl miljö- som
utvecklingsfrågor. Frågan ska beredas med största möjliga
försiktighet. Blir det ett experimentfiske ska det sedan
utvärderas noga.
45 Hassena Ould Ely ersattes vid valen i juli 2009 av Aghdhefna Ould Eyih .
41
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Inte bara yrkesfiskarna har ett hårt liv i det här landet.
Alla har ett hårt liv”
Fiskeriminister Carlos Massa Baldé, tillträdde med den nya regeringen i
november 2008.46. Foto: Isabella Lövin
Fiskeministeriet i Bissau, Guinea-Bissau. 19 februari 2009
Ungefär en tredjedel av er statsbudget kommer från fiskeriavtalen med EU. Är det en bra situation för ett litet
land?
– Naturligtvis är det bra för oss att vi har avtalen. Vi är outvecklade, och inkomsterna från fiskeriavtalen hjälper oss
att utveckla landet.
35 procent av köpesumman, det vill säga 2 450 000 euro,
ska enligt avtalet gå till att stödja den inhemska fiskepolitiken. Gör den det?
– Vi har gjort upp en handlingsplan tillsammans med
européerna där vi redogör för hur vi tänker använda peng­
arna. Det handlar om övervakning och kontroll, kostnader
för ministeriet, forskning, infrastruktur och så vidare. Vi
ska bygga ett träningscenter för kontrollanter till exempel,
och hamnen i Bissau ska moderniseras.
Yrkesfiskarna vi talat med klagar över att myndigheterna
lägger på dem väldigt stora avgifter och snarare för­svårar
för sektorn att utvecklas. Ingenstans har vi sett tecken på
stöd till det lokala fisket, de flesta har inte ens motorer på
sina kanoter.
– Det är inte bara yrkesfiskarna som har ett hårt liv i det här
landet, alla i det här landet har ett hårt liv. När förhållandena blir bättre i hela Guinea-Bissau kan de bli bättre även
för yrkesfiskarna. Sverige och Guinea-Bissau kan inte jämföras.
Det verkar ändå som att de öronmärkta pengarna har
svårt att nå fram dit de är avsedda. Skulle det vara bättre
för Guinea Bissau om EU istället satsade på rena utvecklingsprojekt i landet, istället för att ge detta budgetstöd?
– Nej, det är inte möjligt. Vi är ett oberoende land. Därför
är det vår filosofi att vi handhar pengarna från fiskeriavtalen
på det sätt vi anser bäst.
Är du klar med dina frågor? Det här tar upp mycket av
min värdefulla tid, du ger mig bara ord, och frågor. Om du
var här för att ge oss något konkret, som pengar, då kunde
vi sitta hur länge du vill, tills i morgon till och med. Ord
hjälper oss inte. Tack, nu har jag inte tid längre.
46 Knappt två veckor efter intervjun med Baldé, mördades Guinea Bissaus president samt den högste arméchefen. Idag heter fiskeriministern Arthur Silva.
42
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Idag är det 27 europeiska länder som förhandlar
med de afrikanska länderna ett och ett. Det
innebär ett underläge för de fattiga länderna”
Fiskeministeriet i Dakar, Senegal. 11 februari 2009
Senegals överenskommelse om fiske med EU upphörde
2006. Varför det?
– Vi har inget överskott att sälja längre. Vi har en stor
överkapacitet i vår egen hantverksfiskeflotta, och den står
för den övervägande delen av fisket här i våra vatten.
Tidigare regeringar har misskött förvaltningen av
fiskresursen. Man har sett genom fingrarna med destruktiva fiskemetoder som dynamitfiske och fiske på lekområden och uppväxtplatser.
Har EU ett ansvar i att Senegals vatten är överfiskade?
– Nej det tycker jag inte. Tidigare regeringar får ta på sig
ansvaret själva. Nu försöker denna regering göra något. Vad
vi har lärt oss är att inte teckna avtal med utländska båtar
om fiske efter bottenlevande arter och att vi måste ha
mycket bättre kunskap, och bättre beståndsuppskattningar
innan vi tecknar avtal.
Souleymane Ndéné Ndiaye, fiskeriminister.47 Foto: Kajsa Garpe
När ni hade avtal med EU fanns öronmärkta pengar som
skulle gå till stöd till den inhemska fiskeripolitiken. Hur
påverkas ni nu när detta tillskott på 3 miljoner euro årligen försvunnit?
– Det betyder att vi måste ta dessa pengar från statsbud­geten
istället.
Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken för.
Senegal tänker också satsa på vattenbruk. Men vi har inte
avskrivit möjligheten att ingå ett nytt protokoll med EU om
pelagiskt fiske. Där finns idag fortfarande ett överskott. Vi
anser dock att regionen bör samarbeta för att bli en mer
jämbördig förhandlingspartner gentemot EU. Idag är det
27 europeiska länder som förhandlar med de afrikanska
länderna ett och ett. Det innebär ett underläge för de fattiga
länderna.
Så här med facit i hand, var det så klokt att sälja ut
fiskemöjligheter till EU-fartyg?
– Låt oss konstatera att det finns ett globalt problem med
överfiske, och att tidigare regeringar har betett sig ansvars­
löst och aningslöst. Idag måste vi arbeta med att begränsa
antalet fiskare, avlysa områden från fiske och också omskola fiskare till andra yrken – det har vi fått pengar ifrån
Hur allvarligt är problemet med illegalt fiske i era
vatten?
– Ärligt talat; vi vet inte. Vi har inte en aning. Den senegalesiska regeringen har inga siffror på det, vi har inga medel
att bekämpa det. Vi tänker skaffa oss två helikoptrar för att
kunna förbättra vår övervakning. Som det är idag har vi helt
enkelt inga möjligheter att övervaka våra vatten.
47 Souleymane Ndéné Ndiaye var den femste fiskeriministern i Senegal sedan 2000. 30 april blev han utsedd till premiärminister. Ny fiskeriminister är Khouraïsi Thiam.
43
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
”Vi vet inte hur mycket EUfartygen fångar, och inte hur
mycket fångsterna är värda”
Ni har haft ett så kallat blandat avtal, för fisk, tonfisk och
räkor. Nu har bestånden gått ner och EU vill bara teckna
ett fortsatt avtal för tonfisk från och med 2009. Vad anser
ni om det?
– Vi menar att det inte är sant att bestånden gått ner. Titta
på satellitbilderna och se så många båtar från olika länder
som samlats vid Kamsar, på våra vatten. Varför gör de det?
Jo, för att vi har fisk! Enligt uppgift ska en av mina företrädare
ha försökt muta en representant för kommissionen med
5 000 euro i ett kuvert. Detta idiotiska klavertramp har
försämrat vår förhandlingssituation just nu. Det är inte rätt
mot vårt fattiga land. Vi har ett överskott av fisk att sälja.
Youssouf Sylla, fiskeriminister juni – december 2008.48
Foto: Isabella Lövin
Fiskeministeriet i Conakry, Guinea.
4 december 2008
Är fiskeriavtalet med EU viktigt för Guinea?
– Självklart. Vi behöver pengarna för att kunna köpa varor
utomlands. Och vi är i stort behov av pengar för att kunna
bekämpa fattigdomen i vårt land. Problemet är bara att vi
får för lite pengar från EU.
Varför utvecklar inte Guinea sin egen fiskeflotta?
– Europa använder hygienvillkoren som ett handelshinder.
Vi har inga möjligheter att exportera till Europa idag.
En stor del av köpesumman från avtalet med EU ska ju gå
till att stärka kontroll, beståndsuppskattningar och ert
inhemska fiske – gör den det?
– Javisst. Men det är för lite pengar. Bara kostnaderna för
våra gamla, bränsleslukande patrullbåtar är väldigt höga.
Tyvärr har vi mycket dåliga möjligheter att kontrollera våra
vatten, vi skulle behöva nya, effektivare patrullbåtar.
Hur är informationen från EU när ni ska teckna avtal, har
ni tillgång till samma information som EU?
– Nej, vi vet inte vad som står i EU:s utvärderingar av avtalen.
Vi vet heller inte hur mycket EU-fartygen fångat, eftersom
avtalen ger tillträde till ett visst fartygstonnage i våra vatten,
vi säljer inte fisken i ton. Vi har heller ingen aning om hur
mycket fångsterna är värda. Statistiken vi sett visar att man
underrapporterar. Vi tror att vi får i storleksordningen två
till tre procent av värdet på tonfisken, och bara lite mer för
resten. Det här borde de europeiska skattebetalarna få veta,
det är något jag känner starkt för.
48 Två veckor efter denna intervju, den 23 december 2008, tog militären makten i Guinea, efter presidenten Lansana Contés död. I skrivande stund heter fiskeriministern Raymond Ounouted. Nya parlamentsval
är utlovade i Guinea i oktober 2009.
44
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
8. Avtalens effekter
Foto: Isabella Lövin
Fiskeriavtalen anses lönsamma för EU, om man räknar
vilket mervärde i olika led som fisket skapar. Då räknas
alltså inte bara landningsvärdena, utan även sysselsättning
som skapas i land och i bearbetningsindustrin. För avtals­
länderna har utvärderingar kommit fram till att fördelarna
är mindre.49 Visserligen får de betalt för att EU-fartygen får
fiska i deras vatten, ett välkommet tillskott till statskassan.
Men de stora vinsterna från fisket ligger i förädlingsvärdet,
vilket går avtalsländerna förbi. Fisken landas och bearbetas
inte lokalt, utan går oftast direkt till EU-marknaden.
Fångsterna kan omlastas till havs, ofta till frys- eller konservfartyg, och gå direkt till EU-hamnar, inte minst Las
Palmas på Kanarieöarna. På kort sikt kan avtalen vara lönsamma för avtalsländerna om de inte har någon egen fångst­
kapacitet. På längre sikt kan avtalen dock riskera att motverka att ett eget fiske och en egen fiskerinäring byggs upp.
49 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007
45
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
8.1Vinnare och förlorare
Positiv effekt
Negativ effekt
Kommentarer
EU-medborgaren
Sysselsättning och inkomster i
fiskeberoende områden
(Sydeuropa, främst Spanien).
Avtalen kostar skattebetalarna
ungefär 150 miljoner euro per år
(ca 1,6 miljarder kronor).
Utgifterna för fjärrfisket genererar
fyra gånger så mycket i inkomster
inom EU. Men de kommer
naturligtvis endast ett fåtal
aktörer till godo i första ledet.
Om detta är samhällsekonomiskt
lönsamt har inte utretts.
Medborgaren i avtalslandet
Mer pengar till staten kan (i teorin)
ge fördelar.
Minskade möjligheter till
sysselsättning för inhemska
fiskeriarbetare. Sämre tillgång till
mat och protein.
Redaren
Fartygsägarna får självfallet bättre
lönsamhet genom att EU står för
ungefär 80 procent av kostnaden
för avtalen, plus administration.
Besättningen
Jobb till lokala sjömän i
avtalslandet.
Inhemska fiskeriarbetaren
Besättningarna, förutom befäl,
är oftast inte EU-medborgare.
Särskilt eftertraktade är
besättningsmän från Senegal då
det finns gott om goda sjömän där.
En viss sysselsättningseffekt kan
alltså räknas in.
Den lokala fiskeriarbetaren
missgynnas i allmänhet av avtalen,
om de innebär att EU-fartyg fiskar
på kustnära och bottenlevande
bestånd. Kustfiskaren kan tvingas
till en större fiskeinsats, alltså mer
jobb eller större investeringar i
motor och redskap för att kunna
vara kvar. Även de fysiska riskerna
med fisket ökar.
Konsumenten i Nord
Fisket inom avtalen bidrar
säkerligen inte på något
avgörande sätt till tillgången på
fisk i EU. Den europeiska
marknaden kan lika gärna försörjas
från världsmarknaden som av EUfartyg som fiskar i fjärran vatten.
Konsumenten i Syd
Avtal som tillåter fiske på lokala
bestånd, kan påverka den lokala
marknaden negativt. Fångsterna
och utbudet kan bli sämre och
priserna högre.
Havsmiljön
Utfiskade eller överfiskade bestånd
Trålskadad havsbotten
Bifångst av marina däggdjur och
fåglar
46
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Med fiskebåt till Europa
– ett axplock av tragedier under en månad
Dior Diouf, fiskrökerska. Foto: Kajsa Garpe
Kayar, Senegal. 19 februari 2009
– Vi är 300 kvinnor som jobbar här på stranden med att
röka fisk, men just nu jobbar vi inte. Det har inte kommit
in någon fisk på flera dagar, det har varit för hårt väder.
Överhuvudtaget är det är svårt för alla att få tillräckligt
med arbete, för det finns ju ingen fisk längre! Jag har jobbat här i 33 år, och sett hur det gradvis blivit sämre, trots
att vi har fått bättre utrustning. Förr torkade vi fisken i
halm direkt på sanden, nu har vi bättre fiskrökar och
torkställningar. De unga ger sig av till Spanien i alla fall,
i före detta fiskebåtar.
Flyr de från Kayar?
– Javisst! Många från Kayar. Min ene son gav sig av för
tre år sedan, tillsammans med några andra i en båt. Sin
egen båt gjorde han sig av med, för att det finns ingen fisk
läng­re. Han lämnade sin fru och tre barn. Han försörjer
sig nu på diversejobb på Kanarieöarna.
Går det bra för honom?
– Han klarar sig i alla fall. Många blir inte lyckliga, de har
svårt att få jobb. En del överlever inte resan.
Vem organiserar flyktbåtarna?
– Det är olika. Någon har en båt och man får betala. Det
tar mellan 5 och 13 dagar att ta sig till Kanarieöarna här­
ifrån beroende på vädret och bevakningen. Det är många
faror därute. Men nu för tiden går det snabbare, för nu
vet man bättre hur man ska göra.
Foto: Scanpix
12 februari 2009. 61 afrikanska migranter, varav 24 barn, anländer i
en öppen träbåt till El Hierro, Kanarieöarna.
16 februari 2009. Minst 21 personer, varav 14 barn och två kvinnor,
drunknar när en 5,5 meter lång träbåt kapsejar ett tjugotal meter
från stranden i Arrecife på Lanzarote. Surfare lyckas rädda sex
personer.
20 februari 2009. 35 vuxna västafrikaner räddas av spansk
kustbevakning utanför Costa Tropical sedan en av migranterna ringt
larmnumret 112. Den öppna träbåtens utombordsmotor hade slutat
fungera och båten drev med strömmarna.
2 mars 2009. 46 migranter, varav fem barn, eskorteras in i Los
Cristianos hamn på Teneriffa.
11 mars 2009. 43 barn under 18 år anländer till hamnen La Restinga
på ön El Hierro. Aldrig tidigare har så många barn anlänt på en och
samma gång.
Tack vare ökad kustbevakning har antalet migranter från Afrika till
Spanien minskat. Enligt officiella siffror anlände 31 678 personer år
2006, 12 478 år 2007 och bara 9 181 under 2008. Enligt
organisationen Humans Rights in Andalusia drunknade 921 personer
under 2007 under sina försök att nå Spanien. Av dessa ska 732 ha
dött nära den afrikanska kusten.
47
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Guinea/République de Guinée
Självständighet från Frankrike: 1958
Folkmängd: 10 miljoner invånare
Yta: 246 000 km2 (drygt halva Sverige)
Huvudstad: Conakry
Naturtyper: savann, mangrove, regnskog
Naturtillgångar: bauxit, järnmalm, diamant, guld, uran, fisk
Odlingsbar mark: 4,5 procent
Statsskick: republik. Militärkupp december 2008. Militärjuntan, med kapten Moussa Dadis Camara i spetsen, har utlovat fria val till 2010
Medianålder: 18,5 år.
Förväntad livslängd: 57 år
Analfabetism: Drygt hälften av männen och fyra femtedelar av kvinnorna i dagens Guinea kan inte läsa och skriva
Arbetslöshet: okänd
HDI-ranking: 167/17950
Inhemskt fiske:
Landet är svagt utvecklat och har ett instabilt styre i allmänhet, vilket också gäller fisket och naturresursförvaltningen. Tjuvfisket är ett stort
problem.
Fiskeriavtal med EU:
EU-fisket 2004-2008 gav Guinea 3 400 000 euro om året i utbyte mot tillträde till samtliga typer av fisken i landets vatten: tonfisk, räkor,
bottenlevande arter, bläckfisk. Ett nytt fiskeripartnerskapsavtal överenskoms strax före kuppen, som gäller från 1 januari 2009 till 31
december 2012. Överenskommelsen om EU-fiske gäller bara tonfisk och ger 450 000 euro per år. Allt annat EU-fiske har upphört eftersom
beståndssituationen är okänd.
EU:s stöd till den nationella fiskepolitiken:
Tidigare skulle 41 procent av avtalssumman, det vill säga 1 400 000 euro, användas för att stärka den lokala fiskesektorn. Från 2009 ska hela
ersättningen användas till att införa en hållbar nationell fiskeripolitik. Dessutom ges särskilt bidrag på 600 000 euro det första året, 400 000
euro det andra och 300 000 euro de därpå följande åren till att stärka fiskerikontrollen och för att införa satellitövervakningssystem senast
2010. Slutligen ska EU bidra till att samla tillgängliga medel för att förbättra övervakning och kontroll.
Övrigt:
Den första franska kolonin att bli självständig. En form av “afrikansk socialism” infördes, med hårt undertryckande av det fria ordet och andra
mänskliga rättigheter. Också detta är ett oroligt land. Några dagar efter att överenskommelsen om fisket var klar, dog den mångårige
Lansana Conté och landets regering störtades i en statskupp. Överenskommelsen om fisket gäller fortfarande och har godkänts av EU:s
ministerråd. Enligt CIA bedrivs en omfattande människohandel i landet, som också är ett betydande narkotikatransitland. Familjemedlemmar
till nyss avlidne presidenten har erkänt inblandning i narkotikahandel. Landet placeras av Transparency International på delad femte plats
bland världens mest korrumperade länder.
50 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett
bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179.
48
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
nog ändå: vi har alla problem med lungorna och ögonen.
Bröstet känns tungt som sten efter tolv timmar i röken, och
ögonen svider.
Det låter ohälsosamt och farligt. Drabbas fiskrökerskor­
na av många sjukdomar?
– Farligt? Vi är i Afrika, vi har inget val! Det enda vi vet som
hjälper mot röken är att dricka mjölk, det lindrar i halsen.
Ögonen är alltid röda, lungorna värker. Det enda jag vet är
att kvinnorna hostar. Och har ont i huvudet. De röker fisken
hela natten när fisken kommer in på kvällen. Man måste
göra detta, för att få mat till familjen, många är änkor.
Madame Bamba Marie Zado Guilavogni, 55 år, fiskrökerska. Ordförande i
ett av Guineas femton kooperativ av fiskrökerskor. Foto: Isabella Lövin
Conakry, Guinea. 3 december 2008
– Med alla strömavbrott vi drabbas av här, är det enda sättet
att konservera fisk att röka den. Jag samarbetar med några
andra kvinnor i området. Vi har arbetat tillsammans i fyra
år, men saknar resurser att bygga en gemensam anläggning
för rökningen. En anläggning där vi kunde ha högre hygienstandard.
Varför är hygienen så viktig?
– Idag har vi utländska båtar som fiskar vår fisk och skickar
den till Europa – men vi kan inte exportera, eftersom vi inte
lever upp till hygienkraven. Och handeln inom landet är
nästan omöjlig på grund av alla kontroller och inspektioner som hela tiden gör att man riskerar att fisken ska bli
förstörd. Alltid måste vi muta oss ur kontrollerna. Det är
nästan omöjligt att få lönsamhet i den här branschen.
Hur är förhållandena för fiskrökerskorna i allmänhet?
– Mycket dåliga. Plast är också något som oroar mig.
Männen kastar soporna i havet, plasten kommer upp på
stränderna och många kvinnor använder plasten till att
tända ugnarna med. De förstår inte att röken från plasten
är giftig. Att stå hela dagen i röken från fiskrökerierna är illa
Hur ordnar ni barntillsynen?
– Barnen är oftast med oss, i röken. Vi har inga daghem, de
flesta går inte i skolan. Och varje år är det barn som drunknar för att mammorna inte har möjlighet att passa dem varje
sekund. När båtarna kommer in med fisken är det rusning
ner på stranden för att köpslå om fisken. Fisk är en bristvara,
vi kvinnor får konkurrera med varandra om att få köpa
männens fisk. Ibland blir det riktigt kaos på stranden, ingen
har tid att se till barnen då.
Vad skulle kunna förbättra era förhållanden?
– Vi behöver pengar till en gemensam anläggning där vi kan
leda bort röken. Vi behöver pengar till hjälp med barnpass­
ning. Vi behöver pengar så att vi ska kunna låna ut pengar
till våra medlemmar. Idag är de flesta utlämnade åt ockrare
som kräver 100 procent i ränta på lånen.
”Många kvinnor använder
plasten till att tända ugnarna
med. De förstår inte att röken
från plasten är giftig.”
49
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Kvinnor har en nyckelroll inom fisket i utvecklingsländerna; de flesta inom bearbetning och lokal handel är kvinnor. Många av de fattigaste familjerna i
fiskebyarna försörjs av kvinnor. Foto: Isabella Lövin
8.2Korruption och annan negativ inverkan
på sam­hälls­­systemet
Västafrikas omfattande korruption
Många länder i Västafrika genomsyras av korruption.
Organisationen Transparency International rankar 180
länder från det med minst korruption (1) till det med mest
(180). Bland de värsta länderna finns Guinea som fick rank­
ning nr 173 och Guinea-Bissau med 158 i undersökningen år
2008. Mauretanien rankades 115, medan Senegal finns inom
den övre halvan på nr 85 (dock angavs att situationen har
försämrats där).
Korruption kan definieras på olika sätt. Till korruption
räknas ofta inte bara in mutor och ”svågerpolitik”, utan även
annan negativ påverkan på beslutsfattare och offentlig förvaltning. Korruptionen slår mot alla samhällssektorer och
fisket är inget undantag, i synnerhet som det omsätter
förhållandevis stora värden, inklusive exportinkomster och
licensintäkter. Genom bland annat penningtvätt finns det
kopplingar mellan den internationella organiserade brotts­
ligheten och fisket på många håll i världen, inte minst i
Västafrika51 Guinea-Bissau exempelvis har blivit en knutpunkt för narkotikasmuggling till följd av den svaga staten
i landet. Fiskare som har svårt att försörja sig på fisket är i
vissa fall inblandade i trafiken, lockade av stora inkomster.52
Fiskeriavtalens negativa effekter på samhällstyrningen
En rapport från norska Chr. Michelsen Institutet53 diskuterar en rad risker med fiskeriavtal. Den påpekar att avtals­
länderna ges starka incitament att tänka på kortsiktiga vinster, snarare än långsiktig resurshushållning – och ger
exempel på när det har hänt. I fallet Mauretanien dröjde en
minskning av fisket efter bläckfisk flera år efter det att lan-
dets havsforskningsinstitut efterlyste det – och minskningen var mindre. Ett stort beroende av fiskeriavtalen kan
alltså enligt rapporten leda till att staternas handlingsfrihet
inskränks på ett skadligt sätt. Den norska rapporten menar
också att det finns risker med att avtalen, mer eller mindre
öppet, kopplas till hur mycket bistånd länderna får inom
andra områden. Även otillräckliga fiskeregler i avtalen kan
enligt rapporten misstänkas bero på en svag förhand­
lingssits. MRAG54 visar i sin tur att fiskeriförvaltningen har
förbättrats i de länder som aktivt avstått ifrån avtal med EU,
vare sig de aldrig ingått avtal som Namibia, eller sagt upp
det såsom Mocambique. Avtalen kan alltså försena att en
god lokal fiskeriförvaltning utvecklas.
Den norska rapporten framhåller svårigheterna med att
tillämpa partnerskapsavtalen i sin nuvarande form, i instabila och icke demokratiska nationer. EU framstår samtidigt
som föredömligt jämfört med andra som sluter liknande
avtal: Öppenheten är större och det finns en tydlig reglering
av fisket. Det framhålls också att det vore fel att säga att alla
avtal i alla länder påverkar samhällssystemet negativt. En
rapport från Coalition for Fair Fisheries Arrangements,
CFFA,55 i Bryssel kommer till samma slutsats. Utan avtal
kan det ibland bli värre, säger CFFA, och visar på exemplet
Senegal. Där har tidigare EU-flaggade fartyg fått senegalesisk flagg, efter det att avtalet med EU slutade att tillämpas.
Enligt rapporten får de numera fördelar genom undantag
från fiskeregler, som de inte hade tidigare när avtalet
fanns.
CFFA beskriver slutligen hur Guinea efter påtryckningar från civilsamhället genomförde en revision av fiskeriministeriet. En mängd felaktigheter hittades, inte minst hade
man utfärdat licenser utan att det hade kommit in någon
betalning till ministeriet. Förlusterna för statskassan var
stora. Det här är ett land som EU har fiskeri­avtal med.
51 The troubled waters of West African fisheries, CFFA 2008
52 Guinea-Bissau: Fishermen turn to trafficking as fish profits drop, Irin 2008
53 Corruption and industrial fishing in Africa, U4 Issue 2008:7
54 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, framtagen av den marina miljökonsulten MRAG 2007
55 The troubled waters of West African fisheries, CFFA 2008
50
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Skräp och rök från fiskrökerierna utmärker landningsplatserna för fisk i Conakry, Guinea. Foto: Isabella Lövin
Conakry, Guinea. 4 december 2008
Abou Bangoura, fiskerirådgivare vid jordbruksministeriet
– När européerna kom hit var de första människorna de
träffade fiskrökande kvinnor på stranden. När de vita frågade kvinnorna vad landet de kommit till hette svarade
kvinnorna guinea, vilket betyder kvinna på sousou. Landet
döptes alltså efter kvinnorna som rökte fisken. Det brukar
jag alltid berätta om, också för att peka på att allt i det här
landet utgår från fisken. Den är livsviktig för oss! Jag är själv
född bland fiskare, bara 200 meter från en fiskeby, och jag är
väldigt bekymrad över utvecklingen. Allt det sämsta i landet
hittar man idag i fiskehamnarna: prostitution, fattigdom,
misär, sopor, olja, miljöfarligt avfall. Naturen är förstörd,
träden miltals omkring nedhuggna för att göra båtar och för
att användas till bränsle för fiskrökerskornas ugnar.
Hur utvecklas fisket i Guinea idag?
– Förr ägdes båtarna av familjerna, så är det inte idag. Nu
är det business. Det är statstjänstemän som har köpt upp
båtarna, och låter de gamla ägarna fiska åt dem. De är bara
intresserade av vinsten, och det är det som decimerar bestånden. Förr fiskade man med krokar som är mer selektiva,
nu fiskar man med större och större nät. Stödet till fisket
borde gå till familjerna, inte till funktionärer på våra kontor
som tagit över fisket. Dessutom ges det ut för många licenser till utlänningar. Det blir konflikter mellan det indu­striella
fisket och hantverksfisket. Industrifisket bidrar inte till
någon sysselsättning här – ingenting landas lokalt. Det
borde det göra. Istället sker det omlastningar till havs, och
så landas all fisk på Las Palmas istället.
Är EU-avtalet med Guinea positivt eller negativt för landet?
-Jag kan inte svara på det. Först och främst krävs total
öppen­het, vart tar pengarna vägen? Vanliga människor vet
inte vad landet får. Kustregionerna är fortfarande de fattigaste. Vart tar de finansiella resurserna vägen? Problemet
är att ingen vet. Nej, jag kan heller inte säga att jag vet. 51
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
9. Partnerskap på riktigt!
Fiske är en vanlig sysselsättning för den som inte äger mark. Den ökande arbetslösheten medför att många försöker försörja sig inom fisket och därmed
fisketrycket och konkurrensen fiskare emellan. Foto: Mikael Cullberg
Agera nu!
Fiskeripartnerskapsavtalen är under utvärdering. Även om
resultaten av utvärderingen ännu inte har tillkänna­getts,
verkar det som att avtalen i sin nuvarande form har kommit
till vägs ände. I så fall är det inte främst kommissionen som
har genomfört den externa fiskeripolitiken felaktigt, utan
uppdraget i sig som har varit svårt att genomföra.
Kommissionen är verkställande medan medlemsstaterna,
genom ministerrådet är ytterst ansvariga. En bättre extern
fiskeripolitik kräver att medlemsstaterna, däribland Sverige,
ser över och förändrar uppdraget. I och med reformen av
GFP 2012 har tiden kommit och kommissionen har redan
ställt frågorna till alla berörda i den så kallade grönboken56
om fiskeripolitiken.
56 Grönbok – Reform av den gemensamma fiskeripolitiken, Europeiska kommissionen 2009.
57 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007
52
Ingen fisk, inget utvecklingssamarbete!
EU:s fiskeriavtal är bättre än de flesta andra liknande avtal
om tillträde till fisket, liksom privata licenser (licenser som
säljs till enskilda fartyg), med avseende på öppenhet och
betalning.57 Men det är fortfarande i grunden fråga om fiskeriavtal med en tydlig kommersiell grund, även om man har
bytt namn till partnerskapsavtal. Ersättningen är en betal­
ning för tillgången till en naturresurs. Vad händer när EUfisket upphör, för att det inte längre finns något överskott?
EU:s fjärrfiskeflotta kan då i högre eller mindre grad ha
bidragit till ett överfiske. När avtalslandet i det läget verkligen kan behöva hjälp med en bättre fiskeriförvaltning och
en förstärkning av fiskerikontrollen, liksom samarbete
inom forskningen, upphör i stället det så kallade partnerskapet. Samarbete och stöd inom fiskeriförvaltning och
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Foto: Mikael Cullberg
fiskerikontroll, liksom utveckling av fiskerinäringen, står
sålunda och faller med tillträdet till fisket.
Vad händer utan EU-avtal?
Samtidigt kan man fråga sig vad som är alternativet till fiskeriavtal. Det finns inte effektiva lagliga möjligheter för EU eller
dess medlemsstater att förbjuda sina företag att ha verksamhet i länder utanför unionen, och om inte EU sluter avtal, är
det möjligt att bilaterala privata överenskommelser sluts. I
ett avtalslöst tillstånd minskar öppenheten och insynen.
Europeiska myndigheter får mycket mindre kunskap och
kontroll över verksamheten. Sammanfattningsvis går det
inte att blunda för att fiskeriavtalen har betydelse för hur
länderna och deras fiskerisektorer utvecklas.
Partnerskap kräver långsiktigt samarbete
Naturskyddsföreningen anser att den nya fiskeripolitiken
ska ge kommissionen i uppdrag att erbjuda grundläggande,
långsiktigt fiskerisamarbete till länderna i Västafrika, såväl
som i andra regioner. Samarbetet ska präglas av EU:s utvecklingspolitik och beslut om en samstämmig politik för
utveckling, vilket skulle innebära att man skilde helt på å
ena sidan samarbets- och utvecklingsdelen och, å den andra,
tillträde till fisket. Likaså skulle budgeten delas upp i en
samarbets- och utvecklingsdel för hållbart fiske (partnerskapet) och i en del för eventuellt tillträde till fisket – om det
är ömsesidigt förmånligt.
Om det finns ett säkerställt överskott, i enlighet med
försiktighetsansatsen, som EU-fartyg kan få tillträde till
utan att de negativa följderna är större än de positiva för det
inhemska fisket, bör det alltså förhandlas för sig i en särskild
kommersiell överenskommelse. Sådana överenskommelser
kräver dock betydligt bättre beståndsuppskattningar än vad
som görs idag.
53
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
10. Fisket och framtiden – fyra länder
De länder som Naturskyddsföreningen besökte i Västafrika
har både likheter och olikheter. Situationen för flera
fiskbestånd är bekymmersam i hela regionen. Fiske­
förvaltningen är ofta bristfällig, fattigdomen utbredd. I alla
länderna behövs ändå en utveckling av sektorn för att få
drägliga arbets- och levnadsförhållandet, en tryggad tillgång
till mat, samt alternativa sysselsättningar.
Mauretanien
Mauretanien har stora naturrikedomar, bland annat fisk,
och en mycket liten befolkning. Med en förnuftig förvaltning
och en rimlig andel för staten, skulle stabiliteten kunna öka
och beroendet av fiskeriavtalet minska betydligt.
Guinea-Bissau
Guinea-Bissaus statskassa står och faller med inkomsterna
från avtalet. EU måste hitta ett alternativt sätt att stötta
landet, annars hotar stora svårigheter. Det är inte mer än tio
år sedan landet skakades av ett inbördeskrig.
Senegal
Det största problemet i Senegal är det växande inhemska
fisket. Även om det rör sig om hantverksfiske av traditionell
Fisk är en viktig basvara för över en miljard människor. Foto: Kajsa Garpe
54
sort, är den sammanlagda fiskekapaciteten nu alldeles för
stor. Det storskaliga fisket däremot är tämligen litet. Även
om EU-fartygen naturligtvis bidrog till överfisket av de bottenlevande bestånden finns de främsta källorna till överfiske kvar: det oreglerade inhemska fisket och ett olagligt
fiske av okänd omfattning.
Guinea
EU har avstått från erbjudandet om fiskemöjligheter i
guineanska vatten, förutom efter tonfisk, eftersom kunskaperna är för dåliga. Landets styre är svagt utvecklat och
instabilt i allmänhet, vilket också gäller fisket och naturresursförvaltningen. Tjuvfisket är ett stort problem. Det
skulle behövas stöd för att förbättra fiskerikontrollen och
utveckla det lokala fisket. Med tillräcklig kunskap om bestånden skulle kanske landet under en uppbyggnadsfas
kunna få behövliga inkomster från överskottsresurser
genom fiskeriavtalet med EU. Förutsättningen är dock en
fungerade fiskeriförvaltning, vilken inte finns i dag.
Stärk regionalt samarbete
Fungerande regionala mellanstatliga fiskeriorgan kan stärka förvaltningen av havsresurserna betydligt. Sådana organ
kan också göra staternas fiskeriförvaltning mer effektiv och
heltäckande till en lägre kostnad än om man inte samar­
betar. Det gäller särskilt kontrollen av fisket, som bara kan
fungera tillräckligt bra om staterna samarbetar. Ett sådant
samarbete skulle kunna bli ett verkningsfullt verktyg emot
det olagliga fisket.
De regionala fiskeriorganisationer som redan finns i
Afrika utgör en bas för ett framtida fungerande samarbete.
Men fortfarande är de för politiskt svaga och underfinan­
sierade. Dessutom är stödet från EU och andra givare till
dessa institutioner litet. Kuststaterna som är huvudansvariga för en hållbar förvaltning av marina resurserna saknar både tillräckliga resurser och engagemang för långsiktig hållbarhet. Sverige och EU måste öka sitt stöd till de
regionala organen och förmå kuststaterna att stärka sitt
åtagande. Regionala partnerskap inom fisket skulle kunna
vara ett sätt att åstadkomma det.
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Jag tycker om att arbeta här, visst, jag vet inget annat. Min
mamma har arbetat här och min pappa är fiskare, jag har
fötts in i det här. Jag har aldrig gått i skolan.
Varför har du inte gått i skolan?
– Jag ville det, men min pappa lät mig inte.
Varför lät han dig inte gå i skolan?
– För att han inte hade råd.
Vill du att dina barn ska arbeta här?
– Nej. Jag vill att de ska gå i skolan, få möjlighet att göra
något annat. Jag vill att de ska bli stora intellektuella, att de
ska lyckas, och bli lyckliga! Det är min dröm.
Nämn en sak som skulle kunna förbättra ditt liv här och
nu!
– Jag kan bara tänka på en sak, och det är att jag inte vill att
mina barn ska behöva jobba här. Jag vill att de ska få det
bättre än jag, det är allt jag önskar.
Mariama Bangoura, 19 år, fiskrökare. Foto båda bilderna: Isabella Lövin
Bonfi center för fiskrökeri, Boulbinet,
Guinea. 3 december 2008
Hur många barn har du?
– Tre. De är tre, två och ett år gamla. Min man var fiskare,
han drunknade för tre år sedan.
Hur gick det till?
– Det var en storm och båten kapsejsade. Det var på natten.
Han var den ende i besättningen som drunknade, han fastnade i ett rep och drogs ner i vattnet.
Hade han flytväst?
– Nej. Kroppen hittades aldrig.
Hur klarar du att försörja barnen ensam?
– Det är svårt, mycket svårt. När barnen är sjuka har jag
ingen som hjälper mig, det är bara jag som ska försörja dem.
55
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
11. Slutsatser
1. Inget av de fyra länder som Naturskyddsföreningen besökte lämnade uppgifter om vad pengarna från EU:s
fiskeriavtal har använts till. Kommissionen har gjort uppföljningar, men det finns ingen samlad, öppen redovisning.
2. De flesta bottenlevande fiskbestånd i Västafrika är överfiskade. För många arter råder stor osäkerhet.
3. Sveriges regering har försummat sitt ansvar att inom
ramen för Sveriges politik för global utveckling, PGU,
främja en hållbar utveckling inom fiskesektorn. Trots att
avtalen har enorma konsekvenser för utveckling och fattigdomsbekämpning i Västafrika, utnyttjar inte Sverige,
likt många andra medlemsstater, det handlings­utrymme
som ges att påverka hur avtalen tillämpas.
4. Om utvecklingssamarbetet inte klarar av att främja en
god resursförvaltning och samhällsstyrning kommer det
svårligen att lyckas åstadkomma hållbar utveckling. I
många länder i Västafrika, inte minst de båda Guinea, är
staten nästan helt frånvarande, vilket möjliggör rovdrift
på naturresurser.
6. Småskaligt fiske är oftast mer hållbart och bidrar i högre
grad till sysselsättning och mat för de fattiga än industriellt fiske.
7. Fisket är nästan totalt bortglömt i utvecklingssam­arbetet.
Ett skäl kan vara bristande kunskap om fiskets betydelse.
8. Förhandlingarna inom de nuvarande partnerskaps­
avtalen är i stort ojämnlika. Otillbörliga kopplingar till
andra avtal (exempelvis handelsavtal) har förekommit.
9. EU-kommissionens utvecklingsdirektorat deltar inte
aktivt i utformningen och övervakningen av fiskeri­
avtalen.
10.Det saknas effektiva lagliga möjligheter för EU eller dess
medlemsstater att förbjuda sina företag att ha verksamhet i länder utanför unionen. I ett avtalslöst tillstånd
minskar öppenheten och insynen.
11.Fiskeriavtalen är problematiska ur många synvinklar och
de utgör bara ett av många problem i det västafrikanska
fisket. Andra problem är korruption, tjuvfiske och
miljöförstöring.
Foto:Isabella Lövin
5. Det finns flera exempel på hur utländskt fiske konkurrerar med det lokala fisket om både resurser och utrymmet (med bristande säkerhet till följd). Omfattande industrifiske på osäkra bestånd, lagligt och olagligt
fjärrfiske liksom inhemskt industrifiske, bidrar sannolikt
till oönskade ekosystemeffekter. Inte minst gäller det
bottentrålning som är den vanliga fångstmetoden för
bottenlevande fisk.
56
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
12. Rekommendationer
1. Skilj på fångstavtal och partnerskap. Partnerskap med
samarbete inom fiskeriförvaltningen och sektorsutveckling bör erbjudas alla samarbetsländer oavsett om det
finns fångstavtal eller inte. Om det finns ett säkerställt
överskott bör EU avtala separat om tillträde för europeiska fiskefartyg. Inga tillträdesavtal ska upprättas utan
långsiktigt fiskerisamarbete.
6. Vad gäller de berörda länderna i Västafrika bör Sverige
stödja såväl vart och ett för sig, som samarbetet dem
emellan, så att deras förmåga att förvalta naturresurserna och deras förhandlingsstyrka gentemot EU förbätt­
ras. Sverige bör också agera för att EU ska öka sitt stöd
till samarbete, fiskeriförvaltning och förhand­lings­
förmåga i berörda länder.
2. Regionalt samarbete bör främjas i Västafrika, eftersom
problemen är gränsöverskridande – i förlängningen kan
möjligen regionala partnerskap upprättas.
7. Inom ramen för PGU och EU:s utvecklingspolitik bör
Sverige arbeta för att stärka västafrikanska fiskerisektorn
så att den kan erbjuda drägliga arbets- och levnads­
förhållanden och garantera befolkningen en trygg­ad
tillgång till mat. Infrastrukturutbyggnad som möjliggör
lokal landning, hantering och bered­ning ska prioriteras.
3. Subventionerna till EU-fisket bör minska för att slutligen
fasas ut, i den mån de inte kan visas vara samhällsekonomiskt lönsamma.
4. Fiskeri- och havsresurskompetensen inom utvecklingspolitiken (såväl EU:s utvecklingsdirektorat och Europe
Aid som Sida) och utvecklingskompetens inom fiskeri­
politiken måste öka. Det måste också samarbetet dem
emellan. Sverige och andra medlemsstater bör dra mer
nytta av utvecklingskompetensen i den egna förvaltningen.
8. Förvaltningen av det småskaliga fisket ska prioriteras.
9. Samlade europeiska insatser krävs för att säkra
fiskbestånd och få bukt med det olagliga fisket, med hjälp
av exempelvis förbättrad kontroll i berörda länder, liksom i EU inklusive fiskeriövervakning, landningskontroll, hamn­kontroll, dokumentation och svarta listor.
5. Sveriges regering bör, i enlighet med Sveriges politik för
global utveckling, engagera sig betydligt mer i EU:s
fiskepartnerskap, särskilt i Västafrika.
Senegal har en stor överkapacitet i fisket. Det betyder att det i Senegal finns fler fiskare än vad fisken räcker till. Foto: Kajsa Garpe
57
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Fiskrökerskor. Foto: Isabella Lövin
Röken i fiskrökerierna ger kvinnorna problem med lungor och ögon. Foto: Isabella Lövin
58
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
Följande akronymer förekommer i rapporten:
ANAPA BNP
CECAF
CFA
CFFA
CIA
CONIPAS
DG
ECOWAS
EEZ
EG
EPA
EU
FAO
FN
FPA
GFP
HDI
MRAG
NGO
IUU
PAN
PAS
PGU
SSNC
UNCLOS
UNEP
UNESCO
WTO
Association National Armadores Pesca Artisanal; en paraplyorganisation för Guinea-Bissaus organiserade
fiskearbetare
Bruttonationalprodukt
The Fishery Committee for the Eastern Central Atlantic
Communauté Financière Africaine; valuta som används i bl a Senegal och Guinea-Bissau.
Coalition for Fair Fisheries Arrangement
Central Intellegence Agency
Conseil national interprofessionnel de al pêche artisanale au Sénégal, en paraplyorganisation för Senegals
organiserade fiskearbetare
Directorate General; Generaldirektorat
Economic Community of West African States
Exklusiv ekonomisk zon
Europeiska gemenskapen
Ekonomiska partnerskapsavtal
Europeiska unionen
Food and Agriculture Organization of the United Nations; FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation
Förenta Nationerna
Fiskeripartnerskapsavtal
Gemensamma fiskeripolitiken
Human Development Index
Marine Resources Assessment Group
Non-governmental organization; Enskild organisation
Illegal, unregulated and unreported fisheries; Olagligt, oreglerat och orapporterat fiske
Pêcheurs Artisanaux Nord; Nordliga hantverksfiskarna i Mauretanien
Pêcheurs Artisanaux Sud; Sydliga hantverksfiskarna i Mauretanien
Politik för global utveckling
Swedish Society for Nature Conservation, Naturskyddsföreningen
United Nations Convention of the Sea; FN:s havsrättskonvention
United Nations Environment Programme; FN:s miljöprogram
United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization; FN:s organisation för utbildning, vetenskap,
kultur och kommunikation
World Trade Organzation; Världshandelsorganisationen
59
Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika
EU:s fiskeripartnerskapsavtal innebär att EU köper fiskerättigheter i andra länder, inte minst i Västafrika. Det så kallade
partnerskapet ska bidra till hållbar utveckling i avtalslandet. Efter att Naturskyddsföreningen rest runt i Västafrika och
Europa och intervjuat fiskearbetare, myndighetspersoner och regeringsföreträdare kan vi visa att det påstådda partnerskapet är en illusion. Pengarna når inte fram, fiskebestånden minskar och fiskearbetarna i avtalsländerna har det besvärligare än någonsin. EU-kommissionen erkänner sitt misslyckande, i vilket Sverige har varit delaktigt, och uppmanar alla
att inför reformen 2012 bidra till utformningen av en hållbar fiskeripolitik. I rapporten beskriver vi hur ett ansvarsfullt
partnerskap bör utformas.
Naturskyddsföreningens Globala marina program verkar för att EU:s fiskeripolitik ska upphöra att missgynna fiskesamhällen i Västafrika. Vi stöder kapacitetsutveckling samt regional och nationell samordning av de organisationer som
företräder afrikanska fiskearbetare. Naturskyddsföreningen samarbetar också med ett flertal andra miljöorganisationer i
Syd som driver hav- och kustrelaterade frågor, samt med organisationer som arbetar med frågor som rör jordbruk, skog,
klimat, kemikalier, handel och tryggad tillgång till mat. Totalt samarbetar Naturskyddsföreningen med ett 60-tal organisationer i över 20 länder. Arbetet finansieras till stor del från Sida.
Naturskyddsföreningen – 100 år av envishet
Naturskyddsföreningen är en politiskt obunden ideell
miljöorganisation med kraft att förändra
Vi sprider kunskap, kartlägger miljöhot, skapar lösningar
samt påverkar politiker och myndigheter såväl nationellt
som internationellt. Dessutom står vi bakom världens tuffaste
miljömärkning, Bra Miljöval.
2009 fyller vi 100 år. Förutsättningarna för vårt arbete
har förändrats men efter hundra år av envist arbete är
kärleken till naturen och viljan att förändra den samma.
Varunummer: 8 9536
Välkommen att bli medlem, skänka en gåva eller
bli företagssponsor. www.naturskyddsforeningen.se
| Pg 90 19 09-2 | 08-702 65 00
60
