FN:s konvention om barnets
rättigheter
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets
rättigheter. Fram till idag har 193 stater anslutit sig till konventionen. Ingen annan
konvention om mänskliga rättigheter har någonsin fått så stor uppslutning över
hela världen som barnkonventionen. Endast två stater har valt att inte ratificera
konventionen – USA och Somalia.
Konventionen om barnets rättigheter är en av FN:s sju konventioner om
mänskliga rättigheter. De andra handlar om politiska och medborgerliga
rättigheter, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, avskaffandet av
diskriminering av kvinnor, rasdiskriminering, tortyr, migrantarbetare rättigheter,
samt personer med funktionsnedsättning. Sverige har ratificerat alla dessa
konventioner förutom den om migrantarbetare och deras barn.
Barnkonventionen ratificerades i juni 1990 utan några reservationer av den
svenska regeringen. I september samma år efter att 20 stater anslutit sig trädde
konventionen i kraft.
Till barnkonventionen finns även två tilläggsprotokoll: ”Barn i väpnade
konflikter” och ”Försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi”.
Dessa antogs av FN:s generalförsamling år 2000 och båda protokollen har
ratificerats av Sverige.
Barnkonventionen är den enda av de centrala konventionerna för mänskliga
rättigheter som saknar en internationell klagomekanism. I början av 2010 gav
FN:s råd för mänskliga rättigheter därför en arbetsgrupp i uppdrag att ta fram ett
förslag på ett tilläggsprotokoll om en internationell klagomekanism, en instans dit
barn kan vända sig om de anser att de inte fått sina rättigheter kränkta.
Det är staten som är ytterst ansvarig för att se till att barn får sina rättigheter
förverkligade. Familjen har huvudansvaret för sina barn men varje stat är skyldig
att stötta familjerna och underlätta för dem att ta hand om sina barn på bästa sätt.
Frivilligorganisationer och andra viktiga aktörer i samhället har en viktig roll att
bevaka att stater tar sitt ansvar och följer barnkonventionen.
Sverige har bland annat fått kritik av barnrättskommittén avseende de stora
skillnaderna i genomförandet av konventionen mellan olika kommuner.
Barnkonventionens juridiska status
Folkrättsligt är Sverige som stat bunden att följa konventionen. Sverige har valt
att införliva konventionen i den nationella lagstiftningen genom det man brukar
kalla för transformering. När Sverige ratificerade konventionen genomfördes en
utredning som konstaterade att svensk lagstiftning huvudsakligen ansågs
20
överensstämma med barnkonventionen (Prop. 1989/90:107 ”Om godkännande
av FN:s konvention om barnets rättigheter”).
Vissa delar av barnkonventionen har transformerats till svensk rätt, vilket innebär
att texten skrivits om och anpassats till svensk lagstiftning. Ett exempel är
ändringen i Socialtjänstlagen som gjordes år 1998 där en bestämmelse med
innebörden att hänsynen till barnets bästa särskilt skall beaktas vid åtgärder som
rör barn infördes (SOU 1997:116).
Diskussionen om inkorporering av barnkonventionen, det vill säga att göra texten
i sin helhet till svensk lag har diskuterats sedan Sverige ratificerade konventionen
1990. I ett beslut i riksdagen 1995 avvisades dock förslag om inkorporering.
Den statliga utredningen, Barnkommittén tillsattes 1996 för att se över svensk
lagstiftning överensstämmande med konventionen. I huvudbetänkandet ”Barnets
bästa i främsta rummet” från 1997 konstaterades det att övervägande skäl talade
emot en inkorporering. Detta berodde bland annat på att konventionens
bestämmelser ansågs för generella och att vissa artiklar ansågs sikta på ett gradvist
genomförande (SOU 1997:116).
Debatten har de senaste åren fått nytt liv. Aktörer som Unicef och Rädda Barnen
har bland annat drivit frågan. Partier från båda sidor av blocken ställer sig nu
bakom barnkonventionen som svensk lag (Folkpartiet, Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Kristdemokraterna). FN:s barnrättskommitté uttrycker vidare i
sina rekommendationer till Sverige 2009 en oro över bristen på formellt
erkännande av konventionen som svensk lag och rekommenderar fortsatta
åtgärder för att barnkonventionen formellt ska erkännas som svensk lag
(Barnrättskommittén rekommendationer till Sverige 2009).
För närvarande pågår en generell utredning om hur Sverige bör förhålla sig till
internationella konventioner vad gäller att transformera respektive inkorporera
dessa dokument i svensk lagstiftning. Utredningen genomförs av delegationen för
mänskliga rättigheter på uppdrag av regeringen. Enligt socialutskottets
betänkande 2010/11: SoU3 ”Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige”
pågår det inom Socialdepartementet ett arbete med att kartlägga hur svensk
lagstiftning och praxis överrensstämmer med barnkonventionen.
FN:s barnrättskommitté
De stater som ratificerat barnkonventionen måste lämna in skriftliga rapporter
vart femte år till FN:s kommitté för barnets rättigheter om vad som gjorts för att
förverkliga konventionen. Kommittén som består av oberoende experter
diskuterar sedan med representanter från statens regering och ger
rekommendationer om områden som bör förbättras. Den svenska regeringen har
hittills skickat fyra rapporter till kommittén (1992, 1997, 2002 och 2007).
Andra aktörer i Sverige, så som Rädda Barnen, ECPAT och Nätverket för
barnkonventionen, lämnar också in alternativrapporter till kommittén i samband
21
med granskningen av Sverige. Granskningsprocessen bygger på dialog och
konstruktiv kritik. Sedan Sverige ratificerade barnkonventionen har en rad
insatser för att stärka barnets rättigheter gjorts.
Barnets rättigheter i andra förklaringar och
konventioner
Nedan följer exempel från andra konventioner som tar upp barnets rättigheter:
•
Europakonventionen (art. 8 och 14)
•
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 24 och
26)
•
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (art. 2)
•
ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete
•
ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för
att avskaffa de värsta formerna av barnarbete
Barnets rättigheter inom Europeiska unionen
Eftersom Europeiska unionen (EU) inte är en stat kan den som organisation inte
ansluta sig barnkonventionen. Därför har stats- och regeringschefer från EU:s alla
medlemsstater genom bland annat Lissabonfördraget, enats om att skyddet av
barns rättigheter ska vara ett mål för unionen. Barnets rätt till skydd, och den
omvårdnad som krävs för dess välfärd, är dessutom inskrivet i den 24:e artikeln i
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
För att främja och skydda barnets rättigheter har Europakommissionen föreslagit
en ny strategi för hur EU:s inre och yttre barnrättspolitik ska tas fram. Förslaget
fick stöd i Europaparlamentet 2008 och kommission håller nu på att revidera
förslaget efter parlamentets, medlemsländernas och det civila samhällets olika
synpunkter.
Redan innan förslaget kom till skapade Europakommissionen 2007 the European
Forum on the Rights of the Child. Medlemmar i forumet är bland andra
representanter från medlemstaterna, barnombudsmän, representanter för
Europaparlamentet, the European Economic and Social Committee, the Council
of Europe, UNICEF och andra icke-statliga organisationer. Ordförande i
forumet är kommissionen själv. Kommissionen har också genom avtal med
internetaktörer jobbat för att öka säkerheten för barn på internet.
Inom EU finns även sedan 2000 en informell arbetsgrupp för frågor om barnets
rättigheter som även Sverige är med i (se regeringens hemsida om barnrättsfrågor
i EU).
22
