Veckouppgift 1: Vad är Psykologi
Josefs sammanfattning,
Att skilja mellan vardaglig psykologi och en vetenskaplig psykologi är huvudpoängen när Martin
Levander och Cornelia Sabelström Levander skriver introduktionen till ”Psykologi 1+2a, lärbok för
gymnasiet” (förlaget Natur och kultur 2012). De presenterar den vardagliga psykologin som något som
kan vara lika gammalt som människan, och även när den blir systematisk, som i de gamla grekernas
skrifter och de tidiga mötena mellan fysiologi och filosofi. Ett exempel till de nämner är frenologin som
innebär ett försök att bestämma personlighet utifrån huvudformen. De menar däremot att den
vetenskapliga psykologin föds i samband med att Wilhelm Wundt grundar ett laboratorium 1879, för
experiment och observationer.
Författarna funderar över hur moderna företeelser, som reatlity-tv och modern krigföring kan ses som
tillämpningar av ämnet, och att dess utveckling sker i ”växelverkan” med samhället i stort. De menar
även att psykologin påverkar samhället, som förbudet mot aga, och i uttryck vi använder i vardagligt
tal. De avslutar med en uppradning av vilka frågor den vetenskapliga psykologin försöker svara på och
skiljer den från psykiatri som en läkevetenskap.
Josefs reflektion
Jag tycker att paret Levander ger en helt bedrövlig introduktion till psykologin. Vad tjänar vi på att
dela upp mellan vardaglig och vetenskaplig psykologi? Jag tycker att deras uppdelningar är väldigt
otydliga, och de lyckas inte beskriva vad som skiljer de olika sidorna åt. De odlar istället ett rätt så naivt
förakt för en filosofi de inte är medvetna om att de tagit ställning till. Till exempel så är deras
uppdelning mellan vardaglig och vetenskaplig psykologi inte något som går att studera enligt deras
egen presentation av det ”vetenskapliga” utan det är antaganden som grundar sig i omedvetna
filosofiska positioneringar.
Det blir vid ett par tillfällen i texten faktiskt komiskt i hur de målar in sig i hörn i tankarna. Till
exempel så beskriver de hur konstig frenologin var, och så kopplar de till den moderna neurologin, så
de ser likheterna för att sen påpeka att det är helt olika. Det ligger lite mellan raderna i beskrivningen
av psykiatrin också, och de verkar antyda att det är en vetenskap som är lite mer på riktigt, särskilt när
de börjar det sista stycket med ”Egentligen.”
”Egentligen hör frågan om människans psykiska sjukdomar till läkarvetenskapen, närmare bestämt
psykiatrin.”
Jag tycker de hugger sig i foten och biter sig i svansen när de menar att det är "egentligen" psykiatrin
som har svaren. Det är en utbredd sjukdom i det västerländska samhället, att tänka att
naturvetenskapen har bättre svar än filosofin. Kanske är det därför många av oss mår så dåligt, vi
medicinerar hellre än att ta tänkandet på allvar. Att skilja på vardagligt eller naivt tänkande och
systematiskt eller vetenskapligt tänkande är väldigt viktigt, men tyvärr tycker jag inte paret Levander
lyckas göra det tydligt.
Veckouppgift 5: Utvecklingspsykologi
Natasas Referat av Välkommen till självets trädgård! ur Lars H
Gustavssons bok ”Växa – inte lyda” (Nordstedt 2010).
Författaren ser barnets utveckling som en ömsesidig process där den vuxne och barnet utvecklas
tillsammans. En viktig källa till kunskap om barnets utveckling är den vuxnes egna barndomsminnen,
samt att vara med och följa sitt barns resa mot vuxenvärlden och skapa förutsättningar för det som
författaren menar är det viktigaste för att utveckling ska ske - möten. Han hjälper läsaren att förstå
barnets utveckling av självet, som representerar barnets jag i relation till dess omgivning, genom att
likna det vid en trädgård.
I trädgården är föräldern trädgårdsmästare som ansvarar för alla delar av trädgården och det nyfödda
barnet är lärlingen, som ges en bit jord som nu ska odlas upp. Det är trädgårdsmästarens uppgift att se
till att lärjungen så småningom kan sköta hela sin trädgård själv. Lärjungen går från att börja odla på
en bit obrukad jord, helt beroende av sin mästare, till att sköta en blomstrande trädgård på egen hand.
Likaså går barnet från att vara helt beroende av sin förälder till att bli en självständig vuxen. För att
denna resa ska bli lyckad behöver föräldern ständigt möta barnet där det befinner sig just då och
genom dessa möten utvecklas de tillsammans och lär av varandra.
Natasas Reflektion
Att vara trädgårdsmästaren och se sin lärlings obrukade mark förvandlas till en blomstrande trädgård
är en vacker metafor av det som föräldraskap är för mig- kärlek och ansvar. När jag blev mamma var
jag helt säker på att jag i alla fall skulle klara av den ena biten- kärleken, den hade jag koll på. Att jag
har ansvar för att mina två skitungar, som jag älskar att kalla dem, ska bli självständiga, välfungerande
och förhoppningsvis lyckliga vuxna är stundtals en skrämmande tanke.
För mig är det en stor utmaning att förhålla mig till mina barndomsminnen på ett konstruktivt sätt.
Balansen mellan närhet och distans är ständigt närvarande i utvecklingsprocessen. När mina barn är
ledsna, oavsett om de gråter högljutt eller kämpar för att hålla tårarna tillbaka och sväljer klumpen i
halsen, känns det som att en kniv skär genom mitt hjärta. Jag vill släppa allt och springa till dem. Jag
vill hålla om och krama dem tills deras smärta släpper. Samtidigt vet jag att de måste lära sig att och ta
sig igenom smärtan för att kunna hantera livets utmaningar. Detta lärde jag mig aldrig som liten men
nu har jag fått en ny chans att lära mig, tillsammans med mina barn.
Josefs sammanfattning
Barn är också människor, det är vad jag har med mig som påminnelse från ”Växa inte lyda” av Lars H
Gustafsson. Han beskriver Jaget som en trädgård, något vi kan vårda så blir det en skön plats att vara
på. Vår känsla för oss själva föds och utvecklas i mötet med andra. Därför ska vi som föräldrar och
människor vara rädda om hur vi bemöter varandra, och söka förstå hur vi utvecklas. Gustafsson menar
att vi alla går igenom olika faser, som kan liknas vid en trädgård som utvidgas i etapper. Genom det
lärande, det läkande och det livgivande mötet växer vi, och när vi blir föräldrar får vi chansen att
bearbeta våra egna liv och utvecklas med barnet.
Det nakna mötet med världen börjar i det begynnande självets domän. Vi fortsätter etablera
självkänsla genom kärnsjälvets domän. Där får en känsla av värdighet och en känslighet för det vackra
i livet. I det subjektiva självets domän utvecklar vi mötet med den andre och börjar bli små forskare
inför världen, och Gustafsson betonar hur viktigt och roligt det är att experimentera. I språk- och
leksjälvets domän börjar fantasin bli viktig. Vi börjar uttrycka oss och se bortom det som faktiskt ligger
framför näsan. I genussjälvets domän utvecklas våra könsroller och i tidssjälvets domän får vi en
relation till vår plats i förhållande till det som är, har varit och kommer. I ansvarssjälvets- och det
globala självets domäner bearbetar vi vår roll i världen i stort, om vad vi kan- och behöver göra.
Josefs Reflektion
Jag tycker att Lars H Gustavsson gör en helt fantastisk beskrivning av vad jaget är och hur det
utvecklas. Jag uppskattar särskilt påminnelsen om vikten av att öva oss i känslighet för att kunna
uppleva det vackra i livet. Att låta oss beröras av musik, konst och livet i stort. Det kanske låter enkelt
att påminnas om att barn är människor, men för mig är det en väldigt stor insikt. I mötet med barn är
det lätt att tolka gråt inte som uttryck för ledsenhet utan ”ett barnsligt sätt,” men påminnelsen hjälper
mig att möta mitt barn när det är ledset, ta det på allvar och hjälpa dem att bearbeta sina känslor. Det
har förbättrat min relation till mina barn, och det är det mest värdefulla jag har i livet. Så jag är väldigt
tacksam till Lars H Gustafsson och att jag fått läsa boken.
