Kriminologiska institutionen
Det oönskade i ett nyliberalistiskt
samhälle
- En kritisk diskursanalys av polisens identifierade
utsatta områden och dess kriminalitet
Examensarbete 15 hp
Kriminologi
Kriminologi, kandidatkurs (30 hp)
Vårterminen 2016
Jenny Andersson Bolander
Sammanfattning
I februari år 2016 släppte polismyndigheten en rapport framtagen av Nationella operativa
avdelningen, NOA, och forskare vid Malmö högskola. Denna rapport ämnar bidra med
fördjupad kunskap om varför specifika områden utvecklats till utsatta eller särskilt utsatta
områden.
Syftet med denna studie är att kritiskt granska polisens formulerade problembild av
kriminaliteten i dem definierade områdena för att på så vis finna vilka underliggande
antaganden om individ och dess relation till samhället, som problembilden härstammar ur. Vad
kan polisens antaganden, utifrån ett kritiskt kriminologiskt perspektiv, få för följder i form av
hur områden och individer förstås? Syftet fångas med frågeställningarna:
-
Vilka antaganden kan utläsas genom polisens förklaring av de utsatta områdens
kriminalitet?
-
Hur konstrueras relationen mellan område, individ och brottslighet genom föreliggande
antaganden?
Teoretiskt inspireras studien av kritisk kriminologi och denna traditions ifrågasättande av
maktens problemformuleringsprivilegier och den teoretiska utgångspunkten tar avstamp i ett
konfliktperspektiv och förståelsen av att verkligheten är socialt konstruerad i linje med Quinney
(Quinney, 1970:213). Vidare kombineras detta med förståelsen av kriminalitet som relationellt
till en rådande samhällsordning, vilket är inspirerat av Curries antaganden om det
nyliberalistiska samhällets inneboende mekanismer (Currie, 1997:147). Ifrågasättandet av
maktens problemformuleringsprivilegier har legat till grund för det metodologiska valet att
genomföra en kritisk diskursanalys av ovanstående dokument. Den kritiska diskursanalysen
genomförs med Faircloughs analysmodell som ser till den diskursiva praktiken, kommunikativa
händelsen och diskursens sociala praktik (Fairclough, 1992:72).
Analysen visar att rapporten är en produkt av nyliberalismens ideologi, där förklaringar som
föreligger på strukturnivå förskjuts till individnivå och till civilsamhället. Polisens
huvudgripande fokus på ”oönskade händelser”, ”kollektiv förmåga” och ”sociala risker” bildar
en problembild som positionerar och stigmatiserar individen och områdena. Genom detta
upprätthålls en samhällshegemoni som befäster klassamhällets ojämlikheter.
2
Innehållsförteckning
1.
Introduktion & bakgrund ............................................................................................... 4
2.
Problemformulering & syfte ........................................................................................... 5
3.
Tidigare forskning: Utsatta områden, stigmatiserande och kriminalitet ................... 6
3.1 Utsatta områden ............................................................................................................................ 6
3.2 Stigmatisering ............................................................................................................................... 7
3.3 Kriminalitet ................................................................................................................................... 8
4.
Teori: Den socialt skapade verkligheten, samhällsordningen & kriminalitet ............ 9
4.1 Den socialt skapade verkligheten ................................................................................................ 10
4.2 Samhällsordningen ...................................................................................................................... 11
4.3 Kriminalitet ................................................................................................................................. 12
5.
Metodologiska klargöranden & utgångspunkter ........................................................ 13
5.1 Metodologiska överväganden ..................................................................................................... 13
5.2 Kritisk diskursanalys ................................................................................................................... 14
5.3 Metodologiska reflektioner ......................................................................................................... 15
5.3.1 Validitet & reliabilitet .......................................................................................................... 16
5.4 Operationalisering ....................................................................................................................... 17
6.
Analys .............................................................................................................................. 18
6.1 Inledande klargöranden ............................................................................................................... 18
6.2 Inledande presentation av rapportens bärande teman ................................................................. 19
6.3 Oönskade händelser: Civilsamhällets ansvar .............................................................................. 19
6.4 Kollektiv Förmåga: ”Vi” och ”Dom” ......................................................................................... 23
6.5 Sociala Risker: Oönskade områden snarare än händelser ........................................................... 26
7.
Avslutande diskussion .................................................................................................... 29
7.1 Framtida forskning ................................................................................................................... 30
8.
Litteratur......................................................................................................................... 32
3
1. Introduktion & bakgrund
Den fjärde februari 2016 publicerade Aftonbladet en artikel på sin hemsida med rubriken
”Polisens hemliga rapport: Här är Stockholms läns farligaste områden”. I artikeln framgår att
Aftonbladet fått ta del av en rapport där polisen identifierar 53 områden som klassas som
extremt farliga och platserna beskrivs präglas av vardagligt skeende av hot, våld och
utpressning:
”Platser där narkotikaförsäljning sker öppet, 12-åringar bär vapen och
poliser möts av regnande gatstenar” (Aftonbladet 2016-02-04 A).
Artikeln gav upphov till flertal reaktioner och bland annat kritiserades polisen för
generaliseringar. Andra påtalade dissonansens som råder i diskursen mellan kriminaliteten som
uppmärksammas i förorter, i relation till kriminalitet som återfinns på andra platser i samhället.
”Det jag vill komma fram till är att områdena som ni beskriver är inte farliga
utan de problem som finns kan finnas i flera områden runt om Stockholm. Ja,
Tensta och Rinkeby har haft öppen handel av droger men samtidigt har jag
inte sett en enda artikel om att det på Sergels torg, vårt ansikte utåt
internationellt, sker öppen handel av droger dygnet runt” (Aftonbladet 201602-04 B).
Patrik Ekström skriver i Stockholm Direkt att flera av de uppgifter som framkommer inte går
att styrka, vilket får medhåll från fler boende i de identifierade utsatta områdena. Dock säger
polischefen i Järva, Niclas Andersson, att rapporten generellt ger en rättvis bild av området och
att ”rapporten är ganska välgrundad” (Stockholm Direkt 2016-03-03). Samtidigt som
Andersson instämmer med rapporten finns uppgifter vilka faktiskt inte kan styrkas. Exempelvis
uppgiften om att man i Husby inte kan gå ut efter klockan 17:
”Det är flera som uttrycker oro, men vi kan inte säga att vi har gjort en
forskningsrapport där vi gått ut och ställt frågor till boende och fått statistiskt
säkerställda svar” (Ibid).
Kort därpå kom polisen att publicera den rapport som ovannämnda artikel i Aftonbladet
refererat till. Rapporten, som ämnar beskriva fenomenet ”utsatta områden” för att vidare förstå
bakomliggande orsaker för områdenas utveckling, är framtagen av Polismyndighetens
Nationella operativa avdelning, NOA, samt med hjälp av forskare från Malmö högskola.
Forskarna, Per Olof Hallin, Manne Gerell och Markus Rasmusson, har bidragit med kunskap
och forskningsresultat och utöver detta utgörs rapportens fakta av insamlat material vilka
bygger på ”erfarenheter” och ”information” av berörda myndigheter:
4
”Information och erfarenheter har inhämtats från flera olika samhällsaktörer
och myndigheter som berörs av problematiken” (NOA, 2016:3).
Den debatt som uppstod i kölvattnet av Aftonbladets artikel visar att ämnet skapar känslor och
reaktioner hos människor som vittnar om att läget i de definierade områdena, och den polisiära
förståelsen av detta, berör fler än enbart områdena och de boende. Reaktionerna blir ett bevis
för en samhällskonflikt som består av polisens makt att definiera ett problem, i och med dess
särställning i produktionen av kunskap kring kriminalitet.
Kriminalitet kan tolkas och förstås på olika sätt, där förståelsen styr utformningen av
efterföljande åtgärder som sedan appliceras i samhället. Så hur polisen förstår och definierar
kriminalitet, vilken grundinställning de har samt vilka lösningar och resurser som följer blir
därför viktigt att studera, då deras förhållningssätt även förmedlar synen på individen i
samhället.
Därför är det viktigt att analysera dokument likt rapporten ”Utsatta områden”, eftersom att det
är ett underlag för hur polisens resurser ska komma att fördelas och hur åtgärder ska utformas
(NOA, 2016:7). Bortom den polisiära myndighetens fakta, är den övergripande diskursen som
förs av dessa avgörande att undersöka för att se hur denna konstruerar och förmedlar
antaganden om individen och dess position i samhället.
Denna studie positionerar sig kritiskt i förhållande till den aktuella rapporten, antar en
socialkonstruktivistisk syn och har för avsikt att utifrån kritisk kriminologi analysera dess
innehåll. I och med detta accepteras antagandet att kriminalpolitiska åtgärder, såväl som den
polisiära
inställningen,
bör
förstås
som
konstruktionen
och
reproducerandet
av
maktförhållanden utifrån en politisk, ekonomisk och kunskapsmässig hegemonisk position
(Andersson & Nilsson, 2009:225; Spitzer, 1975:234). Vilket är den bas som analysen sedermera
bygger på.
2. Problemformulering & syfte
Syftet med denna studie är att granska rapporten ”Utsatta områden- sociala risker, kollektiv
förmåga och oönskade händelser” för att belysa vad för effekt polisens problembild får utifrån
ett kritisk kriminologiskt perspektiv. Vad definieras som oönskat genom polisens
problemformuleringsprivilegier och hur relaterar detta till de utsatta områdena, de boende och
samhället i stort? Hur ett skeende förstås styrs av dem med makt att definiera händelser och
handlingar. I relation till kriminalitet besitter polisen som aktör en definitionsrätt att formulera
5
problembilder och definiera hur en handling förstås som kriminell, i och med att dessa är den
primära källan kring samhällets brottslighet. Således fungerar polisen legitimerande av sin
uppfattning om den sociala verkligheten och hur denna är beskaffad (Pollack & Allern,
2014:35-36; Brune, 2006:118-119). Därför blir det intressant att undersöka vad som förmedlas
genom polisens förklaring av dem utsatta områdenas kriminalitet.
Syftet fångas mer specifikt av följande frågeställningar:
-
Vilka antaganden kan utläsas genom polisens förklaring av de utsatta områdens
kriminalitet?
-
Hur konstrueras relationen mellan område, individ och brottslighet genom föreliggande
antaganden?
Teoretiskt är denna studie inspirerad av kritisk kriminologi och denna traditions ifrågasättande
av maktens problemformuleringsprivilegier. Vilket innebär att frågeställningarna ämnas
besvaras utifrån just detta perspektiv, som ser kriminalitet relationellt till ett socialt kontext.
Mer konkret genomförs en kritisk diskursanalys av ovanstående dokument med hjälp av
Faircloughs analysmodell (Fairclough, 1992:72-73).
3. Tidigare forskning: Utsatta områden, stigmatiserande och
kriminalitet
Under detta avsnitt kommer tidigare forskning presenteras som berör utsatta områden,
stigmatisering samt förhållningssätt till kriminalitet. Dessa övergripande teman kan ses utgöra
en bakgrund till studiens kommande analys, då detta avsnitt ämnar redogöra för hur det inom
forskning tidigare talat om och förhållit sig till så kallade utsatta områden, hur områden i
diskurser kan tänkas stigmatiseras och hur det samhälleliga förhållandet till vad som definieras
kriminellt skiftat över tid.
3.1 Utsatta områden
Under tidigt 1990-tal kan förändringar ses på den politiska arenan och välfärdssamhällets
sociala standard, där nyliberala projekt riktat fokus mot en nedmontering av välfärden till fördel
för det vinstdrivande. Under denna period ökade bland annat arbetslösheten i Sverige och spår
av detta lever kvar än idag och återfinns i störst utsträckning i socioekonomiskt utsatta områden,
6
primärt i förorter där arbetslösheten uppnår cirka 50-60 procent. (Schierup, Ålund & King,
2014:9).
Storsatsningen miljonprogrammet, vilket ämnade möjliggöra för moderna boenden tillgängliga
för alla, bidrog till konstruerandet av låginkomstsamhällen som till störst del kom att befolkas
av individer med utländsk bakgrund. Det är ur denna kontext, socioekonomisk utsatthet,
marginalisering och stigmatisering, som social frustration gror (Ibid:10). Schierup et al. (2014)
menar till och med att social oro utgör ett bevis av ett odemokratiskt samhälle:
”That we live in the age of riots means that we do no longer – or still do not
– live in the age of democracy.” (Ibid:18).
Denna socio-ekonomiska bakgrund har beskrivits ligga till grund för upplopp och
våldsutövningar vilka blir en reaktion på strukturer präglade av rasism, diskriminering,
segregation och arbetslöshet. Social oro kan således förstås utifrån termer av social polarisering
(Hörnqvist & Flyghed, 2012:328).
3.2 Stigmatisering
Forskning visar att det är de med makt att definiera skeenden som styr och påverkar uppfattning
och inställning till kriminalitet. Polisen är en sådan aktör, med särställning då de är samhällets
primära källa kring brottslighet, och således fungerar legitimerande av sin uppfattning om den
sociala verkligheten och hur denna är beskaffad (Pollack & Allern, 2014:35-36; Brune,
2006:118-119).
Törnqvist (2001) visar i sin forskning om förorter att dessa ur ett samhällsperspektiv svarar mot
ideologiska och/eller politiska mål varigenom de definieras som goda eller dåliga (Ibid:16).
Något som tas i uttryck genom den definitionsrätt de maktbesittande grupperna har i samhället,
vilka bestämmer hur skeenden och normer definieras och som syns i bland annat förändringar
av lagar och straff (Jerre & Tham, 2010:6). Uppfattningen om vad som utgör en god respektive
dålig ort är kopplat till långt tillbaka rotade ideologiska föreställningar om folkhemmet och
påverkas av den etablerade samhällsmaktens förhållning till det avvikande (Törnqvist,
2001:16). Representationen av förorter tycks generellt präglas av individualisering och
dramatisering, där polarisering sker av enskilda och särskilda händelser som tvingar fram
kategorier om antingen det ”goda” eller det ”onda” (Ristilammi, 1994:40).
7
Det har i forskningen skiljts mellan en intern och extern diskurs kopplat till dessa områden,
vilka är resultaten av långa utvecklingar av värderingar och rådande värdestrukturer i samhället,
som alla genereras och sätts av makten (Törnqvist, 2001:28-29). Den interna diskursen sägs
föras av boende som ses som representanter av områdena och utgör en motbild av sanningar,
känslor och värderingar. Den interna diskursen upplevs överröstas av en extern, mer negativt
präglad diskurs, som i allt högre grad lyfts fram i samhället genom medier, politiker och även
myndigheter (Ibid:31). Den externa diskursen belyser närhet respektive avvikelser från ideal,
det vill säga cementerar stigma kring områden och invånare vilka avviker den ”svenska”
kulturen (Ibid:28-29). Resultaten av föreställningen om goda och onda områden som
produceras och reproduceras fungerar stigmatiserande och genererar generaliserande
antaganden i linje med: ”Förorter är onda alltså blir människor där onda” (Ibid:246).
Sättet att tala om områden får enligt Mattsson (2005) ideologiska effekter, vilka konstruerar,
återskapar och ombildar dominansrelationer (Ibid:147). De dominerande diskurserna resulterar
i ett exkluderande som bildar ett ”dem” (Ibid:152). Törnqvist (2001) exemplifierar detta med
miljonprogramsområdena, vilka ses representativa för en osvensk bostadsort genom dessas
förfall som förklaras med fattigdom, strukturella brister och invandring (Ibid:19-20). Ålund
(1997) skriver i relation till Rinkeby, som länge varit en uppmärksammad förort som kopplats
samman med kriminalitet, vilket i sin tur länkas till invandring och kulturella skillnader, att
området som så många andra består av ”etniska friktioner” men att:
”Det är mediers och den centrala politiska och ekonomiska maktens närvaro
i den lokala kulturella mångfalden som för det mesta tycks vara
problematiskt” (Ibid:15-16).
Att individer med utländsk bakgrund i högre grad drabbas av konsekvenser av socioekonomiska
skillnader är bundet till migration. Bland annat då migration ofta leder till att en individ hamnar
i en lägre klasshierarki väl i Sverige, då dessa saknar ett landspecifikt humankapital; det vill
säga saknar språkkunskap, socialt nätverk och dylikt (Karlsson & Tibajev, 2014:283).
Migration medför även svårigheter att integreras på arbetsmarknaden och det tar längre tid för
en invandrare att uppnå en arbetsposition vilken motsvarar individens kvalifikationer i avseende
sysselsättning, yrkesspridning och klassammansättning i relation till den infödda befolkningen
(Ålund, 1997:69-70; Karlsson & Tibajev, 2014:284).
3.3 Kriminalitet
Kriminalitet och hur detta angrips styrs av den kriminalpolitiska arenans beslut, vilket utgör en
8
grund för hur polisens roll i samhället kan förstås. Idag råder en inställning att kriminalitet berör
alla och att alla således behöver delta i arbetet för att motverka kriminaliteten (Heber, 2007:8384; Hörnqvist, 2001:7). Polisens roll är primärt att sprida lugn och trygghet och fungera som en
skyddsåtgärd av det offentliga rummet genom att bistå lokalsamhället i deras förväntade
ansvarsroll (Andersson & Nilsson, 2009:211-212). Förskjutningen av ansvar och skiftet i
förståelsen av en avvikande handling från social till individansvar, sägs enligt Andersson &
Nilsson (2009) bero på en ”nedskärningspolitik”, där målet är att minska den offentliga sektorns
utgifter och ansvar och istället förskjuta detta till en individnivå (Ibid:166).
Enligt Hörnqvist (2001) utgör ansvarsdelegeringen inte enbart ett praktiskt förfarande för den
offentliga sektorn, utan präglas även av en ideologisk natur (Ibid:52). Bland annat återfinns
detta i att individen i lokalsamhället förstås som antingen en aktiv eller passiv medborgare,
varigenom dennes förmåga definieras. Den aktive medborgaren beskrivs som ”kunnig, trygg
och medveten” och väntas vara deltagande i upprätthållandet av den sociala ordningen. Den
passive medborgaren ses istället som besitta ”ointresse och oförmåga” och har ”förtroendekris”
för det politiska systemet (Ibid:43).
Nyliberalismens antagande om den rationella, fria individen förstår kriminalitet som
individuella företeelser. En kriminell handling definieras utifrån moraliseringar om rätt och fel
(Andersson & Nilsson, 2009:151). På den kriminalpolitiska arenan återfinns flera förändringar
i förhållningssättet till kriminalitet och dess påföljder som exemplifierar detta. Skiftet återfinns
i de individinriktade åtgärderna som kom att ersätta de strukturinriktade insatser, vilka tidigare
betonade förekomsten av sociala problem framför individinriktad brottsprevention med höga
straffvärden som avskräckande syfte (Ibid:127).
4. Teori: Den socialt skapade verkligheten, samhällsordningen &
kriminalitet
Denna studie utgår från antagandet om en socialt skapad verklighet, vilken struktureras och
förstås genom sociala relationer och interaktion. Detta görs gällande i samhällets alla delar och
så även då man talar om kriminalitet och avvikande beteende. Studien är inspirerad av kritisk
kriminologi, vilket innebär att kriminalitet behöver förstås i relation till det samhälle som vi
lever och verkar i. Därför är den materiella verkligheten och idévärlden central att studera. För
att göra detta kommer studien att undersöka polisens rapport om utsatta områden utifrån ett
konfliktperspektiv, inspirerad av Quinney. I kombination med detta antas även Curries teori om
9
ett ”market society” som redogör för nyliberalismens inneboende mekanismer vilka främjar för
brott (Currie, 1997:147). Något som appliceras i begränsad tappning i denna studie då enkom
fyra av de totala sju mekanismerna kommer att belysas och används som den bas polisens
inställning härstammar ur.
4.1 Den socialt skapade verkligheten
Samhälles ekonomiska och ideologiska struktur utgör den bas som sociala relationer såväl som
samhällsstrukturer ordnas utifrån. Således måste individers levande enligt denna teori förstås
utifrån den materiella verklighet som reglerar dennes vardag (Boglind, Eliaeson, Månson,
2014:87; Garland, 1991:85; Currie, 1997:152). Världen kan förstås som en socialt skapad
verklighet som enligt Quinney (1970) är byggt på fyra faktorer: process, konflikt, makt och
social handling (Ibid:213).
Process avser den dynamiska naturen av relationer, där samhället kan förstås som föränderligt
över tid och rum (Ibid:214). Samhället, dess strukturer, traditioner och normer utgör inget
bestående tillstånd utan produceras, reproduceras samt rekonstrueras (Williams & McShane,
1998:206; Christie, 2005:16). Quinney (1970) menar därför att varje samhälleligt eller socialt
fenomen behöver förstås som en del av tidigare händelser, strukturer och skeenden och inte bör
ses isolerade till ett specifikt kontext (Ibid:214).
Vidare utgår Quinneys (1970) förståelse av den socialt skapade verkligheten från att samhället
är byggt på konflikt snarare än konsensus, vilket genomsyrar individ, grupp samt kultur
(Ibid:214). Det är genom samhällets inneboende konflikter som klasskillnader kan förstås, det
vill säga som en konflikt där olika gruppers intressen tillgodoses (Currie, 1997:157). Vad som
sedermera definieras, av dem maktbesittande grupperna, som normativt i samhället
internaliseras inte genom acceptans utan verkställs genom makt:
”values are ruling rather than common, enforced rather than accepted, at
any given point of time” (Quinney, 1970:214).
Konflikt är således nära besläktat med makt, då det är genom den ojämnt fördelade makten som
konflikt produceras och reproduceras. Där de med makt definierar och skapar den sociala
ordningen, vilken tillgodoser denna grupps intressen (Quinney, 1970:215; Lilly, Cullen, Ball,
2015:183). Samtidigt som den ojämnt fördelade makten föder konflikt, kan konflikt förstås som
eftersträvan att utmana och således överta makt (Quinney, 1970:215).
10
Sist skapas verkligheten genom social handling. Alla handlingar ses som sociala då dessa bidrar
till den rådande samhällsordningen och kulturen individen verkar i, vilket även innebär att en
handling påverkas av individens förståelse av den materiella verkligheten. Handling är i detta
avseende kopplat till identitet, där självmedvetenhet såväl som förståelse av samhället, samt
hur den sociala verkligheten är beskaffad, styr och påverkar ett handlande (Quinney, 1970:216).
4.2 Samhällsordningen
Utifrån kritisk kriminologi förstås kriminalitet genom analyser av rådande samhällsordning
snarare än individförklaringar. Ovan teoretiska diskussion har redogjort för en uppfattning om
hur skeenden relaterar till samhällets utformning på ett teoretiskt plan om en socialt skapad
verklighet. Grundantagandet utgörs av att händelser såväl som strukturer inte kan ses isolerade
eller bundna till specifika individer eller kontext, utan hela tiden relaterade till process, konflikt
och makt som påverkar människans förståelse och sedermera handling.
Mer konkret talar Currie (1997) om olika mekanismer som förekommer i ett nyliberalistiskt
samhälle, vilka främjar för brottslighet och som är en naturlig del av kapitalismens logik
(Ibid:147). Curries antaganden kommer användas i begränsad tappning och förstås i studien
som den bakgrund den polisiära inställningen vilar mot, kombinerat med Quinneys antaganden
om den socialt skapade verkligheten. Currie utgår från totalt sju mekanismer och av dessa
används enkom fyra vilka ses relaterade till NOAs rapport om utsatta områden. Nedan följer
dessa antaganden:
Inledningsvis berörs styrkan av samhällets välfärd. I det nyliberalistiska samhället föreligger
en nedrustning av välfärd och sociala skyddsnät, vilket vittnar om att den sociala
ansvarstagande staten övergetts (Currie, 1997:159; Schierup, Ålund & King, 2014:9).
Förskjutningen av ansvar från en samhälls- till en individnivå härstammar ur en
nedskärningspolitik och styrs av ekonomiska förutsättningar och intressen (Andersson &
Nilsson, 2009:166).
Genom skiftet från samhällsansvar till individansvar ställs större krav på individen att motverka
kriminalitet och upprätthålla den sociala ordningen (Heber, 2007:83-84; Hörnqvist, 2001:7).
Något som kan förstås som svårt relaterat till ett konflikt och maktperspektiv, där konformitet
innebär att underordna sig den maktbesittandegruppens intressen i och med att en definierad
problembild inte behöver vara representativ för hela samhället (Quinney, 1970:214-215;
Spitzer, 1975:234; Christie, 2005:143).
11
Vidare pekar Currie på de kulturella värderingar som råder. Medan framgång och individualism
premieras inom den nyliberala ideologin hämmas människans handlingsutrymme av
strukturella förutsättningar vilket skapar ojämlika förutsättningar för individer (Currie,
1997:161). Sådana strukturella förutsättningar berör arbetsmarknadens struktur, som gått från
en social institution som integrerar individer i en samhällets gemenskap till att primärt fungera
vinstdrivande (Ibid:155). Varigenom ekonomiska ojämlikheter och klasskillnader cementeras
(Quinney, 1970:215-216; Boglind, Eliaeson, Månson, 2014:87; Garland, 1991:85).
Sist menar Currie (1997) att det nyliberalistiska samhället består av en försnävad politisk arena,
vilket gjort det svårare för motstånd och som påverkar individens förståelse av sig själv och sin
livssituation. Med inställningen om nyliberalism som den enda politiska vägen har alternativ
för människor försvunnit och därmed cementeras antaganden om att livssituationer som inte
lever upp till kulturella värderingar, enbart kan förstås som ett individuellt misslyckande
(Ibid:165).
I den socialt skapade verklighet som präglas av nyliberalismens ideologi fungerar den
materiella verkligheten reglerande av individen och handlingar relaterar således till denna
kontext (Boglind, Eliaeson, Månson, 2014:87; Garland, 1991:85).
4.3 Kriminalitet
Den socialt skapade verkligheten och samhällsordningens ideologi relaterar även till begreppet
kriminalitet och hur det kan förstås.
Det finns flera tolkningar av hur kriminalitet som begrepp ska definieras och sedermera
användas. Antingen kan brottslighet ses som ett fixerat tillstånd som definieras i relation till
juridiska termer om lag och rätt, eller som ett vidare begreppet vilket ser bortom det statiska
och naturliga tillståndet. Kriminalitet kan i detta avseende förstås som en socialt skapad produkt
(Christie, 2005:17; Quinney, 1970:217). Antagande är präglat av en konstruktionistisk ontologi,
vilken antar att upplevelsen om världen präglas av individens meningsgivande och handling,
något som konstrueras och reproduceras genom social interaktion (Sohlberg & Sohlberg,
2013:274).
Samhället är inte, utan blir snarare och på samma vis är inte kriminalitet utan det blir genom
mänskligt skapade definitioner. Kriminalisering av en handling utgör ett av många sätt att
korrigera individers oönskade beteenden och variationer återfinns i straffnivå över tid, samhälle
och kultur (Christie, 2005:143; Quinney, 1970:218). Således kan kriminalitet ses som en
12
oändlig resurs i samhället, där brottsnivåer styrs av i vilken utsträckning kriminalisering
förekommer (Christie, 2005:30).
Makt och konflikter kring makt genomsyrar samhället och påverkar så även individen. De som
besitter makten att definiera och styra värderingar såväl som lagar och definitioner i juridiken
är den grupp vars intressen som kommer att tillgodoses (Boglind, Eliaeson, Månson, 2014:8485; Quinney, 1970:217-218). Enligt konfliktteoretikern Spitzer (1975) styrs förhållningssättet
till brottslighet av den dominerande maktens politiska, ekonomiska och ideologiska
prioriteringar (Ibid:234). Vilket innebär att makt definieras och reproduceras genom konflikter
mellan samhällets olika klasser och intressen, något som sedan fungerar positionerande av
individen och således påverkar dess handlande (Ibid:79).
Kriminaliseringar utgör därför en maktutövning varigenom individers beteenden kontrolleras.
Desto större konflikt som föreligger mellan grupper, desto mer vidgas de maktbesittande
gruppernas definition av en problembild och således ökar även förekomsten av kriminaliserade
handlingar (Quinney, 1970:218; Spitzer, 1975:234).
I den socialt skapade verkligheten blir således straffrätten primär för att synliggöra det oönskade
respektive det önskade i ett samhälle. Det är genom formuleringen av vad som är kriminellt
som en handling kan förstås som oönskad i den rådande samhällsordningen (Quinney,
1970:219; Spitzer, 1975:234; Christie, 2005:143; Andersson & Nilsson, 2009:225).
5. Metodologiska klargöranden & utgångspunkter
Under detta metodavsnitt kommer metodologiska överväganden följa, där det diskuteras hur
den föreliggande metoden kommit att användas. Sedan följer en teoretisk redogörelse för vad
kritisk diskursanalys är. Vidare följer metodologiska reflektioner där en problematisering av
metodologiska avväganden diskuteras och sist operationalisering där arbetets konkreta
tillvägagång redogörs för.
5.1 Metodologiska överväganden
Denna studie har en socialkostruktionistisk ontologi, vilket grundar sig i ett antagande om att
verkligheten är socialt beskaffad. Den sociala verkligheten produceras och reproduceras genom
social interaktion (Sohlberg & Sohlberg, 2013:274). Vidare är studiens epistemologiska
13
utgångspunkt subjektivistisk, det vill säga att kunskap utgörs av och uppnås genom tolkning
och innebörd av dess sociala kontext (Ibid:57).
Val av metod motiveras med att den kritiska diskursanalysen ämnar belysa och undersöka
maktfrågor (Bergström & Boréus, 2012:354), vilket i denna studie tar avstamp i den kritiska
kriminologins ifrågasättande av maktens problemformuleringsprivilegier. Enligt Faircloughs
tredimensionella analysmodell förstås den diskursiva praktiken som en del i och av en social
praktik, varigenom de diskursiva och icke diskursiva fälten bildar matkedjor (Ibid:356). Det
vill säga, antagandet som präglar diskursanalys är att diskurser relaterar till makt och rådande
samhällsordningar, då dessa ligger tillgrund för hur en diskurs förs och framställs.
Vidare är den kritiska diskursanalysen besläktad med kritiska teorier, i och med dess
ideologikritiska fokus (Ibid:374). Metoden antar ett konstruktivistiskt perspektiv, i och med
antagandet att diskursen har en konstruerande funktion (Ibid:375), vilket överensstämmer med
den otologiska och epistemologiska utgångspunkten i denna studie.
5.2 Kritisk diskursanalys
Det finns olika förgreningar inom diskursanalysen och i denna studie appliceras en kritisk
diskursanalys som i hög grad används för att studera maktfrågor (Bergström & Boréus,
2012:399). Genom Faircloughs kritiska diskursanalys kopplas tre traditioner samman; utförlig
textanalys med utgångspunkt i lingvistiken; analys av social praktik utifrån ett
makrosociologiskt perspektiv; samt ett mikrosociologiskt tolkande av individens vardag vilken
konstrueras genom användandet av generaliseringar. Enligt detta synsätt menas att sociala
identiteter, relationer och kunskap konstrueras genom diskursens tre funktioner: ”identity,
relational and ideational” (Fairclough, 1992:64).
I denna studie översätts ”ideational” till konstruerandet av betydelse och kunskapssystem och
speglar textens innehåll. ”Identity” översätts till konstruktion av identitet, vilket berör hur en
subjektsposition konstrueras genom diskursen och hur dessa skildras genom konstruerandet av
betydelse och kunskapssystem. ”Relational” översätts till diskursens relationella funktion,
vilket innebär konstruerandet av grupper, vilka ställs på ett eller annat sätt emot varandra.
(Ibid:65-66). Fairclough menar även att diskursen ska analyseras dels utifrån den
kommunikativa händelsen, hur ett specifikt fall beskrivs, men även utifrån hur
diskursordningen framställs samt hur diskursen konsumeras (Ibid:65-66).
14
Det analytiska ramverk Fairclough skapat utgår från den diskursiva praktiken, att se till hur
texter produceras, konsumeras samt distribueras. Analysens andra dimension är den
kommunikativa händelsen, att utifrån ett lingvistiskt perspektiv granska textens grammatiska
struktur. Slutligen är den tredje dimensionen att vidga diskursen genom att koppla den till en
social praktik, vilket identifiera hur diskursen internaliseras i det icke-diskursiva fältet
(Ibid:72).
Analysen av den diskursiva praktiken undersöker textens relation till den befintliga
diskursordningen, exempelvis om den reproducerar redan befintliga antaganden eller förändrar
och utmanar dessa (Ibid:64-66). Genom att analysera det textuella, den kommunikativa
händelsen, undersöks grammatiken för att finna vad som sägs och inte sägs i olika sammanhang
(Ibid:76-77). Båda dessa delar av analysen ses relationellt till en social praktik, en kontext som
innebär att den sociala verkligheten är en integrerad del av hur texter framställs, i vilka
sammanhang och hur man textuellt beskriver något (Ibid:82-83). Genom denna
tredimensionella analysmodell ämnas att synliggöra relationerna som föreligger mellan en
social verklighet och språk (Ibid:96-97).
Den sociala praktiken av en diskurs relaterar till ideologi och makt, samt maktens hegemoni.
Ideologi präglas av tre antaganden; ideologi som en materiell del av institutioner; ideologi som
en naturlig del av subjektet; aktörer drivs av ideologi, vilken är en del av klasskonflikter.
Således kan ideologin ses som en del i konstruerandet av verkligheten och hur denna förstås.
Ideologiska antagande i den diskursiva praktiken naturaliseras om dess genomslag är
framgångsrika och förstås då som något självklart (Ibid:87). Hegemoni förklaras av Fairclough
som en dominerande ställning av ekonomi, politik, kultur och ideologi. Det är makten över
samhället som helhet och dess försök att internalisera dess antaganden i de underordnade
samhällsklasserna genom ideologiska medel (Ibid:92).
5.3 Metodologiska reflektioner
En problematik som föreligger vid kritisk diskursanalys är att forskaren själv utgör en del av
diskursen då antaganden föreligger om att världen inte är objektiv och möjlig att observera
utifrån (Bergström & Boréus, 2012:402). Detta görs gällande i och med den kritiska
diskursanalysens syfte är att belysa sociala strukturer och dess relation till en diskursordning.
Samt hur sociala identiteter konstrueras och maktstrukturer kan tänkas upprätthållas, något
forskaren själv blir en del av (Ibid:374-376). Detta förefaller ofrånkomligt vid forskning med
15
denna vetenskapliga utgångspunkt, men samtidigt påverkas all forskning av föreliggande
ontologiska, epistemologiska och teoretiska utgångspunkterna. Genom transparens i
redovisningen av metodologiska avväganden, operationalisering, analys och resultat kan
problematiken minska (Ibid:43).
Ytterligare problematik är att det är svårt att enhetligt definiera vart en gräns går mellan den
diskursiva praktiken och det icke diskursiva fältet, i och med att dessa är en del och effekt av
varandra (Ibid:403). I och med att denna studie använder Faircloughs analysmodell som metod
snarare än som teoretisk utgångspunkt minskar otydligheten i det dialektiska samspelet som
föreligger om diskursanalysen används som den primära teoretiska grunden i en undersökning.
Denna studie har istället använt metoden och dess tre dimensioner som ett hjälpmedel vid
bearbetningen av empirin och analyser är gjorda utifrån en separat teoretisk bas.
5.3.1 Validitet & reliabilitet
Validitet avser huruvida en metod mäter det den avser att mäta, eller om en genomförd
undersökning kan svara på forskningsfrågan (Bergström & Boréus, 2012:402:41). I relation till
konstruktivistisk forskning, där forskarens egna tolkning och förståelse påverkar
forskningssvaret, vidgas validitetbegreppets innebörd. Vad som görs gällande i denna studie i
relation till validitet är förförståelse, transparens i analysen och om empirin utgör ett relevant
underlag för att svara på den formulerade frågeställning (Ibid:42).
Studiens frågeställningar ämnar problematisera polisens problemformulering i de utsatta och
särskilt utsatta områdena som definierats, och bygger därför på empirins existens. Vidare
används citat i analysen för att visa vad tolkningar konkret bygger på, där det redogörs för hur
kopplingen mellan empiri och analys ter sig, vilket ämnar öka studiens transparens.
Reliabilitet behandlar tillförlitligheten i en undersökning och med goda analysverktyg stiger
även möjligheten till en god intersubjektivitet (Ibid:405). I denna studie relaterar
intersubjektiviteten, det vill säga möjligheten att studien kan genomföras igen (Ibid:43), till
syntaxanalysen som använts som ett hjälpmedel. I en syntaxanalys används formulerade
verktyg som ligger till grund för de tolkningar som görs (Ibid:279).
Som sagt så påverkas studier av ontologisk och epistemologisk utgångspunkt, teori och
metodval, men även av forskarens förförståelse. En sak som görs gällande i denna studie är
författarens koppling till ett av de definierade särskilt utsatta områdena, vilket legat till grund
16
för intresset att undersöka rapporten då porträtteringen inte upplevts igenkännande. I och med
detta föreligger en sedan tidigare kritisk inställning till rapporten, vilket har befarats kunna
påverka analysen. Denna förförståelse har tagits i beaktning genomgående under uppsatsens
gång för att undvika att läsa in företeelser som inte framgår med rapportens egna ord.
Därigenom har redogörelserna för hur citaten och de analytiska tolkningarna relaterar till
varandra gjorts med stor noggrannhet.
5.4 Operationalisering
Inledningsvis genomfördes en detaljerad läsning av det empiriska materialet, för att stifta
bekantskap med texten. Vidare bearbetades texten med Faircloughs inställning om diskursens
tre funktioner: konstruerandet av betydelse och kunskapssystem, identitet samt det relationella
i åtanke. I denna fas gjordes noteringar i samband med läsningen om vad polisen menar är
problem, orsak och lösning av de utsatta områdenas problematik. Detta gjordes för att på så vis
hitta polisens utgångspunkt i vad som upplevs oönskat respektive önskat i de olika områdena.
Under bearbetningarna av empirin upptäcktes tre teman som ansågs representativa för polisens
inställning till kriminaliteten i områdena, som utgör den relationella funktionen av rapporten då
det är genom dessa teman grupperingar konstrueras. Dessa tre teman används av polisen själv,
vilket framgår av rapportens titel som är ”Utsatta områden- sociala risker, kollektiv förmåga
och oönskade händelser”. Dessa teman blev således ”sociala risker”, ”kollektiv förmåga” och
”oönskade händelser”. Följaktligen genomfördes ytterligare läsningar av empirin för att urskilja
hur kategorierna relaterar till varandra och hur dessa förmedlar antaganden om individ och
område, vilket svarar för diskursens subjektpositionerande funktion: konstruerande av identitet
(Fairclough, 1992:64).
Studien bygger på Faircloughs analysredskap som innebär att analysen av ”kollektiv förmåga”,
”oönskade händelser” och ”sociala risker” genomförts utifrån en tredimensionell analys av text,
diskursiv och social praktik. Detta möjliggörs genom en begränsad syntaxanalys för att, i
kombination med teorin, tydliggöra vilka antaganden som förmedlas i rapporten. Detta svarar
för diskursens konstruerande av kunskapssystem som ser till innehållet av det textuella
(Fairclough, 1992:65-66).
Syntaxanalysen har genomförts med hjälp av begreppen: transivitet, passivering och modalitet.
Transivitet ser till textens framställningsformer av process eller händelse och hur detta kopplas
till subjekt och objekt (Bergström & Boréus, 2012:280). Genom transivitet undersöks process,
17
deltagare samt omständighet. Deltagare avser om texten fokuserar på en aktör eller mottagare
och berörs i mycket begränsad omfattning. Omständighet behandlar tid och rum av ett skeende,
vilket inte ges utrymme åt i analysen. Störst vikt i denna studie har process, som kan vara
materiella och innebär beskrivningar kopplade till fysiska attribut som påverkar en mottagare
eller verbala som avser formulerade uttryck och tal, det vill säga i vilken utsträckning någon
säger eller uppger något (Ibid:281-282).
Vidare avser passivering att undersöka förekomsten av meningsuppbyggnader där aktör
osynliggörs medan modalitet undersöker styrkan i det textuella påståendet, hur legitimiteten
står i relation till empirins budskap (Ibid:376). Modaliteten kan antingen vara starkt objektiv
eller svagt subjektiv, vilket bestäms av i vilken grad sanningar kan utläsas i olika påståenden
(Fairclough, 1992:159).
6. Analys
6.1 Inledande klargöranden
I följande analys av NOAs rapport om utsatta områden kommer argumenten förankras i såväl
den tidigare forskningen som i det teoretiska ramverket. Utöver detta används analysbegrepp
som kommer från syntaxanalysens formulerade verktyg, vilka här åter kommer redogöras för
så att det tydliggörs vilka begrepp som är teoretiska och vilka som används som analysverktyg.
Dessa begrepp är modalitet, process, deltagare samt passivering. Modalitet undersöker styrkan
i ett påstående genom att se om den som uttalar sig har legitimitet att göra detta (Bergström &
Boréus, 2012:376). Objektiv modalitet, som också används, avser formuleringar där sanningar
utläses i olika påståenden (Fairclough, 1992:159).
Då process förekommer i analysen används det som ett syntaxverktyg och avser inte process i
den teoretiska bemärkelse som Quinney använder det. Process förekommer som såväl verbal
och materiell och verbala processer innebär formuleringar som uttrycker påståenden i verbform.
Materiella processer avser beskrivningar som är kopplade till fysiska attribut (Bergström &
Boréus, 2012:281-282). Deltagare avser textens perspektiv på antingen mottagare eller aktör i
ett skeende och passivering undersöker om det förekommer formuleringar där en aktör
osynliggörs (Ibid:376).
18
6.2 Inledande presentation av rapportens bärande teman
Rapportens titel ”Utsatta områden - sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser”,
vittnar om rapportens fokus och tematik. Genom titeln kan en föreställning utläsas om att
områdena är ”utsatta” och behöver räddas. Detta understryks i rapportens inledning, där det
framgår att syftet med att identifiera utsatta och särskilt utsatta områden är kopplat till
allokeringen av extra resurser (NOA, 2016:7).
Ett utsatt och särskilt utsatt område definieras utifrån i vilken grad områdenas strukturella
förutsättningar upplevs problematiska för polisen att utföra sitt arbete i och om kriminaliteten,
vilket benämns oönskade händelser, påverkar lokalsamhället (Ibid:4).
”Ur ett polisiärt perspektiv kan oönskade händelser handla om till exempel
våldshandlingar, upplopp eller allvarlig brottslighet som påverkar
myndigheten och/eller lokalsamhället starkt negativt” (Ibid:9).
De bakomliggande orsakerna till ”oönskade händelser” förklaras med både bristen av ”kollektiv
förmåga” och förekomsten av ”sociala risker”.
”Forskning har också visat att socioekonomiska förhållanden, brottslighet
och otrygghet dessutom hänger samman med tillit inom bostadsområdet,
ibland benämnd lokalsamhällestillit, samt gemensamma förväntningar om att
agera för allas bästa, vilket benämns kollektiv förmåga. (…) Allt detta kan
också uttryckas i termer av risk. En social risk kan definieras som
’sannolikheten för oönskade händelser, beteenden eller tillstånd med
ursprung i människors relationer, livsvillkor och levnadsförhållanden’”
(Ibid:9).
I rapporten står det att inga ”operativa åtgärder” kommer att presenteras över hur man bör
”agera mot problembilden” (Ibid:25). I och med att lösningar inte presenteras, då fokusen i
rapporten istället är att redogöra för polisens ”problembild” av områdena, kan inte vad som
anses önskat respektive oönskat förstås genom åtgärder. Det förstås istället genom hur
”kollektiv förmåga” och ”sociala risker” relaterar till ”oönskade händelser”.
6.3 Oönskade händelser: Civilsamhällets ansvar
I rapportens titel återfinns begreppet ”oönskade händelser” vilket definieras som:
”(…) de aktörer och den brottslighet som generellt förekommer i ett utsatt
område- det vill säga oönskade händelser” (NOA, 2016:15).
19
De ”oönskade händelserna” representerar således kriminalitet samt de aktörer som begår brott.
Här skönjas rapportens problembild för de oönskade händelserna, i förhållningssättet till
kriminalitet utifrån ett aktörskap där individen och dess handlingar ligger till grund för
brottsligheten i lokalsamhället. Då de kriminella identifieras som handlande aktörer kopplas
ansvar till individen, vilket sker då deltagare i processer har ett aktörskap (Bergström & Boréus,
2012:281-282).
”Av dessa [sociala risker] utkristalliseras i flera bostadsområden en mindre
grupp tonårspojkar eller unga män som ser kriminalitet som ett alternativ”
(NOA, 2016:9).
Detta citat visar att individer ”ser kriminalitet som ett alternativ” på grund av förekomsten av
sociala risker. Denna förståelse av kriminalitet, som utgår från aktörer som ”ser” brottslighet
som ett ”alternativ”, förmedlar en ideologi som präglas av nyliberalistiska antaganden vilka
betonar individens ansvar som ett fritt agerande subjekt och förstår människor som rationella
(Lilly, Cullen, Ball, 2015:180).
Rapportens inställning till brott kan härledas till vad Andersson & Nilsson (2009) benämner
”politisering av kriminalpolitiken”. Denna förändring innebär att kriminalpolitiken, något som
också utkristalliserar sig i den polisiära diskursen, existerar för laglydiga medborgare snarare
än för den kriminella. Istället är det polisiära målet att öka tryggheten i samhället och medlet
att nå målet är att minska brottsligheten. Härigenom ersätts välfärdsstaten av ett civilsamhälle,
där polisen bistår med trygghet men där kriminaliteten i första hand ska motverkas av
lokalsamhället (Andersson & Nilsson, 2009:217; Currie, 1997:159; Schierup, Ålund & King,
2014:9).
”Problemen i dessa områden kan inte lösas av polisen på egen hand, utan det
krävs förenande krafttag från hela samhället” (NOA, 2016:25).
Ovanstående citat exemplifierar föreställningen om att kriminalitet berör alla i och med att
problemen kräver ”förenade krafttag från hela samhället”. Polisen upplevs själv inte kunna
åtgärda de oönskade händelserna, utan det är genom samhällets ”förenade krafttag” som
utvecklingen i de utsatta och särskilt utsatta områdena kan hindras. Inställningen om att lag och
ordning bör upprätthållas och utgöras av ett medborgligt individansvar återfinns i ett
regeringsbeslut år 1996 då ett nationellt program om brottsprevention antogs, vilket gjorde att
samhällets brottslighet blev allas ansvar (Hörnqvist, 2001:7).
20
Dessa antaganden i texten, där kriminaliteten sägs överstiga polisens roll, fungerar passiverande
av polismyndighetens aktörskap i relation till ansvar, då detta förskjuts till individ och
lokalsamhälle (Bergström & Boréus, 2012:376). Civilsamhällets ansvar att motverka
kriminalitet bottnar i föreställningen om att kriminella utgörs av rationella individer snarare än
aktörer som är hämmande av strukturella förutsättningar och socialt skapade problem
(Andersson & Nilsson, 2009:193).
I rapporten används verbala processer för att bekräfta och styrka den polisiära uppfattningen.
Verbala processer är formuleringar som förmedlar tal och uttryck i verbform, det vill säga att
någon konstaterar, säger eller ger uttryck för skeenden (Bergström & Boréus, 2012:281). Ett
exempel på detta är förekomsten av beskrivningar utifrån de boendes upplevelser som bekräftar
den polisiära rollen:
”Gemensamt för både utsatta och särskilt utsatta områden är att de boende
känner stor frustration över de personer som begår brotten” (NOA, 2016:18).
Genom att säga att de boende ”känner” stor frustration i de definierade områdena framhålls att
områdena är problematiska utifrån de boendes perspektiv. Den verbala processen bekräftar
således polisens roll att tillgodose den laglydige individen, i och med att brottsligheten här
belyses utifrån dess påverkan på de boende och dessas upplevelser.
Både uppfattningen om samhällsordningen såväl som brott och straff definieras och bestäms av
den grupper i samhället som har makt att göra detta, vilket sedan måste efterföljas av andra
(Andersson & Nilsson, 2009:172-173; Lilly, Cullen, Ball, 2015:184). Att människors förståelse
och upplevelser av verkligheten påverkas av de som besitter makt att definiera detta illustreras
enligt Jerre & Tham (2010) genom samhällets förhållande till avvikande beteende och hur detta
över tid förändrats. Tidigare talades det om aktörens utsatthet för sociala strukturer, vilket
resulterade i att individen var i behov av vård snarare än individuellt straffande, något som inte
är aktuellt inom kriminalpolitiken idag (Ibid:6). Det är genom bestämmanderätt som makt
utvinns, då definitioner och inställningar till skeenden tillgodoser den specifika gruppens
intressen, vilket reproduceras genom dess applicering i samhället (Quinney, 1970:217-218;
Currie, 1997:154; Garland, 1991:87, 120).
I rapporten används begreppet ”kriminell energi”, för att definiera i vilken grad ett område är
utsatt. Om hög ”kriminell energi” återfinns i ett område väntas risken för att ”kriminella
värderingar” ökar och till följd av detta kriminaliteten (NOA, 2016:21):
21
”I syfte att fånga denna riskfaktor har geografiska data om individer som
avtjänat fängelsestraff eller varit häktade för brott de fem senaste åren
inhämtats till rapporten. Analysresultaten visar fördelningen av kriminell
energi mellan länen i Sverige jämfört med de utsatta områdena. Det har då
gått att utläsa att de utsatta områdena har mer än tre gånger högre kriminell
energi” (Ibid:21).
De utsatta områdena har ”mer än tre gånger högre kriminell energi” i relation till övriga län i
Sverige. Den polisiära förklaringen av oönskade händelser härleds, genom ”kriminell energi”,
till de boende i de definierade områdena, då dessa i hög grad utgörs av individer som ”avtjänat
fängelsestraff eller varit häktade för brott”. Dessa individer upplevs vara ett potentiellt hot mot
den sociala ordningen, då dessa sägs ha förmåga att etablera ”kriminella värderingar” och
således öka andelen oönskade händelser. Något som gör antagandet stigmatiserande, då
individen trotts avtjänat straff bedöms som en ”riskfaktor”. Genom ”kriminell energi” visas att
den polisiära inställningen utgörs av ett kontroll betonat arbete, det vill säga att situationer
ämnas kontrolleras och personer bedöms utifrån risk (Andersson & Nilsson, 2009:165).
Rapportens beskrivningar om de oönskade händelserna i områdena sätter ramarna för hur
samhället talar om kriminaliteten, och i förlängningen orterna och dess invånare i och med att
dessa har en hegemonisk position över produktionen av kunskap kring områdenas kriminalitet
(Fairclough, 1992:92; Brune, 2006:118-119; Pollack & Allern, 2014:35-36). Utöver den höga
koncentrationen av ”kriminell energi” finner rapporten att områdena i majoritet utgörs av
miljonprogramsområden, vilka beskrivs som boendeorter för resurssvaga individer:
”De som hade råd lämnade stadsdelarna efterhand och de som blev kvar var
människor med svaga ekonomiska resurser (…)” (NOA, 2016:8).
Ansvarskapet föreligger på individnivå, dels där subjekt väljer att handla kriminellt, men även
i termer om att brott berör alla vilket gör alla ansvariga för att upprätthålla en social ordning.
Invånarna i områdena väljer i större grad än övriga att handla kriminellt och tillsammans med
beskrivningen av de utsatta och särskilt utsatta områdena som bostadsområden för ”människor
med svaga ekonomiska resurser” likställs oönskade händelser med en underklassens
kriminalitet.
Den nyliberala politiseringen av kriminalpolitiken med dess betoning av civilsamhället, är en
reell effekt av nyliberalismen som den enda vägens politik, vars ideologiska antaganden om
bland annat individualism samt kulturella värderingar om materiell och ekonomisk framgång,
gör att levnadsförhållanden som inte upplevs tillgodose nyliberalismens antaganden förstås som
22
individuellt misslyckande (Currie, 1997:165; Lilly, Cullen, Ball, 2015:78; Schierup, Ålund &
King, 2014:17).
6.4 Kollektiv Förmåga: ”Vi” och ”Dom”
I titeln på rapporten ingår begreppet ”kollektiv förmåga” något som de utsatta områdena uppges
ha en brist på. Begreppet diskuteras på följande vis:
”Forskning har också visat att socioekonomiska förhållanden, brottslighet
och otrygghet dessutom hänger samman med tillit inom bostadsområdet,
ibland benämnd lokalsamhällestillit, samt gemensamma förväntningar om att
agera för allas bästa, vilket benämns kollektiv förmåga” (NOA, 2016:9).
Föreställningen om att ”agera för allas bästa” definieras som ”kollektiv förmåga”. Men vilka är
dessa ”gemensamma förväntningar”? Vem definierar dessa? Med andra ord: vem är ”alla”? Är
de ”gemensamma förväntningarna” kopplade till nationen, ett samhälle eller ett lokalområde?
Ordet ”alla” kan vid första anblick uppfattas som ett inkluderande ord att använda, dock uteblir
många viktiga aspekter då ordet går odefinierat i rapporten. I och med antagna generaliseringar
kring ”alla” och ”gemensamma förväntningar” exkluderas alla tänkbara konflikter som kan
rymmas i orden då dessa blir homogent beskrivande. Konflikter produceras och reproduceras
genom samhällets ojämnfördelade maktförhållanden, där individer med makt besitter
definitionsrätt och tolkningsmonopol om hur verkligheten är beskaffad. I och med att rapporten
definierar en föreställning om att agera för ”allas bästa” bestämmer den därigenom att samhället
vilar på konsensus där det finns ett ”bästa” och ett ”alla” att handla för (Quinney, 1970:214).
Realiteten blir att ”alla” representerar en maktordning där intressen av denna grupp tillgodoses
genom ett specifikt sätt att handla (Quinney, 1970:215; Lilly, Cullen, Ball, 2015:183).
Då rapporten är framtagen av en polismyndighet, vilken utgör samhällets primära källa för
kriminalitet (Brune, 2006:118-119; Pollack & Allern, 2014:35-36) har dessa en särställning vad
gäller tolkningsföreträde av skeendena i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Upplevelserna
och antagandena om utsattheten förankras inte i områdena genom att de boende kommer till
tals. Ändock finns flera ställen där polisen hänvisar till antaganden av känslor eller upplevelser
som återfinns hos individerna:
”(…) det går att se tecken på att de boende har anpassat sig till rådande
omständigheter genom att de undviker att vistas på torg och andra platser
under kvällar av oro för att utsättas för brott” (NOA, 2016:16).
23
I citatet ovan syns det att individen handlar på ett visst sätt i och med det sedan tidigare
definierade problemet, som är bristen på ”kollektiv förmåga”. Genom att beskrivningarna
förmedlar upplevelser och känslor i form av sanningar är den objektiva modaliteten hög
(Fairclough, 1992:159). Modaliteten uttrycks i detta sammanhang genom att ”det går att se” att
de boende ”har anpassat sig” till ”rådande omständigheter” i och med att de antas uppleva ”oro
för” brott. Alternativa förklaringar till att det tycks röra sig färre individer på specifika platser
under kvällar uteblir och det förankras i det tolkningsmonopol rapporten utgör. I och med
rapportens produktion och spridning blir detta generaliserande antagande en objektiv sanning
av sig själv, vilket påverkar hur rapporten producerar och reproducerar såväl sociala relationer
samt kunskap- och maktsystem (Ibid:160).
”Det kan finnas mycket höga nivåer av tillit inom grupper i bostadsområdet,
men i genomsnitt litar invånarna mindre på andra invånare i bostadsområdet
än vad som är fallet i samhället i övrigt. Den lägre graden av tillit medför att
lokalsamhället får svårare att hantera uppkomna problem” (NOA, 2016:10).
Även ovanstående citat förmedlar hur kollektiv förmåga är kopplat till kriminalitet, då en ”lägre
grad av tillit” resulterar i att lokalsamhället har svårt att ”hantera uppkomna problem”. Det går
även att utläsa förekomsten av ett ”vi” och ”dem” genom generaliseringen att ”invånarna” i
genomsnitt litar ”mindre på andra” i området, vilket inte är fallet i ”samhället i övrigt”.
”Invånarna” bildar ett ”dem” medan ”samhället i övrigt” representerar ett ”vi”. Primärt finner
man detta bundet till objekten, det vill säga områdena, vilka står skilda från övriga samhället
genom dess identifiering som utsatta eller särskilt utsatta samt präglade av kriminalitet.
Törnqvist (2001) menar att förståelsen av områden är kopplade till en historisk föreställningar
om folkhemmet och att detta ligger till grund för huruvida ett samhälle definierar ett område
som inkluderat i ett ”vi” respektive exkluderat till ett ”dem” (Ibid:16). Upplevs ett område som
främmande från rådande ideal om den ”svenska kulturen” kategoriseras det som ett ”ont”
område, vilket gör att dess boende i förlängningen även upplevs som ”onda” (Ibid:246), något
som förstärker känslan av ett ”vi” och ”dem” och sedermera styr den externa diskursen
(Ristilammi, 1994:40).
Då rapporten positionerar subjekten såväl som objekten mot samhället som helhet, genom dess
skilda grad av tillit och därigenom kollektiva förmåga, skönjas diskursens relationella funktion,
där grupper konstrueras och ställs mot varandra. Genom detta konstrueras identiteter på grund
av subjektpositioneringen där invånarna ses som skilda från samhället i övrigt och därför utgör
ett ”dem” (Fairclough, 1992:64-66). Subjektpositioneringen sker genom förekomsten av
24
”kollektiv förmåga” i ett lokalsamhälle och då de boende har brist på detta inkluderas de inte i
samhällets ”vi”. Frånvaron av den ”kollektiva förmågan” leder istället till att boende exkluderas
och definieras som ”dem”, något som sker genom att ”dem” beskrivs vara utan förmåga att
upprätthålla och ansvara för den sociala ordningen.
”En social skyddsfaktor som diskuterats inom forskning är förekomsten av
tillit och kollektiv förmåga. I ett bostadsområde med hög kollektiv förmåga
och tillit till såväl lokalsamhälle som myndigheter kan det tänkas att
lokalsamhället har en förmåga att ta hand om eller hantera sociala
riskfaktorer (…)” (NOA, 2016:10).
Det problematiska i den låga kollektiva förmågan, att individer inte agerar för ”allas bästa”, är
att lokalsamhället på grund av detta inte kan ”hantera sociala riskfaktorer”. Förekomst av
oönskade händelser ger således uttryck för en låg kollektiv förmåga, mot vilka de boende står
maktlösa att ”hantera”. Genom rapportens definition av vad kollektiv förmåga är och hur det
relaterar till oönskade händelser, likställs kriminalitet med förekomsten av inkapabla individer
och på så vis förstås kollektiv förmåga som basen i rapportens problembild.
Genom kollektiv förmåga återfinns en ideologisk klassificering som Hörnqvist (2001) menar
görs gällande i och med ansvarsdelegeringen från offentliga sektorn till civilsamhället och
därigenom individen, kategoriseringen av den aktive eller passive medborgaren. Rapporten
förstår de boende och dess roll i civilsamhället som ”den passive medborgaren”, vilken har ett
ointresse eller oförmåga att upprätthålla den sociala ordningen (Ibid:43).
Den kollektiva förmågan bör således förstås som en form av handlingskraft. Finns hög kollektiv
förmåga så finns kapacitet till handling och agerande. Dock kan det argumenteras att rapporten
beskriver händelseförlopp där kollektiv förmåga finns, men dessa skeenden identifieras i
rapporten istället som avvikande:
”Upplopp uppstår många gånger som en konsekvens av ett myndighetsbeslut
eller exempelvis ett polisiärt ingripande. Det finns indikationer på att äldre
kriminella kan styra och kontrollera upploppen genom att uppvigla
ungdomar till att både starta upplopp och få dem att upphöra.” (NOA,
2016:17).
Citatet ovan ger uttryck för en mycket stor kollektiv förmåga i områdena. Speciellt då upplopp
många gånger sker reaktivt och som en ”konsekvens” av ett myndighetsbeslut. Detta påvisar
att då individerna upplever något som orätt kan dessa mobilisera sig och kollektivt agera. Det
är även de boende, här definierat som ”de kriminella aktörerna”, som kan få upploppen att
upphöra. Detta visar att områdena och dess boende är kapabla att agera, men att
25
definitionsskillnad föreligger kring vilka som ingår i ”alla” och vad som utgör ”det bästa”.
Upploppen definieras snarare i termer som liknas vid ”social dynamite”, det vill säga som en
situation som utmanar och potentiellt kan hota den maktbesittande gruppens intressen (Spitzer,
1995:234).
Schierup et al. (2014) menar att upplopp och våldsutövningar som relaterar till
upploppsliknande situation inte kan ses isolerade och bundna till områden. Det sker istället i
och med en rådande social polarisering över strukturella förutsättningar och dess hämmande
inverkan på individen (Ibid:17). I det hänseendet kan upplopp förstås som en handlingskraft
genom mobilisering, för att lyfta en åsikt eller påvisa frustration över något, men i och med att
handlingen istället ses i kontext om samhällets konsensus, om normativa rätt och fel där makten
besitter definitionsrättighet och tolkningsföreträde, förskjuts istället agerandet till ett av
områdenas många ”oönskade händelser” (Lilly, Cullen, Ball, 2015:179; Christie, 2005:17).
Vidare förmedlas även en dubbeltydighet om polisens roll genom föregående citat i och med
att det står att upplopp många gånger uppstår ”som en konsekvens av ett myndighetsbeslut”
eller ”polisiärt ingripande”. Här visas att de boendes problembild och mål skiljer sig från
polisens i och med att upploppen ses som en effekt av maktens agerande, snarare än något som
beror på områdenas ”låga tillit” eller oförmåga att ”hantera ett problem”.
6.5 Sociala Risker: Oönskade områden snarare än händelser
Begreppet ”sociala risker” används i rapporten för att beskriva de bakomliggande faktorerna
som ligger till grund för utvecklingen i de utsatta och särskilt utsatta områdena och definieras
som:
”En social risk kan definieras som ’sannolikheten för oönskade händelser,
beteenden eller tillstånd med ursprung i människors relationer, livsvillkor
och levnadsförhållanden’” (NOA, 2016:9).
Detta innebär att rapporten bedömer bakomliggande faktorer i termer av risker för hur dessa
påverkar individer och områden, något som mynnar ut i ”oönskade händelser, beteenden eller
tillstånd”. I och med att det är de ”sociala riskerna” som representerar varför områden tenderar
utvecklas till utsatta eller särskilt utsatta förefaller detta begrepp väldigt viktigt. De ”oönskade
händelserna” har tidigare i analysen definierats som kriminalitet och dess aktörer, något som
har visats vara bundet till en ”kollektiv förmåga”. Kvar blir då de ”beteenden” och ”tillstånd”
som
har
sitt
”ursprung”
i
individen
genom
26
deras
”relationer,
livsvillkor
och
levnadsförhållanden”.
”Sociala risker kan kopplas till social stress, vilket kan beskrivas som
situationer där människor har (negativa) upplevelser och känslor kring sina
levnadsförhållanden” (Ibid:9).
I ovanstående citat finner man att områdenas föreliggande ”risker” diskuteras i termer av de
resurser som påverkar individens ”levnadsförhållanden”. Riskbedömmandet av de sociala
faktorerna kopplas till individers ”(negativa) upplevelser” av sina levnadsförhållanden. Det
innebär att det snarare är individens upplevelse av sina förutsättningar som ligger till grund för
områdenas ”sociala riskfaktorer”, vilket påverkas av rådande samhällsstrukturers utformning.
Vad som tidigare betonats är att områdenas oönskade händelser är bundna till individerna som
bor där, såväl kriminella aktörer som laglydiga medborgare genom den höga nivån av
”kriminell energi” och den låga nivån av ”kollektiv förmåga”. Kopplat till de tidigare
beskrivningarna som presenterats i denna analys syns det att även ”sociala risker” blir ett
begrepp som ger uttryck för det nyliberalistiska samhällets inneboende mekanismer som
hämmar individen och därigenom bidrar till individens förståelse av sin materiella verklighet.
De negativa upplevelserna förstås som individuella misslyckanden snarare än strukturellt
skapade sociala problem, varigenom strain skapas och således motiverar individens kommande
kriminalitet (Currie, 1997:155; Garland, 1991:86; Lilly, Cullen, Ball, 2015:78).
”På områdesnivå kan dessa levnadsförhållanden också beskrivas som
sociala riskfaktorer, vilket inkluderar socioekonomiska förhållanden som
nämnts ovan, men även kan handla om etnisk segregation samt ungdomar
som marginaliseras och känner stark alienation i förhållande till samhället”
(NOA, 2016:9).
Områdesrelaterade
förutsättningar
berör
”socioekonomiska
förhållanden”,
”etnisk
segregation”, ”marginalisering” och ”alienation” från samhället. Dessa ”sociala riskfaktorer”
utgår från ”områdesnivå” och är därför bundna till områdenas utformning, och således
strukturella förutsättningar, snarare än individuella företeelser. Om dessa faktorer sägs
föreligga på ”områdesnivå” förmedlas en determinism om att områdena utgör något oönskat
och ligger till grund för individers upplevda marginalisering, alienation och segregering. Dessa
faktorer bör istället förstås som strukturella förutsättningar vilka föreligger i samhället i stort,
så som låga möjligheter till förvärvsarbete, låg välfärd och sociala skyddsnät, vilket präglas av
en individualistisk anda som premierar individens framgång (Currie, 1997:147; Lilly, Cullen,
Ball, 2015:179). Det kan alltså inte ses som isolerade faktorer som enbart är kopplade till eller
27
beror på områdena och dess boende.
”[den kriminella] Inverkan är snarare knuten till den sociala kontexten i
området än de kriminellas utstuderade vilja att ta makten och kontrollera
lokalsamhället” (NOA, 2016:13).
Ett utsatt område präglas av en kriminell ”inverkan” som är kopplad till den ”sociala kontexten”
i ett område, vilket kan förstås som den geografiska platsen. Den ”sociala kontexten” isolerar
de ”oönskade händelserna”, det vill säga kriminaliteten och dess aktörer, till de utsatta eller
särskilt utsatta områdena. I och med att subjekten i de utsatta och särskilt utsatta områdena antas
uppleva sina levnadsförhållanden som negativa, illustreras det att problembilden i mångt och
mycket utgörs av oönskade områden i och med att de oönskade händelserna samt dess orsaker
och effekter mynnar ut i och primärt är bundna till objekten.
De oönskade områdena, och i förlängningen oönskade individerna, konstrueras genom den
höga koncentrationen av ”kriminell energi”, den låga ”kollektiva förmågan” samt förekomsten
av flertal ”sociala risker”. Vilket bekräftar att brottsligheten kan förstås som primärt
platsbunden och sekundärt personbunden, något som även syns i definieringen av utsatta och
särskilt utsatta områden som bland annat gjorts utifrån ”områdenas strukturella förutsättningar”
(Ibid:13).
Kriminaliteten som beskrivs i rapporten relaterar i stor utsträckning till områdenas utformning
och att dessa i majoritet utgörs av miljonprogramsområden. I miljonprogrammen saknas
reträttvägar för polisinsatser, att bedriva spaningsarbete är svårt i och med bostädernas
utformning och polisen upplever att de bevakas av kriminella då områdena är slutna (Ibid:8).
Orsaker till att kriminaliteten till stor grad isolerats till miljonprogramområdena förklaras av
den ekonomiska samhällsförändringen under 1970-talet, där bostadsbristen skiftade till
bostadsöverskott och de resursstarka människorna lämnade området:
”(…) kvar var människor med svaga ekonomiska resurser, ofta med
invandrarbakgrund eller i socialt utanförskap” (Ibid:8).
Samhällsförändringar som skedde, dels under 1970-talets ekonomiska framgång, men även det
tidiga 1990-talets politiska förändringar som resulterade i en försvagad välfärdsstandard, ligger
till grund för konstruerandet av områdena som låginkomstsamhällen med socioekonomiska
skillnader (Schierup, Ålund & King, 2014:9). Förutsättningarna för områdenas boende
påverkas i stor grad av att dessa utgörs av individer med utländskbakgrund, då migration
påverkar en individs landspecifika humankapital, det vill säga språkkunskap, socialt nätverk
28
och arbetsmöjlighet (Karlsson & Tibajev, 2014:283). I och med premierandet av individualism
och civilsamhället, snarare än välfärdenssamhället, krävs därför starkare informella band för
socialt stöd och omsorg, vilket en individ med lågt humankapital saknar (Currie, 1997:155).
Även om rapporten benämner miljonprogrammens svårigheter i termer av dess geografiska
utformning går det i föregående citat även att utläsa att bakgrunden till föreliggande kriminalitet
idag utgörs av kvarvarande invånare i området, de som beskrivs som: ”ekonomiskt utsatta, ofta
invandrare, eller de i socialt utanförskap”. Genom detta likställs rapportens utsatta och särskilt
utsatta områden med miljonprogramområden och dess inneboende underklass. Därigenom ses
individ såväl som område, genom den externa diskursen, avvikande från den ”svenska”
kulturen (Törnqvist, 2001:28-29). Detta befäster ”viets” överordnade position genom att
individen i området positioneras till en underklass och således tillhörande ”dem” (Garland,
1991:86-87).
7. Avslutande diskussion
Den ovanstående analysen visar flera antaganden som förmedlas genom polisens formulerade
problembild. Förekomsten av flertal sociala riskfaktorer, hög kriminell energi och social stress,
samt frånvaron av kollektiv förmåga visar det definierade oönskade respektive önskade i
rapporten. Tillsammans mynnar dessa faktorer ut i underklassens kriminalitet, genom polisens
konstruerande av ett ”vi” och ”dem”, och som effekt upprätthåller en samhällshegemoni som
befäster klassamhällets ojämlikheter.
Relaterat till en social kontext, polisens makt att definiera det avvikande varigenom de
konstruerar vilka som ingår i ”vi” respektive ”dem”, upprätthålls dess maktordning och
nyliberalistiska ideologi genom rapportens produktion och spridning (Fairclough, 1992:87;
Quinney, 1970:215). Något som sker med hjälp av rapportens höga modalitet utifrån innehåll
och avsändare, i och med att den är framtagen av polismyndigheten NOA och forskare vid
Malmö högskola.
Även verbala processer återfinns i rapporten där polisen beskriver subjektens antagna och
generaliserade upplevelser, vilka inte förankras genom att tillfråga individerna, men som
ändock utläses med hög objektiv modalitet, det vill säga beskrivs som sanningar (Bergström &
Boréus, 2012:281-282; Fairclough, 1992:159). De verbala processerna används för att förstärka
den polisiära problembilden som beskrivs med materiella processer, beskrivningar om fysiska
29
attribut som präglar de oönskade händelserna. Exempelvis som hotfulla miljöer och
våldsutövningar (NOA, 2016:16-17).
Den sociala praktiken av en diskurs relaterar enligt Fairclough (1992) till ideologi och makt,
samt maktens hegemoni (Ibid:87). Polisens ideologi återfinns i antaganden om områdenas
boende som underklass, dess oförmåga att hantera ”oönskade händelser” och lokalsamhällets
ansvar. Framställningen av diskursen måste således förstås i relation till polismyndighetens
hegemoniska position, då detta utgör en del i konstruerandet av verkligheten och hur denna
förstås.
Genom polisens problembild osynliggörs strukturella förklaringar av kriminalitet i rapporten
och dessa ses istället som en sekundär effekt av subjektets primära handlande. Vilket belyses
med hjälp av förekomsten av passivering i texten, där polisens roll minskas medan ansvarskap
istället förskjuts till individ och lokalsamhälle (Bergström & Boréus, 2012:00; Andersson &
Nilsson, 2009:166; Quinney, 1970:214-215).
Att rapporten är en nyliberalistisk produkt syns bland annat genom den ambivalens som råder
där polisen å ena sidan belyser strukturellt skapade problem, så som marginalisering, alienation
och segregation, men samtidigt förskjuter dessa till en individnivå, till civilsamhället (Quinney,
1970).
Gemensamt skapar polisens huvudgripande teman ”oönskade händelser”, ”kollektiv förmåga”
och ”sociala risker” en problembild där de oönskade händelserna kan förstås utifrån ”social
dynamite”. Ett upplevt akut läge med aktörer som hotar den dominerande maktens politiska,
ekonomiska och ideologiska intressen, vilket kan rättfärdiga hårdare kriminalpolitiska åtgärder
(Spitzer, 1995:234). Mycket av den kriminalitet som rapporten belyser är dock sådan, som även
de mediala reaktionerna påtalar, återfinns i flera delar av samhället. Därför identifierar och
således konstruerar rapporten, utifrån en kritisk kriminologi, i själva verket oönskade subjekt
och objekt i det nyliberalistiska samhället, snarare än utsatta områdens orsaker till oönskade
händelser.
7.1 Framtida forskning
Något som är värt att belysa men som avgränsats i denna studie är förekomsten av begrepp som
”terrorism”, ”organiserad brottslighet” och ”resandeproblematik”, vilket i rapporten kopplas till
30
individer boende i de utsatta eller särskilt utsatta områdena och relaterar till ”extremism” och
”våldsbejakande islamism”.
”Våldsbejakande religiös extremism förekommer, i någon form, i en tredjedel
av områdena. Det kan handla om allt ifrån att det finns sympatisörer till
våldsbejakande religiös extremism och lokaler där våldsbejakande budskap
förmedlas, till att personer faktiskt deltagit eller deltar i strid för framförallt
Islamska statens (IS) räkning i Mellanöstern” (NOA, 2016:20).
Det rör sig om förekomsten av ”sympatisörer till våldsbejakande religiös extremism” och
personer som deltagit eller ”deltar i strid” i andra länder. Rapporten hänvisar vidare till
säkerhetspolisen där även ett litet antal av resenärer även överlappar med ”grov organiserad
brottslighet” (Ibid:36).
Ovanstående begrepp saknar en enhetlig definiering, vilket gör att hotbilderna som konstrueras
är vaga och således svåra att förhålla sig till. Sådana begrepp kan därför förfaras användas för
att förstärka en politisk och ideologisk agenda, exempelvis för att stärka samhällsgruppers
legitimitet eller utökande av kontrollfunktioner (Flyghed, 2007:60-61; Flyghed, 2005:168). Att
presentera begreppen som ”extremism”, ”våldsbejakande islamism”, ”grov organiserad
brottslighet” utan att redogöra för dess definition och koppla dem till individer vilka vanligast
bor i dem utsatta områdena, reduceras samtliga individer ur dessa områden till potentiella
våldsbejakande extremister. Detta kan utgöra en god grund för vidare forskning och
undersökningar av rapporten, vilket bland annat kan angripas genom att se vad denna
information kan få för kommande effekter på den politiska arenan och/eller i kommande
kriminalpolitiska beslut.
31
8. Litteratur
Andersson, R., & Nilsson, R. (2009). Svensk kriminalpolitik. 1. uppl. Malmö: Liber.
Bergström, G., & Boréus, K. (2012). Textens mening och makt. Metodbok i
samhällsvetenskaplig text och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur.
Boglind, A., Eliaeson, S., & Månson, P. (2014). Kapital, rationalitet och social
sammanhållning: en introduktion till klassisk samhällsteori. 7. [rev. och utök.] uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Brune, Y. (2006). ”Den dagliga dosen. Diskriminering i Nyheterna och Bladet”. I: Camauër,
L & Nohrstedt, S.A. (2006). Mediernas Vi och Dom. Mediernas betydelse för den strukturella
diskrimineringen. Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell
diskriminering. Stockholm: Statens offentliga utredningar (SOU 2006:21):89-122.
Christie, N. (2005). Lagom mycket kriminalitet. Första upplagan. Oslo: Universitetsforlaget.
Currie, E. (1997). “Market, crime and community. Toward a mid-range theory of postindustrial violence”, Theoretical Criminology, Vol.1 no. 2, S.147-172.
Fairclough, N. (1992). Discourse and Social Change. Cambridge: Polity Press.
Flyghed, J.(2007). ”Kriminalitetskontroll- baserad på tro eller vetande?”, Svensk Juristtidning,
(92), S.59-68 .
Flyghed, J. (2005). “Crime Control in the Post-Wall Era: The Menace of Security”, Journal of
Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 6(2):165-182.
Heber, A. (2007). ”Var rädd om dig!: Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och
dagspress”.
Hörnqvist, M. (2001). ”Allas vårt ansvar i praktiken;: en statligt organiserad folkrörelse mot
brott”.
Hörnqvist, M., & Flyghed, J. (2012). ”Exclusion or culture? The rise and the ambiguity of the
radicalisation debate”, Critical Studies on Terrorism, 5(3), 319-334.
Jerre, K., & Tham, H. (2010). ”Svenskarnas syn på straff”, Kriminologiska institutionens
32
rapportserie 1.
Karlsson J, & Tibajev, A. (2014).”Utlandsföddas levnadsvillkor. Bakgrund, migration och
arbetsliv”. I: Evertsson, Marie & Magnusson, Charlotta (red.) (2014). Ojämlikhetens
dimensioner: uppväxtvillkor, arbete och hälsa i Sverige. 1. uppl. Stockholm: Liber.
Lilly, J. Robert., Cullen, Francis T. & Ball, Richard A. (2015). Criminological theory: context
and consequences. 6th ed. Thousand Oaks, Calif.: SAGE Publications.
Mattsson, K. (2005). ”Diskrimineringens andra ansikte – svenskhet och ’det vita
västerländska’”. I: de los Reyes, P & Kamali, M. (2005). Bortom Vi och Dom. Teoretiska
reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm: Statens
offentliga utredningar SOU 2005:41, Del 2:139-157.
Månson, Per. (red.) (2010). Moderna samhällsteorier: traditioner, riktningar, teoretiker. 8.
uppl. Stockholm: Norstedt.
Pollack, E. & Allern, S. (2014). “Criticism of the Police in the News”, Nordicom Review,
35(1), 33-50.
Quinney, R. (1970). “The Social Reality of Crime”. I Williams III, F, McShane, M. (1998).
Criminology Theory: Selected classic readings. Andra upplagan. Cincinnati: Anderson
Publishing, 213-227.
Ristilammi, Per-Markku (1994). Rosengård och den svarta poesin: en studie av modern
annorlundahet. Diss. Lund : Univ.
Schierup, C-U, Ålund, A & Kings, L. (2014). “Reading the Stockholm riots- a moment for
social justice?”, Race & Class, 55(3):1-21.
Sohlberg, Peter,. & Sohlberg, Britt-Marie. (2013). Kunskapens former: vetenskapsteori och
forskningsmetod. 3., [kompletterade och utvidgade] uppl. Stockholm: Liber.
Spitzer, S. (1975). “Toward a Marxian Theory of Deviance”. I Williams III, F, McShane, M.
(1998). Criminology Theory: Selected classic readings. Andra upplagan. Cincinnati:
Anderson Publishing, 229-241.
33
Törnquist, A. (2001). ”Till förortens försvar: utveckling och organisering i de tre stadsdelarna
Hjällbo, Hammarkullen, Eriksbo 1970-1995”. Göteborgs Universitet. Department of Social
Work Institutionen för socialt arbete.
Ålund, A. (1997). Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet. Lund: Studentlitteratur.
Internet:
Aftonbladet 2016-02-04 A, ”Polisens hemliga rapport: Här är Stockholms läns farligaste
områden”. Hämtad 2016-03-16: http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22190105.ab
Aftonbladet 2016-02-04 B, “Jag har aldrig varit rädd i Husby. Läsarnas reaktioner efter
polisens rapport”. Hämtad 2016-05-09:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22206672.ab
NOA (2016). “Utsatta områden- sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser”.
Utgiven av Polismyndigheten Nationella operativa avdelningen, Underrättelseenheten.
Hämtad 2016-03-02: https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Ovrigarapporter/Publicerat-ovriga-rapporter/Utsatta-omraden/
Stockholm Direkt 2016-03-03, “Polisuppgifter om Husby, Tensta och Rinkeby kan inte
styrkas”. Hämtad 2016-05-09: http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/polisuppgifter-omhusby-tensta-och-rinkeby-kan-inte-styrkas/aRKpcc!gFvIdJlIwusdMdiXXTOCyA/
34
