Betala för musik på arbetsplatsen?
Enligt upphovsrättslagen har artister och låtskrivare rätt till ersättning för sina verk. Upphovsmännen
har i sin tur olika branschorganisationer som tillvaratar deras rättigheter och ser till att
upphovsmännen blir belönade. Det finns ett flertal bransch- och intresseorganisationer, däribland
STIM (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå) och SAMI. STIM tillvaratar producenternas
rättigheter medan SAMI tillvaratar artisters och musikers intressen.
För att finansiera dessa yrkesgrupper är gemene man, bolag, myndighet osv. tvungen att betala en
avgift. Avgiften till organisationer som SAMI är inte bestämd i lag utan skälighetsbedömningar ligger
till grund för avgiftens bestämmande.
Våra kommuner betalar en viss summa pengar varje år till ett flertal av dessa intresseorganisationer.
SAMI benämner prestationen som ”kommunavtalet”. Kommunavtalet innebär att kommunerna
betalar en avgift och får sedan relativt fritt vidaresända musik i de kommunala verksamheterna.
Kommunavtalet gäller emellertid inte all kommunal verksamhet. Verksamheter som ex. badhus, gym
och aktiebolag faller utanför avtalet. Av den anledningen kräver nu SAMI bostadsbolagen på
ersättning.
Stöd i lag
Förvärvsverksamhet
Lagen säger att upphovsmannen har rätt till ersättning om framföranden i förvärvsverksamhet anordnas
till eller inför en större sluten krets.
Det krävs med andra ord att det är tal om rekvisiten förvärvsverksamhet och en större sluten krets. Varken
förarbeten eller praxis kan ge svar på om bostadsbolag kan jämställas med förvärvsverksamhet i
upphovsrättlig mening. I ett äldre domstolsavgörande fick ett landsting betala för den musik som
spreds i väntrummen. Domstolen fann att den landstingskommunala sjukvården bedrev en sådan
omfattande ekonomisk verksamhet avseende byggnader, material och löner, att begreppet
förvärvsverksamhet ansågs uppfyllt. Musik spelades även i personalutrymmena och domstolen gjorde
tolkningen att även den musiken var kostnadspliktig. Bedömningen att musiken i personalutrymmena
var kostnadspliktig hängde dock samman med att övrig verksamhet föll under regelverket. Konkreta
resonemang huruvida personalens musik var kostnadspliktig förs inte i domstolen utan den
konstaterar bara att musikframförandena skett offentligt i upphovsrättslig mening.
Enligt nyare förarbeten beskrivs förvärvsverksamhet som att musiken ”framförs som ett led i t.ex. ett
företags verksamhet”. En befogad frågeställning blir då om bostadsbolagets personal lyssnar på
musik som ett led i företagets verksamhet?
Större sluten krets
Det andra rekvisitet är större sluten krets. Någon fixerad gräns för vad som anses utgöra en större
sluten krets finns inte definierad i lag. Böcker i ämnet uttalar som tumregel att kretsar under 20
personer inte räknas som större sluten krets medan sällskap om mer än 50 personer i regel är det.
Ligger antalet där emellan görs bedömningen på omständigheter i det enskilda fallet. SAMI har valt
att avgiftsbelägga arbetsplatser med minst 40 arbetstagare, vilket får anses rimligt.
Betala trots att ingen lyssnar
SAMI hävdar även att om arbetsgivaren tillhandahåller personalen sådan utrustning som gör det
möjligt för personalen att lyssna på musik så ska ersättning erläggas. Med andra ord ska samtliga
arbetsdatorer med inbyggda ljudkort och högtalare räknas in i bedömningen. Stöd för sistnämnda
finns varken i lag eller förarbeten. SAMI hävdar sin rätt med ett 30 år gammalt avgörande. Domen
förpliktigar ett hotell att betala ersättning eftersom varje rum har en mottagare som sänder musik
från hotellets centrala rundradiosändning. Det var, enligt domstolen, ovidkommande om
hotellgästerna verkligen lyssnade på radio eller inte.
Av nämnda avgörande kan slutsatsen dras att det finns ett visst belägg för att utge ersättning trots att
möjligheten att lyssna på musik inte används av personalen.
