En kämpande tro
17
När Ahab fick se Elia sade han till honom: "Är du här, du som drar olycka över Israel?" 18 Elia svarade:
"Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och
följer efter baalerna. 19 Men sänd nu bud och samla hela Israel till mig på berget Karmel tillsammans med
Baals fyrahundrafemtio profeter och Aseras fyrahundra profeter, de som äter vid Isebels bord." 20 Då sände
Ahab omkring bud över hela Israel och samlade profeterna på berget Karmel.
21
Elia trädde fram för allt folket och sade: "Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som
är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom." Men folket svarade honom inte med ett ord.
22
Då sade Elia till folket: "Jag är ensam kvar som HERRENS profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio
man. 23 Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden
utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld.
24
Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld,
han är Gud." Allt folket svarade: "Ditt förslag är bra."
25
Elia sade till Baals profeter: "Välj ut åt er den ena tjuren och gör den i ordning. Ni får välja först, eftersom
ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden!" 26 De tog den tjur som han gav dem och
gjorde den i ordning. De åkallade Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: "Baal, svara
oss!" Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden dansade de omkring altaret som man hade
byggt.
27
När det blev middag, retades Elia med dem och sade: "Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske
sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då skall han väl
vakna." 28 Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut, så att blodet rann
på dem. 29 När det blev eftermiddag, greps de av profetiskt raseri och höll på så ända till dess det var tid för
matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.
30
Elia sade då till allt folket: "Kom fram hit till mig!" Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han
åter upp HERRENS altare, som hade blivit nerrivet. 31 Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners
stammar. Det var ju Jakob som fick detta ord från HERREN: "Israel skall vara ditt namn." 32 Av stenarna
byggde Elia ett altare i HERRENS namn och grävde ett dike runt altaret, stort nog för ett utsäde av två
seamått. 33 Han lade upp veden, styckade tjuren och lade den på veden. 34 Sedan sade han: "Fyll fyra krukor
med vatten och häll ut vattnet över brännoffret och veden." Han sade vidare: "Gör så en gång till." De gjorde
så för andra gången. Därefter sade han: "Gör så för tredje gången." De gjorde så för tredje gången. 35 Vattnet
flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten.
36
Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: " HERRE, Abrahams, Isaks
och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på
din befallning jag har gjort allt detta. 37 Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förstår att det är du
HERRE som är Gud, och omvänd du deras hjärtan."
38
Då föll HERRENS eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet
som fanns i diket. 39 När allt folket såg detta, föll de ner på sina ansikten och sade: "Det är HERREN som är
Gud! Det är HERREN som är Gud!" 40 Men Elia sade till dem: "Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem
komma undan." De grep dem och Elia förde dem ner till bäcken Kishon och dräpte dem där.
(1Ki 18:17-40 SFB)
Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. 2 Då
sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid
denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." 3 När han fick höra detta steg han upp och
flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. 4 Själv
gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu
är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder."
5 Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig
upp och ät!" 6 Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en
kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. 7 Men HERRENS ängel rörde på nytt vid honom,
för andra gången, och sade: "Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig." 8 Då steg han upp och åt
och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. 9 Där
1
gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom HERRENS ord till honom. Han sade till
honom: "Vad gör du här, Elia?" 10 Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för HERREN, härskarornas
Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag
ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv." 11 HERREN sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför
HERREN." Och se, HERREN gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder
klippor, gick före HERREN. Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men
HERREN var inte i jordbävningen. 12 Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter
elden hördes ljudet av en svag susning.
13 Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till
grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: "Vad gör du här, Elia?" 14 Han svarade: "Jag har
verkligen nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina
altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv."
15 HERREN sade till honom: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj
Hasael till kung över Aram. 16 Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från
Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe. 17 Och det skall bli så att den som kommer undan
Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda. 18
Jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal och som inte har givit honom
hyllningskyss.”
(1 Kung 19:1-18)
Vi är nu inne i fastetiden, den andra söndagen i fastan – i denna förberedelsetid på fyrtio
dagar fram till påsk, när vi särskilt får stanna upp inför hur Jesus gick in i vår kamp på
jorden och bar det svåra i våra liv: i sin kropp, fram till Golgata, upp på korset.
Den här söndagen har temat ”En kämpande tro”, och vi har fått följa profeten Elia (i vad jag
tror är personligt rekord på maximalt lång predikotext, två och en halv sida ).
Och det finns en dubbelhet i det här med en kämpande tro som jag tycker man ser i
bibeltexten: i första kapitlet kämpar han i tro för Guds rike, i andra kapitlet kämpar han
MED sin tro. I första kapitlet ser vi trons kraft, i det andra kapitlet ser vi tvivlets kraft, hur
han prövar och omvärderar och bearbetar sin tro – och hur vår Gud bemöter den som tvivlar
och kämpar med sin tro.
För är det inte så att det här med tvivel, det är något som kommer till oss alla, lite till mans?
Om inte nu, så vid en annan tid i våra liv. Prövningar kommer, och tvivel och tro kan gå
hand i hand. Men vi pratar inte så mycket om det, eller hur? Därför tyckte jag att det kunde
vara viktigt att ta upp det här med en kämpande tro här idag.
ETT RIKE I FÖRFALL
Men vi börjar från början. Vi kommer in i berättelsen i en mörk tid i Israels historia, en tid
som på en del sätt påminner om vår. Folket har glömt sina fäders Gud och tagit till sig andra
influenser. Kungen Ahab har gift sig med en prinsessa från grannlandet Tyrus i Libanon,
den legendariska drottning Isebel.
Hon var en dominant person från en modern och världsvan nation, och hon tog med sig sina
gudar in till Israel: Baal och Astarte, ungefär som Tor och Freja, stormens makt, regn och
skörd, fruktbarhet och njutning. Hon tog med sig 850 Baalsprofeter och konkurrerade i stort
2
sett ut tron på Herren Israels Gud, både med piska och med morot: hon lät mörda Herrens
predikanter och hon lockade med sensuell njutning: Baal och Astarte, skörd och fruktbarhet,
eller med lite modernare uttryckssätt: rikedom och sex.
Och sig självt är det väl inget fel på rikedom och sex? Det är Guds goda gåvor, ”Gud som
rikligt ger oss allt att njuta av” (1 Tim 6:17). Men om vi dyrkar gåvorna istället för
Givaren, om vi sätter sensuell njutning som vårt allra högsta mål i livet, då blir vi
avgudadyrkare. Då kan Guds goda gåvor istället bli till begär, beroende och förnedring för oss.
På Baals altare, till rikedomens gud, offrade man sina späda barn. Vilken förnedring. Men
det är så: när föräldrar låter sig styras av sina begär efter rikedom och njutning och
självförverkligande istället för att ta sitt ansvar som de fått av Gud, då är det framför allt
barnen som blir lidande. Kanske försummade, kanske utnyttjade.
VÄLJ SIDA
Då stiger profeten Elia fram med en kämpande tro och blåser till kamp. Han kan inte tåla att
se folket så vilset, att de lever så små liv när de egentligen har en så stor Gud. Så han samlar
folket på berget Karmel, ”Guds vingård”, och själv bär han namnet Elia, Eliyahu, ”Herren är
min Gud”.
Elias namn säger ”Herren är min Gud”. Och hans blotta existens är en fråga till oss: Vem är
din Gud? Om man ser till din bekännelse… och om man ser till ditt liv? ”Hur länge ska ni
halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom! Men om det är
Baal, så följ honom!”
Han frågar: Vad tror du egentligen? Vad får det för konsekvenser? Om du bekänner att
Jesus är Herre, på vilket sätt påverkar det ditt liv, dina prioriteringar, och dina mål här i
livet?
Elia undrar: tänker ni egentligen, lite i hemlighet, att det ÄR Baal som är Gud? Att det
egentligen bara är makt, begär och det materiella som gäller? Finns det någon skillnad i
livsinriktning mellan dig och din icke-troende granne?
Det är svåra frågor han ställer oss, Elia. Det är inte lätt att umgås med en profet, med någon
som har en kämpande tro. Det är inte lätt, men det är nyttigt. För han vill hjälpa oss. Om vi
vill att Herren Jesus ska vara vår Gud, så vill han hjälpa oss till den djupa friden i ett
helgjutet liv som hänger ihop. Ett hel-igt liv.
TRONS SEGER
Baalsprofeterna ville inte bli hjälpta. De ropar och stojar, de ristar sig blodiga, de har sex
timmar av frenetisk aktivitet – men allt de finner är tomhet. Men Elia, han bygger upp det
urgamla altaret med traditionens tolv stenar, han gör det gamla fräscht och relevant igen,
3
och så ber han: ”Svara mig Herre, svara mig så att detta folk förstår att det är du Herre
som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.”
En kämpande tro, och himlens svar. Eld från himlen, blixt och dunder över deras gudstjänst,
en väckelse och återupprättelse och seger för den kämpande tron! Så folket vänder om och
kastar av sig de falska gudarnas ok, och gör som man gjorde på den tiden: de falska
profeterna som hade dödat Herrens profeter, får nu själva lida samma straff när folket blivit
väckt och tron har segrat och folket fått upp ögonen för Gud igen.
TRONS MOTGÅNGAR
Men för hur länge? Nästa dag kommer Isebels svar. Imperiet slår tillbaka, och Elia får höra:
”Må gudarna straffa mig både nu och senare om du inte är död imorgon vid den här
tiden.” Ett personligt hot från häxdrottningen Isebel, ondskans rot som fortfarande levde
kvar.
Hur skulle du ha reagerat? Förut handlade det om alla andra – nu handlar det Elias eget liv.
Efter allt han kämpat och allt han vunnit så går luften ur honom. Och på samma sätt som för
en annan lärjunge 900 år senare, Petrus, slutar det med att Elia flyr för sitt liv.
Ut i öknen. Ut i ensamheten. Ensam med sin skam, sin besvikelse och sina tvivel. Han ville
så mycket och det blev så lite. Han kämpade för det goda och vad fick han för det? Vad
spelar det egentligen för roll, det vi gör?
Jag har verkligen nitälskat för Herren härskarornas Gud, jag har varit nitisk och gett
allt. Han som hade en stark och kämpande tro får nu brottas och kämpa med sin tro, för att
den alls ska överleva.
Hur är det för dig? Tvivlar du ibland? Finns det någon som varit troende mer än några år
som inte tvivlar någon gång? (Till och med ateisten tvivlar: Tänk om Gud finns i alla fall…!
) Och det kan hända även mig. Det finns en anledning till att jag tycker det här ämnet är
viktigt, för vi måste förhålla oss till sådana tankar. För de kommer förr eller senare, någon
gång under livet, när vi går igenom olika årstider i våra andliga liv.
OLIKA SORTERS TVIVEL
Och det finns många olika varianter av tvivel, både tvivel på Gud och tvivel på mig själv.
Finns Gud egentligen… eller är det bara önsketänkande så att Baals värld och materien är
allt som finns? Och om han finns, är han god? Är han den kristne Guden, Jesu Kristi Gud
och Fader? När man tänker på allt kaos i världen, i Libyen, i Japan, i mitt eget liv… bryr
han sig?
För den delen, man kan ju tvivla på sig själv också… är jag egentligen frälst och förlåten?
Om det står att han älskar mig, varför känner jag inte att han älskar mig... när jag inte ens
4
älskar mig själv? Och det jag gör för Gud, i ungdomsgrupp och dagledigträff och alla andra
engagemang som jag har… spelar det egentligen någon roll?
Känner du så här ibland? Jag tror säkert att några av oss gör det ibland… och jag tror att vi
bör prata om det. Att vi ska försöka odla en församlingsmiljö där det är fritt fram att säga
precis som man känner och tänker, där man inte behöver vara perfekt vare sig i livsstil eller
tro. Judasbrevet säger: ”Sådana som tvivlar ska ni vara barmhärtiga mot” (Jud 22).
Jag tänker på Petrus och Tomas, de uttalade sina tvivel och sitt inre motstånd inför Jesus,
och de fördjupades i tron. Men Judas, han bara gick och teg och teg med sitt inre
motstånd… och till slut hade han hamnat utanför lärjungaskaran. Vi borde prata om det.
(Nu har jag uttalat min fromma förhoppning för Opalkyrkan – och nu är det upp till er att
förverkliga den! Vi kan väl ta två minuter och ställa den frågan till vår bänkgranne: Har du
tvivlat någon gång? Och vilket sorts tvivel var det i så fall, vad handlade det om – mer om
Gud eller mer om ditt eget liv? Och var det mer intellektuellt eller mer känslomässigt?)
HUR MÖTTE GUD ELIA?
Men vi ser det hos Elia här, att om vi går i relation med Gud som de vi är, med det vi har, så
möter han oss. Och jag tänker att vi ska nu under resten av predikan ska se hur han möter
sin älskade, tvivlande, missmodige tjänare.
Det första som vår andlige Gud ger till Elia, det är inte att han serverar en räcka med väl
valda bibelord. Det är mat och sömn. Han får sova och äta och sedan får han sova och äta
igen. Ibland kommer våra tvivel och vårt missmod bara av en sådan enkel sak som att vi
pressar oss för hårt. Vi är jordiska varelser och vi ska barmhärtiga mot dem som tvivlar.
Och vad gör Elia sedan? Han ger sig av på en fyrtio dagar lång pilgrimsvandring till Guds
berg Horeb, till berget Sinai. Han söker sina rötter, han går tillbaka i sin judiska tradition till
den plats där uppenbarelsen en gång var given, där Gud visade sig i rök och eld och gav
Lagen och Tio Guds bud.
Det ligger jättemycket i det här. Dels detta med söka sig tillbaka i sitt eget liv: när hörde jag
från Gud senast? När var jag trygg i min tro, och varför var jag det då? Har jag
dagboksanteckningar från gudsmöten jag har gjort, så att Tony år 2006 kan tala till Tony år
2011? Så är det både i Psaltaren och psalmboken, där det finns vissa speciella
tvivelspsalmer. I Psaltaren är det kanske särskilt 42, 73, 77. Där får psalmisten tröst i sin
nuvarande turbulens genom att tänka på de uppenbarelser han fått tidigare.
För Gud förändras ju inte från dag till dig, bara för att vi tror eller tvivlar. Om vår treåring
håller för ögonen och säger ”du finns inte!”, så går vi inte upp i rök för det. ”Jesus är
densamme igår, idag och i evighet” (Heb 13). Det som var sant uppe i himlen för fem år
sedan är lika sant idag.
5
Vad som däremot förändras är kanske mitt sätt att relatera till Gud och uttrycka min tro. Min
barnatro kanske känns några nummer för liten när mitt intellekt har mognat? Min radikala
ungdomstro möter helt andra frågor när jag kommer upp i vuxenlivet. Jesus är densamme,
men JAG är inte densamme. Jag har andra frågor och andra behov.
(Och där ligger något annat som vi kanske kan ta till oss från Elias pilgrimsresa: att knyta
an till traditionen. Både i luthersk och katolsk och ortodox tradition finns det slitstarka
uttryckssätt.)
Och när Elia har kommit till vila där på uppenbarelsens plats, då kommer Gud och möter
honom. Han kommer med en fråga som lockar fram Elias inre: Vad gör du här, Elia? Det
är kanske inte så exakt översatt, ordagrant står det ”Vad till dig här, Elia?” eller ”Vad har du
här, Elia?” Vad bär du med dig?
Och då kommer det. Han utgjuter sitt hjärta: ”Jag har verkligen nitälskat för Herren, jag
har verkligen gett allt. Men det gav ingenting, och nu är jag så ensam.”
Och det är som att när han får ur sig det som tynger hans hjärta, då blir hjärtat fritt att kunna
känna något igen. Han får uppleva Guds närvaro väldigt starkt, både kraften och den stilla
rösten, och Gud låter honom få berätta om och om igen hur han har det. Han är Herren din
Läkare, Herren din Terapeut.
För på samma sätt som med mat och sömn, har vi ett legitimt behov av att få bli lyssnad på.
Och på samma sätt som brist på mat och sömn kan ge upphov till missmod och tvivel, kan
också detta med lyssnande lösa en del tvivel. Gud är en lyssnare och hans tjänare är också
kallade att vara lyssnare. Det kan vara en idé att boka in ett enskilt samtal med någon man
har förtroende för.
Och vad ger sedan Herren för svar när han har lyssnat färdigt? Han ger honom namn på
människor som ska få avlasta honom. Och särskilt Elisa skulle bli en nära vän och hans
närmsta lärjunge, någon som han kunde dela sin andliga vandring med. Och det är likadant
med oss: när vi kämpar med vår tro, då behöver vi verkligen varandra.
Så Gud ger honom mat och sömn, han låter honom söka sina rötter och sin tradition, han ger
honom lyssnande och han ger honom en medvandrare. Och sedan skickar han med honom
ett sista ord innan han sänder ut honom tillbaka till världen: ”Du är inte ensam. Mitt verk är
mycket större än vad du kan se med ditt mänskliga perspektiv. Jag har 7000 andra i Israel
som du inte känner till.” Kanske hade Elia med sin förkunnelse fått vara med om att bevara
några av dem i tron, utan att han visste om det?
Och det får vara slutordet här idag. Vi med våra tvivel, vare sig de är intellektuella eller
känslomässiga, vare sig de gäller Gud eller mer våra egna liv – vi ser inte hela bilden. Vi är
bara människor, vi måste inte ha koll på precis allt. Vi får vila i en tro som är större än vår
egen, en tro som var sann långt före det att jag själv kom till tro. Vi får vila i Kyrkans tro.
Och Kyrkans skepp kommer att bära oss till himlen, bara vi kopplar av och låter Gud få
styra båten.
6
