60 - talet
Det tidiga 1960-talet präglades precis som 1950-talet, av stor framstegsoptimism, och
omfattande stadssaneringsprojekt genomfördes under dessa år i många svenska städer - under
växande kritik, då omfattande rivningar av äldre stadskärnor i regel blev en följd. Ett av åren,
1968, präglades av protester bland ungdomar och vänsteraktivister och blev ett symbolår för
dessa protester. Teknikens utveckling var på stor framgång. Den brittiska popgruppen Beatles
dominerade populärmusiken.
Händelser
13 augusti 1961: Berlinmuren byggs.
Oktober 1962: Kubakrisen hotar att leda till tredje världskriget.
5 juli 1962: Efter ett långt och blodigt frihetskrig blir Algeriet självständigt.
11 februari 1963: Den brittiska popgruppen Beatles slår igenom då de lanserar sin
andra singel: Please Please Help Me.
22 november 1963: USA:s president John F. Kennedy mördas i Dallas, Texas i USA.
Juni 1967: Sexdagarskriget mellan Israel och dess grannstater.
3 september 1967: Sverige går över till högertrafik.
4 april 1968: Den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King mördas i
Memphis, Tennessee, USA.
Studentrevolten i maj 1968. På Paris gator samlades studenter och gymnasister
tillsammans med arbetare. De tog kontroll över skolor och universitet. Många fabriker
lamslogs av strejker och protester. Vänstervågen var ett faktum och den spred sig i
Europa som en löpeld.
6 juni 1968: Den amerikanske demokratiske politikern och dåvarande
presidentkandidaten Robert Kennedy mördas i Los Angeles, Kalifornien, USA.
21 augusti 1968: Warszawapaktsländernas intåg i Tjeckoslovakien krossar Pragvåren.
20 juli 1969: amerikanska Apollo 11 genomför den första bemannade landningen på
månen.
Vänstervågen - vänsterradikalism- motvåg mot allt det Europeiska och västerländska,
kapitalismen sågs som fiende.
Antimaterialism – Ekotänkande, med ekologiska frågor.
Feminismen – Kvinnokampen var inte förknippad med de marxistiska teorierna utan
var snarare en borgerlig frigörelse, med de borgerliga kvinnorna som bildade
kärntrupp.
Filmen
Amerikanernas styrka som filmskapare var underhållande filmer med ett visst
engagemang. Bonnie och Clyde från 1967 av Arthur Penn var en yster gangsterhistoria.
Litteratur
Joseph Heller: Moment 22 (1961)
Musiken
Från mitten av 60 – talet dominerades popmusiken av engelska artister som The Beatles
och Rolling Stones. I och med The Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band från
1967 blev även seriöst musikintresserade personer nyfikna på den nya beat–musiken.
The Beatles musik är romantisk och lekfull, men har ett allmänmänskligt budskap.
Rolling Stones musik är mer provocerande och mer utagerande i sin stil. De har ett
budskap, präglat av samhällskritik och aggression mot etablerade värden.
Folkliga protestsångare: Joan Baez, Pete Seeger och Bob Dylan
Woodstockfestivalen, Woodstock Music and Art Fair, var en musikfestival som hölls 15-18
augusti 1969 på ägorna till en mjölkfarm nära staden Bethel, New York. Den arrangerades av
Michael Lang, John Roberts, Joel Rosenman och Artie Kornfeld. Att festivalen kallats just
Woodstockfestivalen berodde på att man egentligen tänkt anordna den i staden Woodstock,
New York. När arrangörerna inte fick tillstånd där, upplät lantbrukaren Max Yasgur efter
förslag från sin son mark åt festivalen.
Arrangörerna hade väntat sig en publik på upp emot 200 000 personer, men i stället kom
minst 500 000 personer – kanske ännu fler eftersom ingen exakt räkning förekom och
uppgifterna därför varierar. Ryktet spred sig blixtsnabbt och publiken strömmade till spontant
utan någon som helst marknadsföring. Arrangörerna hade först tänkt ta betalning för inträde
men gav snart upp den idén och lät alla komma in gratis. Vägarna runt festivalen fylldes med
bilar, ungdomar och hippies som försökte ta sig till platsen. Då man inte hade väntat sig så
extremt mycket folk rådde det brist på toaletter, sjuktält och andra faciliteter. Det var mycket
trångt, och det regniga vädret gjorde marken lerig. Ändå har publiken på Woodstock
beskrivits som mycket lugn och sansad.
Några berömda ögonblick från festivalen var Janis Joplins starka sångframträdande, Jimi
Hendrix tolkning av den amerikanska nationalsången, Santanas långa synkoper, Ravi
Shankars sitarsolon och Richie Havens suggestiva gitarrlåt "Freedom". Festivalen har med sitt
budskap ”Three days of peace and music” (Tre dagar av fred och musik) kommit att
representera en av höjdpunkterna inom hippieeran, och livsstilen i slutet på 1960-talet. Flera
dokumentärfilmer har gjorts om festivalen.
Flower power – rörelsen
Love, peace and understanding
Sex, drugs and rok´n roll
Popmusik eller bara pop är ett begrepp som först användes 1926, som en förkortning för
"populär", bland annat populärmusik, men sedan slutet av 1950-talet har det handlat om en
genre inom populärmusik som ursprungligen karakteriserades som ett lättare alternativ till
rock'n'roll. London blev snabbt ett centrum för popmusiken, som ansågs vara mindre rebellisk
än den upproriska rockmusiken från USA.
Typiska "popgrupper" spelade mer kommersiellt gångbar musik, vars sånger snarare handlade
om kärlek och dans än om politik och ungdomsrevolter, vilket ansågs harmlöst av det så
kallade "etablissemanget". Dessa gruppers främsta kännemärke torde vara det (för den tiden)
långa håret, kostymer samt Chelseaboots. Dock utgjorde det långa håret ett synnerligen
irriterande inslag emot etablissemanget i denna tonårskultur. Typiska popgrupper under 1960talet var bland andra The Beatles, The Hollies, The Animals och The Monkees.
Några samtida svenska popgrupper var Tages, Shanes, Ola and the Janglers, Hep Stars och
Hounds.
Eurovision Song Contest hade premiär 1956 och kom att domineras av en lättare form av
popmusik. Kring 1959 blev popmusik en allt starkare konkurrent till rockmusik.
Under 1960-talet var Storbritannien det dominerande poplandet med The Beatles i spetsen.
Andra populära popgrupper under denna tid var Rolling Stones, Hollies och Kinks.
Låtstruktur:
En poplåt kan byggas upp på många sätt, men består vanligen av elementen intro, vers,
brygga, refräng, stick och outro. Vilka av elementen som förekommer, och i vilken ordning,
varierar kraftigt.
En klassisk poplåt med alla dessa element har uppbyggnaden intro, vers, brygga, refräng,
vers, brygga, refräng, stick, brygga, dubbelrefräng, outro.
Soulmusik är en musikgenre. Den utvecklades ur bluesen och gospeln i USA under 1950talet och 1960-talet. Soulen kom att utvecklas på olika sätt i olika delar av USA. En berömd
stil av soul är Motown-soulen där bl.a. Marvin Gaye, The Temptations, och The Supremes
kan räknas in. Den drivande kraften bakom skivbolaget Motown var grundaren Berry Gordy
och husbandet The Funk Brothers. Andra kända skivbolag är Atlantic Records och Stax
Records.
Bland kända soulartister märks Aretha Franklin, Marvin Gaye, Ray Charles, James Brown,
kallad "The Godfather of Soul", Sam Cooke, The Four Tops. Andra stora namn inom soulen
är Stevie Wonder, Prince och Otis Redding.
Genom soulen har funk, disco och hiphop utvecklats.
Soul är en afroamerikansk musikform som utvecklades under 1960-talet och som sedan dess
influerat en rad andra populärmusikstilar. Soul är en sammansmältning av två av den svarta
musiktraditionens mest bärande grenar – sakral gospel och profan rhythm & blues. När Sam
Cooke 1957 lämnade gospelgruppen The Soul Stirrers och fick sitt genombrott med låten
"You Send Me" lades musikformens kanske första byggsten. Ray Charles anses annars vara
den förste soulartisten. Han var den som på allvar sekulariserade gospelmusiken, när han
kopplade samman vokal gospelglöd med världsliga texter och rhythm & bluesens råbarkade
musikaliska uttryck. Hans genombrottslåt "What'd I Say" (1959) bygger till exempel helt på
gospelns växelsångsteknik, men har också en sexuell laddning otänkbar i gospelmusiken.
Andra stilbildare under 1960-talet var James Brown, Solomon Burke, Otis Redding, Wilson
Pickett och Aretha Franklin. Skivbolaget Stax Records, bildat 1960 i Memphis av
banktjänstemannen Jim Stewart (f. 1930) och hans syster Estelle Axton (1918–2004), blev
tillsammans med Atlantic musikformens viktigaste förmedlare.
Funk är en musikstil med liknande utveckling som soulen på 1950-talet och 1960-talet. Ordet
funk sägs bland annat vara ett slanguttryck för "stank". Funk kännetecknas av ett starkt
ostinato eller en dominant basgång som fungerar som huvudriff.
Funken har samma ursprung som soulmusiken ungefär, det vill säga en blandning av
rhythm'n'blues, rock, jazz och New Orleans second line rhumba. James Brown har varit
mycket viktig för att sprida funken. Hans arrangemang lade särskilt stor vikt vid att markera
rytmen. Låtarna "Papa's Got a Brand New Bag", "Cold Sweat" och "Get Up (I Feel Like
Being a) Sex Machine" som Brown gjort kan sägas utgöra praktexempel på funk. Funkadelic
och Parliament har också varit mycket viktiga i den senare utvecklingen av musiken.
Countrymusik, country, country and western, är en samlingsterm för flera musikgenrer med
ursprung i folkmusiken i Sydstaterna i USA och i Appalacherna, samt i brittisk och irländsk
spelmanskultur, liksom i spiritual och blues. Den moderna countrymusiken har från mitten av
1900-talet närmat sig pop- och rockmusiken, främst genom användandet av trummor samt
bytet från akustisk gitarr till elgitarr. Termen countrymusik blev vanlig under 1940-talet, och
började då ersätta den tidigare termen Hillbillymusik. Termen countrymusik blev allmänt
erkänd under 1970-talet, medan termen country and western sedan dess blivit allt mindre
vanlig, även om den fortfarande ofta används i Storbritannien.
I sydvästra USA skapades, genom en blandning av olika etniska gruppers musik, den
westernmusik vars namn finns i benämningen country and western.
Johnny Cash var otroligt produktiv och lyckades bland annat med konststycket att ge ut
nyproducerade skivor under loppet av fem decennier. Hans största hits är låtar som "I Walk
the Line", "A Boy Named Sue", "Ring of Fire", "Sunday Morning Coming Down" och
"Folsom Prison Blues". Han blev känd för sin djupa, distinkta röst, det speciella boom-chickaboom-soundet hos sin bakgrundsgrupp Tennessee Three, sin mörka klädstil och framtoning,
vilket gjorde honom känd som The man in black (mannen i svart). Han hälsade alltid publiken
vid sina framträdanden med ett enkelt "Hello, I'm Johnny Cash".
Cash var en man som i mycket tog de utsattas parti, han propagerade för en humanare
fängelsevård och han uppträdde vid flera tillfällen på fängelser. En av hans mest mest sålda
skivor är den liveinspelning han gjorde på fängelset i Folsom, Johnny Cash at Folsom Prison,
den 13 januari 1968. Den 3 oktober 1972 uppträdde han på Österåkeranstalten norr om
Stockholm och framträdandet gavs ut på albumet På Österåker (1973).
Dans
Funken: James Brown – Dansen har stark koppling till afroamerikanska rötterna med
danssteg som ”Mashed potato” och ”Monkey glide”.
Trisha Brown (25 november 1936, Aberdeen, Washington , USA ) är en postmodernistisk
amerikansk koreograf och dansare .
Brown föddes i Aberdeen, Washington, och fick en BA examen i dans från Mills College
1958. Brown fick senare en DFA från Bates College år 2000. Under flera somrar hon
studerade för Louis Horst på American Dance Festival , sedan hölls i Connecticut College .
Efter att ha flyttat till New York 1961, Brown tränade med dansaren Anna Halprin och blev
en av grundarna av avant-garde Judson Dance Theater 1962. Där arbetade hon med
experimentella dansare Yvonne Rainer och Steve Paxton . År 1970 hon tillsammans
grundade Grand Union , en experimentell dans kollektiv, och bildade Trisha Brown bolaget .
Hennes företag blev snart en av de ledande samtida dans ensembler. Brown fick en
MacArthur Foundation "geni" bidrag 1991.
Browns tidiga verk Walking on the Wall (1971) och Tak Piece (1973) syftade till att utföras
på särskilda platser. Ackumulering (1971), som körs med dansarna på ryggen, har utförts på
offentliga platser av alla slag, inklusive vatten, med dansarna flyter på flottar som de
metodiskt arbete genom pjäsen graderade gester. Gå på Wall inblandade dansarna i selar rör
sig längs en vägg, medan Tak Piece ägde rum den 12 olika hustak under tio kvarter i New
York City , med varje dansare överföra rörelser för att en dansare på närmaste tak. År 1974
började Brown ett bostadsområde relation med Walker Art Center i Minneapolis, MN , som
har fortsatt till denna dag. Med 1978's Ackumulering med Talking plus vatten Motor, en
komplex solo förenar inslag av tre andra bitar, visade hon en mental och fysisk virtuositet
sällan i dansvärlden, då eller nu. Brown rigorösa strukturer, i kombination med fotgängare
eller enkel rörelse stilar och med glimten i ögat humor väckte intellektuell sensibilitet som
utmanade de traditionella "modern dans" tänkesätt av denna period.
Under 1980-talet Brown produceras storskaligt verk avsedda för den scenen , med början
Glacial Decoy (1979) som hade Scenografi och kostym av konstnären Robert Rauschenberg .
Denna period var mest markant för hal och mycket ledade rörelse stil som präglade mycket av
hennes arbete under denna tid. Den "molekylära struktur-serien," som inkluderade 1980-talet
Opal Loop, Son Gone Fishin '(1981) och annan samverkan med Rauschenberg, Set och Reset
(1983), med en värdering av performancekonstnär Laurie Anderson , stelnat Browns resning
som en innovatör inom dansvärlden och som konstnär av global betydelse.
1985 laterala Pass började hennes "Valiant"-serien, som används större, djärvare rörelse
fraser att artikulera Browns utvecklas spacial estetik. Detta ledde till Newark (1987), Astral
Cabriolet (1989) och razzia Foret (1990) med dräkter och sätter än en gång av Rauschenberg.
Brown har fortsatt att utforska vilken typ av rörelse och att koreografera danser bygger på
vardagliga rörelser. Hennes stil har utvecklats från omsorgsfullt uppbyggda, repetitiva gester
till sin nuvarande vätska virtuositet. Under 1990-talet vände hon sig till koreografera klassisk
musik, skapa MO (1995) baserad på musikalen Erbjudandet av tyska kompositören Johann
Sebastian Bach , och hennes första opera produktion, Orfeo (1998) av italienska kompositören
Claudio Monteverdi . Brown fann inspiration i jazz för El Trilogy (1998-2000), avslutade sin
andra opera , Luci Mie traditrici (bestående av Salvatore Sciarrino ) under 2001 och 2002
koreograferade sångcykeln Die Winterreise (Winter's Journey) av österrikisk tonsättare Franz
Schubert för Engelska baryton Simon Keenlyside . Brown arbetade igen med Laurie
Anderson 2004 på O Zlozony / O komposit för Paris Balett. Bland hennes kända lärjungar
Diane Madden .
Merce Cunningham, Mercier Philip Cunningham, född 16 april 1919 i Centralia,
Washington, död 26 juli 2009 i New York City, New York, var en amerikansk koreograf och
dansare, som verkade i förgrunden för amerikanskt avantgarde i över 50 år. Cunningham var
genom större delen av sitt liv ansedd en av de största kreativa krafterna på den amerikanska
dansscenen. Värt att anmärka är också Cunninghams ständiga samarbeten med konstnärer
från andra discipliner, till exempel musiker som John Cage och David Tudor, konstnärerna
Robert Rauschenberg and Bruce Nauman, designer Romeo Gigli och arkitekt Benedetta
Tagliabue. De verk han skapade tillsammans med dessa konstnärer hade en djupgående
påverkan på den samtida konstens avantgarde, och sträckte sig långt bortom dansens värld.
I egenskap av koreograf, lärare och ledare för Merce Cunningham Dance Company hade
Cunningham ett starkt inflytande på modern dans. Många dansare som tränade med honom
startade sedan egna kompanier, bland andra Paul Taylor, Remy Charlip, Viola Farber, Charles
Moulton, Karole Armitage, Robert Kovich, Foofwa d’Immobilité, Kimberly Bartosik,
Floanne Ankah och Jonah Bokaer.
Vindhäxor
Koreograf – Eva Lundqvist vars verksamhet är en av livslinjerna i den nutida svenska
danskonsten. Eva Lundqvist har i mer än ett kvarts sekel varit en av den fria dansens ledande
företrädare i Sverige, en av de verkliga nyskaparna, vars stil inte kan förväxlas med någonting
annat. Hon utvecklar sina koreografier med ett nytt förhållande mellan dansaren och tiden.
Hon bygger sina dansverk på en organisk form, som växer ur en kärna bestående av ett litet
antal fundamentala rörelser. Denna form visade sig kunna integrera starka scenografiska och
musikaliska element utan att uppge sin egenart. I stället för att berätta skapar hennes
dansverk, med hjälp av rörelsen, en allegorisk terräng – platser som samtidigt är ogripbara
och mycket konkreta och som ger varje koreografi ett unikt innehåll. Eva utvecklade en teknik
sedan 70-talet och som många svenska dansare skolats i. Denna teknik är den enda kompletta
moderna teknik som utvecklats i Sverige i modern tid och är synnerligen aktuell idag då
dagens danssyn äntligen är redo att anamma denna. Ljuset är också en central roll i hennes
uppsättningar, i denna föreställning av Tarja Ervasti som ljussättare.
Täby Grindtorp. Här har arkitekterna
fått arbeta i stor skala.
Tensta, förort i miljonprogrammet.
60-talet är konsumenternas decennium. Konsumentupplysning och VDN varudeklaration blir
nya begrepp. Varuhus växer upp överallt fyllda av masstillverkade bruksföremål till hemmen.
Man tar bilen till Ikea och köper med sig möbler och utrustning i platta paket. Det finns ett
nytt behov av att fylla de större bostäder man fått. Samtidigt finns en medvetenhet om kvalitet
på möbler och inredning. Möbelinstitutet bildas och där testas möbler för att få etikett med
Möbelfakta.
Tanken var att flytta ut arbeten, bostäder och centrum utanför staden där det fanns plats och
natur. Det bildas så kallade ABC städer runt om i landet. Tanken var god, men att hitta
arbeten just i den egna förorten visade sig inte lätt. Människor tillbringar tid på pendeltåg och
i bilköer i alla fall.
Popkonsten:
Andy Warhol (1928 – 1987) – Reklamen som utgångspunkt – realistiskt genomförande.
Roy Lichtenstein (1925 – 1997) – Utgångspunkt från tecknade serier, med banala
repliker i pratbubblor.
Konceptkonsten föds 1965
Happenings
Minimalismen – Geometriska former
Abstrakt konst
Frank Stella:
Donald Judd:
Nydadaismen
Jasper Jones: ”The Flagg”
”Den nya realismen”
Miljökonst – ”Land art”
Robert Smithson: Spiral 1970, Great salt lake i Utah
Walter De Maria: En teckning som är en mil lång 1968
Yves Klein (1928 – 1962): Född 28 april 1928 i Nice, död 6 juni 1962 i Paris, var en fransk
målare, skulptör och performance-artist.
Trots sin korta konstkarriär (1954-1962) anses han som en av förgrundsgestalterna för
efterkrigstidens avantgardism. Han är känd för sina stora, monokroma målningar där han
använde den blå färgen International Klein Blue (IKB).
I början av sin karriär gjorde han ett flertal monokroma verk utförda i olika färger. Färgerna
sägs ha anknytning till Rosenkreutzarna, där han själv var medlem. 1957 ställde han ut sina
första verk målade med färgen IKB, som han själv skapat, och detta var sedan den
dominerande färgen för hans målningar och skulpturer. Hans "utställning" av de nakna
väggarna i ett Parisgalleri 1958 förnekade alla måleriska konventioner.
Han utförde även performancekonst, målningar kallade Anthropometries (1958-1960), där
kvinnliga modeller täckta med blå färg fick göra avtryck på duken, och "eldkonst" där han
använde olja och eldkastare. Ett annat känt (om än omstritt) verk är "Le Saut dans le Vide"
eller "Steget ut i ingentinget", bestående av ett foto där Klein ses kasta sig ut från en byggnad.
Öjvind Fahlström (1928 – 1976)
”Pentagon puzzle”
Ola Billgren (1940 - )
Philip von Schantz (1928 - )
Peter Dahl (f 1934)
Moderna museet invigdes 1958 och kom att bli ett forum för internationella
utställningar och konstdebatten, under Pontus Hulténs ledning vilket placerade Sverige
på den internationella kartan i konstsammanhang.
År 1964 presenterades den amerikanska Popkonsten i en utställning på Moderna
museet, vilket kom att lägga grund för popkonsten, happenings och nyrealismen som ny
riktning i konstvärlden.
Politiska konsten: 1968 protesttidning PUSS: Lars Hillerberg, Johan och Marie- Louise
de Geer, Ulf Ramberg och Lena Svedberg.
Arkitektur
Peter Celsing (1920 – 1974): Kulturhuset vid Sergels torg och Riksbankshuset 1968 – 1976
samt Filmhuset 1967 – 1970.
Robert Venturi, född 25 juni 1925, är en amerikansk arkitekt och arkitekturteoretiker.En av
Venturis mest kända byggnader är huset han 1965 ritade åt sin mor, Chestnut Hill House
(även kallat Vanna Venturi House) i Philadelphia, Pennsylvania.Han var också antimodernist
och har blivit känd för att ha ändrat uttrycket "Less is more" till "Less is a bore". Skrev boken
”Komplexitet och motsägelser i arkitekturen” 1966 vilket kom att leda till en brytpunkt med
den modernistiska arkitekturen och bana väg för den postmodernistiska.
Mode
Mah-Jong var ett designföretag grundat 1966 i Stockholm av Helena Henschen, Veronica
Nygren och Kristina Torsson. Företaget producerade mjuka, enkla, funktionella och statuslösa
plagg för alla åldrar i egna mönster. I företagets mode förenades design och ideologi i det att
de mjuka, färgglada kläderna skulle förändra människor.
Mah-Jongs manifest
1.
2.
3.
4.
5.
Samma modell ska finnas år från år.
Materialen ska vara naturliga.
Alla åldrar och storlekar ska få plats.
Kläder ska få vara vackra.
Kläderna ska tillverkas i Sverige.
I manifestet fanns även inbakat en protest mot snabba modeväxlingar som sades lura folk att
köpa nya kläder oftare än man behövde, en motreaktion mot det mode som krävde en
"perfekt" kropp för att man skulle passa i det, och en vägran att utnyttja billig arbetskraft i
tredje världen för att istället stödja textilindustrin i Sverige. Den sista punkten bidrog dock till
att företaget lades ner 1976, kläderna blev helt enkelt för dyra att producera i landet. Dock
finns en nyproduktion av kläderna för närvarande.
Marimekko
Marimekko Oyj är ett världskänt finskt företag som framställer tyger med mera.
Marimekko grundades 1951 och bildades utifrån företaget Printex som tillverkade textilier.
Viljo Ratia köpte företaget 1949 och hans fru Armi Ratia blev den som ledde utvecklingen av
Marimekko. Nästa år, 1952, öppnades den första Marimekko-butiken för att sälja företagets
moderna, och för tiden vågade, mönster och färger. 1956 började man exportera sina kläder.
1958 var man med på Världsutställningen i Bryssel som en del av Finlands paviljong. Samma
år hade man en speciell Marimekko-utställning i Stockholm, och det var också i Stockholm
som man öppnade sin första butik utanför Finland 1960. Ett genombrott fick man då, den
amerikanska presidenthustrun Jackie Kennedy började bära Marimekkos kläder.
I slutet av 1960-talet fick företaget ekonomiska problem vilket ledde till omstrukturering
1968-1971. 1970 skapades Décembre som hade hand om företagets väskor och som senare
blev en del av Marimekko. Under 1970-talet växte företaget, mycket tack vare olika
designeravtal; 1968 tecknade man det första avtalet i Finland och 1972 följde avtal i USA och
Japan. Marimekko börsnoterades 1974 och samma år öppnade man sin stora butik på Norra
Esplanaden 31 i Helsingfors, som man fortfarande har kvar. I östra Finland, i Kides, stod
Marimekkos nya fabrik färdig 1974. 1973-1979 byggdes anläggningarna i Hertonäs utanför
Helsingfors i olika omgångar. 1979 avled Armi Ratia och företagets framtid var oviss.
1983 stod utbyggnaden av anläggningarna i Hertonäs färdiga och staden blev företagets nya
centrum. 1985 köptes Marimekko upp av Amer, som ägde Marimekko fram till 1991, då
Workidea köpte loss Marimekko. Då hade man i slutet av 1980-talet haft ekonomiska
problem. Under 1990-talet hade man åter en tillväxt på Marimekko och man har moderniserat
sin produktion under senare år.
På 60-talet blev den första efterkrigsgenerationen vuxen.
Aldrig tidigare
hade ungdomskulturen spritt sig så radikalt inom alla områden av livet i västvärlden blev ungdomen nu den absoluta förebilden inom modet och överhuvudtaget i
hela samhället. Ett starkt, ungdomligt köpskikt hade bildats, som inte hade någon bindning till
couturen utan önskade sig ett
mode som skulle motsvara deras livsstil och dessutom gå att betala. Den eleganta kvinnan gav
vika för de skenbart naiva "barnkvinnorna" som med stora rådjursögon betraktade världen.
Att till varje pris vara ung och sexig
var lösenordet - genomskinliga blusar och ultrakorta kjolar blev bevis på detta. Twiggy blev
den första supermodellen att väcka uppmärksamhet
med sin barnsliga magra figur utan någon som helst kvinnlig rundning.
Twiggy i fyra 60-talsplagg
Vi ungdomar fick våra största intryck om trender inom mode, musik och
film när vi varje vecka lusläste Bildjournalen som var den tidens största ungdomstidning. På omslagen var 60talets idoler inom film och musik.
Bridgitte Bardot 1960
Marilyn Monroe 1960
Paul Mc Cartney 1966
1960 blev John F Kennedy president i USA och hans modemedvetna och glamorösa hustru Jackie blev
Amerikas första dam. Jackie blev en prominent "modell" och inspirationskälla för det nya franska modet. Jackies
stil kännetecknades av välskräddade dräkter och pillerburkshatten, trekvarts långa ärmar och ärmlösa a-linjeklänningar. Många hade Jackie
som förebild och hennes kläder blev stilbildande.
Typisk "Jackie"-stil
Jackie Kennedy
Vägledande för 60-talet blev framför allt trapetslinjen som den unge
Yves Saint Laurent introducerade som konstnärlig ledare för huset Dior
- midjelösa hängande klänningar eller kappor, upptill smala och nertill
vidgade, som för det mesta avslutades strax ovanför knäet. Klänningen
nedan är designad av Yves Saint Laurent, 1965
Framför allt England blev en trendsättare på 60-talet. Världens modecentrum var nu inte längre ett distingerat
modehus i i Paris utan en gata i London - Carnaby Street. Här kunde en köpglad ungdom köpa allt som var
inne, både nytt och gammalt, för även secondhandkläder blev modernt på den här tiden. Stickade tröjor i alla
regnbågens färger, virkade axelväskor eller läderväskor med fransar i indianstil, läderjackor och jeans,
blommiga klänningar och blusar med iögonfallande opartmönster eller i "mormorsstil" i gammel-modiga
mönster med mycket rysch, minikjolar med passande strumpbyxor i alla sorters mönster och färger, skor och
stövlar i konstläder allt vad hjärtat begärde fanns på Carnaby Street.
Mary Quant fick sitt genombrott 1963 då några av hennes löst hängande klänningar visades i Vogue. Nu sköt
försäljningen av hennes unga, roliga mode fart. Höjdpunkten i hennes karriär var utan tvivel lanseringen av det
lårkorta modet - minikjolen. Hon producerade egna tuffa strumpbyxor och satte också igång en egen produktion
av egen kosmetika
Mary Quant, Ginger Group, London, 1967
Mary Quant designade skor
Laura Ashley
Raka motsatsen till Mary Quants stil var Laura Ashleys tidlöst romantiska stil som utvecklades under 60-talet.
Hon hade börjat med att trycka tyger och påverkad av hippiemodet slog hon sig på att göra kläder i ultrafeminin
"godsägarstil" - blommönster, rysch, vida klänningar och trånga Spencer-jackor karaktiserar än idag den typiska
Ashley-stilen, som vid det här laget säljs över hela världen och som alltid är försiktig med att ta upp nya trender.
Kjol i midi och kappa i maxi fungerade
perfekt och i slutet av sextio-talet kom
också det sk hippiemodet med mycket
mönster och färger och gärna byxdressar.
Zandra Rhodes
Zandra Rhodes "Paradisfågeln" inom engelsk design skapade en stil
som var omöjlig att missta sig på, nämligen "trasstilen", med kreationer
försedda med hål och trasiga fransar och flikar och med applicerade fjädrar och tofsar - till denna utstyrsel
färgades håret i för tillfället lämplig färg.
Lipstick Print tryckt silk crepe textil
Designed by Zandra Rhodes, London,1968
Designad av Zandra Rhodes i London 1969
Även smala långbyxor och sk capribyxor var populärt på 60-talet.
