Hela jorden är full av hans härlighet
Hur många är inte dina verk, HERRE! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har
skapat.
Där är havet, det stora och vida, där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser, både stora och små.
Där går skeppen, där leker Leviatan som du har skapat.
Alla väntar de på dig att du skall ge dem mat i rätt tid.
Du ger dem och de samlar in, du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta, du tar bort deras ande och de dör och vänder åter till
stoft.
Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.
Må HERRENS härlighet vara i evighet! Må HERREN glädja sig över sina verk.
Han ser på jorden och den bävar, han rör vid bergen och de ryker.
Jag vill sjunga för HERREN så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till.
Må mina tankar behaga honom, jag vill glädja mig i HERREN.
Må syndare försvinna från jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ!
Halleluja!
(Psaltaren 104:24-35)
I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel
uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina
ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: "Helig,
helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet." Rösten från den som ropade
fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök.
Då sade jag: "Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med
orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot."
Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade
tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: "När nu detta har rört vid dina läppar,
har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad."
Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?"
Då sade jag: "Här är jag, sänd mig!"
(Jesaja 6:1-8)
Den här helgen har vi firat det som jag tror är många svenskars allra största under vårt
högtidsår: midsommar, skapelsens högtid, den svenska sommarens älskade högtid. Visst
kan vår fjällhöga Nord vara både blåsig och regnig och kall, vintern är både mörk och
lång – men det finns en tid på året när till och med utflyttade Spaniensvenskar kan vilja
söka sig tillbaka hit till sitt fädernesland, och det är för vår svenska sommar.
Och när livets krafter blommar, när sommaren fyller vårt land, då tror jag det kan få till
och med världens mest sekulariserade folk att lite grann öppna sin själ på glänt och ana
och undra: är det inte något alldeles speciellt med sommaren, naturen, livet? Har inte du
också känt den känslan i naturen någon gång, att det måste finnas något mer därute,
någon som liksom står för allt det här goda…?
Jag tror det är väldigt mänskligt att ställa sig sådana frågor. Vi människor har frågor, och
vår Kyrka vittnar om att det finns Någon därute, en som inte bara har svar, en som är ett
svar på vår innersta längtan. Vi hörde i Psaltaren: ”Du öppnar din hand och mättar
dem med goda gåvor… Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens
ansikte. Må HERRENS härlighet vara i evighet!”
1
Herrens härlighet. Hela jorden är full av hans härlighet. Det är ett oerhört rikt ord som
jag är fascinerad av. På hebreiska kavod, tyngd, det där som är starkare och mer verkligt
och bakom allt det där som vi ser och förundras över. Och det går som en röd tråd i
Bibeln att Gud manar oss att lyfta blicken och se bakom och bortom det som fascinerar
oss här på jorden, vare sig det är naturen, kärleken, sexualiteten, musiken, kunskapen,
glädjen… Att vi får lyfta blicken från det skapade upp till Skaparen, han som är all
härlighets källa.
För om vi inte lyfter blicken till härlighetens Herre utan bara vill suga ut glädjen ur de
jordiska ting som förmedlar härligheten till oss, då blir vi det som Bibeln kallar för
avgudadyrkare. Och det kan gälla naturen med Adonis, kärleken med Afrodite, musiken
med Apollo, kunskapen med Athena eller glädjen med Dionysius… det som var tänkt
som portar och kanaler för Guds härlighet, det har hedningarna gjort till begränsade
avgudar. Men det är inte musiken eller sexualiteten eller naturen som är Gud. Det är
Herren som är Gud, härlighetens Herre.
Och i predikotexten idag får vi följa med profeten Jesaja när han får blicka in i himlen
och se en liten skymt av härlighetens Herre. Och det är en ögonbedövande syn. Han får
se honom på en hög och upphöjd tron, och han berättar gång på gång hur Guds närvaro
uppfyller hela rummet och hela rymden och hela hans väsen till bristningsgränsen.
Släpet på hans mantel uppfyllde templet, huset blev uppfyllt av rök (som är en symbol
för Guds närvaro i Moseböckerna), och så hör vi det igen: hela jorden är full av hans
härlighet.
Det här rummet, och även våra sovrum i morse och våra kök där vi åt frukost, är fulla av
Guds närvaro. Ni vet, det finns en barnsång på det temat: ”Gud du är här, i detta rum
finns också du. Och fast vi inte ser dig eller hör dig, så finns du här just nu.” Och Paulus
vittnar: I honom är det vi lever och rör oss och är till. (Apg 17)
Och det kan vara en oerhört omskakande sanning (som vi hörde att dörrposterna och
trösklarna skakade). Det är omöjligt att komma undan Gud. Hur ska fisken komma
undan vattnet? Som psalmisten säger: ”Vart ska jag gå för din Ande, vart ska jag fly från
ditt ansikte? Om jag far upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du
där.” (Ps 139:7-8) ”O min Gud, du är där, du är där. Du är där när varthelst jag mig
vänder.”
Guds närvaro fyller hela världsalltet. Det finns bara en enda plats där han har satt en
gräns för sig själv i sin gudomliga ödmjukhet, och det är ditt och mitt hjärta. Gud har
skapat ett ställe där han har valt att dra sig undan för att ge plats åt något som mycket,
mycket dyrbart i hans ögon: en människas själ med en fri vilja. Gud har gett dig och mig
den oerhörda makten som få andra varelser har: att stänga vår dörr eller öppna vår dörr
för honom.
Vi vet vad han vill. Han vill det som var och en som älskar vill: att den älskade ska möta
hans blick och öppna sitt hjärta och ta emot honom. ”Gud vill att alla människor ska låta
2
sig frälsas och lära känna sanningen.” (jfr 1 Tim 2:4) Gud längtar efter att få höra vårt
gensvar, vårt odelade JA.
Och vi möter här hos Jesaja en sorts varelser som till hela sin natur är ett JA. Seraferna
är sexvingade änglar som ropar ut det som deras hjärta är fullt av: ”Helig, helig, helig är
Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet!” Ordet seraf är hebreiska för
brinnande. De brinner av Guds kärlek, de är till för honom de älskar, och de har ögon
som ser hans härlighet precis överallt. De säger det de ser: Hela jorden är full av hans
härlighet.
Ser vi att hela jorden är full av hans härlighet? Har du fått se någon gång, en glimt, av
hur allt är vackert, allt hänger ihop, allt lyser till av ett överjordiskt ljus? Det kan hända
oss någon gång ibland, i ett saligt ögonblick med en glimt av Guds härlighet.
Men jag tror att vi väldigt ofta själva förstör vår möjlighet att se det som änglarna ser. Vi
klagar över det som vi tycker är negativt, vi ägnar tankar, ord och gärningar åt sådant
som inte är bra för oss, vi suger ut glädjen ur det skapade så det blir avgudadyrkan. Och
sedan, när vi har fyllt vårt sinne med allt möjligt, sitter vi där med trötta, mörka och
stängda ögon i ett hav av Guds härlighet, och så säger vi att Gud känns långt borta.
Ibland har jag behövt stanna upp för en vers från Ordspråksboken: ”Människans
dårskap fördärvar hennes väg, men det är på Herren hennes hjärta vredgas.” (Ords
19:3) Jag undrar om inte den tanken är särskilt viktig för oss som har växt upp i ett
välfärdssamhälle. Är det inte så att vi ibland tänker att på samma sätt som det är mamma
Statens förbaskade skyldighet att finnas där för oss, så är det den himmelske
curlingpappans förbaskade skyldighet att minsann se till att uppfylla mina drömmar? Jag
ska ha framgång i jobbet, ett lyckligt äktenskap, lyckade barn, jag ska bli omtyckt och
berömd och få resa så mycket jag vill, och ska jag ha en intressant tjänst för Gud som
berikar mig… och Gud ska leverera!
En annan vers som jag fått stanna upp för gång på gång under mina snart 17 år som
kristen, det är en vers som står tre gånger i Bibeln, antagligen för att det är en princip
som vi så grundligt behöver lära oss: ”Herren står emot de högmodiga, men ger nåd
åt de ödmjuka” (Jak 4:6, 1 Pet 5:5, Ords 3:34). Det kan bero på min attityd om jag
tycker att Gud känns långt borta. Gud umgås inte med människor som lever i högmod.
Men där det finns ödmjukhet, tacksamhet, förundran och barnasinne, där blir hinnan mot
Guds värld tunn.
Och om vi kommer tillbaka till Jesaja: vad hände när han började få se Guds härlighet?
Det blev som i psalmen: ”Från Frälsaren på korsets stam ljus faller på min dräkt. Då
träder syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt.” (PoS 604:1) Jesaja får vara med
om det som människor i alla tider som sökt Gud har fått uppleva: När vi kommer
närmare ljuset, då börjar vi upptäcka hur djupt fallna vi egentligen är.
”Ve mig, jag förgås! För jag är en man med orena läppar, och jag bor bland ett
folk med orena läppar.” Av alla synder är det just de orena läpparna som bränner till
3
när han ska närma sig Gud. För det är helt omöjligt att vara föraktfull, dömande och
negativ och samtidigt få se Guds härlighet. Därför säger Gud längre fram i Jesaja:
”Om du slutar att peka finger och tala onda ord… då ska ditt ljus gå upp i mörkret
och din natt bli lik middagens ljus.” (Jes 58:9-10) Då ska vi få se mer av Guds
härlighet.
Och är det inte intressant att han inte bara nämner sin egen synd med orena läppar? Han
säger också att han bor bland ett folk med orena läppar. Är det grupptrycket bland hans
kompisar som har påverkat honom till samma jargong som de? Jag tror att det är något
att tänka på för alla oss som rör oss i miljöer där det finns negativitet och dålig jargong.
Jakob säger: ”Att hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren
och fläckfri inför Gud och Fadern” (Jak 1:27). När vi försöker vara rena för honom,
då är det något som är dyrbart i hans ögon.
Men vad gör vi som känner att det här budskapet tar tag i oss, att vi sitter fast i en
negativitet som vi inte kan kontrollera? Jesaja ropade ut sin nöd, och Gud sände den
hjälp han behövde. Altaret är platsen för försoning, för offret som öppnar vägen mellan
Gud och människa, och ängeln tar en bit av offerglöden och tillämpar den på Jesajas
mun. Det bör nog ha gjort ont. Omvändelse smärtar. Men sen får han höra det underbara
löftet från evangeliet: Din missgärning är borttagen och din synd är sonad. Om vi
bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss
synderna och renar oss från all orättfärdighet… Om vi vandrar i ljuset, liksom han
är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss
från all synd (1 Joh 1:9, 5).
Vi kan vara helt öppna inför honom med hur det är. Han vet ändå. Och om vi försöker
hålla oss till ljuset och ta in sådant som hör till ljuset, då kommer han att välsigna oss så
vi får se mer av hans värld.
För vad händer när Jesaja har fått uppleva den där reningen? Då hör han något som han
inte hade hört tidigare. Han hör Herrens egen röst: ”Vem ska jag sända? Vem vill vara
vår budbärare?” Gud är en, vem ska jag sända. Men han är också tre: vem vill vara vår
budbärare.
Och den frågan går ut även här idag ibland oss. Det är en fråga, Gud tvingar inte. Men
han undrar: finns det någon som det här med Guds härlighet har gripit tag i? Finns det
någon som vill göra precis som änglarna: berätta om det man har fått se av Guds
härlighet, så att andra får möjlighet att se samma sak? Den trefalt helige Guden frågar:
Vem vill vara vår budbärare?
Vi ska snart gå in i en stund av egen bön och reflektion, och vi tar med oss den frågan
tillsammans med det andra som vi har blivit påminda om: att hela jorden är full av hans
härlighet, och om vi inte ser det, vill han kalla oss till en djupare omvändelse och rening
genom Jesu blod.
4
