HISTORIA
Johanna Dahlin
Den mytiska ryska nationen och det stora kriget
Linköpings universitet | 246s | Isbn 9789175197432
Thomas Hylland Eriksen
Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven
Minnesarbete och gemenskap kring andra världskriget i S:t Petersburg med omnejd Doktorsavhandling Tema Q
Den ryska sökrörelsen återvänder i dag till andra världskrigets slagfält för att
identifiera stupade soldater. Johanna Dahlins avhandling om rörelsens roll för det
kollektiva minnet visar socialantropologin när den är som bäst.
Få teman i samhällsvetenskaperna är mer komplexa än förhållandet mellan individ,
kollektiv och historia. Det tycks som om alla identitetsbärande grupper – etniska,
nationella, regionala, religiösa – har en ursprungsmyt, som är gemensam för
medlemmarna. Men denna insikt skapar fler problem än den löser, eftersom det sällan
råder enighet om vad denna ursprungsmyt betyder, hur den skall hanteras, vilka som
skall spela de centrala rollerna vid minnesritualerna etcetera. Ofta finns det inte ens
enighet om vilka ursprungsmyter som är giltiga och relevanta. Som Ernest Renan
uttryckte det: gemensam nationell identitet innebär att minnas samma saker, men
förutsätter också enighet om vad som bör glömmas.
När samhällen förändras sker det också något med det förflutna. Det blir tvetydigt,
nytolkas och utmanas. I samhällen med stark moderniseringssträvan uppstår en önskan
att lägga det förflutna bakom sig, att glömma det för att kunna möta förändring och
framsteg med ett fritt och öppet sinne. Den hållningen var relativt vanlig under
1900-talet. I Sverige företräddes den av några av folkhemmets talesmän, men tidigare
också av Strindberg, som en gång uttryckte beundran för det unga Norges renhet och
friskhet, samtidigt som han öste förakt över det dammiga och syfilitiska gamla svenska
samhället, nertyngt av en kvävande historia.
Under modernitetens senare tid har historielösheten – exemplifierad av Henry Fords
berömda uttalande ”History is bunk” – tvärtemot kommit att bli betraktad som en
vederstyggelse och ett tecken på barbari. Kollektiv förankring i historien ses nu som en
nödvändighet för social integration, solidaritet och kulturell identitet.
Men vilken historia? Alla länder tycks ha sitt eget utvalda förflutna. I Storbritannen
återkommer man ständigt till dyrkan av the steam age, den viktorianska eran, med dess
ånglok, cylinderhattar och dickenska stämningar. I Italien är det förflutna främst
renässansen, medan norsk kollektiv identitet är knuten till föreställningar om det enkla
bondesamhället före den industriella revolutionen. I Ryssland däremot är det ett
förflutet av nyare datum som skapar gemenskapskänslor och kontroverser, nämligen
det stora fosterländska kriget, alltså andra världskriget. Inget land led så stora förluster
som Sovjetunionen, men ingen firade heller större segrar när kriget slutligen var över.
Även om kriget varit föremål för sammanhängande tolkningar sedan 1945, har minnena
från det genomgått förändringar i takt med den politiska situationen i det sovjetiska och
senare postsovjetiska samhället.
Johanna Dahlins doktorsavhandling, Kriget är inte över förrän den siste
soldaten är begraven, är ett av de mest originella bidrag till litteraturen om det
kollektiva minnet som jag har läst. Den tar just upp den kollektiva bearbetningen av
minnet av andra världskriget. Utgångspunkten är den starka fokuseringen på kriget
som nationens minne och de skiftande bedömningarna och uttolkningarna av detta i
Sovjetunionen. Här lyfter Dahlin fram en oväntad aktör, nämligen den så kallade
sökrörelsen.
Den sovjetiska statsledningen hävdade länge att samtliga stupade soldater i
Sovjetunionen var identifierade och begravda. Så talar endast en stat som är mer
intresserad av makt än om sanningen och det visste landets invånare. Hundratusentals,
kanske miljoner, av de sovjetmedborgare som hade förlorat någon under kriget saknade
kunskap om vad som skett och hade ingen grav att gå till. Först under perestrojkan
erkända staten att det fanns stupade soldater kvar på slagfälten. Det var under denna
tid som de första sökbrigaderna upprättades, grupper av frivilliga som uppsökte platser
där det utkämpats långvariga strider. Målet var inte bara att finna de omkomna
soldaterna, utan också om möjligt identifiera dem och se till att de blev gravsatta i
enlighet med ortodox ritual.
Dahlins fältarbete skedde i sökbrigaden Ingrija. Den har sin bas vid S:t Petersburgs
statliga universitet, som ger visst finansiellt stöd till verksamheten. Ingrija är
Ingermanland på ryska, och opererar således i ett område med starka historiska band
till Sverige. Själva sökarbetet sker på Sinjavinohöjderna utanför St Petersburg. Under
belägringen av Leningrad, från 1941 till 1944, rasade här några av de hårdaste striderna
under hela kriget. Här ligger fortfarande lämningarna efter många fallna sovjetiska
soldater. Under den långa vintern är marken frusen och på sommaren är det mycket
mygg. Gruppen föredrar därför att vara ute ett par sammanhängande veckor om våren
och hösten.
De finner alltid rester efter stupade soldater. Många av dem är omöjliga att identifiera,
men de som föll före vintern 1943 hade ett identifikationsmärke i form av en
sammanrullad papperslapp i en medaljong av bakelit. Dessa medaljonger är ”sökandets
mest åtråvärda objekt” och om pappret inuti är läsligt, ger det upphov till en jakt på
kvarlevande släktingar. Då blir de begravda individuellt i närvaro av släktingar. De
flesta av de över sextio år gamla liken får däremot en anonym grav, men som Benedict
Anderson visat i sin Imagined Communities (1991, sv. översättning, Den föreställda
gemenskapen, 1993) kan den okände soldaten, en abstrakt individ som offrat sitt liv,
vara en stark symbol för nationen, som ju också är en abstraktion.
Genom det frivilliga arbetet i sökbrigader som Ingrija blir historierna från kriget
konkretiserade i en tid då den för varje år gradvis har blivit alltmer mytisk. Det är ju ett
faktum att antalet kvarlevande veteraner från andra världskriget och andra som har
minnen från kriget raskt sjunker. De första åren efter kriget kunde man ta för givet att
de flesta kom ihåg lidandena. Många hade förlorat anhöriga och befolkningen i
Leningrad hade genomlevt en tärande och fruktansvärd belägring. Mot denna bakgrund
är det begripligt att betonandet av Sovjetunionens stora militära förluster fick mytiska
proportioner allteftersom avståndet till kriget växte. Ju mer som det tenderade att
glömmas, desto viktigare blev det att minnet hölls levande genom tal och högtidliga
ceremonier. Så kom postkommunismen, samhället blev demokratiserat och det blev
möjligt för alternativa röster att göra sig hörda. En del av dessa var i huvudsak lojala
gentemot den kommunistiska minnesbearbetningen, medan andra, som sökrörelsen,
var mer kritiska. Denna rörelse utgjorde ju en konstant påminnelse om att
kommunistledarna ljugit inför folket.
Det kollektiva minnet strävar efter förankring i konkreta platser. I det utmärkta
kapitlet, ”Spåren av det förflutna”, visar Dahlin hur det förflutna tas tillvara,
tillrättaläggs och konstrueras på Sinjavinohöjderna. Hon återger historier om soldater
som har gått igen som spöken och citerar brigadmedlemmar som talar om att
soldaterna ”önskar att bli upptäckta”, ”vill få en ordentlig begravning” etcetera. Att ge
platserna en mytisk betydelse bidrar till att ge nationen en övernaturlig färgning. Man
erinrar sig återigen Benedict Anderson som talar om ”the ghostly imaginings of the
nation”. Platsen blir en länk till det förflutna, skriver Dahlin, ”och stor betydelse läggs
vid att det hände just här, även om det kan vara så, att väldigt lite finns kvar”.
Övergången till postkommunismen har varit en symbolisk påfrestning för Ryssland.
När Jeltsin tog över efter Gorbatjov och Sovjetunion officiellt upphörde att existera,
fanns det inte längre någon tydlig lista på nationella symboler. Krigveteranerna, som
varje år på segerdagen 9 maj marscherar i uniformer med ordensband och medaljer,
befann sig i ett slags limbo de första åren efter omvälvningen. I viss utsträckning
symboliserade veteranerna kommunismen, men samtidigt var de symboler för
nationens offer. Efter några år av osäkerhet fick de tillbaka sin upphöjda plats. Den nya,
postkommunistiska regimen har försökt att bevara en stark kontinuitet i hanteringen av
krigsminnena. I fortsättningen läggs stor vikt på krigens offer – offret, the sacrifice, är
centralt i varje nationell mytologi – och Putin tar numera upp kampen mot fascismen i
sitt årliga nionde maj-tal, men nu används ordet demokrati snarare än socialismen som
kontrast till fascismen. Generellt har man i det postkommunistiska Ryssland alltmer
lösgjort de nationella markörerna från de kommunistiska versionerna och kyrkan har
blivit mer synliggjord. Till yttermera visso har dagens ryska nationalism (eller
patriotism som Dahlin av och från kallar den) en tydligare etnisk prägel än den mer
kosmopolitiska sovjetiska kommunismen.
Dahlins avhandling har många kvaliteter och det skall framhållas att den är
välskriven. Av och till går formuleringsglädjen förlorad till förmån för analytiskt och
teoretiskt djup och hon kunde ibland med fördel har skrivit mer om konflikterna,
mångfalden av tolkningar och oenigheter knutna till minnesmarkörerna och sökarbetet.
Hennes sätt att se på ritualer, myter och kollektivt minne följer på det hela taget
traditionen från sociologen Èmile Durkheim som skrev en del om konflikter och
individuella avvikelser, men än mer om integration och solidaritet. Likväl representerar
denna avhandling, även om den inte är utan svagheter, socialantropologi när den är
som bäst. Genom att i detalj beskriva ett litet, avgränsat fält – sökrörelsen och dess
verksamhet på Sinjavinohöjderna – i nutid såväl som förfluten tid, som minne och
glömska, ur ett individuellt och kollektivt perspektiv, förmår Johanna Dahlin knyta
samman det lilla och det stora. Hon visar också värdet av detaljerad etnografi. För när
allt kommer omkring är det bara utifrån det lilla som man kan få upp ögonen för det
stora.
Thomas Hylland Eriksen är professor i socialantropologi vid Oslos universitet.
Översättning från norska: Alf W. Johansson.
- PUBL. I RESPONS 3/2013
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
