Olika perspektiv på Hammurabi
Av Henrik Svensson1
Innan man läser dessa texter rekommenderas att man läser Introduktion till historiesyn,
källkritik och historiebruk.2 Då kan man fundera på vilken historiesyn som framförs i de
följande texterna av Bowman och Jensen.
1
Jag som har skrivit den här texten heter Henrik Svensson och arbetar som gymnasielärare. Texten lades ut på
min hemsida 2010-09-18: www.henriksvensson.info.se
2
Se www.henriksvensson.info.se
Presentation
Här följder utdrag ur en bok av John Bowman som heter Allers Världshistoria.
Band 1. De tidiga civilisationerna (1968). Utdraget är hämtat från s. 28 – 29
som ingår i kapitlet ”Där civilisationen började”.
Hammurabis lagar
Slutligen framträdde ur detta kaos en av amoriternas kungar som verklig styresman. Det var
Hammurabi av Babylon, en gammal sumerisk stad som aldrig hade spelat någon roll. Men när
Hammurabi besteg tronen omkring 1790 f. Kr. höll Babylon på att bli en av de starkare
städerna. Hammurabi togfrån början ett fast grepp om makten, besegrade en rad fientliga
grupper och lade så småningom städera och länderna i Sumer och Akkad under
konungariket Babylonien.
Hammurabi var mer än en militär ledare. Hans styrelse innebar en förnyelse av praktiskt taget
allting från byggandet av nya kanaler till införandet av en ny tideräkning. Han övervakade
personligen sitt kungarikes affärer och skickade oupphörligtbrev och dokument till sina
tjänstemän. Ingenting var för smått för hans intresse. Om en tjänsteman
försummade att hålla en bevattningskanal öppen befallde Hammurabi honom att genast utföra
arbetet och skicka rapport om saken.
Hammurabis största bedrift var att han återställde lag och ordning i landet. Här följde han en
gammal tradition, ty den bofasta befolkningen i Mesopotamien hade alltid respekterat lagen
vare sig det gällde affärernas skötsel eller dyrkandet av gudarna.
Hammurabi utfärdade många lagar och bestämmelser. De gällde allting från priser, löner och
skulder till kontraktsbrott och rättegångsformer. När sedan hans styrelse nalkades sitt slut kom
han till den uppfattningen att lagarna behövde förbättras. En del måste helt revideras medan
andra behövde förklaras. Med inspiration från Shamash, solens och rättvisans gud, skrev han
de nya lagarna. Han lät gravera in dem på sten och skickade dem runt i sitt rike.
”Hammurabi, den ödmjuke gudfruktige fursten” börjar inskriptionen, hade uppmanats av
gudarna ”att låta rättvisa uppenbara sig i landet, för att utplåna det onda och vrånga så att de
starka inte må förtrycka de svaga”. De lagar som följde handlar om mångahanda ting:
tillämpningen av rätten, egendom, överfall, åkerbruk, löner och slavar. Många av dem
grundades på den uråldriga föreställningen om ”öga för öga, tand för tand” – d.v.s. att en man
som slagit ut ögat på en annan skulle straffas med att få sitt eget öga utslaget. ”Om en man
anklagar en annan man för mord och anklagelsen visar sig vara falsk skall angivaren straffas
med döden”, säger en av Hammurabis lagbestämmelser.
I en annan heter det: ”Om någon bygger ett hus åt en annan och huset rasar och orsakar
ägarens död, så skall byggmästaren straffas med döden.” Det var en härdhänt rättvisa, men
alla kunde vädja till lagarna, och bakom dem stod centralmakten hos kungen i Babylon.
När Hammurabi dog efterträddes han av sin son, men dynastin tog snart slut. Kassirerna, en
stam från Zagros-bergen i öster, började härja i Babylonien och erövrade så småningom Ur
och Uruk. Folket i de sydligaste träskmarkerna, ”ländema vid havet”, gjorde uppror och
skapade ett eget kungarike. Då kom ifrån norr en ny skara, hettiterna. De intog Babylon,
plundrade och brände staden och drog sig sedan tillbaka. Men skadan var skedd.
Bevattningssystemen, skriften, ziggurat-helgedomarna, lagarna - allt överlevde under
århundraden, men Mesopotamiens första storhetstid var till ända.
Presentation
Här följder utdrag ur en bok av Henrik Jensen och Ib Thiersen som heter Världshistoria (1982).
Utdragen är från s. 42 – 44 som ingår i kapitlet ”De första utsugningssamhällena”. […] = detta
tecken betyder att ett eller flera stycken har hoppats över.
Hammurabis Mesopotamien
[…] Omkring 1800 f v t (före vår tideräkning, detsamma som f. Kr. – före Kristus) lyckades en dittills tämligen
obemärkt stadsstat, Babylon, att underkuva det övriga nedre Mesopotamien, som därefter kallades Babylonien,
och senare den norra delen av Mesopotamien, Assyrien. Detta skedde under Hammurabis styre.
Denna period av Mesopotamiens historia är ganska väl belyst; detta beror bl a på att Hammurabi utfärdade en
samling lagar för riket, vilken ger
inblick i väsentliga delar av dess ekonomiska och sociala system.
I förhållande till samhället under "den tidiga dynastiska perioden" var mycket detsamma men mycket hade
förändrats.
Slitet med odlingen av jorden och rensningen av kanaler och diken var detsamma, likaså kungens och
överklassens tillägnelse av arbetets frukter. Men några av de tendenser till förändring av det ekonomiska och
sociala systemet, vilka redan så smått hade gett sig tillkänna under den "tidiga dynastiska perioden", hade nu
slagit igenom. […]
Hammurabi hade oinskränkt och enväldig makt på alla nivåer i samhället, och hans samhälle var inte bara en
stadsstat, utan alla stadsstater. […]
Detta envälde var grundat på en centralisering också av gudavärlden; Babylons stadsgud, Marduk, som
Hammurabi själv hade dragit fram ur obemärktheten, var nu hela rikets dominerande gud, och Hammurabi var
hans ställföreträdare på jorden och högste ledare av kulten kring honom.
Vid sidan av templen, som fortfarande var stora jordägare och centra för ekonomisk aktivitet, var nu kungen
själv ägare av vidsträckta jordområden, vilket inte minst var ett resultat av hans många erövringskrig. Denna jord
var dels förlänad till betrodda ämbetsmän, präster, hantverkareverkare, osv, dels utarrenderad till bönder mot
stora avgifter.
Eftersom kungen också disponerade över templens inkomster i vid utsträckning är det för övrigt föga
meningsfullt att skilja mellan de olika formerna av intäkter, som för det mesta hade samma ursprung: bondens
arbete. Den samhälleliga merprodukten ”vandrade” direkt upp till gudens ställföreträdare, kungen; därifrån
vandrade den så i viss utsträckning tillbaka till de grupper och klasser i samhället, som var kungen särskilt
behjälpliga… […]
Såväl kungens som templens egendom drevs som affärsföretag. De var djupt involverade i inhemsk och
utländsk handel, i vilken exportvarorna företrädesvis var jordbruksprodukter, medan importvarorna var metaller,
trä och sten; man tog också initiativ till penningutlåning och olika hantverk.
En annan av de tidigare utvecklingstendenserna, som nu slog igenom och som hade en enorm social betydelse
för det babyloniska samhället, var privategendomen och den därav följande privata företagsamheten – det hade
växt fram en betydande grupp av jordägare och köpmän.
Allt detta kan tydligt avläsas i Hammurabis lagsamling. Kanske var det just denna utveckling som var den
egentliga orsaken till utfärdandet av lagarna: att bringa rättssystemet – arvsrätt, straffrätt, personrätt, osv. – i
överensstämmelse med sakernas tillstånd.
I dessa lagar är befolkningen delad i klasser. Dessa klasser definierades utifrån sitt förhållande till jorden ägare eller icke-ägare.
Awilu, var den fria, jordägande delen av befolkningen - överklassen. Till denna klass hörde också köpmännen.
Mushkenu var en lägre kategori, inte fullständiga medborgare med alla rättigheter som awilu. Troligen är det
fråga om de stora delar av befolkningen, som arrenderade andras (kungens, templets eller awilus) egendom. En
tredje kategori var wardu, slavarna.
Det är betecknande, att awilu helt enkelt betyder ”människa” - de två övriga kategorierna var i lagens mening
blott grader av människa, inte fullständiga människor. Detta kommer till klart uttryck i bl a strafflagen, där
socialt lägre stående straffades hårdare för brott mot högre stående stående än brott mot jämlikar. Lagarnas
princip ”öga för öga, tand för tand”, som förövrigt fattades helt bokstavligt, gällde bara inom awilus led; om
däremot en awilu slog ut en tand på en mushkenu, så slapp han undan med böter.
Slavarna, wardu, var dels krigsfångar och krigsfångars avkomma, dels gäldslavar, de var framförallt knutna till
templen, men också i viss utsträckning husslavar hos awilu.
Sålunda var det mesopotamiska samhället på Hammurbis tid ett samhälle, som i viss mån stod på två ben. Å
ena sidan har vi den starka centraliseringen av den militära, religiösa, politiska och delvis den ekonomiska
makten under prästkungens myndighet; å andra sidan – helt inom ramarna för denna centrala myndighet samhällets ekonomiska klassuppdelning, som gjorde att vissa ”mer jämlika än andra”. Och som möjliggjorde den
fortsatta utvecklingen av en klass av företagsamma jordägare och köpmän, som förstod att utnyttja sin
privilegierade ställning till att berika sig själva.
