SAMTAL OM FÖRSONING

1 SAMTAL OM FÖRSONING Den bön jag ber allra mest, allra oftast är bönen: Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike. Jesus tänk på mig när du kommer med ditt rike… Jag nynnar den… hör den inom mig, sjunger den ibland… I den bönen finns jag själv och alla de jag då vill bära fram inför Gud i bön och förbön. Den andra bönen jag oftast ber är: Tacka Herren ty han är god, Hans nåd varar evigt. På samma sätt ber jag den. Jag ber också ofta med korstecknet… för mig själv, inte i gudstjänst – då vill jag snarare vara den i ekumeniska sammanhang som inte gör korstecknet… som någon slags respekt för vår frikyrkliga identitet – men för mig själv… som en kroppslig bön som främst uttrycker bönerna: Jag vill vara där du är Jesus! Tag mig in i din lydnad! Fyll mig med din närvaro – lär mig att se dig i det jag gör och är… Gör mig till den jag ska vara! Men också som en konkret bön om beskydd, hjälp, kraft… jag tecknar ofta korsets tecken på pannan på mina barn vid nattningen… på den som snart ska dö… på den som ber om förbön – och vill. Jag har varit med om några viktiga vändpunkter i mitt liv. En av dessa viktiga vändpunkter var när ungefär samtidigt som jag började läsa teologi också började gå i Svenska kyrkans gudstjänster… i mässan -­‐ regelbundet. I mässan bekände vi vår synd, sjöng om förbarmande…, tog emot nattvarden med orden: Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet., mötte och läste andliga förebilder och vägvisare som Wilfrid Stinnisen och Martin Lönnebo (som då var biskop i Linköpings stift), läste boken ”Andlig vägledning” och, åkte till Taizé flera ggr,… och erfor mycket starkt att såsom jag hade bett i alla år hade varit ett slags sätt att vattna Gud… Gud hade liksom förvandlat till en liten blomma som behövde sin dagliga dos av vatten och näring från mig… (det finns mycket att berätta om min uppväxt och trosuppläring… på 80-­‐talet om radikalitet, kristen hårdrock, nyårsläger och bönevakor, fastemånader, bönegruppen, om sorg och vänner som dog alldeles för tidigt – min vän som jag besökte då på sjukhuset… när hon var som en fågelunge och strax efter dog i leukemi …om trafikolyckor med dödlig utgång mer än en gång på de Småländska vägarna … om tvivel då… var är Gud? O varför hör inte Gud bön… om barndomen på 70-­‐talet… om missionärer som kom tillbaka och berättade fantastiska berättelser och de svältande barnen på TV-­‐
skärmen som aldrig kunde lämna mig) … men i den där vändpunkten i mötet med en delvis annan liturgisk tradition och en annan bönetradition blev istället Gud den som vattnar… mig och andra i bönen … jag var ju liksom blomman…och Gud den som ger vatten och näring… Gud blev så mycket större och samtidigt så mycket närmare än jag tidigare hade erfarit… Wilfrid Stinnisens böneskola hjälpte mig… Andningens bön: ”Andas i mig, helige Ande”… och bön blev framförallt att delta i den bön som pågår… Rom 8 blev viktigt… Om Kristus bor i er, 2 så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten. 11Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er. 15Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” … Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Bön blev och blir då främst att överlåta sig själv och andra inför Gud, bära fram sig själv och andra… snarare än att diktera Gud… samtidigt fick de gemensamma bönerna en större betydelse… kyrkans bön… och bönen Vår Fader… ”Vår” tro, kyrkans tro… och kyrkans gemensamma bön som bärs av Gud själv… Kristen tro handlar inte i första hand om trosföreställningar, även om den också innefattar trosföreställningar. Därför blir offentlig debatt om kristen tro ofta missvisande. Detta för att det nästan alltid är just rimligheten i trosläran som diskuteras. Kristna företrädare förväntas svara för dess kunskapsteoretiska innehåll. Kristen tro går egentligen inte att förklara med ord, för kristen tro handlar inte främst om ord. Trots detta har jag ägnat stor del av min yrkesverksamma tid åt att tolka kristen tro. Jag har arbetat med teologin, talet om Gud, kritiskt och konstruktivt. Detta för jag är övertygad om teologins betydelse. Jag tror att vi människor lever våra liv genom språket, språk-­‐ och symbolsystem i bred mening. Jag tror att vi människor behöver meningssystem för att kunna tolka våra liv. Därför värnar jag den intellektuella reflektionen, analysen, kritiken och det konstruktiva, prövande, sökande samtalet om tro. Jag har arbetat med uttydningen/tolkningen av kristen tro… i primärt ett akademiskt rum… det rummet är inte identiskt med trons rum… definitivt inte identisk med kristen tro … Kristen tro är först och främst bön… den börjar och slutar i bön… till treenig Gud skapare, frälsare, livgivare… Kristen tro är gemenskap med Gud, liv och efterföljd. Kristen tro börjar med hur Gud som är kärlek… skapar världen i ”motvind”… skapar mot kaos… och slutar med Gud… A och O (Upp 21, 22)… kristen tro handlar om hur Gud av och i kärlek uttömmer sig själv och blir människa för att återställa sin ursprungliga tanke för sin skapelse…återföra det förlorade tillbaka till Gud… det handlar om Guds längtan efter upprättelse, helande, återställelse… försoning av det som skadats/brustit… hur Gud i Jesus blir konkret och ord och handling … Och då är Gud både den gode Herden som lämnar de lydiga 99 och letar efter det bortsprungna fåret och den Fader som springer till mötes och omfamnar den som ångrar sig… i Jesus fortsätter Guds skapande mot destruktion, död, lidande, övergivenhet och ensamhet… kristen tro är Gud som sänder sin Sanningens Ande till tröst, vägledning, kraft och att Gud till slut kommer att bli allt i alla. (Kol 3:11) Kristen tro behöver därför så många fler språk än ord. Den firas lika mycket som den bekänns. Den är liv och gemenskap, i gudstjänst och handling. Kristen tro är efterföljd. 3 För mig blir den som allra tydligast vid gränsen, när livet ställs på sin spets. Som när jag och min man åkte med vår dödssjuka 2-­‐åring så fort vi kunde till akuten med remiss (efter att vi under en veckas tid hade vårdat henne hemma och blivit hemskickade 2 ggr av sjukhuset). Hon hade en sänka på över 270. Kristen tro är där och då när man sitter i baksätet på bilen med sin bokstavligen dödssjuka unge i famnen -­‐ att ha någon att ropa till, att be till, att hoppas på. Kristen tro är där och då främst bön: Förbarma dig! Kom! Hjälp oss! Men den är där och då under de timmar och veckor som följde, också andras uppmärksamhet och närvaro. Vi fick så många sms, telefonsamtal, blommor och paket till lilltjejen, hälsningar som ”vi ber för er” och ”vi finns med”. Kristen tro är att ha något att falla i, att hoppas på, att ropa till, att be till och att tacka. Men kristen tro är också tillhörighet, ett sammanhang. Som sagt, kristen tro blir för mig allra tydligast när livet griper tag, i gränssituationerna. Jag tror det är därför jag tidigt intresserades av befrielseteologiska tolkningar av kristen tro. En annan viktig vändpunkt för övrigt… Som när jag läste Leonardo och Clodovis Boffs introduktionsbok om befrielseteologi1 som inleds med en berättelse om hur en präst mötte en mamma och hennes tre små utmärglade barn på en kyrktrappa. Den lilla babyn såg nästan livlös ut och prästen sa åt kvinnan att ge sitt barn mat… Hon ville först inte men eftersom han insisterade lydde hon, man lyder prästen…Hon öppnade sin blus och lät barnet suga… men allt som fanns att få var blod… Där och då bestämde sig den prästen för att börja leva för och med de fattiga, i både tydning av kristen tro och i praktisk utövning av den. Både teologin, talet om Gud och den praktiska handlingen, praktiken, behövde kunna svara på detta faktum, att babyn inte fick någon mat och höll på att dö. En sådan teologi börjar i faktum. Om faktum är att femhundra miljoner människor svälter i Latinamerika och den kristna tron bekänner en Gud som i Jesus blir kropp, inkarneras, så måste också den teologiska tolkningen börja där, bland de fattiga. Där och då är kristen tro främst befriande praxis: reflektion och handling. Jag hade ett viktigt samtal med min äldsta dotter häromdagen. Vi pratade om rädslor… Jag berättade att när jag var i hennes ålder var vi rädda för ett nytt världskrig. Det var många kvällar jag hade svårt att somna. Idag berättar min dotter – är ”alla” rädda för att jorden ska gå under på grund av klimatförändringarna och ”alla vet ju att jorden till slut kommer att slukas av solen”… ”vi undrar om vi kommer att hinna bygga nya stora rymdfarkoster som kan rädda jordens befolkning innan antingen solen hinner sluka jorden eller jorden gå under i en naturkatastrof – och när ska USA, Kina och Indien fatta att vi måste göra något nu?... Jag tycker att alla borde sluta köra bil” Så pratade vi lite om vad vi faktiskt kan göra… typ: jag tycker inte hon ska tjata så mycket om att köpa nya prylar (och jag själv ska inte köpa så mycket), vi måste äta mer klimatsmart (pratade vi om) och vi måste åka mindre bil (man bör inte samtidigt vara jätterädd för 1
4 klimatkatastrofen när man samtidigt alltid tjatar om att bli skjutsad hit och dit) och jag själv måste lära mig att cykla och gå mer… Men framförallt – sa jag – så tror jag att Gud håller allt i sin hand. Jag tror inte att den sista sanningen är katastrof… utan befrielse… jag tror på Guds löften att vi inte ska vara rädda… att Gud är den första och sista och att det är Gud som är frälsaren… inte VI… för även vi kristna… kan låta som nya värsta sortens domedagspredikanter – när vi förkunnar klimathotet som att allt endast hänger på oss själva… vi förmedlar inte hopp och inte tro… om vi inte samtidigt kan berätta om Guds löften. Jes 9 2Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 3Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. 4Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. 5Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. 6Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. 7Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta. Det var 3e advent i söndags… vi är mitt i den tid då vi förbereder oss för en av kyrkans två stora högtider. Det tillfälle på året då vi firar att Gud beslutade sig för att fullborda sin 5 skapelseplan genom att själv bli människa och födas in i vår värld för att så uppenbara – avslöja frälsningen. Detta är frälsningen… ett uttåg ur mörkret – ett nytt befrielseuttåg ur döden, synden, inkröktheten i det egna, rädslan, förtvivlan, ensamheten – in i ljuset, kärleken, generositeten, delandet, utgivandet, hoppet, tryggheten… Det är symtomatiskt att Jesu ankomst förbereds i öknen… för att liksom berätta att det nu snart är dags för ett nytt uttåg ur slaveriet i öknen… Judarna firade och firar ju denna befrielse på olika sätt med olika högtider för att minnas ”när vi var slavar i Egypten” och ”när Gud befriade oss från slaveriet”. O GT berättar om hur folket som vandrade i mörkret fick se ett stort ljus… och Gud som slöt löftenas förbund med sitt folk… att alltid gå med – alltid rädda… I söndags är Johannes rösten som ropar i öknen… Förbered Guds väg… ett nytt uttåg, en fullbordad befrielse för er som sitter i dödens och skuggans mörker. Ljuset har kommit – det är här! Jordansflodens vatten… befrielsen som skedde genom vatten – när Gud gjorde en väg genom vattnet undan Faraos här… scenen påminner igen om denna räddning genom det onda – kaosvattnet… Johannes dop som var ett förberedelsedop, ett omvändelsedop… I Lukas 1: Du ska gå före honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet… Han skall komma ner till oss från höjden, som en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg…” Hur leds vi då in på fredens väg enligt vad Johannes förkunnar? Bär … sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. ... ”Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra? ”Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt. Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold/lön.” Så förbereder man sig på frälsningen – för den som ska komma. Så bereder man väg för Gud. Så förbereder man Guds ankomst… genom radikala val och osjälvisk omsorg. Nelson Mandela begravdes i söndags – samma dag som Johannes ropar i öknen. 6 Jag tänkte på Nelson Mandela och alla befrielsekämpar när jag läste Johannes budskap… alla dessa Jesus-­‐efterföljare som i ord och handling bokstavligen förbereder Guds väg, kärlekens väg. Desmond Tutu: ”Vad kännetecknar den fullkomliga kärleken? Den fullkomliga kärleken är kärlek som svarar snarare än reagerar. Den tar ingen eller liten hänsyn till de känslor som väcks i stunden. Vi älskar med fullkomlig kärlek när det goda vi gör inte bryr sig om hur vi känner oss. När vi älskar med fullkomlig kärlek uthärdar vi det outhärdliga. Vi ger allt vi har trots smärtan, stressen, sorgen eller tröttheten. Prov på fullkomlig kärlek visar den förälder som älskar det föga älskvärda barnet, som väntar tills utbrottet går över, som håller och tröstar barnet när det kräks och som går sin sömndruckna rond på natten för att jaga bort barnets mardrömmar. … Prov på fullkomlig kärlek visar de människor som kommer med soppa till prostituerade när nätterna är kalla, eller som går med filtar till gatubarnen. Vi kan ge sådan kärlek eftersom vi har fått den av Gud, även om vi ofta har varit omedvetna om den. Vi har erfarit den i regnet som faller över vår trädgård utan att ta hänsyn till om vi förtjänar det eller inte. Vi har känt den i det varma solskenets gåva när vårt uppförande hade förtjänat oväder. Vi har upplevt den i naturens skönhet, i främlingars vänlighet och i barnens skratt. Vi har upplevt den i de hundratals gåvor som fyller våra dagar trots att vi inte har gjort oss förtjänta av dem. Det är därför vi kristna säger att vi är kallade att vara eukaristins folk, tacksägelsens folk. Med det menar vi att vi är kallade att vara uppfyllda av tacksamhet över att vi alltid får ta emot. Vår godhet är vår tacksägelse. Det är vårt sätt att tacka för allt som vi har fått ta emot.” Ja, vi ska förbereda Guds väg… ja vi ska sträva efter fullkomlig kärlek… som Desmond Tutu säger men vi gör det för att vi först är älskade, försonade… vi gör det som svar på GÅVA… vi gör det inte för att prestera kärlek, försoning, frälsning. Jesus är vår frälsning. Jesus är Guds gåva! (Ett Offer är fö alltid en gåva i bibelns tankevärd… ett offer är en ren gåva… syndabocken är något annat… syndabocken orenas rituellt och körs iväg ut i öknen… ) Jesus är räddning undan det onda, död, synd och lidande… vårt svar är kärlekens tjänst. Som Tutu skriver: Det är därför vi kristna säger att vi är kallade att vara eukaristins folk, tacksägelsens folk. Med det menar vi att vi är kallade att vara uppfyllda av tacksamhet över att vi alltid får ta emot. Vår godhet är vår tacksägelse. Det är vårt sätt att tacka för allt som vi har fått ta emot -­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐-­‐ Om försoning Jag ser försoning som en process, inget som man enkelt stadfästa och peka ut, säga ”detta är försoning”. Den sydafrikanske teologen John W. De Gruchy beskriver försoning som en 7 mänsklig och social process som behöver teologisk förklaring och som ett teologiskt begrepp som behöver mänsklig och social konkretion.2 Försoning är något som sker i mötet mellan människor, i mötet mellan människor och Gud och som blir konkret i levt och erfaret liv. Försoning prövar vi och utforskar i egen bearbetning, samtal och levt liv. Jag använder begreppet försoning på två sätt: Dels i den mer allmänna betydelsen vad begreppet betyder: återupprättade relationer, harmoni och fred. Dels för Guds frälsande handlande i Jesus Kristus, alltså försoningsskeendet i kristen tro. I kristen tro kan detta frälsande handlande i Jesus Kristus, alltså försoningsskeendet -­‐ beskrivas som en övergång, förändring från-­‐till. I kristen tro har från beskrivits som synd, slaveri, död, lag, ondska, djävul förtryck till evigt liv, frihet, gudomligt barnaskap, befrielse, ljus och liv. Frälsning och försoning ligger nära varandra i kristen teologi. Jag menar att frälsning handlar om det stora skeendet; att från löses, att övergången från till sker. Försoning handlar om hur detta löses, hur övergången från till sker. Frälsning är vidare än försoning. Frälsning förutsätter försoning, men försoning förutsätter inte frälsning. Alltså, teologi om försoningen börjar i någon form av från-­‐analys, i något som behöver förändras. Om man inte anser att… Jag menar att försoningsteologi behöver ta sin utgångspunkt i den konkreta situationen, i lidande, problem, nuets fakta och i längtan efter att saker kan och måste bli annorlunda. Detta är en kontextuell utgångspunkt. Jag menar att vi behöver hålla ihop lära och liv. Jag förespråkar en teologisk praxis. Jag menar också att från beskrivs olika i varje tid… vad är ”från” i vår tid? Vad betyder det att Jesus dog på korset om den största frågan är: ”Kommer jorden att gå under i en gigantisk klimatkatastrof”. Vad betyder det om den största frågan är: ”Hur gick det för dom som inte orkade simma från Utöja?” Vad betyder det om den största frågan är: ”Ingen tycker om mig, jag är ensam, jag hatar mitt liv, jag vill dö!” Vad betyder det om den största frågan är: ”Jag har ingen mat att ge mitt barn, hon svälter ihjäl nu”. Vad betyder det om den största frågan är: ”Hela min familj dödades av nazisterna”. Teologen Paul Tillichs korrelationstänkande har präglat min syn på teologins roll…han menar att kristen teologi – tal om Gud – måste kunna svara på människors frågor… det är en slags apologetisk metod han har… Den kristna uppenbarelsen är Guds budskap/svar – menar han… Men svaren är också bestämda av teologins källor, vår erfarenhet och teologins normer… Teologin har 2 huvudkällor: Bibeln och den kristna traditionen. Erfarenheten är inte en källa men medlet varigenom källorna talar… och teologins norm är det sätt som både källor och erfarenhet bedöms I ljuset av den kristna tron… I boken ”Modet att vara till” beskriver han frågornas förskjutning över tid. I de första århundradena dominerades frågorna om rädslan för döden, runt reformationen rädsla för döden kopplad till moraliska frågor och erfarenhet av skuld…. I vår tid mer till den existentiella begränsningen – frågor om tomhet och meningslöshet… Kristen teologi Genom århundraden och årtusenden har kristna teologer försökt förklara hur Jesu död och uppståndelse skapar försoning mellan människor och Gud. 2
De Gruchy, John W.: Reconciliation. Restoring Justice (2002), s. 20.
8 Ingen kan naturligtvis ge en fullständig tolkning av det. Inga bilder eller symboler kan någonsin fånga Gud, det vi har till vårt förfogande är tolkningar, bilder, berättelser av en verklighet som ord och bilder aldrig fullt ut kan fånga. Mycket förenklat kan man säga att olika tolkningar av försoningen besvarar frågan: vari ligger hindret för gemenskap mellan Gud och människor. I sk objektiva tolkningar ligger hindret hos Gud. Guds ära är kränkt och den måste gottgöras om en gemenskap ska kunna bli möjlig. Jesu död är det offer Gud behöver för att kunna förlåta. I vissa av dessa tolkningar är Gud en vred och vedergällande Gud. I sk subjektiva tolkningar ligger hindret hos människor – människor måste försonas för att gemenskap ska kunna bli möjlig. I sk klassiska tolkningar ligger hindret utanför både Gud och människor, i synden, döden och djävulen. Många tolkningar av försoningen är hämtade från den kultiska praktiken och den bibliska traditionen rymmer i sig en rad olika motiv och tolkningar. Några har fått dominera i vår västerländskt kristna del av världen. Till dessa hör att Gud på något sätt behöver Jesu korsdöd för att kunna försonas med människorna. Detta gör Gud ansvarig för Jesu död och Jesu lidande och död nödvändiga för vår frälsning. I många tolkningar är Gud på ett eller annat sätt objekt för försoningen. Det är Gud som behöver försoningen. Tolkningar i Nya Testamentet För Paulus är korset centralt. Korset är Guds sätt att hantera det som skiljer människorna från Gud, nämligen synden. Det är Gud som skapar platsen där försoningen sker (Rom 3:25).3 Det inte är offret i sig som verkar intressera Paulus, utan funktionen av offret (exempelvis i Rom 8:3 och 2 Kor 5:21).4 Det finns spänningar inom Nya Testamentets ram och olika metaforer används för att förklara innebörden av Jesu död. Om dessa metaforer och tolkningar användes då -­‐ för att försöka förklara innebörden av Jesu korsfästelse och uppståndelse, så är det ju inte själva metaforen i sig som är så intressant. Om det är relationen mellan Gud och människa som Paulus vill berätta om, räddning från det onda och delaktigheten i Kristus, är det intressant att fundera över vilka metaforer och vilket språkbruk som skulle kunna användas för att berätta om det idag.5 Paulus teologi kan tolkas i termer av representation och utbyte. Fokus ligger då inte på Guds kränkta rättfärdighet, utan på människors förtryck. Gud står inte på den romerska maktens sida för att döma eller frikänna, utan på den profetiska sida som fördömer allt som trycker ned människor och skadar skapelsen. Gud står med oss och inte mot oss. Det glada 3
Översättningen av hilasterion är omtvistat men bör översättas som försoningsplats eller försoningsställe. Se Dunn, James D.
G.: The Theology of Paul the Apostle (2005), s. 213f, se även Kazen, Thomas: “Varför beskrivs Jesu död som ett offer?”
(2012), s. 135.
4
Dunn: The Theology of Paul the Apostle, ss. 216ff. För övrigt är Rom 8:3 en intressant läsning. Där är peri hamartias, i den
svenska översättningen Bibel 2000, översatt med syndoffer.
5
Se Kazen; ”Varför beskrivs Jesu död som ett offer?”, s. 136.
9 budskapet hos Paulus handlar om att judar och greker, män och kvinnor, slavar och fria, nu har försonats i Kristus.6 Ett av begreppen för försoning, katallage, nämns 15 gånger i de Paulinska breven i Nya Testamentet. Själva begreppet kan översättas med ”att byta ut”. I roten finns ordet allos som betyder ”den andre.”7 Med ”att byta ut” och ”den andre” blir försoning något som handlar om Guds relation till oss och hur vi i vår tur relaterar till varandra. Försoning blir en process där alienation genom identifikation och solidaritet med den andre, skapar fred och reparerar relationer. Gud övervinner alienation och upprättar en ny relation med världen i alla dess komplexa relationer (Kol 1: 19-­‐20). Begreppet försoning, katallage, kan alltså tolkas som att byta plats med den andre, vara i solidaritet med, snarare än mot den andre. Jesus på korset Om vi menar att Jesus konkretiserade och inkarnerade kärleken, ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16), den omstörtande livets kraft som omgett oss från första stund, den gudomliga, skapande kärlek som genomströmmar hela skapelsen, och om vi menar att Jesus levde denna kärlek, blir korset en konsekvens av den kärleken. Korset betyder då inte att det är genom och i lidande som frälsning sker. Korset blir inte frälsande i sig självt. Det frälsande är den försoning och kärlek som föregår korset, blir synlig även på korset och som består efter korset. Korsets budskap är att Jesus levde den försonande kärleken, den kärlek som krävs för helande och helhet, den omstörtande kärlek som krävs för rättvisa och befrielse. Det kristna korset uttrycker ett mellanrum mellan faktum och protest. Korset berättar om Guds närvaro i korset och alla världens kors faktum och protesten mot dessa. Kristen tro handlar om tro och liv mot ”ondskan, destruktionen, i tillvaron och den rädsla och förtvivlan som följer i dess spår”.8 Destruktionen som vi alla på olika sätt indragna i. Den är faktum i våra liv och inget vi enkelt kan ställa oss utanför. Den kristna arvsyndstanken uttrycker detta. Men kyrkan är sänd till att både göra motstånd mot ondskan i alla dess former, dela Guds hållning mot djävulskapet, och att vittna om Jesus Kristus.9 På samma gång ger kyrkan så både frid och motstånd. Korset är platsen där Gud drabbas av och handlar mot död, våld och lidande. Korset ger en unik tydning av hur Gud i Jesus finns nära allt mänskligt lidande, delar all skuld, all övergivenhet men som också protesterar mot det, kämpar mot det och övervinner det. Med enkla bilder: Med enkla bilder går det likna vid föräldern som håller om sitt barn, fast barnet är besinningslöst, skriker, gråter och slår. Den förälder som orkar säga: ”Det är ok, jag är här”, men som också säger: ”Det räcker nu. Nu är det nog.” Den delade ångest man kan känna, men ändå är man kvar. Man finns där, uthärdar och drabbas själv av det. Inte för att det är bra i sig, men för att det är så. Det är ett faktum. Lidandet är inte frälsande, men 6
Gal 5, se även De Gruchy: Reconciliation. Restoring Justice, ss. 60, 84.
De Gruchy: Reconciliation. Restoring Justice, s. 51.
8
Jfr Aurelius/Zeiler
9
Jfr Aurelius/Zeiler
7
10 närvaron i det, att någon håller om och inte överger, att någon delar protesten och kampen mot det, är frälsande. Någon som kliver ur mobben och ställer sig vid den utsatte, när någon säger: jag följer med dig genom check-­‐point, när någon säger, jag sitter kvar här, så länge du behöver det. Utmaningen är att hålla samman faktum och protest. Faktum: Lidandets och våldets verklighet, konsekvensen av Jesu liv som ledde till korset. Jesus misshandlades och avrättades: våld och lidande är ett faktum i människors liv. Protest: Gud vill inte det onda som sker. Gud vill inte orättvisa, inte lidande, inte förnedring, inte avvisande av det andra. I berättelserna om Jesu handlande och liv finns en rad exempel på detta. Jesus hade kunnat använda makt, även våld, för att bekämpa det förtryckande imperiet på sin tid. Jesus valde istället konsekvent den medlidande, engagerade kärlekens väg. Den kärleken som säger: ”Ditt lidande är mitt lidande. Din död är min död”. Den kärleken som sträcktes ut till de som ”borde” ha avvisats. ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34). Den kärlek och förlåtelse som berättar om Guds kärlek och förlåtelse. Dessa ord blir ett uttryck för en pågående förlåtelse, nåd och kärlek. Jesus som fortsätter älska, står ut, uthärdar i lidande för att omsluta dem som är runt omkring honom, inte bara mamma, lärjungar och vänner, utan även bödlarna, de som verkställer brottet. Denna förlåtelse och kärlek uttrycker Guds frälsning. Detta förutsätter att vi menar att Jesus är nära relaterad till Gud, känner Gud, är Gud, och att dessa ord uttrycker det som är sant om Gud. I Jesu kärlek ser vi Guds kärlek, en fullständig öppenhet, som gör förlåtelse möjlig för alla och på korset möter vi den kärlek som står ut inför all död. Jag ser korset som ett mellanrum mellan dödens, sorgens, våldets, skuldens, tragikens, förtvivlans och lidandets faktum och protesten mot allt detta. Just så blir också detta mellan en gräns. Det räcker nu. Jag går med. Jag håller om. Jag sitter kvar. Det blir också en gräns i mötet med. Gränsen där det är möjligt att säga: min skuld, mea culpa. Gränsen där det är möjligt att säga: min sorg, vår sorg, min synd, vår synd. Det öppnar sig något nytt mellan närvaron och protesten, när dessa hålls samman utan att upplösas, när spänningen finns kvar. Då är det i sprickorna mellan det öppnas ett tredje rum, ett rum för nytolkning och upprättelse. En plats för försoning. Min skuld, min förlåtelse, vår skuld, vår förlåtelse. Vår sorg, vår glädje, vårt lidande, vårt helande. Korset är så också ett mellanrum mellan död och uppståndelse. Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome som i gryningen gick tillbaka till graven. Och berättelserna som går isär, men i dessa sprickor mellan, kan vi ana ett hopp som går utöver all död och allt lidande. Hoppet om att allt till slut kommer att bli bra. Hoppet om att det inte varit förgäves, att döden inte är slutet, att destruktionen inte får sista ordet. Hoppet om rättvisa, befrielse, upprättelse, helande, försoning. Då alla tårar ska torkas. Ingen sorg ska finnas mer. Ingen 11 klagan. Ingen smärta (Upp 21:1-­‐6). Ingen ensamhet. Ingen övergivenhet. Ingen rädsla. Inget förtryck. Då Gud ska bli allt, överallt. (1 Kor 15:28). Slutligen… Det florerar ett antal påståenden som sägs vara sammanfattningar av min teologi. Det jag säger (också mycket kortfattat är): Gud är inte allsmäktig i bemärkelsen att Gud kontrollerar allt som sker – inte nu – men jag tror att Gud till slut kommer att bli allt i alla – pantokrator Lidande är inte Guds vilja – Gud kämpar mot och övervinner död, destruktion och lidande Alla är syndare… jag skriver om arvsynd… men också att vi måste göra distinktioner inom syndbegreppet… man kan både vara utsatt för synd och skyldig till synd – samtidigt som vi alla är syndare… Ja – vi är alla förenade med Gud från skapelsen… Jag tror att Gud är hela världens skapare och upprätthållare och att vi behöver läsa hela bibeln – från början till slut för att se hur skapelse och frälsning hör samman… Jesus dog på korset på grund av vår synd. Korset visar att Jesus kämpar mot synden/döden/destruktionen och lidandet och övervinner den. Vissa tolkningar av korset behöver avvisas då de snarast förstärker det som korset skulle motverka, nämligen: synd, död, lidande, förtryck Sofia Camnerin
Föredrag Göteborg 17 december 2013