Blekinge Tekniska Högskola
Institutionen för TKS
HIC 003, Uppsats 10p inom Historia 41-60p
HSB Stiftelsen Solgårdar
En studie om barnrikehusens tillkomst under 1930- och
40-talen i Karlskrona
Madeleine Karlsson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
3
1.1 Syfte och problemställning
1.2 Forskningsläge
1.3 Metod och avgränsning
1.4 Källor och källkritik
4
4
8
9
2. TEORETISKT PERSPEKTIV
10
3. NIVÅPERSPEKTIVET________________________________________11
3.1 Staten och de statliga utredningarna
3.1.1. Bostadsfrågan
3.1.2. Befolkningsfrågan
3.1.3. Hygien
3.1.4. Hälsovårdsstadgan
3.1.5. Byggnadsstadgan
3.1.6. Juridiska förhållanden
3.1.7. Husens utformning
3.1.8. Jämförelser med andra länder
11
12
13
13
14
14
15
16
16
3.2 Karlskrona kommun
3.2.1. Bostadsfrågan
3.2.2. Bostads- och saneringskommittén
3.2.3. Juridiska förhållanden
3.2.4 Bostadsfrågan under krigsåren
3.2.5. Andra bostadsstiftelser i kommunen
17
18
18
20
20
22
3.3 HSB
3.3.1. Bostadsfrågan
3.3.2. Hygien
3.3.3. Husens utformning
3.3.4. Smakfostrare
3.3.5. Sven Wallander
3.3.6. Juridiska förhållanden
23
24
25
25
25
26
27
4, ANALYS OCH RESULTAT
28
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
33
2
1. INLEDNING
Bostäderna i Karlskrona föremål för skarp kritik, snara åtgärder
krävas
Cirka 200 representanter för 65 olika föreningar och organisationer, ett 70-tal
representanter för stadsfullmäktige, andra kommunala myndigheter och tjänstemän samt
ett hundratal andra intresserade eller närmare 400 personer hade igår infunnit sig till den
diskussion om Karlskrona stads bostadsförhållanden, som Karlskrona hyresgästförening
anordnat. En nedgörande kritik av bostadsförhållandena i Karlskrona levererades. Det var
dystra tavlor, som rullades upp och skrämmande siffror, som visades. Av dessa syntes
framgå, att Karlskrona är bland de sämst ställda om inte rent av allra sämst ställd
beträffande goda bostäder. Orsaken tillskrevs ”statens förlamande hand”, d. v. s.
ovissheten om militärens öde, som hindrat byggnationen. Problemet diskuterades livligt,
och deltagarna skrädde inte orden, tydligen allra minst, när kritiken riktade sig mot de
kommunala myndigheternas åtgöranden.
Konferensen enades till slut om en resolution, där man krävde ersättningsbyggnader för
utdömda lägenheter, fortsatt bostadsproduktion för barnrika familjer och en noggrann
undersökning av de fattigvårdsunderstöddas bostadsförhållanden. 1
Under 1920-talet och början av 1930-talet märktes en påtaglig minskning i
befolkningstillväxten. Problemet diskuterades livligt i början av 1930-talet och behandlades
bland annat av Alva och Gunnar Myrdal i boken Kris i befolkningsfrågan (1934), som kom att
få en stor opinionsbildande betydelse. Anledningen till den sjunkande nativiteten var, enligt
författarna, barnfamiljernas låga inkomster i förhållande till försörjningsbördan. Det blev helt
enkelt för dyrt att upprätthålla en dräglig levnadsstandard, om man skaffade sig barn. Det var
därför nödvändigt med en bostadspolitik som underlättade för barnfamiljerna att hålla sig med
en tillräckligt stor bostad.2 Gunnar Myrdal och HSB:s riksordförande Sven Wallander var
tillsammans med byråchefen Bertil Nyström, byggmästare Olle Engkvist samt arkitekten Uno
Åhrén sakkunniga i den utredning som tillsattes 1933 för att utreda omfattningen och
beskaffenheten med slumbostäder i städer samt även åtgärder för att undanröja dessa
missförhållanden. Till sekreterare åt dessa sakkunniga, som benämndes bostadssociala
utredningen, utsågs docenten Alf Johansson.3 Efter det att riksdagen tagit sitt beslut skickade
HSB:s riksförbund ut en förfrågan till kommunerna om de var intresserade av att tillsammans
1
Blekinge Läns Tidning, måndagen den 26 april 1937, s. 4
Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta, andra uppl. 2000, s. 93ff
3
Statens Offentliga Utredningar 1935:49, s. 5
2
3
med HSB uppföra barnrikehus. På många håll bildades stiftelser vars styrelser bestod av två
ledamöter från kommunen och tre från HSB.4 I dessa så kallade ”Solgårdar” skötte HSB
byggande och förvaltning. HSB:s stiftelse Solgårdar lät uppföra Karlskronas första
barnrikehus på Pantarholmen5 där 25 barnfamiljer kunde flytta in redan 1936.
1.1 Syfte och problemställning
Uppsatsens syfte är att ta reda på varför barnrikehusen i Karlskrona byggdes och vilka
ideologier som ledde till denna bostadsreform.
För att kunna genomföra denna undersökning har jag ställt följande underfrågor:
Vilka var drivande då det gällde att bygga barnrikehus i Karlskrona?
Vilka idéer och tankegångar påverkade uppförandet av barnrikehusen i Karlskrona?
Undersökningen sträcker sig mellan 1933 och 1946. 1933 tillsattes den bostadssociala
utredningen. 1946 förvärvade Stiftelsen Solgårdar i Karlskrona den sista byggnaden för
mindre bemedlade, barnrika familjer.
1.2 Forskningsläge
Yvonne Hirdman har i sin bok Att lägga livet till rätta (1989) koncentrerat sig på att försöka
spåra den mentalitet som grundade den ”sociala ingenjörskonsten” och det svenska
välfärdsbygget. Hirdman menar att enskilda personer som Ellen Key6 och makarna Gunnar
och Alva Myrdal7 spelade en viktig roll i de ideal som låg till grund för bostädernas
utformande. Hirdmans bok, som skrevs under maktutredningen 1990, försöker ge en
beskrivning och tolkning av de ideologiska ambitionerna bakom den socialdemokratiska
socialpolitiken under dess grundläggningsskede från 1930-talet och fram till 1960-talet
gällande relationen till den privata sfären. Socialpolitiken skulle genom att styra
medborgarnas konsumtionsval och därmed deras livsstil delvis skapa en ny, mera rationell,
upplyst, socialt välanpassad och engagerad medborgare.8 Hon undersöker en maktproblematik
mellan utopiska planritningar och välfärdsstatens program, med tonvikten på reformer och
förslag av ”det lilla livet”, det vill säga privatlivet i hemmen. Hirdman kommer fram till att
4
Lundevall, Owe, HSB och bostadspolitiken 1930-talet, 1993, s. 195
Protokoll i Karlskrona stadsfullmäktige den 21 november 1935, §26 s. 485ff
6
Hirdman, 2000, s. 83ff
7
Ibid. s. 97ff
8
Ibid. s. 100
5
4
vissa personer legitimerades för att lägga livet till rätta för andra människor genom att de hade
en speciell relation till kunskap. Ellen Key hade själv tagit på sig denna roll och uppnått en
hög position i samhället genom bildning och kunskap. Makarna Myrdal erhöll denna position
genom ett mer vetenskapligt förhållningssätt till samhället, enligt Hirdman.9 Om människor
fick reda på hur saker och ting var skulle de välja det riktiga, och detta skulle ske genom
fostran och utbildning.10
Huset som metafor smög sig in överallt under 1930-talet, enligt Hirdman. Detta berodde på att
bostäderna i Sverige var betydligt sämre än i andra industrialiserade länder, men också på den
ideologi som var förhärskande. Hirdman menar att hemmen började leva sitt eget politiska liv,
genom att så att säga konsumera de ”rätta” sakerna skulle hemmet socialiseras på det sätt som
de svenska socialdemokraterna önskade.11Det sociala huset var det gemensamma målet för
ekonomer, politiker och arkitekter.12
Kerstin Thörn har i sin avhandling En bostad för hemmet – idéhistoriska studier i
bostadsfrågan 1889-1929 (1997) undersökt hur arbetarklassens urbana bostad utformades för
att ge plats åt det moderna hemmet. Den första delen ägnas åt filantroperna och hur ansatserna
till ett socialt bostadsbyggande formulerades långt innan en kommunal eller statlig
bostadspolitik utvecklades.
Debatten om hemmets skönhet utgjorde en del av bostadsfrågan. De som var särskilt
engagerade menade att en vacker och ändamålsenlig inredning kunde fullkomna bostaden. Ett
kapitel i Thörns avhandling behandlar smakfostrarnas folkbildande ambitioner, som vädjade
till förnuft, hygienism och funktionalism. Ellen Key hade en stor påverkan på dessa idéer.13
Hennes skrifter om skönhet i hemmen satte sina spår i många inlägg. Även möbelformgivaren
Carl Malmsten strävade efter att göra hemmet vackert.14
Ett avsnitt i Thörns avhandling belyser hur bostadsfrågan politiserades och tar upp
socialreformatorernas viktiga roll att omdefiniera bostadsfrågan från en enskild angelägenhet
till en samhällelig. Tidskrifter var viktiga för spridningen av denna nya syn på samhället, och
9
Ibid. s. 219
Ibid.
11
Ibid. s. 95f
12
Ibid. s. 100
13
Thörn, Kerstin, En bostad för hemmet – Idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889-1929, Umeå 1997, s. 159ff
14
Ibid. s. 209ff
10
5
enligt Thörn var det främst den socialdemokratiska tidningen ”Morgonbris”, men även den
politiskt oberoende tidskriften ”Tidevarvet” som stod för den mediala spridningen av
åsikter.15 1921 kom den första statliga bostadsutredningen, ”Praktiska och hygieniska
bostäder”. 16
Det sista kapitlet i Kerstin Thörns avhandling handlar om HSB, där föreningens hemideal
granskas. Under 1920-talet skulle det stora bostadsköket reduceras till en arbetsplats. Strävan
efter funktionsseparering gav upphov till nya kökslösningar.17 Vardagsrummet skulle istället
bli en ny samlingsplats för familjen. HSB anammade nya moderna idéer, men bedrev också
ett eget utvecklingsarbete som förde fram nya produkter som under lång tid var viktiga för
bostadshusen, som exempelvis sopnedkast och ytskikt på arbetsbänkar. Standardisering av
fabrikstillverkade köksinredningar och dörrar förenklade, förbilligade och förbättrade
standarden.18 I tidskriften ”Vår Bostad” presenterade HSB de ideal som förespråkades när det
gäller möbler, musik och konst. Det spreds också kunskap om hur hemmen kunde skötas bra,
hygieniskt och arbetssparande.19
Thörns avhandling inriktar sig på bostadsfrågan 1889-1929. Även om avhandlingens tidsram
slutar ett par år innan 1933, där min undersökning om barnrikehusens tillkomst i Karlskrona
börjar, så visar Thörns avhandling på de tendenser som ledde fram till bostadspolitikens
utformning som gäller min undersökningsperiod.
Maria Göransdotter har beskrivit den svenska funktionalismen i hemmet under 1930-talet.
Hon ser på resonemang om den ideala bostaden och visar med hjälp av detta hur
föreställningar om kön omformulerats och vidmakthållits, framförallt idéer om kvinnans
uppgifter i hemmet genom synen på bostadsarkitektur och hemmiljö. Skötsamma familjer
skulle bo i det goda hemmet.20 Funktionalismen utpekade under 1930-talet hemmet som den
viktigaste platsen där samhällets modernisering skulle ta sin början. Idealet bland arkitekterna
var rationalitet, funktion och funktionsdifferentiering, modernitet, demokrati och ljusa
15
Thörn, 1997,. s 283ff
Ibid. s. 244ff
17
Ibid. s. 400ff
18
Ibid. s. 397ff
19
Ibid. s. 406ff
20
Göransdotter, Maria, Från moral till modernitet – hemmet i 1930-talets svenska funktionalism, artikel i
Nordisk Arkitekturforskning, vol. 12, No 2, 1999, s. 47
16
6
lägenheter.21 Den moderna familjen skulle vara en kärnfamilj och bestå av mor, far och barn.
Kvinnan förutsattes vara den som skulle utföra hushållarbetet, även om hon också
lönearbetade.22
Hans Haste har i sin bok Barnrikehus undersökt barnrikehusen i Hammarby som
”Familjebostäder” lät uppföra där 1936. Han jämför åren 1937, 1962 och 1985 med varandra
för att se vad det vilka människor som varit dessa hus trogna under årens lopp och vilka som
flyttat. De flesta familjer som flyttade in i barnrikehusen vid det första undersökningsåret kom
från det mycket fattiga och trångbodda Södermalm. Antalet boende i barnrikehus i Hammarby
var då 769, av dessa var 521 barn.23 På 1960-talet hade flera flyttat därifrån, och det var inte
lika många barn som bodde där som det varit 1937. Hastes sista undersökningsår visar att ett
fåtal personer fortfarande bodde kvar i samma område som de gjort 1937. Antalet människor
som bodde i barnrikehusen var då 192, barnen utgjorde 26 av dessa.24
Birgitta Ericson och Britt-Marie Johansson har fokuserat sin forskning på byggsektorn och
bostadsbyggandet. Deras avhandling heter Bostadsbyggandet i idé och praktik – om
kunskaper och föreställningar inom byggsektorn. Syftet med deras avhandling är att studera
de förställningar och den kunskap som ligger till grund för hur bostäderna byggs, genom att
fokusera på produktionen av bostäder. Med hjälp av intervjuer med arkitekter, byggherrar
etcetera och genom att sätta olika specifika byggprojekt i centrum betonar författarna vad som
sker när olika tankar och föreställningar möts. De menar att det finns outtalade spelregler som
aktörerna följer och att byggsektorn sätter ramar för vilka lösningar som är tänkbara och
vilken kunskap som kan användas.25
Eva Rudberg har skrivit ett studiehäfte som är utgivet av Avdelningen för
Projekteringsmetodik vid arkitektursektionen på KTH. Det heter Bostadspolitik i svensk
samhällsekonomi 1870-1970 och ger bland annat en bakgrund till historiken kring
bostadspolitiken på 1930- och 40-talen. Hon skriver att före 1930-talet hade stat och kommun
mycket begränsade uppgifter gällande bostadsbyggandet. Staten skulle inte ha någon aktiv
21
Göransdotter, 1999, s. 48f
Ibid. s. 51ff
23
Haste, Hans, Barnrikehus – ett kapitel i svensk bostadspolitik, 1986, s. 102
24
Ibid. s. 114
25
Ericson, Birgitta, och Johansson, Britt-Marie, Bostadsbyggandet i idé och praktik – om kunskaper och
föreställningar inom byggsektorn, 1994, s. 307
22
7
roll i samhällsekonomin förutom att hålla bytesbalansen i jämvikt.26 Men eftersom de stora
ekonomiska kriserna i USA gav så svåra återverkningar i Sverige med djup lågkonjunktur
som följd var staten tvungen att ikläda sig en mer aktiv roll. Den engelske ekonomen Keynes
formulerade en ny teori. Om staten fick till uppgift att investera offentliga medel för att få
igång företagsamheten skulle arbetslösheten gå ner. I Sverige var det den socialdemokratiske
ekonomen Ernst Wigforss som framförde dessa nya idéer, och han mötte hårt motstånd.27
1932 tillsattes den socialdemokratiska regeringen där dessa tankar var vägledande. I
partiprogrammet var bostadsbyggandet avgörande.28 Stor betydelse för att dessa idéer skulle
få ett sådant gensvar hade makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”.29
Jag vill i min undersökning ta reda på vad som var specifikt för Karlskrona när det gäller
uppförande av barnrikehus och vilka mekanismer och ideologier som låg till grund för detta.
1.3 Metod och avgränsning
Jag gör i min undersökning en idéanalys med källkritik och hermeneutisk metod som
utgångspunkt. Jag utgår från ett perspektiv på tre nivåer; staten och de statliga utredningarna,
Karlskrona kommun och HSB. Jag karaktäriserar deras ideologier och åsikter som jag kan
uttolka i materialet. För att få reda på centrala nivåns tankar om uppförandet av barnrikehus
använder jag mig av Statens Offentliga Utredningar 1935:49 och 1937:43, som behandlar
bostäder och den sociala situationen. För att undersöka hur tankar i SOU genomförs på lokal
nivå, då barnrikehusen i HSB:s regi byggdes upp i Karlskrona, vände jag mig till
Kommunarkivet i Karlskrona. Kommunarkivet har protokoll från stadsfullmäktiges och
drätselkammarens sammanträden. Där finns också handlingar från HSB som bifogade bilagor
till protokollen.
SOU-rapporterna visar bäst den politik och samhällssyn som var förhärskande och vilka ideal
som förespråkades. Protokollen från drätselkammaren och stadsfullmäktige visar på vilket sätt
idéerna från central nivå överfördes till lokal nivå. Materialet från HSB visar på föreningens
förhållningssätt och ståndpunkter i bostadsbyggandet och ur bostadssocialt perspektiv till att
bygga lägenheter åt fattiga barnfamiljer. Jag har gjort en textanalys av vilka argument och
26
Rudberg, Eva, Bostadspolitik i svensk samhällsekonomi 1870-1970, Studiehäfte utgivet av Avdelningen för
Projekteringsmetodik vid arkitektursektionen på KTH, 1976, s. 3
27
Ibid. s. 4
28
Ibid. s. 3f
29
Ibid. s. 4
8
motiveringar som förebådade uppförandet av bostäder till mindre bemedlade, barnrika
familjer och jämfört de tre nivåerna med varandra för att se vilken som var den mest drivande
att driva igenom uppförandet av barnrikehusen i Karlskrona.
Jag har koncentrerat min undersökning mellan 1933, då bostadssociala utredningen tillsattes,
och 1946, som var det år då stiftelsen Solgårdar i Karlskrona förvärvade det sista av sina
barnrikehus.
1.4 Källor och källkritik
Mina tryckta källor är de statliga offentliga utredningarna samt Karlskrona stadsfullmäktige
protokoll. De otryckta källorna för denna uppsats är drätselkammarens protokoll.
Drätselkammaren var fram till 1971 ett kommunalt organ i stad som hade hand om
kommunens ekonomi och förvaltning.30 I stadsfullmäktiges protokoll fanns hänvisningar till
drätselkammarens sammanträden, då ärenden som rörde Stiftelsen Solgårdar i Karlskrona togs
upp. Tyvärr saknar HSB i Karlskrona protokoll för den aktuella perioden. Då jag kontaktade
dem för att få hjälp med källor, hänvisades jag till Karlskronahem, som skulle ha fått allt
material då stiftelsen Solgårdar förenades med andra bostadsstiftelser vid
kommunsammanslagningen 1974. Karlskronahem hade inte heller några protokoll, så jag blev
hänvisad till Kommunarkivet. De har bara protokoll för tiden 1954-1973. Stiftelsen Solgårdar
i Karlskrona hade sin verksamhetstid 1936-1973.
För att få reda på HSB-rörelsens perspektiv, har jag på riksnivå använt mig av
sekundärmaterial, som utgivits av HSB. Här kan man kanske bli lite skeptisk eftersom det är
HSB själv som skrivit och givit ut materialet. Det är sällan man kritiserar sig själv, och det
kan också vara så att man förskönar sina åsikter och ställningstaganden för att framstå i bättre
dager. Dessutom använder jag mig av Kerstin Thörns avhandling En bostad för hemmet –
Idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889-1929, vars sista del tar upp HSB. För HSBmaterial på lokal nivå i Karlskrona har jag läst drätselkammarens och stadsfullmäktiges
protokoll, som har skrivelser från HSB som bifogade handlingar till protokollen, vilka också
betecknas som otryckta källor. Samtliga protokoll i stadsfullmäktige och drätselkammaren har
undertecknats av minst två personer, av ordförande och sekreterare samt ibland också av en
tredje person, så jag finner källorna tillförlitliga.
30
Bonniers Familjelexikon, Stockholm 1983, band 4
9
2. TEORETISKT PERSPEKTIV
Philip Abrams har i forskningen funnit fyra olika förklaringsmodeller till välfärdsstaten och
välfärdsreformernas införande. Den första är upplysningsteorin (the enlightenment theory),
som föreslår att välfärdsreformer införs som ett resultat av det inflytande som en informerad
och bekymrad opinion utövar.31 Abrams menar att denna teori lämnar en del frågor
obesvarade. Han ställer sig till exempel frågan om varifrån opinionens strömningar kommer,
samt varför det är just den ena eller den andra opinionsströmningen som dominerar. Abrams
menar att upplysningsteorin är alltför endimensionell för att vara tillfredställande.32 Han anser
att många bra idéer aldrig kommer till tals, medan många dåliga idéer flödar i generationer.
Deras framgång eller misslyckande måste förstås mer i en social kontext än vad
upplysningsteorin medger. Abrams menar att det är beroende av de sociala förhållandena som
dessa idéer existerar och varför vissa inte välkomnas bland människor som har makt.33 Den
andra teorin, nödvändighetsteorin (the neccesity theory), hävdar tvärtom att vissa sociala
villkor som fattigdom och arbetslöshet oundvikligen tvingar fram sociala reformer för att
förhindra samhällsomstörtningar.34 Omständigheternas tvång bestämmer vilka åtgärder som är
nödvändiga och därmed oundvikliga. Upplysningsteorin är enligt Abrams endimensionell och
idealistisk. Den erkänner att människan skapar sin egen historia men inte restriktioner för
möjligheterna att förändra.35 De idéer och föreställningar som är dominerande i en viss period
är inte bara en fråga om insiktsfulla reformivrares intellektuella och empatiska förmåga –
idéerna uppstår i ett visst samhälleligt sammanhang. Abrams menar att upplysningsteorin ger
den sociala strukturen en för stor roll. Aktörer och socialt handlande ges för lite utrymme i
denna teori om välfärdsreformer.36
Den tredje teorin, handlingsteorin (the action theory), försöker överbrygga de två tidigare
teoriernas brister. Den betonar att specifika åtgärder genomförs efter debatter,
propagandakampanjer och strider mellan olika sociala grupper, som exempelvis
arbetarorganisationer, läkare och religiösa grupper, som föreslår lösningar som passar just
deras ståndpunkter.37 Den slutliga lagstiftningen ses som ett nettoresultat av denna process.
Den betraktar utfallet som en förbindelse mellan aktörer och rådande samhällsstruktur.
31
Abrams, Philip, Historical Sociology, 1982, s. 11
Ibid.
33
Ibid. s. 12
34
Ibid.
35
Ibid. s. 12f
36
Ibid. s. 13
37
Ibid. s. 13f.
32
10
Abrams menar att även denna teori har svagheter, då den inte kan förklara varför historien är
full av exempel på hur olika grupper i samhället, trots vad som förefaller ha varit
ändamålsenlig kamp, inte förmått uppnå sina syften.38 De förbättringar som introduceras är
inte ett nettoresultat i spelet om makt och grupper i samhället. Abrams menar att det verkar bli
ett visst resultat, där vissa grupper får ut mer av det de önskar, medan andra får ut mindre.39
Ett försök att kompensera handlingsteorin för denna brist görs av maktteorin (the power
theory). Maktteorin betonar att alla åtgärder vidtas inom en social struktur som bland annat
består av makt. En viss grupp av människor kan tvinga andra att få igenom sina krav.
Reformer kan inte genomföras utan acceptans från andra grupper i samhället än de som direkt
gynnas av dessa.40 Genom att integrera engagerade reformatörer, sociala förhållanden och
medvetna gruppintressen, erbjuder maktteorin en mer balanserad och realistisk syn på
relationen mellan aktör och struktur. Välfärd ses inte bara som ett alternativ till
okontrollerbara marknadskrafter utan också som en större kontrollmekanism då socialismen
efterfrågas.41 Maktteorin i Abrams kortfattade beskrivning framhåller att framväxten av
välfärdsstaten kan förstås som det möjligas konst.
Jag kommer i denna uppsats att pröva alla fyra teorier för att förklara de tankar och argument
på central respektive lokal nivå som ledde till byggandet av de så kallade barnrikehusen i
Karlskrona under 1930- och 40-talen.
3. NIVÅPERSPEKTIVET
Uppsatsen har ett nivåperspektiv. Med detta menar jag att jag kommer att fokusera på den
förändringsskapande processen genom att studera den som utför handlingarna på de olika
nivåerna. Jag utgår från tre olika nivåer i uppsatsen; staten och de statliga utredningarna,
kommunen och HSB.
3.1 Staten och de statliga utredningarna
Fem kriser karakteriserade svenskt samhällsliv i början av 1930-talet; den ekonomiska krisen,
jordbrukskrisen, arbetsmarknadskrisen, befolkningskrisen och den parlamentariska krisen.
Dessa kriser hade samband med varandra. För deras lösning krävdes en samling av olika
38
Abrams, 1982, s. 14
Ibid.
40
Ibid. s. 14f
41
Ibid. s. 15
39
11
krafter, som var beredda till handling. Efter regeringsskiftet 1932 påbörjades ett reformarbete
som efterhand utvecklade Sverige till ett socialt föregångsland. Det gällde inte minst
bostadsfrågan.
3.1.1 Bostadsfrågan
6 oktober 1933 tillsattes fem sakkunniga för att biträda socialdepartementet med en utredning
rörande den bostadssociala situationen i landet, vilken benämns den bostadssociala
utredningen. Byråchefen Bertil Nyström blev utredningens ordförande. Övriga sakkunniga var
byggmästare Olle Engkvist, professor Gunnar Myrdal, HSB:s riksordförande Sven Wallander
samt arkitekten Uno Åhrén. Till sekreterare utsågs docenten Alf Johansson.42 Som
huvuduppgifter skulle utredningen undersöka hur omfattande städernas slumområden var
samt bedöma deras innebörd, omfattning och angelägenhetsgrad.43 De sakkunniga skulle inte
bara uppgöra förslag till ett upplägg för en planmässig bostadspolitik på längre sikt, utan
skulle även arbeta fram förslag till omedelbara bostadsreformistiska åtgärder, vilka skulle
kunna vidtagas till förbättring redan under budgetåret 1934/35.44 Dessa åtgärder skulle
vidtagas mot bostäder som inte ”motsvarade samhällshygienens krav” och skulle också kunna
sammanlänkas med statens arbetslöshetspolitik under den rådande depressionen.45
Socialdepartementets chef hade informerat de sakkunniga om att det fanns ett stort antal
familjer som hade ekonomiska svårigheter och inte hade råd med andra bostäder, men att det
också fanns personer som inte alls levde i fattigdom, men ändå valde att bo kvar i sina
undermåliga bostäder. Utredningen skulle genom effektiv bostadsinspektion och
bostadslagstiftning därför försöka få dessa personer att söka sig till andra lägenheter.46 Vid
bostadssociala utredningens första betänkande, 1935:2, kunde de sakkunniga endast gissa sig
till hur många bostäder i landet som var undermåliga, eftersom uppgifterna var vaga och
ofullständiga. Man antog att ungefär 5 % av alla smålägenheter var undermåliga, vilket
motsvarade 25 000-30 000.47 Dessa antaganden stämde sedan ganska väl med de faktiska
förhållandena.48
42
Statens Offentliga Utredningar 1935:49, Ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av
förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m.m, Stockholm 1935, s. 5
43
SOU 1935:49, s. 9
44
Nyström, Bertil, Bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer genom samverkan mellan staten
och kommunerna, 1935, särtryck ur Svenska Stadsförbundets Tidskrift 1935, s. 1
45
Ibid.
46
SOU 1935:49, s 9.
47
Ibid. s. 9f
48
Ibid. s. 67
12
De undermåliga lägenheterna låg sällan samlade i hela bostadskvarter, utan låg mer utspridda.
Det var därför svårt att sanera de utspridda lägenheterna genom rivning. Det var enligt de
sakkunniga nödvändigt att riva hela kvarter för att komma tillrätta med de undermåliga
lägenheterna, men detta skulle medföra att stadsplanerna behövde ändras, så därför skulle en
senare utredning om detta göras längre fram.49
3.1.2. Befolkningsfrågan
Den bostadssociala utredningen hade inte bara en hälsovårdande uppgift, utan också en
befolkningspolitisk, som skulle se till att bekämpa den hotande folkminskningen:
Bostaden ger den yttre ramen för familjens hem och därmed för hela dess
gemensamhetsliv. Skapandet av sunda och tillräckligt rymliga familjebostäder är en
nödvändig förutsättning – ehuru sannolikt icke ett i och för sig tillräckligt medel –
för alla försök att nå en stegrad äktenskaplig fruktsamhet. En på lång sikt uppehållen
befolkningsstock förutsätter, att de enskilda familjerna föda i genomsnitt inemot tre
barn per familj.50
3.1.3. Hygien
Det allvarligaste problemet angående den bostadssociala situationen i städerna var
trångboddheten, ansåg den bostadssociala utredningen. Saneringsarbetet borde stå tillbaka, då
trångboddheten var en större olägenhet än kvaliteten på bostäderna och borde vara den
viktigaste bostadsreformatoriska uppgiften.51 Denna trångboddhet berodde framför allt på att
lägenheter om 1 rum och kök var den vanligast förekommande familjebostaden.52 Särskilt
trångt hade småbarnsfamiljer och de familjer som hade både större och mindre barn. De
trångbodda familjerna med många barn kunde också betraktas som fattiga, enligt
utredningen.53
Det fanns också ”självförvållad” trångboddhet, som kom sig av att familjen trängde ihop sig i
köket för att sova, och att använda det andra rummet till ”finrum”. Detta var en konservativ
bostadsvana som var helt förkastlig ur hygienisk och social synpunkt, menade bostadssociala
49
SOU 1935:49, s. 10
Nyström, 1935, s. 2
51
SOU 1935:49, s. 10
52
Ibid.
53
Ibid. s. 11
50
13
utredningen, som mestadels ”icke fattiga” ägnade sig åt.54 Det var dock familjerna med låga
inkomster och med många barn, som trångboddheten var allvarligast för. Det allmänna var
därför tvunget att träda in för att hjälpa till med effektiv förbättring av dessa familjers
bostadsförsörjning.55 Normen för trångboddhet definierades som fler än två personer per rum,
köket inräknat. De flesta lägenheterna i tätorterna bestod av endast ett rum och kök. Det var
därför inte förvånande att man i utredningen betonade att det borde byggas lägenheter om
minst två rum och kök.56
3.1.4. Hälsovårdsstadgan
Hälsovårdsstadgan som kom 1 januari 1920 hade även en bostadskontrollerande verksamhet,
då lägenheternas tillstånd skötsel och underhåll skulle kontrolleras. Därefter motionerades ett
fåtal förslag till förbättringar av bostäder i riksdagen, bland annat om förslag om bekämpning
av ohyra och råttor, billigare bostäder för fattiga, effektivare bostadskontroll samt om sanitära
förhållanden.57 I hälsovårdsstadgan står det att varje boningsrum skall kunna täcka minst en
persons luftbehov, vara varmt och skydda mot fuktighet samt ha ett fönster som skulle kunna
öppnas så att frisk luft kunde komma in.58
3.1.5. Byggnadsstadgan
I byggnadsstadgan från 1931 står det vissa bestämmelser om stadsplan. Skydd mot
förhärskande vindar, anordnande av avlopp, anläggande av parker, planteringar samt lek- och
idrottsplatser inom stadsplaneområdets olika delar tas upp där, liksom ”att skäliga anspråk på
utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva i stadsplanen tillfredsställda”. 59
Dessutom står det i byggnadsstadgan att man i största möjliga mån skulle försöka bygga
lägenheterna så att de fick genomgående luftväxling och direkt solljus.60
Enligt den bostadssociala utredningen är en god bostad ett av de grundläggande sociala och
hygieniska kraven både för individen och samhället. De olämpliga bostadsvanorna, såsom
samboende av vuxna eller halvvuxna personer av olika kön som sov i samma rum utan att
vara makar, eller det dåliga utnyttjandet av bostaden med ”finrumssystem” skulle genom
54
SOU 1935:49, s. 11f och s. 17
Ibid. s. 12
56
Ibid. s. 13
57
Ibid. s. 55f
58
Ibid. s. 58
59
Ibid. s. 57
60
Ibid. s. 58
55
14
upplysning få folket att använda bostadens utrymmen förnuftigare.61 Denna kunskap i
byggnads- och bostadsfrågor skulle grundläggas i skolan, exempelvis i slöjd- och
hushållsundervisningen. Upplysning för vuxna var enligt de sakkunniga redan igång på de
mest skilda håll genom exempelvis arkitekter, läkare, tjänstemän i socialstyrelsen,
hyresgästföreningar, HSB och vissa tidskrifter, såsom HSB:s egen tidskrift ”Vår Bostad” samt
flygblad om ohyrebekämpning.62 Trivseln inom hemmet var också beroende av lägenhetens
planering, biutrymmen och teknisk kvalitet så att det fanns möjlighet att utnyttja rummen till
arbete och vila samt kunna hålla den i gott hygieniskt skick.63
3.1.6. Juridiska förhållanden
Bostadssociala utredningen gav förslag om statshjälp för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer med tre eller fler hemmavarande barn under 16 år. Den första
genomgripande åtgärden att minska trångboddheten blev det stöd till barnrikehus som
riksdagen fattade beslut om 1935. Den 4 september 1935 utkom en kunglig kungörelse (nr
512) angående lån och bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer.64För första gången gick nu staten in för att generellt förbättra
bostadssituationen för dem som hade dåliga bostäder, många barn och knappa ekonomiska
resurser. Satsningen på barnrikehusen innehöll dels fördelaktiga lån till dem som uppförde
husen (sekundärlån inom 95 % av fastighetsvärdet efter avdrag för tomtvärdet) dels bidrag till
dem som fick möjlighet att flytta in. En familj på tre barn kunde få 30 % nedsättning av
hyran, hade man fyra barn ökade bidraget med 10 % och hade man fem barn eller fler uppgick
hyressänkningen till maximala 50 %.65 Lånevillkoren föreskrev lägenheter om minst två rum
och kök eller likvärdig lägenhetstyp i hyreshus för mindre bemedlade, barnrika familjer. De
anskaffade bostäderna, som kunde vara antingen nybyggen eller i begränsad mån inköp av
äldre, lämpliga fastigheter, skulle byggas och förvaltas av kommuner eller erkända,
allmännyttiga företag. Dessutom skulle vederbörande kommun förbinda sig att ställa tomt
kostnadsfritt till förfogande.66 Kommunerna skulle även ha en kontrollerande roll, samt bära
risken av förluster, som skulle kunna uppstå genom försummad hyresbetalning. Slutligen
61
SOU 1935:49, s. 69f
Ibid. s. 65
63
Ibid. s. 73
64
Ibid. s. 17
65
Ibid. s. 13
66
Ibid.
62
15
skulle kommunen stå för finansieringen av de sista 5 % av byggnadsvärdet, ifall det
bostadsbyggande företaget inte självt hade medel till detta.67
För varje lägenhet som uppförts, inköpts och förvaltades av kommun eller allmännyttigt
företag med statsbidrag, skulle en standardhyra bestämmas, vilken skulle motsvara det
förvaltande organets årliga kostnad. Avdragen på hyran som familjerna fick göra utgjorde den
årliga subventionen, så subventionsbeloppet bestämdes efter varje fastighet genom antalet
familjer och deras sammansättning.68
Det krävdes ett centralt organ som instans mellan Kungl. Maj:t och de byggande och
fastighetsförvaltande kommunerna och de allmännyttiga bostadsföretagen, ansåg de
sakkunniga i utredningen.69 Detta centrala organ skulle pröva ansökningar om lån och årliga
bidrag, utföra revisioner av familjebidragens belopp, göra inspektioner för att kontrollera att
statsbidragen användes på det sätt som var menat, följa bostadsförhållandenas utveckling,
göra utredningar som rörde ekonomiska, tekniska och bostadssociala frågor samt fungera som
en informerande och rådgivande institution vid uppförande av kommunala bostadsprogram,
vid bildandet av allmännyttiga bostadsföretag men också frågor rörande förvaltningen av
statsunderstödda bostäder.70
3.1.7. Husens utformning
Hur husen skulle se ut lämnades till kommunerna och byggherrarna att bestämma. Det var
viktigt att hustyperna passade med behovet i de olika kommunerna. Kravet på minst 2 rum
och kök vidhölls dock.71
3.1.8. Jämförelser med andra länder
I den bostadssociala utredningens betänkande tas exempel om bostadssociala förhållanden
gällande bostadslagstiftande och bostadsövervakande i andra europeiska länder upp. England
och Holland ses som föregångsländer med lång erfarenhet av dessa uppgifter. De nordiska
länderna jämförs med Sverige i detta avseende. I England utfördes inspektioner som tittade på
byggnaderna angående tillgång till vatten och avlopp, avträdesförhållanden, dränering,
67
Nyström, 1935, s. 4
Ibid. s. 3
69
SOU 1935:49 s. 13.
70
Ibid.
71
Ibid. s. 16
68
16
ventilation, förekomst av fukt samt ”bristande renhet och snygghet”.72 Holland hade liknande
inspektioner, där varje kommun var skyldig att utföra bestämmelser och krav på byggnader
och bostäder.73 I Danmark fanns inte föreskrifter om bostadsinspektioner förutom i
Köpenhamn.74 I Norge fanns så kallade ”helseråd” i varje kommun, som inspekterade
bostäder och som skulle kontrollera att dessa inte led brist på ljus eller luft, och att de inte var
fuktiga, orena eller överbefolkade.75 Oslo var det enda ställe som hade återkommande
besiktning. Finland hade kommit längre med bostadsinspektionerna än de övriga nordiska
länderna. Där kunde kommunalnämnden fungera som hälsovårdsnämnd. Denna hade rätt att
beivra missförhållanden såsom brist på ljus, luft eller värme eller på grund av fukt, orenlighet
och ohyra och förbjuda fortsatt boende i bostaden tills missförhållandena rättats till.76
3.2 Karlskrona kommun
1933 gjordes en bostadsräkning i ett urval av bostäder i 31 städer, som lade grunden till den
preliminära uträkningen av antalet undermåliga bostäder i det delbetänkande som den
bostadssociala utredningen presenterade i början av 1935 (SOU 1935:2). I SOU 1935:49
presenterades en kompletterande bostadsstatistisk undersökning med ytterligare 14 städer, där
också Karlskrona ingick. Karlskrona beräknades ha 7 400 lägenheter i oktober 1933, varav
5 250 var lägenheter med högst 2 rum och kök. 907 av dessa smålägenheter undersöktes.77 I
Karlskrona hade endast 2,5 % av smålägenheterna vattenklosett, övriga hade torrklosett
utanför huset som var gemensam för 2, 3 eller 4 familjer.78 98,6 % av smålägenheterna i
Karlskrona saknade badrum, duschrum eller tvagningsrum. Lägenheterna i Karlskrona hade
störst brister i jämförelse med de andra orterna. Lägenhetsinnehavarna hade i mycket hög
grad tillgång till torkvind och tvättstuga.79 Det kan säkert förklara varför Karlskronas
lägenheter i lägre grad uppvisade tendenser till fukt i lägenheterna, än vad andra städer gjorde.
Däremot upplevdes lägenheterna i Karlskrona som dragiga.80 Enligt undersökningen hade
Karlskrona den största förekomsten av dåliga och den minsta av goda lägenheter. Av 206
bristfälliga lägenheter ansåg inspektörerna att 114 borde utdömas (antalet utdömda lägenheter
72
SOU 1935:49 s. 38
Ibid. s. 42f
74
Ibid. s. 44
75
Ibid. s. 45f
76
Ibid. s. 48f
77
SOU 1935:49 , Bilaga 1, s. 3
78
Ibid. s. 18
79
Ibid., s. 20
80
Ibid. s. 25
73
17
för samtliga 14 städer var 559).81 Orsakerna till dessa bristfälligheter ansågs vara
byggnadssättet, husets ålder, bristande underhåll från husägarens sida och bristande
bostadsvård från de boendes sida.82
Enligt delbetänkandet SOU 1937:43, då barnrikehus byggts på flera håll i landet, hade
förskjutningen från ettrumsstandard till två- eller trerumsstandard medfört en ökning av
golvytan med 13,8 kvm i genomsnitt per lägenhet. Dessutom hade hyresutgiften för barnrika
familjer i Karlskrona minskat genom beviljandet av familjebidrag.83
3.2.1 Bostadsfrågan
Vid tiden för bostadssociala utredningens tillkomst betraktades bostadsfrågan som en
kommunal angelägenhet.84 HSB hade i Karlskrona tidigare fått köpa tomter av kommunen.
Drätselkammaren beslöt den 21 mars 1934 att ge ”… i enlighet med kungl. fördraget 15§ den
16/9 1933 (nr 558) ang. lån till främjande av bostadsbyggande, att upplåta åt byggnadskontoret att utöva erforderlig teknisk kontroll över HSB i Karlskrona”85 HSB hade fått
byggnadsrättigheter i kvarteret Väderkvarnen. Helst ville drätselkammaren att fastigheten
skulle ligga vid stadens stenkross vid stranden.86
3.2.2. Bostads- och saneringskommittén
I februari 1935 skickade drätselkammaren en skrivelse till konungen, efter att ha beretts
tillfälle att yttra sig över den bostadssociala utredningens betänkande. Drätselkammaren höll
med om att det var yttersta vikt att försöka komma till rätta med trångboddheten.87 Man ansåg
dock att staten borde gå in och hjälpa till med finansieringen i högre grad än vad som
förespråkades av den bostadssociala utredningen, eftersom Karlskrona kommun var hårt
ekonomiskt belastad då det fanns många fattiga i staden. Drätselkammaren ville därför att
kommunerna endast skulle behöva stå för de 5 % av byggnadsvärdet, och inte alls behöva
ersätta den förlust som bostadsföretagen skulle kunna uppvisa om inte de boende betalade
hyran.88
81
SOU 1935:49, s. 29
Ibid. s. 32
83
Statens Offentliga Utredningar 1937:43, Lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem m.m. Stockholm 1937, s. 22
84
SOU 1935:49 s. 105f
85
Protokoll fört hos drätselkammaren 21 mars 1934, § 15
86
Protokoll fört hos drätselkammaren 6 mars 1934, § 5
87
Skrivelse till konungen no: 32, 20 februari 1935, s. 1
88
Ibid. s. 3
82
18
Drätselkammaren skickade ett fem sidor långt yttrande till stadsfullmäktige om förslag till att
köpa in tomter för bebyggande av större bostadshus. Enligt drätselkammaren hade inte
Karlskrona några slumkvarter, men menade att det ändå fanns ett stort behov av att sanera
såväl enskilda fastigheter som hela kvarter.89Drätselkammaren ansåg att en kommitté borde
tillsättas som särskilt borde beakta betänkandet ”med förslag rörande lån och årliga bidrag av
statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer”.90
21 februari 1935 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté, benämnd sanerings- och
bostadskommittén, för att utreda frågan om vilka småtomter i staden som var lämpade för
bebyggande av större bostadshus.91 Denna kommitté hade kommit fram till att stora områden
av stadens byggnader var föråldrade och inte kunde möjliggöra en bebyggelse, som
motsvarade de moderna socialhygieniska kraven.92 Bostadshusen fanns utspridda överallt i
staden, men det var framför allt vissa kvarter som hade sämre bostäder än andra. Framför allt
var det kvarteren i Möllebacken som behövde saneras.93
I en skrivelse den 27 mars 1935 hade HSB:s riksförbund gjort en förfrågan om kommunen var
intresserad av ett samarbete för att bygga bostadshus åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Kommittén ansåg att ett samarbete borde komma till stånd fortast möjligt, så att man skulle
kunna bygga redan samma vinter.94 27 september hade HSB skickat en ansökan om att få
köpa 6 tomter i kvarteret Rapphönan; nr 1, 6, 7-10.95
I en skrivelse den 27 september 1935 till HSB:s riksförbund erbjöd kommittén HSB att
bebygga tomterna nr 1 och 2 i kvarteret Torpedbåten. HSB:s riksförbund sände över ritningar
och preliminär hyresförteckning för nybyggnad av dessa tomter med skrivelse den 1
november 1935.96 I ett protokoll i stadsfullmäktige den 30 juni 1936 står det att stiftelsen
Solgårdar i Karlskrona var under uppförande i kvarteret Torpedbåten på Pantarholmen.
Kommunen hade åtagit sig en borgensförbindelse, som skulle täcka eventuella förluster hos
stiftelsen vid utebliven inbetalning av hyran för de boende. Standardhyrorna för de 25
lägenheterna i det första barnrikehuset i Karlskrona beräknades bli 18 100 kr tillsammans. I
89
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 21 februari 1935, §12
Ibid.
91
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 21 november 1935, § 26, s. 482
92
Ibid. s. 483
93
Ibid.
94
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 21 november 1935 §26, s. 485
95
Protokoll fört hos drätselkammaren 27 september 1935, § 18
96
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 21 november 1935, § 26, s. 486
90
19
värsta fall kunde staden få en utgift på 12 670 kr per år, men drätselkammaren ansåg att ett
sådant utfall inte var att vänta.97
3.2.3. Juridiska förhållanden
Drätselkammaren skickade en skrivelse till stadsfullmäktige i början av februari 1937,
angående överlåtelse av tomter i kvarteret Rapphönan på Saltö till stiftelsen Solgårdar.
Stadsfullmäktige ville att tomterna nr 1 samt tomterna 6-10 fritt skulle överlåtas för
bebyggelse av bostadshus för mindre bemedlade, barnrika familjer. Drätselkammaren höll
med om detta, men tomterna hade nu fått beteckningen nr 1, 6, 11 och 12 i kvarteret
Rapphönan.98 Fyra bostadshus skulle uppföras. Varje bostadshus skulle inrymma 8 lägenheter
om två rum och kök och badrum. Drätselkammaren önskade att lägenheterna i det fjärde huset
skulle bli större än 39 kvm, eftersom det ansågs vara ett minimum för lägenheter åt barnrika
familjer. 99
Drätselkammarens uppgift var att tillstyrka och förmedla lånen mellan statens
byggnadslånebyrå och låntagare. Dessutom hade drätselkammaren en kontrollerande uppgift,
då byggnadsarbetet skulle övervakas. Besiktning av byggnaden skulle ske när den var
färdigbyggd samt därefter vart femte år, av förrättningsmän som skulle utses av statens
byggnadslånebyrå. Kostnader för detta skulle kommunen stå för. Dessutom skulle kommunen
stå för iordningställande av vägar och framdragande av vatten- och avloppsledningar.100 Den
enda kostnad som kommunen förorsakats av barnrikehusens uppförande var enligt samma
protokoll tomtkostnaden.101
3.2.4. Bostadsfrågan under krigsåren
Stadsfullmäktige hade fått ett förslag från HSB i Karlskrona angående ”underlättande av
åstadkommande av billiga bostäder”. I stadsfullmäktiges protokoll står det att detta
överlämnades till beredningsutskottet efter yttrande från drätselkammaren, byggnadsnämnden
och kommunala byrån.102 Stadsfullmäktige ansåg att kommunen arbetat fram positiva åtgärder
för att bli av med bostadsbristen i staden. Karlskrona hade fått en betydande folkökning då
97
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 30 juni 1936, § 22, s. 268
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 18 februari 1937, § 18, s. 62
99
Ibid. s. 63
100
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 20 januari 1938, § 22, s. 39
101
Ibid.
102
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 25 maj 1939, § 47
98
20
personalen vid artilleri och flotta utökats under det pågående världskriget, så det var ändå stor
brist på lägenheter i staden.103
Under krigsåren avstannade nästan all bostadsproduktion, men HSB hade skickat en motion
till drätselkammaren där det framkom att HSB ville uppföra fler barnrikehus i staden för att
komma till rätta med det skriande behovet av bostäder;
…staden är ägare av så gott som all obebyggd mark inom samhällets gränser. Att staden
känt och känner sitt ansvar för bostadsförsörjningen i samhället framgår av den kortfattade
utredning om de av därutinnan under de senaste decennierna intill år 1935 vidtagna
åtgärder, som omförmälas i drätselkammarens yttrande till beredningsutskottet den 28
januari 1935, intaget i stadsfullmäktiges protokoll för den 21 februari samma år, §12, och
givet är, att staden ej kan underlåta att ingripa även nu, då förhållandena i alldeles särskild
grad torde påkalla en insats av staden. 104
En skrivelse hade inkommit till stadsfullmäktige angående överlämnande av tomt till HSB:s i
Karlskrona stiftelse Solgårdar om möjligheten att upplåta tomtmark till nya barnrikehus på
Saltö i kvarteret Fasanen. Stiftelsen Solgårdar beräknade att detta barnrikehus skulle vara klart
för inflyttning den 1 april 1942, och bestå av 24 lägenheter, 8 i var och en av tre våningar.
Varje lägenhet bestod av tre rum och kök samt badrum. Vardagsrummet skulle vara på 17
kvm, köket på 9,5 kvm, det ena sovrummet 13 kvm och det andra ca 8,5 kvm.105 Protokollet
anger också att vid tidigare byggen har toppkapitalet skjutits till av HSB, men att det inte var
utrett om det skulle bli så även vid detta bostadsbygge.106 Drätselkammaren önskade också att
stiftelsen Solgårdar skulle se till att först och främst sysselsätta arbetare som var
mantalsskrivna i Karlskrona.107 Den andra tomten skulle bebyggas något senare.
Drätselkammaren hade fått beräkningar från sanerings- och bostadskommittén av vad
kostnaden skulle bli för gatuarbeten, vatten- och avloppsledningar, gasledningar, elledningar
och gatubelysning för det tredje utbyggnadsområdet i Galgamarken. På de två första
områdena fanns det bara tre tomter kvar för försäljning.108Bostadsbristen var stor i
Karlskrona. Drätselkammaren lämnade ett förslag till stadsfullmäktige om användandet av
103
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 20 februari 1941, §16
Protokoll fört hos drätselkammaren 27 januari 1941, bilaga 16C
105
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 25 september 1941, § 44, s. 319
106
Ibid. s. 319f
107
Ibid. s. 320
108
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 19 augusti 1942, §7
104
21
sportstugorna på Saltö som nödbostäder, trots att de endast var sommarbostäder som inte var
vinterisolerade.109I en skrivelse från HSB:s i Karlskrona stiftelse Solgårdar anhåller stiftelsen
om att stadsfullmäktige skall upplåta tomt nr 2 i kvarteret Brisen (Galgamarken) med samma
villkor som för kvarter Fasanen nr 2 och 3.110 Bostadshuset beräknades bli klart för inflyttning
den 1 oktober 1943.111 18 lägenheter skulle byggas, 6 i var och en av tre våningar. Ett 50-tal
familjer hade ansökt om att få bo i ett barnrikehus.112
Barnrikehusen i Karlskrona byggdes inte inne i centrum, där de flesta dåliga och utdömda
lägenheterna låg, utan i stadens ytterområden. Eftersom Karlskronavarvet var en av de största
arbetsplatserna var det många varvsarbetarfamiljer som flyttade in i barnrikehusen, men också
många lägre militärer.
3.2.5. Andra bostadsstiftelser i kommunen
1945 fick stadsfullmäktige en förfrågan från stiftelsen Bostäder i Karlskrona angående
uthyrning till mindre bemedlade, barnrika familjer av redan befintliga lägenheter i stiftelsens
fastighet nr 4 i kvarteret Stormen. 8 trerumslägenheter fanns till förfogande. Svaret på denna
förfrågan blev att det var bra att även ”vanliga fastigheter” kunde hyras ut. Det var viktigt att
det inte blev alltför många barnrika familjer i husen. Proportionen 4 mot 12 i varje hus var
tillfredsställande, ansåg stadsfullmäktige.113I början av 1946 hemställdes en skrivelse till
stadsfullmäktige från HSB:s i Karlskrona stiftelse Solgårdar om att fullmäktige måste bevilja
stiftelsen ett anslag på 50 000 kr, för att denna skulle kunna bereda bostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer i bostadsrätts-föreningshus i Karlskrona. Stadsfullmäktige ansåg
att det var tilltalande att placera in de barnrika familjerna i ”vanliga” hus. Tidigare hade de
barnrika familjerna placerats i hyreslägenheter (se ovan), men nu gällde det bostadsrätter. 114
En förutsättning för att familjebidrag fortfarande skulle kunna utgå var att lägenheten skulle
vara inrymd i byggnad, där tertiärlån beviljats med stöd av 1941 och 1942 års kungörelser. Ett
annat krav var att byggnaden skulle tillhöra kommunen eller i låneseende jämställt företag.
Dessutom skulle en fjärdedel av lägenheterna reserveras för uthyrning av barnrika familjer.
109
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 19 augusti 1942, §14
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 18 mars 1943, § 20, s. 121
111
Ibid. s. 122
112
Ibid.
113
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 22 november 1945, § 31
114
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 28 juni 1946, § 23, s. 224
110
22
Familjen skulle inte heller behöva betala en högre hyra än vad den skulle gjort om den fått bo
i ett barnrikehus.115
1943 hade tomt nr 3 i kvarteret Brisen bebyggts av ett barnrikehus genom stiftelsen
Solgårdars försorg, som då hade 135 lägenheter. Därefter hade inte fler barnrikehus uppförts.
Däremot hade stiftelsen Bostäder i Karlskrona upplåtit 2 lägenheter till mindre bemedlade,
barnrika familjer. Dessutom hade 26 egnahem för sådana familjer byggts, så att det i juni
1946 fanns 163 barnrikelägenheter.116 Trots detta hade stiftelsen Solgårdar ett 70-tal
ansökningar om önskat boende i barnrikehus. Det var med stor tacksamhet som
stadsfullmäktige mottog detta förslag, eftersom det var svårt att hitta fler passande tomter för
nybyggnad av ”barnrikeshyreshus”.117Det var 11 lägenheter som HSB:s i Karlskrona stiftelse
Solgårdar ville förvärva.
3.3 HSB
Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening bildades på central nivå i Stockholm1923
för att bygga bostäder åt bostadsbehövande.118 Ordförandens, Sven Wallanders, arkitektkontor
administrerade förbundets då blygsamma verksamhet. Förbundet fick dock en mycket viktig
uppgift, och det var att förmedla statliga sekundärlån till de föreningar som var medlemmar i
förbundet.119 Efterhand vidgades uppgifterna till kontroll- och rådgivningsverksamhet i
administrativa och ekonomiska frågor. Fram till 1933 hade riksförbundet haft varken stora
inkomster eller utgifter. Från 1933 tillkom löner och resekostnader för ombudsmännen och
förbundet var därför tvunget att skaffa sig nya inkomstkällor, däribland byggnadsarvoden och
varuförmedling.120
Bostadsbyggande och bostadspolitik var en laddad ideologisk fråga då HSB kom till. Inom
HSB kunde bostadspolitiska frågor diskuteras såsom bostadens finansiering och standard.
Kerstin Thörn menar att HSB utvecklades till en arena för socialdemokrater och
kommunister.121 Det var inte bara i styrelsen som socialdemokraterna dominerade. Även
förtroenderådet dominerades från början av socialdemokrater och företrädare för fackliga
115
Protokoll fört hos stadsfullmäktige 28 juni 1946. s. 225
Ibid.
117
Ibid.
118
Axberg, Heléne och Lindgren, Görel, HSB och bostadsfrågan – en studie i bostadskooperation och
bostadsutveckling i Sverige under 1900-talet, Göteborg 1976, s. 7
119
Lundevall, 1993, s. 83
120
Ibid.
121
Thörn, 1997, s. 341
116
23
organisationer. Men där återfanns även några personer med socialliberal profil. Styrelsen hade
enligt stadgarna stor rörelsefrihet. Förtroenderådets uppgift bestod huvudsakligen i att vara en
grupp som styrelsen i svårare frågor kunde konferera med. De personer som satt med utgjorde
viktiga kontakter till de delar i samhället där HSB kände ett behov av att förankra sin
verksamhet, så att HSB fick en bred legitimitet i samhället.122
3.3.1. Bostadsfrågan
I mars 1935 sände HSB:s huvudkontor i Stockholm en skrivelse till drätselkammaren i
Karlskrona angående uppförande av barnrikehus i staden.123
Barnbegränsningen och dess följder för vårt folk har i dessa dagar varit ett
diskussionsämne, som sysselsatt den allmänna opinionen i högsta grad och om frågans stora
betydelse för vårt land ha praktiskt taget alla varit eniga. Det är därför all anledning att
förmoda att det förslag om stöd genom billiga bostäder till barnrika familjer, som
framlägges av Kungl. Maj:t vid årets riksdag skall komma att vinna riksdagens bifall. Detta
föranleder oss att tillskriva Eder.124
I skrivelsen står därefter att läsa regeringens förslag på villkor gällande ägandeform,
förvaltning och kontroll för barnrikehusen.125 Därefter förklarar HSB varför föreningen är
intresserad av att uppföra barnrikehus på flera platser i Sverige;
Av H.S.B:s tidigare verksamhet har ju den formen varit mest känd förd den stora
allmänheten, vilken går ut på tillskapandet av kooperativa lägenheter. Mindre känt är att
H.S.B. även har uppfört en synnerligen stor mängd rena hyreslägenheter med stöd för det
allmänna och avsedda för mindre bemedlade. H.S.B.-organisationen har dock ej kunnat
sysselsätta sig med denna verksamhet i önskvärd utsträckning trots det socialt
behjärtansvärda ändamålet, på grund av att de ekonomiska betingelserna saknats.
Det för barnrika familjer nödvändiga komplementet till bostaden, som ligger i en
kindergarten eller lekstuga har varit ett område, där H.S.B. gjort en insats och samlat
erfarenhet genom sin lekstugeverksamhet. Man har med andra ord inom organisationen
skaffat sig ett stort kunskapsmaterial, som borde kunna vara till nytta där fastigheter för
barnrika familjer skola uppföras och förvaltas. 126
122
Thörn, 1997, s. 349
Skrivelse från HSB till drätselkammaren den 27 mars 1935
124
Ibid.
125
Ibid.
126
Ibid.
123
24
3.3.2. Hygien
Sol, ljus och luft var viktigt i HSB:s strävan om det goda hemmet. Hygienen ansågs ha stor
betydelse för människans fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. HSB moderniserade
också ytmaterialet i lägenheterna, exempelvis blev det standard att arbetsbänkarna skulle vara
i marmor, plåtvask, den vita gasspisens emalj ersatte den svarta, skräpiga vedspisen,
korkmattorna ersatte trägolven som var ohygieniska och svåra att hålla rena. Dessutom
gjordes fönsterbänkarna i sten och HSB utvecklade ventiler, fönster och brytarknappar.127
3.3.3. Husens utformning
HSB:s egna bostäder skulle byggas och utrustas så modernt som möjligt, så att inte
reparationer och nyinstallationer skulle behöva belasta hyrorna. Det var därför som
lägenheterna förseddes med eget badkar eller dusch, och som alla bostäder med tvättstugor
och sopnedkast och genom att förbättra köksstandarden, etcetera.128Enligt den bostadssociala
utredningen nyttjades köket ofta som sovrum. HSB började bygga bostäder om två rum och
kokvrå, för att köket inte skulle fortsätta vara sovrum.129 Standardisering och modernisering
var nyckelorden för HSB:s ambitioner. HSB:s första egna lägenheter var praktiska, men
mörka.130 Så småningom började nya idéer göra sig gällande som exempelvis
funktionalismen, med dess ljusa ideal.131
3.3.4.Smakfostrare
Boken ”HSB och bostadspolitiken 1930-talet” är utgiven av HSB:s riksförbund. I en artikel
från 1937 i den egna tidningen ”Vår bostad” refererar Owe Lundevall, som under många år
arbetade inom HSB:s förbundsledning, till den opinionsbildande roll som HSB-rörelsen hade
då artikeln manar till kamp mot trångboddheten. HSB:s framtidsmål var, enligt artikeln, att
alla skulle få ett eget rum. Artikelförfattaren menade att man ”förlorade själva behovet av
ensamhet” om man bodde för trångt.132 Andra kvalitetshöjande insatser som HSB införde var
tvättstugorna, sopnedkasten, bättre tapeter och stimulering för blomsterodling på
balkongerna.1331933 anordnades en utställning som hette ”Bostad och färg” av HSB, som
127
Lundevall, 1993, s. 398
Axberg och Lindgren, 1976, s. 14
129
Lundevall, 1993, s. 28
130
Axberg och Lindgren, 1976, s. 15
131
Ibid. s. 17
132
Lundevall, 1993, s. 149
133
Ibid. s. 150f
128
25
medförde en allmän övergång från mörka tapeter till ljusa.134 1935 anordnades en utställning
på temat ”Bostad och barn”, som anknöt till Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i
befolkningsfrågan”.135De ideal som HSB förespråkade återfinns främst i tidskriften ”Vår
Bostad” och utgav sig för att vara folkbildande, baserad på vetenskaplighet och
professionalitet. Färg och ljus sågs som nyckeln till det rätta hemmet.136 Från 1932 hade
artiklar införts i ”Vår Bostad” om hemmet och dess möblering. Boendetrivseln var viktig för
totalsynen på boendet, så därför var det viktigt att få bort ohyran från lägenheterna. HSB hade
också en egen möbelaffär, som presenterade nya möbeltyper.137
Enligt Lundevall och HSB:s riksförbunds bok hade HSB under 1920-talet försökt förbättra
boendet för barnfamiljer genom att bygga lägenheter med varmt vatten, badrum och
tvättstuga.138 Lägenheterna var dock små, som inte var lämpade för barnfamiljer. Hade HSB
byggt dem större hade de blivit för dyra för att barnrika familjer skulle ha råd att bo i dem.
Detta var ett dilemma som HSB försökte komma tillrätta med. Därför engagerade sig
föreningen i byggnadsverksamheten gällande bostadsförsörjning åt barnrika, mindre
bemedlade familjer som den bostadssociala utredningen förordade. 139
3.3.5. Sven Wallander
HSB:s riksordförande, arkitekt Sven Wallander, profilerade sig aldrig partipolitiskt och verkar
enligt Kerstin Thörn inte varit speciellt styrd av den kooperativa ideologin, utan istället av ett
abstrakt rättvisepatos.140De som flyttade in i HSB:s moderna men små lägenheter tillhörde
dem som skulle forma ”framtidslandet”. Sven Wallander invaldes att sitta med i den grupp av
arkitekter som valde ut vilka lägenheter som skulle få vara med på den planerade
Stockholmsutställningen 1930. HSB blev, inte förvånande, representerad på utställningen med
de lägenheter som senare kom att användas i HSB:s produktion.1411930 anordnades även en
bostadskongress och där fick Wallander tillfälle att diskutera med politiker och fackmän av
annat slag än arkitekter.142
134
Lundevall, 1993, s. 151
Ibid. s. 193
136
Thörn, 1997, s. 406
137
Ibid. s. 200
138
Lundevall, 1993, s. 194
139
Ibid. s. 194f
140
Thörn, 1997, s. 355
141
Ibid. s. 365
142
Ibid.
135
26
Wallander hade viktiga kontakter i beslutande kretsar, men det fanns ett visst motstånd mot
honom som arkitekt eftersom en del uppfattade honom mer som entreprenör.143Detta visade
sig 1934 då den bostadssociala utredningen tillsattes och Uno Åhrén inte ville att han skulle
ingå i utredningen som entreprenör. Trots detta kom Sven Wallander att ingå i bostadssociala
utredningen och han kom att bli viktig för socialdemokraternas genomförande av
partipolitiken.Sven Wallander menade att en medverkan från HSB var riktig, eftersom
”företaget ej får glömma sina sociala strävanden”.144 10 olika typritningar till dessa
barnrikehus utarbetades och sändes till drätselkammare och bostadskommittéer i
kommunerna.145HSB:s erfarenheter av stiftelseproduktion och förvaltning av hyresbostäder
skulle åberopas.146
3.3.6. Juridiska förhållanden
HSB i Karlskrona bildades i april 1933 på initiativ av HSB:s riksförbund.1471935 bildades
HSB:s i Karlskrona stiftelse Solgårdar och i stiftelsens stadgar från samma år uppges reglerna
för dess verksamhet.148 Stadgarna för stiftelserna i landet hade utarbetats i samråd med statens
byggnadslånebyrå. Även lägenheternas standard fastställdes av byggnadslånebyrån. 149
Bostadshusen skulle vara enkla och praktiskt inredda lägenheter som var avsedda för familjer
med många barn.150 Drätselkammaren skulle ge förslag på hyresgäst men det var stiftelsens
styrelse som beslutade om hyresgästen skulle antagas.151 HSB inriktade sig på att bygga
relativt låga och smala hus med genomgående lägenheter och planerade så att ett relativt fåtal
familjer samlades kring varje trapplan.152
I oktober 1938 skickades en inbjudan till allmän svensk bostadskongress till stadsfullmäktige
från Hyresgästernas Riksförbund. Kommunerna ansågs tröga och tveksamma gällande det
bostadspolitiska reformarbetet och det var därför angeläget att det kom representanter från
143
Thörn, 1997, s. 365.
Lundevall, 1993, s. 195
145
Ibid.
146
Ibid.
147
Lundevall, 1993. s. 62
148
Protokoll fört hos Sanerings- och bostadskommittén den 26 oktober 1935, §13
149
Lundevall, 1993, s. 195
150
Protokoll fört hos Sanerings- och bostadskommittén den 26 oktober 1935, §13
151
Protokoll fört hos Sanerings- och bostadskommittén den 26 oktober 1935, §14
152
Protokoll fört hos drätselkammaren den 7 juni 1935
144
27
olika myndigheter och socialt verksamma organisationer som talare på kongressen.153 Två
ledamöter från stadsfullmäktige i Karlskrona skickades till denna kongress.154
Intresset för barnrikehusen ebbade efter hand ut, först i kommunerna och sedan i HSB. På
riksförbundets årsmöten 1939-41 diskuterades inte byggandet av barnrikehus alls, då andra
viktiga frågor upptog huvudintresset.155En del har ifrågasatt om det egentligen var så klokt att
bygga sådana kategorihus för mindre bemedlade barnrika familjer – och att HSB engagerade
sig så kraftfullt i detta. Vid mitten av 1930-talet var samhällets resurser mycket begränsade.
De som hade det svårast skulle få hjälp med bättre bostäder. Olika undersökningar hade visat
var behoven var störst och det var angeläget för HSB att medverka till att reducera
barnfamiljernas trångboddhet.156
4. ANALYS OCH RESULTAT
Syftet med denna uppsats är att undersöka varför intresset var så stort att bygga nya
lägenheter åt fattiga barnfamiljer vid mitten av 1930-talet. Jag har granskat detta på tre olika
nivåer; staten, kommunen och HSB för att analysera tankar och argument om den
bostadssociala frågan.
De sakkunniga i den bostadssociala utredningen hade tagit intryck av andra länders
bostadssociala politik, främst England men också Holland och Finland, som låg långt framme
när det gällde välfärdsreformer och hälsovårdsstadga. Tidigare hade bostadspolitiken ansetts
vara en kommunal angelägenhet, men nu ansåg staten att det var dags att göra något för att få
bukt på den dåliga bostadssituationen i landet. Bostäderna visade vid 1933 års undersökning
att ett stort flertal bostäder var undermåliga och borde dömas ut. Men den bostadssociala
utredningen hade inte bara en hälsovårdande uppgift, utan också en befolkningspolitisk.
Makarna Myrdal gav 1934 ut boken ”Kris i befolkningsfrågan”, som var en väckarklocka för
staten, eftersom folkminskning hotade. För att uppehålla folkmängden krävdes det att varje
familj hade tre barn. Då många familjer levde i lägenheter om högst 2 rum och kök som också
var små, trångbodda och ohälsosamma, påverkade detta befolkningstillväxten negativt. Ofta
använde dessa familjer köket som sovrum, vilket ansågs mycket ohygieniskt. De familjer som
153
Protokoll fört hos stadsfullmäktige den 20 oktober 1938, §10
Ibid.
155
Lundevall, 1993, s. 197
156
Ibid. s. 198
154
28
använde sig av ”finrum” och trängde ihop sig på andra bostadsytor för att sova var ett oskick
som man skulle komma tillrätta med genom upplysningsarbete.
För att komma tillrätta med trångboddheten, som var det mest alarmerande ur bostadssocial
synpunkt, uppgjorde den bostadssociala utredningen förslag om statliga lån till kommuner och
bostadsföretag som ville uppföra bostadshus åt fattiga barnfamiljer med mer än tre barn. Ju
fler barn familjen hade, desto billigare blev hyran, som räknades ut efter så kallade
standardhyror. Familjen kunde maximalt få 50 % avdrag på hyran. Den bostadssociala
utredningen ansåg att en god bostad var ett av de grundläggande sociala och hygieniska
kraven för både individ och samhälle. Eftersom barnen var den uppväxande generationen, var
det särskilt viktigt att just dessa bodde bra. Att leva för tätt inpå varandra påverkade
individerna psykiskt och var varken bra för arbetsförmågan eller den moraliska livsföringen.
Upplysningsarbetet om goda bostäder kom från flera håll; från debattörer, arkitekter, läkare,
hyresgästföreningar, HSB, tidskrifter och manifest. Dessutom var funktionalismens ljusa
hemideal med öppna planlösningar, stora fönster och luftiga lägenheter förhärskande bland
dåtidens ”upplysningskvinnor- och män”.
Karlskrona stad uppvisade sämst lägenheter bland alla undersökta städer i bostadsräkningen
från 1933. Då förslaget kom om erbjudande om statliga lån och familjebidrag till mindre
bemedlade, barnrika familjer vid byggande av barnrikehus, och då man fick en förfrågan om
samarbete med HSB om att uppföra dessa 1935, beslöt man snabbt om ett samarbete inom
HSB i Karlskrona stiftelsen Solgårdar. Det första huset stod inflyttningsklart 1936. Därefter
uppfördes flera hus, så att stiftelsen 1946 hade 135 lägenheter till mindre bemedlade, barnrika
familjer. HSB hade på central nivå arbetat för att barnfamiljerna skulle få bättre lägenheter,
men hade inte kunnat producera så stora, då dessa blivit alltför dyra för barnfamiljerna.
Samma ideal som präglade den bostadssociala utredningens syn på bostäder, präglade även
HSB. Lägenheterna skulle erbjuda möjligheter till lugn och ro, man skulle kunna få vara ifred
då man behövde. Köket blev mindre för att de inneboende inte skulle kunna använda detta
som sovrum, samtidigt som vardagsrummen blev större och den nya samlingspunkten i
hemmet. Man producerade inte heller mindre lägenheter än 2 rum och kök. Dessutom gick
HSB i bräschen för att varje lägenhet skulle ha tillgång till egna badrum eller dusch, samt att
alla familjer i bostadshusen hade tillgång till tvättstuga. Genom den egna tidskriften ”Vår
Bostad” informerades och upplystes människor om hur en bra, trivsam och moralformande
29
bostadsmiljö formades genom artiklar om möbler, konst och tapeter. Idealen var
funktionalismens ljusa miljöer.
Philip Abrams visar på fyra olika förklaringsmodeller till välfärdsstaten och införandet av
välfärdsreformer. Den första är upplysningsteorin, då välfärdsreformerna införs efter att den
informerade och bekymrade opinionen utövat inflytande. Jag tror att man kan säga att den
upplysningsverksamhet som förekom i samband med den bostadssociala situationen vid
mitten av 1930-talet var opinionsbildande på allmänheten, men den fick störst
genomslagskraft på de personer som hade makt i samhället och hade ett par år senare blivit
självklar även för allmänheten. Det ljusa och hygieniska bostadsidealet med lite större och
luftigare lägenheter blev normen för bostadsbyggandet långt fram i tiden – och är det faktiskt
fortfarande.
Den andra förklaringsmodellen är nödvändighetsteorin, som menar att vissa sociala villkor
som exempelvis fattigdom och arbetslöshet tvingar fram sociala reformer för att hindra
samhällsomstörtningar. Att den bostadssociala situationen skulle tvinga fram en socialistisk
revolution finner jag mindre tänkbar, även om många var kritiska till den dåliga standarden på
bostäder. Men att det var nödvändigt att införa reformer för att förbättra bostadssituationen i
städerna kan jag hålla med om, fastän det var mest ur befolkningstillväxtens synvinkel som
staten tvingades att införa statliga lån och familjebidrag för att förbättra bostäderna till de
barnrika, fattiga familjerna. Jag tror att denna förklaringsmodell spelade en mindre roll för
införandet av bostadssociala reformer.
Den tredje teorin är handlingsteorin, som menar att reformer och åtgärder genomförs efter
debatter och propagandakampanjer mellan olika sociala grupper, som föreslår reformer som
passar just deras åsikter. Makarna Myrdal och HSB är exempel på att denna förklaringsmodell
kan stämma då det gäller reformer för bostadssociala åtgärder för att hjälpa mindre
bemedlade, barnrika familjer.
Den fjärde förklaringsmodellen är maktteorin, som betonar att alla åtgärder vidtas för att
avhjälpa ett specifikt problem, då en viss grupp av människor som har makt kan tvinga fram
sina krav. Denna förklaringsmodell stämmer väl överens med min slutsats, att det var
engagerade reformatorer, sociala förhållanden och medvetna gruppintressen som ledde till den
nya bostadssociala politiken och det ljusa och hygieniska bostadsidealet. Sverige låg efter
30
flera andra länder då det gällde bostadsstandarden. Makarna Myrdal ansåg att bostadsfrågan
och befolkningsfrågan hörde tätt samman och opinionen tyckte detsamma. Tre av Abrams
teorier om välfärdsreformer samverkade då det gällde uppförandet av barnrikehus i
Karlskrona, men det är framförallt hans tes om maktteorin som stämmer överens med de
faktiska tankar som var förhärskande under 1930-talets bostadsutformning. Makarna Myrdals
uppfattning om bostäder och befolkningsökningen, Ellen Key´s skrifter om skönhetsideal i
hemmen, HSB:s tidning ”Vår bostad” som upplyste om hur viktigt det var med ljus och
hygien i hushållet och genom samhällets syn på fostran, utbildning och upplysning till både
barn och vuxna påverkades alla av den tidens idéer. En ljus, trevlig och hygienisk bostad med
gott om plats för alla i familjen var grunden för Sveriges välmående.
Ideologier byggs upp av någorlunda sammanhållna och systematiskt fattade idéer som finns i
människors medvetanden. Mentaliteterna bildar en slags brygga mellan de sociala idéerna å
ena sidan och sociala rollstrukturer och handlingsmönster å den andra. En stor del av de
lägenheter som producerades under barnrikehusens program fram till krigsutbrottet kom till
på initiativ av HSB, men i samverkan med kommunerna. Därmed etablerades en form av
samverkan mellan en ickespekulativ enskild organisation och kommunerna som efter krigets
slut skulle komma att vidareutvecklas.
I 1933 års krisbekämpningsprogram ingick bland annat åtgärder för ökat bostadsbyggande i
städerna. Även om det anslag som lämnades för lån var blygsamt, var det en stimulans till nya
bygginitiativ. För HSB blev det av betydelse för den föreningsbildning som ägde rum 193334. Genom programmet för byggande av bostäder för barnrika familjer 1935 fick
bostadspolitiken en klar social motivering. Tidigare insatser hade närmast varit
arbetsmarknadspolitiskt motiverade.
Från mitten av 1930-talet ökade bostadsbyggandet kraftigt. Till det bidrog högkonjunkturen
men även samhällets bostadspolitiska insatser var viktiga, särskilt för att höja
bostadsstandarden.Den bostadssociala utredningen upplät åt byggherrar och kommun att
gemensamt komma överens om vilka bostadshus som skulle uppföras, det var viktigt att det
var ortens behov som tillgodosågs. Man skulle dock inte bygga mindre lägenheter än 2 rum
och kök. Dessutom skulle bostäderna vara hygieniska och ljusa så att friska barn kunde
fostras. Det var viktigt att man lärde folk hur man bäst skötte sin lägenhet och hålla den
31
snygg, trevlig och hygienisk. Detta ideal genomsyrade även HSB, som i Karlskronas fall var
de som byggde barnrikehusen, men även tidens debattörer, arkitekter, läkare och tidskrifter.
Syftet med uppsatsen var att ta reda på varför intresset var så stort att bygga bostadshus åt
mindre bemedlade, barnrika familjer i Karlskrona. Den bostadssociala utredningen hade både
en hälsovårdande och befolkningspolitisk uppgift då en god bostad var grunden för att det
skulle födas fler och friskare barn. Kommunerna skulle se till att det fanns förutsättningar för
detta och samarbetade med HSB för att de skötsamma och barnrika familjerna i Karlskrona
skulle ha en dräglig levnadsstandard. Men i Karlskrona gick inte detta helt smärtfritt, eftersom
kommunen hade en väldigt stor andel mycket fattiga människor och brottades dessutom med
stor arbetslöshet, främst bland militärer som staten skickade till Karlskrona. Kommunen tog
tacksamt emot den hjälp som HSB erbjöd dem, även om de försökte komma undan att betala.
HSB såg i sin tur en chans att dels kunna göra en social insats, men också att man kunde
marknadsföra sig själva och sprida ”goodwill” för företaget. Intresset för barnrikehusen
upphörde då de speciella lånevillkoren för bostäder åt mindre bemedlade barnfamiljer
avvecklades.
Inflytelserika personer verkade för att synen på bostaden förändrades. Den ljusa, hygieniska
och harmoniska bostaden blev idealet och detta skulle medföra starka, friska och välmående
barn. Uppsatsens tre olika nivåer; staten, kommunen och HSB samverkade till att den
bostadssociala situationen i Karlskrona förbättrades. Även om staten inte hade någon större
roll i det hela på lokal nivå, kom den statliga utredningen om bostäder från 1935 att bli
startskottet uppförandet av barnrikehusen i Karlskrona. Det här var första gången staten gick
in för att förbättra barnfamiljernas bostadssituation. I uppsatsen har jag kommit fram till att
det i allmänhet var kommunala eller bostadsföretagande föreningar som byggde upp de så
kallade barnrikehusen. I Karlskrona var det HSB som byggde upp husen och förvaltade dem,
medan kommunen hade en kontrollerande uppgift. Det var även kommunen som agerade som
mellanhand mellan HSB och statens bygglånekassa. Kommunen skulle också stå som
borgenär om hyresgästerna inte betalade sin hyra till stiftelsen Solgårdar. I stiftelsens styrelse
satt två ledamöter från kommunen och tre från HSB. HSB i Karlskrona stiftelse Solgårdar
hade år 1946 135 lägenheter åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
32
KÄLL-OCH LITTERATURFÖRTECKNING
OTRYCKTA KÄLLOR
Drätselkammarens protokoll A1 .207.1B, vol.nr 1 1942-55
Drätselkammarens protokoll – Inneliggande handlingar till protokollet E1. 220.2C-E, vol.nr
50-74
Sanerings- och bostadskommittén E1. 207.2D vol.nr 1 1935-36
Stadsfullmäktiges protokoll – Inneliggande handlingar till protokollet E1:47; 50; 57; 62; 63
Kommunarkivet i Karlskrona
TRYCKTA KÄLLOR
Nyström, Bertil, Bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer genom
samverkan mellan staten och kommunerna, 1935, särtryck ur Svenska Stadsförbundets
Tidskrift 1935
Stadsfullmäktiges protokoll 1935 A1:73-1946 A1:84
Kommunarkivet i Karlskrona
Statens Offentliga Utredningar 1935:49 Ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt
anordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m.m.
Stockholm 1935
Statens Offentliga Utredningar 1937:43 Lån och bidrag av statsmedel till främjande av
bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem m.m. Stockholm 1937
LITTERATUR
Abrams, Philip, Historical Sociology, Somerset 1982
Axberg, Heléne, och Lindgren, Görel, HSB och bostadsfrågan – en studie i
bostadskooperation och bostadsutveckling i Sverige under 1900-talet, Göteborg 1976
Ericson, Birgitta, och Johansson, Britt-Marie, Bostadsbyggandet i idé och praktik – om
kunskaper och föreställningar inom byggsektorn, Lund 1994
Göransdotter, Maria, Från moral till modernitet – hemmet i 1930-talets svenska
funktionalism, artikel i Nordisk Arkitekturforskning, vol. 12, No 2, 1999
Haste, Hans, Barnrikehus – Ett kapitel i svensk bostadspolitik, Falköping 1986
Hirdman, Yvonne, Att lägga livet till rätta, andra uppl. Stockholm 2000
Lundevall, Owe, HSB och bostadspolitiken 1930-talet, Kristianstad 1993
Rudberg, Eva, Bostadspolitik i svensk samhällsekonomi 1870-1970, Studiehäfte utgivet av
Avdelningen för Projekteringsmetodik vid arkitektursektionen på KTH, 1976
Thörn, Kerstin, En bostad för hemmet – Idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889-1929,
Umeå 1997
33
UPPSLAGSVERK
Bonniers Familjelexikon, Stockholm 1983, band 4
34
