Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Dorotea kyrka, Västerbottens län
Kyrkomiljön
Dorotea tätort ligger på en södervänd bergssluttning med utsikt mot Bergvattensjön i
öster och Bergvattenån i söder. Samhällets tidigare namn, Bergvattnet, ger en passande
beskrivning av topografin. I samband med att man bröt sig ur Åsele socken och bildade
eget pastorat 1799 ändrades namnet till Dorotea, efter den dåvarande drottningen.
Kyrkan placerades högt upp i samhällets norra del och kyrktornet är därför synligt på
långt håll. Nedanför kyrkan i sydväst fanns fram till 1930-talet en kyrkstad. Gatunamnet
Stallgatan minner fortfarande om de många kyrkstallar som låg där. Den första
träkyrkan från 1799 brann ner i samband med en restaurering 1932, så dagens kyrka är
den andra på samma plats. Den uppfördes på de gamla grundmurarna 1932–34 och gavs
många likheter med den gamla kyrkan. I anslutning till kyrkan ligger två av Doroteas tre
kyrkogårdar, den Östra och Västra kyrkogården. Den tredje kyrkogården, Nya kyrkogården, är Doroteas största och ligger ca 2 km väster om samhället. Kyrkplatsen omges
av stadsplanelagt område i söder, ett hembygdsområde i nordost samt en skogsridå i
nordväst. Ett bisättningsrum med ingång av skiffer är diskret insmuget i den branta
sluttningen norr om kyrkan. Det uppfördes 1961 efter ritningar av Karl Axel Löfv,
VAB.
Kyrkogårdarna
Östra kyrkogården
I direkt anslutning till kyrkan ligger Östra kyrkogården. Den upptogs sannolikt ca 1800
och planlades 1921. Före 1950-talet var kyrkogården omgärdad av ett ljust trästaket.
Idag avgränsas kyrkogården i norr av kyrkan och mot övriga väderstreck av fullvuxna
björkar, karaganhäck och lövsly. Sedan 1970-talet nås såväl kyrkan som kyrkogården
huvudsakligen från grusparkeringen i norr, men den äldre uppfartsvägen i sydväst finns
kvar och möter kyrkogården genom två murade portstolpar. Marken är terrasserad i två
nivåer, har raka grusgångar, några storvuxna björkar och syrenbuskar. Kyrkogården
karaktäriseras av de många grusgravarna, varav flera är inramade med karaganhäckar,
en del med stenram, två med smidesstaket och en med kätting. Gravvårdarna utgörs
främst av resta stenar i varierande höjd, men det finns även tre gjutjärnskors. På
områdets norra del finns mestadels resta stenar i gräsmatta. En av de största gravvårdarna tillhör offren från den riksbekanta Ormsjöolyckan 1936, då 14 unga flottare
drunknade i Ormsjön några mil nordväst om Dorotea. Här finns även författaren Helmer
Grundströms grav.
Västra kyrkogården
Ett femtiotal meter väster om kyrkan ligger den rektangulära Västra kyrkogården, som
anlades 1832. Ursprungligen omgavs även denna kyrkogård av ett trästaket. I förfallet
skick finns delvis ett staket kvar där, möjligen från sekelskiftet 1900. En granhäck
1
planterades 1926 och den är idag mycket betydelsefull för kyrkogårdens rumsliga
karaktär. Marken här är plan, med björkar, granar, rönnar och syrener, samt en grusad
väg som leder från entrén på östra gaveln rakt mot väster. Innanför granhäcken finns
åtskillig grusgravar. En del omramas av stenram eller häck, men flera saknar också
inramning. Ett ovanligt inslag är att grusgravarna längst in mot väster omgärdas av låga
granhäckar. Gravkapellet i områdets mitt dominerar hela kyrkogården, både genom sin
centrala placering och genom sin utformning. Den vitputsade rektangulära byggnaden är
utpräglat klassicistisk med sin mäktiga portik och tempelgavel. Gravkapellet uppfördes
1931, efter ritningar av ingenjör Karl Gustav Nord i Hammerdal. Det används sedan
1984 som visningsrum för en fullskalig skulpturgrupp i gips föreställande ”Nattvarden”,
av Björn Martinius och Arne Bohman.
Nya kyrkogården
Doroteas största kyrkogård är Nya kyrkogården, ca 2 km väster om samhället. Den
anlades 1908, men har utvidgats åt sydväst 1948 och på 1960-talet samt åt öster och
sydost 1977–1980 (VAB). Det plana området är omgivet av en kallmurad bogårdsmur
av sten i nordost, en stödmur med häck av bergtall i nordväst samt ett vitmålat trästaket
i öster, sydost och söder. Huvudentrén i nordost har portstolpar murade med
grovhuggen sten och svartmålade järngrindar. I mitten av det nya området står en
klockbock med brant sluttande huv. Den uppfördes 1960 på det äldre området men
flyttades till nuvarande plats 1990, samtidigt som gravkapellet, det s.k. Ljusets kapell,
uppfördes strax intill. Kapellet är ritat av umearkitekten Torsten Åsbjer och har en
typisk postmodernistisk 1990-talsestetik, med sina höga fönster, varierade former och
brutna tak. Istället för altartavla ger ett stort fönster i koret utblickar mot naturen
utanför. Kyrkogårdens äldsta del ligger väster och nordväst om huvudentrén. Där finns
sedan 1991 en minneslund med skifferplattor och buskplanteringar på det tidigare
gravkapellets plats. Gravvårdarna består huvudsakligen av resta stenar i gräsmatta i
norr, samt söder om det ett område med grusgravar och resta stenar. Grusgravarna har
till största delen lagts samman till fält för att rationalisera skötseln. Effekten av detta blir
dock att det blir svårt att se skillnad på grusgångar och gravfält på lite avstånd och att
kyrkogårdens kvartersstruktur därmed blivit svårare att få överblick över.
Kyrkan
Sedan den gamla träkyrkan brunnit ned bestämdes att en ny kyrka skulle byggas och att
den skulle reveteras. Flera olika ritningsförslag togs in och man valde att anta stockholmsarkitekten Evert Milles förslag i enkel klassicistisk stil. Kyrkan uppfördes med
regelverkskonstruktion och väggarna reveterades med vit grovkornig kalkputs. En del
förutsättningar för kyrkans utformning bestämdes av platsen och återanvändningen av
den gamla grunden, däribland måtten och dispositionen med torn i väster, kor i öster
och utskjutande sakristia norr om koret. Men det fanns också önskemål från
församlingsborna om likheter med den nedbrunna kyrkan. I likhet med den har den nya
kyrkan valmat tak över långhuset, rundbågiga fönster och ett torn med indragen fyrsidig
lanternin, krönt av glob och kors. Lanterninen gjordes dock något större, med spontad
ockragul panel, tre rektangulära mörka kopparplåtklädda ljudluckor på varje sida, och
med utsvängda tak – ett flackare under och ett brant upptill. Under det nedre takfallet
finns stora runda urtavlor mot alla väderstreck. Kyrkans tak täcks av kopparplåt med
förskjutna skarvar. Fönstren sitter precis i liv med fasaden, vilket ger en särpräglad
dekorativ effekt. Därtill bidrar även utformningen, med enkla omfattningar, sandbruna
bågar och blyspröjsade små rombformiga glas, färgade i gult, blått, grönt och lila. Den
2
enkelt hållna entrén i västtornets bottenvåning har en tresprångig rektangulär omfattning
och ingångsskylt med förgylld text: ”Gån in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar
med lov.” Den kopparinklädda pardörren är försedd med rundlar.
Kyrkans yttre har inte förändrats nämnvärt sedan byggnadstiden. Några mindre
förändringar skedde vid renoveringen 1983–84, under ledning av arkitekt Bengt
Lidström, VAB. De reveterade väggarna isolerades och lagades med kalkputs och
kalkfärg. På östra gaveln murades en befintlig källardörr igen och ett fönster skapades i
dess överdel. Marken fylldes igen och en källartrapp av betong med överbyggnad av
stående vitmålad panel med sluttande tak byggdes kring den andra källardörren. Vid
entrén i väster skedde markuppfyllnad och en fyra meter lång hk-ramp av impregnerat
virke byggdes intill den befintliga granittrappan. Såväl trappan som rampen har enkla
svarta smidesräcken. Förändringarna har inte ändrat kyrkans karaktär på något
avgörande sätt, men källarnedgången på östgaveln är något missprydande för kyrkan.
Vapenhuset i tornets bottenvåning har en rund planform, vilket är ovanligt för länets
kyrkor. Läktartrapporna med smäckra metallräcken följer den runda väggen upp på var
sin sida om kyrkporten. De runda fönstren mot norr och söder släpper in ljus och ger i
samverkan med planformen och målningsbehandlingen vapenhuset en luftig, ljus och
välkomnande karaktär. En glasad vindfångsdörr leder in till kyrkorummet. Det
enskeppiga kyrkorummet skiljs från koret genom en vägg med stor rundbågad öppning.
Väggarna är reveterade och slätputsade. Taket av bräder är plant närmast långsidorna,
sedan välvt och under hjässan försett med inskjuten plan mittspegel. Från långhuset
skyms kortaket av mellanväggen, men det är välvt, och slätputsat som väggarna.
Färgsättningen är ljus och går huvudsakligen i benvitt (väggarna), sandbeige (långhustaket), gammelrosa (korets väggar och tak) samt blågrått (bänkar och predikstol). Golvet
i kyrksalen och koret är lagt med smala furubräder som 1984 slipades och lackades
ljust. I koret är det upphöjt med tre trappsteg.
Den öppna bänkinredningen är skickligt marmorerad såväl invändigt och på psalmbokshyllorna som på de rektangulära gavlarnas speglar. Marmorering i ljusgrått finns även
på den halvcirkelformade altarringen och på dess glest placerade timglasformade
”balusterdockor” försedda med vingar. Den rektangulära altartavlan föreställer
korsfästelsen och är utförd av konstnären Torsten Nordberg. Runt den finns en
illusionsmålning föreställande ett blått draperi som bärs upp av fyra små putti. Den är
utförd av konstnären Yngve Lundström efter ritning av Torsten Nordberg. Trots att
draperimålningen är samtida med kyrkan hör den stilmässigt inte ihop med den. Ändå är
den intressant, då den tillkom som ett direkt försök att efterlikna den draperimålning
som ursprungligen fanns i koret på Doroteas gamla kyrka, och som just plockats fram
vid den förestående renoveringen 1932. Denna typ av draperimålningar blev mycket
populär i Jämtland under senare delen av 1700-talet och säkerligen kom förebilden till
Doroteas första draperimålning därifrån.
Ett illusionsmålat tygstycke i grått finns även nedanför predikstolens ljudtak. Den
tresidiga predikstolen har annars en utformning och utsmyckning som är mer tidstypisk
och samstämmig med kyrkans övriga formspråk. Som pendang på motsatta sidan av
kyrkan finns en rektangulär öppning i mellanväggen. Över den finns en medaljong med
en duva, symboliserande den Helige Ande. Inrättningen är avsedd som dopkapell, vilket
var ett vanligt inslag i 1920- och 30-talens kyrkor. I öppningen finns ett konstfullt
utformat trästaket och bakom det står Carl Milles gipsskulptur ”Paulus på väg till
3
Damaskus och mötet med Kristus”. Ytterligare en skulptur av Milles föreställande en
ängel finns på norra långhusväggen. Att kyrkan härbärgerar två originalskulpturer av
denna världsberömda konstnär får anses som anmärkningsvärt. Den ena skulpturen
skänktes till kyrkan av Carl Milles själv, som var god vän med en läkare på orten och
dessutom äldre halvbror till kyrkans arkitekt. Den andra skulpturen bekostades av en
donation från en ortsbo.
Kyrkans ljusarmaturer är av mässing och påminner något om cylinderhattar i tre nedåt
avtagande etager. De har en modernistisk och karaktärsfull gestaltning och är viktiga för
upplevelsen av kyrkorummet. Läktaren i väster har en rak barriär som är täckt av blågrå
masonit med runda och rektangulära speglar, de senare med änglar målade av Torsten
Nordberg. Den rektangulära orgelfasaden med tennpipor grupperade i pyramidform är
ritad av kyrkans arkitekt.
Interiören har genomgått små förändringar sedan byggnadstiden. Den mest betydande
skedde vid renoveringen 1983–84, då bänkar togs bort under läktaren och ett kapprum
respektive andaktsrum skapades på var sin sida av mittgången. Dessa är avbalkade från
kyrkorummet med skärmväggar med rektangulära fönster i frostat glas. Utförandet är
mindre väl anpassat till kyrkans karaktär. I vapenhuset installerades en hk-toalett som
delvis medförde att rummets runda form frångicks. Större förändringar utfördes även i
källaren, men det har inte påverkat kyrkans karaktär på samma sätt.
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Dorotea kyrka är en fin representant för den klassicistiska kyrkoarkitekturen enligt
1930-talets material- och stilideal. Kyrkan har genomgått små förändringar sedan
byggnadstiden. Många drag är traditionella och enligt mönster från den tidigare
nyklassicistiska kyrkan. Mer ovanligt för länets kyrkor är fasadens revetering. Under
1932 brann tre av länets träkyrkor ned: Sävar, Dorotea och Bjurholm. Alla byggdes upp
med drag hämtade från respektive orts tidigare nyklassicistiska kyrka. De två senare
uppfördes med reveterad fasad, men fasaden på Bjurholms kyrka har därefter klätts med
träpanel. Dorotea har idag en av länets mycket få bevarade reveterade kyrkor. Även
tornavslutningens individuella utformning och de mosaikfärgade fönstren som placerats
i liv med fasaden är särskilda karaktärsdrag för Dorotea kyrka. Interiören har också
många traditionella drag, men i friare tappning. Nummertavlan från ca 1803 kommer
från den gamla kyrkan och draperimålningen hör som komposition även den snarast
ihop med den äldre kyrkan, medan mycket av övrig inredning är mer tidstypisk i sin
utformning. Carl Milles skulpturer, i synnerhet Paulus-skulpturen, är effektfullt
inkorporerat i kyrkorummet. Balansen mellan predikstolen och dopkapellet är också fin.
Ett särskilt värde är att nästan all fast inredning, såsom predikstol, altarring, dopfunt,
bänkar, armaturer, läktare och orgelfasad är från byggnadstiden och ritade av kyrkans
arkitekt Evert Milles. Både träsniderierna (altarringen och räcket vid dopplatsen) och
den flitigt förekommande marmoreringen av Yngve Lundström håller hög hantverksmässig kvalitet. De mindre lämpliga förändringar som skett handlar i första hand
utvändigt om källarnedgången och invändigt om läktarunderbyggnaden och slipningen
av golvet. Församlingen framhåller själva att akustiken är god och att kyrkan är en
uppskattad konsertlokal.
4
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och
byggnaderna
Kyrkplatsen har kontinuitet från tidigt 1800-tal. Östra kyrkogårdens många
ståtliga gravvårdar, grusgravar och fina inramningar med buskar, stenramar och
smidesstaket stärker upplevelsen av kyrkomiljöns långa tradition.
Västra kyrkogårdens rumsbildande granhäck är viktig för kyrkogårdens
upplevelsevärden och karaktär.
Kyrkans exteriör är mycket välbevarad och representativ för sin tid. Den är en av
mycket få reveterade kyrkor i länet. De färgade glasfönstren utgör en särskild
kvalitet.
Vapenhusets karaktärsfulla runda gestaltning är ovanlig för länet.
Den fasta inredningen, armaturerna och målningsbehandlingen är till stora delar
helt oförändrade sedan byggnadstiden. Det gör kyrkan även invändigt till ett
som helhet välbevarat tidsdokument.
Snickerierna och marmomeringsmålningen håller hög hantverksmässig klass.
Skulpturerna av Carl Milles har en viktig plats i kyrkan, särskilt med tanke på att
en av dem skänktes till kyrkan av konstnären själv, samt att hans bror Evert
Milles ritade kyrkan.
Invändigt är kormålningen och den äldre nummertavlan påtagliga uttryck för
kontinuiteten bakåt mot Doroteas första kyrka.
Litteratur- och källförteckning
- Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992.
- Noderman, Maj. ”Kyrkor, byggmästare och timmermän i Jämtland och Härjedalen
under 1700-talets senare hälft”. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 22, 1991. Uppsala
1992.
- Flodin, Barbro. ”Dorotea gamla kyrka”, I: Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre
Norrland. Stockholm 1991.
- www.wikipedia.se, hämtat september 2010 (uppslagsord Carl Milles, Evert Milles,
Dorotea, Dorotea kyrka etc.)
Inventeringsdatum: 2010-06-07
Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas
Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012.
Rapport: Andreas Grahn
5
Dorotea kyrka, Västerbottens län
Kyrkplatsen i Dorotea har anor till 1799, då man bröt sig ur Åsele socken och bildade eget pastorat, samt
byggde en egen kyrka. Samtidigt ändrade orten namn från Bergvattnet till Dorotea, efter dåvarande
drottningens förnamn. Det gamla ortnamnet beskriver topografin i samhället väl. Kyrkan ligger högt upp i
södersluttningen och tornet syns från stor del av samhället. På så vis är kyrkan en viktig och ständigt
närvarande symbol för Doroteas identitet och utveckling till en egen kommun. Den nuvarande kyrkan byggdes
1934, på grunden av den gamla kyrkan som brann ned 1932, och har därför samma planform och storlek som
sin föregångare. Sydväst om kyrkan, kring Stallgatan, fanns tidigare en kyrkstad. Satellitbild från Google maps.
Kyrkan ritades av arkitekt Evert Milles och fick utvändigt många drag gemensamma med den gamla
nyklassicistiska kyrkan. Särskilda särdrag för Dorotea kyrka är tornavslutningens utformning, de enkla men
dekorativa fönstren i liv med fasaden samt den reveterade fasaden. Kyrkan har knappt genomgått några
förändringar utvändigt sedan byggnadstiden. Största ingreppet utgör källarnedgången mot öster som tillkom
1984 och syns i bildens högra kant. Kyrkogården närmast kyrkan, Östra kyrkogården, upptogs 1800 och har
många fina kvaliteter. Många grusgravar är inramade med låga häckar, stenramar och i två fall smidesstaket.
Flera gravvårdar är högresta och påkostade. Den höga mörka stenen med häckomgärdning närmast kyrkan
tillhör offren från Ormsjöolyckan 1936.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Dorotea kyrka, Västerbottens län
Västra kyrkogården, ca 50 m väster om kyrkan, anlades 1832. Den omsluts sedan 1926 av en granhäck (tidigare
trästaket). Gravkapellet från 1931 är utpräglat klassicistiskt med sin portik och tempelgavel. De många
grusgravarna, de varierade gravstenarna, granhäckarna och gravkapellet är betydelsefulla för kyrkogårdens
karaktär. Ett ovanligt inslag är att grusgravarna längst in på kyrkogården inramas av en låg granhäck.
Nya kyrkogården, ca 2 km väster om kyrkan, anlades 1908 och har utvidgats 1948, på 1960-talet samt 1977-80.
Det är samhällets största kyrkogård, med plan terräng och övervägande resta låga stenar i gräsmatta, delvis
med låga rygghäckar. I det äldsta området har grusgravarna under senare år rationaliserats till grusfält. Dessa
är ungefär lika breda som grusgångarna och ger ett något udda intryck. På lite avstånd blir det svårt att avgöra
vad som är grusgång och vad som är gravfält, vilket gör gravkvarterens struktur otydlig. Gravkapellet, det s.k.
Ljusets kapell, uppfördes 1989-90, efter ritningar av arkitekten Torsten Åsbjer, Umeå. Foton: Anders
Nordström/Västerbottens museum, 2003.
Vänster: Bisättningsrummet från 1961 är
diskret insmuget i
kyrkomiljön.
Höger: Kyrkan är enkel
men har fina detaljer, t.ex.
ventilationsluckorna i
sockeln.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Dorotea kyrka, Västerbottens län
Kyrkan präglas invändigt av sitt okonventionella spegelvalvstak, den kraftiga valvbågen som avgränsar
långhuset från koret, de fint marmorerade bänkarna och de modernistiska armaturerna. Dopkapellet med Carl
Milles skulptur utgör en betydelsefull pendang till predikstolen. Draperimålningen kontrasterar en del mot
kyrkans i övrigt rätt strama och sammanhållna formspråk. Nästan all fast inredning är ritad av kyrkans arkitekt.
Färgsättningen är ljus och lätt.
Läktarunderbyggnaden från 1984 utgör med sina frostade glas ett främmande inslag i kyrkorummet och är den
mest påtagliga förändringen. Färgmässigt skulle kyrkan bottna bättre om inte golvet hade slipats och lackats
1984. Vid framtida golvunderhåll bör man överväga en mörkare pigmentering och fernissning med mer
tidstypiskt 1930-talsutförande. Besöket gjordes dagen före skolavslutningen, därav plastblommorna vid
bänkgavlarna.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Dorotea kyrka, Västerbottens län
Draperimålningen är en fri kopia av den kormålning som fanns i Doroteas gamla kyrka. Draperier var ett
vanligt förekommande motiv söder om länsgränsen under 1700-talet. Stilhistoriskt ger den en koppling till ortens
tidigare kyrka. Detsamma gör nummertavlan från 1803 som räddades från gamla kyrkan. Till höger syns Carl
Milles skulptur Paulus på väg till Damaskus och mötet med Kristus. Snickerierna i altarringen, räcket vid
dopkapellet, på predikstolen och på andra ställen i kyrkan visar prov på hantverksskicklighet. Detsamma gör
illusionsmålningarna och den myckna marmoreringen på bänkar och altarring, utfört av den erkänt skicklige
kyrkomålaren Yngve Lundström. Särskild varsamhet och omsorg om inredningens målningsbehandling är därför
önskvärd.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
