Gå din egen väg

Verktyg för Achievers
Bengt Elmén
Sothönsgränd 5
123 49 Farsta
Tel 08-949871
Fax 08-6040723
http://www.bengtelmen.com
mailto:mail@bengtelmen.com
1.4.
Gå din
egen väg
För att vi ska känna att våra liv betyder något
måste således var och en vara beredda att gå sin
egen väg. Men att välja sin egen väg leder tyvärr inte sällan till att ens omgivning känner
avundssjuka. De kanske inte vågar göra samma
sak. De kanske inte vågar kliva av ekorrhjulet
och göra det där som de innerst inne drömmer
om.
I dessa sammanhang kan det vara till hjälp att
känna sig medveten om att du inte är beroende
av andras gillande. Tyvärr har vi ibland en tendens att tycka att folk är dumma bara för att de
inte gillar det vi håller på med. Men det faktum
att folk tycker olika är ju bland det naturligaste i
världen.
Icke desto mindre så ger vi andra människor
ibland alldeles för stort inflytande på våra egna
liv. Vi kanske säger till dem att: "Nu sårade du
mig." eller "Nu gjorde du mig riktigt ledsen."
Det vi då gör är att vi inte tar ansvar för våra
egna känslor. Vi försöker lägga över ansvaret
för våra känslor på andra.
Istället för att erkänna att de är avundsjuka visar
de förakt och ser ner på människor som vågar ta
det steget. Tyvärr är det mycket möjligt att du
kan bli föremål för det föraktet.
Det gäller då att kunna vara trygg i sig själv och
veta var man står och inte låta sig påverkas av
andra människors skepsis. Det är bland annat
inte säkert att man ska berätta allt för alla. En
del av sina planer ska man kanske låta gro inom
sig så att de rotar sig innan man går ut och berättar om dem för envar.
Det gäller alltså att man har en inre styrka och
en känsla av integritet, så att man vet var gränsen går för det man inte vill dela med sig av till
andra. Speciellt för kvinnor kan detta resonemanget kännas främmande då man kan vara van
vid att dela alla sina funderingar med sina nära
och kära. I många fall kan detta visst vara en
styrka. Men då det gäller idéer som ännu inte
riktigt är förankrade så kan det vara en svaghet.
Ingen annan kan vara ansvarig för hur du känner
dig. Säger jag något som gör dig arg eller ledsen
så är jag självklart ansvarig för vad jag har sagt,
men inte för de känslor som detta väcker inom
dig. Vi människor är ibland ganska dåliga på att
hålla isär ditt och mitt ansvar, inte minst i nära
relationer. Det kan många gånger leda till en
enda röra där man till slut varken vet ut eller in.
Det faktum att du blir arg på det som någon
annan säger visar också att det finns en instabilitet hos dig själv – något som du inte är färdig
med. Står du inför att sätta något nytt i verket så
är det helt naturligt att känna en osäkerhet. Du
undrar hur det hela ska gå. Denna osäkerhet kan
förvärras av andras skepsis. Vi kanske inte är
redo för att besvara alla frågor. Vi kanske bara
har en maggropskänsla av att det hela kommer
att gå bra. Men hur argumenterar man utifrån en
maggropskänsla. Det går ju inte.
Om någon till exempel menar att du inte kommer att klara det rent ekonomiskt, så är det naturligtvis svårt att svara med: "Jamen, jag har en
känsla av att det kommer att gå bra." Sådana
argument biter inte. Bättre då att avstå från den
2
argumentationen överhuvudtaget. Bättre att sätta
sin tillit till sin egen maggropskänsla. Den berättar vanligtvis mycket mera för oss än vad
kilovis med faktauppgifter någonsin kan förmedla.
Vill vi göra oss en uppfattning om framtiden så
är vi många gånger hänvisade till just vår känsla, eftersom det aldrig går att få fram alla fakta
på bordet. Det är för många bollar som hänger i
luften, och för att kunna göra en sammanfattning av läget finns det bara våra känslor som vi
kan lita på.
Att välja sin egen väg genom livet innebär just
att välja sin egen väg. Det är således ett val som
ingen annan kan göra. Det måste komma inifrån
och det måste bygga på en inre känsla.
Ett sådant beslut måste därför bygga mer på en
inre kommunikation än en yttre. I många fall
kan den yttre kommunikationen störa den inre.
Det kan till exempel vara vanligt att vi söker en
yttre bekräftelse på en inre övertygelse. Vi kanske inte riktigt litar på vår egen känsla.
Tyvärr är det inte ovanligt att den yttre bekräftelsen uteblir. Det är som om någon försöker
säga till oss att det räcker med att vi lyssnar till
vårt hjärta. Vi behöver inte vänta på att andra
ska berätta för oss vad vi ska göra. Gör vi det så
får vi vänta länge. De enda som kan veta något
är vi själva.
När man väl har fattat sitt beslut så är det naturligtvis bara att hålla sig till den vägen oavsett
vad andra säger. Andra må som sagt påstå att du
ruinerar dig själv, att du förluper hemmet och att
du åsidosätter dina barn. Det är bara du som
avgör hur du ska förhålla dig till dessa anklagelser. Det må sluta i att några av dina vänner
kanske inte längre är dina vänner. Så är livet.
När någon väljer att förändras så är det inte
säkert att alla andra i ens omgivning vill hänga
med.
Detta skapar spänningar som alltså kan leda till
att vänskapsband bryts. Det är en naturlig del av
livet. Den som inte vill inse detta sätter käppar i
hjulet för sin egen utveckling.
Tyvärr är många av oss inte särskilt vana vid att
lyssna till den egna känslan. Det kan ha börjat i
tidig ålder med att våra föräldrar berättade för
oss vad de tyckte att vi skulle bli. Någon kanske
invänder att detta inte sker i samma utsträckning
nuförtiden, men helt nyligen hörde jag på ett
radioprogram. Där berättade ungdomar på fullt
allvar vad deras föräldrar förväntade att de
skulle bli.
Som barn vill man inte göra sina föräldrar besvikna. Istället vill man att ens föräldrar ska
vara stolta över en. Det vill man ju även i vuxen
ålder. Detta kan leda till att man på ett undermedvetet sätt lär sig att göra som de vill, istället
för att lyssna till den egna känslan.
Många föräldrar är dessvärre duktiga på att
utnyttja detta. En mamma kanske säger till sitt
barn: "Gör inte så för då gör du mamma ledsen." Och vilket barn vill väl göra sin mamma
ledsen?
Gudskelov behöver man inte gå tjugo år i analys
för att bli kvitt den här negativa manipulationens inverkan. Istället gäller det att förstå att
detta fenomen är något universellt som förmodligen förekommer i de flesta familjer. Ska det
brytas så måste vi vidtaga konkreta åtgärder
istället för att bara gå till en terapeut och prata.
Då är det bättre att du frågar dig vad du själv
kan göra gentemot dina egna eller andras barn,
för att det här mönstret ska brytas.
Har du någon gång känt dig hånad av andra bara
för att du valde att gå din egen väg?
Har du någon gång känt avund gentemot någon
annan som har lyckats med ett eget projekt?
Har du någon gång avstått från att göra något
med tanke på vad andra hade tyckt eller tänkt?
Har det hänt dig att du har känt dig manipulerad
att göra något som du egentligen inte har känt
för?
Alla föräldrar vill att det ska gå bra för sina
barn, och detta är det inget fel på. Felet uppkommer när vi tror att vi äger våra barn, och när
vi förutsätter att de ska gottgöra det som vi
misslyckades med. För ibland tänker vi som så
att de ska bli något som vi aldrig blev. Vi har då
inte riktigt accepterat att de är helt egna individer. Vi har absolut ingen rätt att lägga oss i
deras val.
Gör vi det så är detta bara en återspegling av hur
vi uppfattar våra egna liv. Är vi nöjda med våra
liv så finns normalt en mindre benägenhet att vi
lägger oss i andras liv. Men är vi inte nöjda med
vårt eget sätt att leva, så försöker vi ibland att
leva genom andra, istället för att göra något åt
den egna tillvaron. Detta blir alltid fel eftersom
vi alla är enskilda individer. Detta går aldrig att
komma förbi.
Era barn är inte era barn. De är söner och
döttrar till Livets längtan efter sig självt.
Profeten av Kahlil Gibran
Hur nära du än kommer en annan människa så
förblir du alltid ensam i det hänseendet att du är
en enskild individ med egen kropp, vilja, värderingsgrund, erfarenheter med mera. En stor del
3
av livet går ut på att lära sig leva med denna
ensamhet. Det är enbart på så sätt vi kan lära oss
att leva tillsammans med andra.
Att kunna bejaka denna ensamhet förutsätter
naturligtvis att jag har en god kontakt med mig
själv, och att jag tycker om att föra ett samtal
med mig själv. Gör jag inte det så blir det naturligt för mig att söka trygghet utanför mig själv.
Men då hamnar man ovillkorligen på villovägar.
Det gäller oavsett om det handlar om att söka
trygghet i en partner, en gud, något missbruk,
pengar, karriär eller mystik. En äkta trygghet
måste alltid komma inifrån och bygga på att
man trivs med sig själv. Det är därför som man
måste bejaka sin individualitet och hörsamma
det som känns mest angeläget att ägna sig åt just
för tillfället.