Stockholm
2015-12-30
Kulturdepartementet
kulturdepartementet.registrator@regeringskansliet.se
Synpunkter med anledning av aviserad skrivelse om arbetet med
mänskliga rättigheter i Sverige
1. Inledande kommentarer
Riksdagen har i sitt budgetbeslut för 2016 för utgiftsområde 01, Rikets styre, angett
ett mål för politiken för mänskliga rättigheter nationellt. Enligt detta ska politiken
säkerställa ”full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga
rättigheter". Genom beslutet har riksdagen därmed markerat att det innefattar ”alla
slags förpliktelser som de internationella åtagandena medför för Sverige som
konventionsstat”.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2016 redogjort för planerna att till
riksdagen återkomma med en skrivelse för arbetet med de mänskliga rättigheterna i
Sverige. Regeringen har här angett att en viktig del i den strategin är förslag om
inrättande av en oberoende nationell institution med uppgift att skydda och främja
de mänskliga rättigheterna. En sådan ska enligt regeringen skapas utifrån de krav
som ställs på en nationell institution enligt FNs så kallade ”Parisprinciper” och
organiseras under riksdagen.
Det här är enligt vår mening två betydelsefulla steg i arbetet för att stärka MRarbetet i Sverige, något som är absolut nödvändigt. Lika Unika utgår från att
riksdagens mål om MR-politiken leder till närmare granskning av hur svensk
lagstiftning måste förändras för att Sverige ska leva upp till FNs konventioner och
där vill vi förstås framhålla konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, CRPD. Beträffande det välkomna förslaget om MR-institution,
se våra kommentarer under punkt 5.
1
2. Ett nödvändigt men frånvarande paradigmskifte!
”Demokratiperspektivet innebär att erkänna rätten för alla människor att delta i hela
samhällslivet”. Så lyder en mening i regeringens proposition 1999/2000:79, ”Från
patient till medborgare”.
Precis som ambitionerna var med FNs tidigare standardregler och sedan FNs
konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lade politiken fast
ett angeläget värderingsskifte, ett paradigmskifte där mänskliga rättigheter skulle
vara politikens fokus. För funktionshinderområdet skulle det leda till en vridning bort
från en historisk och trångsynt inställning att den som lever med en funktionsnedsättning tillhör ”vård och omsorgs”-ansvaret.
Inom FN-systemet sågs paradigmskiftet ”från patient till medborgare” vara viktigt att
markera genom en förändring av organisationen. Därför flyttades ansvaret för
funktionshinderfrågor från Världshälsoorganisationen WHO på kullen i Geneve ner
till Palais Wilson och FNs eget högkvarter för mänskliga rättigheter vid stranden av
Genevesjön.
Som en kontrast till FNs åtgärder ser vi hur ansvaret för samordningen av
funktionshinderpolitiken här i Sverige fortfarande tilldelas Socialdepartementet,
under politisk ledning av ett ansvarigt statsråd som i sin tredelade statsrådstitel
saknar just funktionshinderbegreppet.
Regeringen bör mot den här bakgrunden i sin skrivelse och strategi om mänskliga
rättigheter överväga hur en förändrad organisation och ett förändrat ansvar för
funktionshinderfrågorna kan genomföras. Därmed kan regeringen också utgöra ett
föredöme och en viktig illustration av värderingsförändringen ”från patient till
medborgare”. Här är det lämpligt att ansvaret för funktionshinderpolitiken förs över
till det departement där ansvaret för den nationella MR-politiken placerats, för
närvarande Kulturdepartementet.
3. Sverige, FN-konventioner och de mänskliga rättigheterna.
a) Brister i mänskliga rättigheter också i Sverige
Lika Unika utgår i den här skrivelsen från läget och önskvärd utveckling av de
mänskliga rättigheterna i Sverige med utgångspunkt från funktionshinderpolitiken
och inte minst de rättigheter som enligt FNs konvention om rättigheter för personer
med funktionsnedsättning ska garanteras.
2
FN-konventionen handlar om att säkra och stärka de mänskliga rättigheterna. Den
utgår från en riktning framåt, något som rimligen innebär att Sverige som ratificeande stat granskar på vilka områden det finns brister och tar fram åtgärdsplaner för
att leva upp till FN-konventionen.
Regeringens MR-strategi såväl som det konkreta arbetet för att förverkliga strategin
är inget som är separerat från politiken i övrigt. Inom funktionshinderområdet handlar det om att leva upp till både internationella åtaganden och till de mål som är beslutade för den nationella politiken.
När utfallet av politiken följs upp i Myndigheten för delaktighets rapport ”Hur är läget
2015” bekräftas bilden av ett Sverige som har mycket att göra för att rättigheter som
slås fast i konventioner verkligen ska komma människor till del. Visst är Sverige
många gånger ett föregångsland men fortfarande finns en rad områden där politiken
behöver stärkas, resurser skjutas till och mänskliga rättigheter garanteras.
Lika Unika menar att regeringen i arbetet med MR-strategin måste ta tillvara de
analyser och lägesbeskrivningar som exempelvis finns samlade i ”Hur är läget” från
Myndigheten för delaktighet.
Det handlar inte minst om rätten till arbete där arbetslösheten är högre och
sysselsättningsgraden lägre i våra medlemsgrupper jämfört med befolkningen i
övrigt. Det handlar om utbildningen där många elever med funktionsnedsättning inte
får det stöd och de anpassningar som behövs om man ska klara skolan. Det handlar
om rätten till hälsa. Idag är ohälsan högre hos personer med funktionsnedsättning
än i genomsnitt.
Lika Unika utgår från att den kommande MR-strategin innehåller beskrivningar av
åtgärder för att möta de brister som idag finns. Vi förutsätter också att regeringen
återkommer med förslag till konkreta åtgärder för att möta de rekommendationer
som FN-kommittén lämnade till Sverige våren 2014. (Se också nedan)
b) Tillgänglighet
FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår
fast tillgänglighet som en rättighet i sig. Tillgängliga och användbara miljöer
och kommunikationer och tillgång till tillgänglig och användbar information
och kommunikation är viktiga förutsättningar för att människor ska kunna ta
del av sina mänskliga rättigheter och för ett aktivt deltagande i samhällslivet.
På många områden har Sverige redan i dag en lagstiftning som, om den
tillämpades, skulle öka tillgänglighet och delaktighet. Bristen på efterlevnad
av gällande lagstiftning är därför något som en politik för mänskliga
rättigheter måste möta. Här behövs också perspektivet ”Gör rätt från början”.
3
Då behöver användarperspektiv komma in redan från början av utveckling
och innovation.
Om FN-konventionen pekar ut riktningen mot bättre tillgänglighet och ökad
delaktighet så finns det tyvärr röster i samhällsdebatten som vill gå motsatt
väg. Politiken har till och med lagt konkreta förslag om att byggregler vad
gäller krav på tillgänglighet och användbarhet ska försämras. Ska Sverige
upprätthålla en politik för mänskliga rättigheter värd namnet så är det en
oacceptabel utveckling.
Därför väntar vi på konkreta förslag om en diskrimineringslag som är
skarpare än idag när det gäller bristande tillgänglighet. Men lagen hänvisar
till andra bestämmelser och därför är det grundläggande att dessa tillämpas
som lagstiftaren har avsett.
När bristande tillgänglighet den 1 januari 2015 fördes in som en form av
diskriminering i lagstiftningen var det något som välkomnades av hela
funktionshinderrörelsen. Skärpningen av lagen skulle inte bara ge enskilda
möjlighet att anmäla och få ersättning vid diskriminering på grund av
bristande tillgänglighet. Det var samtidigt en viktig markering från samhällets
sida att det inte är acceptabelt att utestänga människor genom att avstå från
att förbättra tillgängligheten och att inte efterleva de bestämmelser som finns.
Med dagens skrivningar i diskrimineringslagen blir en stor del av samhället
undantagna från bestämmelserna om bristande tillgänglighet. Där har
lagstiftaren således sänt en signal om att bristande tillgänglighet accepteras.
Lika Unika välkomnade regeringsförklaringen 2014 som uttryckte att
undantagen ska bort och att lagen ska skärpas och breddas. Vi väntar
fortfarande på lagförslag om detta. Så länge bestämmelser om tillgänglighet
inte tillämpas och så länge undantagen finns kvar i
diskrimineringslagstiftningen kan inte Sverige hävda att man gjort allt man
kan göra för att säkra människors rättigheter att delta i samhället på lika
villkor som andra.
c) FN-rapportering och rekommendationer
FN-konventionen måste vägleda den nationella politiken, inbegripet såväl
stat, regioner/landsting som kommuner. Om de mänskliga rättigheter som
här anges ska komma alla till del måste uppföljningar och analyser som
pekar på brister tas på största allvar och leda till politiska initiativ och
4
åtgärdsplaner med en tydlig tidplan.
En central sådan uppföljning av FN-konventionen är det system som finns
inom FN med rapporteringar från konventionsstaten till FN, frågor från FN
följt av konventionsstatens svar, förhör om rapporterna inför FN-kommittén
och, när det gäller FN-konventionen CRPD, med funktionshinderrörelsens
såväl skriftliga som muntliga bidrag i form av rapporter, underlag för frågor till
staten och skriftlig alternativrapport.
Resultatet av den processen blir rekommendationer från FN-kommittén till
hur i det här fallet Sverige ska göra för att stärka rättigheterna och leva upp
till konventionen.
Våren 2014 kom FN-kommittén med sin första rapport till Sverige i form av
en lista med 66 punkter med såväl analyser som rekommendationer till
åtgärder.
Lika Unika har efterlyst en mer samlad uppställning av hur Sveriges regering
avser hantera rekommendationerna från FN. Fortfarande, ett och ett halvt år
efter att FN-rapporten kom, saknas en sådan redovisning. Det är ytterst
angeläget att MR-strategin behandlar hur mänskliga rättigheter ska kunna
stärkas genom att observationer och rekommendationer från FN-kommittéer
omsätts i konkreta åtgärdsprogram.
d) Mänskliga rättigheter i budgetar och utredningar
En nationell strategi för mänskliga rättigheter kan inte ses som ett separat dokument
bortkopplat från andra politiska dokument och beslut. Ska rättigheterna förverkligas
behövs resurser i kärnverksamheten samt tydliga direktiv i alla regleringsbrev.
Stärks eller försvagas de mänskliga rättigheterna om ett visst beslut fattas? Det är
något som måste belysas i de beslutsunderlag som tas fram, inte sällan i
utredningsväsendet. Lika Unika menar att det här finns stor anledning att vara
uppmärksam på perspektivet mänskliga rättigheter. Med vårt särskilda engagemang
för funktionshinderperspektivet vill vi understryka att det är något som alltid måste
finnas med i MR-arbetet, liksom jämställdhets- och barnperspektivet.
Det blir samtidigt ett sätt att arbeta med FNs nya utvecklingsmål, ”Förändra vår
värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling” som lyfter fram betydelsen av de fyra
perspektiven för att inkludera alla, det vill säga funktionshinderperspektiv
tillsammans med mänskliga rättigheter, kvinnoperspektiv och barnperspektiv.
4. En oberoende nationell MR-institution i Sverige
5
I Sverige finns ingen oberoende nationell institution eller mekanism för mänskliga
rättigheter (en MR-institution), med ansvar för att se till att de mänskliga
rättigheterna respekteras. Detta strider bland annat mot FN-konventionen om
rättigheter till personer med funktionsnedsättning (CRPD), läs som ”konventionen” i
fortsättningen.
Konventionens artikel 33 handlar om hur genomförandet av konventionen ska
övervakas på nationell nivå. Varje stat som har antagit konventionen ska etablera en
mekanism, inklusive en eller flera oberoende mekanismer, för att främja, skydda och
övervaka genomförandet. Det civila samhället ska också vara fullt delaktigt i
övervakningsprocessen, och det gäller självfallet funktionshinderorganisationerna.
a. En MR-Institution som vi ser det
En nationell MR-institution är ett administrativt organ som inrättas för att skydda,
övervaka och bevaka de mänskliga rättigheterna samt att ställa regeringar till ansvar
för sina skyldigheter på människorättsområdet. Tillväxten av sådana organ har
uppmuntrats av FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter. De fungerar
oberoende av regeringar.
Effektiva nationella MR-institutioner bidrar till att skydda enskildas rättigheter genom
att bland annat övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, att råda
staten för att uppfylla sina internationella och nationella åtaganden, samt att
genomföra utbildningar om mänskliga rättigheter för alla delar av samhället.
De så kallade ”Parisprinciperna” anger en minimal internationell standard vilket
krävs för att de nationella MR-institutionerna effektivt ska fullgöra sin roll.
Parisprinciperna är fastställda av FN och stämmer överens med de standarder som
är grunden för ackreditering vid FN.
Nationella MR-institutioner kan delas i tre huvudkategorier:
kommissioner för mänskliga rättigheter, ombudsmän för mänskliga rättigheter och
specialiserade institutioner. Vi förespråkar att en oberoende MR-institution verkar
med brett mandat för mänskliga rättigheter.
I jämförelse med den klassiska ombudsmannamodellen som tenderar att hantera
klagomål gällande administrativa brister och olagliga åtgärder av myndigheter, har
en nationell MR-institution i allmänna termer ett mandat för mänskliga rättigheter
och ett bredare mandat för forskning och utbildning i människorättsfrågor. Särskilda
kommissioner har etablerats i många länder för att se till att lagar och förordningar
gällande skyddet av de mänskliga rättigheterna tillämpas effektivt. Nationella MRinstitutioner har också åberopats av bland annat Wien-deklarationen.
b. Varför ska en MR-institution skapas i Sverige?
6
Sedan 2013 har det varit en av Lika Unikas målsättningar att arbeta för inrättandet
av en oberoende MR-institution under riksdagen som skapas och verkar med
utgångspunkt från Parisprinciperna. Idag finns ingen sådan institution vilket behövs.
Efter att ha ratificerat FNs konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning (CRPD) har Sverige i enlighet med artikel 33 i konventionen
åtagit sig att inrätta en sådan institution för att övervaka genomförandet av
konventionen och granska hur mänskliga rättigheter respekteras i landet.
Sverige har fått återkommande kritik från olika övervaktningsorgan hos FN på grund
av avsaknaden av en oberoende MR-institution, bland annat av FN-kommittén
rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2014.
En oberoende nationell MR-institution med tydligt mandat behövs i Sverige för att
säkerställa mänskliga rättigheter. Två statliga utredningar år 2010 och 2011 har
föreslagit att den bör inrättas för att främja ett systematiskt MR-arbete nationellt.
Om man tittar på den internationella miljön kan vi konstatera att länder som Norge,
Danmark och Finland redan har inrättat en MR-institution.
c. Hur vill vi att den ska etableras?
Lika Unikas uppfattning är att en oberoende nationell MR-institution som grundar sig
på de så kallade Parisprinciperna ska etableras så fort som möjligt. Det har en stor
betydelse hur en nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas. Därför vill vi
se en inkluderande och transparent inrättandeprocess som involverar civilsamhället.
Vi anser det viktigt att en MR-institution har ett brett mandat med såväl sanktionssom uppföljningsmöjligheter, liksom ett brett mandat för gransknings- och
främjandeverksamhet. Ett tydligt funktionshinderperspektiv ska finnas med i arbetet,
nämns inte det perspektivet från början och genomgående, så finns det inte med i
planering, indikatorer och uppföljningar enligt vår erfarenhet. Dessa uppdrag ska
omfatta såväl offentlig verksamhet som styrs av politiskt beslutande församlingar
som domstolar.
d. Om MR-institutionens arbete
Processen ska inkludera institutionens mandat och kompetens, dess
funktion och sammansättning, enligt Parisprinciperna.
Vi vill se att institutionen ges ett så brett mandat som möjligt för att skydda
ett antal specifika mänskliga rättigheter från alla rättighetsområden.
Mandatet ska vara tydligt formulerat i den svenska lagstiftningen där en egen
omfattande initiativrätt till institutionen är en viktig utgångspunkt.
7
Institutionen ska särskilt granska skillnader i rättighetsåtnjutande över landet
på såväl nationell som regional och lokal nivå, liksom den dömande makten.
Vi anser att de viktigaste ansvarsområdena för en MR-institution i Sverige
ska vara att den ska kunna lämna synpunkter, rekommendationer, förslag
och rapporter till regeringen, riksdagen eller annat organ på alla områden
som berör främjandet och skyddandet av mänskliga rättigheter.
MR-institutionen ska i detta uppföljningsarbete svara för en årlig rapport till
riksdagen om MR-situationen i Sverige med förslag om hur situationen kan
förbättras. I detta är ett mandat för krav på återkoppling om konstaterade
MR-brister från det organ som har granskats nödvändigt.
Den bör ha ett starkt främjandemandat med att kunna granska politiska
beslutsprocesser och lagstiftningsarbete.
MR-institutionen ska ha mandat att kalla kommuner, myndigheter och
domstolar till överläggning.
Den ska främja och säkerställa en harmonisering av den nationella
lagstiftningen och praxis med internationella instrument för mänskliga
rättigheter som Sverige tillträtt.
Den ska kontinuerligt bevaka hur Sverige följer upp och åtgärdar
rekommendationer från FN-kommittéer.
Den ska stödja forskning och öka allmänhetens medvetande om FNkonventioner, mänskliga rättigheter och rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, särskilt genom utbildning och massmedia.
MR-institutionen bör med utgångspunkt från FNs rapporteringssystem
involvera civilsamhällets organisationer i rapportering och granskningar om
MR-läget i Sverige.
e. Finansiering
En MR-institution ska få egen finansiering för att hålla en oberoende status mot
regeringen samt resurser för att anställa sin egen personal som står i rimlig
proportion till det breda mandatet. Budgeten ska vara tillräcklig och få en permanent
rättslig grund, samt belasta särskilt anslag under Riksdagsstyrelsen.
f. MR-institutionens råd
Institutionens ledamöter ska representera ett brett spektrum av intressenter och
vara politiskt oberoende. Tillsättandet av högre poster inom MR-institutionen görs
med civilsamhällets direkta inflytande över såväl tillsättning som kriterier för
uppdragen.
8
I en anda av mångfald måste institutionen ha med representation från funktionshinderorganisationerna liksom andra företrädare av icke-statliga organisationer som
arbetar för mänskliga rättigheter. Det är angeläget att minoritetsgrupper här får ett
verkligt inflytande. Civilsamhällets och minoriteters inflytande bör också formaliseras
i institutionens mandat på det sätt som tillämpas i andra länder, exempelvis med ett
övergripande organ som årsmöte eller ett fullmäktige för MR-institutionen.
5. Mänskliga rättigheter gäller oavsett kommunalt självstyre
En betydande del av de politiska beslut och en stor del av den verksamhet som
berör våra medlemmar sköts av kommuner och landsting. Därmed måste också
kommunsektorn ta ett helhetsansvar i form av skyldighet att följa befintliga lagar
som stiftas av riksdagen men som också innebär en skylighet att leva upp till de
internationella förpliktelser som Sverige har efter att ha ratificerat internationella
konventioner.
Våren 2014 avlämnade FNs kommitté sin granskningsrapport om hur Sverige lever
upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).
Delvis får Sverige positiva omdömen men där finns också brister belysta. En av
dessa är att konventionen inte implementeras med samma kraft i landets
kommuner. Eller som kommittén formulerar det: ”Det finns en allvarlig skillnad
mellan konventionsstatens politik och kommunernas politik när det gäller att
genomföra konventionen”.
Mänskliga rättigheter som ska garanteras var och en enligt de åtaganden Sverige
har gjort internationellt får inte förminskas eller urholkas med hänvisning till det
kommunala självstyret. Det innebär att Sveriges kommuner och landsting måste ta
det ansvar som krävs om, som i det här fallet, intentionerna i FNs konvention om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ska kunna förverkligas.
Lika Unika har haft möjlighet att svara på remiss om förslaget till ny kommunallag.
I svaret har vi pekat på att förslaget tyvärr saknar en sådan angelägen
styrningsmekanism. Vi anför i vår skrivelse att kommunallagen i tillämpliga delar
måste skärpas för att internationella konventioner och svenska åtaganden om att
stärka mänskliga rättigheter ska kunna säkras och förverkligas, oavsett i vilken
kommun eller vilket landsting människor bor.
Lika Unika menar att den nationella strategin för mänskliga rättigheter måste fånga
upp och ge förslag till lösningar på de klyftor vad gäller förverkligandet av rättigheter
som finns mellan olika kommuner och landsdelar. Det är också i högsta grad
avgörande för om det mål som riksdagen har antagit för det nationella arbetet med
mänskliga rättigheter ska kunna uppnås.
9
6. Lokalt och regionalt arbete med mänskliga rättigheter
Regeringen har tecknat en överenskommelse med Sveriges Kommuner och
Landsting om lokalt ansvar och arbete med mänskliga rättigheter. Lika Unika är
mycket positivt till att ett lokalt och regionalt MR-arbete kan intensifieras. Det är med
stor säkerhet något som gäller generellt men från vårt perspektiv, där vi särskilt vill
uppmärksamma FN-konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, CRPD, är behoven stora.
Som framgår ovan har också FN-kommittén rekommenderat Sverige att
uppmärksamma de stora skillnader som finns mellan nationell nivå och det lokala
när det gäller hur FN-konventionen implementeras i Sverige.
Lika Unika vill understryka att funktionshinderrörelsen enligt FN-konventionen har en
betydelsefull roll i arbetet med rättigheterna. I artikel 33, punkt 3 stadgas att ”det
civila samhället, särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer
som representerar dem, ska involveras i och fullt ut medverka i
övervakningsförfarandet”.
Idag är ett sådant system hyfsat utvecklat på nationell nivå, såväl när det gäller
Sveriges nationella politiska styrdokument som i FNs granskningsförfarande av
arbetet med konventionen. Lika Unika menar att det i överenskommelsen mellan
regeringen och SKL, samt i övrigt i framtida MR-arbete, lokalt är viktigt att leva upp
till FN-konventionens krav på funktionshinderrörelsens inflytande i sådant arbete.
Mänskliga rättigheter ska genomsyra all politik. För att det ska uppfyllas behövs
tydliga regleringsbrev, resurser, ansvarig för mänskliga rättigheter i ledningen, samt
mer kompetens. Det behövs även ett gemensamt språkbruk för mänskliga
rättigheter på olika nivåer, med början redan i skolan.
7. Utbildning och kompetenshöjning om mänskliga rättigheter i hela samhället
Lika Unika vill framhålla behovet av en kontinuerlig och ambitiös satsning på
kompetensutveckling och utbildning om mänskliga rättigheter. Utifrån vårt
engagemang när det gäller FN-konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning vill vi påminna om att några mer omfattande
utbildningsinsatser inte har förekommit om konventionen, med undantag för några
konferenser i anslutning till att konventionen började gälla i Sverige.
Utbildnings- och kompetensinsatserna behövs för såväl nationella som
lokala/regionala beslutsfattare. Detsamma gäller tjänstemän på myndigheter, i
regeringskansliet och i regionala och kommunala administrationer. Vi vill samtidigt
10
påminna om hur angeläget det är att denna kompetens och detta engagemang finns
ständigt i både politiska och administrativa ledningar, för att få största möjliga
genomslag och framgång av och i arbetet.
Funktionshinderrörelsens roll är här given, inte minst utifrån det FN-konventionen
slår fast om involvering av företrädare för personer med funktionsnedsättning.
Samtidigt måste också satsningar på utbildning och kompetensutveckling när det
gäller arbetet med mänskliga rättigheter och om FN-konventionen (CRPD) innefatta
funktionshinderrörelsens företrädare på alla nivåer.
8. Processen med ny MR-strategi
Lika Unika välkomnar att regeringen nu återkommer till riksdagen med en strategi
för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Att regeringskansliet som en del i
beredningen av frågan har bjudit in civilsamhällets företrädare att lämna synpunkter
och ge inspel är också välkommet.
Dock kunde denna samrådsprocess varit betydligt bättre strukturerad än vad som
här varit fallet, med tydligare underlag att reagera utifrån. Rutiner för detta bör
definitivt förbättras i framtiden framförallt då strategin för mänskliga rättigheter
troligtvis inte blir tidsbestämd. Detta kräver en tydlighet i form, hålltider för
utvärderingar och inspel. I det arbetet kommer en MR-institution har ett viktigt
ansvar. Vi förordar att MR-institutionen bildas omgående. Med den lösningen kan
också arbetet med MR-skrivelsen tillföras värdefulla synpunkter.
Maria Johansson
Ordförande för Lika Unika
Lika Unika
Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Medlemsorganisationer:
- Förbundet Sveriges Dövblinda
- Hörselskadades Riksförbund
- Neuroförbundet
- Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar
- Synskadades Riksförbund
11
-
Sveriges Dövas Riksförbund
Kontaktuppgifter Lika Unika:
E-post: info@likaunika.org
Handläggare: Peter Andersson Lika Unika
Telefon: 070-768 27 86, e-post: peter.andersson@likaunika.org
Federationssekreterare Lotta Sondell Lika Unika
Telefon: 070-768 28 78, e-post: lotta.sondell@likaunika.org
Ordförande: Maria Johansson e-post: maria.johansson@likaunika.org
12
