roten till det onda Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016 Ingmar Karlsson HISTORISKA MEDIA Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och Ingmar Karlsson 2016 faktagranskning Mohammad Fazlhashemi kartor Lönegård & Co sättning Åsa Björck omslag Miroslav Sokcic omslagsbild Miroslav Sokcic tryck ScandBook AB, Falun 2016 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-338-5 innehåll Kartförteckning 6 Förord 7 Historisk bakgrund 12 Den spirande nationalismen 24 Det perfida Albion och de dubbla sveken 36 Freden som gjorde slut på all fred 70 Det franska mandatet 91 Det brittiska mandatet Irak 128 Det brittiska mandatet Palestina 163 Mellanöstern hundra år efter Sykes–Picot-avtalet 205 Ordförklaringar 231 Källor och litteratur 233 Personregister 237 kart förte c kn in g Osmanska rikets gränser vid första världskrigets utbrott 23 Uppdelningen enligt Sykes–Picot-avtalet 50 De brittiska och franska mandaten 88 Uppdelningen av mandatet Syrien 97 Palestinskt område 1948–2008 204 Dagens Mellanöstern 217 ”Det nya Mellanöstern” enligt den amerikanska försvars­ maktens tidskrift 218 6 f örord Sommaren 2014 publicerade Islamiska staten (IS) en propagandavideo som visade hur en bulldozer grävde upp sanden i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien. Händelsen var symbolisk. Gränsavsnittet var nämligen en del av en brittisk-fransk överenskommelse som ingicks den 8 maj 1916. Den har fått sitt namn efter de båda förhandlarna Mark Sykes och François Georges-Picot som helt enkelt drog ett streck på kartan från bokstaven e i Acre vid Medelhavskusten i Palestina till slutbokstaven k i Kirkuk i den osmanska provinsen Mosul i våra dagars norra Irak. Områdena­­­ norr om strecket förklarades vara franska och de i söder brittiska intressesfärer. Då hade den brittiska regeringen redan lovat den osmanske vasallen i Mecka, sharif Hussein, att han skulle bli monark i ett självständigt arabiskt kungadöme med huvudstad i Damaskus om han ställde upp på brittisk sida i kriget mot Osmanska riket. Som en följd av detta löfte inleddes en arabisk revolt i juli 1916, understödd av den brittiske rådgivaren T E Lawrence som gått till historien som ”Lawrence of Arabia”. Samtidigt förhandlade britterna utan fransmännens vetskap med World Zionist Organization om upprättandet av ett hem7 roten till det onda land för judarna i Palestina. I en deklaration som fått sitt namn efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour sägs att ”ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina”, en märklig definition med tanke på att palestinierna uppgick till över 90 procent av befolkningen. De skriftliga löften om en självständig arabisk stat som ställts till sharif Hussein uppfylldes inte. När hans son prins Feisal med T E Lawrence vid sin sida tågat in i Damaskus med sina trupper i det första världskrigets slutskede och utropat den arabiska staten drevs han ut av franska trupper. Framtiden för de arabiska delarna av Osmanska riket kom i stället att avgöras under fredskonferensen i Versailles. De områden som skulle ha utgjort den utlovade arabiska staten blev nu i stället, mot befolkningens uttryckliga önskan, franska och brittiska mandat under det nybildade Nationernas förbund. Den linje i sanden som dragits av Sykes och Georges-Picot blev utgångspunkten för mandatmakternas uppdrag att skapa nationalstater enligt den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons principer om folkens självbestämmande. I Paris och London sågs emellertid mandaten i första hand som en fullmakt att säkra de egna intressena utan att behöva framstå som kolonialmakter. Nya stater konstruerades med gränser som inte motsvarade de historiska, geografiska och religiösa realiteterna. Frankrike valde en söndra-och-härska-politik och spelade ut de olika kristna samfunden och muslimska sekterna mot varandra. Libanon bröts ut ur mandatet för Syrien och resten av detta delades upp i olika småstater. Detta är grunden till de problem som fortfarande plågar de tidigare franska mandaten Libanon och Syrien. 8 förord Medan Frankrike genom skapandet av Libanon och Syrien slog sönder en geografisk enhet – Storsyrien – för att tillgodose sina strategiska och ekonomiska intressen, valde Storbritannien att grunda en ny nationalstat i det historiska Meso­potamien. Den nya staten Irak skapades genom att slå samman Mesopotamiens södra shiitiska delar med de sunnitiska områdena kring Bagdad och till detta lägga kurdiska områden i norr med nyfunna oljeförekomster. I det palestinska mandatet bekräftades Balfourdeklarationen, och den brittiska mandatärmakten uppmanades att säkra upprättandet av ett nationellt hem för judarna i Palestina. Däri föddes dagens israelisk-palestinska konflikt. Balfours uppriktighet i en debatt om formuleringarna rörande natio­ nernas rätt till självbestämmande i Nationernas förbunds stadga karaktäriserar väl politiken även i de övriga brittiska och franska mandaten: Motsägelserna mellan bokstäverna i stadgan och de allierades politik är än mer flagrant när det gäller en oberoende palestinsk nation än i fallet med en oberoende syrisk nation. Ty i Palestina tänker vi inte ens föreslå någon form av konsultation rörande de nuvarande invånarnas önskemål … Sammanfattningsvis har stormakterna vad Palestina angår inte gjort något uttalande i sakfrågor som inte obestridligen är falskt och inte utfärdat en enda politisk deklaration som de inte alltid har avsett att bryta. (Mansfield s. 167) Fältmarskalken Earl Wavell, som tjänstgjorde på den palestinska fronten under första världskriget, sammanfattade följderna av den brittiska och franska politiken: 9 roten till det onda Efter kriget som skulle göra slut på krigen tycks de ha varit mycket framgångsrika i Paris med att sluta en fred som gör slut på freden. Mellanöstern blev vad det är i dag eftersom Frankrike och Storbritannien inte ansträngde sig för att skapa stater och politiska system som skulle kunna bli livskraftiga samtidigt som de gjorde obotliga skador på den gamla politiska ordningen. De gränser som drogs var godtyckliga och tog inte hänsyn till urgamla historiska realiteter. Styret som infördes var baserat på europeiska idéer, intressen och förvaltningsmetoder och saknade helt lokal förankring och legitimitet. De stater man efterlämnade var inga nationalstater utan ett konglomerat av klaner och olika etniska och religiösa grupper som hållits samman av den brittiska och franska administrationen och militära närvaron. De första sju kapitlen i denna bok ger en historisk bakgrund, behandlar den arabiska nationalismens framväxt, de brittiska och franska intrigerna både under kriget och under fredsförhandlingarna samt beskriver den politiska utvecklingen i vart och ett av mandaten fram till självständigheten. Det sista kapitlet behandlar Mellanöstern 100 år efter Sykes–Picot-avtalet med dess raka streck på kartan. Sällan har uttrycket att ”de som inte förstår det förflutna är dömda att upprepa begångna misstag” haft större aktualitet än i dagens Mellanöstern. När britterna efter första världskriget drog upp gränserna för sitt mandat Irak varnade en amerikansk missionär: ”Ni trotsar öppet 4 000 år av historia.” När Bush inför attacken mot Irak 2003 fick frågan om han inte tänkte ta lärdom av historien blev svaret: ”Jag läser inte historia. Jag är killen som skapar historia.” 10 förord Den ordning som Storbritannien och Frankrike skapade faller nu helt samman, men utan att någon ny är i sikte. Lösningarna ligger varken i att, som efter första världskriget, dra upp nya nationsgränser eller i att, som George W Bush med vapenmakt utifrån, försöka bygga upp demokratier av västerländsk modell. En väg ut ur eländet måste komma inifrån och vara förankrad i den egna historien. I dag avtecknar sig inga sådana lösningar vid den politiska horisonten. För omvärlden blir Mellanöstern därför under en överblickbar framtid snarare ett tillstånd att förhålla sig till än ett problem som går att lösa. Slutligen vill jag nämna att stora delar av historieskrivningen i kapitlet om det palestinska mandatet också återfinns i min bok Bruden är vacker men har redan en man: sionismen – en ideologi vid vägs ände? (2012). Lund, skottdagen 2016 Ingmar Karlsson 11 hi storisk ba kg ru n d Det område som vi i dag betecknar som Mellanöstern har sedan urminnes tider haft stor strategisk betydelse. Redan faraonerna kastade sina blickar på dessa trakter. Den egyptiska befolkningen var beroende av livsmedel därifrån om de årliga översvämningarna av Nilen uteblev. Hittiter, assyrier, perser och andra folk invaderade innan Alexander den store drog fram på 320-talet före vår tideräkning. Från 64 före Kristus blev området en del av först det romerska och sedan det bysantinska riket. På 630-talet trängde de arabiska erövrarna med sin nya religion in från söder. Bilad ash-Sham (”Landet i nordväst”) blev centrum för ett arabiskt imperium. Damaskus blev huvudstad för det omayadiska kalifatet från 661 till 750, då maktens centrum flyttades österut till abbasidernas Bagdad i Mesopotamien, ”Landet mellan de två floderna”. För en kort tid, mellan 1098 och 1291, hade de europeiska korsfararna fotfästen i kustområdena längs Medelhavskusten, tills de drevs ut av mamlukerna, en kast av slavkrigare som regerade från Egypten. Dessa drabbades i sin tur av invasio­ner österifrån under mongolhövdingen Hülegü Khan, som erövrade Aleppo och Damaskus efter att ha bränt ner och förstört Bagdad 1258. Åren 1400–1401 drabbades Bilad ash-Sham av en ny kata12 historisk bakgrund strof när Timur Lenk (”Den lame”) massakrerade befolkningen i spetsen för trupperna från det mytomspunna Samarkand. År 1516 blev våra dagars Mellanöstern en del av det snabbt expanderande Osmanska riket. Tre århundraden av stagnation följde. Innan Vasco da Gama 1498 upptäckte sjövägen till Indien hade handeln österut dominerats av arabiska handelsmän och sjöfarare – den tog nu nya vägar. Både Sidenvägen och landvägen till Indien via Persiska viken förlorade sin tidigare betydelse och Mellanöstern hamnade i ett både ekonomiskt och strategiskt bakvatten. Utanför de större städerna med sina militärgarnisoner låg makten i händerna på lokala pashor och klan- och stamhövdingar som framför allt spelade en roll som skatteindrivare och upprätthållare av den lokala ordningen. Särskilt Aleppo i norra Syrien hade dock kvar sin roll som ett handelscentrum. Här och i andra städer i Levanten bildades kolonier med europeiska affärs­män, främst fransmän och italienare, som genom så kallade kapitulationer fick en rad ekonomiska fördelar. Redan efter den osmanska ockupationen av Konstantinopel 1453 hade Genua fått handelsprivilegier som sedan också beviljades andra utländska handelsintressen. Frankrike tilldelades sådana 1535 och det brittiska Levantkompaniet fick liknande privilegier 1580. Efter hand utsträcktes dessa rättigheter även till icke-kommersiella koncessioner och rättigheter, som till exempel utlänningars rätt att dömas inför sina egna domstolar och rätten att trygga de för kristendomen heliga platserna i Jerusalem. Från 1600-talet blev en katolsk missionsverksamhet alltmer förekommande bland de orientaliska kyrkorna. Dessa så kallade unierade kyrkor, som erkände påven som sitt religiösa överhuvud trots att de höll fast vid sin egen orientaliska liturgi, blev basen för ett växande europeiskt kulturellt inflytande. 13 roten till det onda I den fred som följde på det rysk–turkiska kriget 1768–1774 tvingades Osmanska riket för första gången i sin historia att avträda områden med muslimsk majoritet till en kristen makt. I fördraget fick ryssarna förutom dessa områden rätt till fri navigation på Svarta havet och tillåtelse att fritt passera sunden ut i Medelhavet. Den osmanska dominans över Svarta havet som rått sedan slutet på 1400-talet var förbi. Ett av huvudmotiven för denna ryska expansionspolitik var att skaffa säkra hamnar för den viktiga spannmålsexporten från Ukraina genom Bosporen och Dardanellerna. Kontrollen över dessa strategiska sund skulle nu bli en huvudfråga i rysk politik gentemot det osmanska riket, med de följder dessa krav skulle få på Rysslands fortsatta stormaktspolitik mot imperiet. Av avgörande politisk betydelse på längre sikt blev till exempel de bestämmelser i fredsfördraget som gjorde Ryssland till skyddsmakt för Osmanska rikets ortodoxa kristna. Därmed inskränktes sultanens suveränitet över en stor del av undersåtarna, vilket gjorde det möjligt för en utomstående makt att gripa in i rikets affärer. De kristna minoriteternas situation kom att få en avgörande betydelse för det osmanska rikets förbindelser med de europeiska stormakterna och i takt med rikets tilltagande svaghet tillskansade sig andra europeiska stormakter samma rättigheter. Redan på 1500-talet hade Frankrike påtagit sig samma rätt vad gällde de katolska invånarna och Österrike gjorde nu anspråk på samma rättigheter för katolikerna i de av osmanerna kontrollerade områdena på Balkan. Allteftersom riket försvagades kom dessa rättigheter också att åberopas som motiv för inblandning i dess inre angelägenheter. 14 historisk bakgrund När Napoleon invaderade Egypten 1798 skedde det emellertid under förevändningen att det egyptiska folket skulle befrias från det osmanska mamlukväldets förtryck. I pamfletter som spreds på Kairos och Alexandrias gator förekom ett för den egyptiska befolkningen okänt begrepp – al-umma al-misriya – ”det egyptiska samfundet”. Basen för egyptiernas identitet var dock religionen och inte en egyptisk nationalism. För den egyptiska befolkningen var därför fransmännen främlingar liksom mamlukerna och osmanerna, fastän på skilda vis. I stället kände man sig som en del av al-umma al-islamiya – ”det islamiska samfundet” – detta i synnerhet i relationerna med det kristna Europa. Napoleon insåg snart att han måste ändra taktik för att inte framstå som en sentida korsfarare. Han försäkrade att han inte var kristen och som ett bevis för detta anförde han att han ju gått i krig mot självaste påven i Rom. Han utnämnde också ett styrande råd bestående av shejker från lärosätet al-Azhar och fick detta att utfärda en fatwa med innebörden att han var den mahdi – ”frälsargestalt” – som skulle återupprätta den sanna gudsdyrkan. De egyptiska massornas reaktion lät inte vänta på sig. Snart var Kairo i fullt uppror. De yngre shejkerna vid al-Azhar utropade ett jihad och förklarade att de som ställt sig på fransmännens sida var att betrakta som avfällingar som förverkat rätten till sina liv. Detta fick till följd att många i det styrande rådet anslöt sig upproret. Napoleon hade ingen auktoritet att regera över muslimer och den franska ockupationen betraktades som ett nytt korståg. Sultanen Selim III förklarade krig mot Frankrike och fick England som allierad. Lord Nelson besegrade den franska flottan utanför Alexandria och när Napoleon marscherade in i Palestina 1799 slog brittiska och osmanska trupper gemen15