De rika fiskevattnen lockade människor hit. Under järnåldern och

LANDHÖJNINGENS KUST
⌘
SKARPUDDENS RÖSEN
LÄTTLÄST
Sverige låg länge under en stor is.
Efter att isen drog sig undan
har landet höjt sig flera meter.
Det mesta av Häggdånger låg under vatten
när de första människorna kom hit.
De begravde sina döda i rösen nära vattnet.
Då stack öar upp ur vattnet
som nu är berg som Spjutåsberget,
Lindomsberget och Bräntberget.
De rika fiskevattnen lockade människor hit. Under järnåldern och
kanske redan under bronsåldern vistades människor här.
De gravlade sina döda i rösen ute på udden. Under medeltid sökte sig
fiskare från Gävle hit. Följ den markerade stigen ut på udden och se
fornminnena. De flesta är markerade med röda stolpar..
LÄTTLÄST
Välkommen till Barsviken och Skarpudden!
Hit har människor kommit för det rikliga fisket.
För 1000 år sedan begravde människor sina döda
i rösen ute på Skarpudden.
Följ stigen du ser på kartan och se gravarna.
Röda stolpar med text är uppsatta intill dessa.
1. Intill ser du rester från Barsvikens fiskeläge med sjöbodar, ett kapell och torkställningar för nät.
2. Ett nio meter brett gravröse.
Ute på Skarpudden ligger gravrösen
som är upp till 1500 år gamla.
Eftersom vi vet hur mycket landet har höjt sig
kan vi räkna ut hur gamla rösena är.
3. En åtta meter brett gravröse.
4. Ett 15 meter stort röse.
5. En 10 meter stor husgrund.
6. Platsen där det stora skeppet Sjofna av Drammen
sjönk år 1872.
Man kan också se på platsernas namn
hur landskapet har ändrats.
Sjön Viken fick sitt namn för 500 år sedan.
Då var sjön verkligen en havsvik.
7. Malvikens fiskeläge. Sex sjöbodar finns kvar.
SKARPUDDEN CAIRN
Welcome to Barsviken and Skarpudden, an area that arose in connection
with the bountiful fishing waters nearby. As far back as the Iron Age and
perhaps even the Bronze Age, there were people living here, burying their
dead in cairns on the promontory. During the Middle Ages, fishermen
from the town of Gävle began to come. Follow the footpath and see various
ancient monuments along the promontory.
För 500 år sedan nådde havet långt in där nu är land. Skarpudden var då två öar.
Ute på Skarpudden ligger gravrösen från järnålder och kanske
bronsålder. Rösena kan dateras
ungefärligt utifrån landhöjningens
gradvisa förändring av landskapet.
När de första människorna kom hit under stenåldern låg
stora delar av Häggdångers socken under vatten. Uddar och
öar stack upp som en örik skärgård. Idag är en del av dem
berg som Spjutåsberget, Lindomsberget och Bräntberget.
Kanske människorna sökte sig hit för att fånga säl. Kring
8000 år gamla boplatser är undersökta längre inåt land.
Rösen på hällmarker
Under bronsålder och äldre järnålder gick långa fjärdar in där
nu är odlad mark. Gravrösena lades på hällmarker nära
vattnet, antingen som här ensamma eller i gravfält. Skarpuddens rösen kom till under järnålder och kanske bronsålder.
Tidigare såg man gravrösen som typiska bronsåldersgravar
men seden att begrava i rösen och stensättningar (låga gravar
av sten) i kustbandet fortsätter genom hela järnåldern.
9000 f Kr4000 f Kr-1800 f Kr JÄGARSTENÅLDER
BONDESTENÅLDER
Datering via landhöjning
Ofta ligger gravrösena nära farleder vid vattenbrynet.
Vid Knivsjön i Häggdånger pekar rösena mot forna vikar.
Det var inte alltid så att de syntes från havet. Man kan förstå
att gravrösen som ligger på nivåer som är 15 meter över
nuvarande havsyta inte kan vara äldre än omkring 1500 år.
Rösen som ligger uppåt 30 meter över havet kan tidigast ha
byggts under bronsålder för 3000 år sedan.
Medeltidens strandlinje
Sjöars namn visar hur landskapet har förändrats. Den lilla
sjön som ligger intill vägen hit heter Viken. Namnet är
från medeltiden när sjön verkligen var en havsvik. Havet
sträckte sig under Gustav Vasas tid på 1500-talet närmare
en kilometer längre in. Den bilväg som nu leder hit var då
havsbotten. Ute på Skarpudden har sannolikt funnits ett
skyddat hamnläge under dessa tider. Man kan se två mindre
vattensamlingar som är en rest från detta. De bildade då
ett sund där nog båtar tog lä ibland. Utanför låg två öar.
Ett minne från den tiden är ett område med ristningar från
1800-talet. I väntan på bättre väder ristade sjöfararna i sten.
1800 f Kr-500 f Kr BRONSÅLDER 500 f Kr-500 e Kr ÄLDRE JÄRNÅLDER
Förromersk järnålder 500-0 • Äldre romersk järnålder 0-200 • Yngre romersk järnålder 200-400
SKARPUDDENS STEINHÜGEL
LAND ELEVATION COAST
The barrows on Skarpudden are from the Iron Age (500 BC-1050 AD)
and perhaps the Bronze Age (1800-500 BC). They were placed on flat,
rocky ground near the water, by themselves or in burial fields. The Ice Age
altered the landscape, followed by land elevation when it was over, some
11,000 years ago. At the time of the arrival of the first humans during the
Stone Age, large parts of the present village of Häggdånger were under
water, with promontories and islands sticking up in various places. During
the Bronze Age and early Iron Age, elongated bays extended to what is
now cultivated land. During the 16th century, the sea stretched for almost
a kilometre toward land. Today’s motor road was then the bottom of the sea.
DIE KÜSTE DER LANDERHÖHUNG
Die Grabhügeln auf Skarpudden stammen aus der Eisenzeit (500 v. Chr.
– 1050 n. Chr.) und vielleicht auch aus der Bronzezeit (1800-500 v. Chr.).
Sie wurden auf den Klippen in der Nähe des Wassers angelegt, entweder
jeder für sich oder mehrere zusammen auf Grabfeldern. Die Eiszeit hat
die Landschaft beeinflusst und nach dem Ende der Eiszeit vor ca. 11 000
Jahren erfolgte eine Landerhöhung. Als die ersten Menschen während der
Steinzeit hierher kamen, lagen große Teile der Gemeinde Häggdånger
unter Wasser. Während der Bronzezeit und der frühen Eisenzeit befanden
sich lange Buchten an der Stelle, an der heute bebaute Äcker liegen.
Im 16. Jahrhundert reichte das Meer fast einen Kilometer ins Land hinein.
500 e Kr-1050 e Kr
YNGRE JÄRNÅLDER
Folkvandringstid 400-550 • Vendeltid 550-800 • Vikingatid 800-1050
1050 e Kr MEDELTID 1500 e Kr
HISTORISK TID
SE FORNMINNENA PÅ UDDEN
1 • Barsvikens fiskeläge. Idag syns kajanläggningar, träställningar där man torkade näten, sex sjöbodar, fritidshus och ett kapell uppfört år 1727.
Strax ovanför Barsvikens kapell är stigen mot Skarpudden.
2 • Gravröse intill stigen. Det är 9 m i diameter och närmare metern högt.
Röset har en grop i mitten.
3 • Gravröse som är 8 meter i diameter och ligger i klapperstenen ca 30 meter från stigen. Röset kan vara lite svårt att se.
4 • Gravröse på bergskrön. Det är 15 meter stort och över en meter högt.
I södra kanten har man i sen tid byggt en mindre stenhydda.
5 • Husgrund i form av en rund stenvall om kan vara en grund efter äldre fiskebod. Sådana grunder kallas tomtningar.
6 • Vraket efter Sjofna av Drammen som förliste år 1872. Alla ombord tog
sig iland.
7 • Fiskeläge Malviken. På en karta från 1788 är tre sjöbodar markerade.
Idag finns sex sjöbodar och gistgårdsrösen kvar. Gistgårdar var av trä och fiskarna torkade näten på dem.
Viken
Malviken
fiskeläge
i
7
1
Barsvikens
fiskeläge
2
Gravröse
Herzlich willkommen in Barsviken und Skarpudden! Dieser Platz ist
im Anschluss an die reichhaltigen Angelgewässer entstanden. Schon
zur Eisenzeit und vielleicht auch schon zur Bronzezeit hielten sich die
Menschen hier auf und begruben ihre Toten in den Steinhügeln draußen
auf der Landzunge, und während des Mittelalters kamen Fischer aus Gävle
hierher. Hier gibt es auch einen Wanderpfad, der zur Landzunge führt, auf
der vorgeschichtliche Fundstätten betrachtet werden können.
Bastahällan
3 Gravröse
Norrhällan
Sörhällan
Gravröse 4
5 Husgrund
Skarpudden
N
Vraket efter 6
Sjofna af Drammen
www.lansstyrelsen.se/vasternorrland
Häggdångers socken raä 23,24, 32, 125, 165, 169, 203
Illustrationer Jan Westling • Produktion och kartor R-Info Kultur • 2012
FOLKET VID KUSTEN
KUSTENS ORTNAMN
LÄTTLÄST
LÄTTLÄST
Längs Norrlands kuster
finns fler än tvåtusen rösen
Häggdånger hette Hedanger på 1300-talet.
Ordet anger betyder vik
och finns i många ortnamn längs hela kusten
Rösen är högar av sten
som täcker en gammal grav.
De är ofta mer än 1500 år gamla.
Naturen fick ofta vara med i ortnamnet.
Över Tärnskäret fanns tärnfåglar
och vid Abborregöllan
måste det ha funnits mycket abborre.
Dessa ortnamn som handlar om fiske och jakt
är nog från 1500-talet.
Oftast ligger rösena
där människor levde förr i tiden.
Men just här på Skarpudden
finns inga spår
som visar att människor levde här.
Några ortnamn kan vara ännu äldre.
En mycket känd isländsk saga
om vikingar är från 800-talet.
Sagan berättar om kung Rafn
som dog i en strid
vid en plats som heter Skarpaskären.
Det kan ha varit Skarpudden.
Kanske var det folk som ofta flyttade
från en plats till en annan?
På gammal svenska hette Rafn Ramn.
Är det därifrån som namnen Ramsås,
Ramvik och Ramsjö kommer?
THE PEOPLE ALONG THE COAST
Who were the people who built the barrows? Perhaps they moved
with the seasons from the inland to the coast to fish and hunt
seals, depending on which source of nutrition was available at the
time. Or maybe, since some excavated barrows show no trace of
the deceased having consumed anything from the sea, the barrows
were built by people who emigrated from the south. Or could it be
so, they came from the inland and for some reason didn’t eat what
the coast had to offer?
Var det forntida säljägare som
byggde rösena som ligger på Skarpudden? Omkring 2300 gravrösen är
kända längs Norrlands kuster. Det
var nog bra fiske och jakt här även
i forntiden.
Just här har inga boplatser hittats men på andra håll har
sådana påträffats i närheten av kuströsen. Det är svårt
att finna dessa boplatser. Kan det ha att göra med att ett
kringflyttande folk levde här?
Flyttande folk?
Det finns fynd på flera platser i Norrland som tyder på att
viss odling kan ha förekommit redan från bronsålder och att
man höll sig med boskap. Kanske människorna utnyttjade
olika näringskällor beroende på årstid och flyttade säsongsvis
till kustens fiske och sälfångst. Kosten kompletterades också
med rötter, nötter, bär och annat som skog och mark gav.
Ett kringflyttande folk lämnar få spår.
9000 f Kr4000 f Kr-1800 f Kr JÄGARSTENÅLDER
BONDESTENÅLDER
Sydskandinaviska gravfynd
Bronsålderns rösen ligger på nivåer över 30 meter över
havsytan. Rösena och fynd i gravarna motsvarar de som
finns i Sydskandinavien. Kanske kom folk söderifrån?
När det gäller fynd i rösen på järnålderns havsnivå innehåller
de liknande fynd som i bondebygdernas gravhögar. Det tyder
på att det var samma människor som rörde sig mellan den
yttre kusten och inre delar av de djupa fjärdarna.
En kostfråga
Arkeologer har undersökt lågt liggande gravrösen. I ett
fall kunde visas att den döde gravlades på 500-talet e Kr.
Analysen tydde på att personen inte ätit föda från havet.
Liknande resultat finns från kustområden i närheten. Kanske
vissa personer inte åt kustens mat av för oss okända skäl.
Ångermanlands största gravfält
Öster om Barsviken vid Lervikens gamla fiskelägen ligger
Ångermanlands största rösegravfält. Där finns tretton rösen
samlade på en bergshöjd. Lite längre bort låg Svenskärs
fiskelägen. På ön Svenskär ligger också flera rösen.
1800 f Kr-500 f Kr BRONSÅLDER ⌘
500 f Kr-500 e Kr ÄLDRE JÄRNÅLDER
Förromersk järnålder 500-0 • Äldre romersk järnålder 0-200 • Yngre romersk järnålder 200-400
DIE BEVÖLKERUNG AN DER KÜSTE
Wer war es eigentlich, der die Steinhaufen baute? Waren es
Menschen, die je nach Saison vom Inland an die Küste zogen,
um dort Fisch- und Robbenfang zu betreiben und je nach
Jahreszeit die verschiedenen Nahrungsquellen zu nutzen? Oder
wurden die Steinhaufen von Menschen gebaut, die vom Süden
her einwanderten? Untersuchungen an manchen der Steinhaufen
zeigen, dass der Verstorbene keine Nahrungsmittel aus dem Meer
zu sich genommen hat. Deshalb hat man die Vermutung, dass die
Menschen vom Inland kamen und aus irgendeinem Grund nichts
von den Nahrungsmitteln, die die Küste zur Verfügung stellte,
zu sich nahmen.
Norrland från stenålder till medeltid
När inlandsisen drog sig tillbaka befolkades Norrland av jägare/
samlare från väst, öst och syd. Jordbruk och boskapsskötsel prövades
på flera platser under bronsålder/järnålder, kanske som bisyssla till
fångst och insamling. Århundradena kring Kristi födelse fanns
stadigvarande jordbruk vid södra Norrlandskusten. På 1000-talet
kristnades Sverige. Fiskelägen växte fram och en begynnande handel
utvecklades med långväga yrkesfiskare. Samtidigt organiserades
marknader där fisk från norr byttes mot salt och tyger från söder.
500 e Kr-1050 e Kr
YNGRE JÄRNÅLDER
Folkvandringstid 400-550 • Vendeltid 550-800 • Vikingatid 800-1050
1050 e Kr MEDELTID 1500 e Kr
HISTORISK TID
Ingen vet säkert,
men det är spännande
att tänka sig att vikingarna var här.
Hur gamla är ortnamnen här?
I Häggdånger finns många naturnamn som kan gå långt tillbaka i
tiden. Själva namnet Häggdånger
omnämns år 1314 som ”hedanger”.
Efterleden -anger är ett gammalt namn för vik och finns på
flera ställen längs Norrlandskusten. Naturnamnen i socknen
speglar människans kolonisation längs kusten. En del namn
är ännu äldre och kom antagligen till under järnåldern. De
flesta ortnamn hör dock till senare tid. Genom landhöjningen
frilades land som fick sina namn under historisk tid.
Fisk, fågel och säl
Fiskelägen lades i lävikar som fick naturnamn. De blev så
småningom till bebyggelsenamn. Iakttagelser vid kusten
fick namn som var bra att känna till vid sjöfärder. Det var
stenskravel, lervikar och djupvikar. Över Tärnskäret svärmade
förstås fågel och vid Abborrehällan fiskade man gärna. Fast
man kan undra vem som intresserade sig för Simpvikens
säregna fiskbestånd? Förr fanns gott om säl. De jagades ute på
vårisarna eftersom sälen tar fisk som fastnat i garn.
Ute på Själhällan låg sälarna och vaktade på människornas
förehavanden. De här namnen som har att göra med kustens
fiske och jakt kan ha kommit till under medeltiden.
Järnålderns namn
Det finns färre ortnamn från järnåldern i socknen. Av förklarliga skäl ligger de längre in i landet där det fanns bra
odlingsjordar. I centrala Häggdånger ligger bebyggelse med
namn som slutar på -om och ett enstaka Rogsta. Dessa byar
har gravhögar och säkert en mer än tusenårig historia.
Lodbroks dödssång
Skarpudden har inspirerat till tankar om händelser som finns
nedtecknade i isländska sagor. I Lodbrokskvädet Kràkumal
av Ragnar Sigurdsson (765-845 e Kr) omtalas ett slag vid
Skarpaskären (Skarpaskerjum). En viss kung Rafn stupade
vid skären. Rafn betyder korp på isländska. På fornsvenska heter det Ramn. Det är ett vanligt ortnamn i länet som
Ramsås, Ramvik och Ramsjö. Tanken svindlar, men tänk
om det var vid Skarpudden kung Rafn stupade? Illustrationen låter fantasin spela och vi ser framför oss ett vikingaskepp med drakhuvuden och stridande vikingar. Kvädet är
en översättning av den del som omnämner Skarpaskären.
COASTAL PLACE NAMES
In Häggdånger, there are many ‘nature names’ that may hark back
to when the coast was being colonized. Some names, like Rogsta,
probably go back as far as the Iron Age. Records from 1314 show
that ‘Häggdånger’ was called ‘hedanger’, –anger being an old word
for ‘inlet’ used in many place names along the coast of Norrland.
In one the Icelandic sagas, Kràkumal, a Viking Age skirmish
at ‘Skarpaskären’ is mentioned. Could this be the site? No one
knows for sure but in our imagination we see a pair of Viking ships
engaged in battle near the harbour.
DIE ORTSNAMEN AN DER KÜSTE
In Häggdånger gibt es zahlreiche Naturnamen, die noch aus der
Zeit stammen können, in der die Menschen die Küste besiedelt
haben. Ein Teil der Namen, wie beispielsweise „Rogsta” stammen
wahrscheinlich aus der Eisenzeit. Der Name ”Häggdånger”
erscheint im Jahre 1314 als „hedanger”. – bei „anger“ handelt
es sich um einen alten Namen für „Bucht“, der an mehreren
Stellen entlang der Norrlandsküste zu finden ist. Im isländischen
Lodbrokskvädet Kràkumal wird von einer Schlacht zur Wikingerzeit am Skarpaskären berichtet. Ist es dieser Platz, der dabei
gemeint ist? Keiner weiß das so genau, aber man könnte sich hier
schon ein Wikingerschiff im Kampf auf der Reede vorstellen.
FARLIGA FARVATTEN
FOLKTRO OCH HAV
LÄTTLÄST
LÄTTLÄST
Männen som fiskade på havet
var alltid oroliga för hur vädret skulle bli.
De bad till den kristna guden
i kapellet vid Barsviken.
Men de trodde också på övernaturliga väsen.
Utanför Skarpudden ligger två gamla fartyg
på havets botten.
Blå skutan kom ända från Medelhavet
och när fartyget sjönk
såg människorna citroner flyta iland.
På bilden ser du
Sofjna av Drammen som sjönk en höstnatt år 1872.
Kustfiskarna trodde på en havstomte.
När det lät som om havstomten rullade tunnor
in till fiskeboden visste kustfiskarna
att det skulle finnas mycket fisk i havet.
Tomten kunde också varna för storm.
Då lät det som om luckorna i fiskeboden slogs upp.
Hit till Barsviken kom fiskare från Gävle
och startade ett salteri på 1500-talet.
Saltet gjorde att fisken höll längre
då det inte fanns kylskåp eller frysar.
Gävlefiskarna hade flera fiskelägen
längs med hela kusten på 1600-talet.
De var de enda som fick fiska här.
Det fick de ända fram till år 1766.
Det var bara männen som fiskade.
De trodde att kvinnor gav otur med fisket.
Om en fiskare mötte en kvinna på vägen
måste han spotta tre gånger över axeln
för att inte få otur med fisket.
Fiskare som kom härifrån
kallades strandfiskare.
De hade mindre båtar
och fiskade ofta med nät.
På Svenskäret kan du se en labyrint
som är lagd med stenar.
Kanske skulle labyrinten ge god lycka med fisket?
Det finns historier
om hur strandfiskarna
försökte ge Gävlefiskarna otur med fisket
genom att använda trolldom.
Att passera Skarpudden kunde vara
en riskfylld seglats i äldre tid. Från
1600-talet är två förlisningar kända
här utanför udden.
Blå Skutan med last från Medelhavet var en av dem som gick
i kvav och ortsbor sågs äta citroner som flutit iland. Barken
Sjofna av Drammen som du ser avbildad ovan förliste en
höstnatt år 1872 här utanför Skarpudden. Med hjälp av en
tross som en hjältemodig man tog i land kunde alla räddas!
Vraket ligger ännu kvar på botten utanför udden.
Gävlefiskarna
Hit till Barsviken sökte sig annars fiskare från Gävle på
1500-talet för att starta ett fiskesalteri. De var fiskarborgare
som fått privilegier att fiska längs Norlandets kust, som
Norrlandskusten kallades då. Under ståndssamhällets tid
i Sverige delades folk in i adel, präster, borgare och bönder.
En grupp borgare i städerna hade privilegiet att fiska och
handla med denna fisk. Till dessa hörde gävlefiskarna som
anlade flera fiskelägen längs Norrlandskusten på 1600-talet.
De hade ensamrätt på fisket ända till 1766.
9000 f Kr4000 f Kr-1800 f Kr JÄGARSTENÅLDER
BONDESTENÅLDER
Haxar seglade in
Tillbaka till 1500-talet när gävlefiskarna seglade in här. Det
gick ingen landsväg hit, den kom först 1949. Ortsborna såg
fram emot när gävlefiskarna kom inseglande om våren med
båtar fyllda av salt, tyger och kryddor. Haxar kallades de
segelbåtar de använde för dessa resor. När ortsborna själva
skulle sälja sin fisk fick de ta sig ända in till Härnösand.
Saltad strömming och kapell
Gävlefiskarna startade ett salteri här för att att torka och salta
sin fångst. En säsong när de skulle salta strömmingen räckte
inte saltet till. Den surströmming som blev resultatet godtogs
inte av skattefogden. På grund av kyrkoplikten krävde
gävlefiskarna att få bygga ett eget kapell som stod klart 1727.
Om vintern användes det till att förvara fiskeredskap.
Strandfiskare
Lokala fiskare i bygden kallades strandfiskare. De var
ofta gamla båtsmän som lämnat flottan. Strandfiskarna
hade mindre båtar och olika fiskeredskap, oftast nät. De
konkurrerade med gävlefiskarna och det finns historier
om hur strandfiskarna med trolldom försökte förgöra de
främmande gävlefiskarnas fiskelycka.
1800 f Kr-500 f Kr BRONSÅLDER ⌘
500 f Kr-500 e Kr ÄLDRE JÄRNÅLDER
Förromersk järnålder 500-0 • Äldre romersk järnålder 0-200 • Yngre romersk järnålder 200-400
TWO SHIPWRECKS
Outside Skarpudden are two shipwrecks. One is from the bark in
the illustration, Sjofna af Drammen, which sank one autumn night
in 1872. Otherwise, it was mostly fishermen from Gävle who had
control of Barsviken. Up until 1766, they had special privileges
that allowed them to fish and trade along the coast of Norrland.
Here in Barsviken they started a fish-salting plant in the 16th
century. The local fishermen were called beach fishers. Competitors
to the fishermen from Gävle, they were suspected of using sorcery
to spoil the luck of the outsiders.
ZWEI WRACKS
Außerhalb von Skarpudden befinden sich zwei Wracks. Bei
dem einen handelt es sich um die abgebildete Barke Sjofna av
Drammen, die in einer Herbstnacht im Jahre 1872 versunken ist.
Die Fischer aus Gävle hielten sich viel hier in Barsviken auf. Bis
zum Jahr 1766 hatten sie spezielle Privilegien, was das Fischen
und den Handel mit den gefangenen Fischen entlang der Küste
Norrlands anging. Hier in Barsviken wurde im 16. Jahrhundert
eine Fischsalzerei eröffnet. Die lokale Bevölkerung wurde als
Strandfischer bezeichnet und konkurrierte mit den Fischern aus
Gävle um die Fische. Man sagte sogar, sie hätten versucht, den
fremden Fischern durch Zauberei das Fischerglück zu zerstören.
500 e Kr-1050 e Kr
YNGRE JÄRNÅLDER
Folkvandringstid 400-550 • Vendeltid 550-800 • Vikingatid 800-1050
1050 e Kr MEDELTID 1500 e Kr
HISTORISK TID
Labyrinter av sten ligger ofta vid kusten
och finns också i alla våra grannländer
och runt Medelhavet och på de Brittiska öarna.
För de som ägnade sig åt havsfiske
var förstås vädret alltid en källa
till oro. För att trygga tillvaron bad
man böner likaväl som att lyssna
till naturens väsen.
Man kan föreställa sig hur gävlefiskarna samlades i kapellet
vid Barsviken inför en fisketur för att be om bra väder och
gott fiske. Det fanns dock även andra väsen som hjälpte
fiskare längs kusterna. Flera historier finns nedtecknade om
hur väsen lotsade fiskare iland vid storm eller meddelade när
det var gott om fisk och dags att ge sig ut.
Havstomtens hjälp
En som kustfiskare talade om och fick hjälp av var havstomten. När det hördes vid fiskeläget som om tomten rullade
tunnor in till fiskeboden var det lönande att lägga ut nät.
Rullades tunnorna bort var det alltså ingen idé att ge sig ut.
Tomten varnade också för storm genom att det lät som om
luckorna i fiskeboden slogs upp. Om tomten visade sig här i
Barsviken vet vi dock inte!
Kyrkans förbud
Det fanns även olika kristna regler eller förbud. Man fick
inte svära när man fiskade eller arbeta om söndagarna.
Om man ägnade sig åt detta blev fiskelyckan förstörd.
Inte möta en kvinna
Fisket var uteslutande männens syssla, vilket gjorde att
kvinnors blotta närvaro sågs som någonting hotfullt. Det
ansågs att om man mötte en kvinna, särskilt en äldre, på
väg till fisket skulle fiskelyckan utebli. Då spottade man tre
gånger över axeln för att häva olyckan. Detsamma gällde om
man mötte en katt på väg till fisket. Något som lever kvar än
idag, att spotta tre gånger om en svart katt går över vägen.
Labyrinters magi
På Svenskäret i närheten kan du se en labyrint lagd av stenar.
Oftast ligger labyrinterna vid kusterna och förknippas med
säsongsfiske. De äldsta är från medeltiden. Uppgifter finns
om att labyrinter lades i hopp om god fiskelycka. Annars
förknippas de med fruktbarhet. De finns förutom i Skandinavien kring Medelhavet, längs Atlantkusten och på Brittiska
öarna. Den nordligaste ligger på ishavsön Novaja Semlja.
THE SEA GNOME
For those engaged in sea fishing, weather has always been a source
of worry. In ancient times, fishers would offer prayers and try to
listen to the spirit of nature. A sea gnome was believed to help
them. When there were sounds as if the gnome was rolling barrels
into the sheds of the fishing hamlet, it was considered time to put
out the nets. In nearby Svenskäret you can see a labyrinth of stones
that may have been made in hopes of better luck with fishing.
Otherwise, prayers were offered for protection; here in Barsviken,
the fishermen of Gävle built a chapel for this.
DAS MEERES-HEINZELMÄNNCHEN
Diejenigen, die im Meer fischten, mussten ständig im Ungewissen
leben, was das Wetter anging. Man betete, hörte aber auch auf die
Wesen der Natur. Ein Meeres-Heinzelmännchen soll den Fischern
geholfen haben: Wenn es sich bei den Bootshäusern am Strand
so anhörte, als ob das Heinzelmännchen Tonnen zum Bootshaus
rollte, dann lohnte es sich, das Netz auszulegen. Auf Svenskäret,
das sich in der Nähe befindet, ist ein Labyrinth aus Steinen zu
sehen, das eventuell entstanden ist, weil man sich mehr Glück
beim Fischen erhoffte. Man betet aber auch, weil man sich Schutz
erhoffte, und hier in Barsviken haben die Fischer Gävles zu diesem
Zweck eine Kapelle errichten lassen.