FAKTABLAD OM GENITAL KLAMYDIAINFEKTION
Genital infektion med bakterien Chlamydia trachomatis är den vanligaste bakteriella sexuellt
överförbara infektionen i Sverige. Klamydia smittar främst vid vaginala och anala samlag.
Klamydiainfektion ger besvär hos drygt 50% av män, med flytning från urinröret och sveda vid
vattenkastning. Dessa symptom kan vara lindriga och snabbt övergående. Hos kvinnor ger
infektionen besvär hos ca 30%. De symptom som kan förekomma är småblödningar mellan
menstruationerna, ökad och gulfärgad flytning, blödning vid samlag, sveda vid vattenkastning och
lågt sittande buksmärtor. Klamydia i ändtarmen, proctit, kan ge besvär med flytning, blödning och
smärta. Bakterien kan även ge in inflammation i ögats bindhinna, både med och utan samtidig genital
infektion. Svalginfektioner är mindre vanliga och ger sällan symptom.
Komplikationer till klamydiainfektion drabbar främst kvinnor. Uppskattningsvis får 8-10% av
obehandlade klamydiainfekterade kvinnor en uppåtstigande infektion som omfattar äggledarna och
lilla bäckenet.. En äggledarinflammation kan ge symptom med flytning, blödning och smärta, men
kan vara mycket lindrig eller helt asymptomatisk. Risken är att inflammationen, också en ”tyst”
sådan, ger bestående skador på äggledarna. Följden kan bli extrauterin graviditet och/eller infertilitet.
Det saknas exakt kunskap om hur vanlig en klamydiaorsakad fertilitetsskada är, men risken ökar vid
upprepad infektion med klamydia. Immunologiska faktorer spelar roll.
Andra klamydiakomplikationer är Fitz-Hugh-Curtis syndrom med buksmärta, perihepatit och
vanligen samtidig salpingit. Hos män förekommer bitestikelinflammation och eventuellt prostatit.
Reaktiv arthrit inträffar men är mycket ovanligt. Mor-barnsmitta med neonatal conjunctivit och
pneumoni förekommer, men är sällsynt och lär inte öka i Sverige.
Pågående klamydiainfektion innebär ökad mottaglighet för HIV-infektion.
Analysmetoder och provtagning. Klamydia diagnosticeras i Sverige med olika former av
nukleinsyreamplifieringstester (NAT), tex PCR, LCR och SDA. Metoderna är både känsliga och
specifika. Sedan 2007 används vid alla mikrobiologiska laboratorier i Sverige metoder som
inkluderar den muterade form av klamydia som upptäcktes 2006. Hos män undersöks vanligen
första urinportionen, och hos kvinnor urin eller sekret från slidan, prov som kvinnan kan ta själv. Vid
behov tas prov med ”pinne” från livmoderhalsen/cervix och urinröret. Pinnprov tas också från öga,
svalg och ändtarmen vid behov.
Behandling. Okomplicerad klamydiainfektion behandlas med antibiotika, doxycyklin i en dryg
vecka eller någon gång azitromycin i engångsdos. Resistensutveckling är inte påvisad. Vid
komplicerad infektion ges preparaten under längre tid och i högre dos, med tillägg av andra preparat,
eller med byte av antibiotikum. Internationella riktlinjer ger upplysningar om
behandlingsmöjligheter.
Serotyper. Chlamydia trachomatis indelas i 14 serotyper, där serotyperna D-K ger genital infektion.
Andra serotyper ger djup genitoanal infektion, lymfogranuloma venereum, LGV, som inte är
beskriven i ovanstående text.
Smittskyddslagen. Sedan 1988 ingår klamydia i smittskyddslagen, klassas som en allmänfarlig
sjukdom och smittspårningsplikt föreligger. Läkare som diagnosticerar en klamydiainfektion är
skyldig att göra anmälan till lokal smittskyddsenhet samt till Smittskyddsinstitutet, SMI, som
färdigställer den nationella statistiken. Anmälan görs på elektronisk blankett, där diagnosdatum,
anledning till provtagningen, smittort och laboratorienummer för provsvar noteras. För att
anonymisera den smittade används den sk rikskoden vid anmälan. Koden innehåller födelseår och de
fyra sista siffrorna i personnumret, exempelvis 80-5528.
