Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Nysätra kyrka, Robertsfors kommun,
Västerbottens län
Kyrkomiljön
Tätorten Ånäset, ca 70 km nordost om Umeå, stammar ursprungligen från två medeltida
jordbruksbyar, Nybyn och Ånäset. År 1624 bildades en kapellförsamling under Bygdeå
och ett kapell uppfördes i Nybyn. Efter hand bestämdes att Bygdeå församlings
komminister skulle bosätta sig vid kapellkyrkan och ett prästbord bildades. Kapellet
kompletterades med en klockstapel 1699 och ersattes av en ny större kyrka 1710.
Kyrkplatsen låg strategiskt till vid Kustlandsvägen, och från kyrk- och marknadsplats
utvecklades detta till centralort för Nysätra socken som bildades 1820. Byarna växte
sedermera ihop och idag benämns hela tätorten Ånäset. Öster om kyrkan växte en
kyrkstad upp och sockenstuga med skolverksamhet inrättades. Runt sekelskiftet 1900
ersattes den gamla kyrkstaden av en ny kyrkstad, som i sin tur revs på 1930–40-talen.
Sedan Ånäset under 1900-talet växt mot E4:an i sydväst uppfattas kyrkplatsen idag
ligga lite i utkanten av samhället. Den omges i norr och väster av odlingslandskap, i
öster och söder av gles bebyggelse. I öster, där kyrkstaden låg, finns nu en stor
parkering och församlingshemmet. Norr om det ligger en grupp äldre byggnader
bevarade, däribland två kyrkstallar, häradshäktet och en marknadsbod. Där ligger också
det hus som väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius föddes i 1816. Han var son till
komministern i Nysätra och bodde i huset tills han var 13 år. På den tiden stod huset vid
Galgbacken öster om nuvarande E4:an, men efter att ett trettiotal år stått i Skellefteå
flyttades huset till denna plats 1972. Rosenius var mycket betydelsefull för väckelserörelsen och Sveriges religiösa utveckling under 1800- och 1900-talen. Han skrev
psalmer, blev en av sin tids mest lästa religiösa författare och hade en viktig roll vid
bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS).
Kyrkomiljön utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 15a). Sedan 2002 ingår Nysätra
återigen i Bygdeå församling.
Kyrkogården
Kyrkan omges helt av kyrkogården, som avgränsas med en bogårdsmur av sten mot
söder och ett karaktärsfullt och smäckert svartmålat järnstaket mot vägen i öster och
norr. I väster fungerar stenmuren som avgränsare mot den nyare kyrkogården på en
lägre etage. Huvudentrén strax sydost om kyrkan markeras med grindstolpar av
vitputsat tegel samt järngrindar. Större entréer med grindstolpar finns även i nordost och
sydost. En mindre entré mot sakristian finns i öster.
Kyrkogården anlades troligen redan på 1620-talet, men planerades först 1922, av
arkitekt Gustaf Holmdahl. Den är utvidgad flera gånger; mot norr 1922 och mot söder i
1
slutet av 1800-talet samt 1943–46. I början av 1960-talet gjordes en större utvidgning
mot väster i ett lägre plan. Båda etagerna har flack terräng och grusade gångar i rätlinjig
nord-sydlig och öst-västlig riktning. Växtmaterialet utgörs huvudsakligen av björkar,
planterade i alléer längs staket och murar men även glest utspridda, några rönnar samt
rygghäckar av måbär i nord-sydlig riktning, särskilt söder om kyrkan. Gravvårdarna på
den övre delen av kyrkogården utgörs övervägande av stående stenar, men med stor
variation i höjd och material. Norr om kyrkan finns det allmänna varvet med spridda
trä- och gjutjärnkors, som är av särskilt intresse. De äldsta bevarade gravvårdarna på
kyrkogården är från 1870-talet. Bara ett fåtal grusgravar finns kvar på den äldre delen.
Bland titlarna på gravstenarna märks bl.a. flera militärer, vilket speglar närheten till
Gumboda hed, som var militär övningsplats från mitten av 1600-talet och senare
förläggning för Västerbottens regemente fram till 1897. I församlingens ägo finns även
några begravningsvapen från 1600-talet.
Kyrkogårdens inhägnad har förändrats flera gånger. Den första bogårdsmuren beskrivs
1725 vara av timmer, tjärad och bestruken. År 1851 ersattes den av en bogårdsmur av
sten, och troligen tillkom grindstolparna samtidigt. Strax efter sekelskiftet revs den
breda bogårdsmuren av sten och ersattes av det smidesjärnstaket som fortfarande finns
kvar. Enligt inventarieförteckningen är grindarna från 1907, och kanske tillkom staketet
samtidigt. Grinden i sydost är från 1945 när kyrkogården utvidgades åt det hållet.
Den bastanta klockstapeln av trä är placerad ca 30 meter söder om kyrkan. Den
påminner om de bottniska staplarna men är bara i två avsatser, med kvadratisk underdel
och en indragen ljudvåning krönt av svängd huv med profilerad spetsig spira. Takfall,
huv och spira täcks av kopparplåt. Stommen av timmer är klädd med vitmålad
locklistpanel undertill och liggande fasspontpanel på ljudvåningen upptill. Stapeln
uppfördes eller byggdes om 1699 av okänd byggmästare (möjligen är stommen äldre, då
den redan 1725 omnämndes som gammal – första kyrkklockan skaffades 1657). Den
var ursprungligen försedd med liggande rödmålad panel, rundbågade ljudöppningar och
var täckt av ett spånklätt tälttak med spira. I samband med att kyrkan restaurerades 1892
förändrades även klockstapeln och fick ny panel, rektangulära ljudöppningar, ny huv, ny
färgsättning och plåttak.
Ca 100 meter sydväst om kyrkan finns ett rektangulärt och ganska slutet vitmålat
gravkapell av trä, med locklistpanel, brant sadeltak täckt av bandplåt samt en liten
krönande takryttare. Det uppfördes 1966, efter ritningar av Bengt Lidström, ovanpå en
gravkällare från 1940-talet. Genom släktskapen i färg och material med kyrka och
klockstapel är det fint infogat i miljön.
Kyrkan
Kyrkan är uppförd i trä åren 17071710. Byggmästare var Olof Andersson Vogel.
Byggnaden har korsformig plan med längre korsarmar mot väster och öster. Sakristian
är placerad bakom koret i öster, asymmetriskt på gavelns nordöstra sida. Kyrkans
sadeltak sträcker sig ut över tvärskeppet medan långskeppets korsarmar täcks av
valmade tak som möts i nocken. Sakristian täcks av ett sadeltak som når upp jäms med
kyrkans takfot. Över kyrkans korsmitt finns en hög profilerad spira med glob och flöjel.
Taket täcks av falsad kopparplåt. Fasaden är vitmålad och klädd med locklistpanel
under fönstren samt liggande fasspontpanel ovanför, avskild med en markerad list.
Andra utsmyckningar är den profilerade taklisten, de släta hörnlisenerna och de
2
profilerade segmentbågarna som kröner de rundbågade fönstren. Fönsterbågarna är
målade i brunrött medan de enkla rundbågiga ytterdörrarna mot väster och söder står
öppna och blottar de inre uppglasade och blågråmålade dörrpartierna. Eftersom man
vanligtvis närmar sig kyrkan från öster ligger den södra ingången närmast och mest
exponerad. Vid den västra huvudingången finns en hk-ramp och det yttre dörrpartiet är
försett med stocklås.
Kyrkans yttre har förändrats en del sedan byggnadstiden. Ursprungligen var den
troligen brädfodrad och rödfärgad. Enligt en teckning och uppgifter från början av
1830-talet, samt foto från 1870- eller 1880-talet, var kyrkan försedd med rödmålad
stående lockpanel. Taket täcktes av små avrundade brädspån i mönsterläggning.
Fönsterbågar och taklist var vitmålad. Teckningen från 1830-talet antyder att södra
ingångsdörren hade en rektangulär dubbelport med fiskbensmönstrad panel och däröver
ett rundbågat överljusfönster.
En stor yttre restaurering skedde 1892−1893. Då tillkom den nuvarande stående och
liggande ytterpanelen, hörnlisenerna och fönstrens profilerade överstycken och färgsättningen ändrades från röd till vit. Spåntaket ersattes av ett svartmålat plåttak. En
ingångsdörr gjordes på sakristians södra sida, där tidigare ett fönster varit placerat.
Senare restaureringar har inte förändrat kyrkans utvändiga karaktär nämnvärt. Vid
restaureringen 1921−1922 gjordes det östra korfönstret om till ett blindfönster. 1930–32
tillkom den glasade vindfångsdörren innanför ytterdörren i väster och uppvärmningen
ändrades. Ett pannrum grävdes ut under kyrkans norra sida, som samtidigt grundförstärktes, och en skorsten tillkom vid norra korsarmens västra vägg. År 1959–60
utvidgades källaren och inreddes med kapprum, wc och städskrubb. Sakristians ingång
flyttades från södra sidan till sin nuvarande placering på östra sidan och det befintliga
östra fönstret användes för att återställa södra sidan. År 1986 byttes den sönderfrusna
enkelfalsade takplåten ut mot dubbelfalsad kopparplåt, med avsikt att minska
underhållsbehoven men ändå behålla samma karaktär. Även klockstapeln och
gravkapellet fick nya koppartak och kyrkans sockel- och midjelister fick plåttäckning.
Kyrkan är ommålad flera gånger, men har idag i stort sett samma färgsättning som den
hade 1893. Fönsterbågarna var dock mörkare svartbruna då.
Från vapenhuset i väster finns trappor upp till orgelläktaren och ner till källaren med
kapprum etc. Det korsformiga och ljusa kyrkorummet präglas framför allt av det höga
vita spegelvalvet med kraftigt svängda former, av läktarna längs tre av väggarna, av den
vitmålade liggande kilsågade träpanelen och av bänkinredningen som fyller ut hela
kyrkorummet från mittgång och korsgång till ytterväggarna. Betydelsefulla är även
predikstolen på norra sidan, de ålderdomliga ljuskronorna och lampetterna samt den
halvovala genombrutna altarringen som flankeras av två dörrar mot sakristian.
Församlingen förfogar över ett flertal inventarier från 1600- och 1700-talen.
Tack vare ovan nämnda inredning och karaktärsdrag upplevs kyrkorummet som
ålderdomligt och väl sammanhållet trots att det har genomgått många restaureringar och
stilmässigt egentligen är något blandat. Orgelläktaren i väster, med sitt karaktärsfulla
konvext utskjutande mittparti, är samtida med kyrkan. En av sidoläktarna tillkom 1767.
Den andra tillkom troligtvis också under 1700-talet men fanns helt säkert 1832.
Spegelvalvet i trä och den alltjämt bevarade kilsågade innerpanelen tros ha tillkommit
1792. Predikstolen i nyklassicistisk stil tros ha tillkommit under 1810- eller 20-talet och
attribueras till snickaren Mattias Edström som snidade en liknande predikstol till kyrkan
3
i Vännäsby 1825. Till predikstolen hör ett predikstolsur med träfodral. Från okänt år,
men förmodligen 1800-talet, är också altaret och bänkinredningen. Båda har genomgått
en del förändringar.
Nästa stora invändiga restaurering skedde 1921–22, under arkitekt Gustav Holmdahl,
Stockholm. Nu flyttades altaret fram och försågs med sidopartier, en ny altaruppsats i
barockstil tillverkades av Otto Wretling efter Holmdahls ritningar, en ny altartavla
målades av Gerda Höglund (nu förvarad i källaren), elektrisk belysning monterades i de
gamla armaturerna, enstaka ny armatur ritad av Holmdahl tillkom och färgsättningen
ändrades igen. Dopfunten tillverkades 1925. Redan 1930–32 skedde nästa restaurering,
denna gång efter förslag av länsarkitekt Edvard Lundqvist. Vid detta tillfälle tillkom
vindfånget i väster. Bänkarna i kyrkorummet och på läktaren glesades ut och byggdes
om så att de blev mer bekväma. Restaureringarna under Kjell Wretling 1933 och 1959–
60 innebar återigen ny färgsättning i kyrkorummet. Vid det senare tillfället gjordes även
förändringar i sakristian, korpartiet höjdes med ett trappsteg, och de främsta bänkraderna togs bort. Altarringen nytillverkades 1959, men i samma stil som den gamla
från 1800-talet. En läktarunderbyggnad med vapenhus skapades i väster, med ny glasad
dörr mot kyrkorummet och tegeltrappa ner till den nya källaren med kapprum, wc etc.
Nytt orgelverk och orgelfasad från Åkerman och Lund ersatte den tidigare orgeln från
1905. Altartavlan av Gerda Höglund ersattes av den nuvarande som målades av Torsten
Nordberg och föreställer Kristus på korset. Antikglasen i korfönstren tillkom 1966 för
att dämpa bländningen. Det blyinfattade korfönster med färgade glas som numera
förvaras i församlingsgården sattes ursprungligen in i korets östra fönster 1893, men
flyttades till södra korfönstret 1922, när östra fönstret sattes igen och nuvarande
altaruppsats tillkom. Det demonterades slutligen från södra korfönstret 1932.
Uppvärmningen är ändrad flera gånger; kaminer 1893, centralvärme med lågtrycksånga
och radiatorer avskärmade med galler 1932, varmluftspanna och inblåsningslådor 1960
samt bergvärmepump kopplat till luftsystem 1986. Ännu fler förändringar har skett med
den invändiga målningen. Sannolikt var inredningen målad polykromt under 1700-talet.
I början av 1800-talet var inredningen målad i vit ”vattenfärg”. Därefter har interiören
ommålats och bytt kulör 1892−93, 1921−22, 1933, 1959−60 och 1995–96. Vid den
senaste av dessa tillfällen togs äldre färglager bort på väggar och valv p.g.a. problem
med flagning och ommålning utfördes i liknande kulör som befintlig. De dekorativa
slingorna i takkupolen och i de konkava taklisterna togs fram och rekonstruerades.
Altaruppsats, predikstol och orgelfasad rengjordes och golvet behandlades. Bänkarna
målades om och bänkgavlar, läktarbarriär och kolonner fick ny marmorering.
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Kyrkomiljön har anor ner till 1600-talets mitt och tydliggör bygdens utveckling från
jordbruksbygd till centralort, med sitt strategiska läge vid Kustlandsvägen och med nära
kopplingar till militärväsendet. Utöver kyrkan bidrar klockstapeln, kyrkogården med
smidesstaket och grindstolpar, resterna av kyrkstaden samt Rosenius barndomshem till
att kyrkomiljön har så höga värden att den är klassad som en kulturmiljö av riksintresse.
I länet har klockstapeln sin främsta parallell i Backens (Umeå landsförsamlings)
klockstapel från 1752.
Nysätra kyrka är länets äldsta träkyrka, den enda kvarvarande 1700-talskyrkan (som inte
helt eller delvis är rekonstruerad) och den äldsta bevarade korskyrkan i länet. I likhet
4
med många andra kyrkor som uppfördes i stiftet under 1700-talet, bl.a. Övertorneå och
Hietaniemi, hade Nysätra kyrka ursprungligen rödmålad panel och ett brant tak av
brädspån. Även den valmade takformen återfinns i många av Hans Biskops avlångt
åttakantiga 1700-talskyrkor, men är mer ovanlig för korskyrkor, som i allmänhet
gestaltades med korsade sadeltak med gavelrösten på alla korsarmar. En annan
sällsynthet är sakristians asymmetriska placering på den östra korsarmens norra sida.
Symboliken mellan kyrkan och Kristi kropp var grundtanken i korskyrkoplanen, och en
ibland förekommande detalj är att koret då har förskjutits mot norr för att symbolisera
Kristi huvud, som i dödsögonblicket föll ner över höger axel. Om den symboliken även
i detta fall låg bakom sakristians placering eller om det helt enkelt varit en önskan om
att rymma ett korfönster mot öster som krävt sakristians förskjutning mot norr ska
däremot vara osagt.
Både kyrkan och klockstapeln förändrades i samband med restaureringen 1892–93 i
klassicistisk riktning med den nya panelen, de dekorativa utsmyckningarna, den nya
färgsättningen och det nya takmaterialet. Därefter har inga större förändringar av vare
sig kyrkans eller stapelns utvändiga karaktär skett, vilket är ovanligt. Kyrkan uppvisar
därför huvudsakligen två välbevarade tidsperioder: 1700-talets planform, begränsade
storlek och valmade takform, samt 1890-talets sena klassicism och varierade
panelarkitektur.
Interiören är mer förändrad även under 1900-talet, men trots att 1700-talets barock
(spegelvalvet, orgelläktaren) och 1900-talets nybarock (altaruppsatsen) samsas med
1800-talets nyklassicism (predikstolen, bänkarna, altarringen och den ljusa färgsättningen) upplevs ändå kyrkorummet som väl sammanhållet och ålderdomligt, dels
genom färgsättningen, dels tack vare att de förändringar som skett under 1900-talet
(möjligen med undantag av altarmålningen) underordnat sig den äldre interiören och
inpassats på ett diskret sätt. De flertaliga ommålningarna gör dock att det inte finns
särskilt mycket patina i kyrkan.
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och
byggnaderna
Kyrkomiljön har höga sammantagna värden, där kyrkan, klockstapeln,
kyrkogården, smidesjärnsstaketet, grindstolpar, resterna av kyrkstaden i form av
kyrkstallar, häradshäkte och marknadsbod, samt Rosenius barndomshem
samverkar till kyrkomiljöns särprägel och fina helhetsintryck. Miljön, som utgör
en kulturmiljö av riksintresse, är därför särskilt känslig för förändringar.
Nysätra kyrka från 1710 är länets äldsta träkyrka samt den enda och en av
stiftets få bevarade kyrkor från tidigt 1700-tal. Den är också länets äldsta
bevarade korskyrka. Utformningen med valmade takfall och sakristians
asymmetriska placering är ovanlig.
Den klassicistiska karaktär som kyrkan och klockstapeln fick vid 1893 års
restaurering är välbevarad. Panelen är autentisk och färgsättningen tidstrogen.
Bytet av takplåt mot kopparplåt i sen tid har inte förändrat kyrkans karaktär.
Genom material och färgsättning finns en fin släktskap mellan kyrka,
5
klockstapel och gravkapell, vilket gör miljön estetiskt sammanhållen trots att
byggnaderna tillkommit vid olika tider.
Invändigt är den svängda orgelläktaren och det böljande spegelvalvet de
tydligaste uttrycken för kyrkorummets ursprungliga barockprägel. Även
sidoläktarna och den kilsågade liggande väggpanelen samt många av
belysningsarmaturerna tillhör kyrkorummets autentiska inslag från 1700-talet.
Altaruppsatsen är en barockpastisch från 1920-talet men bidrar till
barockkänslan.
Predikstolen (1810-tal) är ett utmärkt exempel på den nyklassicistiska
predikstolstypen och tillhör därför kyrkorummets särskilt värdefulla inredning,
trots att den egentligen avviker från kyrkorummets ursprungliga prägel. Det
tillhörande predikstolsuret med träfodral är nästintill unikt i länet.
Kyrkorummet har genomgått många restaureringar men upplevs fortfarande som
välbevarat och ålderdomligt. Ingen restaurering har hittills helt omgestaltat
interiören enligt sin tids smak, och inredningen från 1700-, 1800- och 1900-talet
infogar sig därför fint i helheten. Färgsättningen håller också ihop kyrkorummet
så att det upplevs som enhetligt och sakralt värdigt.
Församlingen förvaltar en ovanligt rik samling inventarier, belysningsredskap
och textilier från 1600- och 1700-talen. Föremålen kommer kontinuerligt att
kräva specialistvård.
Litteratur- och källförteckning
Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992.
Våra kulturmiljöer. Program för kulturmiljövård i Robertsfors kommun. Västerbottens
museum, Umeå 1996.
Vård- och underhållsplanen för Nysätra kyrka. Västerbottens museum 2004.
Västerbotten genom tiderna. Del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i Västerbottens län.
Länsstyrelsen Västerbottens län, meddelande 2, 1991.
www.wikipedia.se (Nysätra, Nysätra socken, Nysätra kyrka)
www.bygdeaforsamling.se/nysatra.html
Inventeringsdatum: 2010-06-02
Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas
Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012.
Rapport: Andreas Grahn
6
Nysätra kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Kyrkplatsen vid Kustlandsvägen (nuv. Kyrkogatan) i Nysätra/Ånäset har
anor från 1600-talet. Nuvarande kyrka uppfördes 1707–10, klockstapeln
något tidigare. Båda hade ursprungligen röd panel och tak av brädspån men
fick ett klassicistiskt utseende med vitmålad panel och plåttak vid en
omfattande utvändig restaurering 1892–93. Kyrkogården anlades troligen
redan på 1620-talet, när första kapellet uppfördes här. Kyrkogården
planlades 1922 och utvidgades mot norr 1922, mot söder i slutet av 1800talet och 1946, samt mot väster i en stor utvidgning i ett lägre plan i början
av 1960-talet.
Nysätra kyrka är Västerbottens enda bevarade 1700-talskyrka och en av få från tidigt 1700-tal i stiftet. Det är
också länets äldsta träkyrka. Särskilda karaktärsdrag är bl.a. korsformen (äldst i länet), det valmade taket över
västra och östra korsarmarna, samt den snedställda sakristian. Panelen med sina dekorativa element från 1893
är mycket välbevarad. Plåttaket byttes 1986, men det har inte påtagligt förändrat karaktären.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Nysätra kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Interiören präglas fortfarande delvis av barockens
svängda former, här illustrerat av orgelläktaren som
är samtida med kyrkan och spegelvalvet som tros ha
fått sin nuvarande utformning 1792. Kyrkorummet är
ommålat flera gånger och färgsättningen har varierat.
Vid den senaste ommålningen 1995 upptäckte man de
dekorativa slingorna i takkupolen och dessa återställdes. Den nuvarande färgsättningen håller ihop
inredningen från olika tider och ger kyrkorummet en
enhetlig och sakralt värdig karaktär. Den nuvarande
orgeln och orgelfasaden är från 1960, men är liksom
övriga sentida inslag väl anpassad efter den äldre
interiören.
Ursprungligen fanns ett korfönster mot öster och 1725 beskrivs att det ovanför altaret satt åtta bilder med Kristi
kors däröver. Östra fönstret sattes igen 1922, när den nuvarande altaruppsatsen i nybarock tillkom. Altarringen
är tillverkad 1960, men med den tidigare altarringen från 1800-talet som förebild. Predikstolen är från tidigt
1800-tal och utgör ett fint exempel på den nyklassicistiska predikstolstypen. Många belysningsredskap är från
1700-talet. Nummertavlorna kan vara från restaureringen 1922. Bänkarna är troligen från 1800-talet, men
byggdes om 1932 och målades senast om 1996.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Nysätra kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Ovan, vänster: De tre läktarna och den kilsågade panelen är från 1700-talet och mycket betydelsefulla för
kyrkans ålderdomliga karaktär. Ett annat viktigt karaktärsdrag är att bänkinredningen (troligen från 1800-talet)
fyller ut hela kyrkorummet ut mot väggarna.
Ovan, mitten: Till den fina nyklassicistiska predikstolen hör även ett välbevarat predikstolsur med träfodral,
vilket i denna utformning är unikt i länet.
Ovan, höger: Församlingen förfogar över många äldre och kulturhistoriskt värdefulla föremål, här
exemplifierat av en brunröd mässhake från 1739.
Ovan, vänster och mitten: stocklåset på västra ytterdörren och de
många belysningsredskapen från 1700-talet är kulturhistoriskt
värdefulla och bidrar i hög grad till kyrkans ålderdomliga karaktär.
Ovan, höger: Bänkinredningen är förmodligen från 1800-talet, men
glesades ut, byggdes om och gjordes mer bekväma 1932. Den senaste
marmoreringsmålningen på gavlarna är från 1996. Vapenhuset tillkom
med läktarunderbyggnaden 1960.
Vänster: Sakristian förändrades en del 1960, då den södra ingången
flyttades till östra sidan och den östra delen inreddes med wc, kapprum
med vindfångsdörr samt skrudkammare. Sakristian upplevs ändå som
relativt välbevarad.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Nysätra kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Grindstolparna från 1850-talet och det sirliga
järnstaketet från tidigt 1900-tal ger en fin
inramning till kyrkomiljön. I bakgrunden skymtar
den snedställda sakristian och det östra
korfönstret som sedan 1922 är blindfönster.
Den övre delen av kyrkogården, närmast kyrkan,
är äldst. Gravstenarna är av varierande höjder
och material. Bakom järnstaketet skymtar den
nyare kyrkogårdsdelen i en lägre etage från
1960-talet.
Nordväst om kyrkan finns allmängravar med
många bevarade kors.
Öster om kyrkan fanns en
kyrkstad som revs på 1930talet. Av den är två
kyrkstallar bevarade,
liksom häradshäkte och en
marknadsbod. Närmast i
bild syns väckelsepredikanten C.O Rosenius
barndomshem, som
ursprungligen stod på en
annan plats i Ånäset.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
