PRODUKTRESUMÉ
1
LÄKEMEDLETS NAMN
Vancomycin Mylan 500 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning
Vancomycin Mylan 1000 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning
2
KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING
Varje injektionsflaska innehåller vankomycinhydroklorid motsvarande 500 mg vankomycin
(motsvarar minst 525000 IE)
Efter rekonstituering med 10 ml vatten för injektionsvätskor innehåller det resulterande koncentratet
till infusionsvätska, lösning 50 mg/ml vankomycin.
Varje injektionsflaska innehåller vankomycinhydroklorid motsvarande 1000 mg vankomycin
(motsvarar minst 1050000 IE)
Efter rekonstituering med 20 ml vatten för injektionsvätskor innehåller det resulterande koncentratet
till infusionsvätska, lösning 50 mg/ml vankomycin
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
3
LÄKEMEDELSFORM
Pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning.
Vitt eller nästan vitt pulver.
Upplöst koncentrat till infusionsvätska, lösning har ett pH på 2,5 till 4,5.
4
KLINISKA UPPGIFTER
4.1
Terapeutiska indikationer
Allvarliga infektioner som förorsakas av vankomycinkänsliga grampositiva bakterier som inte går att
behandla med, inte svarar på eller är resistenta mot andra antibiotika som penicillin och cefalosporiner.
komplicerade infektioner i hud och mjukvävnad
infektioner i skelett och leder
samhällsförvärvad pneumoni
sjukhusförvärvad pneumoni
infektiv endokardit
Behandling av patienter med bakteriemi som uppstår i samband med, eller misstänks ha samband med
någon av de infektioner som anges ovan.
När det är lämpligt bör vankomycin administreras i kombination med andra antibakteriella medel.
Vankomycin är aktiv enbart eller i kombination med aminoglykosider vid endokardit som orsakas av
Streptococcus viridans eller S. bovis. Endokardit som orsakas av enterokocker (t.ex. Streptococcus
faecalis) bör behandlas med en kombination av vankomycin och aminoglykosider.
Vankomycin kan användas som perioperativ profylax mot bakteriell endokardit hos patienter som
löper hög risk att utveckla bakteriell endokardit när de genomgår större kirurgiska ingrepp (t.ex. hjärtoch kärlkirurgi) och inte kan få lämpligt betalaktamantibiotika.
Officiella riktlinjer för korrekt användning av antibakteriella medel bör beaktas.
4.2
Dosering och administreringssätt
Doseringen bör anpassas individuellt med hänsyn till vikt, ålder och underliggande typ och
svårighetsgrad av infektion och patientens kliniska respons, samt patientfaktorer som njurfunktion.
När det är lämpligt bör vankomycin administreras i kombination med andra antibakteriella medel.
Terapeutiska riktlinjer ska följas.
Patienter med normal njurfunktion, vuxna och barn från 12 år:
Den vanliga dosen är 500 mg var 6:e timme eller 1000 mg var 12:e timme. Vid särskilda
omständigheter och för allvarliga och livshotande infektioner kan 15-20 mg/kg kroppsvikt var 8-12
timme övervägas för att uppnå optimala dalnivåer (se avsnitt 5.1).
För bakteriell endokardit är den allmänt vedertagna regimen 1000 mg vankomycin intravenöst var
12:e timme i 4 veckor, antingen ensamt eller i kombination med andra antibiotika.
Enterokockendokardit behandlas i 6 veckor med vankomycin i kombination med en aminoglykosid.
Officiella riktlinjer ska konsulteras.
Peri-operativ profylax mot bakteriell endokardit:
Vuxna får 1000 mg vankomycin intravenöst före operation (före induktion av anestesi). Beroende på
tid och typ av operation kan ytterligare en dos 1000 mg vankomycin i.v. ges postoperativt, efter 12
timmar.
Äldre patienter:
Den naturliga åldersbetingade minskningen av glomerulär filtreringshastighet kan medföra ökad
vankomycinkoncentration i serum om dosen inte anpassas (se doseringstabell vid nedsatt
njurfunktion).
Pediatrisk population
Barn (1 månad till 12 år):
Den vanliga dagliga intravenösa dosen är 40 mg/kg kroppsvikt, oftast fördelat på fyra doser, dvs. 10
mg/kg kroppsvikt var sjätte timme. Dosen kan ökas till 60 mg/kg kroppsvikt per dag (se avsnitt 5.1).
Spädbarn upp till 1 månad:
För nyfödda och spädbarn kan doserna vara lägre. Rekommenderat är en initialdos på 15 mg/kg
kroppsvikt och underhållsdoser på 10 mg/kg kroppsvikt var tolfte timme under första veckan efter
födseln, och sedan var åttonde timme fram till en månads ålder. Koncentrationerna av vankomycin i
blodet bör övervakas.
Patienter med nedsatt njurfunktion:
Dosen måste anpassas hos patienter med nedsatt njurfunktion. I sådana fall, särskilt hos mycket sjuka
patienter med varierande njurfunktion kan fastställande av serumkoncentrationen av vankomycin vara
vägledande.
Följande doseringstabell kan fungera som riktlinje för patienter med nedsatt njurfunktion. Initialdosen
bör inte vara mindre än 15 mg/kg kroppsvikt.
Kreatininclearance [ml/min]
> 100
100-70
70-30
20
10
Vankomycindos [mg/dygn]
2000-1500
1500-1000
1000-500
300
150
Patienter med anuri:
Initialdosen är 15 mg/kg för att uppnå terapeutisk serumkoncentration. Underhållsdosen är cirka 1,9
mg/kg/dygn. För att underlätta proceduren kan vuxna patienter med starkt nedsatt njurfunktion få en
underhållsdos på 250-1000 mg med flera dagars intervall, istället för en dos dagligen.
Dosering vid hemodialys
För patienter med anuri och som också får regelbunden hemodialys är följande dos möjlig:
mättnadsdos 1000 mg, underhållsdos 1000 mg var 7:e-10:e dag.
Vid användning av polysulfonmembran för hemodialys (”high flux-dialys”) förkortas halveringstiden
för vankomycin. För patienter på regelbunden hemodialys kan en högre underhållsdos bli nödvändig.
Patienter med nedsatt leverfunktion:
Det finns inget stöd för att dosminskning krävs i patienter med leverinsufficiens.
Övervakning av vankomycinkoncentrationer i serum:
Serumkoncentrationen av vankomycin ska övervakas vid andra behandlingsdagen omedelbart före
nästa dos samt en timme efter infusion. Terapeutiska lägsta nivåer av vankomycin i blodet bör normalt
vara ≥ 10 mg/l. Beroende på platsen för infektionen och av patogenens mottaglighet, kan värden på
15–20 mg/l behövas för att uppnå effekt (se avsnitt 4.4 och 5.1).
Koncentrationsbestämningar bör normalt utföras 2-3 gånger per vecka.
Administreringssätt
Parenteralt vankomycin får enbart administreras genom långsam intravenös infusion (högst 10
mg/min, samt enstaka doser lägre än 600 mg under minst 60 min) och i tillräckligt utspädd form
(minst 100 ml per 500 mg eller minst 200 ml per 1000 mg).
Patienter som måste reducera sitt vätskeintag kan också ges en lösning på 500 mg/50 ml eller 1000
mg/100 ml. Med dessa högre koncentrationer kan risken för biverkningar till följd av infusionen öka.
För information om beredning av infusionslösningen, se avsnitt 6.6.
4.3
Kontraindikationer
Överkänslighet mot vankomycin eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
4.4
Varningar och försiktighet
Överkänslighetsreaktioner
Vid allvarliga akuta överkänslighetsreaktioner (t.ex. anafylaktisk reaktion) måste behandlingen med
vankomycin omedelbart avbrytas och sedvanliga akutåtgärder insättas.
Hos patienter som får vankomycin under en längre period eller samtidigt med andra läkemedel som
kan orsaka neutropeni eller agranulocytosis, bör leukocytvärdet kontrolleras regelbundet. Alla
patienter som får vankomycin bör genomgå regelbundna hematologiska undersökningar, urinanalys,
lever- och njurfunktionstester.
Ototoxicitet
Ototoxicitet som kan vara övergående eller permanent (se avsnitt 4.8) har rapporterats hos patienter
med tidigare hörselnedsättning som getts överdoser intravenöst, eller som samtidigt behandlats med
andra ototoxiska läkemedel som aminoglykosider. Dövhet kan föregås av tinnitus. Erfarenhet av andra
antibiotika indikerar att dövhet kan kvarstå även efter att behandlingen har avbrutits. För att minska
risken för ototoxicitet bör blodkoncentrationerna kontrolleras regelbundet. Regelbundna hörseltester
rekommenderas också.
Äldre patienter löper speciellt stor risk för hörselskador. Övervakning av vestibulär och hörselfunktion
hos äldre bör utföras under och efter behandlingen. Samtidig eller sekventiell användning av andra
ototoxiska medel bör undvikas.
Infusionsrelaterade reaktioner
Snabb bolusadministrering (dvs. över flera minuter) kan utlösa kraftigt blodtrycksfall (inklusive
chock, och, i sällsynta fall, hjärtstillestånd), histaminliknande respons och makulopapulära eller
erytematösa utslag (”red man’s syndrome” eller ”red neck syndrome”).
Vankomycin ska infunderas långsamt som spädd lösning (2,5-5,0 g/l) vid en hastighet av högst
10 mg/ml och över minst 60 minuter för att undvika reaktioner relaterade till snabb infusion. När
infusionen avbryts klingar vanligen dessa reaktioner av omgående.
Smärta och tromboflebit kan uppstå hos många patienter som får vankomycin, och är ibland svåra.
Frekvensen och svårighetsgraden av tromboflebit kan minimeras genom att administrera läkemedlet
långsamt som en utspädd lösning (se avsnitt 6.6) och ändra infusionsställena regelbundet. Frekvensen
av infusionsrelaterade reaktioner (hypotoni, rodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar vid samtidig
behandling med anestetiska medel (se avsnitt 4.5). Detta kan minskas genom att administrera
vankomycin via infusion under 60 minuter, före induktion av anestesi.
Allvarliga bullösa reaktioner
Stevens-Johnson-syndrom (SJS) har rapporterats vid användning av vankomycin.
Om symtom eller tecken på SJS (t.ex. progressiva hudutslag med blåsor eller skadade slemhinnor)
uppstår, ska vankomycinbehandlingen avbrytas omedelbart
Spektrum av antibakteriell aktivitet
Vankomycin har ett begränsat spektrum av antibakteriell aktivitet (grampositivt). Det är inte lämpligt
för användning som ett enda medel för behandling av vissa typer av infektioner, såvida den
sjukdomsalstrande organismen inte redan har dokumenterats och är känd för att vara mottaglig eller
det finns hög misstanke om att den mest sannolika patogenen/patognerna skulle vara lämpliga för
behandling med vankomycin. Rationell användning av vankomycin bör ta hänsyn till det bakteriella
spektrumet av aktivitet, säkerhetsprofilen och lämpligheten av standardiserad antibakteriell behandling
för att behandla den enskilda patienten.
Reaktioner som förknippas med administreringsstället
Vankomycin måste administreras endast genom intravenös användning på grund av risken för nekros.
Risken för venös irritation minimeras att ge vankomycin i form av en utspädd infusion och genom att
ändra injektionsstället. Vankomycin är mycket irriterande för vävnad och orsakar nekros vid
injektionsstället vid intramuskulär injektion.
Administreringen av vankomycin genom intraperitoneal injektion under kontinuerlig ambulatorisk
peritonealdialys har associerats med ett syndrom av kemisk peritonit.
Vankomycin ska användas med försiktighet hos patienter med allergiska reaktioner mot teikoplanin,
eftersom korsöverkänslighet och anafylaktisk chock med dödlig utgång har rapporterats.
Nefrotoxicitet
Vankomycin bör användas med försiktighet hos patienter med njursvikt, inklusive anuri, eftersom
risken för att utveckla toxiska effekter är mycket högre i närvaro av långvariga, höga
blodkoncentrationer. Dosen bör minskas efter graden av njursvikt. Risken för toxicitet ökar med höga
blodkoncentrationer eller långvarig behandling. Blodnivåerna bör övervakas och njurfunktionstester
bör utföras regelbundet.
Regelbundna kontroller av blodkoncentrationen av vankomycin är indikerade vid högdosbehandling
och långvarig behandling, särskilt i patienter med nedsatt njurfunktion eller nedsatt hörsel samt vid
samtidig behandling med nefrotoxiska respektive ototoxiska läkemedel (se avsnitt 4.2).
Pediatrisk population:
Vankomycin ska användas med särskild försiktighet hos för tidigt födda spädbarn och barn på grund
av deras ofullständigt utvecklade njurfunktion och risken för ökad serumkoncentration av vankomycin
(se avsnitt 4.2). Koncentrationen av vankomycin i blodet ska därför övervakas noggrant. Samtidig
användning av vankomycin och bedövningsmedel har associerats med erytem och histaminliknande
rodnad hos barn (se avsnitt 4.5).
Läkemedelsinteraktioner med anestetiska medel
Anestesiinducerad myokarddepression kan förstärkas av vankomycin.
Under anestesi måste doserna vara väl utspädda och administreras långsamt med noggrann
hjärtövervakning. Positionsförändringar bör skjutas upp tills infusionen är klar, för att möjliggöra
postural anpassning (se avsnitt 4.5).
Pseudomembranös enterokolit
Vid svår ihållande diarré måste pseudomembranös enterokolit, som kan vara livshotande, övervägas
(se avsnitt 4.8). Läkemedel som hämmar peristaltiken är kontraindicerade.
Superinfektion
Långvarig användning av vankomycin kan leda till utveckling av resistenta organismer. Noggrann
övervakning av patienten är nödvändig. Om superinfektion uppstår under behandlingen ska lämpliga
åtgärder vidtas.
4.5
Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner
Andra potentiellt nefro- eller ototoxiska läkemedel
En samtidig eller på varandra följande dos av vankomycin och andra potentiellt oto- eller nefrotoxiska
läkemedel kan förhöja oto- eller nefrotoxiciteten. Nefrotoxiska läkemedel kan vara jodkontrastmedel,
aminoglykosider, organoplatiner, metotrexat vid höga doser och vissa antivirala läkemedel såsom
pentamidin, foscarnet, aciclovir, ganciclovir, famciclovir, valaciclovir, valganciclovir, ciclosporin eller
takrolimus). Ototoxiska läkemedel kan vara aminoglykosider, organoplatiner, samt vissa diuretika. I
synnerhet krävs noggrann kontroll vid samtidig behandling med aminoglykosider. I dessa fall ska
maxdosen vankomycin begränsas till 500 mg var 8:e timme.
Anestesi
Det har rapporterats att förekomsten av potentiella biverkningar (som hypotoni, hudrodnad, erytem,
urtikaria, myokarddepression och pruritus) ökar när vankomycin ges samtidigt med anestetika. För att
undvika sådana biverkningar bör vankomycininfusionen ges minst 60 minuter innan anestestin inleds
(se avsnitt 4.4).
Muskelavslappnande medel
Om vankomycinhydroklorid ges under eller omedelbart efter en operation kan effekten
(neuromuskulär blockad) av muskelavslappande medel (t.ex. succinylkolin) som ges samtidigt
förstärkas eller förlängas.
Orala antikoagulantia
Samtidig administrering av vankomycin och warfarin kan förstärka warfarins anti- koaguleringseffekt.
Flera rapporter har förekommit om ökning av oral antikoagulationsaktivitet hos patienter som fått
antibakteriella medel, inklusive glykopeptider. Risken kan variera beroende på den bakomliggande
infektionen, åldern och allmäntillståndet hos patienten, vilket gör att glykopeptidernas roll vid
förhöjningen av INR (International Normalised Ratio) är svår att bedöma. Det rekommenderas att INR
kontrolleras ofta under och kort efter samtidig behandling med vankomycin med oralt
antikoagulantium.
Pediatrisk population
Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.
4.6
Fertilitet, graviditet och amning
Graviditet
Det finns inte tillräckliga data beträffande användning av vankomycin hos gravida kvinnor.
Djurstudier indikerar inte några direkta eller indirekta skadliga effekter
med avseende på reproduktionstoxicitet (se avsnitt 5.3).
Vankomycin passerar placenta och potentiell risk för embryonal och neonatal ototoxicitet och
nefrotoxicitet kan inte uteslutas. Vankomycin bör enbart användas vid graviditet om det är helt
nödvändigt, och efter noggrant övervägande av förhållandet nytta–risk.
Amning:
Vankomycin utsöndras i human bröstmjölk. Iaktta försiktighet vid användning av vankomycin hos
ammande mödrar på grund av risken för biverkningar hos barnet (störningar i tarmfloran med diarré,
jästliknande svampkolonier och eventuellt påföljande sensibilisering). Efter en avvägning om nyttan
av läkemedlet för den ammande modern, måste ett beslut tas om amningen ska avbrytas eller om
vankomycinbehandlingen ska avbrytas/stoppas, där hänsyn tas till fördelen med amning för barnet och
fördelen med behandling för kvinnan.
Fertilitet
Data saknas.
4.7
Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner
Vancomycin Mylan har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda
maskiner.
4.8
Biverkningar
De vanligaste biverkningarna är flebit och pseudoallergiska reaktioner på grund av alltför snabb
intravenös infusion av vankomycin.
Tabell 1: Tabell över biverkningar
System
organklass
Blod- och
lymfsystemet
Immunsystemet
Vanliga:
(1/100 till
<1/10)
Mindre
vanliga
(1/1 000
till <1/100)
Sällsynta
(1/10 000 till
<1/1 000)
Agranulocytos,
neutropeni,
trombocytopeni,
eosinofili,
leucopeni
Anemi,
pancytopeni,
aplastisk anemi1
Anafylatiska
reaktioner,
överkänslighets-
Mycket
sällsynta
(<1/10 000)
Ingen
känd
frekvens
DRESS
reaktioner
Ototoxicitet Tinnitus, yrsel
Öron och
balansorgan
Hjärtat
Blodkärl
Andningsvägar,
bröstkorg och
mediastinum
Magtarmkanalen
Hjärtstillestånd
Vaskulit
Hypotoni,
tromboflebit
Dyspné,
Stridor
Illamående,
kräkningar
Exantem och
Hud och
subkutan vävnad slemhinneinflammation,
pruritus,
urtikaria
Njurar och
urinvägar
Njursvikt
Allmänna
symtom och
symtom vid
administreringsstället
Flebit, Red
man-syndrom,
smärta, kramp
Linjär IgA
bullös dermatos
Pseudomembranös
enterokolit
Exfoliativ
dermatit,
StevensJohnsonsyndrom,
Lyells
syndrom,
akut
generaliserad
exantematös
pustulos
Interstitial
nefrit, akut
njursvikt
Läkemedelsinducerad feber,
frossa
Aktu
tubulär
nekros
Beskrivning av utvalda biverkningar
Administrering av vankomycin kan dessutom minska responsen på trombocyttransfusioner efter
allogen hematopoetisk stamcellstransplantation.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt
att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas
att rapportera varje misstänkt biverkning via
Läkemedelsverket, Box 26, 75103 Uppsala, Webbplats: www.läkemedelsverket.se
4.9
Överdosering
Överdoseringssymtom inkluderar ototoxicitet, red man-syndrom och njursvikt med förhöjda
koncentrationer av serumkreatinin eller serumurea.
Åtgärder vid överdosering:
•
Ingen känd antidot finns.
•
Symtomatisk behandling med upprätthållande av njurfunktionen krävs.
•
Vankomycin elimineras inte eller endast i ringa grad från blodet med hemodialys eller
peritonealdialys. Hemofiltration eller hemoperfusion med polysulfonhartser har använts för att
minska serumkoncentrationerna av vankomycin.
5
FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER
5.1
Farmakodynamiska egenskaper
Farmakoterapeutisk grupp: Antibakteriella glykopeptider, ATC-kod: J01XA01.
Verkningsmekanism:
Vankomycin är ett tricykliskt glykopeptidantibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers
cellväggssyntes genom att binda med hög affinitet till D-alanyl-D-alanin-terminus i cellväggens
prekursorenheter. Effekten är baktericid för prolifererande mikroorganismer.
Farmakokinetiska/Farmakodynamiska förhållande:
Vankomycin uppvisar koncentrationsoberoende verksamhet med området under koncentrationskurvan
(AUC) dividerat med den minsta hämmande koncentrationen (MIC) hos målorganismen som primär
prediktiv parameter för effekt. Baserat på in vitro, djur- och begränsade humana uppgifter har ett
AUC/MIC-förhållande på 400 fastställts som PK/PD-mål för att uppnå klinisk effektivitet med
vankomycin. För att uppnå detta mål när MIC:erna är > 0,5 mg/l krävs dosering i det övre intervallet
och höga serumdalnivåer (15-20 mg/l) (se avsnitt 4.2).
Resistensmekanism:
Förvärvad resistens mot glykopeptider baseras på förvärvande av olika van-genkomlex och förändring
av D-alanyl-D-alanin-målet till D-alanyl-D-laktat eller D-alanyl-D-serin, som dåligt binder
vankomycin eftersom de saknar en kritisk punkt för vätebindning. Denna resistensform ses särskilt
ofta i Enterococcus faecium.
Den minskade känsligheten eller resistensen mot vankomycin hos Staphylococcus är inte klarlagd. Ett
flertal genetiska element och flera mutationer krävs.
Korsresistens med teikoplanin har rapporterats.
Känslighet:
Vankomycin är aktivt mot grampositiva bakterier. Gramnegativa bakterier är resistenta.
Följande MIC-brytpunkter skiljer känsliga från resistenta organismer:
EUCAST:s (Europeiska kommittén för resistensbestämning) rekommendationer
Känslig
Resistent
Staphylococcus spp.
> 2 mg/l
2 mg/l
Enterococcus spp.1
> 4 mg/l
4 mg/l
Streptococcus spp
> 2 mg/l
2 mg/l
Streptococcus pneumoniae
> 2 mg/l
2 mg/l
Grampositiva anaerober
> 2 mg/l
2 mg/l
Ej artrelaterat2
> 4 mg/l
2 mg/l
1
S/I-brytpunkten för vankomycin har höjts till 4 mg/l för att undvika division av den vilda sortens
MIC-distributioner hos vissa arter.
2
De ej artrelaterade brytpunkterna har främst fastställts på grundval av PK/PD-uppgifter och är
oberoende av MIC-distributionerna för specifika arter. De är avsedda enbart för arter som inte har
getts en artspecifik brytpunkt och inte för de arter där känslighetstestning inte rekommenderas.
Förekomsten av förvärvad resistens kan variera geografiskt och tidsmässigt hos enstaka arter. Därför
är det nödvändigt att skaffa lokala uppgifter om resistenssituationen, särskilt vid behandling av
allvarliga infektioner. Vid behov, rådfråga en specialist när förekomsten av resistens lokalt är av en
sådan natur att läkemedlets nytta är tvivelaktig i åtminstone vissa infektionstyper.
Normalt känsliga arter:
Grampositiva
Enterococcus faecalis.
Staphylococcus aureus
Staphylococcus coagulase negativa
Streptococcus spp.
Streptococcus pneumoniae
Bacillus spp.,
Enterococcus spp.,
Listeria spp.,
Rhodococcus equi,
Anaeroba arter
Clostridium spp. förutom Clostridium innocuum
Eubacterium spp.
Peptostreptococcus spp.
Propionibacterium acnes
Arter där uppnådd resistens kan utföra ett problem:
Enterococcus faecium
Naturligt resistenta arter:
Gramnegativa bakterier
Chlamydia spp.
Cocci och bacilli
Grampositiva aeroba arter
Actinomyces spp.,
Erysipelothrix rhusiopathiae,
Heterofermentative Lactobacillus,
Leuconostoc spp.,
Nocardia asteroides,
Pediococcus spp.
Anaeroba arter
Clostridium innocuum
Mykobakterier
Mycoplasma spp.
Annat
Chlamydia spp
Rickettsia spp.
Treponema spp.
5.2
Farmakokinetiska egenskaper
Absorption
Genomsnittliga plasmakoncentrationer efter infusion i.v. av 1000 mg vankomycin under 60 minuter
var cirka 63 mg/l vid slutet av infusionen, cirka 23 mg/l efter 2 timmar och cirka 8 mg/l efter 11
timmar.
Efter intraperitoneal injektion av vankomycin vid peritonealdialys, sker systemabsorption av 60 % av
given dos inom 6 timmar. Efter intraperitoneal injektion av 30 mg/kg uppnås en serumkoncentration
på cirka 10 mg/l.
Vankomycin absorberas normalt inte via mag-tarmkanalen. Inflammation i tarmväggen tycks dock öka
biotillgängligheten av vankomycin, vilket leder till viss systemisk absorption. Eftersom oralt
vankomycin har en lokal effekt i mag-tarmkanalen, är det mycket lämpligt för behandling av kolit.
Distribution
Efter intravenös tillförsel distribueras vankomycin till nästan all vävnad. I pleural, perikardiell, ascitisk
och synovialvätska, samt till hjärtmuskeln och hjärtklaffarna uppnås koncentrationer liknande de i
blodplasma. Den märkbara distributionen vid steady state anges vara 0,43 (upp till 0,9) l/kg. I
inflammationsfria meninger passerar bara små mängder vankomycin till cerebrospinalvätskan.
Vankomycin är bundet till plasmaproteiner till 55 %.
Eliminering
Det metaboliseras endast i liten omfattning. Efter parenteral tillförsel utsöndras det med glomerulär
filtration genom njurarna nästan fullständigt som mikrobiologiskt aktiv substans (cirka 70 % – 80 %
inom 24 timmar). Utsöndring via gallan är ej signifikant (mindre än 5 % av en dos).
Halveringstiden i serum hos vuxna patienter med normal njurfunktion är 4-6 timmar, hos barn 2,2-3
timmar. Elimineringen kan förlängas upp till 7,5 dagar vid nedsatt njurfunktion.
Plasmaclearance för vankomycin korrelerar i stort sett med den glomerulära filtrationshastigheten. Hos
äldre patienter kan total systemisk och njurclearance för vankomycin vara minskad.
5.3
Prekliniska säkerhetsuppgifter
Icke-kliniska uppgifter tyder inte på några särskilda risker för människa baserat på sedvanliga studier
av säkerhetsfarmakologi och upprepad dostoxicitet.
Uppgifterna om mutagena effekter är begränsad, och indikerar inga risker. Det finns inga
långtidsstudier på djur angående karcinogen risk tillgängliga. I teratogenicitetsstudier där råttor och
kaniner fick doser som ungefärligt motsvarade den mänskliga dosen baserat på kroppsyta (mg/m2)
noterades inga direkta eller indirekta teratogena effekter.
Djurstudier avseende perinatal/postnatal användning och påverkan på fertiliteten har inte genomförts.
6
FARMACEUTISKA UPPGIFTER
6.1
Förteckning över hjälpämnen
Natriumhydroxid (för pH-justering)
Saltsyra (för pH-justering)
6.2
Inkompatibiliteter
Vancomycin Mylan har lågt pH. Detta kan orsaka kemisk eller fysikalisk instabilitet vid blandning
med andra läkemedel. Därför skall alla parenterala lösningar kontrolleras visuellt för utfällningar och
missfärgning före användning.
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns under avsnitt 6.6.
Kombinationsbehandling
Vid kombinationsbehandling av vankomycin med andra antibiotika/kemoterapeutika bör preparaten
administreras separat.
Blandningar av lösningar av vankomycin och beta-laktamantibiotika har visat sig vara fysikaliskt
oförenliga. Sannolikheten för utfällning ökar med högre koncentrationer av vankomycin. Det
rekommenderas att adekvat spola intravenösa nålar mellan administrering av dessa antibiotika. Det
rekommenderas också att utspädda lösningar av vankomycin till 5 mg/ml eller mindre.
Vancomycin Mylan är inte godkänt för administrering som intravitreal injektion. Utfällning har
observerats efter intravitreal injektion av vankomycin och ceftazidim med separata sprutor och nålar
för behandling av endoftalmit. Utfällningen i glaskroppen upplöstes fullständigt men långsamt under
en period av 2 månader, under vilken också synskärpan förbättrades.
6.3
Hållbarhet
Pulver: 2 år
Rekonstituerat koncentrat till infusionsvätska, lösning:
Kemisk och fysikalisk stabilitet har visats för 24 timmar vid förvaring vid 2-8 ° C.
Färdigspädd infusionsvätska, lösning:
Kemisk och fysikalisk stabilitet har visats för 12 timmar vid förvaring vid 25° C.
Från mikrobiologisk utgångspunkt ska beredda lösningar användas omedelbart. Om den färdigberedda
produkten inte användes omedelbart är användningstid och förhållanden före användandet
användarens ansvar. Normalt ska lagringstiden ej överstiga 24 timmar vid 2-8C, såvida inte
beredning/spädning har utförts under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden.
6.4
Särskilda förvaringsanvisningar
Pulver: Förvaras vid högst 25 C
Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter beredning och spädning finns i avsnitt 6.3.
6.5
Förpackningstyp och innehåll
Färglös typ I injektionsflaska med 20 mm gummipropp och flip off aluminiumförslutning.
Förpackningsstorlek: 1 injektionsflaska innehållande 500 mg eller 1000 mg pulver med aktiv substans.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
6.6
Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering
Pulvret måste beredas och det erhållna koncentratet måste sedan spädas ytterligare före användning.
Beredning av infusionskoncentrat
Innehållet i flaskan med 500 mg vankomycin löses i 10 ml sterilt vatten.
Innehållet i flaskan med 1000 mg vankomycin löses i 20 ml sterilt vatten.
En ml färdigberedd lösning innehåller 50 mg vankomycin.
pH=2,5-4,5.
För att undvika utfällning, pga att vankomycinhydroklorid vid upplösning har lågt pH, bör kanyler och
katetrar för intravenöst bruk spolas med natriumkloridlösning.
Utseende av infusionskoncentrat
Klar, färglös lösning fri från partiklar.
För förvaringsanvisningar för färdigberedd produkt, se avsnitt 6,3
Beredning av infusionsvätska
Vancomycin Mylan kan spädas med sterilt vatten, natriumkloridlösning 9 mg/ml eller glukoslöning 50
mg/ml.
Flaska innehållande 500 mg vankomycin:
För att få en 5mg/ml infusionsvätska späds 10 ml infusionskoncentrat med 90 ml natriumkloridlösning
9 mg/ml eller glukoslösning 50 mg/ml, och ges som intravenös infusion.
Flaska innehållande 1000 mg vankomycin:
För att få en 5mg/ml infusionsvätska späds 20 ml infusionskoncentrat med 180 ml
natriumkloridlösning 9 mg/ml eller glukoslösning 50 mg/ml, och ges som intravenös infusion.
Utseende av infusionsvätska, lösning
Lösningen ska inspekteras visuellt med avseende på partiklar och missfärgning före administrering.
Lösningen ska endast användas om lösningen är klar och fri från partiklar.
Koncentrationen av vankomycin i Infusionsvätska skall inte överstiga 5 mg/ml.
Den önskade dosen skall administreras långsamt genom intravenös infusion vid en hastighet av högst
10 mg/minut, under minst 60 minuter eller ännu längre.
För förvaringsanvisningar för utspädd produkt, se avsnitt 6,3
Exempel: Dosering 20 mg/kg kroppsvikt till barn (10 kg) motsvarar 200 mg vankomycin, vilket
innebär 40 ml av infusionsvätskan.
Infusionshastigheten bör inte i något fall överstiga 10 mg/min. Instruktioner för hantering finns i
förpackningen.
Destruktion
Injektionsflaskorna är endast avsedda för engångsbruk. Oanvänd produkt måste kasseras.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
7
INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
Mylan Hospital AS
Sørkedalsveien 10B
NO-0369 OSLO
Norge
8
NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
500 mg:
1000 mg:
9
10413
47797
DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE
1986-06-13/2017-04-24
10
DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN
2017-03-07
