Samhällsordningen vid medeltidens slut. En studie om fastlagsspelet ”Henselyns bok”
(Lübeck 1497)
Inledning: Senmedeltidens kulturella semantik
En av de första programmatiska studierna om det trifunktionala schemat (oratores, bellatores,
laboratores) var Georges Dubys ”The three orders: feudal society imagined”. Sedan dess har det
blivit mer och mer accepterat att forska om ”det imaginära”, men det finns fortfarande en viss
skepsis inom historisk forskning, som bygger på två punkter: Förhållandet mellan teoretiskideologiska föreställningar om samhällsordningen och den sociala realiteten, och en korrekt
metodisk tillgång till båda. För första problemet finns det lösningsförslag och modeller mest inom
den socialvetenskapliga forskningen, som inte recipierats alltför intensiv inom historisk forskning.
Det andra problemet är ännu längre ifrån någon lösning, fast det finns lönsamma ansatser inom
både litteraturvetenskapen (diskursanalys) och historisk forskning (historisk kontextualisering av
tankefigurer och ordningsschema). Medan diskursanalytiska forskningar ofta ignorerar frågan om
diskursernas betydelse för samhället samt ofta bygger på en väldigt sluten krets av källmaterial,
ignorerar kulturhistorien ofta det komplexa sammanhanget mellan diskurs och social realitet och
formulerar istället en dikotomi mellan ”ideal och verklighet” – som beskriver problemet bara
ytligt.
En av de grundläggande föreställningarna om den medeltida sociala ordningen är ståndsordningen.
Den
formulerades
två-,
tre-
eller
fyrdelad
både
efter
funktionella
indelningar
(klerus/munkar/lekmän, adel/bönder/präster/köpmän) och efter moraliska ideal (jungfru, make,
änka). Att alla dessa ordningar implicerar en hierarki som bidrog till föreställningen om det
medeltida samhället som statiskt och, i augustinska termer, harmoniskt genom ojämställdhet.
Uppkomsten, kontext och förändringarna av de olika schemata är beskrivna i ett stort antal
arbeten – samtliga slutar vid ca 1350 och bygger på källmaterial från kyrkofäderna samt traktater
och sermones från Frankrike, Italien och Sydtyskland. En undersökning av sociala
ordningsföreställningar under senmedeltiden betecknas som ett forskningsdesiderat i aktuella
studier från Tyskland (Boockmann, Jussen) och USA (Constable).
Under senmedeltiden hittar man diskursiva förändringar inte längre bara bland teologernas
privilegierade skrifter, men att deras specialkunskap diffunderar i bredare samhällsskiktar, blandas
med vardaglig kunskap och manifesteras i källor på folkspråk. Därför verkar det lönsamt att
undersöka föreställningarna om den sociala ordningen under senmedeltiden utifrån litterära texter
på folkspråk och dessutom försöka att få med en regional differentiering genom att utnyttja källor
på medellågtyska och därmed Norra Tyskland och Östersjöområdet.
För att få grepp om föreställningarna som ligger till grund för litterära texter använder jag
performativitetskonceptet, som Judith Butler formulerade för det dynamiska, pragmatiska
skapandet, utagerandet och affirmation av könsroller (”doing gender”) genom språkliga och ickespråkliga handlingar. Min tes är att sociala roller, under medeltiden formulerad som ståndsroller,
fungerar på samma sätt (”doing ordo”) och därmed kan avläsas i sådana texter, där personer resp
ståndsföreträdare interagerar.
Forskningsprojektet har därmed ett tredelat syfte: för det första undersöka sociala
ordningsföreställningar under senmedeltiden utifrån medellågtyska texter och jämföra resultat
med forskning om samma föreställningar under högmedeltiden i Medel- och Sydeuropa. För det
andra testa en kombination av historisk, litteratur- och socialforskning. Litterära texter utnyttjas
alltför sällan för (tysk) historisk forskning, men speciellt när det gäller frågan om sociala hierarkier
kan de innehålla mer pragmatiska, dynamiska aspekter än de programmatiska och normativa
teologiska texter. Det är dock viktigt att hålla fast att de inte är mer realistiska än programmatiska
uttalanden om samhällsordningen, det är bara en diskursiv nivå som innehåller både special-och
interdiskurser (för terminologin se Link 1999).
Dialog och hierarki
Att undersöka sociala hierarkier i senmedeltida dialoger är en logisk koppling, för att all
konversation bygger på en hierarkisk organisation. För det första är dialogpartnerna aldrig helt
jämställda, för det andra är de kommunikativa strategierna hierarkiska. Medeltidens poetik kände
väl till distinktionen mellan dialogisk och monologisk diktning, och särskilt lärodialogerna i
platonisk anda har fått uppmärksamhet. Det finns ingen avslutande typologi av medeltida
dialogiska former, men det är inte heller viktig för frågeställningen, då det inte handlar om
texttypologi, men om dialogpartnernas relation till varandra. Den kan vara skapad och markerad
genom kännetecken av status (kungen, bonden, mästaren, nunnan), genom språkliga kännetecken
(dialekt, latin, språkstil) eller genom talarstrategier (dominans och styrande i samtalet, tilltalssätt).
Hierarkin kan även ligga i dialogens situation: domstolen, dödsbädden, biktstolen, kungahovet.
Historisk specifika dialogformer kan betecknas som ett samhällets sätt att lösa en specifik
problemställning (som biktdialogen, som bara finns i den kristna kulturkretsen). Senmedeltiden
har ”uppfunnit” en specifik dialogform med en råd ståndsrepresentanter. Den formen tillhör de
populära dödsdanserna, där döden besöker en efter representanter för alla stånd, yrken och kön.
Dessutom är några av de lekman-didaktiska texterna dialogiskt utformade, till exempel den
Lübeckska inkunabeln Lycht der sele (Själens ljus, 1479), som uppger specifika biktfrågor för varje
stånd. Även vår text Henselyns bok tillhör ståndsdialogerna. En föreställning av den rätta sociala
ordningen kan alltså vara en grundläggande struktur för texter som har helt olika ämnen, och
texterna bildar en pragmatisk realisering av en abstrakt ordningsföreställning.
En diskursiv händelse
Viktig för den historiska kontextualiseringen av ståndsdialogerna är deras produktion och
distribution i form av inkunabler, dvs tryck före året 1500. Boktrycket betecknades som en
”kulturell revolution”, ”intellektuell mobilisering” och ”kunskapsexplosion” inte minst pga. dess
avgörande betydelse för informations- och propagandaspridning under bondekriget och
Reformationen. Men i de första 50 åren var boktrycket allt annat än revolutionärt: De första
tryckarna bar på väldigt stora finansiella risker och var därför måna om att tryckta välbekanta och
populära verk vid sidan om kyrkliga uppdragsverk som breviarier och missale.
De medellågtyska inkunablerna är en liten minoritet bland alla tidiga tryck. 1473 trycktes de först
böckerna i Lübeck, nästan samtidigt med avslutningen av den allra första fasen i boktryckeriets
utveckling: från och med 1480 hade boktrycket blivit en egen handelsgren, det förekom fler och
fler små, billig tryck, och typerna och produktionssätten homogeniserades. Det fanns ca 350 olika
verk som trycktes på medellågtyska mellan 1473 och 1500 mellan Köln och Magdeburg i Syd och
Stockholm i Norr, allt från ettbladstryck till bibeln. Det var mindre än en tredjedel av hela
produktionen i regionen, resten var på latin. Även om böckerna handlades över hela Europa, så
var receptionsmöjligheten av texter på folkspråk begränsade mellan hög- och lågtyska regioner.
Den medellågtyska litteraturen bildar en specifik grupp av verk som består mest av bearbetningar
och översättningar från äldre latinska förebilder, väldigt sällan från andra tyska texter. De
populära Volksbücher tog upp berättelsestoffer från högmedeltiden, som Septem sapientes,
Reineke Fuchs och Melusine. Medellågtyska inkunabler kan därför ofta anses traditionella texter i
en tidsenligt aktualiserad bearbetning.
De semantiska blockarna i inkunabellitteraturen
För inkunabeltryck i sin helhet har man kunnat konstatera en något jämn fördelning mellan
teologiska, politiska och underhållande texter. Men speciellt de medellågtyska inkunablerna visar
en tydlig vikt på religiös-didaktiska skrifter, de flesta avsett för läsning eller föreläsning för
lekmän. Dekalogutläggningar, biktanvisningar och bönböcker dominerar källgruppen, och även de
mer litterarisk-underhållande texterna visar gemensamma drag med didaxen, organiserad i tre
större semantiska block: 1) uppmaning till lydnad, ödmjukhet och ett allmänt kristet liv, oavsett
social status, 2) frågan efter den riktiga döden och livet efter döden, och 3) världsliga
ståndsmässiga anvisningar.
Inkunabellitteraturen som diskursivt fält visar därmed en tydlig blandning mellan religiösa och
sociala ordningsföreställningar, där den moraliska ordningen fortfarande är överordnad.
Senmedeltiden har ofta betecknats som en tid där ordningsföreställningarna är i oordning och oro,
men blicken på inkunabellitteraturen från Norra Tyskland visar, att den religiös-moraliska
ordningen fortfarande finns som förebild och muster för den sociala ordningen. Det som är i
oordning däremot är den sociala ordningen, och en grund till den förvirringen verkar vara att
egalitär-kristna moralföreställningar lagrar sig över den äldre ståndsspecifika moralen.
Laiendidaxe (religiös-didaktiska texter för lekmän) är därmed den dominanta diskursiva
formationen, som präglar alla andra texter och betonar individens ansvar för sin egen frälsning och
för hela samhället. Samma diskursiva ordning återfinns i texten Henselyns bok.
Henselyns bok: ett fastlagsspel?
Henselyns bok bevarades i ett enda exemplar, tryckt 1489 i Mohnkopftryckeriet i Lübeck. Om
tryckeriet, som producerade några av de viktigaste didaktiska och litterära verk på medellågtyska,
har det forskats en hel del, utan att man har kunnat fastslå vem som stod bakom och vem
bearbetade resp. författade texterna.
Henselyns bok har nämnts i ett fåtal äldre uppsatser, och då alltid med beteckningen fastlagsspel.
Från det Lübeckska gillet ”Zirkelgesellschaft”, som var ett yrkesmässig och religiöst sällskap för de
rikaste och mäktigaste köpmännen i städerna och som stod bl. a. för underhållningen på
fastlagsdagarna, finns spellistorna bevarade, och då står det för året 1484 ett spel ”Van der
rechtferticheyt”, som identifierades med Henselyns bok – utan ett egentligt textbelägg för detta
påstående. Inkunabeltexten själv hänvisar inte till ett uppförande på fastlagen. Det är med andra
ord inte bevisat att just Henselyn koncipierades och uppfördes som fastlagsspel, snarare osannolikt.
Men själva historien verkar passa bra in i de på slutet av 1400-talet alltmer moraliserande och
didaktiska texterna av just Cirkelsällskapets fastlagsspel, som verkar vara mest en världslig
underhållningsgenre. Viktigare än klassificeringen som fastlagsspel är för mitt syfte att se
Henselyn som en satirisk text med dialogisk struktur och mest av allt en text om ståndsdidaktik.
Texten inleds med en författaremonolog, som skisserar alla människors plikt till rechtferdicheyt
som historiens ämne. Själva handlingen börjar med en far som vill ge rättfärdigheten till sina tre
söner som sitt testamente, men de ska själva leta efter den och ska börja i Rom. De tre ynglingarna
tar på sig uppgiften och tar med Henselyn, familjens narr. De besöker i tur och ordning påven,
kejsaren, furstarna, fogdarna, soldaterna, bönderna och klerkerna, fortsätter sedan med ett gäng
som sitter och super och med kvinnorna, tills de kommer till munkarna. Varje grupp skickar dem
vidare med hänvisningen att de inte besitter rättfärdigheten. Till slut kommer sönerna tillbaka till
fadern och inser med hans hjälp att deras letande redan var testamentets fullbordan, för att de ska
fortsätta leta i hela sitt liv. Narren Henselyn, som har följt med på resan och kommenterad hela
tiden, avslutar med en monolog där han radar upp synder och företeelser i stilen av en lastkatalog.
Raden av ståndsrepresentanter, som förekommer i texten, är i sin anordning och i personernas
utformning tänkt att visa ståndstypiska handlingar och uppträdande, samt hela samhällets ordning.
Hierarkiska ordningar I: familjen
Texten struktureras genom hierarkiska ordningar. Först introduceras den familjära hierarkin:
Fadern befaller sina söner, och de uttrycker i tur och ordning sin lydnad och viljan att fullfölja
uppdraget.
Bröderna är presenta genom hela historien och får därmed en särskild vikt. Det blir tydligt att
syskonen snarare fungerar som en metafor för enhet och likhet än som verkliga personer: de
verkar inte skilja sig ifrån varande vad gäller karakter, kunskap eller roll inom handlingen. Syskon
som liknar varandra tyder på en neuralgisk punkt i den medeltida ideologin, där föreställningarna
om harmoni genom olikhet och det kristna idealet om jämställdhet krockar. Å ena sidan är broder
en beteckning för när vänner eller familjemedlemmar eller även medlemmar av samma
församling, å andra sidan är syskonen genom födelseordningen placerade på helt olika hierarkiska
ställen inom familjen, främst genom arvsrätten. I Henselyn ärver alla bröderna oansett ålder
samma sak, och det tyder på att familjen bara är ramen, men det övergripande syfte är att hänvisa
till ståndsmässiga plikter och solidaritet – bröderna är inte bara syskon men också medlemmar av
samma samhällsskikt och därmed jämlika.
Familjen ses i olika sociologiska teorier som nyckeln till social stratifikation – men tillgången är
väldigt olika för män och kvinnor. I Henselyn bok diskuteras inte problemet av kvinnornas
tillhörighet till ett samhällsskikt – familjen är inte bara patriarkal, men rent manlig, och hänvisar
till kvinnans exkludering ur den senmedeltida moraliska ordningen. I ståndsordningens logik
spelar kvinnorna ingen roll, och därför behöver familjen i Henselyns bok ingen mor och inga
systrar.
Fadern och bröderna däremot representerar en självmedveten borgarklass: de är tillräckligt rika
för att resa, de är tillräckligt bildade för att kunna prata med medlemmar av alla andra
samhällsskikt, och de tar anspråk på att diskuterar och prova teologiska och moraliska
resonemang, utan klerikal eller sakramental förmedling. Bröderna är också de som styr alla samtal
genom sina frågor, de är lika hövliga till alla de besöker, men samtidigt dömande utifrån deras
perspektiv som rika stadsbor.
Hierarkiska ordningar 2: ståndsordningen
Den antiklerikala tendensen blir ännu tydligare i den andra hierarkiska ordningen,
ståndsordningen.
I de senmedeltida dekalogtolkningarna förekommer mer och mer en förklaring för det fjärde
budet, som inte bara kräver lydnad mod föräldrarna men också mot prelaterna och de världsliga
herrarna. Den här kopplingen mellan familjär och social auktoritet kulminerar senare i Luthers
lära av de tre stånden. Även Henselyns bok tar upp både den familjära ordningen och samhällets
ordning: Bröderna besöker på sin resa för att hitta rättfärdigheten först påven. Påven skickar dem
vidare till kejsaren, och så vidare. I tur och ordningen besöker alltså bröderna påven, kejsaren,
furstarna, landfogdarna, soldaterna och bönderna. Här, vid ståndsordningens ände, ingriper
Henselyn för första gången och föreslår att fråga frossare och sedan kvinnorna. Han parodierar
därmed den hegemoniala ordningen, som skulle innehålla köpmännen och klerker. Först på slutet
frågar sönerna några munkar, men hittar inte heller här rättfärdigheten.
Råden av ståndsrepresentanter i Henselyn utgör något så märkvärdigt som en världslig rad av
bärare av virtus, den gudomliga kraften, som kommer från Christus och sipprar genom påven, som
ger den vidare genom smörjelsen till kejsaren, och vidare till alla underordnade som därmed blir
en del av makten. Klerkerna fattas i den här raden, de kommer först på slutet, efter grupper som
står utanför ordningen för att de inte håller sig till den moraliska ordningen (frossare) eller har fel
kön (kvinnor). Därmed ersätter texten den traditionella tredelade ordningen i oratores, bellatores,
laboratores genom någonting som jag vill kalla för dygdernas ordning, Klerkernas plats är helt
utanför den nyttiga kedjan av stånd och yrken – som däremot inte saknar religiös legitimitet, för å
ena sidan så står påven fortfarande på första plats, å andra sidan är den moraliska ordningen som
ligger till grunds samtidigt religiöst motiverad, som textens situering i det diskursiva fältet bevisar.
Det diskursiva fältet
Det är inte bara olika hierarkiska ordningar, också olika diskurser som ligger texten till grunds. En
stor diskursiv ram ges redan genom textens genomgående ledmotiv, rättfärdigheten.
Rechtferticheyt är ett begrepp ur det medellågtyska juridiska språket, som fick ingång till både
teologiska debatter, Bibelöversättningar och vardagsspråket. Den ursprungliga betydelsen syftar på
en persons status som parat till en rättegång i meningen av integer, rättskaffens. Samtidigt är det
domstolens uppgift att behandla alla personer rättfärdig och göra dem rätt. Latinska synonym är
iustus, sequus och integer. I den teologiska diskursen menar rechtfertich en människa som har
uppgjort sin räkning med Gud. Henselyns bok svarar på frågan efter rättfärdigheten på närmast
reformatoriskt vis: människan kan inte rättfärdigas av sig själv, men den ständiga strävan efter
rättfärdigheten och Guds nåd är nyckeln.
I medellågtyskan har ordet en tredje, världslig mening: den rätta, rättfärdiga ordningen, under
medeltiden mestadels uppfattat som ståndsordningen. Henselyns bok kvalificerar sig därmed som
en text som diskuterar den sociala ordningen genom ta del av den juridiska, den teologiska och en
världslig-sociologisk diskurs.
Två andra deldiskurser passar till textens behandling av ståndsdiskursen: en antiklerikal och en
misogyn diskurs. Båda avhandlas i form av interdiskurser, de präglar inte textens grundläggande
ordning men åberopar i korthet kända stereotyper: klerkerna predikar en sträng levnadshållning
men lever inte själv därefter, kvinnor har ingen aning om djupare frågor. Den misogyna diskursen
får jämfört med den antiklerikala mycket mer utrymme, det kommer en liten disput mellan
Henselyn och bröderna, där Henselyn visar sig vara förespråkare för en sträng bestraffning av alla
kvinnor, medan bröderna medger att det kan finnas sådana som är duktiga, och de ska bara ledas,
inte straffas. Bröderna, som ändå är unga och oerfarna, får genom sitt kön kompetens över
kvinnorna, oansett ålder eller status.
Intertextualitet
Som en underhållande, men också didaktisk text visar Henselyn likheter med den omfångsrika
didaktiska litteraturen för lekmän som utgör majoriteten av de medellågtyska inkunablerna. Det
hänvisas till flera hållpunkter av den senmedeltida vardagsfromheten: Pater Noster, utdrag ur både
dygd- och lastkataloger, dekalogförklaringar och Ars moriendi-böcker. Speciellt i författarens
förord och Henselyns slutmonolog vävs element från den lekmannadidaktiska litteraturen ihop till
en eskatologisk och moraldidaktisk ram för hela historien. Den moraliska ordningen och
horisonten som tryck som Der Leyen Doctrinal, Leyenspegel eller Testament eynes waren Cristen
mynschen framlägger, verkar vara bindande även för andra texter. Förbindelsen mellan den
religiös-moraliska och den världslig-sociala ordningen, som konstaterades för tiden före 1350,
verkar inte ha upplösts än.
Satir, humor och revolution
Även om den saknar vissa drag av ett fastlagsspel, så är det dock tydligt att Henselyns bok är en
satirisk och rolig text. Satiren introduceras genom figuren Henselyn: der är han som ingriper i den
logiska följden av samtalspartner för bröderna och parodierar den traditionella ståndsordningen.
Resultatet blir en religiös legitimerad men i övrigt rent världslig led av yrkesgrupper som tar del av
den gudomliga virtus men inte inkluderar klerkerna. De står, liksom frossarna och kvinnorna,
utanför ordningen.
Som en populär figur i fastlagsspel och annan satirisk litteratur utsågs mundus inversus, den uppoch nedvända världen, Men i Henselyns bok fungerar mundus inversus, den bakvända ordningen,
inte som en hotbild – för det första är framställningen mycket subtil, och för det andra blir det
tydligt att den moraliska ordningenär viktigare än den sociala. Fruktan för kaos och oordning möts
med upprop till personlig ansvarstagande, inte till förändring. Satiren håller sig inom vissa gränser
- de medeltida ståndsgränserna.
Singularitet
Samhällsordningen, som den formuleras i Henselyns bok, förefaller ganska revolutionärt i
moderna ögon – om man jämför den med bilden som vi har av medeltiden som statiskt, hierarkiskt
ståndssamhälle med klerkerna som betydande maktfaktor. Yttringar som avviker från denna
hegemoniala bilden betecknas ofta som ”prereformatoriska”, i motsättningen till ”medeltida”. Just
med hänsyn till frågan efter ståndsordningen är det dock problematiskt att anta en senmedeltida
konsensus och tolka texter som mer eller mindre moderna i förhållande till den – vi vet helt enkelt
inte
tillräckligt
mycket
om
den
senmedeltida
samhällsordningen,
dessutom
innebär
karakteriseringen av yttringar som medeltida, moderna eller prereformatoriska alltid en tolkning
av 1400talet utifrån dess slut. Faktiskt innehåller samhällsordningen, som den presenteras i
Henselyns bok, både aspekter som påminner om protestantisk etik och den lutherska idén om de
tre stånden som ett medeltida koncept av virtus och hierarki.
Hierarki och den stora helheten
Jag föreslog läsningen av fastlagsspelet Henselyns bok som en Ständetext, en text som uttrycker
normative föreställningar om samhällsordningen. Men även om en specifik ståndsordning – som
avviker starkt från de traditionella medeltida tre- eller fyrdelade ordningarna - organiserar textens
struktur, så blir det dock klart att det inte räcker med att uttrycka en uppfattning om stånden: Lika
starkt som den ståndsmässiga ordningen är den moraliska ordningen, den sociala ordningen
bygger på en föreställning om rättfärdighet som lägger stor vikt på individuellt och ståndsmässigt
ansvar. Båda delarna verkar vara nödvändiga för att upprätthålla ordningen.
Det är tydligt i texten att den lärda diskursen om både socialordningen och moralen diffunderar i
en vardagsdiskurs, som bygger på en common sense och använder kunskap om t ex kvinnor och
bönder.
Dessutom
blandas
världsliga,
religiösa
och
eskatologiska
funderingar
om
samhällsordningen ihop, och just den blandningen verkar vara karakteristiskt för den
medellågtyska inkunabellitteraturen: det handlar alltid om den stora helheten. Progressiva och
konservativa tendenser blandas ihop. Och ståndsordningen är långt ifrån den viktigaste
ordningsprincipen, moraliska, könsmässiga och funktionella principer blir diskuterade. Samhället
har blivit större: Det är viktigt vad som händer med kvinnor, köpmän, judar eller syndare. Den
anonyma författaren av Henselyns bok, som andra senmedeltida författare, har tillägnat sig delar
av debatten om den sociala ordningen från olika håll och berikat den med vardagskunskap, och det
leder till att samhället blir mycket större än de tre eller fyra stånden som den medeltida lära
kulturen tänkte.
