Tåkernbygden & storgodset Hovgården
Tåkerns östra vatten- och strandområden dominerades under lång tid av
det stora kronogodset Hovgården. Redan under medeltiden var det en
samlad egendom med utvecklade driftsformer. Åkermarken var koncentrerad till godsets norra del, direkt väster om Hovs kyrka. Ytterligare norr
därom låg ängs- och betesmark. Hovgårdens södra delar bestod mest av
ängar och stora betesmarker.
Johan Gustav Swartz
Elfvestad
Herrestad
Svälinge
HERRESTADS KYRKA
S O
C
K
E
N
Hofsnäs
H O F
Åkerodlingen var fram till slutet av 1700-talet av relativt liten
omfattning. Godsdriften dominerades istället av kreatursskötsel. Fisket i
Tåkern var viktigt även för en stor egendom som Hovgården. Ett uttryck
för detta var att man i början av 1700-talet särskilt markerade på en
karta över godsets ägor att östra Tåkern var ”Hoffgårdens fiskewatten”.
Arbetskraften utgjordes av dagsverksskyldiga torpare. I början av 1700talet fanns drygt 20 dagsverkstorp som låg längs egendomens yttre gränser. Kronogodsets huvudbebyggelse låg intill Tåkernstranden, ungefär på
samma plats som den nuvarande Hovgårdens mangårdsbyggnad.
Fram till 1630-talet förvaltades Hovgården direkt under kronan. Då
överfördes kontrollen över egendomen till det nyinrättade Vadstena
krigsmanshus, som periodvis arrenderade ut Hovgården fram till 1750.
Detta år såldes den gamla kronodomänen på offentlig auktion och övergick därigenom i privata händer.
Sandby
S
S
N
HOFS KYRKA
Hof
Säby
Hovgården
S O
T å
k
e
Annelund
r
H O F
S
K
N
C
E
n
Furåsa
Del av Häradskartan, Göstrings och Vifolka härad, kartlagd 1876 och publicerad 1880 samt del av Häradskartan, Dals och
Lysings härad, kartlagd 1876-77 och publicerad 1881. Originalkartorna är i skala 1:50 000. Gul färg markerar åker, grönt är
äng och vitt är trädbevuxen betesmark eller skog.
John Swartz från Norrköping
Efter John Swartz död 1853 övertogs Hovgården
av sonen Johan Gustav Swartz (1819-1885).
Han fortsatte utvecklingen av driften på godset,
bland
annat
genom
satsningar
på
mejerihantering och sockerbetsodling. Under
1800-talets andra hälft växte mejerihanteringen
fram i Sverige och Hovgården och Tåkern kom
att spela en viktig roll för utvecklingen. Under
1860-talet uppfann Johan Gustav Swartz den så
kallade ismetoden för separering av grädde.
Metoden byggde på upptäckten att ju hastigare
mjölken avkyldes desto snabbare skedde
gräddsättningen. Resultatet blev en effektiv
separering och en grädde av hög kvalitet.
Metoden utvecklades på Hovgården där mjölken
som producerades på godset avkyldes i stora kar
med hjälp av lättåtkomlig kylis från Tåkern.
Swartz ismetod spreds snabbt inom
mejerinäringen i Sverige, övriga Europa och
USA. Den behöll sin ledande ställning fram till
1880-talet då den ersattes av den enklare
separatorprocessen. Den swartzka ismetoden
ökade kraftigt behovet av kylis på de större
gårdarna runt Tåkern där mejerier anlades.
Sjöisen sågades ut i block och transporterades Johan Gustav Swartz utvecklade jordbruket vid
till gårdarna på slädar. Isblocken lades upp i Hovgården med bland annat mejerihantering och
dösar som isolerades med sågspån eller halm.
sockerbetsodling.
Kring 1800-talets mitt etablerade sig en
ny grupp jordbrukare i Tåkernbygden. Det
var personer som inte kom från böndernas
led, utan istället hade en bakgrund i tidiga
industriella verksamheter eller tillhörde
godsägarklassen. De var entreprenörer
som investerade sitt kapital i jordegendomar. I Tåkernbygden blev de inflytelserika och betraktades som föregångsmän
för jordbrukets utveckling. En av dessa
var fabrikören John Swartz (1790-1853)
från Norrköping som köpte Hovgården
1834. Köpet ingick i en större investering
i jordbruksfastigheter runt om i Östergötland. John Swartz bosatte sig aldrig på
Hovgården utan förblev Norrköpingsbo.
På Hovgården experimenterade han med
nya grödor och odlingssystem, införde ny
teknik och bedrev målmedveten djuravel.
Vid mitten av 1840-talet fanns på godset
38 par oxar, 15 par hästar, 120 kor och
1000 får. De dagsverksskyldiga torparna
ersattes som arbetskraft av lantarbetare
som var knutna direkt till godset. Många
torp revs och istället byggdes nya
arbetarbostäder. I syfte att knyta lantarbetarna fastare till Hovgården samt
uppmuntra ett ”nyktert och anständigt
uppförande” inrättade John Swartz en
slags sparbank för de anställda.
Karta över Hovgården från 1700-talets början. Mangårdsbyggnaden (A) ligger intill Tåkernstranden, Hovs kyrka syns i kartans övre del.
En omfattande nyodling igångsattes.
Framför allt förvandlades betesmark till
åker. En förutsättning för omvandlingen
var dränering genom dikesgrävningar av
den befintliga marken. Av detta följde ett
intresse av att sänka Tåkern och
därigenom möjliggöra dränering av
ytterligare marker och att erövra helt nya
arealer från sjöns botten. John Swartz
blev den främste förespråkaren för och
Fabrikören John Swartz från Norrköping som
köpte Hovgården 1834. Han var en av de
främsta förespråkarna för Tåkerns sjösänkning.
pådrivaren av 1840-talets stora sjösänkningsprojekt. Emellertid fick Tåkernsänkningen sämst utfall i den östra delen. Till
projektets ”förlorare” måste Hovgården och
John Swartz räknas. Hovgården erhöll endast
3,5 hektar förbättrad mark och 45 hektar ny
användbar mark från sjöbotten. Delar av den
nyvunna marken visade sig dessutom vara
känslig för vinderosion. För att motverka
jordflykten planterades 30 000 skott av pilträd
på Hovgårdens nya strandmark. Tanken var
också att pilträden skulle skördas och ge
bränsle och material till korgtillverkning. Än
idag finns spår kvar av pilplanteringen.
Sockerbruket i Vadstena omkring 1875. Fabriksbyggnaden uppfördes 1871-72 och verksamheten
pågick till 1879. Efter sockerbrukets nedläggning kom byggnaden snart att användas för nya
ändamål och bevarades därför, dock kraftigt ombyggd vid flera tillfällen. Den finns fortfarande kvar
i form av den så kallade Asylen, som idag inrymmer bland annat bostäder och stadsbibliotek.
På 1870-talet odlades sockerbetor i stor skala
på Hovgården. Det var en följd av den rådande
högkonjunkturen som bland annat ledde till
ökande sockerkonsumtion i landet. I början av
detta årtionde framstod det därför som lukrativt
att odla sockerbetor och tillverka socker. I
Vadstena grundades 1871 ett sockerbruk som
en av sex anläggningar i landet. Bakom
satsningen stod affärsmän i staden och
storjordbrukare runt Tåkern, varav Johan
Gustav Swartz var den tongivande. Hovgården
blev också sockerbrukets största enskilda
sockerbetsleverantör. För att snabbt och
effektivt kunna transportera sockerbetorna
anlade Johan Gustav Swartz en nio kilometer
lång hästdragen järnbana från Hovgården in till
Vadstena sockerbruk.
Sockerbetor odlades också på andra stora
gårdar runt Tåkern, till exempel Kyleberg och
Källstad. Satsningen på sockerbetor blev dock
ett misslyckande. Problem uppstod både med
avkastningen och kvaliteten på sockerbetorna.
Dessutom visade det sig snart att sockerbranschens lönsamhet var överskattad.
Sockerbruksbolaget i Vadstena hamnade nästan omgående i ekonomiska svårigheter. Verksamheten fortgick till 1879 då konkursen
slutligen var ett faktum. Redan två år tidigare
hade dock Johan Gustav Swartz av ekonomiska skäl tvingats sälja Hovgården. Efter
Swartzepokens slut styckades det gamla
godset Hovgården upp i tre skilda, nya
jordbruksfastigheter: Hovgården, Ringsholm
och Palsgård.
Länsstyrelsen Östergötland
Linköpings Universitet
Skylten är delfinansierad av Tåkernfonden WWF.
