Han går aldrig förbi dig!
Av: Johannes Djerf
Var är Gud någonstans? Jag tror att Maria många gånger hade funderat
på om inte Gud hade gått förbi henne. Hon försökte så gott hon kunde
leva nära det som skrifterna talade om men det var svårt, jag tror det var
oerhört svårt att tänka sig att Gud skulle vara intresserad av just hennes
problem, att han skulle ha tid för det som pågick i hennes vardag. Hon
trodde nog mest att Gud stönade och suckade varje gång han hörde
henne göra ett försök att komma nära. Hon visste inte riktigt om hon
kunde det teologiska språket som hon behövde, för hon var ju inte ifrån
en familj med något högt anseende ifrån Jerusalem, så tanken att få möta
Gud på riktigt hade känts väldigt avlägsen under en lång tid. Hon längtade
efter det, det gjorde hon, men det kändes mer som att Gud ändå skulle se
till någon annan först och främst.
Och jag tror vi kan känna igen oss. Visst finns det dagar då vi ställt frågan
om Gud ändå kanske missat oss på vägen. Visst, det kanske inte har varit
svårt att tvivla på Guds existens och vi har försökt att leva efter de kristna
rättesnörena så gott det går för vi vet att det är rätt, men ibland så verkar
det ändå som Gud bara besöker andra än just mig. Vi tror att det måste
finnas en anledning till detta och besvikelsen över oss själva tar ofta över
längtan efter att ta nya steg i tron. Jag är oerhört besviken över hur jag
fortfarande älskar Gud så lite och syndar så mycket. Det är fruktansvärt
att se hur jag fortfarande kan bära på avundsjuka inför andra människors
framgångar. Jag blir ledsen på hur trångsynt jag kan vara ibland och bara
se mitt eget bästa framför ögonen. Det är inte ofta som jag kan be till Gud
någon längre stund utan att mina tankar irrar iväg till något gammalt som
sårat mig men som jag trodde att jag hade förlåtit för länge sedan. Eller
så svävar jag ut i överdrivna fantasier om storslagna framgångar som
pastor. Men den värsta besvikelsen är nog att jag inte är mer besviken än
vad jag är över detta. Det händer att jag inte bryr mig alls över att jag
kommer till korta. Jamen, jag är ju som jag är, brukar jag oftast svara
med.
Men detta är faktiskt inte allt som jag är. Alla besvikelser som du har över
dig själv är inte vad du är. Du och jag, vi är kallade till att bli den
människa som Gud hade i åtanke när han en gång skapade oss.
Du skapades till att vara ett mästerverk av Gud. Paulus skriver att ” Ty
hans verk är vi”. Det grekiska ordet som verk står för kan också betyda
Guds hantverk eller till och med Guds konstverk.
Alltså, Gud skapade dig till att känna samhörighet till att känna
gemenskap med honom och andra människor. Han gjorde oss till något
gott! Och det är väl därför vi känner denna besvikelse över oss själva så
djupt ibland. Men Gud är fast besluten att inte bara reparera det mesta av
vår brustenhet utan han vill göra oss till nya skapelser i Jesus Kristus.
Bibelordet fortsätter ”skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud
har förberett, så att vi skall vandra i dem.” Det är ett hopp som aldrig
kommer att kunnas släckas. Inte idag och inte imorgon. Det finns en
närvaro, det finns en förändring för oss var och en. Du är som du är, men
du är inte bara det. Du är den du är, men du är ännu inte den som du ska
bli. Det finns alltid mer!! Gud skapar om och om igen med sin närvaro.
Gud har absolut inte gått förbi dig.
Det är något som Maria får vara ett stort bevis på. Vi läser nu i
Luk.1:26–35. Den närvaro av Gud som hon länge bara tänkt skulle gå
förbi henne, fanns nu i samma rum som hon själv. Hon både såg och
hörde ifrån den himmelska världen. Hon var innesluten i Guds seende och
hon var utvald för att hon var hon. Det var ett möte med en stor Gud,
men det visade sig att det var en stor Gud som kände en liten människa.
Han brydde sig till och med om ifall hon var rädd. ”Var inte rädd, Maria,
du har funnit nåd hos Gud, sade ängeln. Även fast hon många gånger
hade tvivlat, även om hon många gånger inte kände sig som en god och
en ”riktig” jude så fick hon ett möte med Guds närvaro.
Men att Gud hade en vilja med Marias liv betydde inte att allt skedde
automatiskt. Gud hade valt Maria, just för att han visste att hon skulle
klara av att föda världens frälsare till den här jorden men han inväntade
det avgörande ordet, ordet ja. ”Må det ske med mig som du har sagt”,
svarade hon ängeln och Marias inre befruktades av Guds Andes närvaro
av hennes eget val att följa hans väg. Och på samma sätt så är det även
så för dig och mig. Gud väljer inte åt oss, även om han redan sett oss och
valt oss. Det finns ingen automatik i att Gud ska möta oss utan det
handlar om att säga ett ja till att fortsätta gå eller ett nej, att inte göra
det. Här finns det inget ”vet inte”, som många utav oss använder för att
svara något men inte behöva ta ställning inför det. Utan vi behöver ta
ställning inför vandringen med Jesus och våga lita på Gud även om vi inte
har en 100 % garanti inför allt. Du tror redan på en massa saker som du
inte har sett och har fullständig garanti på.
De flesta utav oss tror att Jorden är rund t.ex. Vi har sett det på bilder,
men det är få som varit uppe i rymden och verkligen sett att jorden är
rund eller hur? Och de flesta utav oss sätter oss i bilen eller på cykeln på
morgonen och tror på att det kommer hålla och att inget kommer ske,
även om vi inte riktigt vet säkert. Men vi måste våga, annars kommer vi
ingenstans. Och det är det som tron på Gud handlar om. Det är inte något
som hör till personligheten, utan våga någonting det kan vi alla göra även
om man inte har alla garantier på plats. Tro stavas risk brukar vi säga.
Maria visste att med hennes ja så riskerade hon att bli utpekad och
bestraffad som äktenskapsbryterska, och kanske till och med stenad. Hon
visste att hennes relation med Josef skulle få utstå många prövningar,
men hon valde ändå att tro och förlita sig på orden hon hört ifrån ängeln
att ”Ty för Gud är ingenting omöjligt”. Många dörrar stängdes för Maria
genom hennes val men istället så öppnade Gud ett fönster som spred en
väldigt skön fläkt rakt in i hennes liv.
Och genom hennes val så skedde det största som historien hade skådat,
då skaparen och det skapade förenades. Maria blev inte bara berörd av ett
kort besök utan Guds närvaro förkroppsligades inuti henne. Och det var
ett möte som inte skedde inför allas blickar, som vi kanske tror att ett
riktigt Guds möte kräver. Utan det var i det fördolda och i det lilla. Det var
nästan i det mest obetydligaste rum som Gud valde att möta med Maria
och bli människa. Och på samma sätt så kan Gud möta dig. Det är som
Paulus säger att ”ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta”. Ordet är
Kristus, han som kom och som kommer. Han är nära dig och han känner
dig eftersom han blev människa som vi. Men om detta ska bli verkligt, om
den kristna tron ska bli mer än läror, om den kristna tron ska bli Guds liv i
ditt liv, om ditt inre ska befruktas av skaparens närvaro, måste du svara
samma ja till Gud som Maria gjorde.
Det handlar om att våga stiga ner ifrån scenen. Det kanske inte låter så
jobbigt, eftersom du är livrädd för att stå på scen, tänker du kanske, men
det är inte en sådan här scen som jag pratar om nu, utan ditt livs scen.
Där du har ditt liv, dina ramar och din trygghet för vad som är rätt och fel,
dina föreställningar om hur allt är och borde vara. Den scenen måste vi
våga lämna om vi vill ha ett möte med Gud!
Det finns en väldigt bra scen i filmerna om sagan om ringen då de två
små hobbitarna Sam och Frodo är på väg att lämna sitt hem i Fylke för att
förstöra den onda härskarringen.
Mitt ute på en stor äng så stannar plötsligt Sam och säger med en ängslig
röst, ”Om jag tar ett steg längre nu så är jag ett steg längre hemifrån än
vad jag någonsin varit ”. Han insåg att det som var känt för honom, det
som han förknippade med trygghet var han på väg att lämna. Ångesten
kom över honom för en stund och han blev osäker på om han skulle gå
vidare. Och så är det, det tror jag att vi vet allihop. Att när vi väljer att ta
ett steg längre, närmare Gud så finns oftast ångesten också med. Det
tillhör på något sätt i paketet. För när vi väljer att ta steget så kommer vi
komma in på områden som vi inte varit på tidigare. Vi lämnar det som
varit känt och tryggt bakom oss. Men det är just detta steg i tro som
kommer låsa upp miraklerna som Gud har för dig och mig längre fram. Så
det var gott att Sam hade sin vän Frodo med som kunde uppmuntra
honom att gå vidare. Annars så hade troligtvis inte Frodo klarat sig hela
vägen, och ondskans makt i härskarringen hade inte brutits. Alltså, valet
närmare Guds närvaro kan stänga många dörrar för dig men Gud öppnar
alltid ett vackrare fönster, som blir till en stor välsignelse för andra. Ett
steg som Gud lovat att ge dig kraft till. Ängeln sade till Maria att den
helige ande skulle komma över henne och den högstes kraft skulle vila
över henne. Hon gick inte ensam, och det gör aldrig du heller. Den
högstes kraft vilar över dig i varje steg du tar närmare Gud. Det handlar
inte så ofta om vem du säger att du är i dina besvikelser över dig själv
utan vem han är, vem Gud är och vad han kan och vill göra igenom dig.
Han går inte förbi dig.
Det finns ännu en tjej i Bibeln som är ett fantastiskt exempel på Guds
nåd, när någon vågar lämna sin egna scen och ta ett steg närmare
honom. Och det är berättelsen om Rut.
Rut kom ifrån Moabs land. Vars invånare härstammade ifrån just Moab,
som var den son som Lots äldsta dotter fick med sin far. Påverkad av
moralen i sodom som höll på att förstöras och rädslan över att bli barnlös
så drevs dottern till incest med sin far, liksom hennes syster. En oerhört
tragisk berättelse som ledde till att Mose också förbjöd moabiterna att
tillhöra Guds församling. Genom det så blev Moabiterna ett uteslutet folk
som hade sina egna gudar. Så det var en rotlös och förvirrad värld som
Rut hade växt upp i. Men så hände det något.
En familj ifrån Betlehem i Juda kom till landet pågrund utav hungersnöden
som rådde där. Det var Noomi, hennes man Elimelek och deras två söner.
Rut förälskade sig i Mahlon, en av sönerna och blev snart hustru åt sin
man och en del av familjen.
Men det var en familj som fick uppleva sorg efter sorg. Elimelek dog och
efter några år så dog även Ruts man och hans bror. Kvar fanns nu bara
Rut, hennes svägerska Opra och svärmor.
Noomi fick höra hur Herren Gud hade tagit sig an sitt folk och givit dem
bröd på nytt och hon började längta tillbaka till sitt hemland. Men Rut och
hennes svägerska ville följa med. Rut var trygg i hennes närvaro och
kunde inte låta henne försvinna ifrån hennes liv. Noomi bad dem att
vända om men då brast det för Rut. Vi kan läsa i Rut.1:16-19. Rut var
villig att lämna allt det som varit hennes scen under hela hennes liv. Hon
var beredd att lämna miljön, människorna och till och med de avgudar
som landet haft för att bosätta sig i ett annat land, i en annan miljö och
en tro på en annan Gud. Rut kände att den Gud som Noomi då och då
hade talat om och hoppats på, gav även henne hopp. Och det kom att
visa sig att även Herren, Gud hade hopp för Rut.
Det är fortsättningsvis en fantastisk berättelse om hur Rut ber om att få
hjälpa till med att plocka ax på en åker utanför Betlehem, som tillhörde
Boas som var släkt med den avlidne Elimelek. Där Boas upptäcker dag
efter dag många vackra inre skatter hos Rut. Han säger att ”Man har
berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död,
hur du har lämnat din far och din mor och ditt fädernesland och följt med
till ett folk som du inte kände förut. HERREN skall löna dig för vad du har
gjort. Ja, full lön skall tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, som du har
kommit till för att finna tillflykt under hans vingar."
Och så slutar också berättelsen för oss som har manus. Boas tar Rut till
Hustru och de får en son som heter Obed som i sin tur blev far till Isai,
Kung Davids far. Och av Davids släkt så kom Jesus Kristus, Guds son. Det
här är ett ytterst bevis på Guds oändliga seende och Guds fantastiska
Nåd. Av det som ingenting var så tog han Rut under sina vingars skugga
och välsignade henne och det inte så lite. Hon som till och med var
uträknad ifrån Guds folk blev ändå innesluten i hans familj. När hon valde
att lämna sin egen scen och istället söka tillflykt hos Gud så blev även hon
en del i hans rike och närvaro! Amen!
Det här är en så otroligt stark berättelse och den får berätta för oss att
när vi söker tillflykten under hans vingar, när vi tar ett steg närmare Gud
så visar han sin nåd. Om och om igen.
Rut visste inte vad allt innebar när hon helhjärtat gav sig iväg ifrån sin
egen trygghet.
Maria visste inte vad hon gav sig in på när hon sa sitt ja till att föda Guds
egen son till världen, men Gud visade dem båda att hans kärlek, hans nåd
är alltid större än vad vi anar när vi vågar att gå.
Gud inbjuder dig till att ta det steget. Ett steg närmare honom den här
morgonen. Lämna det som du känner till och gå ut i hans okända men
fantastiska värld. Det kanske handlar om att på nytt våga tro på att han
faktiskt förlåter dig. Det kanske handlar om att våga ta ett steg att tro på
att Gud faktiskt använder dig som du är, trots dina egna besvikelser på
dig själv. Det kanske handlar om att i dina drömmar och inför din framtid
våga säga Ja Gud, Jag går dit du går och jag stannar där du stannar. Jag
vill tro för jag vet att du sett mig.
Om du inte finner ro i Jesu armar i vems armar ska du då finna ro?
Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din. Du kan få möta hans
närvaro, just nu.
Sång – Michael Johnson
