LITEN ORDLISTA OM BERGSHANTERING
(Enligt Norstedts Uppslagsbok)
Anrikning
Process för koncentration av de värdefulla beståndsdelarna i en malm eller ett
mineral.
Bergshantering
Omfattar gruvdrift, malmens sovring och anrikning samt metallens eller mineralets
framställning i ren form.
Bergskollegium
Centralt ämbetsverk 1637-1857, som handhade frågor rörande gruvdrift och
bergsbruk och fram till 1828 även överdomstol i mål rörande bergverken.
Bergslag
Distrikt med privilegium på bergshantering. De uppkom på 1200-talet och ägde
bestånd till 1859, då bergshanteringen blev fri.
Bergslagen
Gemensam benämning på den sammanhängande bergslagsbygden i västra och
norra Västmanland, södra Dalarna och östra Värmland. Sedan medeltiden känd för
stora malmfyndigheter. Dessa uppdelas i fosforfattiga (Stripa och Stråssa), på vilka
baserar sig Bergslagens urgamla framställning av kvalitetsstål, och fosforrika
(Grängesberg). Vidare finns betydande fyndigheter av sulfidmalmer, framför allt Falu
gruva (svavelkis). Gruvbrytningen har sedan 1970-talet successivt avvecklats.
Bergsman
Innehavare av bergsmanshemman. Var till 1859, då bergshanteringen släpptes fri,
skyldig att bedriva hyttebruk och använda sina skogar till kolning. Var i gengäld
undantagen från hemmanens skyldighet att hålla en soldat. Numera även
beteckningen för bergsfolk i allmänhet.
Bergsmekanik
Läran om de mekaniska anordningar för uppfordring, transport mm, som används i
gruvdrift.
Bessemerprocessen
Metod för framställning av stål ur tackjärn genom förbränning av större delen av det
kol, som tackjärnet innehåller. Det smälta tackjärnet tappas i en s k konverter i vars
botten luft blåses in genom ett antal hål. När luften passerar smältan förbränns kolet
och en del av föroreningarna. När kolhalten gått ned till önskat värde, avbryts
luftblåsningen. Konvertern stjälps och stålet avtappas i formar, s k kokiller, där det
får stelna till göt. Metoden uppfanns av britten Sir Henry Bessemer (1813-1898),
men utformades praktiskt av svensken Göran Fredrik Göransson.
Färskning
Omvandling av tackjärn till smidbart järn, varvid halten av kol, kisel och mangan
minskas genom oxidation. Till de mest kända färskningsprocesserna hör
bessemermetoden och martinmetoden.
Gjutjärn
Till gjutjärn används olika former av tackjärn. Gjutjärn har hög kolhalt, ca 4 %, och
ibland höga halter av kisel och mangan. Det är därför hårt och sprött.
Gruvmätning
I lag påbjuden kartläggning av varje underjordsgruva.
Göt
Block som erhålls då götstål får stelna i formar av gjutjärn, kokiller.
Hytta
Masugn eller smältugn med tillhörande byggnader.
Härdfärskning
Det äldsta sättet att framställa smidbart järn ur tackjärn. Färskningen försiggick i en
härd med träkolsbränsle. De viktigaste metoderna var vallonsmide och
lancashiresmide.
Härdning
Procedur för ökning av hårdheten hos stål, som innebär att det upphettas till 750800 grader varefter det avkyls i vatten eller olja.
Järnbärarland
Medeltida dansk och norsk benämning på mellan- och västra Dalarna
Järnmalm
Mineral som är så rika på järn att det är lönsamt att bryta dem för järnutvinning. De
viktigaste är oxider, hyroxider, karbonater och silikat. Till oxiderna hör magnetit och
hematit, till hydrooxiderna limonit, till karbonaten siderit och till silikaten charmosit.
De lappländska malmfälten innehåller världens största magnetitfyndigheter. Under
järnåldern och medeltiden spelade malmer av typen limonit och myrmalm en stor
roll.
Järntillverkning
Då järnmalmen aldrig enbart utgörs av järnoxider utan är mer eller mindre
uppblandad med främmande bergarter (gångarter) och ofta även med svavel- och
fosforhaltiga ämnen, måste dessa frånskiljas. Närvaron av svavel gör järnet
"rödbräckt" (det springer lätt sönder vid upphettning). Fosfor åter gör järnet
"kallbräckt". Gångarterna avlägsnas delvis på mekanisk väg. Svavlet frånskils lättast
genom malmens rostning (upphettning under lutfttillträde), varvid det förbrinner till
svaveldioxid och bortgår i gasform. Fosfor avlägsnas först under förädlingens gång.
Genom järnmalmens reduktion med kol i masugn erhålls tackjärn, vilket sedan utgör
råämne för framställning av övriga kolfattigare järnsorter. Härvid minskar man
tackjärnets kolhalt genom färskning (kolet oxideras eller förbränns).
Kokill
Tackjärnsform för gjutning av stål till göt för vidare bearbetning.
Lancashiresmide
Äldre färskningsmetod för framställninga av smidbart järn ur tackjärn. Metoden gav
järn av hög renhet.
Martinprocessen
En av den franske metallurgen Pierrie Emile Martin (1824-1915) uppfunnen metod
att i stor skala framställa mer kolfattigt smidesjärn och stål ur kolrikt tackjärn. Kolet
avlägsnas ur järnet genom oxidation dels genom luft, dels genom smidesjärnskrot.
Järnskrot är nämligen alltid mer eller mindre rostigt och då rost utgörs av järnoxid är
skrotet således rätt syrerikt. Under processen oxiderar syret i järnoxiden kolet i
tackjärnet, varav följden blir både att tackjärnet blir kolfattigt och smidesjärnskrotet
åter användbart. Även järnmalm kan direkt användas i stället för skrot. För att
oxidationen skall kunna ske, måste järnet och skrotet först smältas ned. Detta sker i
en stor flamugn, martinugn, genom förbränning av gasformigt bränsle tillsammans
med blästerluft, som får stryka direkt över smältan. Eftersom temperaturen måste
vara mycket hög för att hålla även det kolfattiga järnet flytande, förvärms de
brännbara gaserna såväl som blästerluften i regeneratorer. Martinprocessen är lätt
att reglera och även under processens lopp kan man, om så behövs, genom
tillsatser förändra smältans sammansättning. Vid varje smältning bearbetas 15-35
ton.
Malm
Mineral eller bergart med så stor tungmetallkoncentration att den är ekonomiskt
brytvärd
Metaller
Grundämnen som kännetecknas av att de nästan helt speglar ljus utan att nämnvärt
släppa igenom det, s k metallglans, och är goda ledare för elektricitet och värme (t
ex guld, silver, koppar, bly, järn, zink, aluminium, tenn, nickel och kvicksilver). Dessa
egenskaper beror på att metallen innehåller lättrörliga elektroner.
Metallurgi
Läran om metallers framställning ur malmerna och metallernas egenskaper.
Smidesjärn (smidesstål)
Stål med så låg kolhalt, i regel mindre än 2 % att det är smidbart.
Stål
Sammanfattande benämning på den mängd olika legeringar där järn är den
viktigaste beståndsdelen. Beteckningen järn används numera endast om tackjärn
och om det mjuka järn, som framställts enligt välljärnsmetoderna. Stål tilllverkas i en
rad olika kvaliteter med ytterst skiftande egenskaper. En framträdande egenskap
hos stål är dess härdbarhet. Denna beror i hög grad på stålets kolhalt.
Välljärn
Den degiga massa, som fås vid färskning av järn enligt äldre metoder (vallon- eller
lancashiremetoden), ur vilken slaggen pressas ut genom bearbetning under en
hammare.
Vällning
Sammanfogning genom smidning, valsning eller pressning av ståldelar, som
uppvärmts till degig konsistens.
