BIOLOGI
Några udda
svenska
sjöstjärnor
De flesta sjöstjärnor vi ser under våra
dyk är relativt välkända, men så ibland
ser vi något annorlunda, något som vi
inte känner igen sedan tidigare. Denna
artikel handlar om dessa lite udda
sjöstjärnor som man bara stöter på
någon gång ibland.
Ovan:
Luidia sarsi
Till höger:
Pteraster pulvillus
Text & Foto Anders Axelsson
Vi har ca 25 arter av sjöstjärnor i
Sverige, men många av dessa får
betraktas som ovanliga rariteter.
Att vi sällan ser vissa arter
behöver dock inte innebära att
de är sällsynta. Oftast så befinner
vi oss helt enkelt på fel plats. Vad
vi i Sverige anser vara rariteter
kan vara väldigt vanliga arter om
vi förflyttar oss norr eller söderut.
Vi kan också befinna oss på fel
djup. Många sjöstjärnor kräver en
hög salthalt vilket gör att antalet
arter ökar markant med djupet i
våra svenska utsötade vatten.
Sjöstjärnor med gigantiska
larver
Ibland när man simmar över sand- och
grusbottnar stöter man på en ljusbrun
sjöstjärna som heter Luidia sarsi. Den
påminner om den vanliga kamstjärnan,
Astropecten irregularis, men har
betydligt längre armar. En annan
skillnad är att kamstjärnor brukar ha en
rosa fläck längst ut på armspetsen, hos
Luidia sarsi är denna fläck istället vit.
Luidia sarsi har fem armar liksom de
flesta andra sjöstjärnor, dess närstående
släkting Luidia ciliaris har istället sju
armar. Denna sjuarmade sjöstjärna är
dock relativt sällsynt i Sverige. Ett
intressant fenomen med arten är att den
bildar en otrolig mängd ägg. På ett år
kan en enda hona bilda mer än 200
miljoner ägg.
Båda arterna är mycket sköra och
föredrar att leva på sand- och grusbottnar. Födan utgörs i huvudsak av
diverse grävande organismer.
Nedgrävda bytesdjur kan upptäckas
genom doftämnen och favoritfödan
utgörs av ormstjärnor. Bytet sväljs helt
och magsäcken kan ej krängas ut
utanför kroppen, vilket är fallet hos
många andra sjöstjärnor.
Hos de allra flesta sjöstjärnor är
larverna mikroskopiskt små, men detta
gäller inte för släktet Luidia. Larverna
hos dessa båda arter kan faktiskt bli upp
till 35 mm långa. De ser mycket
märkliga ut och är vanligt förekommande i fritt vatten under hösten och
vinterhalvåret. Det är många förvånade
dykare som kliat sig i huvudet och
undrat vad detta är för konstig
organism. I stora drag kan man säga att
larven ser ut som en genomskinlig Sböjd delfinstjärt som är ute och simmar
med en liten rödaktig sjöstjärna.
15
BIOLOGI
"Delfinstjärten" pekar uppåt medan den
lilla sjöstjärnan sitter i nederdelen. Inte
nog med att denna larv är storvuxen, den
är dessutom den enda svenska
sjöstjärnelarv som tar sig fram med
aktiva kroppsrörelser. De andra
sjöstjärnornas mer småvuxna larver
nyttjar sig av små hår, så kallade cilier,
för sin förflyttning. När det är dags för
sjöstjärnan att bottenfälla kastas hela den
genomskinliga "delfinstjärten" bort och
den lilla sjöstjärnan faller till botten.
Pteraster militaris
Sjöstjärnor med yngelvård
Psilaster andromeda
Hippasterias phrygiana
På relativt djupt vatten, normalt under 35
m djup, hittar man ibland sjöstjärnan
Pteraster pulvillus. Den är ganska
tråkigt färgad i smutsgult och blir upp
till 4 cm i diameter. Fortplantningen hos
detta släkte är mycket intressant.
Normalt släpper sjöstjärnor sina könsprodukter rakt ut i vattnet. Från det
befruktade ägget bildas sedan en
mikroskopisk larv som svävar runt som
plankton en tid innan den slår sig ner på
botten för att ombildas till en liten
sjöstjärna. Detta gäller dock inte för
Pteraster pulvillus. Den har yngelvård
och behåller avkom-man hos sig tills den
är färdigutvecklad. Detta är ganska
vanligt för sjöstjärnor från kallare trakter
som Arktis och Antarktis.
Ute i Nordsjön och längs Norges kust
finns ytterligare en art av släktet
Pteraster, som borde kunna hittas längs
Sveriges kust, nämligen P. militaris.
Arten är gulvit till rödorange och blir
maximalt 8,5 cm i diameter. På
ryggsidan sitter ett antal små taggar.
Över dessa taggar sitter en tunn genomskinlig hinna. Tittar man noga ser man
ofta små ljusa fläckar under hinnan.
Detta är sjöstjärnans ägg och larver.
Utrymmet under hinnan utgör ett yngelrum där äggen kläcks och utvecklas. Då
larverna är stora och välutvecklade sänds
de slutligen ut i fria vattnet genom en
por på sjöstjärnans ovansida.
Vill ha hög salthalt
Ceramaster granularis
16
Salt är livsnödvändigt för de flesta
levande organismer. Många djur har
förmåga att själva reglera sin inre
salthalt och är därmed inte beroende av
saltkoncentrationen i omgivningen.
Detta gäller dock inte för sjöstjärnor, de
saknar förmåga att reglera sin inre
salthalt. De tvingas därför hålla samma
salthalt i kroppen som i det omgivande
vattnet. Många arter av sjöstjärnor
kräver därför en hög salthalt i sin
omgivning och inga arter kan överleva i
rent sötvatten. Då salt vatten är tyngre än
sött vatten finner vi den högsta salthalten
längst ner. Det är också här vi hittar flest
arter av sjöstjärnor.
En sådan djuplevande art är den blekrosa
Psilaster andromeda. I Sverige hittas
arten från ca 70 m djup på lerbottnar och
den är vanlig som bifångst vid trålfiske.
Den påminner om kamstjärnan,
Astropecten irregularis, men saknar de
typiska kamraderna längs armarnas
kanter. Armarna är dessutom längre och
grövre. Bytesdjuren är små och utgörs i
huvudsak av musslor, unga grävande
sjöborrar och skalamöbor
(foraminiferer).
Hästsjöstjärna, Hippasterias phrygiana,
kräver också en hög salthalt och hittas
som grundast på 20 m djup, men oftast
måste man gå betydligt mycket djupare
för att finna den i våra vatten. Detta är
en relativt storvuxen och kraftig art som
kan bli upp till 20 cm i diameter. Den är
hård och stel och känns lätt igen på sin
orange färg samt att kroppens ovansida
har en mängd korta vita taggar. Arten
förekommer på såväl hård- som
mjukbottnar. Den är en allätare som
bland annat äter andra tagghudingar,
havsborstmaskar och musslor.
Vanliga norska arter
Många av de arter som lever djupt i
Sverige beroende på salthalt och
temperatur hittar man i norska vatten på
bara några få meters djup. Normännen
har nämligen högre salthalt och lägre
temperatur i sitt ytvatten än vad vi har i
Sverige. Den art som norrmännen kallar
för sjökex, Ceramaster granularis, är ett
bra exempel på detta. Sjökexet är en
mycket vacker ljusröd sjöstjärna som
kan hittas på såväl bergväggar som
mjukbottnar. I Sverige får vi gå ner på
närmare 40 m djup innan vi har
möjlighet att finna denna art medan
norrmännen ofta ser den på knappt 20 m.
På liknande sätt är det med den orange
BIOLOGI
Porania stormi
sjöstjärnan Stichastrella rosea. I
mellersta delarna av Norge är detta en
av de mest dominerande arterna av
sjöstjärnor. Den finns från ytan ner till
några hundra meters djup och är där
ofta mera allmän än vår vanliga
sjöstjärna Asterias rubens. I svenska
vatten ser vi dock denna sjöstjärna
relativt sällan och normalt inte grundare
än ca 20 m.
En raritet
Vid ett tillfälle var jag ute på Kosterfjorden med forskningsfartyget Nereus
för att samla in marina djur till en kurs.
Med på båten fanns två av Sveriges
absolut främsta experter på
ryggradslösa marina djur. Båda har vigt
sina liv åt att studera djuren i havet och
befinner sig nu i övre medelåldern.
Dessa båda herrar är mycket
kompetenta och har sett det mesta vad
det gäller marina djur på svenska
västkusten. När skrapan kommer upp
till ytan efter att ha varit nere på 130170 m djup kollar vi noggrant igenom
det insamlade materialet. Då ser vi plötsligt
en väldigt vacker liten
orange sjöstjärna. Den
granskas noggrant och
döm av förvåning när
båda dessa herrar säger
att de inte vet vad det är
för en art.
Stichastrella rosea
Sjöstjärnan tas in till laboratoriet och
studeras där noggrannare, fortfarande
utan att någon vågar uttala sig om vad
det är man har hittat. Man har dock
några olika teorier på vad det kan vara
och jobbar vidare på dessa. Slutligen
efter många timmars arbete får vi
bekräftat att det är ett unikt fynd för
Sverige. Arten heter Porania stormi och
man har tidigare bara påträffat ett tiotal
exemplar i världen, alla nedom 300 m
djup. Vårt fynd är det grundaste som
någonsin gjorts och dessutom ovanligt
långt söder ut. Arten är beskriven så
sent som 1936 och har tidigare hittats i
bland annat Trondheimsfjorden och
Bergentrakten.
Det är väl detta som är lite av sporren
inom marinbiologi. Vi vet så lite och
det finns så otroligt mycket att
upptäcka. Det tar aldrig slut, man kan
hålla på hela livet och det finns alltid
organismer man aldrig sett och en
mängd nya saker att upptäcka. Så ut och
dyk, man vet aldrig vad som väntar i
nästa klippskreva. Kanske att du blir
först att upptäcka något alldeles nytt. ●
17
