SANNINGEN GÖR DIG FRI
Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han
kommer, sanningens Ande, då ska han föra er in i hela sanningen. Han ska
inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er
vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som
är mitt och förkunna för er. Allt som Fadern har är mitt. Det var därför jag
sade att han ska ta av det som är mitt och förkunna det för er.
(Joh 16:12-15)
I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och
lärde, fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom
den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade
utvalt. Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis
på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade
med dem om Guds rike.
Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte
Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av
mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta
i den helige Ande." När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är
tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" Han svarade dem:
"Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt
har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft
och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända
till jordens yttersta gräns."
Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom
ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två
män i vita kläder hos dem. Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står
ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till
himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara
upp till himlen."
Då vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas Oljeberget
och som ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. Och när de kom dit
gick de upp till det rum i övre våningen där de brukade uppehålla sig Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Thomas, Bartolomeus,
Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon ivraren och Judas, Jakobs son. Alla
dessa höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem
Jesu mor Maria, och vidare hans bröder.
(Apg 1:1-14)
1
SANNINGEN GÖR DIG FRI
(Joh 16:12-15 · Apg 1:1-14)
Sanningen gör dig fri. Det är temat för vår gudstjänst och denna predikan här
idag. Vi är inne i Kristi himmelsfärdshelgen, vi firade Kristi himmelsfärd nu i
torsdags, och vi är inne i en väldigt speciell tid i kyrkoåret: de tio dagarna
mellan Kristi himmelsfärd och pingst nästa söndag.
Under de här tio dagarna var apostlarna och de andra lärjungarna, både män och
kvinnor, samlade till bön (Apg 1:13-14). De bad just för att förbereda sig för det
som Jesus hade lovat att de skulle få vara med om, det som också kom sedan på
pingstdagen: att få bli uppfylld av Guds helige Ande. Därför handlar den här
söndagen i kyrkoåret särskilt om förberedelsen för att få ta emot mer av den
helige Ande.
Och jag kan undra hur deras bön såg ut. Hur förbereder man sig för att kunna ta
emot mer av den helige Ande? Jag vill först stanna upp inför några ledtrådar
som finns där i vers 14. Det står att de var ”endräktiga”, de var i harmoni med
varandra, de hade ingen självhävdelse, inget agg och inga dolda konflikter med
varandra. Har vi endräkt med varandra här i Opalkyrkan? Har vi harmoni och
äkthet i vår församling, i våra relationer, i våra hem?
Jesus säger i Bergspredikan att vi är saliga om vi skapar frid (Matt 5:10), för då
är vi som Gud, då är vi Guds söner och döttrar. Men om vi håller fast vid vårt
agg och inte vill förlåta varandra, då öppnas inte vägen fram till Gud. Jesus
säger: om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din
broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först
och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
(Matt 5:23-24)
Och det gäller kanske särskilt i våra allra närmaste relationer, i våra äktenskap.
Petrus säger i 1 Petr 3:7 att om en man visar förakt och inte respekt mot sin fru,
så blir hans böner hindrade. Och detsamma gäller om en kvinna visar förakt mot
sin man.
Därför, om du längtar efter att få ta emot mer av den helige Andes närvaro i ditt
liv, om du längtar efter en vår i din själ med friskhet och spirande liv och en
kvittrande sång som bubblar upp ur ditt hjärta, så skulle jag råda dig att ta en
stund i stillhet, nu eller när du är själv, och gå igenom dina relationer. Inventera
och se om det finns ord som behöver sägas, ödmjukhet som behöver visas, eller
lyssnande som behöver finnas där.
2
Och på tal om inventering så finns det intressant nog en liknande period på tio
dagar även i judendomen, på hösten i september mellan deras nyårsdag och den
stora försoningsdagen. På nyårsdagen blåser man i basunerna och kallar folket
till Gud, och sedan har de tio dagar på sig att gå igenom sina liv innan det stora
gudsmötet på den stora försoningsdagen, när de klädda i vitt får träda fram inför
Gud för att ta emot hans förlåtelse.
De tio dagarna kallas Yamim Noraim, ”de fruktansvärda dagarna”, och jag
undrar om inte det sätter ord på något som jag tror att vi alla har upplevt: det kan
vara jobbigt, rent av fruktansvärt jobbigt, att möta sig själv, att möta sin
ofullkomlighet, sina brister, sin synd mot människor och mot Gud.
Är inte det en anledning till att vi ber så lite? Vi har det så bra materiellt sett, vi
har sysselsättning och stimulerande nöjen här på utsidan, men när vi försöker gå
in i oss själva för att hitta vår själ så känns det ibland… så tomt. Eller till och
med mörkt ibland. Varför ska jag byta en yttre värld med skratt och fascinerande
nöjen och glittrande färger mot en inre värld som känns så tom? Kan inte Gud
stimulera mig lite mer om han nu vill ha min uppmärksamhet?
Eller det kanske inte är tomt där inne, det kanske är smockfullt av begravda
konflikter och förträngda tårar och alla intryck som man tagit in när man har
hållit igång och hållit det jobbiga på avstånd? Är det därför det är så svårt att be
ibland, för att det både är tomt på Gud och smockfullt på annat? Inte undra på att
det inte är så inbjudande att be då…
Men det finns ett ord här i bibeltexten som är en uppmuntran och en vägledning
när vi möter en mur när vi försöker be – en mur av tomhet, en mur av stumhet
eller en mur av direkt ångest. Det står att lärjungarna höll ut i bön. Ibland i
saliga stunder så kan man ju inte få nog av att be och sjunga lovsång, men andra
gånger så tycker jag ordet ”hålla ut” är rätt passande. Om det bara känns som
meningslös tomhet eller om det kryper i kroppen av ångest, så kan man ändå
”frambära sin kropp som ett levande offer” (Rom 12:1) och säga som
patriarken Jakob: ”Här står eller sitter jag och jag släpper dig inte förrän du
välsignar mig” (1 Mos 32:26).
Och vad är då välsignelsen som vi söker? Jag skulle vilja stanna upp speciellt
inför en aspekt av Guds väsen och välsignelse, och det är sanningen. Jesus
säger: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6), och han kallas i
Uppenbarelseboken 3 ”han som är Amen” (Upp 3:14), han som är sanningen.
Och när han sänder ut den helige Ande till oss, då kallar han Anden för
”sanningens Ande” som ska föra oss in i hela sanningen (Joh 16:12):
sanningen om dig, sanningen om livet, sanningen om vem Gud är.
3
Sanningen är mer än bara fakta. Sanningen är en dynamisk kraft som förvandlar
och upprättar och befriar. Jesus säger i Johannes 8: Ni ska lära känna
sanningen, och sanningen ska göra er fria (Joh 8:32), för sanningen är Jesus
själv. Han fortsätter nämligen: Den Sonen gör fri, han är verkligen fri (Joh
8:36). Sanningen är en person, sanningen är Sonen.
Jag kan tycka att detta gör hela skillnaden. Tänk om sanningen är ett
obarmhärtigt kallt ljus som sliter bort alla mina livslögner så att jag står naken i
all min futtighet inför skammens förintande blick? Då orkar man inte leva. Men
om sanningen är Jesus själv, han som är syndarens vän, han som känner allt i
mig och omsluter det med ömhet – det svaga likaväl som det starka, det sjuka
likaväl som det friska – då kan jag våga glänta lite på dörren och våga möta
sanningen. Sanningen om mig, sanningen om Gud. För varje möte med
sanningen är ett möte med Jesus som är vägen till Gud.
Jag tycker mig ha anat, efter de erfarenheter som jag har gjort i mitt kristna liv
när jag har prövat olika vägar och inriktningar inom den kristna världen, att det
är här vägen går. Vuxentron, helgelsen, det kristna livet handlar om att låta
Sanningens Ande få leda mig in i hela sanningen.
För det står i Psalm 51 att Gud har behag till sanning i hjärtegrunden (Ps
51:8). Han gläder sig när han får befria oss från lögner, från illusioner, från
begränsande fack och kategorier. När vi får växa från det snabba dömandet till
att i nåd försonas med det som är, när våra förträngda och uppbundna krafter
frias upp ur mörkret till att fylla oss med liv och glädje och färg. Det är en
gudstjänst som behagar Gud, och det är en rening som ger oss allt större
förmåga att uppfatta honom i våra liv. För Jesus säger i Bergspredikan: Saliga
är de renhjärtade, de ska se Gud (Matt 5:8).
Jag har anat att det är här vägen går… men det kan ibland vara så fruktansvärt
svårt att gå den. Jag valde det här temat att ”Sanningen gör dig fri” när vi satte
programmet i februari för att jag så gärna ville dela med mig till er något av vad
jag upptäckt, och nu hade jag helst velat kunna stå här med munnen full av
lovprisning och säga att ”Halleluja, vilken underbar väg det är”. Jag hade velat
ha kommit 30 steg in på vägen och kunnat säga: ”Så här ser det ut, så här funkar
det, så här tar man svängen vid steg 10 och så här kommer man över hindret vid
steg 17.”
Men istället kan det kännas som att jag bara har tagit två steg in på denna väg
som ligger okänd framför mig, och ibland kryper det i mig av motstånd mot att
gå vidare. Jag vill i mitt inre, men inte alla delar av mig älskar sanningen. Det
kryper i mig när jag blir avklädd min duktighetsmantel. När jag inser att jag inte
är någon supergod elitkristen, utan en vanlig, bräcklig människa som alla andra.
4
När jag får släppa taget om förskönande bilder av mig själv och av omvärlden.
Som Ciccie Malm nere i Åkered sjöng på en skiva som hon gav ut för tio år sen:
”Verkligheten måste bara få va, släppa taget om allt vi vill ha …”
En gång frågade Mose: vad är Guds namn? Vem är Gud? Gud har många roller,
som Skapare, Domare och Frälsare, men han har bara ett namn som han har
uppenbarat som sitt innersta väsen. Han sade till Mose: ”Jag är den jag är” (2
Mos 3:14). Han har inte fastnat i någon av sina roller, hans väsen kan inte fångas
i en beskrivning, utan han bara är den han är.
Och jag anar att sanningens Ande vill göra dig och mig likadana. Han vill
återupprätta oss till Guds avbild, till den likhet som vi har förlorat när vi gjort
oss komplicerade och börjat gömma oss i skam efter syndafallet. Han vill lära
dig och mig att jag är inte primärt mamma eller singel, jag är inte predikant eller
ingenjör, jag är inte husägare eller socialbidragstagare eller missbrukare. När
sanningens Ande får skala bort alla de här identiteterna, så kvarstår det: jag är
den jag är, som Guds avbild. Paulus använder de orden i 1 Kor 15, där skriver
han: ”Genom Guds nåd är jag den jag är” (1 Kor 15:10).
Genom Guds nåd. Genom Jesus, som är syndarens vän. Det gör hela skillnaden.
Hans nåd är förutsättningen för att du och jag ska våga den där resan mot
sanningen, den bästa resan till det enda som håller och bär: hjärtats ja till Gud.
Vill du detta? Har du behag till sanning i hjärtegrunden? Vill du att sanningen
ska få göra dig fri, göra dig renhjärtad så att du får se Gud?
Som Jalle Ahlström sade här i predikstolen för kanske sju år sen, vi kan få ha
kvar våra skydd och våra illusioner så länge vi känner att vi behöver dem. Men
det kommer en tid när hjärtat säger: jag är redo. Jag vill växa ett steg till. Jag vill
ha mer av Dig som är vägen, sanningen och livet, av Dig som är sanningens
Ande som vill leda mig in i hela sanningen. Och vägen dit går genom endräkt
och äkthet och harmoni i våra relationer, och genom att hålla ut i bön och inte ge
upp.
Jag vill avsluta med att läsa aposteln Johannes ord från Första Johannesbrevet:
Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för
er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi
har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar
inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så
har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från
all synd. (1 Joh 1:5-7)
5
