24 flugfiske_feber #4.2012

24
flugfiske_feber #4.2012
RUBR IK:
Thomas Berggren
”En vetenskapsman i flugfiske”
NAM N:
ist
Text & foto: Marcus de Zayo Hallqu
”Han fiskar strategiskt,
med huvudet. Och varje
kast är ett trappsteg
närmare en lösning på
dagens problem.”
INGR ESS:
s Berggren
Flugfiske-feber hälsade på Thoma
och flugkast
för att bli lite klokare på flugfiske
r vi ett porträtt
– samt mannen själv. Här teckna
med sedan
av en kille som i princip har varit
det moderna flugfiskets början.
nyårsnattens fyverkerier har
tystnat, och i år, som alla...
...första-januarimornar, kliver
Thomas Berggren ut på verandan framför sitt hus i Lilla
Malma, drar på sig vadarkängorna och går vidare uppför garageuppfarten för att hämta ett
spö i det rödmålade magasinet,
som han själv refererar till som
”verkstan”. Han väljer en fluga
och knyter den på tafsen med
en ögleknut innan han stänger
den kärvande dörren och
pulsar genom snön ned mot
dammarna. Där har utloppsströmmarna, trots den bistra
kylan, ätit sig igenom isen och
ett stråk öppet vatten glittrar
under den bleka vinterhimlen.
Inte mer än fyra meter långt
och en meter brett, men det
räcker tydligen, för där tar Thomas årets första regnbåge. Så
som han tar en regnbåge varje
nyårsmorgon.
Jag önskar jag kunde säga
att jag var där, det var jag inte,
men jag vet det för att det här
är vad Thomas gör varje år och
för att han nu berättar om det
över telefonen.
– Den fisken lagas till och
så äter vi familjemiddag. Det
känns rätt på något sätt, då
man har fiskevattnen på gårdsplanen, att börja året så.
Fiske åren runt på gårdsplanen
Och han överdriver inte.
Genom fönstren på deras hus
ser man dammarna och bäcken
som binder dem samman. På
sommaren kan man sitta där
vid köksbordet med en kopp
kaffe i näven, och sträcker man
lite på nacken så ser man regnbågar och öringar gå och glufsa
i sig sjösandsländor från ytan.
Så här års, i midvinterkylan, är
det trevligare att kura ihop sig
vid öppna spisen och då isen
ligger tjock kan man i alla fall
få se räven komma tassande
längs dammkanten. Det är
säkert, jag har suttit där. Både
på sommaren och vintern.
– Fiskeåret här i Lilla Malma
stänger den 31 december och
börjar igen den 1 januari och då
är det jag som står för invigningen. Är det is överallt så borrar
jag ett hål, berättar Thomas.
Jag frågar honom om de har
öppet jämt.
– Om det går. Det är klart
att om det är is på dam¬marna
så går det ju inte att flugfiska,
men så länge det finns öppet
vatten kommer folk hit. Om
det är dåliga förhållanden så
säger jag det till dem innan och
så får de själva välja om de vill
komma hit eller inte. Alla fiskar
ju inte för att få så många fiskar som möjligt. En del tycker
att just utmaningarna i svåra
förhållanden är lika roligt som
att komma den där dagen då
det hugger på varje kast.
En vetenskapsman i flugfiske
Thomas Berggren är en vetenskapsman inom flugfiske. En
sådan där rastlös själ som aldrig kan tänkas sig sjunka ner
i TV-soffan och bara tänka på
ingenting. Ibland har han två
snusar inne samtidigt och jag
kanske ska tillägga att så länge
jag känt Thomas, har han haft
magsår, eller varit mellan magsår. Och oftast har han också
varit på väg någon annanstans
då vi setts och liksom skakat
hand i farten. I förbipasserande.
Han är också en person som
jag lite slarvigt brukar beskriva
som ”en av de där med minkgener i kroppen”. Det där släktet
som kan få en fisk i en grumlig
vattenpöl mitt på vägen. Som
alltid lyckas få något, oavsett om
ingen annan får det. Men det
beror inte på minkgener. Och det
är inte tur. Det är det eftertänksamma fisket som ger resultat.
För vart Thomas än fiskar så gör
han det med en teori, en teori
som sedan bekräftas av resultatet, eller förkastas för en ny,
mer lämpad, till dess att önskat
resultat uppnås. Han fiskar strategiskt, med huvudet. Och varje
kast är ett trappsteg närmare en
lösning på dagens problem.
– Kommer jag till Gaula och
det inte är så många andra som
fiskar för att det är lågvatten, så
fiskar jag. Och då får jag fisk. Det
kanske inte är optimala förhållanden, men eftersom de andra
sitter i stugorna och surar, så har
den fisk som finns fått stå i fred
och lugna ner sig ett tag.
Fiskar alla med stora flugor
utan att få något så fiskar jag
med små. Fiskar de ytligt, fiskar
jag tunga linor och försöker
kamma av djupgroparna. Fisket
handlar alltid om att anpassa
sig till förutsättningarna, till
de rådande förhållandena.
Det är inte statiskt. Sanningar
ändras från dag till dag och
det är skillnad på att fiska i ett
vildmarksvatten och en älv med
högt fisketryck.
Grundkurs
– Men är du alltid motvals?
Det blir tyst någon sekund. Blev
han förolämpad?
flugfiske_feber #4.2012
25
– Nä, vi kan inte sitta och prata om sådant här på
telefon. Kan du inte komma hit en sväng? Det är rätt
kallt, men vi kanske kan ta några kast uppe i strömmen
i alla fall.
Jag sneglar på termometern utanför mitt fönster.
Minus 14 grader. Det är inte så farligt, jag har varit ute
i värre. Försöker övertyga mig själv om att jag är optimist, men realisten i mig är pessimistisk. Det var fyra
månader sedan jag sist höll i ett flugspö och det är det
som slutligen avgör. Jag vill tro, eller i vart fall låtsas
tro, att det går att få fisk en sådan här dag.
En timme senare sitter jag i bilen. Två timmar senare
kör jag in framför Thomas och hans hustrus hus. Det
hänger kvar en del äpplen i de knotiga träden utanför
och de har täckts av gnistrande frost. Mellan trädens
grenar hoppar småfåglar och hackspettar omkring. Det
kvittrar då jag öppnar bildörren.
Thomas kommer ut på farstubron och vinkar in mig
och så fort jag passerat tröskeln fortsätter samtalet som
om jag bara lagt ifrån mig telefonluren några sekunder
för att snyta mig och sedan tagit upp den igen.
– Nej, det är klart att om man ser att någonting
funkar så vore man ju ganska korkad om man inte tog
det till sig. Ibland fungerar grundkurs 1A, men andra
gånger gör det inte det. Och det är då som erfarenheten
och drivet att tänka vidare, utanför de gängse ramarna,
blir värt något. Kanske är det egentligen först då som
fisket blir verkligt intressant.
Anpassning ger framgångar
Jag drar av mig skorna i hallen och följer efter honom
in i köket. Han trycker en kopp kaffe i handen på mig
och fortsätter.
– Svart va?
– Jo.
– Jag menar inte att det inte finns mer eller mindre
effektiva tillvägagångssätt, bara att var sak har sin tid.
Till och med i en sådan sak som en stor sländkläckning,
då man vet att fisken äter just sländor, men ändå gäller
det att tajma.
Han berättar hur fisken, då de stora sländorna
kläcker, först inte riktigt fattar vad som händer, sedan
gör de det och då glufsar de i sig allt på ytan. I det läget
spelar det ingen roll om man slänger ut en perfekt
bunden imitation, eller en dammtuss i ungefär samma
storlek. De tar den.
Dagen efter kanske det ligger tusen sländor på ytan.
Fisken äter fortfarande, men inte lika mycket och framförallt, varför ska den ta just din fluga bland 999 andra? Då
kan det vara väldigt svårfiskat, fast man vet att fisken är
där och man vet vad den äter.
En bra lärare möter eleven halvvägs
Thomas är bra på att förklara saker så där. Och är man
för långsam för att begripa vad han säger första gången,
så flyttar han i stället själv läge och beskriver samma fenomen utifrån en ny infallsvinkel, med ett nytt exempel.
Det är så en duktig lärare gör – möter eleven. På halva
vägen eller om det så krävs, hemma hos eleven själv.
Thomas håller kastkurser här på Lilla Malma och
han åker runt på mässor och uppvisningar. Han är
certifierad FFF- och EFFA-instruktör och är för närvarande på pappret den högst rankade kastinstruktören
i det här landet.
– Det enda certifieringarna egentligen säger, är att
26
flugfiske_feber #4.2012
jag klarar av kraven organisationerna själva ställer
på en ”Master”. Det betyder inte att jag kastar bättre
än alla andra här i landet, men det är en kvalitetssäkring, precis som ett körkort eller en examen i en
yrkesutbildning. Då jag ska undervisa elever, vet de i
alla fall att jag vet vad jag pratar om.
Varför certifiering?
Man kanske borde ha den typen av certifieringar
även för guider till exempel? Thomas tror att det
kommer. Det borde ligga i deras eget intresse om de
är seriösa aktörer, att deras kunder ska veta om det.
Och det ligger också i deras intresse att de som är
oseriösa inte ska kunna konkurrera bara genom att
hålla lägre priser.
– Med det menar jag inte att de instruktörer
eller guider som inte är certifierade eller officiellt
utbildade skulle vara sämre än de som är det. Bara
att det i vissa fall kan vara svårt för en kund att veta
vad man får, utan en certifierad instruktör, förtydligar Thomas.
– Men om man som instruktör vet att man kan
sin sak, varför ska man då ha ett kvitto på det?
Thomas är fortfarande den enda svensk
som är certifierad instruktör för klassiskt
Spey-kast med tvåhandsspö.
RUBRIK:
Thomas Berggren
”En vetenskapsman i flugfiske”
”1988 fick Thomas jobb på vad som då hette
Karpens Flugfiske, vilket senare kom att bli Loop,
med att bygga spön på Sage-klingor. ”
Thomas är både uppfinnaren med visionerna,
forskaren och labbråttan,
som sitter och väger linor
och gör stresskurvor och
beräkningar för att få
fram de optimala linorna
till respektive spö.
– Den här branschen är en ganska liten ankdamm och det är mycket skitsnack och hörsägen
och ganska svårt att veta vad som är sanning eller
inte. Och varför inte certifiera sig om man tror, eller
vet, att man skulle fixa kraven?
Även mästare har att lära
Thomas är inte bara bra på att prata fiske, han är
ganska duktig på att kasta också. Överjävlig i mina
ögon. Jag följde med honom till Irland för något år
sedan. Då skulle vi fiska lax och både irländarna och
britterna som åkt dit skulle få lära sig ”det skandinaviska speykastet”. Det var februari. Högvatten, och
då menar jag högt vatten. Femtio meter upp på fälten längs älven på sina ställen. Mörkt och grumligt.
Britterna gick och satte sig på puben, hängde med
huvudena över varsin pint med nattsvart Murphy’s
och surade, men då Thomas skulle hålla kastkurs,
rätade de i alla fall till tweeden och masade sig ned
till älven.
På två timmar såg jag hur de tweedskräddade
mästarna förvandlades till noviser igen. De hade
aldrig tidigare fiskat med tunga sjunkklumpar,
stora tubflugor och framförallt hade de inte fiskat så
långa sträckor av älven, på grund av det enda enkla
faktum att det växte träd längs stränderna. Med ett
traditionellt ”spey cast” hamnar man nämligen i
grenarna, om man kastar med träd tätt bakom sig,
medan man med ett skandinaviskt kast, som kräver
betydligt mindre utrymme och utförs med en kortare kaströrelse, kan göra det utan problem.
Engelsmännen höjde sina gråsprängda ögonbryn
och lossade någon besvärande skjortknapp i halsen.
Efter en liten stund bemästrade de duktiga kastarna
den nya tekniken ganska hyggligt. Tafsarna på
lånespöna var försedda med röda ullgarnstottar. Två
gånger steg laxar ur det stout-svarta vattnet och nappade åt sig dessa ”kroklösa torrflugor”. Engelsmännen såg ut som om de just förlorat en landskamp.
Mot något litet fjärran land de knappt ens hört talas
om. Men då dagen var till ända hade de ändå vunnit
något – en ny insikt – och då laxarna nappade i
ulltottarna så log de.
Kastkurs eller fiskekurs?
– Det beror på vad kursdeltagarna vill få ut av en
kurs, som till största del avgör hur jag lägger upp
den, säger Thomas.
Han förklarar att antingen kan man fylla eleverna med kunskaper kring att kasta med ett flugspö
och sedan låta dem själva utforska variationer i
fiskemetoder. En kastkurs med andra ord.
Eller så kan man utgå från en konkret situation; med en fisk som befinner sig på en viss plats
i vattnet och då börja med att tänka att flugan ska
presenteras på rätt ställe framför fisken. Och sedan
flugfiske_feber #4.2012
27
tänka sig att man följer fluga, tafs, lina, spö och
rulle baklänges därifrån. Slutligen når man fiskaren
som kastat dit flugan. Hur fick han eller hon dit den
med tanke på de förhållanden som rådde. Hur var
vattnet? Vilket väder rådde? Hur kastade fiskaren?
Då blir det snarare en fiskekurs. Men man kan också
genomföra en kurs som en variation av båda dessa.
Allt beror på deltagarnas intresse och personlighet.
Flugfiskekurserna i ”att fånga fisk” är starkt förknippade med att hjälpa eleverna att finna sin egen
väg, i valet mellan att fånga många fiskar eller göra
det på ett sätt som ger en svår utmaning och med
mycket finess. De får en belöning oavsett hur de gör,
men den ser olika ut. Thomas förespråkar själv ingen
särskilt metod, snarare att varje individ ska göra sitt
eget val och finna en balans och frid i sitt fiske.
Där allting började
Thomas är ursprungligen från Gävle. Han har fiskat
så länge han kan minnas och brukade tillbringa sina
tidiga somrar i en eka, på en sjö, med att fiska abborre. Då sommaren var slut rodde han i land.
När han gick i trean och var nio år åkte familjen
upp till Norrland, där Thomas far jobbade med att
måla broar. De hyrde ett hus intill Kalixälven och
Kamlungeforsarna, av Helmer. Och det var Helmer
som visade Thomas hur man fiskade med ett flugspö.
Han var fast.
– Jag minns att jag plockade dun från kuddarna
och band fast dem med sytråd på metkrokar och
använde dem att fiska med.
De 80 milen hem sa Thomas en enda sak. ”Jag vill
ha ett flugspö, jag vill ha ett flugspö, jag vill ha ett
flugspö, jag vill ha ett flugspö”. Han fick ett flugspö.
Ett Berkley glasfiberspö och en Canadian 444-rulle och
sedan dess har han fiskat. Först i Testeboån utanför
Gävle och sedan runt så gott som runt hela världen.
Fiskebutikerna var den tidens webbforum
Då han var 18 flyttade han ner till Stockholm och där
fick han plötsligt kontakt med en massa andra flugfiskare. Hemma hade han varit ganska ensam med
sitt intresse, men här fanns plötsligt andra man både
kunde diskutera flugfiske och fiska med.
– Det fanns ju inga nätforum eller så på den här
tiden, men alla hängde på samma ställen och butikerna fungerade som mötesplats för nya fiskkompisar och där kunde man också få tips om platser och
utrustning.
Ute vid sjöarna var det också mer folk som fiskade
fluga än det varit under uppväxten och efter något
år hade han ett helt kontaktnät med flugfiskare.
Sedan gjorde han en resa till Kanadas nordvästra territorium, med dåvarande flickvännens farsa, och de
fiskade Arctic Char (ishavsröding) och Lake Trout (kanadaröding). Efter det fanns det ingen väg tillbaka.
Han visste att han alltid skulle fiska.
1988 fick Thomas jobb på vad som då hette Karpens Flugfiske, vilket senare kom att bli Loop, med
att bygga spön på Sage-klingor.
– Det började egentligen med att jag råkade
köra förbi Kvarnsjön just som de hade premiär och
började prata med de som stod där och kastade. De
hade precis bildat Botkyrka Flugfiskeklubb och jag
28
flugfiske_feber #4.2012
sa att jag var intresserad av att vara med. Senare
samma år blev jag invald.
Spöbyggnad och Loops födelse
Thomas berättar att det fanns många duktiga flugfiskare där och han lärde sig jättemycket. När han
började bli duktig själv, gav han tillbaka genom att
hålla föredrag och hjälpa mindre erfarna fiskare. På
klubben fanns det också några som byggde bambuspön. Thomas köpte hyvelformar och började själv
med spöbyggnad.
1988 träffade han Göran Andersson (legendarisk
kastguru och en av ”Karpens” och sedermera Loops
grundare) under en laxfiskekurs i Orkla och började
sedan hjälpa till i butiken Karpens Flugfiske. De hade
då Europa-agenturen på Sage och custom-byggde
spön på Sage-klingor efter kundernas önskemål.
Och det gick bra. Spöna sålde snabbare än de kunde
färdigställas. Som mest gjorde Thomas över 100 spön
på ett år!
Sage gjorde inte tvåhandsspön på den tiden och
det fanns en efterfrågan på det. I samma veva blev
”Karpens” Loop Tackle and Design, och de bad Sage
tillverka en tvåhandsklinga för att kunna tillmötesgå
kundernas önskan om ett tvåhandsspö. Direktiven
för hur det skulle utformas och fungera förmedlades
över telefon och via fax. Det första spöet kanske inte
blev alldeles lyckat. Korkhandtaget var en och en halv
meter långt, som en huvudfoting ett barn har ritat.
Göran åkte över till Sage i USA för att hjälpa dem
att få ordning på det hela, och det ledde till att de
första tvåhandsspön Sage lanserade, var anpassade för
den skandinaviska marknaden och Görans kastteknik.
Makaroner på årsbasis
Thomas gick vidare till helt andra typer av arbetsuppgifter. Han ägnade mer tid åt den egna målerifirman och sedan några år inom bankväsendet. Men
han fortsatte även att göra ett och annat garantijobb
på de customspön som Loop sålt.
På fritiden fiskade han och förutom att åka runt
mellan en massa svenska vatten och prova på flugfiske
i andra delar av världen, så återvände han alltid till de
norska laxälvarna och Emån och Mörrum här hemma.
Han arbetade också på laxfiske-campen i Orkla.
Men även om han under den här perioden livnärde sig på andra jobb, så fortsatte han också att
bygga custom-spön, fast i privat regi. Både i bambu
och kolfiber. På så sätt lärde han känna fiskelegender
som Mikael Frödin, Håkan Norling och Magnus på
Berras, för att nämna några. Grabbar som levde fiske
och inte hade några problem med att äta makaroner
på årsbasis. De fiskade ihop och hade årskort på flera
norska älvar och flera sträckor i de bästa älvarna.
I andras och egen regi
2001 köpte Thomas gården Lilla Malma utanför Flen
i Sörmland. Ett lite skamfilat drömhus som skulle
behöva en hel del arbete för att åter stå stadigt för året
runt-boende. Thomas jobbade på huset och förberedde
sig samtidigt för att anordna en egen verksamhet med
fiske- och kastkurser i anslutning till fastigheten. Det
slutade med att bäcken som rann över tomten breddades och flera dammar grävdes. Regnbåge och öring
Ju mer erfarenhet man
får, ju fler dagar man
testat någonting, ju
större blir referensbiblioteket som man kan
hämta information från.
Vissa mönster börjar
kunna skönjas och de
gäller oftast. Andra
gånger gör de inte det
av någon anledning och
då får man tänka om.
RUBRIK :
Thomas Berggren
”En vetenskapsman i flugfiske”
”Thomas är inte bara bra på att prata
fiske, han är ganska duktig på att kasta
också. Överjävlig i mina ögon.”
flugfiske_feber #4.2012
29
RUBRIK:
Thomas Berggren
”En vetenskapsman i flugfiske”
på det sättet är det välinvesterade pengar.
Han berättar att det ligger oerhört mycket arbete
bakom en anläggning som Lilla Malma. Det är först
senaste åren det börjat gå plus. När det gäller kastkurserna, har han hållit otaliga gratiskurser och kurser i
andras regi för att hjälpa till. Men problemet med gratis är också att eleverna inte alls har samma fokus om
de kan komma förbi en stund och pröva lite, jämfört
med om de betalat en rimlig summa för en intensivkurs, en eller två dagar.
– Jag älskar att undervisa, men skulle jag inte få
betalt för det, så skulle jag behöva väga upp det med
att jobba nätter och ha mindre pengar och tid över
för familjen. Att undervisa fiske är som vilket annat
hantverk som helst. Man ska kunna ta betalt för det om
man gör ett bra jobb. Men det är ingenting man blir rik
på och man får hitta en balans mellan det kommersiella och att man vill nå ut. Folk verkar tro att det enda
man behöver göra, om man öppnar en fiskekamp, är
att gräva en grop, pytsa i fisk och sedan håva in pengar.
Riktigt så enkelt är det inte.
Tar man inte betalt minskar värdet
”– Ja. Jag ser effekterna hos eleverna.
Och inte bara nybörjare, även en medelgod
kastare kan bli bättre, så på det sättet är
det välinvesterade pengar.”
från Källefall planterades in och så började Lilla Malma
sportfiske sälja fiskedygn till kräsna flugfiskare som
ville få uppleva hur det var att få drilla en riktigt fin
regnbågsklump. Idag har Thomas några av landets mest
välväxta regnbågar i sitt vatten. Kanske också några
av de finaste. De största fiskarna som tagits har varit
omkring tiokilosstrecket.
En kurs ger snabbare framsteg
– Så varför ska man gå en kastkurs?
– För att du kommer att lära dig så oerhört mycket.
Sådant som det skulle ha tagit dig år att komma fram
till själv. En bra instruktör hjälper dig som elev att se
både dina möjligheter och brister i ett skarpare ljus,
och effekterna av ditt arbete.
– Ser du effekterna av ditt arbete? Jag menar, de
flesta tycker nog att gå en kastkurs är ganska dyrt och
tycker kanske att deras kastande duger som det är.
– Ja. Jag ser effekterna hos eleverna. Och inte bara
nybörjare, även en medelgod kastare kan bli bättre, så
30
flugfiske_feber #4.2012
Thomas är ganska hård med bokningarna. Både av
kurser och fisket på Lilla Malma. Till en början var
han tillmötesgående med avbokningar för att folk
blivit bjudna på fest eller hade fått bannor av frun för
de fiskat för mycket, men idag så vill han ha en riktig
anledning för en avbokning.
– Det går inte att bedriva en verksamhet annars. De
som inte kommer kostar lika mycket pengar som de
som kommer, de har ju bokat upp tiden.
Han berättar att de som är motiverade aldrig hoppar
av. Ett talande exempel var en sextonåring som sparat
pengar till kursen hela året och brutit benet, men som
kom i alla fall.
– Och för den bedriften belönade jag honom med en
gratis fortsättningskurs, skrattar Thomas.
– I Sverige har vi ingen tradition av att man ska
betala guider eller instruktörer och många verkar tycka
att det är alldeles för dyrt. Vad tror du om det?
Thomas tycker att man egentligen är fri att ta det
betalt som kunden är beredd att ge.
– Här i Sverige ska vi alltid be om ursäkt för det. I
alla fall om man jobbar med fiske.
För första gången på kanske en timma tystnar Thomas. Han sneglar mot fönstret.
– Ska vi gå ut och se om det nappar?
Vi snörar på oss kängor och går ut. Snön gnistrar,
det är kallt. Riktigt kallt. Om vi ens hittar en strimma
öppet vatten, så kommer spöringarna att ha frusit igen
efter ett par kast, så det gäller att göra allting rätt på
första försöket.
Det finns lite öppet vatten. I båda de större dammarnas inlopp och i bäcken ovanför vindskyddet. Thomas
väljer en fluga och tar av sig vantarna för att knyta på
den.
– Du skulle ha varit här innan jul då det var mildväder. Då fick vi flera riktigt vackra fiskar… men vi ska
nog kunna lura någon idag också.
Han sneglar mot himlen, sedan mot vattnet. Tar
några steg åt sidan för att hitta rätt vinkel för kastet.
Och så kastar han.
<