Att värdera kunskap.pmd

Att värdera kunskap
– En studie kring informellt lärande och icke-formell utbildning i föreningslivet
Förord
I dag har ungdomar många olika arenor för kunskapsinhämtning. På senare år har skolan fått
konkurrens som kunskapsförmedlare. Ungdomar söker andra vägar och skaffar sig andra
metoder för att söka kunskap och utveckla sin kompetens. Det formella utbildningssystemet
hinner inte med i den snabba samhällsutvecklingen vilket ökar betydelsen av kunskaper
inhämtade på andra håll.
Vid sidan av skolan förekommer en rad andra aktiviteter som påtagligt bidrar till unga
människors kompetensutveckling. Det kan vara aktiviteter inom föreningslivet, i olika
ungdomsprojekt eller genom internationellt ungdomsutbyte.
Det finns idag inget system för att ge informell kompetens, erhållen genom informella
utbildningar och erfarenheter, ett formellt meritvärde. För att ge en rättvisande bild av
ungdomars kompetens och för att förbättra ungdomars möjligheter är det viktigt att finna
metoder för bättre meritvärdering av informellt lärande och icke-formell utbildning.
I regleringsbrevet för 2000 fick Ungdomsstyrelsen i uppgift att föreslå metoder som gör det
möjligt att bättre ta till vara värdet av den informella utbildning som sker i bl.a. olika
ungdomsföreningar och ungdomsprojekt samt genom organiserat ungdomsutbyte. Uppdraget
ska redovisas för regeringen senast den 30 november 2000.
Denna rapport utgör redovisningen av uppdraget. Ansvarig inom Ungdomsstyrelsen för
uppdragets genomförande har varit utredare Inger Ashing.
Leif Linde
Generaldirektör
Ungdomsstyrelsen
1
Innehållsförteckning
Sammanfattning
3
Tolkning av uppdraget
7
Vad menar vi när vi talar om informell utbildning?
Formell, icke-formell och informell utbildning
Utbildning, lärande och kompetens
Det livslånga och livsvida lärandet
Socialt kapital
Varför validering?
Vad betyder validering?
Varför ska informellt lärande och icke-formell utbildning valideras?
För och av vem ska valideringen göras?
Hur ska det informella lärandet och den icke-formella utbildningen
valideras?
10
10
12
13
14
16
16
17
18
19
Diskussioner kring informellt lärande, icke-formell utbildning
och validering utanför föreningslivet
Erfarenheter från Sverige
Folkbildningen
Vuxenutbildningen och Kunskapslyftet
Utredning kring validering av vuxnas kunskap och kompetens
Erfarenheter från Europa
EU
Europarådet
Samverkan i Europa
20
Exempel på validering på initiativ av staten
Validering av utländsk yrkeskompetens
Validering av utvecklingsgarantin för ungdomar
Kompetansereformen i Norge
26
26
27
28
Det svenska föreningslivet, informellt lärande, icke-formell utbildning
och validering
Föreningslivets roll i samhället
Utbildning och lärande i föreningslivet
Icke-formell utbildning i föreningarna
Föreningarna och det informella lärandet
34
Validering i föreningarna
30
Exempel på validering på initiativ av föreningslivet
Studieboken i Finland
European Youth Forum
UCO och SUS
2
20
20
21
22
23
23
24
25
30
31
33
35
36
36
37
38
Avslutande reflektioner
40
Litteratur
45
3
Sammanfattning
Uppdraget
Ungdomsstyrelsen har fått i uppdrag att föreslå metoder som gör det möjligt att bättre ta till
vara värdet av den informella utbildning som sker i bl.a. olika ungdomsföreningar och
ungdomsprojekt samt genom organiserat ungdomsutbyte.
Det finns en inbyggd komplexitet i uppdraget som väckt en rad frågor. Det är frågor såsom:
Vad menar vi med informell utbildning? I vilka sfärer äger den informella utbildningen rum? Hur
mäter vi värdet av informell utbildning? Flera möjliga tolkningar kan göras av uppdraget och
frågorna kan belysas ur en rad olika perspektiv.
Ungdomsstyrelsen har valt att i rapporten fokusera på att diskutera informell utbildning i
förhållande till föreningslivet och då främst ungdomsorganisationerna. Ett av motiven för det
valet är att det är en fråga som lyfts fram av ungdomsorganisationerna som angelägen.
Eftersom man av uppdraget kan läsa in att det är såväl informell utbildning som icke-formell
utbildning som åsyftas resonerar vi i rapporten utifrån båda dessa begrepp. Även frågan om
validering diskuteras i relation till föreningslivet.
Förtydligande av begreppen
Ungdomsstyrelsen utgår i rapporten från nedanstående definition av formell, icke-formell och
informell utbildning; Med formell utbildning avses organiserad utbildning inom ramen för det
formella utbildningssystemet, såsom förskola, grundskola och högskola. Icke-formell utbildning
är organiserad utbildning utanför det formella utbildningssystemet, exempelvis i
arbetsmarknadsåtgärder, genom folkbildning samt organiserad utbildning i föreningslivet.
Utbildning definieras som att kunskap förmedlas utifrån en viss systematik och med en tydlig
intention. Den informella ”utbildningen” äger rum som en omedveten läroprocess utanför den
organiserade utbildningen, till exempel i föreningslivet, i familjen och i vardagen, och saknar en
tydlig utbildningssituation. Det som vanligtvis kallas informell utbildning bör därför egentligen
benämnas informellt lärande. I rapporten resonerar vi utifrån begreppen informellt lärande och
icke-formell utbildning.
Ungdomsstyrelsen anser att det är viktigt att man skiljer på begreppen för att få en konstruktiv
diskussion.
Ungdomsstyrelsen definierar validering som en värdering av kunskap eller färdigheter som
införskaffats genom studier, samhällsliv och arbetsliv, dvs. både formellt och informellt. Det
kan också uttryckas som mätning eller erkännande av reell kompetens. Att validera innebär
dels att identifiera reell kompetens genom en strukturerad bedömning, dels att kunna beskriva
den på ett sätt som gör att den kan accepteras av utbildningsväsendet och arbetslivet.
4
Den allmänna diskussionen om informellt lärande och icke-formell utbildning
Diskussionen kring informellt lärande, icke-formell utbildning och validering är livlig just nu och
förs på många plan och av många aktörer. I rapporten presenteras delar av debatten kring
informellt lärande, icke-formell utbildning och validering i Sverige och Europa mycket
översiktligt. I diskussionen om informellt lärande och icke-formell utbildning i Sverige har det
framförallt relaterats till vuxenutbildningen, arbetsmarknadsprojekt samt till folkbildningen. En
rad aktörer är för närvarande verksamma och aktiva i valideringsfrågan. I huvudsak har
validering i Sverige skett mot gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner, med
yrkesprövning för invandrare som undantag. I Europa har diskussionen om icke-formell
utbildning och validering fått ett uppsving på 90-talet. Precis som i Sverige rör det framför allt
validering av yrkeskompetens och yrkesutbildning samt vuxenutbildning. Det finns dock de
inom EU-kommissionen och Europarådet som arbetar med att ta fram policydokument kring
icke-formell utbildning ur ett ungdomsperspektiv.
Exempel på valideringsmetoder
I rapporten redovisas några olika exempel på validering, initierade från staten och
föreningslivet. Validering av utländsk yrkeskompetens, validering av utvecklingsgarantin för
ungdomar samt kompetansereformen i Norge är några exempel på statliga valideringsinitiativ.
Det finns ännu inget reellt exempel i något av dessa förslag på hur mätmetoderna konkret ska
utformas. Vissa aktörer inom föreningslivet har utarbetat förslag på valideringsmodeller och i
rapporten exemplifieras med Studieboken i Finland, European Youth Forum samt Ungdomens
centralorganisation, UCO, i Malmö och Stockholms läns Ungdoms Samarbetsorganisation,
SUS. Det går inte att direkt översätta någon av de modeller som redovisats till en modell för
validering av informellt lärande och icke-formell utbildning. Det finns dock en del intressanta
perspektiv, prioriteringar och metoder som kan vara spännande att fundera vidare kring.
Några exempel på intressanta perspektiv är den breda kunskapsförståelsen och synen på
ideellt engagemang samt möjligheterna att tillgodoräkna sig erfarenheter som förvärvats ickeformellt och informellt vid antagning till högre utbildning som redovisas i den norska
kompetensreformen. De delar av det kompetensprov som föreslås inom valideringen av
utländsk yrkeskompetens som avser mäta egenskaper såsom samarbetsförmåga,
kommunikationsförmågan och problemlösning är också intressanta liksom förslaget till intyg
inom valideringen av utvecklingsgarantin. Studieboken för fritidsverksamhet är ett väldigt
intressant exempel på hur föreningslivet själva tagit initiativ till validering. Genom studieboken
kan unga välja att skapa en meritförteckning över sitt föreningsengagemang. Här finns likheter
med förslaget om skapandet av en meritportfölj. De kompetenser och färdigheter som
European Youth Forum, UCO och SUS identifierar är intressanta att se vidare på som
underlag för en validering av informellt lärande och icke-formell utbildning.
Informellt lärande, icke-formell utbildning och validering i föreningslivet
Föreningslivet anses vara en viktig arena för utveckling av demokratiskt tänkande. Genom
deltagande i föreningslivet får medlemmar många av de kompetenser som ses som en
förutsättning för demokrati, såsom samarbete, kommunikation samt respekt och tolerans.
Dessa egenskaper och dygder kan även samlas i begreppet socialt kapital. I föreningslivet
5
produceras ett omfattande socialt kapital genom informellt lärande och icke-formella
utbildningar. Representanter från föreningslivet understryker den betydelsen.
Ungdomsstyrelsen har funnit att informellt lärande och icke-formell utbildning sker i stor
utsträckning inom föreningslivet. Många föreningar bedriver en omfattande icke-formell
utbildning inom ramen för sin verksamhet. Det finns ingen egentlig kunskap om hur omfattande
dessa utbildningar är. Det finns en mängd olika förhållningssätt till utbildning bland
föreningarna. Det finns de organisationer där utbildning utgör en stor del av verksamheten
medan andra utbildar när de har behov för det. Det finns även exempel på föreningar som inte
är nöjda med dagens system för föreningsutbildning och som försöker att utmana och hitta nya
former. Ytterligare en variant är föreningar som gått över till att organisera utbildningar inom
det formella utbildningssystemet. De flesta föreningar anser att den icke-formella utbildningen
och det informella lärandet som sker är väldigt viktigt men de saknar metoder för att kunna
validera kunskaperna och kompetenserna.
Den svåra och avgörande frågan är om de kompetenser som fås genom informellt lärande och
icke-formell utbildning ska valideras och i så fall hur. Många aktörer i samhället tycks vara
överens om behovet av validering av informellt lärande och icke-formell utbildning men
motiven varierar. Den mest intressanta frågan är för vems räkning denna kunskap ska
valideras.
Ur ett individperspektiv kan validering diskuteras på följande sätt. En formell validering kan
enligt vissa föreningsföreträdare leda till att frivilligverksamhetens bas i nöje och frivillighet går
förlorad. Föreningen blir då ytterligare en plats där man bedöms, betygsätts och graderas. Det
finns dock andra som menar att det är önskvärt att finna metoder för validering eftersom unga
då kan få tillgodoräkna sig all den kompetens de besitter. De anser att det är en brist att den
kunskap som unga får genom sitt föreningsengagemang inte värderas och att den inte kan
tillgodoräknas i relation till det formella utbildningssystemet eller vid anställning.
Validering av informellt lärande och icke-formell utbildning kan ur ett organisationsperspektiv
innebära en statushöjning för föreningslivet i stort, ett erkännande av föreningslivets betydelse i
samhället. Men ett offentligt valideringssystem kan också innebära en ökad elitisering och
konkurrens inom föreningen då medlemmarnas insatser ska mätas och värderas. En sådan
utveckling skulle kunna leda till att vissa drar sig undan från föreningslivet, då de inte längre kan
driva det efter sina egna förutsättningar och villkor.
Ur ett samhällsperspektiv så kan validering av kompetenser förvärvade genom föreningslivet
ses som en vinst och som effektivt utnyttjande av samhällets resurser. Problemet är att hitta
metoder för att mäta och värdera kompetensen.
6
Slutsatser
Ungdomsstyrelsens slutsats är att det informella lärandet och den icke-formella utbildning som
bedrivs i föreningslivet regi är viktig för samhället. Genom engagemang i föreningslivet, ickeformell utbildning och informellt lärande, skapas demokratiska medborgare med kompetenser
såsom samarbetsförmåga, problemlösning, kommunikationsförmåga, tolerans och respekt för
andra osv. Detta är kompetenser som måste synliggöras och erkännas. Statusen för
deltagande i föreningslivet bör höjas. Föreningserfarenhet bör ses som en merit i en mängd
olika sammanhang, t.ex. vid anställningar och för studier.
En annan slutsats Ungdomsstyrelsen drar är att validering av informellt lärande och ickeformell utbildning har både positiva och negativa aspekter. Det faktum att det finns negativa
aspekter, för individen och föreningslivet, gör att Ungdomsstyrelsen finner det tveksamt att i
dagsläget föreslå att former för validering utvecklas på initiativ av staten. En sådan, offentlig,
validering skulle kunna leda till att organisationer och dess medlemmar ser sig tvingade att vara
med i ett system som de egentligen inte vill ha. Det blir svårt för en förening att inte ta del av
validering om alla andra använder sig av metoden. Det har inte heller framförs några starka och
enhetliga önskemål från föreningslivet om att ett sådant system ska skapas.
Det finns dock utrymme för att stödja och underbygga en allmän statushöjning av
föreningslivets verksamheter och aktiviteter. En möjlig framtidsprioritering kan vara att stödja
de företrädare från föreningslivet som själva initierar valideringsmetoder. En modell som
Studieboken i Finland är intressant att se även i Sverige. Det viktiga är att valideringen då sker
på föreningslivets initiativ och att den är frivillig för deltagarna.
7
Tolkning av uppdraget
Det uppdrag som ligger bakom denna rapport är att Ungdomsstyrelsen ska föreslå metoder
som gör det möjligt att bättre ta till vara värdet av den informella utbildning som sker i bl.a.
olika ungdomsföreningar och ungdomsprojekt samt genom organiserat ungdomsutbyte. Syftet
är att se över och föreslå möjliga metoder för att bättre ta tillvara ungdomars informella
utbildning och den kompetens den leder till.
I dag har ungdomar många olika arenor för att söka kunskap och utveckla sin kompetens.
Kompetens är något annat och mer än enbart formell kompetens. Kompetens kan definieras
som god förmåga, skicklighet eller behörighet. Den kan uppnås på många olika sätt och i en
mängd olika sammanhang. Unga människor lär sig saker i andra situationer än inom den
formella utbildningen, den formella utbildningen kompletteras med informell utbildning. I
propositionen ”På ungdomars villkor”, proposition 1998/99:115, betonas värdet av informell
utbildning bland ungdomar. Erfarenheter som lyfts fram som exempel på vad som ger ett
konstruktivt informellt lärande är bland annat; aktiviteter i olika nätverk och ungdomscentrum,
ideellt arbete i föreningar och organisationer, det internationella ungdomsutbytet, men även
kunskaper som unga inhämtar genom det ökade användandet av IT. I propositionen ses det
som en brist att informell kompetens inte ges något meritvärde i dagens samhälle.
Alla har kompetenser som inte omedelbart låter sig beskrivas eller mätas i ett formellt system
men som inte desto mindre är centrala för personen ifråga och för hans eller hennes sätt att
fungera i det dagliga livet, i familjen, på arbetsplatsen, eller som demokratisk medborgare.
Identifiering och validering av informellt och icke-formellt lärande kan ses som ett sätt att
värdera existerande eller potentiella kompetensresurser. Om lämpliga metoder utvecklades
och accepterades skulle det bli lättare för såväl individer, företag som för staten att hushålla
med sina resurser, vilket skulle ge bättre möjligheter att mer effektivt använda dem. För att ge
en mer rättvisande bild av ungdomars kompetens kan det vara viktigt att finna metoder för att
kunna värdera informell utbildning.
Det formella utbildningssystemet hinner inte med i den snabba samhällsutvecklingen vilket ökar
betydelsen av kunskaper inhämtade på andra håll. Detta blir särskilt tydligt inom IT sektorn
där ungdomar i dag skaffar sig mycket kunskap utanför det formella systemet. De särskilda
kunskaper som unga i storstadsområdenas förorter har blir viktiga i det allt mer mångkulturella
samhället. De är de första som kan göra anspråk på att ha genuina erfarenheter av samlevnad i
etnisk och kulturell mångfald. De erfarenheter som storstädernas unga bär med sig och deras
särskilda kulturella och sociala kompetens kommer att påverka storstädernas utveckling och
framtid. Motsvarande kunskaper får de unga som växer upp i glesbygdsområden eller andra
områden med särskilda förutsättningar. Även genom föreningslivet får unga många kunskaper
som är viktiga för deras utveckling. Det är kompetenser såsom ledarskap, samarbete,
kommunikation, problemlösning samt respekt och tolerans för andra som anses vara ett
resultat av den informella utbildningen i föreningslivet.
Uppdraget att föreslå metoder som gör det möjligt att bättre ta till vara värdet av den
informella utbildning som sker i bl.a. olika ungdomsföreningar och ungdomsprojekt samt
genom organiserat ungdomsutbyte väcker en rad frågor. Vad menar vi med informell
utbildning? I vilka sfärer äger den informella utbildningen rum? Hur mäter vi värdet av informell
8
utbildning? I frågeställningarna och uppdraget finns en inbyggd komplexitet. Frågorna kan
belysas ur en rad olika perspektiv och flera möjliga tolkningar kan göras av uppdraget.
Det framgår inte tydligt i uppdraget vilken typ av utbildning som egentligen avses och som bör
valideras. I uppdraget står att det är informell utbildning som avses men av sammanhanget går
att läsa in att även icke-formell utbildning åsyftas. Därför kommer Ungdomsstyrelsen i
rapporten att resonera utifrån båda dessa begrepp.
I ett försök att tolka uppdraget och göra rimliga avgränsningar valde Ungdomsstyrelsen att
inledningsvis identifiera ett antal olika sakområden inom vilka informell utbildning äger rum och
som skulle kunna utgöra möjliga inriktningar på uppdraget. Sex sådana områden definierades:
1. Kommersiell kompetensutveckling genom icke-formella utbildningsmetoder.
Till exempel konsulter som säljer sina kunskaper till företag och
organisationer. Denna typ av utbildning är mest relevant för
kompetensutveckling inom arbetslivet och mindre intressant ur ett
ungdomsperspektiv.
2. Arbetsmarknadsåtgärder är ett annat forum där den informella och ickeformella utbildningen finns. Ungdomsstyrelsen har tillsammans med
Arbetsmarknadsstyrelsen nyligen presenterat ett förslag på validering av
utvecklingsgarantin för ungdomar, vilket gör att Ungdomsstyrelsen bedömer
att det för tillfället inte behöver göras ytterligare fördjupningar inom detta
område.
3. Internationella ungdomsutbyten inom bland annat EU-programmet Ungdom
är ännu ett område. Inom programmet Ungdom kan unga exempelvis
medverka som volontärer eller genom utbildningar och utbyten mellan
ungdomsledare. Värdering av kunskaperna som fås genom denna typ av
utbyte är en stor fråga i Europa.
4. Ett annat område är icke-formell utbildning inom föreningslivet och genom
folkbildning, såsom ledarutbildningar, föreningskunskap och studiecirklar.
Denna typ av utbildningar har en lång tradition i Sverige men ingen vet riktigt
hur omfattande verksamheten är.
5. Inom föreningslivet förekommer även informell utbildning i meningen att man
lär sig genom att delta och finnas med i föreningen. Det kan exempelvis vara
erfarenheter av ledarskap, samarbete, kommunikation, m.m. Detta är ett
outforskat, men mycket intressant område. Denna typ av lärande kan även
finnas i andra sammanhang, som t.ex. genom deltagande i ungdomsråd.
6. Det sista området Ungdomsstyrelsen identifierat är informell utbildning i
vardagen, dvs. kunskaper som unga inhämtar genom vardagslivet, till
exempel genom det ökade användandet av IT eller genom att växa upp i en
mångkulturell miljö. Detta är ett väldigt brett område som innefattar det
mesta, vilket gör det mycket svårt att mäta.
9
Som vi redogör för ovan så finns det ett antal områden som kan vara intressanta att arbeta
vidare med. Vi har valt att utifrån en generell analys av vissa centrala begrepp, fokusera vår
rapport på att diskutera informell utbildning i förhållande till föreningslivet och då främst
ungdomsorganisationerna (områdena 4 och 5). Vårt motiv för detta val är att det är en fråga
som många representanter för ungdomsorganisationerna lyfter fram som angelägen och det
finns klara ungdomspolitiska motiv för ett sådant fokus. Det finns andra aktörer som idag
arbetar med de andra sakområdena men det finns inte någon aktör med ansvar för områdena
4 och 5. Det ligger dessutom nära de frågor Ungdomsstyrelsen arbetar med i dag, genom
exempelvis statsbidragen till ungdomsorganisationerna och stöd till organisationsutveckling i
föreningslivet. Eftersom detta är ett av de minst utforskade områdena känns det, trots
svårigheterna, mest relevant och utmanande att arbeta vidare kring.
Hur värdet av informell utbildning mäts är en komplicerad fråga, särskilt ur ett
föreningsperspektiv. Det måste först klargöras vad värdet av informell utbildning är och vilka
kunskaper och kompetenser som utbildningen anses medföra. Nästa avgörande fråga är hur
dessa kunskaper och kompetenser uppnås genom deltagande i föreningslivet.
Valideringsfrågan är förhållandevis ny i relation till utbildningar i föreningslivet. De områden
som vanligtvis diskuteras i samband med validering är framför allt vuxenutbildning och
yrkesutbildningar. Den stora svårigheten är därför att hitta metoder för validering som går att
anpassa till föreningslivets förutsättningar. Men det finns erfarenheter inom andra områden som
kan vara relevanta att hämta erfarenheter från för att bättre kunna validera informell utbildning i
föreningslivet. En central fråga är vem som ”äger och ska äga” frågan om validering av
informell utbildning, staten eller föreningslivet.
Denna rapport ger inte förslag på ett system för att erkänna och validera informell utbildning i
föreningslivet utan beskriver hur frågan debatteras idag och pekar på intressanta
frågeställningar att arbeta vidare med. Genom de exempel som redovisas i rapporten
åskådliggör vi möjliga metoder för validering. Valideringsfrågan är mycket aktuell i Sverige just
nu och en rad olika utredning ser över möjliga metoder. Fokus för det arbetet är vuxnas
kompetens och det saknas ett ungdomsperspektiv. Det är rimligt att avvakta det
utvecklingsarbete vad gäller validering som sker inom vuxenutbildningen, då det borde vara ett
område där validering är enklare att utföra. Det är ingen av de hittills publicerade utredningarna
som visat på konkreta metoder för att validera informellt lärande och icke-formell utbildning.
Därför anser Ungdomsstyrelsen att det idag inte finns skäl att föreslå ett system för att erkänna
och validera informell utbildning i föreningslivet. Denna rapport är istället ett försök att göra en
översiktlig kartläggning kring informell utbildning och frågan kring validering med fokus på
föreningslivet i Sverige.
Rapporten inleds med en diskussion kring definitioner av informell utbildning och en rad andra
relevanta begrepp. Därefter förs ett resonemang kring begreppet validering. I rapporten
redovisas exempel på hur informell utbildning och validering diskuteras utanför föreningslivet.
Vidare exemplifieras med olika valideringssystem initierade från staten. Efter detta följer ett
avsnitt om hur representanter från föreningslivet ser på frågan. Exempel på validering som
initierats från föreningslivet följer därefter. Ett avsnitt med avslutande reflektioner som
summerar samt tar upp exempel på intressanta frågeställningar som kan vara möjliga
fördjupningar att arbeta vidare med avslutar rapporten.
10
Vad menar vi när vi talar om informell utbildning?
Formell, icke-formell och informell utbildning
Det råder stor oklarhet kring vad som avses med begreppet informell utbildning. Det finns
begränsad forskning på området, vilket också betyder att det saknas begrepp för att beskriva
och definiera vad informell utbildning är. Ofta används begreppen informell och icke-formell
utbildning synonymt och ställs i motsatsförhållande till formell utbildning. Ungdomsstyrelsen vill
skilja på informell och icke-formell utbildning. Det är därför nödvändigt att klart definiera och
avgränsa vad vi anser ingår i de båda begreppen och hur vi relaterar dem till varandra.
Enkelt uttryckt kan sägas att med formell utbildning avses organiserad utbildning inom ramen
för det formella utbildningssystemet, såsom förskola, grundskola och högskola. Icke-formell
utbildning är organiserad utbildning vid sidan av det formella utbildningssystemet, exempelvis i
arbetsmarknadsåtgärder, kompetensutveckling i kurser och genom folkbildning samt
organiserad utbildning i föreningslivet. Den informella utbildningen saknar däremot en tydlig
utbildningssituation, den äger rum utanför den organiserade, explicita utbildningen, till exempel i
föreningslivet, i familjen och i vardagen. Det finns en viktig skillnad mellan informell och ickeformell utbildning som brukar framhävas. I den icke-formella utbildningen finns intentionen att
utbilda. Det är en uttalad ambition men det görs ofta med andra undervisningsmetoder och
under andra former än de som används i det traditionella utbildningssystemet. Den informella
utbildningen är annorlunda i den meningen att det inte är frågan om en medveten utbildning.
Det är snarare learning-by-doing, en omedveten läroprocess. Då den är en utbildning som är
omedveten kan det ifrågasättas om det egentligen är utbildning det rör sig om. Det vi kallar
informell utbildning kan bättre uttryckas som informellt lärande. Se vidare diskussion i avsnittet
utbildning, lärande och kompetens på sidan 12.
Figur 1
Läroprocessen i olika former av utbildning1
Formal education
Knowledge
Appreticeship
Non-formal education
Knowledge
Actor
learning
Actor
Actor
Community
of practice
Community
Community
of practice
of practice
Som anges i figuren ovan så finns ett tydligt uppifrån perspektiv inom den formella utbildningen
(formal education). Kunskap lärs ut av formella institutioner till individen som sedan använder
1
Modell som presenterades av Siurala Lasse under en föreläsning den 13 oktober 2000, på Symposium on nonformal education, 12-15 oktober, i Strasbourg
11
kunskapen som praktisk erfarenhet i sin vardag. Lärlingsskapet (appreticeship), som kan ses
som en form av informellt lärande, har det motsatta perspektivet, genom praktisk erfarenhet
och av att finnas i ett sammanhang lär man sig saker. Icke-formell utbildning (non-formal
education) beskrivs som en ömsesidig process där kunskapen genereras i interaktion med
andra aktörer i omvärlden. Man lär sig genom meningsfulla situationer och praktiska
erfarenheter. Modellen kan till viss del ifrågasättas eftersom den förutsätter att olika
undervisningsmetoder förekommer i formell och icke-formell utbildning. Det kan mycket väl
vara så att det enda som skiljer utbildningar åt är var de organiseras, inom ramen för det
formella skolsystemet eller i en icke-formell struktur. Det finns dock de som hävdar att en av
de stora skillnaderna mellan formell och icke-formell utbildning är just valet av
undervisningsmetoder och om så är fallet kan figuren fungera som förklaringsmodell.
Ofta jämställs utbildning med inlärning, oberoende av var och hur inlärning sker. Definitionen
ovan är en ganska rigid definition som utgår ifrån utbildningens struktur och process. I
definitionen ges inte utrymme för att en typ av utbildning kan innehålla drag av en annan. Det
sker en sammanblandning av hur en utbildningsaktivitet organiseras, dess struktur, och hur
inlärningen går till, processen. Istället kan utbildning studeras utifrån inlärningsformer och olika
karaktäristika, som i figuren nedan.
Figur 2
Karaktäristika hos olika inlärningsformer2
Informal
Educational
characteristics
Peer
group
Nonformal
Extra
curricular
Formal
Systematic
Graded
Daily experience
hierarchy out-of-school
schools
Formal education
Educational
modes
Participation
Parent
instruction
Certificates
Nonformal education
Examples of process and
organizational implications
Workplace
Informal education
Le Belle menar att olika inlärningsformer kan ha formella, icke-formella och informella
karaktäristika. Den formella utbildningen kan till exempel innehålla såväl formella, icke-formella
som informella inslag. En del av den formella utbildningen är formell undervisning i skolan men
den kan även innehålla extraundervisning som organiseras utifrån icke-formella metoder eller
grupparbete med jämnåriga kamrater som ger ett informellt lärande. Likaså kan den ickeformella utbildningen innehålla icke-formell utbildning kombinerad med formella certifikat och
2
Le Belle, i Svanberg Hård, 1992, Informellt lärande En studie av läroprocesser i folkhögskolemiljö s 42
12
intyg samtidigt som den innefattar det informella deltagandet. Figuren ovan kan utgöra ett
redskap för att upptäcka relationen och interaktionen mellan olika utbildnings- eller
inlärningsformer och visa på att det inte entydigt går att definiera olika utbildningsformer. Vi
ämnar inte gå djupare in på och diskutera figuren men vill visa på den komplexitet som finns
kring begreppen formell, icke-formell och informell utbildning och hur olika de kan definieras.
I den internationella debatten används begreppet non-formal education. Det innefattar olika
saker beroende av vem som definierar begreppet. Definitionen av non-formal education är
beroende av den sociala kontexten och intresset hos den som gör definitionen. För vissa
motsvarar det vad vi kallar icke-formell utbildning, dvs. organiserad utbildning som sker
utanför det formella systemet, medan det för andra inkluderar även informellt lärande.
Eftersom det finns så olika tolkningar av begreppet är det svårt att veta vad som egentligen
avses och det är svårt att jämföra. Vanligtvis är det dock det vi kallar icke-formell utbildning
som avses när begreppet non-formal education används. Det är viktigt att vara medveten om
oklarheten i definitionen i den internationella debatten.
Ungdomsstyrelsen väljer i denna rapport att diskutera utifrån den enklare definitionen, dvs.
formell utbildning som utbildning inom det formella utbildningssystemet, icke-formell utbildning
som organiserad utbildning vid sidan av det formella utbildningssystemet, och informellt lärande
som en omedveten läroprocess, learning-by-doing. Anledningen till att vi väljer denna
definition i den fortsatta diskussionen i rapporten är att den debatt vi återger nästan helt och
hållet utgår från den definitionen.
Utbildning, lärande och kompetens
I diskussionerna om informell och icke-formell utbildning blandas begrepp som utbildning,
lärande, erfarenheter och kompetens utan att det framgår vad som skiljer de olika begreppen
åt och vad som verkligen åsyftas.
Eftersom utbildning har blivit en helt naturlig och självklar del av vårt samhälle, har vi fått en
tendens att sätta likhetstecken mellan utbildning och lärande. Begreppen borde av många skäl
diskuteras var för sig. I debatten har fokus flyttats från utbildning till lärande. Utbildning är
systematisk undervisning, träning och skolning som ger kunskaper och färdigheter och ofta
formell kompetens. Lärande innebär att inhämta kunskap eller färdighet. Lärande fokuserar på
individen och hans eller hennes egna förutsättningar, medan utbildning har sitt fokus på
utbildningsprocessen. Om lärandet ses som en livslång process så blir utbildningens roll att
stödja människors lärande och utveckling genom livet.
Enligt definitionen av utbildning och lärande ovan så kan begreppet informell utbildning
ifrågasättas. Den definition Ungdomsstyrelsen gör av informell utbildning är att det sker genom
en omedveten läroprocess och utan intentionen att utbilda. Med stöd i definitionen ovan kan
hävdas att informell utbildning per definition inte finns, eftersom utbildning i sig betyder att
kunskapen förmedlas utifrån en viss systematik och med en tydlig intention. En utbildning kan
inte ske omedvetet eller av en slump. Det vi kallat informell utbildning rör sig därför snarare om
informellt lärande. Fortsättningsvis i rapporten kommer Ungdomsstyrelsen därför att diskutera
utifrån begreppen informellt lärande och icke-formell utbildning.
13
Det går att skilja på erfarenheter som inte nödvändigtvis har resulterat i att kunskaper har
förvärvats och lärande som innebär att erfarenheterna har givit ett visst resultat. Erfarenhet är
kunnighet som bygger på upplevelser och iakttagelse, ofta genom praktisk verksamhet.
En persons kompetens är mer än enbart den formella kompetensen. Den reella kompetensen
är all den kompetens en person skaffat sig, bland annat genom betalt eller obetalt arbete, ickeformell utbildning eller fritidsaktiviteter och som kompletterar den kompetens som personen
har dokumenterat genom det formella utbildningssystemet. Den kan uppnås i en mängd olika
sammanhang och på många olika sätt. Kompetens kan definieras som god förmåga, duglighet,
skicklighet eller behörighet.
Det livslånga och livsvida lärandet
Det finns två begrepp som lyfts fram särskilt i den utbildningspolitiska debatten i Sverige och
som anses ligga till grund för framtidens utbildning: det livslånga och livsvida lärandet. Det
gäller även debatten om informellt lärande och icke-formell utbildning där det livslånga och
livsvida lärandet ses som en naturlig ingrediens och en självklarhet. Inom debatten om
informellt lärande och icke-formell utbildning talas det ofta om ”life skills”, de livserfarenheter
en person får genom att delta i olika sammanhang. Man lär för livet och får färdigheter och
kunskaper som är användbara i livets alla sfärer. I ett livslångt lärande utgör den
kompetensutveckling som sker i yrkesliv och samhällsliv ett lika betydelsefullt lärande som den
formella utbildningen, både för individen och ur ett samhällsperspektiv.
Figur 3
Det livslånga och livsvida lärandet3
Livslång
Livsvid
formell
informell
ålder
Lärande är livslångt i den bemärkelsen att vi lär under hela livet. Det livsvida lärandet
implicerar att lärandet sker i alla möjliga sammanhang formellt, icke-formellt och informellt.
Livslångt lärande förstås som en process av individuellt lärande och utveckling under ett helt
liv, från vaggan till graven. Det är ett begrepp som inte enbart innefattar den formella
utbildningen utan även det livsvida lärandet i informella miljöer, hemma, på fritiden och på
arbetet. Livslångt lärande är en process som pågår hela livet oavsett den formella
3
Skolverket, 1999, Det livslånga och livsvida lärandet, s 19
14
utbildningsnivån hos individen, alla människor lär hela livet och i alla sammanhang. En bra
grundutbildning är basen i detta livslånga lärande.
15
Det livslånga lärandet bygger på tre grundläggande principer:4
-
vertikal integration – livslång utbildning ska stimulera till studier och inlärning
under hela livet
horisontell integration – innebär inte livslång skola, istället betonas en integration
av formell, icke-formell utbildning och informellt lärande
självstyrt lärande – människor initierar och styr själva sitt lärande
Det livslånga lärandet kan inte implementeras uppifrån, av staten. Statens ansvar är att skapa
förutsättningar och incitament för lärande. Samhället kan främja livslångt lärande genom att
skapa goda lärosituationer och förutsättningar för individen att röra sig mellan olika
läromiljöer.5
Socialt kapital
Föreningslivet ses som en viktig arena för utveckling av demokratiskt tänkande. I Sverige har
folkrörelserna setts som demokratins stabila grund och som viktiga aktörer i att förmedla ett
demokratiskt förhållningssätt och producera demokratiska medborgare. Detta är en roll som
representanter för föreningslivet gärna själva framhåller och betonar. Genom deltagande i
föreningslivet får medlemmar många av de kompetenser som ses som förutsättningen för
demokrati, såsom samarbete, kommunikation samt respekt och tolerans. Dessa egenskaper
och dygder kan även samlas i begreppet socialt kapital. Genom informellt lärande och ickeformell utbildning i föreningslivet produceras ett omfattande socialt kapital.
Robert Putnam är den forskare som på senare år lyft fram betydelsen av socialt kapital för
demokratin och hans forskningsresultat har fått ett stort genomslag i den allmänna debatten.
Putnam har gjort en stor jämförande studie6 mellan norra och södra Italien och förklarar utifrån
kulturella variabler varför det i olika hög grad utvecklas en demokratisk medvetenhet samt
skapas ett socialt kapital. Socialt kapital definieras av Putnam som det sociala livets
kännetecken; nätverk, värderingar och tillit, som gör det möjligt för deltagare att agera mer
effektivt tillsammans för att uppnå gemensamma mål. Med socialt kapital förstås normer som
förtroende och ömsesidighet mellan medborgarna i ett samhälle. Socialt kapital bildas i
umgänget mellan människor.
Medborgarnas livskvalité, eller uppfattningen om den, går att koppla till demokrati och
förtroende för de politiska institutionerna. Just närvaron av tillit mellan medborgare och mellan
medborgare och institutioner har uppmärksammats av en rad forskare och ses av många som
en förutsättning för en fungerande demokrati.7 Tesen är att ju mer människor är aktiva i
föreningar och frivilliga sammanslutningar desto bättre fungerar demokratin. Den operativa
ingrediensen i processen är tillit. Enligt Putnam finns det ett starkt samband mellan social tillit
och samhälleligt engagemang. Föreningsaktivitet bygger upp medmänsklig tillit som är en
4
5
6
Svanberg Hård, 1992, Informellt lärande En studie av läroprocesser i folkhögskolemiljö s 44-45
Skolverket, 1999, Det livslånga och livsvida lärandet
Putnam 1993, Making Democracy Work – Civic Traditions in Modern Italy
7
Inglehart 1988, The Renaissance of Political Culture, i American Political Science Review se även Fukuyama 1995,
Trust: The Social Virtues and the Creation of Prosperity och Inglehart 1990, Culture Shift - In Advanced Industrial
Society
16
basförutsättning för både en fungerande demokrati och en fungerande marknadsekonomi.
Detta är det sociala kapitalets två ansikten, dels håller det oss samman i gruppen, dels minskar
det friktionen i samhället genom att skapa broar mellan olika grupper. Föreningsaktivitet
bygger upp medborgaranda – en vana att inte bara se till egna kortsiktiga intressen utan också
till helhetens långsiktiga intressen, att inte glömma bort det allmänna bästa. Folkrörelser och
ideella organisationer är centrala för att initiera och kanalisera människors engagemang, men
bidrar även till en ökad känsla av gemenskap i samhället.8
Den medborgerliga viljan att engagera sig är således viktig och går att relatera till socialt
kapital. Putnam påpekar att det finns ett påtagligt samband mellan olika former av socialt
kapital. Människor som aktivt deltar i föreningsliv och organisationer visar också en långt
större benägenhet att engagera sig politiskt och att lita på andra. Enligt Putnam så ackumuleras
socialt kapital när det används. Till skillnad mot många andra tillgångar så ökar tilliten vid
frikostigt användande.9
Sverige beskrivs ofta som ett land med mycket socialt kapital. En förklaring är allas rätt att
delta i demokratiska organisationer och en långt driven öppenhet inom folkrörelserna och
föreningslivet.10 Sören Holmberg har i en studie visat att Putnams korrelation mellan aktivitet i
det civila samhället och tillit till andra människor stämmer även i Sverige. Holmbergs resultat
visar att föreningsaktiva människor också tenderar att vara demokratiskt aktiva. Tillit byggs
upp när människor umgås och verkar tillsammans, både i föreningslivet och i politiken.
Människor som litar på varandra borde också lita på de gemensamma institutionerna i
samhället. Sambandet i den svenska studien är inte alls lika starkt som i Putnams studie över
Italien men det väsentliga är att Putnams huvudidé äger giltighet även i Sverige.11
Flera forskare kritiserar Putnams tes och hävdar att hans starkt organisatoriska och
samhällscentrerade kausala modell, dvs. att det sociala kapitalets källor ska sökas i det ideella
organisationslivet, inte håller fullt ut. Istället hävdas att Putnam tenderar att bortse från de
offentliga institutionernas betydelse.12 Goda och rättvisa institutioner skapar socialt kapital,
liksom tillit mellan människor. En brist i Putnams resonemang är att det saknas en analys om
hur organisationerna påverkas av dess förändrade relation till statsmakten.
8
Putnam 1995, Tuning In, Tuning Out: The Strange Disappearance of Social Capital in America, se även Holmberg,
1996, Medborgerlig tillit i det civila samhället och Wijkström, 2000, Grilla ensam
9
Putnam 1995, Att bowla ensam samt Putnam, 1993, Making Democracy Work
10
Wijkström, 2000, Grilla ensam
Holmberg, 1996, Medborgerlig tillit i det civila samhället
12
Rothstein, 1997, Varifrån kommer det sociala kapitalet? Karlsson, 1995, Litteratur granskning av Robert D Putnam,
Making Democracy Work, 1993
11
17
Varför validering?
Vad betyder validering?
Med validering avses en strukturerad bedömning och erkännande, en värdering av färdigheter
och kompetenser som uppnåtts inom såväl det formella som det informella systemet. Det kan
också uttryckas som mätning eller erkännande av reell kompetens. Att validera innebär dels att
identifiera reell kompetens, dels att kunna beskriva den på ett sätt som gör att den kan
accepteras av utbildningsväsendet och arbetslivet. Validering kan definieras som en värdering
av kunskap eller färdigheter som införskaffats genom studier, samhällsliv och arbetsliv, dvs.
både formellt och informellt. Prövning, lärarbedömning, självskattning, och diagnoser är medel
och verktyg i valideringsprocessen. 13
Själva processen i samband med validering kan beskrivas på följande sätt:14
Figur 5
Valideringsprocessen
identification
assessment
recognition
accreditation
identifiering
bedömning
värdering
erkännande
tillgodoräknande
Enligt figuren ovan så börjar valideringsprocessen med att kunskaperna identifieras, nästa steg
är att kunskaper bedöms och värderas och slutligen att kunskaperna erkänns och får ett
formellt värde samt kan tillgodoräknas i en persons samlade kompetens.
Det är en skillnad mellan certifiering och validering. Formell certifiering, genom diplom,
certifikat m.m., ges traditionellt av offentliga myndigheter, utbildningsinstitutioner osv. Det är en
metod som förknippas med erkännandet av formell utbildning. Normalt tas inte hänsyn till en
persons fulla personliga och professionella kompetens. Till skillnad från formell certifiering så
syftar validering till att erkänna en större omfattning av skickligheter och kompetenser som
människor utvecklar, genom utbildning liksom genom arbete och fritidsaktiviteter. För att göra
dess implicita och delvis osynliga kompetenser och färdigheter mer synliga måste de
förvärvade färdigheterna bli identifierade och fastställda. Dessa färdigheter måste ges
legitimitet, dvs. erkännas i en professionell och en social kontext.15
13
Skolverket, 1999, Validering
Skolverket, 1999, Validering, s 17
15
Bjørnåvold, 1998, Non-formal learning: Questions of quality, legitimacy and feasibility, s 3
14
18
Varför ska informellt lärande och icke-formell utbildning valideras?
Det är intressant att fundera över varför debatten om informellt lärande och icke-formell
utbildning blivit så stor och varför validering anses vara viktigt. Det finns ett antal
utvecklingstendenser som kan förklara detta. Vissa trender i samhället aktualiserar behovet av
att värdera informellt lärande och icke-formell utbildning bland unga:
Utbildning
Ungdomar möter idag helt andra utbildningskrav än vad tidigare generationer gjort. Ett allt mer
föränderligt samhälle och en mer krävande arbetsmarknad ställer högre och delvis nya krav på
kompetens och utbildning. Skolan är den viktigaste platsen för ungdomars kunskapsutveckling.
Utbildningens roll är inte bara att lära ut utan även att ge eleverna verktyg för att de ska kunna
tillgodogöra sig nya kunskaper när det behövs. Förändringstakten i samhället och i arbetslivet
innebär samtidigt att dagens unga inte kan räkna med att bli färdigutbildade i skolan. Istället
måste skoltiden ses som en delfas i ett livslångt lärande. Många ungdomar har andra metoder
för att söka kunskap och för att utveckla sin kompetens. Parallellt med denna utveckling ser vi
att en stor andel elever lämnar grundskolan varje år utan godkända betyg i basämnena och
utan att kunna läsa och skriva tillräckligt bra för att klara ett aktivt samhällsliv. Den formella
utbildningen klarar inte att tillgodose dessa ungdomars utbildningsbehov.
Arbetsmarknad
Det har blivit allt vanligare med flexibla anställningsformer. Som ung är det svårt att få en tills
vidare anställning och många ungdomar tvingas klara sig på projektanställningar och olika
typer av vikariat. Det är tydligt att möjligheterna för ungdomar att etablera sig på
arbetsmarknaden är beroende av deras föräldrars socioekonomiska förhållanden. Situationen
varierar stort mellan de ungdomar som är födda i Sverige och de som är födda i andra länder
och det är även stora skillnader mellan olika invandrargrupper. Unga kvinnor har svårare än
unga män att etablera sig på arbetsmarknaden. Många ungdomar har dessutom svårigheter att
få sommarjobb och en av orsakerna till det kan vara att deras föräldrar är utan arbete vilket
gör att ungdomarna saknar de nödvändiga kontaktnäten för att komma in på
arbetsmarknaden.
I
den
utvecklingen
har
utvecklingsgarantin
och
olika
arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar haft stor betydelse. I många fall har icke-formella
utbildningsmetoder haft en framträdande roll i dessa arbetsmarknadsåtgärder.
Fritid
Vid sidan av skolan förekommer även en rad andra aktiviteter som påtagligt bidrar till
ungdomars kompetensutveckling. Idag får ungdomar många värdefulla kunskaper genom
aktiviteter de gör på sin fritid. Det kan vara genom engagemang i föreningslivet, i
kulturaktiviteter, deltagande i studiecirklar, användning av IT och andra medier eller en mängd
andra saker. Många ungdomar får på sin fritid erfarenhet av till exempel projektarbete,
organisering och planering som har stor betydelse för deras kommande yrkesliv. Genom
föreningslivet kan unga få demokratiska färdigheter, förståelse för andra samt kunskap i
kommunikation och opinionsbildning. Denna typ av fritidsaktiviteter kan vara viktiga vägar in i
19
arbetslivet, ibland viktigare än skola och traditionell utbildning. Sociala entreprenörer, ideella
föreningar, stiftelser eller kooperativ har byggt upp breda verksamheter till exempel i form av
träffpunkter, ungdomshus eller idé– och utvecklingscentra. Dessa nya verksamheter har på ett
väsentligt sätt bidragit till utvecklingen av aktiviteter för unga, i många fall på ungdomars egna
villkor.
För och av vem ska valideringen göras?
Många aktörer i samhället tycks vara överens om behovet av validering av informellt lärande
och icke-formell utbildning. Motiven för validering kan vara olika beroende av vilket
perspektiv det ses ur, individens eller samhällets. Frågan blir för vems räkning det informella
lärandet och den icke-formella utbildningen ska valideras. Är det för samhällets räkning, för att
få en bättre resursanvändning, för att de enskilda individernas villkor och möjligheter ska
förbättras, eller kanske för att föreningslivets status ska höjas.
Anhängarna av det perspektiv som ser utvecklingen och erkännandet av icke-formell och
informellt lärande och icke-formell utbildning som nödvändigt för att Sverige ska kunna hänga
med i den alltmer kunskapskrävande omvärlden hänvisar till samhällsekonomiska vinster av en
mer formaliserad validering. Genom att validera olika former av utbildning försäkrar vi oss om
att ingen kunskap går förlorad vilket leder till en mer effektiv resursförbrukning. Ett exempel på
detta perspektiv kan ses i Kunskapslyftskommitténs andra delbetänkande där det står:16
”Att inte ta tillvara den reella kompetensen som finns är ur ett samhällsperspektiv
en form av kapitalförstöring. Inom arbetsmarknaden skulle validering kunna
synliggöra dolda kompetenser….Ur individens perspektiv är det dessutom ett
underkännande av den kunskap han/hon faktiskt har….”
Utifrån detta synsätt är kompetensutveckling för den enskilda en del av en övergripande ökad
kompetens på samhällsnivå vilket motiverar en formaliserad validering.
Väljer man istället att anta ett perspektiv som fokuserar på kompetensutveckling för den
enskilda individen kan det hävdas att det är varje individs eget ansvar att själv se till att lyfta
fram sina personliga meriter. Det kan även ifrågasättas om det är för individens bästa att göra
en validering. Det är kanske så att man vill ha vissa sfärer där det man gör inte värderas och
bedöms.
Det är inte enkelt att besvara frågan om vem som ska göra valideringen. Det går till exempel
att hävda att föreningslivet själva har ansvar för att ge sina medlemmar intyg på deras
kunskaper. Den naturliga förlängningen av detta kan bli att föreningslivet själva bör ta ansvar
för att inrätta ett system för validering. Anses det att den informella och icke-formella
utbildningen är av sådan betydelse att det är av vikt för det offentliga att på något sätt ta till
vara denna kompetens så blir frågan om ansvar en annan.
16
SOU 1999:39, Vuxenutbildning för alla? Andra året med Kunskapslyftet
20
Hur ska det informella lärandet och den icke-formella utbildningen
valideras?
Det finns inte något system för att validera informell kompetens, förvärvad genom informella
utbildningar och erfarenheter, i Sverige idag. Det kan därför hävdas att det är viktigt att finna
metoder för en validering av informellt lärande och icke-formell utbildning. Om det beslutas att
ett system för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning är önskvärt måste det
begrundas vad det informella lärandet och den icke-formella utbildningen ska valideras i
relation till. Är det i relation till den formella utbildningen och de kunskaper som förvärvas där
eller i relation till något annat?
Det går inte att direkt relatera informellt lärande och icke-formell utbildning till formaliserad
kompetens. I en del fall går det att göra jämförelser mellan kunskaper som inhämtats i den
formella respektive icke-formella utbildningen, ett sådant fall kan till exempel vara
språkkunskaper, i andra fall är det svårare. Vissa aspekter av det informella lärandet är
mycket svåra att mäta. Hur mäts den kompetens som en person fått genom att vara engagerad
i en förening i ett år? Vilka kriterier sätts upp för att mäta den typen av erfarenhet? Validering
av informellt lärande och icke-formell utbildning är en komplicerad process och det är många
aktörer involverade i debatten om hur det bäst genomförs. Distinktionen mellan faktakunskap
och social kunskap är viktig för att förstå de metodologiska problemen kring validering av
icke-formell utbildning och informellt lärande. Det går till exempel inte att jämföra kunskaper i
språk, som kan mätas genom tester och prov, med samarbetsförmåga, som i hög grad är en
kompetens som är svår att mäta och som visar sig först i interaktion med andra människor.
Om olika strategier för validering studeras kan två delvis skilda angreppssätt urskiljas, ett där
processen betonas och ett där tonvikten ligger på slutresultatet. I en validering som är
processinriktad finns pedagogiska och personlighetsutvecklade vinster. Under processen
stärker individen sitt självförtroende genom att själva upptäcka, identifiera och fastställa de
faktiska kunskaper och färdigheter som hon eller han har. Denna process blir ett starkt stöd i
utvecklingen mot ett mera självständigt lärande, genom att individen måste reflektera över och
värdera tidigare erfarenheter. Den validering som betonar slutresultatet består ofta av prov där
individen kan testa sina kunskaper och få bevis och intyg på sin kompetens.
Den stora utmaningen är att kombinera ett mikrofokus, dvs. hitta metoder för att identifiera
och uppskatta lärande på en individuell nivå, och ett makrofokus med de politiska,
ekonomiska och kulturella nödvändiga förutsättningarna att tillskriva informellt och ickeformellt lärande anseende och erkännande i samhället.17 Frågan är om det är möjligt att skapa
ett valideringssystem som tar hänsyn till individens behov av kompetenserkännande samtidigt
som det inkluderar samhällets behov av att göra en kompetensinventering och nyttja samhällets
sammantagna kompetens på bästa sätt. Går det att skapa ett system som metodologiskt klarar
att tillgodose båda fokus? Även om det är möjligt så är det system som är bäst för individen
inte nödvändigtvis det bästa ur samhällets perspektiv. Individens nytta är kanske inte liktydig
med samhällsnyttan.
17
Bjørnåvold, 1998, Non-formal learning: Questions of quality, legitimacy and feasibility, s 1-2
21
Diskussioner kring informellt lärande, icke-formell utbildning
och validering utanför föreningslivet
Det är tydligt att diskussionen kring informellt lärande och icke-formell utbildning kontra
formell utbildning förs på många plan parallellt. I detta avsnitt görs en mycket översiktlig
presentation av delar av debatten kring informellt lärande, icke-formell utbildning och
validering i Sverige och Europa. Det är inte en heltäckande presentation men kan vara
belysande för att förstå i vilka sammanhang diskussionen kring dessa begrepp förs.
Erfarenheter från Sverige
I diskussionen i Sverige har informellt lärande och icke-formell utbildning framförallt
förknippats med folkhögskolorna och folkbildningen. Informellt lärande och icke-formell
utbildning har även tagits upp som exempel på utbildningsmetoder inom vuxenutbildningen och
i olika arbetsmarknadsprojekt.
Frågan om validering har blivit en viktig fråga i Sverige och en rad aktörer är för närvarande
verksamma och aktiva i debatten. Skolverket har gjort en kartläggning av svenska erfarenheter
av validering och den visar att validering i Sverige i huvudsak har skett mot gymnasieskolans
och vuxenutbildningens kursplaner, med yrkesprövning för invandrare som undantag.
Möjligheten att kunna validera sina kunskaper har främst utnyttjats av de individer som under
lång tid skaffat sig erfarenheter av olika slag, i arbetsliv, genom fackligt och ideellt arbete. På
sikt ska validering kunna användas som ett instrument för att möjliggöra för vissa grupper,
såsom långtidsarbetslösa, att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. 18
Folkbildningen
Folkbildningen syftar till att vara fri och frivillig, dvs. självständig från staten, kommunen och
andra aktörer samt öppen och frivillig för deltagarna. Folkbildning inom studieförbunden och
folkhögskolorna finansieras till stor del genom stöd från staten, landsting och kommuner.
Statens stöd till folkbildningen har till syfte att främja en verksamhet som gör det möjligt för
deltagarna att påverka sin livssituation och som skapar engagemang för att delta i
samhällsutvecklingen, stärka och utveckla demokratin, bredda kulturintresset i samhället, öka
delaktigheten i kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget skapande.19 Folkbildningen är
av de främsta exemplen på icke-formell utbildning i Sverige. Ett grundläggande skäl för statens
stöd till folkbildningen är att den bidrar till en demokratisk utveckling av samhället, genom det
informella lärandet och den icke-formella utbildningen skapas demokratiska medborgare.
Det samhällsstödda folkbildningsarbetet i Sverige sker inom studieförbund samt inom
folkhögskolor. Landets alla studiecirklar samlar nära tre miljoner deltagare varje år medan
folkhögskolorna har omkring 100 000 kursdeltagare varje termin. En stor del av
folkbildningsarbetet sker i nära samarbete med de folkrörelser och andra organisationer som
18
19
Skolverket, 1999, Validering
Förordning (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen
22
antingen är medlemmar i studieförbund eller huvudmän för folkhögskolor. Sverige är
internationellt kända för den omfattande icke-formella utbildning som sker genom
folkbildningen.20
På senare år har staten, vid sidan av vagt formulerade mål, föreskrivit hur folkbildningen ska
bedrivas genom förordningar och regleringsbrev. Till exempel förväntas folkhögskolekurser i
vissa fall leda till kunskaper motsvarande grundskole- och gymnasiekompetens. Denna typ av
krav kan sägas vara ett avsteg från tanken på att folkbildningen ska ha en fri och frivillig
karaktär och istället ett exempel på hur staten indirekt styr. En slutsats i Demokratiutredningen
är att folkrörelserna tycks spela allt mindre roll, medan stat och kommun spelar en allt viktigare
roll, i den folkbildande verksamheten.21 Denna utveckling leder mot en formalisering av det
som varit en mycket stor del av den icke-formella utbildningen i Sverige, vilket kan ses som en
negativ utveckling och ett hot mot folkbildningen.
Folkbildningsrådet vill betona den samhällstödda vuxenutbildningens betydelse för människors
sociala kompetens och möjlighet att delta i samhällslivet och demokratin. Det livslånga lärandet
måste ses som en ständigt pågående process där människan inte bara utvecklas via utbildning
eller inom arbetslivet utan också i samhälls-, förenings- och kulturlivet. De har ett uttalat
önskemål om att utveckla validering och värdering av kurser inom studieförbunden och
folkhögskolan. Idag valideras endast de kurser inom folkhögskolan som ger grundskole- och
gymnasiekompetens. De har arbetat med frågan i många år men driver den inte med någon
särskild intensitet just nu. Det har tidigare funnits en samverkan mellan folkbildningen och
högskolan, med möjlighet att tillgodoräkna sig poäng, och Folkbildningsrådet önskar att det
samarbetet skulle kunna återupptas.22
Vuxenutbildningen och Kunskapslyftet23
Sverige har internationellt sett en omfattande vuxenutbildning och detta har ytterligare förstärks
genom Kunskapslyftet. Kunskapslyftet är den största satsningen någonsin på vuxenutbildning i
Sverige. Samtliga kommuner deltar i det femåriga projektet, som inleddes 1 juli 1997 och
pågår till och med 2002.
Kunskapslyftets övergripande mål är att minska arbetslösheten, utveckla och förnya
vuxenutbildningen, minska utbildningsklyftorna samt öka förutsättningarna för tillväxt.
Kunskapslyftet vänder sig i första hand till vuxna arbetslösa som helt eller delvis saknar treårig
gymnasiekompetens. För att åstadkomma ett så brett kursutbud som möjligt samverkar
kommuner, landsting, statens skolor för vuxna, studieförbund, folkhögskolor och
utbildningsföretag. Komvux traditionella utbud av allmänna teoretiska kurser har kompletterats
med en kraftig utökning av yrkeskurser. Grundtanken är att de vuxna, som har störst behov av
utbildning, ska få möjlighet till nya kunskaper. Genom ökad kompetens och bättre
självförtroende ska dessa personer stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
20
www.folkbildning.se, 2000-09-11
21
SOU 2000:1 En uthållig demokrati, s 192
22
www.folkbildning.se, 2000-09-11 samt 2000-11-23 samt samtal med Lasse Magnusson, folkbildningssekreterare,
Folkbildningsrådet, 2000-11-23
23
SOU 1999:141 Från Kunskapslyftet till en Strategi för Livslångt Lärande
23
Genom Kunskapslyftet har många aktörer, som tidigare inte varit verksamma inom den
offentliga vuxenutbildningen, blivit en del av det formella utbildningssystemet. Det gäller till
exempel vissa av studieförbunden och delar av föreningslivet. En annan utveckling är att
vuxenutbildningen i större utsträckning än tidigare organiseras genom icke-formella
utbildningsmetoder. Kunskapslyftet har intensifierat diskussionen om utvecklingen av
vuxenutbildning och frågan om validering har blivit central.
Utredning kring validering av vuxnas kunskap och kompetens 24
Regeringen har tillsatt en särskild utredare kring frågorna om validering av vuxnas kunskap och
kompetens. Med validering avser regeringen en strukturerad bedömning, värdering och
erkännande av kunskaper och kompetens som uppnåtts både i och utanför det formella
utbildningsväsendet. För individen handlar det dels om validering av kunskaper och kompetens
inhämtade på olika sätt för att få betyg som ger behörighet för vidare studier, dels om att få ett
kompetensbevis, yrkesbevis eller branschcertifikat av något slag riktat till arbetslivet.
I ett första steg ska utredaren organisera och leda tre pilotprojekt i syfte att utveckla modeller
och metoder för validering av utländsk yrkeskompetens på i första hand gymnasial nivå och
annan yrkeskompetens som arbetsmarknaden kräver för visst yrke. Utredaren ska i ett andra
steg föreslå former och planera för en utvidgad försöksverksamhet med validering av vuxnas
kunskap och kompetens på gymnasial nivå och vissa eftergymnasiala nivåer, t.ex. på en nivå
som motsvarar försöksverksamheten med kvalificerad yrkesutbildning. I ett tredje steg ska
sedan utredaren pröva behovet av ett nationellt system för validering av vuxnas kunskap och
kompetens. Arbetet, som ska vara slutfört i sin helhet den 20 december år 2000, ska ske i
samverkan med AMS och Skolverket och i samråd med bl.a. Folkbildningsrådet.
Att ta till vara och värdera de kunskaper som människor skaffat sig i arbets- och samhällsliv är
ett viktigt utvecklingsområde inom vuxenutbildningen. Regeringens ambition är att
utbildningsväsendet för vuxna och berörda myndigheter i samverkan med andra intressenter
och aktörer ska utveckla en organisation samt metoder för detta arbete. Utredaren ska lämna
förslag till regeringen på hur utvecklade modeller och metoder ska tillämpas för validering av
sådan yrkeskompetens som inte kan prövas inom ramen för de föreskrifter som gäller enligt
förordningen om kommunal vuxenutbildning, utvärdera behovet av och pröva lämpliga former
för att validera kunskaper i det svenska språket som återspeglar arbetsmarknadens krav,
exempelvis genom ett nationellt språktest, pröva olika former för dokumentation av den
yrkeskompetens som validerats samt utvärdera pilotprojekten.
Att denna utredning tillsatts visar att valideringsfrågan är mycket aktuell i Sverige just nu. Det
är dock tydligt att fokus ligger på vuxnas kompetens och utbildning. Det saknas ett
ungdomsperspektiv.
24
Dir 1999:86, Validering av vuxnas kunskap och kompetens
24
Erfarenheter från Europa
I Europa har diskussionen om icke-formell utbildning fått ett uppsving på 90-talet. I olika
instanser inom kommissionen och även inom Europarådet arbetar man med att ta fram någon
form av policydokument kring den icke-formella utbildningen. Det finns även en stor
diskussion om validering.
EU
I vitboken om utbildning, lära och lära ut på väg mot kunskapssamhället25, som antogs av
kommissionen 1995, betonas behovet av att främja tillägnandet av ny kunskap. Det slås fast
att ökade kunskaper bör ges högsta prioritet och att medlemsstaternas uppgift är att stimulera
till inlärning. Det behövs nya metoder för erkännande av kompetens vid sidan av examensbevis
och grundläggande utbildning med början på nationell och lokal nivå. Målet är att etablera ett
European skill accreditation system som gör det möjligt att få sina kunskaper erkända och
tillgodoräknade. Som exempel på metoder för erkännande av kompetens föreslås ett
personligt kompetenskort, Personal Skill Card, där kunskaper och kompetenser erkänns
allteftersom de förvärvas. Ett av målen har varit att göra det möjligt för var och en att få sin
kompetens inom olika delområden erkänd inom ett flexibelt och bestående system, som alla
kan utnyttja i den utsträckning de önskar. Syftet är inte att skapa ett kort som ska införas i hela
Europa utan att bidra till utvecklingen av instrument för att identifiera gemensamma standarder
som kan användas i Europa. European skill accreditation system är ett försök att öppna nya
vägar för värdering av reell kompetens. Målsättningen är att kunna erkänna kompetens med
hjälp av ett system för ackreditering av kunskap, genom användande av databaserade
värderings- och valideringstekniker samt att ge möjlighet för alla att få sina kunskaper erkända
och tillgodoräknade oavsett hur kunskaperna är förvärvade.
I många EU-länder står valideringsfrågan högt på dagordningen, men länderna har kommit
olika långt i att konkretisera arbetet. En del länder har under lång tid tillämpat någon form av
validering medan andra håller på att utforma system för hur valideringen ska gå till. Det rör
framför allt validering av yrkeskompetens och yrkesutbildning samt vuxenutbildning. De flesta
länder inom EU är i en fas av utveckling av strategier för tillgodoräknande av det lärande som
sker utanför det formella systemet. Det finns en stor skillnad i synsätt och val av metoder inom
länderna i Europa. I en del länder, såsom England, Finland och Frankrike, har system för att
kunna validera kunskaper och färdigheter som regleras genom lagar och förordningar
utarbetats. Dessa system fokuserar på slutresultatet, t.ex. genom prov slå fast vilken reell
kompetens en person har. I Holland finns valideringssystem som fokuserar på processen och
som kombinerar intervjuer, diagnostisk uppskattning, självuppskattning med olika typer av
prov. Vanligen resulterar detta i ett certifikat eller en meritportfölj. I flertalet länder, däribland
Sverige, genomförs mer eller mindre omfattande försök med validering men många länder har
ännu inte bestämt hur regelverket omkring det ska utformas.26
Genom programmet Ungdom har ett omfattande utbytesprogram för ungdomar vuxit fram. I
delprogrammet Ungdom för Europa ges stöd till ungdomsgrupper från olika länder i Europa
för att genomföra utbyten. Prioritet ges till projekt som har med tre eller fler länder. Europeisk
25
Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel den 29.11.1995 KOM(95) 590 slutlig, Vitbok om utbildning lära
och lära ut på väg mot kunskapssamhället
26
Skolverket, 1999, Validering
25
volontärtjänst ger unga möjligheter till internationella erfarenheter genom att delta i ett
volontärprojekt inom Europa. Volontärtjänsten kan ses som en alternativ utbildningserfarenhet
där fokus ligger på att utveckla kulturell och social kompetens, samt att få göra en konkret
insats. Inom EU läggs mycket fokus på den interkulturella kompetens som unga får genom att
delta och utbyta erfarenheter inom gemenskapen.
På senare år har den Europeiska kommissionen, Direktoratet för Kultur och Utbildning, också
visat ett ökat intresse för ungdomsledarutbildningar genom bland annat programmet Ungdom.
Kommissionen har tagit initiativ till att skapa ett antal resurscentra i Europa som ska
tillhandahålla expertis på utbildningsområdet gällande ungdomsledare.
Europarådet
Direktoratet för Ungdom och Sport (tidigare Ungdomsdirektoratet) inom Europarådet har
sedan 70-talet arbetat med utbildningar av ungdomsledare i ungdomsorganisationer från hela
Europa. Under 90-talet har de även öppnat sin verksamhet för andra typer av ungdomsledare,
från lokala initiativ, nätverk m.m.
I olika instanser inom Europarådet arbetas det för att ta fram ett policydokument kring den
icke-formella utbildningen. I en slutdeklaration från den senaste ungdomsministerkonferensen
inom Europarådet skrevs bland annat att skapandet av ett demokratiskt och oberoende
Europa bygger på unga människors deltagande. För att skapa förutsättningar för unga att delta
och utöva ett aktivt medborgarskap så måste ungdomars kunskaper, som förvärvas i deras
dagliga liv genom formell och informell utbildning, erkännas. I samma deklaration uppmanade
de även regeringarna i medlemsländerna att befrämja likvärdiga möjligheter genom att erkänna
att utbildning och färdigheter som uppnåtts genom informell utbildning är en inneboende del i
yrkesutbildning samt finna olika sätt och metoder att stödja och erkänna erfarenheter och
kvalifikationer som uppnåtts på detta sätt.27
Den parlamentariska församlingen i Europarådet har slagit fast en rekommendation om ickeformell utbildning.28 I rekommendationen erkänner de att det formella utbildningssystemet
måste kompletteras med icke-formell utbildning för att kunna anpassa utbildningen efter de
snabba förändringarna i samhället. Icke-formell utbildning ses som en del av ett livslångt
lärande och de ideella organisationerna som en viktig part i organiserandet av den ickeformella utbildningen. De vill stödja icke-formell utbildning finansiellt och göra den tillgänglig för
alla. Det finns även en vilja att identifiera organisationer som bedriver en icke-formell utbildning
med en hög kvalitetsstämpel. Den parlamentariska församlingen i Europarådet vill utveckla
system för att validera den icke-formella utbildningen så att den kan erkännas som en merit.
27
5th conference of European ministers responsible for youth, Bucharest 27-29 April 1998, Final declaration, Council
of Europe, MJN-5 (98) 3 revised
28
Recommendation 1437 (2000) 1, Non- formal education, Council of Europe, Parliamentary Assembly, 24 januari 2000
26
Samverkan i Europa
För att samordna sina resurser på området har den Europiska Kommissionen och
Europarådet, i samarbete med European Youth Forum, EYF, det europeiska paraplyorganet
för ungdomsorganisationer, inlett ett samarbete när det gäller utbildningar för ungdomsledare i
Europa. Detta samarbete har pågått sedan 1998 och har nu kommit in i en utvecklingsfas där
det görs försök att utveckla en gemensam europeisk utbildningsstrategi för ungdomsledare.
Den övergripande administrativa koordineringen görs av Ungdomsdirektoratet på
Europarådet. Ett antal gemensamma utvecklingsprojekt har initierats. Kommissionen har i
samarbete med de nationella kontoren för programmet Ungdom tagit initiativ till att bilda en
styrgrupp för europeiska ungdomsledarutbildningar med representanter från fyra nationella
kontor, de fyra resurscentra samt Europarådet. Gruppens uppdrag är att samordna
utbildningsstrategin för ungdomsledare samt komma med nya förslag och idéer på
utbildningsområdet.
Ett antal gemensamma utbildningar för ungdomsledare i Europa har genomförts de senaste två
åren. Främst har det handlat om utbildningar som fokuserar på europeisk volontärtjänst,
projektledning, organisationsutveckling samt interkulturellt lärande. Nu vill parterna gå längre i
samarbetet och utveckla vissa koncept som t.ex. kvalité på utbildningar för ungdomsledare,
kvalifikationer för utbildare, erkännande av icke-formellt lärande och utbildare samt
standardisering av europiska ungdomsledarutbildningar. För att utveckla dessa diskussioner
har en styrgrupp bildats med representanter från Europeiska Kommissionen, Europarådet,
Nationella kontoren för programmet Ungdom, ungdomsforskare samt utbildare. Gruppen
kommer att presentera sina diskussioner och förslag våren 2001.
27
Exempel på validering på initiativ av staten
I detta avsnitt redogörs för en del av de initiativ som staten tagit för att validera kunskap och
kompetens. Från dessa modeller kan erfarenheter dras om det skapas ett system för validering
av informellt lärande och icke-formell utbildning i föreningslivet.
Validering av utländsk yrkeskompetens 29
I slutbetänkandet för Validering av utländsk yrkeskompetens presenteras en metod för
validering av utländsk yrkeskompetens. Den validering som föreslås har som mål att göra
yrkeskompetens som inhämtats i något annat land än Sverige, genom utbildning eller praktiska
erfarenheter, jämförbar med den yrkeskompetens som erhålles i den svenska gymnasieskolans
yrkesinriktade utbildningar. Förslaget är att valideringssystemet ska organiseras i tre nivåer,
bedömning, validering och branschprövning. Ett av förslagen i slutsatserna är att det skulle vara
önskvärt med en metod och en organisation för validering av yrkeskompetens som vänder sig
till och är öppen för alla vuxna i samhället, ett generellt system som inte särbehandlar
invandrare. I slutbetänkandet föreslås en organisation för valideringen som knyts till en befintlig
myndighet och med såväl en central som en regional organisationsnivå.
Motiven för validering är; att uppnå politiska mål, tillvaratagande av nödvändig kompetens för
svenskt arbetsliv, särskilt inom områden där brist råder samt minskade kostnader för
samhället. Vissa aspekter anges som centrala för att en validering ska kunna få någon
genomslagskraft:
– förankring hos arbetsmarknadens parter
– mätning av reell yrkeskompetens
– utgå från styrdokumenten i gymnasieskolan
– att yrkeskunskaper hos unga och vuxna ska kunna göras jämförbara
I slutbetänkandet föreslås att man ska kunna genomgå ett kompetensprov som mäter den
praktiska och teoretiska kompetensen inom det specifika yrkesområdet men även olika
egenskaper som är viktiga i arbetslivet såsom samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och
problemlösning. Efter genomgått och godkänt prov får man ett kompetensbevis som ska vara
jämställt med formella betyg. Ett annat förslag är att en meritportfölj ska utformas, som
dokumenterar och beskriver individens kunskaper och kompetenser.
Relevans för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
Det är svårt att direkt översätta den modell som föreslås för validering av utländsk
yrkeskompetens till en modell för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning då
grundförutsättningarna är så olika. En del av de metoder som presenteras för validering av
utländsk yrkeskompetens skulle dock kunna vara överförbara till valideringen av informellt
lärande och icke-formell utbildning. Även motiven för validering och en del av de centrala
aspekterna kan vara desamma för de båda situationerna.
29
SOU 1998:165 Slutbetänkandet för Validering av utländsk yrkeskompetens
28
Delar av det kompetensprov som föreslås skulle kunna vara användbara även för validering av
informellt lärande och icke-formell utbildning, framför allt den del av provet som är tänkt att
mäta viktiga individuella egenskaper såsom kommunikationsförmåga, problemlösning och
samarbetsförmåga. Även förslaget om skapandet av en meritportfölj kan vara intressant.
Validering av utvecklingsgarantin för ungdomar30
Arbetsmarknadsverket har tillsammans med Ungdomsstyrelsen presenterat ett förslag till
nationellt intyg som visar på de kompetenser som enskilda deltagare förvärvat genom
deltagande i utvecklingsgarantin. Utvecklingsgarantin infördes den 1 januari 1998 och innebär
att kommunerna har möjlighet att erbjuda arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år, som stått
till arbetsmarknadens förfogande i mer än 90 dagar, en aktiverande och utvecklande insats på
heltid. Syftet med utvecklingsgarantin är att den enskilda ska utveckla sin egen kompetens så
att hans eller hennes möjligheter att få ett arbete eller börja studera förbättras.
Det nationella intyget ska användas för att dokumentera de praktiska och teoretiska kurser
den arbetslöse genomgått och vilka kompetenser som utvecklats under tiden i
utvecklingsgarantin. Den individuella handlingsplan som upprättas för varje individ bör ligga
som underlag för hur Utvecklingsgarantin valideras. Här är de förslag på temainriktade
komponenterna som föreslås finnas med i valideringsmallen;
•
Yrkeskunskaper/arbetskunskaper utifrån praktik- och teoridelar. Kunskaperna är
relaterade till ett visst yrke och riktade mot arbetsmarknaden och arbetslivet.
•
Generella baskunskaper som utbildningen inom Utvecklingsgarantin innehållit. Detta
kan exempelvis vara kärnämnena svenska, matematik, engelska och data eller också
informationsteknologi och kommunikation. Baskunskaperna är kvalifikationer som är
generella och överförbara mellan olika arbeten.
•
Personliga kompetenser såsom självkännedom, samarbetsförmåga och problemlösningsförmåga är den tredje komponenten. Detta kan även innefatta erfarenheter
man fått genom aktiviteter på fritiden, utanför Utvecklingsgarantin. Denna del av
intyget föreslås vara frivillig och bifogas valideringsintyget efter deltagarens önskemål.
Det är kvalifikationer som är överförbara mellan olika arbeten och olika sammanhang.
Relevans för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
Delar av det nationella intyget för utvecklingsgarantin kan vara intressant för en validering av
informellt lärande och icke-formell utbildning. Det gäller framför allt den del av intyget som
fokuserar på den arbetslöses sociala kompetens, dvs. självkännedom, tillit, samarbetsförmåga
och problemlösningsförmåga. I redovisningen av förslaget till nationellt intyg inom
Utvecklingsgarantin anges att denna typ kompetens fås t.ex. genom deltagande i
föreningsverksamhet, internationella utbyten och i samband med facklig och politisk
30
Arbetsmarknadsstyrelsen Redovisning av 1.4 Uppdrag d Validering av utvecklingsgarantin för ungdomar
29
verksamhet. I förslaget finns dock inget förslag på hur den sociala kompetensen konkret ska
kunna mätas.
Kompetansereformen i Norge31
I Norge antogs en ny kompetensreform 1997. Den kan ses som en motsvarighet till
Kunskapslyftet i Sverige då det primära målet är att ge vuxna bättre möjligheter till utbildning.
Reformen bygger på en bred kunskapsförståelse där både teoretiska och praktiska kunskaper
och utvecklingen av kreativitet, initiativ, entreprenörskap, samarbetsförmåga och sociala
färdigheter ingår. Åsikter och värderingar ses också som en del av kunskapsförståelsen. Det
långsiktiga målet för reformen är att utveckla en bred förståelse, goda läroarenor och effektiva
system för livslångt lärande där hela den vuxna befolkningen deltar.
För att genomföra reformen har den norska regeringen initierat ett treårigt projekt för att
etablera ett system genom vilket vuxna kan få sin reella kompetens värderad. Systemet bör ha
legitimitet både i arbetslivet och inom utbildningssystemet. Med reell kompetens menas all
kompetens en person har, genom erfarenheter från bland annat arbetsliv, ideellt arbete, ickeformell utbildning, fritidsaktiviteter och som kompletterar den kompetens som personen har
fått genom det formella utbildningssystemet.
Det ska utvecklas ett dokumentationssystem som ger underlag för värdering i förhållande till
det offentliga systemet. Det gäller bland annat kompetens förvärvad genom aktivt deltagande i
ideellt arbete. Sådan kompetens ska kunna godkännas som likvärdig kompetens även om den
inte är identisk med den som är fastslagen i läroplaner. Det ska göras försök i ett antal
fylkeskommuner att strukturera denna reella kompetens. Förslaget är att en rådgivande
kompetensnämnd ska tillsättas i fylkeskommunerna för att värdera reell kompetens och att det
upprättas en rådgivande instans på central nivå för att värdera reell kompetens inom högre
utbildning. Med bas i arbetet med fastställning av reell kompetens är det ett mål att vuxna med
en dokumenterat likvärdig kompetens ska kunna delta på den utbildningsnivå där de hör
hemma. Kraven för att studera vid universitet ska omvärderas. Vuxna ska kunna tas in på den
nivå i högre utbildning som motsvara deras reella kompetens, även om de formella kraven inte
uppfylls. Dokumenterad kompetens ska kunna ge möjlighet till kortare studier.
Relevans för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
Det mest intressanta i den norska kompetensreformen är den breda kunskapsförståelsen.
Praktiska och teoretiska kunskaper tillsammans med kompetenser och egenskaper som
kreativitet, samarbetsförmåga och sociala färdigheter samt åsikter och värderingar ses som en
del av kunskapsförståelsen. Denna kunskapssyn värderar andra kunskaper än enbart de som
fås inom det formella utbildningssystemet. Reformen erkänner den kompetens som fås genom
aktivt deltagande i föreningslivet. Det innebär en allmän statushöjning för deltagande i
föreningsverksamhet.
31
Se St meld nr 42 (1997-98) – Kompetansereformen, Kortversjon, St meld nr 42 (1997-98) - Kompetansereformen sammendrag och konklusjoner, NOU 1997:25 - Kortversjon, Ny kompetanse, Grunnlaget for en helhetlig etter- och
vidareutdannelsepolitikk. samt NOU 1999:17 Realkompetanse i høgre utdanning, dokumentation av realkompetanse
og etablering av kortere och tillpassede studieløp i høgre utdanning
30
Spännande är också möjligheterna att tillgodoräkna sig erfarenheter som förvärvats ickeformellt och informellt vid antagning till högre utbildning. Sådan kompetens ska kunna
godkännas som likvärdig kompetens även om den inte är identisk med den som är fastslagen i
läroplaner. Individer ska kunna tas in på den nivå i högre utbildning som motsvara deras reella
kompetens, även om de formella kraven inte uppfylls.
Det finns mycket att lära av det norska exemplet, framför allt vad gäller synen på värdet av
ideellt engagemang och dess höga status i samhället.
31
Det svenska föreningslivet, informellt lärande, icke-formell
utbildning och validering
Föreningslivets roll i samhället
Det svenska föreningslivet har haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av demokratin i
Sverige. Den rika förekomsten av ideella organisationer är ett karaktärsdrag för Sverige och
de övriga länderna i Norden. Det stora flertalet av medborgarna är med i en eller flera
föreningar. Organisationssverige har varit en viktig del av den svenska modellen. Inom
föreningslivet växte folkbildningen fram med kunskaper om demokratiskt beslutsfattande,
mötesförhandlingar, etc. Folkrörelserna utgjorde en rekryteringsbas för det framväxande
folkstyret. Vid sidan av den representativa politiska processen har organisationerna växt fram
som en särskild kanal för politiskt inflytande. På många områden har organisationerna,
arbetsmarknadens parter, bostadsmarknaden, pensionärerna m.fl., varit så starka att
politikerna varit tvungna att ta hänsyn till dem när de fattat sina beslut. Mellan stat och
organisationer råder ett ömsesidigt beroende i ett komplext nätverk av formella och informella
kontakter. Organisationerna spelar en stor roll genom att fästa uppmärksamheten på olika
intressen och krav i samhället och när det gäller att påverka den politiska dagordningen. I det
system där staten tar in synpunkter på politiska beslut och förslag till ny lagstiftning har
organisationerna ett stort inflytande eftersom de ofta finns med i kommittéer eller som
remissinstanser.32 Ett tydligt exempel på hur ungdomsorganisationerna påverkat
ungdomsfrågorna är att LSU, Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, skrivit ett
kompletterande kapitel till den beskrivning av svensk ungdomspolitik som skrevs för
Europarådet 1999, Svensk ungdomspolitik. Ett annat exempel på organisationernas inflytande
över politiken är tillsättandet av Ungdomens Demokratikommission som arbetat parallellt med
Demokratiutredningen och som belyser demokratin ur ett ungdomsperspektiv.
Föreningsstödet har traditionellt prioriterats i politiken med motiven att föreningsaktivitet skolar
ungdomen till demokratiska medborgare, främjar sunda vanor och utvecklar personligheten.
Den svenska staten har sett ett fungerande föreningsliv som ett demokratiskt värde i sig, och
lagt stor vikt vid att hitta former för att uppmuntra ungdomars inflytande, jämlikhet och
jämställdhet. Det finns många skäl att stödja föreningslivet politiskt, nationellt och lokalt.33
Fritid inom föreningslivets ram har många kvaliteter, som också harmonierar med riktlinjerna
för ungdomspolitiken. Regeringen anser att en fortsatt utveckling av ungdomars egna
organisationer är av stor vikt för ungdomars möjligheter att skapa de redskap som behövs
både för ett ökat inflytande och för en fritid på egna villkor. En central uppgift för
ungdomspolitiken är därför att stödja ungdomars organisering inom såväl hobbyorganisationer
och kulturföreningar som politiska ungdomsförbund och andra samhällspolitiskt engagerade
organisationer och projekt. Formerna och uttryckssätten för ungas organisering förändras och
förnyas. För att stärka demokratin är det angeläget att stödja fortsatt uppbyggnad och
utveckling av verksamhet där ungdomar tillsammans definierar och arbetar med de frågor som
är mest angelägna för dem själva.34
32
Micheletti, 1994, Det civila samhället och staten: Medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik
33
Jeppsson Grassman & Svedberg, 1999, Medborgarskapets gestaltningar, insatser i och utanför föreningslivet
34
På ungdomars villkor, Ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och framtidstro, Proposition 1998/99:115
32
Förhållandet mellan föreningslivet och staten innefattar även en viss problematik. Det finns en
strävan inom föreningslivet att bedriva sin verksamhet självständigt i förhållande till omvärlden.
Denna strävan efter självständighet är något som en del aktörer befarar kommer i konflikt med
de omfattande förändringarna i statens styrning av den offentliga sektorn som påbörjades
under 1980-talet. Med statliga medel, som till exempel statligt stöd till
ungdomsorganisationernas eller idrottsföreningarnas verksamhet, medföljer ett antal mål och en
uppföljning av hur föreningarna och organisationerna strävat mot de uppsatta målen för
bidragen.
Föreningsmötets interna dialog har setts som kärnan i praktisk demokrati. Man lär sig att
samarbeta och utveckla ett ömsesidigt förtroende för andra. Medlemmars åsikter jämkas
samman till gemensamma beslut som man tvingas ta ansvar för tillsammans. Detta kan kallas
föreningslivets horisontella kapacitet, genom vilken medlemmar lär sig samverka och finna
gemensamma lösningar. Den vertikala kapaciteten betonar föreningslivets möjlighet att vara en
mobiliserande kraft i samhället.35 Via organisationer kan medborgare underifrån driva krav
gentemot makthavarna. Det är viktigt ur en demokratisk synpunkt att föreningar har både
vertikal och horisontell kapacitet. Samtidigt som de driver sina åsikter måste de ha benägenhet
till samverkan och konfliktlösning. Ett starkt och fungerande föreningsliv utgör en grundbult i ett
demokratiskt samhälle som främjar medborgarnas möjlighet till deltagande, inflytande och
delaktighet.
Föreningar bidrar både till demokratisk stabilitet och till effektivitet. I det ideella föreningslivet
uppstår ett sammanhållande kitt i form av starka sociala normer om förtroende och
ömsesidighet som möjliggör samarbete. De påverkar både medlemmarna och samhället
positivt, medlemmarna lär sig samarbete och ansvar. Föreningen kan ses som ett samhälle i
miniatyr och de egenskaper som behövs hos medborgarna i ett samhälle kan skapas i en
förening.36
Utbildning och lärande i föreningslivet
Representanter från föreningslivet understryker betydelsen av det informella lärandet och den
icke-formella utbildning som medlemskap och engagemang inom föreningar medför. I
diskussioner kring validering av informellt lärande och icke-formell utbildning är det många
som betonar att föreningslivets betydelse för demokratin är en mycket viktig fråga för deras
organisationer. De vill verka för att frågan ska synliggöras och erkännas. Det är kompetenser
såsom ledarskap, samarbete, kommunikation, problemlösning samt respekt och tolerans som
lyfts fram som viktiga aspekter av den informella utbildningen i föreningslivet. En annan viktig
aspekt som det finns en aktiv diskussion om är hur icke-formell utbildning såsom exempelvis
ledarutbildning och utbildningar i föreningskunskap som bedrivs inom föreningen ska värderas.
Ofta betonas betydelsen av den demokratiska träning som bedrivs inom föreningslivet och
värdet av användandet av annorlunda undervisningsmetoder. Folkbildningens betydelse i
samhället och i samhällsuppbyggnaden lyfts fram.
35
SOU 2000:1, En uthållig demokrati, s 188
36
Putnam 1993, Making Democracy Work se även Rothstein, 1997, Varifrån kommer det sociala kapitalet?
33
I figuren nedan visas en indelning av den utbildning som genomförs inom föreningslivet utifrån
dess struktur och medvetenhetsgrad.
Figur 4
Utbildning och lärande i föreningslivet37
medvetenhetsgrad
medvetet
organiserade
utbildningar
struktur
erfarenhetslärande
icke-formellt
informellt
sociala
handlingsmönster
förtrogenhet
omedvetet
Figuren ovan visar på olika varianter av utbildningar och läroprocesser som äger rum inom
föreningslivet. Det är utbildning och lärande som är mer eller mindre formaliserat och som sker
mer eller mindre medvetet. Den del av utbildningarna och lärandet som oftast refereras till är
de organiserade utbildningarna som merparten av föreningslivet bedriver. Dessa utbildningar är
ofta uppbyggda kring icke-formella utbildningsmetoder. En del av lärandet som är mindre
formellt men som ändå uppmärksammas och erkänns i föreningarna är erfarenhetslärandet,
dvs. de kunskaper som medlemmarna får genom praktisk erfarenhet. Erfarenhetslärande kan
vara att en medlem lär sig styrelsearbete genom att vara styrelseledamot. Det finns även
exempel på läroprocesser som sker omedvetet inom föreningarna. Ett exempel på kunskaper
som är omedvetna men samtidigt icke-formella kan vara de sociala handlingsmönster som finns
inom en förening. Medlemmarna i organisationen socialiseras in i en gemensam kultur.
Förtrogenhet står för de kompetenser som medlemmar får genom sitt deltagande i
föreningslivet men som inte är medvetna och som inte organiseras utifrån någon tydlig struktur.
Det är kompetenser såsom samarbete, kommunikation samt respekt och tolerans.
För att få en uppfattning om hur representanter för svenskt föreningsliv tänker och arbetar
kring frågorna informellt lärande och icke-formell utbildning har vi under sommaren och hösten
37
modifierad version av Sven Nygrens modell Rörelsen och lärandet, vid rundabordssamtal arrangerat av
Ungdomsstyrelsen inom ramen för projektet Ungas egen organisering, 18 oktober 2000
34
samtalat med representanter från en rad föreningar. Det har inte varit något försök att
genomföra en vetenskaplig materialinsamling utan ett sätt att ta in synpunkter kring frågorna.
Det har varit samtal som utgått ifrån ett antal diskussionsfrågor som sedan följts upp med
följdfrågor. Teman i samtalen har varit icke-formell utbildning, med betoning på strategier,
struktur och omfattning inom den egna föreningen, samt synliggörande och erkännande av
medlemmarnas informella lärande. Ytterligare ett tema var statusen på de egna utbildningarna
och på utbildarna, vilken självbild föreningarna har på det området. Slutligen har samtalen
handlat om att validera eller certifiera de egna utbildningarna och om metoder för detta.
Vi har inte försökt att göra en heltäckande beskrivning utan visar bara på en liten del av allt det
arbete som sker inom föreningslivet. De föreningarna vi samtalat med kan tjäna som exempel
på en del av det arbetet. De föreningar vi fört en dialog med är LSU, SISU Idrottsutbildarna,
Rädda Barnen, Forum för frivilligt socialt arbete, Scoutrörelsen, Sverok samt Ideell Arena, på
riksnivå. Vi har dessutom diskuterat med företrädare från en rad lokala föreningar i Malmö,
Unga Örnar, UCO samt projektet Fringo. Under hösten genomfördes ett rundabordssamtal
inom Ungdomsstyrelsens projekt Ungas egen organisering där ett av diskussionsämnena var
informellt lärande och icke-formell utbildning. Deltagare i det samtalet var representanter för
Fältbiologerna, Syrianska ungdomsförbundet, Unga Hörselskadade, Svenska Scoutförbundet,
Svenska kyrkans unga, Unga Allergiker, MUF Norra Älvsborg, Ideella arena, SUS, Sverok,
samt LSU. Vi har fört en dialog med representanter från olika delar av föreningslivet och inte
enbart med renodlade ungdomsorganisationer.
Nedan följer en sammanfattning av diskussionerna och samtalen med
föreningsrepresentanterna. Sammanfattningsvis kan sägas att diskussionen om icke-formell
utbildning och informellt lärande skiljer sig åt mellan olika organisationer. Det är en fråga som
hos vissa föreningar är mycket aktuell medan andra inte engagerat sig i den. Utifrån
diskussioner med representanter från olika föreningar kan följande resonemang ses när det
gäller synen på icke-formell utbildning, informellt lärande samt erkännande och
valideringsfrågan. Vi väljer att presentera detta utifrån diskussionstemana icke-formell
utbildning, informellt lärande och validering.
Icke-formell utbildning i föreningarna
Bland de föreningar vi diskuterat frågor kring utbildning med finns en mängd olika
förhållningssätt. Det finns de organisationer där utbildning utgör en stor del av deras
verksamhet eller vars roll är att utbilda, andra organisationer ägnar sig mest åt att utbilda
personer utanför den egna föreningen och vissa utbildar när de har behov för det. Det finns
även exempel på föreningar som inte är nöjda med dagens system för föreningsutbildning och
som försöker att utmana och hitta nya former. Ytterligare en variant är föreningar som gått
över till att organisera utbildningar inom det formella utbildningssystemet.
Många föreningar har en väl utvecklad struktur för att organisera utbildningar och ickeformella utbildningar utgör en stor del av verksamheten. Ofta är det olika typer av utbildningar
som föreningarna bedriver och det finns en tydlig uppdelning mellan dem. Det kan vara
allmänna utbildningar på olika teman men också mer praktiskt inriktade utbildningar som
fokuserar på det interna arbetet inom organisationerna. Många organisationer anser att deras
utbildningar är tydligt organiserade och att de har en formell struktur.
35
När det gäller de mer allmänna utbildningarna så hänger typen av utbildningar som föreningen
organiserar intimt samman med föreningens grund, dvs. vilken typ av förening det rör sig om.
Inom Fältbiologerna, är till exempel en stor del av satsningen på utbildning inriktad på miljö
och naturfrågor medan Rädda Barnens utbildningar ofta fokuserar på Barnkonventionen. Inom
idrottsrörelsen kan det röra sig om utbildningar i olika funktioner, såsom tränarutbildning, eller
utbildningar om kost och motion. Ofta organiseras utbildningarna inom idrottsrörelsens
utbildningsorganisation SISU Idrottsutbildarna.
Gemensamt för de flesta föreningar är att de har praktiskt inriktade utbildningar i form av
grundläggande utbildningar i föreningskunskap. Det är ofta utbildningar kring olika funktioner i
styrelsen, hur man opinionsbildar eller kring hur man söker bidrag. Det finns enligt LSU en stor
efterfrågan på föreningsutbildningar bland deras medlemsorganisationer.
Några av de organisationer vi samtalat med har bildats av andra organisationer för att
företräda särskilda intressen. De har sitt ursprung i en gemensam vilja bland
medlemsorganisationerna att påverka och förändra samhället i en viss riktning. Exempel på den
typen av organisationer är Forum för frivilligt socialt arbete och Ideell Arena. För båda dessa
organisationer är kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyten mellan medlemsorganisationerna
en central komponent. Deras mål är att bidra till utveckling inom medlemsorganisationerna och
samtidigt påverka samhällsdebatten. En stor del av verksamheten inom Ideell Arena och
Forum för frivilligt socialt arbete är utbildningar som bedrivs i fasta former. Det är dels
sektorskunskaper kring den ideella sektorn, dels föreningskunskaper som är i fokus i
utbildningarna. Det är en kombination av utbildningar för medlemsorganisationerna och
utbildningar som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att påverka debatten.
Utbildningarna används som ett sätt att opinionsbilda. Synen på utbildningen som ett medel för
påverkan och opinionsbildning är intressant.
Det finns många föreningar som ifrågasätter de rådande systemen för utbildningar och
utbildningsstöd. Ett exempel på en sådan förening är Sverok, Sveriges roll- och
konfliktspelsförbund, som söker nya vägar för att organisera och finansiera sina utbildningar.
Sverok har ett stort utbildningsbehov inom organisationen, framför allt vad gäller utbildningar i
sakfrågor, såsom spelledarutbildningar. Medlemsorganisationerna samarbetar med
studieförbund lokalt och regionalt. Sverok vill själva kunna bedriva sina utbildningar och få
egna studieresurser, utan inblandning från studieförbunden, och vill därför starta ett eget
studieförbund.
Vissa föreningar har valt andra, och för föreningslivet nya, sätt att organisera utbildning. Det är
exempelvis föreningar som valt att samarbeta med kommun och stat för att organisera
utbildningar för unga. Unga Örnar i Malmö är en sådan förening. De upplevde att de befintliga
utbildningarna inte tillgodosåg vissa elevers utbildningsbehov och ville då skapa en alternativ
utbildning. De är nu en del av det formella utbildningssystemet genom skapandet av en egen
gymnasieutbildning.
Föreningarna och det informella lärandet
Det informella lärandet är inte en lika stor fråga som den icke-formella utbildningen inom
föreningarna. De flesta verkar vara överens om att det informella lärandet inom föreningslivet
är omfattande och viktigt men få har metoder för att identifiera och erkänna det. Det finns en
36
önskan inom föreningarna att bli bättre på den informella delen av utbildnings- och
lärandesfären, det finns en vilja att arbeta med och lyfta frågan.
Alla föreningarna är eniga om att föreningslivet har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. De
framhäver att informellt lärande och icke-formell utbildning ger demokratiska medborgare och
lägger tonvikten på det sociala kapital som finns och som bildas inom och genom
föreningslivet. Det finns stark konsensus vad gäller behovet av att erkänna värdet av det
informella lärandet.
LSU är en av de organisationer som ofta betonar vikten av det informella lärandet. De betonar
särskilt den demokratiska fostran som sker inom föreningslivet och den ledarutveckling som
bedrivs. Även inom idrottsrörelsen och SISU betonas väldigt starkt att det är en merit att vara
med i föreningslivet.
Validering i föreningarna
När det gäller frågan om validering skiljer sig åsikterna markant mellan olika föreningar.
Validering är inte en fråga som diskuteras i någon högre utsträckning i föreningar och det finns
de som uttrycker att det är en fråga som inte berör deras medlemmar och som inte är viktig för
deras föreningar.
Det finns dock många föreningar som ser en validering som positiv och önskvärd eftersom det
ger ungdomar möjligheter att tillgodoräkna sig de erfarenheter de får genom föreningslivet t.ex.
när de söker studier eller arbete. Det finns många organisationer som arbetar för att få till stånd
en validering av informellt lärande och icke-formell utbildning. I olika former av nätverk mellan
föreningar; lokalt, regionalt, nationellt och internationellt, samt mellan föreningar och
utbildnings- och arbetsgivarorganisationer debatteras hur detta ska gå till.
Ett exempel på en organisation som arbetat länge med frågor kring validering är Scoutrörelsen.
Redan på 80-talet fanns det medlemsorganisationer som arbetade med individuella
utvecklingsplaner för sina medlemmar. De försöker att synliggöra den kompetens som
medlemmarna får genom sitt deltagande i föreningslivet och har även arbetat med
kompetensutveckling. Kompetensutveckling har setts som en kvalitetssäkring av
verksamheten.
Det finns även föreningar som ser validering som ett hot. De uttrycker en rädsla för att det
icke-formella blir alltför formaliserat och byråkratiskt och att glädjen och lekfullheten
försvinner. SISU är en av de organisationer som inte vill betygsätta föreningsdeltagande eller
ha examinationer. Medlemmarna är där för att idrotta och ha roligt och vill inte betygsättas. De
uttrycker att det helt enkelt inte finns ett sådant intresse hos deras medlemmar.
Det som lyfts fram som svårigheter för validering är att hitta ett system för att konkretisera,
beskriva och synliggöra den informella och icke-formella. Det finns en rädsla för att det ska bli
allt för formaliserat. Ytterligare en svårighet är att det informella lärandet i föreningslivet ger
kompetenser som ofta är svåra att mäta, t.ex. social kompetens, samarbetsförmåga, praktiska
demokratikunskaper etc.
37
Exempel på validering på initiativ av föreningslivet
Det finns olika exempel på att föreningslivet själva initierat valideringssystem och i detta avsnitt
redogörs några av dessa exempel. Om man väljer att skapa ett system för validering av
informellt lärande och icke-formell utbildning i föreningslivet kan mycket erfarenheter och
lärdomar dras från dessa exempel.
Studieboken i Finland38
I Finland har De Ungas Akademi, DUA, utvecklat Studieboken för fritidsverksamhet. DUA är
en samarbetsorganisation med medlemmar från en rad olika organisationer i Finland. De
Ungas Akademis målsättning är att stöda ungdomars egna aktiviteter och verksamheter och
den centrala punkten för verksamheten är praktisk inlärning. Syftet är att höja uppskattningen
av och statusen på ungas ideella engagemang i samhället.
Studieboken fungerar som en meritlista över frivillig- och fritidsverksamhet, och är en bok där
unga kan få alla former av fritidsverksamheter registrerade. Boken är tänkt att ge en tillförlitlig
och dokumenterad information om den ungas verksamhet, kunskaper och färdigheter. Boken
riktar sig till ungdomar från 13 år och uppåt som deltar i frivilligverksamhet i organisationer,
föreningar, osv.
DUA anser att en ung människa som aktivt deltagit i fritids- och föreningsverksamhet har
skaffat sig värdefulla kunskaper som är efterfrågade i samhället. Exempel på dessa kunskaper
är:
•
samarbetsförmåga, teamarbete
•
entreprenörsanda
•
viljan att utveckla sig själv
•
kommunikativa kompetenser
•
förmågan att lösa problem
•
initiativförmåga och kreativitet
•
framtidstro och målmedvetenhet
•
anpassningsförmåga
•
miljömedvetenhet
•
projektarbete
I Studieboken för fritidsverksamhet kan de unga samla påteckningar för olika typer av
verksamhet. Påteckning innebär att en aktivitet eller verksamhet registreras i studieboken. Alla
typer av aktiviteter kan tas med i studieboken; deltagande i projekt, tävlingar, kurser, läger,
regelbunden verksamhet, biståndsarbete, ledar- eller träningsuppgifter, specifika framgångar,
speciella kunskaper, förtroendeuppdrag eller ansvarsuppgifter. Påteckningen ges av en myndig
person som ansvarar för den ungas verksamhet. Olika erfarenheter jämförs eller betygsätts inte
i studieboken. Det är läsaren som tolkar uppgifterna.
38
De ungas akademi, 2000, Studieboken för fritidsverksamhet samt http://www.ssc.fi/dua/index.html 2000-05-12
38
DUA arbetar aktivt för att läroanstalter och arbetsgivare ska uppskatta den informella inlärning
som sker inom den tredje sektorn och för att läroanstalterna i en större utsträckning ska
värdesätta den praktiska inlärning som sker utanför skolan. I praktiken fungerar samarbetet på
så sätt att DUA och enskilda läroanstalter ingår avtal i vilka läroanstalterna uppger på vilket
sätt de erkänner de ungas aktivitet antingen vid antagning eller som en del av studier.
Studieboken kan förstärka bilden av den sökandes lämplighet och beskriva hennes eller hans
erfarenheter och kunskaper. Varje läroanstalt bestämmer själv hur de vill erkänna de ungas
erfarenheter. Påteckningarnas värde bestäms alltid av läroanstalten eller av arbetsgivaren.
Både läroanstalter och arbetsgivare börjar mer och mer uppskatta den praktiska kunskap
unga skaffat sig under sin fritid. DUA anser att frivillig verksamhet borde ha relevans vid
antagning till studier samt vid rekrytering på arbetsmarknaden. De vill att det ska löna sig att
visa upp studieboken för fritidsverksamhet i samband med arbetsintervjuer för sommar eller
extrajobb.
Relevans för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
Studieboken för fritidsverksamhet är ett mycket intressant exempel på hur föreningslivet själva
tagit initiativ till en validering av informellt lärande och icke-formell utbildning och de särskilda
kompetenser som de medför. Möjligheten att föra in all fritidsverksamhet som påteckning är
inspirerande, all typ av verksamhet kan ses som utvecklande för en individs kompetens.
Genom att ge unga en möjlighet att skapa en meritförteckning visar DUA på att fritids- och
föreningsverksamhet ses som meriterande. Det får en ökad status i samhället. Det är upp till
varje individ att själv avgöra om hon eller han vill använda Studieboken, vilket är väldigt
positivt.
Det hade varit intressant att se hur Studieboken tas emot av arbetsgivare och
utbildningsinstitutioner men det är ännu för tidigt att uttala sig om. Det verkar dock finnas ett
stort intresse från arbetsgivarnas sida av att samarbeta med DUA.
Sammanfattningsvis så är detta ett intressant projekt som hade varit spännande att se exempel
på även i Sverige.
European Youth Forum39
En viktig aktör som finns med i diskussionen om ungdomspolitik i Europa är European Youth
Forum, EYF, ungdomsorganisationernas europeiska paraplyorgan. EYF fungerar som
samtalsparter och lobbyorganisation för ungdomsorganisationerna i Europa och finansierar sin
verksamhet med bidrag från bl.a. Europeiska Unionen och Europarådet.
De organisationer som är medlemmar i European Youth Forum tycks inte ha någon gemensam
definition av begreppet non-formal education. För olika ungdomsorganisationer i Europa har
det olika betydelse. De flesta tycks dock vara överens om att icke-formell utbildning ger
demokratiska medborgare. Inom European Youth Forum anses det vara en viktig fråga att
39 Se t.ex. European Youth Forum, 1999, Building bridges for Learning, the recognition and value of non-formal
education in youth activity se även Siurala, 2000, A Broader strategy for Non-formal learning and education? Note
prepared inför Symposium on Non-formal education Strasbourg 12-15 oktober 2000
39
arbeta med framöver. De vill att begreppet ska omdefinieras och ges en gemensam europeisk
innebörd. Deras nuvarande definition motsvarar det vi kallar icke-formell utbildning.
Även frågan om validering finns det delade uppfattningar om. Bland organisationerna inom
European Youth Forum finns det många som tycker att det är viktigt att unga kan använda sig
av de erfarenheter de får genom deltagande i icke-formell utbildning i föreningslivet. Men det
finns även de som ser validering som ett hot och är rädda för att det icke-formella ska bli
alltför formaliserat och byråkratiskt. European Youth Forum betonar att det är väldigt viktigt
att erkänna den kompetens och de färdigheter som unga människor får genom icke-formell
utbildning. De har länge fört en diskussion om hur system för validering ska kunna skapas.
EYF anser att icke-formell utbildning ska kunna jämställas med formell utbildning.
De har identifierat ett antal kompetenser och färdigheter som unga människor får genom att
delta i icke-formell utbildning och som de vill inkludera i en validering. Dessa är:40
Kompetenser
* engagemang
* demokratisk medvetenhet
* initiativförmåga
* delaktighet
* motivation
* respekt och tolerans
* ansvarstagande
* deltagande
* självförtroende
* solidaritet
Färdigheter
* kommunikationsförmåga och
mellanmänskliga relationer
* konflikthantering
* ledarskap
* management
* planering
* problemlösning
* lagarbete
Relevans för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
Dessa kompetenser och färdigheter som European Youth Forum identifierar är intressanta att
se vidare på. Deras identifiering av kompetenser och färdigheter kan vara en utgångspunkt i
arbetet med att identifiera de kompetenser som informellt lärande och icke-formell utbildning
anses leda till och har därmed klar relevans för validering av informellt lärande och icke-formell
utbildning.
UCO och SUS
Inom föreningslivet i Malmö har UCO, Ungdomens centralorganisation, länge arbetat för att
hitta system för att värdera de egna icke-formella utbildningarna och för att höja statusen på
det informella lärandet i föreningslivet. Sedan en tid tillbaka samverkar de med SUS,
Stockholms läns Ungdoms Samarbetsorganisation. Deras mål är att skapa standardiserade
intyg för idrotts- eller ungdomsledare. Deras intention och förhoppning är att det ska byggas
40
European Youth Forum, 1997-98, Strategy Plan for the recognition of non-formal education, CP-EDUCA, D97-316final, samt European Youth Forum’s Executive Committee, 1997, Non-formal Education, A priority for the youth
movement, EDUCOM, D97-669-final
40
upp ett system där en utomstående aktör, helst någon myndighet, skulle kunna ha till uppgift att
vara en instans för validering av kompetens erhållen genom engagemang och
förtroendeuppdrag i föreningslivet. De anser att kompetensen bör bedömas av en myndighet
såsom länsstyrelserna på grundval av uppgifter insända av föreningen.
De försöker driva frågan inom föreningslivet, till exempel mot LSU och andra
samarbetsorganisationer. Det finns även en intention att samverka med näringslivet för att få en
bild av vilken kompetens näringslivet efterfrågar och marknadsföra den kompetens som
skapas genom föreningsengagemang.
De har tagit fram ett förslag till intyg för validering av kompetens och det innehåller följande
faktorer:41
•
•
•
•
•
•
•
•
Vilken typ av intyg det rör sig om, t ex förtroendeuppdrag eller ledaruppdrag
Omfattningen av uppdraget eller aktiviteten
Uppgifter om föreningens syfte och mål med verksamheten
Uppgiftens eller uppdragets art, vad uppgiften/uppdraget inneburit, vilka moment som
har genomförts och till vilken nytta
Bedömning (liten – obemärkt – stor/god) av:
social kompetens
samarbetsförmåga
självständighet
initiativförmåga
uttryck i tal/skrift
Anledning till intyg, ev. rekommendationer, studier, anställning
Föreningens underskrift, namn, funktion, datum
Utförande myndighets underskrift, namn, titel, datum
Relevans för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
Precis som kompetenserna som beskrivs av European Youth Forum så är det intressant att se
vilken typ av kompetenser som UCO och SUS tagit fasta på. Det spännande i deras förslag är
viljan till samarbete med det offentliga, att en neutral myndighet ska ges ansvar för valideringen.
De är initiativtagare till valideringen men vill att en statlig aktör ska genomföra det faktiska
valideringsarbetet. Det är dessutom intressant att kontakter tagits med representanter för
näringslivet för att stämma av vilken typ av kompetenser de är intresserade av när de anställer
unga.
41
UCO, 2000, Intyg 2000-03-06
41
Avslutande reflektioner
Informellt lärande och icke-formell utbildning
Det är viktigt att hålla isär begreppen informellt lärande och icke-formell utbildning. De betyder
egentligen helt olika saker men i debatten blandas de ofta ihop. I enlighet med definitionen av
utbildning och lärande så finns det inget som kan kallas informell utbildning. Det som vanligtvis
kallas informell utbildning rör sig om informellt lärande. Informellt lärande sker genom en
omedveten läroprocess och utan intentionen att utbilda. Icke-formell utbildning är organiserad
utbildning, som sker vid sidan av det formella utbildningssystemet exempelvis genom
folkbildning samt organiserad utbildning i föreningslivet. För att få en konstruktiv diskussion är
det viktigt att denna sammanblandning upphör och att det blir tydligt vad vi diskuterar.
Informellt lärande och icke-formell utbildning sker i väldigt stor utsträckning inom
föreningslivet. Icke-formell utbildning är ofta en stor del av den verksamhet som bedrivs inom
föreningarna. Det finns dock ingen kunskap om dess omfattning. Inom organisationerna ses
icke-formell utbildning och informellt lärande som väldigt viktigt men de allra flesta saknar
metoder för att kunna validera kunskaperna och kompetenserna.
Ungdomsstyrelsens slutsats är att det informella lärandet och den icke-formella utbildning som
bedrivs i föreningslivet regi är viktig för samhället. Genom engagemang i föreningslivet, ickeformell utbildning och informellt lärande, skapas demokratiska medborgare med kompetenser
såsom samarbetsförmåga, problemlösning, kommunikationsförmåga, tolerans och respekt för
andra osv. Detta är kompetenser som måste synliggöras och erkännas. Statusen för
deltagande i föreningslivet bör höjas. Föreningserfarenhet bör ses som en merit i en mängd
olika sammanhang, t.ex. vid anställningar och för studier.
Möjliga valideringsmetoder
Utifrån de exempel på validering som vi diskuterat i rapporten finns det vissa erfarenheter och
metoder som kan vara intressanta att ha med sig inför en diskussion om validering av informellt
lärande och icke-formell utbildning. Det går inte att direkt översätta någon av de modeller som
redovisats till en modell för validering av informellt lärande och icke-formell utbildning. Det
finns dock en del intressanta perspektiv, prioriteringar och metoder som kan vara spännande
att fundera vidare kring.
I den norska kompetensreformen är den breda kunskapsförståelsen och synen på värdet av
ideellt engagemang tänkvärd. Genom reformen erkänns den kompetens som fås genom aktivt
deltagande i föreningslivet vilket innebär en allmän statushöjning för föreningsverksamhet. En
liknande statushöjning i Sverige är ett viktigt steg. Spännande är också möjligheterna att
tillgodoräkna sig erfarenheter som förvärvats icke-formellt och informellt vid antagning till
högre utbildning.
Delar av det kompetensprov som föreslås inom valideringen av utländsk yrkeskompetens
skulle också kunna vara intressanta. Det gäller den del som avser mäta egenskaper såsom
samarbetsförmåga, kommunikationsförmågan och problemlösning. Detsamma gäller intyget
42
inom valideringen av utvecklingsgarantin och den del som fokuserar på den sociala
kompetensen. Problemet är att det ännu inte finns några konkreta förslag på hur denna
kompetens ska kunna mätas. De kompetenser och färdigheter som European Youth Forum,
UCO och SUS identifierar är intressanta att se vidare på som underlag för en validering av
informellt lärande och icke-formell utbildning.
Studieboken för fritidsverksamhet är ett väldigt intressant exempel på hur föreningslivet själva
tagit initiativ till validering. Genom studieboken kan unga välja att skapa en meritförteckning
över sitt föreningsengagemang. Här finns likheter med förslaget om skapandet av en
meritportfölj. Dessa förslag är mycket intressanta för en fortsatt diskussion om validering av
informellt lärande och icke-formell utbildning.
Bör informellt lärande och icke-formell utbildning inom föreningslivet valideras?
Den svåra och avgörande frågan är hur vi väljer att gå vidare i valideringsfrågan. Bedömningen
av det beror på vilket perspektiv vi väljer att se frågan ur, individens, organisationens eller
samhällets. Många aktörer i samhället tycks vara överens om behovet av validering av
informellt lärande och icke-formell utbildning men motiven bakom det kan variera. Den mest
intressanta frågan är för vems räkning det informella lärandet och den icke-formella
utbildningen ska valideras.
Ur ett individperspektiv kan frågan om validering ses på följande sätt. En formell validering kan
enligt vissa föreningsföreträdare leda till att frivilligverksamhetens bas i nöje och frivillighet kan
gå förlorad. Föreningslivet blir då ytterligare en plats där man bedöms, betygsätts och
graderas. För många är föreningslivet en frizon dit man kan komma och bara vara sig själv
utan krav på prestation. För dessa personer är inte en validering önskvärd. Det finns dock
andra som menar att det är önskvärt att finna metoder för validering eftersom unga då kan få
tillgodoräkna sig all den kompetens de besitter. De anser att det är en brist att den kunskap
som unga får genom sitt föreningsengagemang inte värderas och att den inte kan tillgodoräknas
i relation till det formella utbildningssystemet eller vid anställning. Föreningsengagemang kan
vara en möjlighet för de unga som inte lyckas så bra i skolan att skapa sig en alternativ
kunskapsbas och då är en validering önskvärd. Det kan leda till att dessa ungdomars
möjligheter att på arbetsmarknaden förbättras och att deras faktiska kunskap erkänns.
Validering av informell och icke-formell utbildning kan ur ett organisationsperspektiv innebära
en statushöjning för föreningslivet i stort, ett erkännande av föreningslivets betydelse i
samhället. En offentligt systematiserad validering skulle möjliggöra för föreningslivet att få ett
samhälleligt erkännande av det arbete de utför, en kvalitetsstämpel. Men ett offentligt
valideringssystem kan också innebära en ökad elitisering och konkurrens inom föreningen då
medlemmarnas insatser ska mätas och värderas. En sådan utveckling skulle kunna leda till att
vissa drar sig undan från föreningslivet, då de inte längre kan delta i det efter sina egna
förutsättningar och villkor. Det finns redan idag möjligheter för föreningslivet att själva inrätta
system för validering. Ett föreningsdrivet valideringssystem skulle kunna ha officiell status men
bedrivas utifrån ett föreningsperspektiv och på föreningslivets ansvar.
Ur ett samhällsperspektiv så kan validering av kompetenser förvärvade genom föreningslivet
ses som en vinst och som effektivt utnyttjande av samhällets resurser. Genom att värdera olika
43
former av utbildning försäkrar vi oss om att ingen kunskap går förlorad vilket leder till att mer
effektiv resursförbrukning. Problemet är att hitta metoder för att mäta och värdera
kompetensen.
Det kan ifrågasättas om det är möjligt att skapa ett system för validering som både tar hänsyn
till individens och samhällets behov. Går det metodologiskt att kombinera dessa båda fokus
och ännu viktigare, är det praktiskt möjligt? Även om det går att skapa ett sådant system så är
kanske inte individens nytta liktydig med samhällsnyttan eller föreningslivets behov.
Ungdomsstyrelsens slutsats blir att validering av informellt lärande och icke-formell utbildning
har många positiva aspekter men även en del negativa. Det faktum att det finns negativa
aspekter, för individen och föreningslivet, gör att Ungdomsstyrelsen finner det tveksamt att i
dagsläget föreslå att former för validering utvecklas på initiativ av staten. En sådan, offentlig,
validering skulle kunna leda till att organisationer och dess medlemmar ser sig tvingade att vara
med i ett system som de egentligen inte vill ha. Det blir svårt för en förening att inte ta del av
validering om alla andra använder sig av metoden. Det har inte heller framförs några starka och
enhetliga önskemål om detta från föreningslivet.
Det finns dock utrymme för att stödja och underbygga en allmän statushöjning av
föreningslivets verksamheter och aktiviteter. En möjlig framtidsprioritering kan vara att stödja
de företrädare från föreningslivet som själva initierar valideringsmetoder. En modell som
Studieboken i Finland är intressant att se även i Sverige. Det viktiga är att valideringen då sker
på föreningslivets initiativ och att den är frivillig för deltagarna.
Möjliga fördjupningsstudier
Det finns ett antal intressanta aspekter av informellt lärande och icke-formell utbildning i
föreningslivet som kan studeras närmare. Nedan beskrivs ett antal möjliga studier som kan
genomföras som en fortsättning på denna rapport.
1. Föreningslivet som skola i demokrati
Det finns en stark tro på att föreningslivet är en viktig arena för utveckling av demokratiskt
tänkande. Folkrörelserna har fungerat som den svenska demokratins stabila grund där
föreningarna setts som skolor i demokrati. Föreningslivet har en viktig roll som forum för att
förvärva medborgardygder. Genom föreningslivet får medlemmar kompetenser såsom
ledarskap, samarbete, kommunikation, problemlösning samt respekt och tolerans. Dessa
egenskaper och dygder kan även samlas i begreppet socialt kapital. Genom föreningslivet
produceras ett omfattande socialt kapital.
Det är intressant att se närmare på vilka sambanden är mellan ungas deltagande i föreningslivet
och deras demokratiska engagemang och värderingar. Hur kan den enskilda individens sociala
kapital bättre värderas? Det innebär att synliggöra och få ett ökat erkännande för det sociala
kapitalet i ungdomsorganisationerna.
44
2. Icke-formella utbildningar i föreningslivet
Många ser det som önskvärt att få en överblick över alla de utbildningsinsatser som sker idag,
att göra en inventering och kartläggning. Det hade varit intressant att kartlägga
utbildningsinsatser i ungdomsorganisationerna, deras omfattning, pedagogik, struktur innehåll
och finansiering.
En spännande vinkling är att studera hur det demokratiska inflytandet är i utbildningarna och
vilken status utbildningarna har inom organisationen. Det är även intressant att se vilken
målgruppen är för utbildningarna, om det är organisationens ledarskikt eller medlemmar i
allmänhet.
3. Validering av informellt lärande och icke-formell utbildning i föreningslivet i Norden – en
jämförelse av pågående initiativ
Vid Europarådets stora konferens om informell utbildning inom ungdomsområdet i Strasbourg
i oktober visade det sig att flera nordiska länder aktivt arbetade med frågan om informellt
lärande och icke-formell utbildning i föreningslivet utifrån egna nationella behov och
utgångspunkter.
Då det för närvarande pågår utvecklingsarbeten i flera nordiska länder i denna fråga finns det
ett behov av att diskutera, jämföra och utbyta kunskap och idéer mellan de nordiska länderna.
En möjlighet till detta vore ett kunskapsseminarium om informellt lärande och icke-formell
utbildning i föreningslivet anordnat av Nordiska ungdomskommittén. Ett sådant seminarium
kan vara ett första steg mot ett mer utvecklat nordiskt samarbete och/eller utvecklingsarbete i
denna fråga. Ett förslag med denna inriktning har också lämnats av Sverige inför planeringen av
verksamheten i kommittén under det kommande året. Som en fortsättning på ett sådant
seminarium skulle eventuellt en jämförande nordisk studie kunna genomföras.
4. Validering av internationella ungdomsutbyten
Alltfler unga människor deltar i internationella ungdomsutbyten, exempelvis som volontär eller
genom utbyten och utbildningar. Genom detta deltagande får ungdomarna nya kunskaper och
ökar sin kompetens. Det är intressant att lyfta frågan om den kompetens och de erfarenheter
som unga får genom internationella utbyten och att försöka utveckla metoder för att synliggöra
och erkänna dem. Under våren 2001 avser EU-kommissionen att diskutera formerna för och
inriktningen av kommande utvärderingsinsatser av det nya EU-programmet Ungdom.
Ungdomsstyrelsen anser det angeläget att inom ramen för utvärderingar av programmet
Ungdom inkludera studier av effekterna av deltagande i olika typer av ungdomsutbyte i termer
av tillägnade kunskaper och kompetenser samt analyser av hur denna kompetens kan
synliggöras och erkännas.
45
Ungdomsstyrelsens planerade insatser
Inom några av de projekt som finns på Ungdomsstyrelsen kommer att studier att göras, eller
material att samlas in, som kan vara intressanta för ytterligare fördjupningsstudier kring
informellt lärande och icke-formell utbildning. Det är framför allt i följande projekt:
Ung i Demokratin
Ungdomsstyrelsen genomför tillsammans med Skolverket och Statskontoret den svenska
delen av IEA Civic Education study, en internationell studie om ungas demokratikompetens.
Omkring 12 000 ungdomar har besvarat en omfattande enkät med frågor om demokratiska
kunskaper, värderingar och engagemang. Genom det material som samlats in finns möjligheter
att kartlägga samband mellan ungdomars deltagande i föreningslivet och demokratisk
kompetens. Inom projektet, som i Sverige döpts till Ung i Demokratin, planeras studier kring
detta under 2001, de första resultaten kommer att publiceras under våren.
Ungas egen organisering
Ungdomsstyrelsen har regeringens uppdrag att stödja utvecklingen av ungas egen organisering.
Formerna och uttryckssätten för ungas egen organisering förändras och förnyas. En fortsatt
utveckling av ungdomars egna organisationer är av stor vikt för ungdomars möjligheter att
skapa de redskap som behövs både för ett ökat inflytande och för en fritid på egna villkor.
Inom det projektet kommer en temastudie att genomföras under 2001. Temastudien kommer
att fokusera på individen i organisationen utifrån temana informellt lärande och demokratisk
utveckling.
46
Litteratur
Arbetsmarknadsstyrelsen, 2000, Redovisning av 1.4 Uppdrag d Validering av
utvecklingsgarantin för ungdomar, Arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholm
Bjørnåvold, Jens 1998, Non-formal learning: Questions of quality, legitimacy and feasibility, in
Sigdvart Tøsse (ed), Corporate and nonformal education, Adult education research in Nordic
countries, Tapir Forlag, Trondheim
De ungas akademi, 2000, Studieboken för fritidsverksamhet, Nuorten Akatemia, Helsingfors
Dir 1999:86, Validering av vuxnas kunskap och kompetens, Utbildningsdepartementet,
Stockholm
Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel den 29.11.1995 KOM(95) 590 slutlig
Vitbok om utbildning lära och lära ut på väg mot kunskapssamhället, Byrån för Europeiska
gemenskapernas officiella publikationer, Luxemburg
European Youth Forum, 1999, Building bridges for Learning, the recognition and value of
non-formal education in youth activity, A study by Pasi Sahlberg, European Youth Forum,
Bryssel
European Youth Forum, 1997-98, Strategy Plan for the recognition of non-formal education,
CP-EDUCA, D97-316-final, European Youth Forum, Bryssel
European Youth Forum’s Executive Committee, 1997, Non-formal Education, A priority for
the youth movement, EDUCOM, D97-669-final, European Youth Forum, Bryssel
5th conference of European ministers responsible for youth, Bucharest 27-29 April 1998,
Final declaration, Council of Europe, MJN-5 (98) 3 revised, Europarådet, Strasbourg
Fukuyama Francis, 1995, Trust: The Social Virtues and the Creation of Prosperity, Hamish
Hamilton, London
Förordning (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen, Utbildningsdepartementet,
Stockholm
Holmberg Sören, 1996, Medborgerlig tillit i det civila samhället, i Sören Holmberg och
Lennart Weibull (red) Mitt i nittiotalet, SOM undersökningen 1995, SOM-institutet, Göteborg
http://www.ssc.fi/dua/index.html 2000-05-12
http://www.folkbildning.se 2000-09-11 samt 2000-11-23
Inglehart Ronald, 1990, Culture Shift - In Advanced Industrial Society, Princeton University
Press, Princeton N.J
Inglehart Ronald, 1988, The Renaissance of Political Culture, i American Political Science
Review, vol 82, s 1203-1230
47
Jeppsson Grassman Eva & Svedberg Lars, 1999, Medborgarskapets gestaltningar, insatser i
och utanför föreningslivet, i SOU 1999:84 Civilsamhället, Demokratiutredningens
forskarvolum nr 8, Fakta Info Direkt, Stockholm
Karlsson Christer, 1995, Litteratur granskning av Robert D Putnam, Making Democracy
Work, 1993, i Statsvetenskaplig tidskrift 1995:1
Kortversjon, St meld nr 42 (1997-98) - Kompetansereformen - sammendrag och
konklusjoner, Det Kongelige Kirke-, uddannings- og forskningsdepartement, Oslo
Micheletti Michele, 1994, Det civila samhället och staten: Medborgarsammanslutningarnas roll
i svensk politik, Publica, Stockholm
UCO, 2000, Intyg 2000-03-06, UCO, Malmö
NOU 1997:25 - Kortversjon, Ny kompetanse, Grunnlaget for en helhetlig etter- och
vidareutdannelsepolitikk, Statens trykning, Oslo
NOU 1999:17 Realkompetanse i høgre utdanning, dokumentation av realkompetanse og
etablering av kortere och tillpassede studieløp i høgre utdanning, Statens trykning, Oslo
Nygren Sven, 2000, Rörelsen och lärandet, modell vid rundabordssamtal 18 oktober 2000,
Ledarinstitutet, Stockholm
Proposition 1998/99:115, På ungdomars villkor, Ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och
framtidstro, Riksdagens tryckeriexpedition, Stockholm
Putnam Robert D, 1995, Att bowla ensam, i Moderna Tider, årgång 6, nr 54
Putnam Robert D, 1995, Tuning In, Tuning Out: The Strange Disappearance of Social Capital
in America i Political Science & Politics, vol 4, nr 27, s 664-683
Putnam Robert D, 1993, Making Democracy Work – Civic Traditions in Modern Italy,
Princeton University Press, Princeton N.J
Recommendation 1437 (2000) 1, Non- formal education, Council of Europe, Parliamentary
Assembly, 24 januari 2000, Europarådet, Strasbourg
Rothstein Bo, 1998, Varifrån kommer det sociala kapitalet? i Sören Holmberg och Lennart
Weibull (red) Opinionssamhället, SOM undersökningen 1997, SOM-institutet, Göteborg
Siurala Lasse, 2000, A Broader strategy for Non-formal learning and education? Note
prepared, inför Symposium on Non-formal education Strasbourg 12-15 oktober 2000,
Europarådet, Strasbourg
Skolverket, 1999, Det livslånga och livsvida lärandet, Liber, Stockholm
Skolverket, 1999, Validering, Liber, Stockholm
48
SOU 2000:1 En uthållig demokrati Demokratiutredningens betänkande, Fritzes, Stockholm
SOU 1999:141 Från Kunskapslyftet till en Strategi för Livslångt Lärande, Delbetänkande av
Kunskapslyftskommittén, Fritzes, Stockholm
SOU 1999:39, Vuxenutbildning för alla? Andra året med Kunskapslyftet, Delbetänkande av
Kunskapslyftskommittén, Fritzes, Stockholm
SOU 1998:165 Slutbetänkandet för Validering av utländsk yrkeskompetens, Slutbetänkande
av Utredningen för värdering av utländsk yrkesutbildning på gymnasial nivå och utländska
arbetslivserfarenheter, Fritzes, Stockholm
St meld nr 42 (1997-98) – Kompetansereformen, Det Kongelige Kirke-, uddannings- og
forskningsdepartement, Oslo
Svanberg Hård Helena, 1992, Informellt lärande En studie av läroprocesser i
folkhögskolemiljö, Linköping Studies in Education and Psychology No. 33, Linköping
University
Wijkström Filip, 2000, Grilla ensam, Moderna Tider, oktober 2000, nummer 120, s 27-30
49